Mat och dryck – Sida 6

Livsåskådning, Mat och dryck, Politik, Resor, Sång och musik, Skola, Spännande människor, Uppsala/V-dala

Dorisk tonart

11 november, 201613 augusti, 2026av adolphson2 kommentarer

99,85 % av mänskligheten innebär alla som inte är svenskar. Påfallande ofta är detta ett perspektiv som glöms bort.

Natten till söndagen hade jag en märklig dröm. Jag var tillbaka i Uppsala tillsammans med barnens mor. Vi besökte först Bistro le parc som tyvärr, i drömmen alltså, numera var ett sorgligt nedgånget sunkställe. Sedan ville hon att vi skulle gå till Uplands för att pröva något nytt. Hon var trött på V-dala, sa hon. Jag vaknade kallsvettig. Men vad betyder drömmen?

Diskuterades med Vildvittrorna huruvida en framtida resa, när nu den kunde tänkas äga rum, skulle gå till antingen Spanien eller Italien. Barnen krävde Spanien. Lite senare hörde jag dem triumfatoriskt framföra till sin mor att pappa har beställt en resa till den spanska staden Neapel! #busted #kunskapärmakt

Verklighetens In to the wild heter i Sverige Markus Torgeby. Han var från början en lovande löpare som spåddes en lysande karriär. Men Markus hoppade istället av karusellen för att leva fyra år i en kåta i skogen och käka havregryn. Han behöver göra sådana grejer för att få huvudet att landa på kroppen, har han sagt. En annan intressant sak han sagt är att tiden och livet bara flyter på och sedan hamnar man i ett dike där man inte vill vara. För mig innebär frihet att fjällvandra, sjunga och åka långfärdsskridskor. Jag vill nog inte vara mer fri än så. Så här långt kommen i livet tror jag att jag släppt det mesta av den negativa barlasten jag hittills samlat på mig. Det är en rätt skön känsla, ändå.

Under studietiden i Uppsala införde jag och några vänner konceptet Walkabout. Från filmen, du vet. Det innebar att man gick runt till varandra under kvällen/natten och åt en maträtt hos var och en. Någon stod för fördrink, någon annan för förrätt, huvudrätt hos en tredje, ostbricka hos en fjärde, efterrätt hos en femte, avec hos en sjätte, groggbänk hos en sjunde, vickning hos en åttonde. Det var ett mycket trevligt koncept och i förlängningen både billigare och roligare än att gå på krogen. Kanske dags att återinföra det?

Allt är inte vad det synes vara. Är, exempelvis, en guldtand ett tecken på rikedom? Fattiga människor har ju ofta det medan rika ofta har mer luxuösa lagningar.

Dotter 2 var alldeles förkrossad över utgången i det amerikanska presidentvalet. Hon ville nämligen att tjejen skulle vinna. Innan hon kröp till kojs lät hon Donald i tv-rutan förstå att hon har ögonen på honom. Min enda kommentar om valutgången är annars att en miljardär i USA per definition tillhör etablissemanget. Och sätter Trump igång ett handelskrig med Kina (och resten av världen) genom protektionistisk politik lär de som han säger sig omhulda, vanliga amerikaner, vara de som drabbas värst. Och vad som därefter kommer. Det ser mycket dystert ut. Next: Le Pen vinner presidentvalet i Frankrike.

Och så hatet mot Hillary Clinton. Utredningen av e-postservern en vecka innan valet kan ifrågasättas. I övrigt har hon utretts och granskats många gånger och friats från alla anklagelser. Däremot finns det många i USA som inte kan tänka sig att ledas av en 69-årig kvinna. Det jag inte förstår, och här ligger nog en avgrundsdjup kulturell skillnad mellan mig och amerikaner, hur man kan avsky tanken på att alla ska ha rätt till grundläggande sjukvård på lika villkor. Jag pratade lite med dotter 2. Jag sa inte till henne vad jag själv anser om Trump. Jag sa bara att det är viktigt att engagera sig själv.

I veckan begravdes Lars-Göran Annerbo – en man med vilken jag hade en fin kontakt genom åren. Jag deltog i kören (Johannespassionen Rut wohl) som sjöng på den mycket stämningsfyllda begravningen. Dels var Lars-Göran en äldre kollega – förövrigt en mycket uppskattad lärare till min syster – och dels sjöng vi tillsammans i Falu Kvartettsångare i flera år. Jag träffade honom också ofta i andra sammanhang. Sista gångerna vi träffades var när han lyssnade på MDP:s uppträdande på Kristinegymnasiet och i kyrkan när kyrkomusikern och körledaren Henrik Alinder lunchspelade på orgeln en lördag. Vid båda tillfällena språkades vi vid en stund så som vi ofta gjorde. Jag minns honom med värme som en hederlig, rakryggad och omtänksam gentleman av det gamla humanistiska bildningsidealet. Sådana det idag finns allt för få av. Det var en ära att få följa honom till den sista vilan och sjunga på hans begravning – självklart ville jag vara med och bidra.

Hur det än är med allt så hoppas jag för egen del att världen just nu ägnar sig åt det som i filosofin brukar benämnas Dorisk tonart – alltså att ord och handling inte harmonierar.

Historia, Livsåskådning, Mat och dryck, Skola, Språk

Inspiration?

16 oktober, 201612 augusti, 2026av adolphson1 kommentar

Människor åstadkommer saker i olika sammanhang. Vi kan begå hjältedåd och vi kan utnyttja de mest oväntade ögonblick för inspiration.

Jag kan inte mycket om båtar. En båt jag dock känner till något om är det tyska slagskeppet Blücher. Det främsta av tysk ingengörskonst som sätts in i den nazistiska erövringen av Norge och sänks, visserligen inte på sin jungfrufärd som Vasa men dock på sitt första uppdrag 940. En helt osannolik händelse egentligen. Några norska försvarare, alldeles färska på sin post, beväpnade med tämligen gamla skruttiga kanoner, lyckas med ett (tur?)skott sänka ett toppmodernt skepp. Nu påverkade detta inte utgången, Norge blev som bekant erövrat. Men händelsen köpte tillräckligt mycket tid för att regeringen och kungahuset skulle hinna fly. Det är inte oväsentligt i sammanhanget, inte minst på ett kollektivt psykologiskt plan viktigt inför kommande motstånd.

Blücher ligger fortfarande i djupet för den som vill ta sig en titt.

Det Sjunde Inseglet – en klassiker. Från början var manuset tänkt som ett övningsstycke för teaterstudenter och byggde på ett antal monologer, bland annat en där Döden spelar schack med en stum riddare. Bergman har berättat att han skrev filmen för att bota sin dödsrädsla. Därför ville han ge döden en huvudroll i filmen. Han inspirerades förövrigt av den medeltida målningen Döden spelar schack som finns att beskåda i Täby kyrkas innertak och är målad av Albertus Pictor ca 1480.

I filmens titel anspelas på Uppenbarelseboken där det beskrivs hur Jesus bryter sju sigill för att slutligen kunna möta och bekämpa Djävulen. För varje sigill som bryts släpper Djävulen, den jäkeln, ut en olycka över jorden. Bakom det fjärde sigillet döljer sig Döden själv som sprider pesten i världen. Temat är evigt. Kanske kan existensen generellt ses som en enda lång kamp mot en fasligt massa elände och jävligheter – alltså av Bergman/Pictor symboliserat som ett pågående schackparti mot/med döden. Vi gör väl vad vi kan för att lura Döden men undkommer den gör vi inte. Eller? Gör som mina elever i kulturhistoria: se filmen och fundera själv.

En vän med inblick berättade att det i vissa fängelser serveras olika sorters mat beroende på fångarnas religiösa tillhörighet. Lite som på sjukhus, alltså. Det är inte ovanligt med konvertiter som gör sitt ställningstagande utifrån bevekelsegrunden att bli serverad godare mat. Buddhister, judar och muslimer slipper blodpudding. Å andra sidan kan de ju aldrig uppskatta en schysst kräftskiva. Så i augusti kan det vara läge att konvertera tillbaka, kanske.

Det är, när jag tänker närmare på saken, ingen slump att orden kondit(or) och konvertit är besläktade. (Det är de ju inte alls – men det verkade lite coolt att säga så). Ett annat skäl till att byta religion kan vara att komma åt en ny marknad för att langa eller köpa narkotika. Ett opium för folket, så att säga.

Inspiration var det, ja. Jag hade en spridd anteckning om Blücher och en om målningar som inspirerat Bergman till Det sjunde inseglet. Med dessa skulle jag i kväll författa två olika skoluppgifter och i ställer resulterade mitt arbete i denna bloggpost. I morgon åker jag med på skolams kulturresa. Kanske skulle vi ta och stanna till i Täby? Uppgifterna skriver jag säkert någon annan gång.

Mat och dryck, Mr Hyde/Neanderthalson, Resor, Retorik, Spännande människor, Uppsala/V-dala

bild 20: EvaåLH

25 september, 201612 augusti, 2026av adolphson

Bild 20 föreställer undertecknad i egenskap av toastmaster, en syssla jag delade med toastmadame Sara Sigfrid, på LH:s och Evas bröllop i By år…2003. Sara och jag lyckades med konststycket att för evigt förknippa Thomas Ledin med detta brudpar då vi som lustig gimmick (en sån som i regel används på bröllop för att bortjaga den ofrånkomliga stelheten som finns i början på alla partyn där alla människor inte känner varann) för att äska tystnad använde en CD med Ledin som vi, varje gång det var dags, drog upp på högsta volym.

Det funkade.

På festen kvällen innan – till för oss bland gästerna som var hyfsat långväga och ännu unga – kände Malin och jag inte alla. Några gäster från Jämtland fick snart upp ögonen för min fru eftersom hon också är därifrån. De gjorde stor sak av att hon är från Alsen. Tjej, kvinna, heter stocha på jämtska. Tjej från Alsen uttalas följaktligen aschenstocha. Det är, när man förstår sammanhanget, kanske inte så svårt att räkna ut vad de drack och varför de tyckte det var så fantastiskt att just Malin var där. Och eftersom jag var gift med henne var jag tydligen okej jag med. Det blev en sen kväll enligt principen when in Rome…

Brudgummens far är känd från TV (detta blir väsentligt längre fram). I somras gifte sig ytterligare en ur samma kompisgäng och jag höll ett tal då med. Förr var jag måhända mer nervös inför dylika tillställningar och hade alltid manus varför det gamla talet, det till LH och Eva, finns bevarat men inte det till Marcus och Anna från i somras. Man kanske borde återgå till manus av arkivmässiga skäl enär det talade ordet till sin karaktär är allt för flyktigt. Temat för båda dessa bröllopstal är en C-uppsats i religionshistoria.

Vackra brudpar!

När jag härom kvällen satt hemma och kollade på TV började en välkänd stämma säga intressanta saker varför jag istället kom att tänka på det här bröllopet som snart skulle infalla. ”Duuu Malin” sa jag (Malin är alltså min fru). Malin, som inte alls hade lust att störas mitt i ännu en ändlös monolog av Lars Adaktusson (som alltså var den kända rösten), svarade inte. Jag framhärdade: Jo, jag undrar om får man hålla tal först på bröllop? För att få det överstökat, liksom. Jovisst, svarade hon, förutsatt man är präst, kommunstyrelsens ordförande, sjökapten eller brudens far. Vilketdera är du – det kunde ju om inte annat med hänsyn tagen till din och min fortsatta relation vara intressant att veta.

Ingen hjälp där alltså. Hon kunde ju lika gärna citerat Tyko Jonsson i julnatten. Hon fortsatte: Men du kan ju dra den där menlösa och påhittade historien om att det i själva verket är din förtjänst att brudparet överhuvudtaget är ett brudpar, det vore ju typiskt dig. Jag tackade för tipset och drog mig tillbaka in på drängkammaren. Hur var det nu det hela hade börjat…?

Faktum är att man än i dag talar om en av de mest begåvade trojkor som någonsin satt sin fot på teologiska institutionen vid Uppsala universitet. Vi var institutionens svar på Ville,Valle och Viktor, Helan och Halvan (och tersen) med flera. Det vore emellertid fel i sak att påstå att LH uppnådde samma akademiska briljans som undertecknad och Marcus Löfgren (som också sitter här ikväll). Vi två, jag och Marcus alltså, publicerade storverk som ”Siouxindianernas religiösa liv i Standing Rock-reservatet”. En klassiker i genren. LH fick ibland hänga på oss stora, starka (teologie) studenter och tillsammans fick vi ihop rätt hyggliga alster i stil med ”Karl Marx och Sigmund Freuds religionssyn – en jämförelse” samt ”Ruth – en (gammal) kvinna i (gamla) testamentet”. Den senare var en framgångsrik icebreaker bland de kvinnliga kursarna.

Så här långt kommen i tal brukar brudpar i allmänhet skruva obehagligt på sig när en kompis (kompis och kompis förresten – typ nån typ som fått för sig att säga något…) som står och håller tal kommer precis hit där brudens och/eller brudgummens eventuella framfart i kärlekslivet före D-dagen ska avhandlas. Men det blir inte mer känsligt än så här eftersom alla på teologiska institutionen, inklusive LH, betraktar sex före äktenskapet som något man inte behöver interpretera alls.

Kulturkrockarna i teolog-trojkan var omfattande. Jag minns särskilt när Marcus hade klippt en fiskmås med grillen i sin gamla gula Volvo 242:a som han pressat upp till den otroliga hastigheten av 60 kilometer i timmen och nu just skulle göra processen kort med det arma kräket. Då skrider en hulkade LH till kräkets försvar så som han så ofta plägar, och utropar: FÖRSIKTIGT! DEN KAN HA BRUTIT VINGEN! Scenen på Norska Hydro i Uppsala är episk. Två killar spänner ögonen i varandra: en i boots, rutskjorta och cowboyhatt och en med rakad skalle, svarta strama kläder och Gandhi-brillor. En syn för gudar.

Vardag var annars att när jag och Marcus äntligen hjälpt LH att bostavera sig igenom gamla testamentet och han på 7:e dagen klarat tentan så var det dags för tentafest i bastun. Sedan rullade vi i allmänhet (cowboy)-hatt på V- dala. Allt oftare fick jag med mig dessa bibliska hillbillys på V-dala. Killen är ju underbar – tänkte jag, dock inte, även om han var såväl under som överbar där, i bastun – honom måste jag locka till V-dala. Hur skulle nu det gå till?

Ja, det var ju inte särskilt svårt egentligen. Jag gav honom en vettig syssla i biblioteket, bad Eva att ställa sig i entrén och klippa med ögonlocken och se så där lagom äppelkindad ut som bara hon kan så var saken, så att säga, biff. Kära brudpar – det återstår nu bara att summera upp läget – vad är det jag vill ha sagt egentligen?

Lars Adaktusson håller långa monologer.
Jag och Sara är toastmasters/madammer här i kväll
Markus har bokstavligt talat fått en fiskmås i grillen
Fiskmåsar har i regel samma färg som brudars klänningar men kvällens brud är till skillnad från måsen i Marcus grill (UNDVIK ONÖDIGA ASSOCIATIONER) vacker då som nu som alltid
Man kan ta killen ur Norrlands nation men aldrig Norrland ur killen

Jag, Malin, Tomas och Sara önskar er allt som ryms i Tomas lyrik i ert fortsatta liv.

—

Det var en kul helg. Ja, det var det banne mig. Och det var riktigt roligt att i somras träffa Marcus igen – och hans fru Anna. Det är egentligen alltid roligt att träffa lyckliga människor. Och angående bilden: nog sitter de många åren av 1990-talets välmåga kvar? Och förutom lite slätare hy har det väl inte hänt så mycket? Visst är jag mig lik i övrigt? Snälla…? Min fru säger iallafall att jag är stiligare nu än då. 😍

Demokrati och samhälle, Foto, Mat och dryck, Resor, Retorik, Språk

bild 18: svexit

27 juni, 201611 augusti, 2026av adolphson

När det drog ihop sig till den brittiska folkomröstningen kände jag att jag ville göra något. Jag tror på EU, vilket inte är samma sak som att säga att allt är perfekt inom unionen, och jag vill i största allmänhet motverka nationalpopulisterna var helst de visar sitt smutsiga tryne. Och eftersom döttrarna sagt att de inte ville åka till sol och bad nästa gång vi reste så passade alltså allt sammantaget London utmärkt. Sagt och gjort.

Vi vandrade i Hyde Park, besökte British museum, intog afternoon tea, såg vaktavlösningen på Buckingham, (jag) handlade fluga och raktvål på Jermyn Street, (barnen) leksaker på Hamleys, (jag) julgranskula på Harrods, tittade på statyer, lyssnade på Big Ben, musikal, lärde oss historien bakom Peter Pan och mycket annat. Jag kampanjande för Remain på gator och torg, i taxibilar, på pubar, pratade med vanliga människor på gatan och personal i butiker. Jag höll tal i speakers corner (med en inte helt oansenlig publik), vi pratade om Lord Nelson på Trafalgar Square, Churchill vid dennes staty och vi hedrade JO Cox på minnesplatsen.

Här är resan i bilder.

—

Samtal med en kampanjarbetare utanför Parlamentet.

—

Pappa – vad är grejen med att lyssna på den där stora klockan när den slår tolv?

Jo, därför att det snart inte går. De ska stänga av den, förstår du.

Jaha. Men varför måste man lyssna på den den alls?

Därför att man måste det.

Pappa. Det där är ett klassiskt exempel på det som inom retoriken kallas för nivåförskjutning – ett knep att ta till när man inte kan eller vill svara på en fråga. (Så sa hon inte, så klart, men kanske om några år, vem vet?).

L provar the på Harrods.

—

Med kampanjarbetare i Hyde Park.

—

Det är relativt dyrt att gå på musikal i London. Vi har lite att jämföra med då vi sett flera föreställningar i Sverige. Tre tusen spänn för hela familjen på relativt bra platser och det var värt varenda Sterling. Otroligt bra! Och Vildvittrorna var trollbundna trots att den språkliga förbistringen.

Här – ett smakprov.

Ett misslyckande med resan var att vi på grund av olycka inte kunde utnyttja våra förbeställda biljetter till Hastings. Då var man tvungen att avboka biljetten på plats. På bilden nedan ses familjens reseledare vid kundtjänsten på Victoria Station i London tala i telefon med tågbolagets kundtjänst – vilken förövrigt befann sig i Indien – angående biljetter hon beställt via sin dator i Falun. Globaliseringen är här. Liket it or not.

—

Mina egna regler på resor säger att jag måste variera det jag äter och minst en gång smaka traktens specialiteter. Belgien har också mycket öl så vad är grejen med England? Jag brukar förklara det för barnen med att det är lite som när de besöker Gränna. Det finns mycket godis där, visst. Men det mesta är äckligt.

—

Vem var han? Vad gjorde han? Varför då?

Att se döttrarna gå all in på Hamleys, en flera våningar stor leksaksaffär, är en sällsam känsla. Affären har funnits länge – sedan mitten på 1700-talet. Det är som ett tivoli där olika leksaker också demonstreras. Resan i sig var bra. Omröstningen, sedd med några dagars perspektiv, bisarr. Min taxfree-påse kunde iallafall blivit 30% billigare, tänker jag dystert. Å andra sidan är det kanske just precis det som allt handlar om: människor ser enbart till sin egen lilla taxfree-påse. Att rösta sig ur EU beroende på att man inte vill ta emot flyktingar är verkligen bisarrt. Och går man inte och röstar får man skylla sig själv om resultatet blir omvänt det man önskar.

Jag är idag mycket nedstämd. Vad händer med världen? Populisterna tar över land efter land, redan är SD och V ute och ropar på omförhandling och svexit. Jag håller med mannen på hästen nedan: det finns idag inte mycket att le åt. Å andra sidan är det bra att döttrarna får med sig lite av allt när vi är ute i stora vida världen. För i någon mån får den värld man skapar sig. Engagemang är viktigt. Idag är det möte med lokala centerpartiet. Jag ska gå dit.

—

Vad många unga säger i UK

DN: vi lever i en tidsålder efter sanningen

The Economist: a tragicsplit

The Independent; Teorin om Camerons agerande

Foto, Livsåskådning, Mat och dryck, Resor, Sång och musik, Spännande människor, Uppsala/V-dala

bild 16: Champagne!

3 april, 201610 augusti, 2026av adolphson

Någon kunnig på området berättade nyligen för mig hur hjärnan i stora drag utvecklas från det att vi är små till vuxen ålder. Som relativt små individer styrs vi av impulser om trygghet och närhet medan det i tonåren och en bit därutöver är våra känslor som dominerar oss. Det är först på några och 20 år som vårt kognitiva centra är fullt utvecklat. Det är alltså någonstans mellan 20 och 30 som många av oss är fullt utvecklade att fatta beslut utifrån långsiktiga konsekvensanalyser och målbeskrivningar.

Det här bär sannolikhetens prägel för mig personligen eftersom innan jag beslutade mig för att se till att ta en yrkesrelaterad examen inom de ämnen jag studerat samt friade till Den Änglaljuva aldrig tagit ett enda beslut baserat på något sorts långsiktigt tänkande. Ety jag alltid varit en impulsiv, känslostyrd och njutningslysten människa.

Jag gick ur gymnasiet med tämligen usla betyg – visst låg jag väl mitt emellan 3 och 4 i snitt men det räckte knappast särdeles långt. Men det gjorde ju inget, resonerade jag lika glatt som kortsiktigt, eftersom jag ändå inte visste vad jag skulle bli eller göra av mitt liv. Jodå, en viss begåvning inom en del områden hade jag emellanåt fått höra att jag besatt och dessa områden borde minsann förvaltas bättre än dittills menade den föga förstående vuxenvärlden. Det rullade på. När en vän skulle studera i Frankrike hängde jag på. Ett impulsbeslut som blev synnerligen lyckat.

Åter hemma i Svedala var det ånyo dags att ta någon form av beslut och jag hade tur i det att jag lyckades prestera ett lyckat högskoleprov i vilket jag klarade det mesta utom NOG-delen där jag chansade (relativt rätt). Nu hade jag ju kunnat stanna upp och tänka till, lite. Betydligt fler utbildningar stod plötsligt öppna för mig och det rimliga hade väl varit att söka upp ett lärosäte och utbildning som kunnat leda till något… substantiellt.

Men icke. Rim och reson stod inte för mig. För jag ville ha kul. Så jag åkte till Uppsala och studerade historia. Jag valde alltså att inte utmana mig själv allt för mycket eller att kliva mycket utanför komfortzonen. Jag ville insupa Uppsala, lära känna människor och… ha kul. Och det hade jag nog, vågar jag påstå. Ett annat sätt att beskriva det hela, som någon i min närhet också gjorde, var att jag utbildade mig till något jag redan kunde, satte studierna i andra hand med livsinställningen att inte ha så jäkla bråttom. Kanske är det något av detta jag försöker förmedla i min lärargärning. Ungdomar – följ era egna drömmar, ingen annans. Kanske är det detta som är mitt livs dilemma. Jag är helt enkelt inte…metakognitiv.

Låt mig berätta om svåger G – the goat man. Han måste väl ha varit i femtonårsåldern när jag träffade honom första gången och då sov han mest hela tiden. Faktum är att jag nog umgicks mer med hans modell av Dart Vader i skala 1:1 än honom. G tog sig igenom gymnasiet och ägnade merparten av sin tid åt att göra musik, grafik, målning och… att spela dataspel. Han provade också arbetsmarknaden inom området men den var hård. Istället, när han nu visste vad han ville göra, kom han småningom in på en ingenjörsutbildning inom spel efter vilken han bildade ett företag med likasinnade: Cofee stain Sudios. Efter ett tag fick företaget in en fullträff med det osannolika spelet Goat simulator. Företaget fick luft under vingarna och G kunde leva på att göra det han älskar. Inte bara det – tänk att få ägna dygnets alla vakna timmar åt sin passion. Där kanske vi inte är så olika ändå, G och jag. Med den skillnaden att han jobbar med sin passion – jag tycker förvisso om det jag gör men älskar det inte passionerat.

En annan grej vi delar är en förkärlek för champagne. Allt blir så mycket bättre med champagne. (Jo, jag vet, alkohol är inte bra och allt det där.) Under vår semester i Kroatien ifjol hyrde han en båt. Vid ett visst tillfälle ville han göra en bakåtvolt varvid han lyckades dra armen ur led. Det blev lite dramatik, vi var rätt långt ut i den kroatiska skärgården, innan han blev omlindad av Skärgårdsdoktorn Croatian style. Besättningen var övertygad om att kosan nu skulle styras hemåt och gjorde stora ögon när G istället tyckte det var dags att ta fram skumpan. Så skapas legender. Jag blev så till mig att jag brast ut i sång – mitt därute i Adriatiska havet.

Härmed presenteras bild nummer 16: bilden av modern lycka. Det är kanske inte så mycket som förändrats fån bild 15 och 16 trots att det gått över 20 år mellan dem. När en tänker efter – det kanske är en i-landslyx att inte behöva vara så metakognitiv.

—

Relaterade blogginlägg:

Kroatien

Bild 15

Historia, Mat och dryck, Resor

Rom 3.0

20 oktober, 20142 augusti, 2026av adolphson1 kommentar

Jag börjar, så här efter mitt tredje besök, kunna Rom rätt bra. Nyligen skulle fars 80-årspresent äntligen inkasseras i form av ett veckoslut i den eviga staden.

Jag föreslår att man som förstagångsbesökare i Rom bor centralt – gärna i närheten av Panteon. Där råder ett myllrande folkliv till långt in på kvällen, där finns god och prisvärd mat och där finns den enda antika byggnad som i princip är intakt. Det är min absoluta favoritplats i Europa, antagligen för att byggnaden är intakt. Det beror på att templet rätt snabbt blev en kyrka och på så vis fridlyst från förstörelse eller söndervittrande. Hursomhelst: Panteon är fantastiskt att iaktta mellan klunkarna av ett flyktigt rödvin eller mer bestående (!) pastatuggor.

Från denna del i Rom är det nära till platserna man kanske vill besöka om man bara har ett par dagar till förfogande. Så som Fontana di Trevi eller kanske Spanska trappan. I närheten av trappan rekommenderas att stanna till på det berömda Caffe Greco. Detta ståtliga lilla vattenhål grundades redan 1760 av en, som namnet antyder, grek. Hit har sedan många stora kulturpersonligheter, ofta konstnärer, sökt sig och ofta skänkt något konstverk som sedan dess hänger på väggarna. En kaffe, en liten sötsak, och en grappa är värt varenda euro. Just där och då är tillvaron värd en lite dyrare nota.

Gillar man äkta romersk mat är restaurang Alfredo, (den närmaste, sett från Panteon, av de åtminstone två restauranger med detta namn som finns i Rom) där man uppfann pastan med samma namn, verkligen att rekommendera. För att citera Gunnar Sjögren: When in Rome Malin and Fredrik allways dine at the Alfredos. Sedan är det dags för Petrus – klippan varpå kyrkan byggdes. Bokstavligen såväl som andligen. Nära den plats där Nero lät korsfästa aposteln Petrus (som anses som den första påven) byggde kejsar Konstantin en kyrka. Denna kyrka renoverades med Michelangelo som chefsarkitekt och Petersplatsen/kyrkan invigdes på 1600-talet.

Det är värt besök även för den som inte gillar barock och renässans. Ska man uppleva de mer kända scenerierna rekommenderar jag att avsätta två dagar för hela Vatikanen. Man blir alldeles överväldigad av såväl Peterskyrkan som Vatianmuseerna. Och det är långa köer.

En god idé är att anta något av erbjudandena om guidad tur. Man får gå förbi köerna och upplever väsentligheterna på ett enkelt sätt. Det är värt sina 35-45 euro. Sixtinska kapellet och Peterskyrkans basilika hör till det man hinner på en dag. Själv valde jag ut några godbitar eftersom jag redan varit här: drottning Kristinas (ja,ja, det bor väl en liten nationalist i oss alla) grav inne i kyrkan samt Michelangelos underbara skulptur av Jesus och Maria. Framför den kan man bli sittande en god stund.

Nästa dag är det Forum Romanum och Colosseum som gäller. Den senare är intressant ur så många perspektiv. En anledning att byggnaden klarat sig så bra, trots flera jordbävningar, är den gedigna konstruktionen samt att Colosseum relativt snabbt fick martyrstatus på grund av de många kristna som offrades på arenan. Varje påsk håller påven en mässa till minne av detta.

IMG_1631 (1)

Den Flaviska Amfiteatern, som arenan hette back in the day, är ett dåtida mått mätt ett telniskt underverk. Dels beroende på den sinnrika logistiska konstruktionen tänkt att hantera 50 000 besökare med ingångar där varje individ effektivt slussades till sin placering enligt dennes sociala rang. De fattigaste satt längst upp. Endast män hade tillträde till arenan men överklassens fruar kunde få delta och då sitta bland de fattigaste. Spelen pågick i princip hela dagen och åskådarna visste aldrig vad som väntade. En dag på Colosseum kunde innehålla djurkamper, hönstävlingar eller gladiatorspel. I samband med Vesuvius utbrott år 79 förstördes staden Pompeji och ett viktigt tempel vilket fick kejsaren att ordna spel i 100 dagar i streck för att blidka gudarna (och kanske folket). Scenen var täckt av sand. Detta för att sanden torkar upp blod men även för att när djur och gladiatorer gjorde entré genom luckor i golvet uppstod ett sandmoln vilket gjorde entrén mer effektfull då det tog ett tag innan publiken visste vem, eller vad, som kommit.

Annars använde man de fyra portarna för att komma in på själva scenen vilka symboliserade livet, döden och de segerrika vilka alltså hade var sin ingång/utgång. Givetvis hade kejsaren sin egen. Kejsaren lyssnade på folket när han beslutade om liv och död för någon kämpe. Detta gav en psykologisk effekt och stärkte illusionen om verkligt inflytande. Jag, en man av folket, påverkade kejsaren. Jag dödade/räddade en människa i dag. Kejsaren lyssnade på mig. Tvärt om mot vad många tror betyder tummen upp en dödsdom (svärd upp) medan tummen ner innebar nåd (svärd ner). Detta kanske någon borde upplysa Facebooks likande om, tänker jag.

När spelen var slut gick man till Vomitorium, utgångarna, vilka spyr ut folkmassorna. Även Forum Romanum bör upplevas via guide eller någon kunnig. Den här gången intresserade jag mig nästan uteslutande för Konstantins triumfbåge. När kejsaren eller generalen åkte på triumffärd och tog emot folkets och senatens hyllningar, på Via sacra fram till Capitolium, stod en slav bakom och viskade kom i håg att du är dödlig som en påminnelse om att makten är av folket och folkets gunst kan ändras om du tar dåliga beslut. Enligt bröd och skådespel-teorin är detta en av förklaringarna till att Colosseum byggdes. För att hålla folket, vulgus, på gott humör.

Men varför fick Konstantin en båge? Han la ju ner Rom som huvudstad och flyttade till Konstantinopel, dagens Istanbul. Själva bågen är någon sorts budgetvariant och består mest av hopplock tagna från andra byggnader och berättar egentligen ingenting om kejsar Konstantin. Nåja. Han beslutade om att tillåta kristendomen som en av flera tillåtna religioner i det romerska riket och lät enligt legenden döpa sig på sin dödsbädd varpå kristendomen blev statsreligion. I den ortodoxa kyrkan är han helgon. På triumfbågen kan man se män med skägg. Romarna var själva slätrakade och ansåg de skäggiga folken utanför riket som barbias. Alltså barbarer. För grekerna betydde barbar en som inte pratar grekiska. Romarna tyckte också att människor som inte talade latin eller grekiska var obildade men la till det där med skäggen. Ordet barberare får härmed anses förklarat. Tala ur skägget så jag hör vad du säger. Jag visste det. Barbershop är barbari (internt körnörd-skämt). Men jag tror jag börjar bli långrandig. För att sammanfatta: åk till Rom, om du har möjlighet. Det är facit.

Relaterade blogginlägg:

Den Flaviska amfiteatern

Jag = Hatte Furuhagen

– Hesekiels kod

Mat och dryck

Tsarens favorit

16 februari, 201429 juli, 2026av adolphson

När jag och Mange var sambos i Uppsala la vi inte merparten av vår tid på att laga mat. Och eftersom detta, hör och häpna, utspelade sig före dagens hamburgerkedjetäta verklighet hade vi ett logistiskt problem de gånger både kylen och krävan var tomma och vi inte orkade ta oss till en affär. Vilket var relativt ofta. I stället tog vi oss till Råbygrillen och köpte var sin ”Tsarens favorit”. Det var en hamburgare med bearnaisesås och stenbitsrom. Nu var denna hamburgare inte ställets bestseller varför det inte var ovanligt att vi fick en femtilapp av killen som gjorde hamburgaren och snällt fick traska över till grannen, Norska Hydro, köpa bea och stenbitsrom, gå tillbaka till korvmojen med växeln och ingredienserna för att därefter betala och erhålla vår hamburgare.

Vi har en äggskivare hemma. Det är en praktisk liten sak att ha tillhands när man vill äta äggmacka. Jag har berättat en hemsk och bloddrypande historia för Vildvittrorna om hur denna tingest används av en elak trollkarl, cirka fem centimeter lång, mot sina likaledes korta medmänniskor. Blodet skvätter i berättelsen, hjältar föds och trollkarlen går till sist ett hemskt öde till mötes. Vildvittrorna kallar tingesten för ”Äggdödjaren” till våra potentiella frukostgästers stora förvåning.

Wienerbröd heter något annat på andra platser i världen. På engelska kallas de för ”Danish pastrys”. Det tycks ofta som om namnet har lite, eller inget, med själva rätten att skaffa. Det verkar ha mer med uppfattningar och kanske fördomar att göra när en maträtt får sitt namn. Nåja. En hästräka är en hästräka. Åtminstone på Torsångs kafe.

En gång för länge sedan var jag och Malin i Skagen. Jag beställde då, viss om att få en mycket vällagad och speciell variant, Skagenröra till min bakade potatis. Servitören såg ut som en fågelholk. VA E DE!? ropade han på danska och försvann. Han återkom med den likaledes förvånade kocken för vilken jag fick förklara hur man lagade till en schysst skagenröra.

Ibland när jag står i en kö till en allmän toalett, eller i ett mer privat sammanhang, hör jag till min stora förvåning någon, som motivering till att tränga sig förbi eller ursäkt för dröjsmålet, säga ”jag ska bara kissa.” Det, om uttrycket tillåts, skiter väl jag i. Ska vederbörande bara låta sitt vatten innan något annat görs, exempelvis gå ut, är väl allt gott och väl. Men formuleringen används i en vidare kontext och det är det som gör frasen lite lätt burlesk.

En gammal vän, Johnsen, hade ett trix i 80-talets Falun. I kön till Ghandi (han som hade korvmojen på Stora torget) körde han alltid med ”jag ska bara ha korv kan jag få gå före…” varpå han väl framme vid luckan med hög röst beställde en stor hamburgare med extra allt. En gång blev en stor kvinna, medlem i Bilentusiast-klubben (raggar-) Blue Dots (och det var ju inga man fintade bort hursomhelst) arg, stegade fram och gav honom en (välförtjänt) dagsedel. Sedan hände allt mycket fort. Johnsen satte upp handen, i vilken han bar sin 150-grammare, till skydd med resultatet att hela kön sprejas med dressing. Fram stiger en uppretad pojkvän, också medlem i Blue dots, med en rejäl klick dressing i pannan tillsammans med en vän som fick burgaren på, så att säga, klubb-emblemet. Johnsen meddelade snabbkäftat att det inte kunde vara han som kastat dressing eftersom han hade sin burgare kvar. Tyvärr hade brödet till hans 100-grammare tagit slut -det var därför hans hamburgare inte syntes under bröden eftersom dessa alltså egentligen var tänkta för en 150-grammare… ja, så där höll han på. Språngmarsch.

Varje gång vi ses nuförtiden tycker jag mig kunna se en igenkännande glimt i Gandhis ögon och han lägger, åtminstone i min fantasi, lite extra krut i tillagningen av min hamburgare. Jag såg någon dricka kaffe med sugrör. På frågan varför svarades att vederbörande hade ont i käken. Och då slog det mig: det finns inget säkrare tecken på ohälsa för den välmående svensken än att någon dricker sitt kaffe med sugrör.

Foto, Mat och dryck, Mr Hyde/Neanderthalson, Resor, Sång och musik, Språk

bild 97: livets vatten/avgrundshål

10 december, 201223 maj, 2026av adolphson2 kommentarer

Redigerad i september 2024.

Med förkortningen MACK avses vanligen en bensinstation där man också kan köpa godis och andra saker. Från början var MACK ett företag, grundat i början på 1900-talet, som sålde bensinpumpar. Efter ett tag kom alla bensinstationer att kallas mack. Ska vi gå till macken? Namnet härrör från begynnelsebokstäverna i grundarnas efternamn och har enligt IKEA-principen bildat ett företagsnamn: Mathiasson, Andersson, Collin och Key.

Förr, så långt tillbaka som under min barn- och ungdomstid, kunde man åka till en mack och få hjälp med sin bil. Idag kan du köpa tusen olika sortiers korvar, godis, porr (edit 2021-06-05: även om de de flesta mackar har gjort sig av med porren numera. Tror jag?), Sven Ingvars-cd:s, ballonger, blingbling, pinka, spela på tipset och tanka. Men sällan få hjälp med några allvarligare bilhaverier. Alla som arbetar med serviceyrken borde prova på att vara i den behövandes position, brukar jag tycka.

Man har lagt ner La Petite Maison, min favoritrestaurang när jag studerade vid universitetet i Aix-en-Provence. Denna smärtsamma upptäckt gjordes vid ett återbesök i staden för ett par år sedan. Där, på restaurangen, lärde jag mig faktiskt att tala franska eftersom jag innan jag behärskade språket i okunskap råkade beställa kalvhjärna. Kan någon skicka senapen? Att kunskap är makt lärde jag mig där och då.

På La Petite Maison fanns det, när jag en gång i ensamhet frekventerade stället, en gammal dam och ett piano på vilket den gamla damen spelade Je ne regrette rien bara för mig. En kypare bjöd oväntat på på en Galloise och en Dry martini. Varför? Jo, eftersom jag varit där tidigare ett par gånger och då med en kvinna (min resekamrat Jessica, men det visste ju inte personalen på restaurangen) men nu åt ensam antog de att jag hade hjärtesorg. De betraktade mig som stammis och ville ta hand om mig. Jag tror det där är mitt livs bästa middag. Ensam, på en restaurang i södra Frankrike. Och även om jag tämligen omgående slutade röka franska cigaretter betraktar jag än i dag Dry martini som king of drinks.

Jag undrar för övrigt om inte världens bästa jobb vore att vara inköpsansvarig på ett reseföretag. Alltså att få resa jorden runt och avgöra eller upptäcka platser för bolaget att satsa på. Platser med restauranger som La Petite Maison.

Vi förändras alla under resans gång och vi påverkas när vi stannar till vid livets mackar. Jag är inte längre riktigt samma människa som den som en gång tog studenten i Falun, gjorde lumpen i Enköping och studerade i Frankrike. Jag träffar ibland, inte så ofta numera, människor som jag kände förr. Personer som jag i vissa fall inte träffat sedan aktuellt sammanhang. Det är ofta ett sjå att övertyga dem om att jag inte längre är den odräglige typ de en gång lärde känna. För jag var ofta dryg, inser jag när jag som vuxen blickar tillbaka. Det kanske jag fortfarande är, ska medges. Värst var jag nog på gymnasiet och när jag gjorde lumpen. Kunde jag, lite som i reklamfilmer för pensionssparande, träffa mitt unga jag idag skulle jag ta mig själv i kragen och läxa upp mig.

Fast det är inte bara negativt att bli kapprustningen av det förflutna. En gång klev jag och barnens mor in på en amerikansk hamburgerrestaurang här i Falun. Adolphson! vrålade genast en vagt bekant person vid ett av borden. Det visade sig att det var en gammal lumparkompis som studerat flera år på högskolan här och länge väntat på att få träffa mig. Stan är ju inte så stor, menade den godmodige torsbysonen. Han framhärdade rätt länge i att försöka övertyga min tämligen skeptiska hustru om hennes mans förträfflighet. Din man var en legend i lumpen – han är en sådan man berättar vandringssägner om!

Hur har ditt liv sett ut de senaste åren om allt du pratar om är en arrogant och självgod fåne försökte jag lite lamt replikera men möttes av skratt och ett bestämt avvisande av mitt diskreta försök att ta maten med mig hem. Här skulle catchas upp. Och det var rätt kul, tyckte till och med Malin senare. Hon fick med sig mycket att dra fram vid lämpligt tillfälle.

Jaja, ack du ljuva medelålder. Jag har, kan jag konstatera vid en tillbakablick, gjort så mycket dumheter. Men här är jag nu, i alla fall, och försöker göra lite gott också. Även om jag ibland får återfall. En gång för ett par år sedan höll jag ett födelsedagstal för en person. Bland åhörarna fanns en av mina gamla lärare. Alla var efteråt nöjda med min vittra och underhållande insats. Det blev ett bra högtidstal och föremålet för det blev också nöjd. Den gamle läraren kom fram efter ett tag och nickade uppmuntrande. Så där bra var du inte i skolan sa han med ett tvetydigt leende. Inte du heller, svarade jag varpå vi gick åt var sitt håll. Eller det gjorde vi ju inte. Vi skrattade båda.

Det är resan som är målet.

Mat och dryck

Falu brännvin

19 december, 201012 april, 2026av adolphson4 kommentarer

I helgen har jag kryddat mitt Falu, ett måste på julbordet. Genom åren har jag snapp(s)at upp lite historia kring det brännvinet. Jag gillar ju inte att bara krydda egen snaps, utan även att sjunga till den. För några år sedan travade jag ner till Dalarnas museum och bad om att få lära känna hemligheten bakom Falu brännvin. Med mig hem fick jag en avhandling och recept av en viss Rune Bondpers.

Varje gård tillverkade i stort sett sitt eget brännvin från 1600-talet och framåt. Ofta var det svagt och av dålig kvalitet. Man kryddade produkten för att slippa finkelsmaken eftersom framställningsproceduren inte alltid var den bästa av detta liffsens vathin, som en del kallade drycken. De första kända tillverkarna och försäljarna av Falu brännvin var systrarna Bovin i början av 1800-talet. Det sägs att plommon ingått som en beståndsdel. Tyvärr, som en del ser det, drabbades systrarna Bovin av den religiösa väckelsen, som var stark vid seklets mitt, och utvandrade till Amerika. Med sig tog de hemligheten av hur Falu brännvin tillverkades.

Några år senare började en Gustaf Litström tillverka en mycket uppskattad variant fast på delvis annat recept. Han vann priser för sin snaps både i Stockholm och London under 1860-talet. Det fanns visserligen andra tillverkare men skulle man ha en ”äkta falu”, var det Litströms variant som gällde.

Efter monopolets införande 1917 fortsatte tillverkning på andra platser än i Falun och snapsen såldes på Systembolaget fram till 1972. Smaksättningen på monopolblandningen var annorlunda och många klagade på att den var för söt och kryddsmaken för blek. V-dala Nation i Uppsala köpte upp så mycket det gick inför nedläggningen av snapsen och fram till åtminstone 1997 kunde man få sig ett äkta glas, fast av systemets variant. Det fick exempelvis jag när jag det året valdes till Förste kurator (ordförande, typ) där.

Här följer det recept jag själv använder, vilket alltså anses vara äkta, eller ursprungligt:

0,75 liter Absolut eller möjligen Brännvin Special (man känner ingen skillnad efter kryddningen vilket från början var poängen).
Knappt 1 dl socker
18 g pomeransskal
1,5 g anis
1,5 g fänkål
1 g kummin
1 droppe citronolja

Beredning: Blanda ner finmalda kryddor med socker och citronolja i brännvinet. Låt dra 2-7 dagar. Sila i kaffefilter. Den som vill ha ett klarare brännvin kan sila ytterligare en gång.

Anmärkning:

Darke påstår att alkoholkristallerna försvinner i kaffefiltret och att brännvinet blir svagare.

Man numera köpa en färdig kryddblandning vid gruvan men mitt tips är att skippa sockret helt.

Ett alkoholfritt alternativ är, förutom julmust, enligt följande från 1600-talet. Har någon problem med spriten, gör som följer:

Lägg sprit i munnen på ett lik.

Låt dra i två dagar.

Giv att dricka åt den alkoholberoende.

Mat och dryck

Bon apetit

6 september, 20106 april, 2026av adolphson

Det finns måltider under livet som sticker ut mer än andra. I Aix-en-Provence fanns det en liten restaurang som hette La petite maison. Jag åt där ofta. Ibland med sällskap. Där smakade jag oeffs en coucotte för första gången. En profylaktisk chock för kroppen. Men gott.

Jag bestämde mig för att innan mitt år i staden var till ända skulle jag ha ätit allt på menyn på just den restaurangen. Till sist hade jag en rätt kvar. Kokt fårhjärna. Kyparen försäkrade sig om flera gånger om vi verkligen visste vad vi beställt. När vi framhärdade rekommenderade han ett kraftfullt vin. När vi hade rätten framför oss blev det tyst ett tag. Det såg verkligen ut som….. hjärna. Kommentaren kan någon skicka senapen var förlösande.

Den godaste ostbricka jag ätit var i den franska lilla staden Fleurville. Kyparen kom fram med en stor planka som säkert innehåll ett tjugotal ostar. Kyparen blev upprörd, personligen kränkt, om jag inte smakade dem alla. Lite portvin gjorde susen till. Malin sa senare att hon sällan sätt mig njuta så, glömsk av allt. Det är nästan så man blir avundsjuk på en ostbricka, menade hon.

En gång, senare i livet, gick något fel. Jag hade tagit med mig en matlåda till personalmatsalen med fiskbullar i sky och klyftpotatis kryddad med rosmarin. Jag har en tudelad inställning till personalmatsalen, men oftast är det lite gemytligt när alla kommenterar varandras matlådor. Kvar sen helgen eller, om det är något som ser lite extra festligt ut, eller påpekandet att det är dåligt att äta direkt ur plastlådan för farliga ämnen frigörs. Och så vidare. När jag kom med den den aktuella matlådan blev det tyst kring bordet. Sedan hävdade någon att det där måste vara det äckligaste som någonsin ätits här. Med all rätt. På en mätt mage vilar ett muntert huvud, som min gamla faster på Lidingö brukar säga.