Retorik – Sida 3 – Adolphson

bild 52 – näktergalen från falun

19 maj, 201913 augusti, 2024av adolphson

Nu är det över. Begravningen alltså, det andra har väl knappt börjat kan jag tro.

Nog har vi fruktat den 17:e maj, flickorna och jag. Nåväl, den 17:e maj kom och den 17:e maj gick som ett datum för alltid inristat i min personliga historia som livets ojämförligt värsta dag. Men också en mycket vacker och ljus dag.

Jag har viss, låt vara ofrivillig, erfarenhet från salig mors, mosters och min systers begravningar så något visste jag ju om hur det skulle kännas under begravningen.

Vi gick igenom det hela i detalj, många gånger, i förväg. Det är okej att gråta, att inte gråta, att röra sig, springa runt. Vad man nu vill eller behöver. Men teori är en sak, verkligheten en annan. Dagen kom, alltså, och den gick utan jag riktigt vet hur det gick till. Så många människor som på olika sätt varit iblandade i detta. Prästen Petter, vår gamle vän, som gjorde en insats bortom vad någon kan begära. Jag har för övrigt bett honom om hans fantastiska griftetal.

Alla våra körvänner som hörsammat Malins önskan om ”en maffig kör”, musikerna och dirigenterna Henrik Alinder och Cecilia Rydinger Alin, Pelle Gustafsson (som skrivit arrangemang för delar av musiken), solisten Hedvig Eriksson, spelmännen och så förstås våra vänner Magnus, Mia, Patric, Ulrika och Anna-Karin.

Många är ni som hjälpt oss genom detta men utan den sistnämnda trojkan hade det helt enkelt inte gått. Nu är jag i och för sig inte helt säker på att det kommer att gå ändå – men vi har iallafall klarat oss förbi begravningen.

Och vilken begravning det blev.

Kyrkan kändes som näst intill fullsatt (jag tittade inte efter så noga), många släktingar och vänner från när och fjärran hade kommit. Rådhuset flaggade på halv stång och vädret var gott. Det blev verkligen en fin stund. Plötsligt flög sidodörren upp i kyrkan och in virvlade en vind som ett naturens eko av hennes humör. Det var som om Malin ville säga oss att, nej, nu får det vara nog med sorg!

Minnesstunden efteråt var trevlig, avspänd och den mer intima efterföljande andra stunden hemma hos oss kändes också bra – precis så som hon ville ha det. Några av de besökande frågade mig om musiken på begravningen och jag lovade återkomma. Det görs härmed.

Först framförde Hedvig, Pelle och Henrik Caccinis Ave Maria i ett arrangemang av Pelle. Psalm 238 A är en koral ur Johannespassionen som översatts till åtminstone två psalmer varav detta är den ena. Just psalmerna var svåra att välja men jag bestämde i samråd med Malin mig för att genomgående ta musik vi hade en relation till.

Otto Olssons Ad dominum (Psalmus CXX) har vi sjungit flera gånger och den maffiga kören var alldeles enastående. Tack, kära körvänner. Verkligen – tack. Under avskedstagandet spelade Jobs Maria Larsdotter Darke, Pelle, Patric, Arvid och Jobs Karl Larsson och Henrik. Särskilt Jorms sång, som Malin önskade (vi hade den på vårt bröllop) vittnade många om som en speciell upplevelse. Utöver den spelades Ljugarn, visa från Rättvik, Säbb Johns d-mollpolska, vårvindar friska – polskevariant från Leksand, Min levnads afton, från Bingsjö, Tingsmarschen, från Leksand.

Därefter framförde Hedvig Stefan Holmlunds Till mamma sen alla den klassiska psalmen 201 (”en vänlig grönska”) som vi återkommande sjungit i diverse körarrangemang, Malin och jag. Cecilia ledde en minst lika maffig manskör i Under rönn och syrén – en sång som, vilket jag tidigare berättat, spelade stor roll för oss i slutet av vårt gemensamma liv där på sjukhuset.

Begravningen avslutades med Rachmanikovs Vocalise under vilken jag, Viktor, Magnus och Malins bröder Martin, Johan och Gustaf, bar ut kistan. Att bokstavligen bära den man älskar, den som under halva ens liv betytt allra mest, i med- och motgång stått allra närmast, ens barns mor, den som aldrig svikit eller vikt ner sig, till den sista vilan är en känsla som…ja, jag mäktar inte återge det.

Med stor risk att låta så där klichéartad igen – mitt hjärta är brustet. Mycket trodde jag mig klara här i livet, men någonstans där gick gränsen.

Men jag tänker inte dela med mig så mycket mer av mina egna ord, tankar och känslor i detta avseende. Jag ger er istället det enda talet som hölls på den officiella minnesstunden. Jag vill gärna att fler ska få ta del av det. Viktor beskrev det senare som att han sett människor sitta och fingra på sina egna talmanus men efter Magnus sagt sitt resignerat knyckla ner lappen i fickan igen. Måhända en överdrift, men ändå.

Det var någonting med det där skrattet…

Hennes skratt…

Något unikt.

Vi var många som gjorde allt vi kunde för att få henne att skratta. Jag minns särskilt när jag lockade fram det.

Det där skrattet…

Den gången jag hävdade att Ben Affleck är världens bästa filmskådespelare. Jag tror att det var när jag med stor emfas drev tesen att Ben Affleck borde fått en Oscar för bästa manliga huvudroll i filmen Pearl Harbour som det brast för henne.

Hon lutade huvudet lite bakåt, kinderna rosades, ögonen vattnades och hon strök händernas utsidor mot ansiktet och skrattade hejdlöst på sitt speciella vis. Jag matade på så enfaldigt jag bara kunde eftersom jag visste att det var just min enfald hon skrattade åt.

Hon hade hög integritet och var noga med att hålla distansen.

Det där skrattet öppnade dammluckor, fick fördämningar att brista, fasader att rasa. Det var nyckeln till hennes innersta rum. Skrattet var min belöning. Jag var inne.

Det var därför jag älskade att få henne att skratta. Det är först nu efteråt jag förstår att det var så det var.

Bäst på att få henne att skratta var han.

Han kallade sig ”Näktergalen från Falun”. Hon tyckte det var roligt att han kallade sig det.

Han också.

Han lockade henne alltid till skratt. Han gick så långt att han snodde mina vitsar för att få henne att skratta. Jag bryde mig inte om det, trots att jag inte gillar när man snor mina vitsar.

För det var ju han.

Jag minns att de skrattade tillsammans – hon och han.

Först hela tiden.

Sen halva tiden. Andra halvan var allvar.

Nu skrattar de inte alls tillsammans.

Häromdagen såg jag en film med ben Affleck i huvudrollen – ”Jessey Girl”. Ben Affleck var som valigt lysande i sin rollkaraktär. Den här gången spelade han en ensamstående förälder som sörjer sin förlorade hustru. Oscarsvibbar igen.

Jag kände att cirkeln var sluten. Det var den.

Det var någonting med det där skrattet.

Näktergalens skratt…

Något unikt.

Som han skrattade när jag berättade en historia han hört många gånger förr och jag överdrev och la till för att det skulle bli ännu roligare. Asgarvet. Gapflabbet.

Det där skrattet som öppnade dammluckor, fick fördämningar att brista, fasader att rasa. Det var nyckeln till hans innersta rum. Nyckeln han givit mig så många gånger. Jag ska göra vad jag kan för att få honom att skratta så igen.

Som han skrattade då.

Näktergalen från Falun.

Hennes vän. Min vän.

Jag låter som en raspig skiva som spelats lite för många gånger, känner jag. Men jag vill ändå ännu en gång tacka för all kärlek, omtanke och vänlighet världen visat oss. Det är som att alla verkligen vill att det ska gå bra för oss tre som är kvar. Från Mats med personal på Ica i Slätta, chefer, kollegor, elever, grannar, kyrkans personal, till släkt och vänner.

Det är verkligen en stark känsla, som jag vilar trygg i.

Avslutningsvis vill jag säga tre saker.

Först att jag är glad över att jag fått leva som jag kunnat göra under nära 25 år. Jag känner mig privilegierad och alldeles varm av allt fint jag fått uppleva. Jag ser en framtid och jag är sugen på att ta den i anspråk – vad den än innehåller.

Till Magnus vill jag säga att jag lovar att skratta igen. Inte än, men snart. Även om det aldrig kan bli på riktigt samma sätt (som det känns just nu) så kommer jag en gång att skratta. Annorlunda är väl också något bra?

Till sist har jag lovat att skriva en liten dikt till – den här gången en glad sådan. Dotter 2 och jag kom överens om det mitt under begravningen (hon satt och irriterade sig över dels alla sorgsna människor och dels min vers som fanns med i programmet) och det finns vissa löften man helt enkelt inte sviker. Ett löfte av den typen gav jag en gång Malin – och det höll jag. Ett annat är nu avgivet.

Nej, hörrni, det är en vacker kväll i maj. Det är kanske dags att gå vidare i tillvaron, att tänka lite mer som Dotter 2. Jag tittar ut och ser så mycket skönhet i världen. Jag hör tjejerna skratta från köket och… vänta! Nog tusan hörde jag väl Malin skratta också!

Jag mår bra. Jag känner ännu kärlek.

Det har jag ju alltid gjort.

Historia, Politik, Retorik, Språk

skökoson

22 mars, 201923 mars, 2019av adolphson

Det höjs sedan förra valrörelsen i USA röster som menar att presidenten måste besinna sig.

Alldeles oavsett vad man anser om hans politik är det presidentens språkbruk kritikerna reagerar på. Alltså att tämligen vildsint demonisera sina motståndadre och kritiker. Vi har våra motsvarigheter i Sverige också. Jag har själv reagerat på Skyttedal och Bali, exempelvis. Men det tycks vara det nya, det här med att ge sig på sina meningsmotståndare för att ta heder och ära av dem.

Eller är det så nytt, egentligen?

Det är ingen ny åsikt att man inte ska vräka ur sig vad som helst när som helst. Gör man det får det konsekvener vilket var bekant redan under medeltiden. På 1300-talet ansågs det exempelvis jämställt med misshandel att bruka okvädningsord, förloämpningar, mot någon eftersom

ofta komma av onda ord onda handlingar.

Hetsar man (någon i) samhället får man skörda vad man sått.

Vid den här tiden, alltså under medeltiden, ansågs sedan gammalt att ord hade magisk verkan. Detta innebar att man inte uteslöt att det som uttalades också kunde gå i uppfyllelse. Därför staffades med dryga böter den som offentligt kallade någon skökoson. Med dagens språk innebär tillälet ungefär horunge. En sådan kunde nämligen, på grund av sina ringa utsikter i livet, ställa till det ordentligt. Med tanke på den tidens syn på sex och prostitution var det kanske det grövsta tillmälet i arsenalen och inget det togs lätt på.

Samma resonemang gällde om tillmälet istället var träl, tjuv eller lögnare – om man inte kunde bevisa att det man sa om vederbörande faktiskt var sant. Tänk, suckar den arme historieläraren, om den regeln vore allmän lag också idag. Andra staffbara tillmälen som var vanliga (enligt rättegångsprotokoll från 1400-talets Stockholm) var sädestjuv och mordbrännare.

Lagarna under medeltiden var skoningslösa, i synnerhet vid stöld, vilket historiskt sett är typiskt för samhällen där flertalet lever på marginalen. Berövades man endast det minsta av livets nödtorft riskerade man att själv gå under. Därför tillämpades ofta hårda, ympande, straff i avskräckande syfte.

En anklagad kunde enligt de gamla fridslagarna söka asyl i kyrkan förutsatt man inte stulit från den samma – hur detta tillämpades i praktiken är dock för mig inte känt.

Andra saker att iaktta från medeltidens lagstiftning är att den som ertappades med att våldta en kvinna halshöggs omedelbart. Det fanns även tariffer för att regelera ersättning till den som blivit av med frölemmen – något som möjligen påvisar att detta inte var helt ovanligt. Notera förövrigt att namnet på asaguden Freja/Frö lever kvar i språbruket.

Presidenten i USA fortsätter demonisera sina belackare och fenomenet tycks tämligen utspritt. Vad som i förlängningen händer om man ständigt tar till allehanda kraftuttryck är främst två saker.

Antingen mister orden sin innebörd, enligt principen i fabeln om att ropa efter vargen, och då är väl allt gott nog. Eller så leder det till vissa grupper i samhället anser sig att från makten ha fått fritt spelrum att attackera andra grupper.

Det kan passa makten fint, det. Som inför ryska revolutionen då den storägande bondeklassen av bolsjevikerna kallades grisar (för grisar får man slakta), nazisterna kallade judarna råttor (och följdaktilgen användes cyklon B som är ett insektmedel under förintelsen) och i Rwanda kallades vissa grupper kackerlackor (vilka man stampar ihjäl).

Skökoson kan möjligen till dagens amerikanska översättas son of a bitch. Det är inte ett tillmäle som passar att slänga sig med hur som helst, i synnerhet inte i den offentliga debatten.

Mina elever tilltalar mig i allmänhet med magistern eller magister Adolphson och jag dem vid förnamn. Det fungerar bra.

Relaterat

Ord

Om asyl

Quisling

Källor:

Nordberg: I kung Magnus tid

Foto, Jämställdhet, Politik, Retorik

bild 48 – abc vs abs

1 februari, 20195 oktober, 2026av adolphson

Äntligen är den här! Nu har porträttbilderna på kollegiet som en bomb slagit ner i personalfacken. Eleverna går sprickfärdiga omkring i bygget, vänner och kollegor sneglar avundsjukt på varandras bilder, den outtalade frågan hänger över den stora tegelbyggnaden som handen över dippskålen: vem ska bli årets cover-teacher? Det finns ett alternativ till den inledningen men den känns tråkigare. Jag tittar flyktigt på mitt eget porträtt, taget i september 2018. Jag suckar och stannar upp i en plötslig tanke. Är jag genuin i det jag gör? Är jag det? På riktigt, liksom?

Det sägs ibland att man ska kunna sitt ABC som synonym för att vara kunnig inom sitt speciella område. En speciell gren inom retoriken, medieträning (förenklat innebär det att kunna hantera intervjuer på ett fördelaktigt sätt), innebär ett ABC-svar något annat. Förkortningen står där för answer, bridge, communicate. Answer är vad det låter som – svara alltid på frågan. Ljug aldrig eftersom det är så lätt att kontrollera det verkliga förhållandet. Bridge innebär att man genom svaret bygger en retorisk brygga över till det man själv vill förmedla för att i communicate övergå till att framföra sitt eget budskap. För att klara sitt retoriska ABC måste man förstås veta vad det är man vill förmedla. Här kan den som vill höra en av Sveriges skickligaste advokater, i ett mycket känsligt fall, i en intervjusituation lämna ett ABC-svar.

I Faluns policy för, eller emot snarare, mutor står att läsa: Utgångspunkten för alla företrädare för Falu kommun är att vinnlägga sig om att erhålla, upprätthålla och säkerställa allmänhetens förtroende. I alla sammanhang skall iakttagas ett sådant förhållningssätt att det inte kan förekomma risk för, eller misstanke om, att företrädare för kommunen gör sig skyldig till mutbrott eller annat korruptionsbrott. För personer som ägnar sig åt myndighetsutövning, upphandling eller inköp är i princip alla förmåner att anses som otillbörliga.

Vad jag vet har jag inga förmåner. Utöver de som tillkommer mig som vit, medelålders, heterosexuell man, förstås. Men det är en insikt som föreligger att hantera på det privata planet samtidigt som jag försöker arbeta med jämställdheten politiskt.

Brottsrubriceringen lyder givande av muta. Men man ger inte en gåva – man överräcker den. Eller ställer man den månne till förfogande? På 1980-talet ansågs värdet av en hyfsad flaska whisky motsvara en muta. Idag finns det inga fastställda beloppsgränser utan frågan man i alla sammanhang som förtroendevald kan ställa sig är om gåvan, förmånen eller handläggandet är lämpligt, ändamålsmässigt och skäligt för kommunen som helhet.

Man bör helt enkelt vara lojal mot arbetgivaren – och arbetsgivaren det är ju medborgarna, det. Hursomhelst har jag nyligen lärt mig att nittio procent av besluten i en kommun tas av tjänstemän och endast tio av politiker. Man kan ju som vanligt skoja till det lite, också. Skillnaden mellan att vara jävig eller jävlig på ett möte är ofta mindre än man tror. Och måhända är ABC och ABS när allt kommer omkring synonymer?

(För den fåkunnige: ABS är ett system som förhindrar att hjulen låser sig när man bromsar ett fordon. Syftet är att behålla styrförmågan samt att förkorta bromssträckan. Kopplingen ((sorry, göteborgsarvet igen)) till retoriken och en knivig kommunikationssituation torde vara uppenbar. Right?)

Kommunen kostar på sig utbildningar av oss förtroendevalda, partierna gör det också. Trots medieträning, uppdragsträning i politikerrollen, ordförandekurser med (mycket) mera så känns det som jag plötsligt befinner mig i något som bäst kanske kan beskrivas som den retoriska tystnaden.

Det är en mäktig sak, den retoriska tystnaden. Att hämta andan, att låta orden sjunka in, att ta med sig omgivningen vidare i visionen. Kommunen, å sin sida, har en officiell vision:

ett större Falun

Men jag har en egen, personlig, vision: ett bättre Falun. Och det är vad ju faktiskt vad min inledande fundering handlade om – är jag genuin? Vilken är min viktigaste vision? Vad vill jag, quo vadis? Det här är viktiga saker för mig för jag vet hur det är – jag måste känna meningen med det jag gör. Annars blir det inget. Min viktigaste fråga är jämställdhet. Det är bara det att de viktigaste frågorna lätt försvinner i det vanliga, rutinartade arbetet. Så jag vet hur jag tänker: människan ska vara god och glad. Är det inte så får man väl hjälpa till lite, efter möjlighet och förmåga.

Det kan vara nyttigt att studera sig själv emellanåt. Och jag kan väl erkänna att jag inte alltid är god och glad. Men jag försöker så gott jag kan. På jobbet, i politiken och i livet i stort. Jag gör det medan jag inväntar den ofrånkomliga död som en gång tar oss alla. På vägen dit försöker jag ha det så bra jag kan, hjälpa andra dithän, samt jobba med mina fel och brister. Jag avslutar dagens bloggpost med den ramsa jag och barnens mor alltid säger tillsammans med våra döttrar, vilket vi gjort i fjorton år vid det här laget, när vi skils åt för dagens skola och arbete:

var snäll mot alla idag

lär dig något bra

om någon är dum mot dig så säger du till

hjälp alla som behöver hjälp –

och jag älskar dig.

Härmed presenteras bild nummer 48. Lite väl mycket av det goda på sistone, dyre bror? Ett lustigt (nåja) sammanträffande är att bild 48 togs i det 48:e levnadsåret, förresten. Om man nu anser en medelålders lokalpolitiker, tillika adjunkt i läroverket sedan 20-talet år, som fått sin tjugonde bild av kommunen upptryckt i solarplexus, som något lustigt. Skulle du ens köpa en begagnad bil av denne patetiska före detting, denne uppenbare 80-talsrelik, denna oinfriade dröm om vad som kunde varit om hen bara för ett endaste litet ögonblick någon gång under sitt mediokra liv faktiskt skärpt till sig.

Ju mer jag tänker på det, vänligen bortse från alltihop ovan.

Over.

relaterade blogginlägg:

Bild 17 – bättre än alternativet

Demokrati och samhälle, Foto, Politik, Retorik

ad libitum vs fronesis

13 november, 201830 september, 2026av adolphson

Jag fyller år i dag. För tjugo år sedan fyllde jag 28 och gjorde min första termin på Falu gymnasium. Jag åkte med estetiska arbetslaget till Rom och firade min födelsedag på bästa tänkbara sätt.

Ad libitum (ad lib) är en latinsk term som betyder efter behag eller efter godtycke. Termen förekommer inom musik, psykologi, medicin och biologi. Och så klart: inom kokkonsten.

man tager vad man haver

Fronesis är ett begrepp inom retoriken avseende talarens etos. Ordet är grekiskt och betyder gott omdöme, förstånd eller kompetens. Det var Aristoteles som myntade det och han avsåg därmed förmågan att välja hur man ska lägga upp ett framförande för att nå önskat resultat. Det handlar om omdöme eller känsla för att välja det som ska sägas (ämne) medan termen teckne innebär förmågan att välja rätt språk (uttrycksformer, ord, metaforer med mera) för att uppnå detta. Kort sagt: hur det ska sägas.

Fronesis och teckne kompletterar sålunda varandra och är raka motsatsen till ad libitum.

Den klassiska retoriken har särskilda krav för vad som kännetecknar en trovärdig (etos) talare. Hen ska besitta fronesis, arete (god karaktär) och eunoia (utstråla välvilja gentemot publiken). Vi skulle kanske idag sammanfatta dessa egenskaper under begreppet social kompetens. Värt att notera är att romarna senare kallade samma sak för sensus communis (sunt förnuft). Vad dessa retoriska egenskaper innebär i praktiken har dock varierat från tid till tid, kultur till kultur och även inom olika sociala sammanhang och situationer. För att talaren ska kunna uppfattas ha fronesis måste det framgå för publiken att vederbörande vet vad hen pratar om och gärna, för att få det extra trovärdigt, förstärka framförandet med egna erfarenheter.

Hur gick det?

Är du politiker nu, eller?

Det är rätt många som frågat hur det gick i valet. Både för mig personligen och för partiet. Även om de allra flesta antagligen inte delar min ideologiska övertygelse (jag måste alltid utgå från att de människor jag samtalar med utanför partikretsen inte gör det) så har det i allmänhet funnits ett välvilligt intresse bakom frågan. Många säger också att de har respekt för oss som engagerar oss politiskt. Jag brukar återgälda artigheten genom att uppmana vederbörande att göra det samma. Men frågan gällde alltså hur det gick.

Jo, det gick rätt bra. Personligen fick jag 144 personkryss (att jämföra med ett tjugotal 2010) vilket gör mig till den tredje mest kryssade kandidaten inom Centerpartiet här i kretsen. Inte så illa – tack alla som gav mig sin röst! Partiet gick också framåt både nationellt och lokalt – i Falun gjorde vi vårt bästa resultat sedan tidigt 1980-tal. (Det är nästan Fälldin-klass på oss!) Vi utgör nu stommen i Faluns politiska ledning och har efter valet format ett nytt styre tillsammans med Alliansen. Då detta inte räcker för majoritet har en valteknisk samverkan ingåtts med V (något en intresserad kan läsa mer om via dt.se, Radio Dalarna med flera kanaler). Vi fick i Joakim Storck kommunens högsta politiska post: kommunstyrelsens ordförande. Så visst har det gått bra för oss.

Jag har personligen inte haft något inflytande i förhandlingarna med mer än att jag fått möjlighet att komma med synpunkter på medlems- och styrelsemöten. Inom C följs en tydlig demokratisk modell – partiet nominerade mig som kandidat nummer tre och väljarna bekräftade det. Därför försöker partiet också fördela uppdragen därefter. Detta innebär att jag är personligt vald av väljarna till ordinarie ledamot i kommunfullmäktige. Jag är dessutom utsedd till ersättare i kommunstyrelsen samt kommunstyrelsens ledningsutskott. Till det kommer uppdrag som ordinarie ledamot, tillika förste vice ordförande, i kommunstyrelsens utvecklingsutskott. Till detta kan också några mindre uppdrag komma som följer med dessa platser (som styrelseuppdrag i kommunala stiftelser och organisationer). Så jag antar att svaret är att det gick bra även för undertecknad. Och jag är nog verkligen att betrakta som politiker nu – även om jag själv aldrig sett mig som en sådan. Inte egentligen. Jag är ju historielärare. Och körsångare. Och talhållare. Och pappa. Och..

Jag antar att begreppet fritidspolitiker existerar av en anledning. Det bästa i allt det här är dock att jag för första gången i mitt liv kan stoltsera med en politisk post min gamle far faktiskt inte redan innehaft. Som ledamot i SPI under 00-talet satt han i nämnder och kommunstyrelsen.

Jaa, just ja, där satt jag… och då inledde jag mitt anförande med ”det är ingen idé att mjölka kon om man spiller ut mjölken i båset…”

Det där är över nu. Som förste vice ordförande i kommunens utvecklingsutskott når jag en position far aldrig haft. Nu kanske någon får för sig att jag tävlar med far men låt mig högtidligen försäkra om att icke så är. Jag vore nämligen chanslös. Däremot kanske jag ärvt något av hans syn på saker och ting. Men vad vet man, egentligen.

Jag gillar valrörelser. Det är där jag har min styrka. Och nog har jag har testat fronesis i skriftliga och verbala debatter under denna valrörelse. Men jag har inte haft något direkt mål för min personliga del så kanske är jag nog i viss mån ändå att betrakta som något av ad libitum. Men jag är inte färdig och det är precis som det ska med den saken. Nu får jag försöka förvalta förtroendet och bygga ett mer beständigt fonesis över mandatperioden.

Centerns ledamöter i kommunstyrelsen. Ja, och så Kristina så klart. Det var ju hon som donerade marken rådhuset står på.

Jag fyller alltså år idag. Och det är som det ska med mig. Jag är ännu efter tjugo år lärare och en hel del annat. Jag gillar fortfarande att kliva runt i Rom och har återvänt flera gånger sedan första gången. Vad kan jag säga mer än: ad libitum!

Källor:

Aristoteles: Retoriken

Jämställdhet, Retorik, Skola, Spännande människor

elevator pich

31 oktober, 20178 september, 2026av adolphson

Jag brukar i allmänhet uppmana mina elever att vara aktiva på lektionerna, att delta i diskussionen. Inget unikt i det, får man hoppas. Dels blir det roligare och mer intressanta lektioner, dels förser mig eleven med ett större betygsunderlag. Hur då, kanske en oinvigd undrar. Nu brukar ju i och för sig just den om skolan okunnige ofta tala vitt och brett om den men det faller utanför dagens ämne. Under en kurs kan jag på olika sätt mäta elevernas utveckling. Ett sätt är deras muntliga engagemang. Genom den initierade frågan döljer sig mycket studerande. Har eleven i slutet av kursen inte riktigt via de uppgifter hen gjort nått alla kriterier som krävs för ett visst betyg kan jag konsultera mina anteckningar och bedöma i vad mån det muntliga engagemanget kan uppväga det som saknas.

Därför smygtränar jag (retorik ingår numera i ämnet svenska) mina elever (och även mig själv) i retorik – det är så väldigt användbart och det går ju faktiskt att träna upp sin förmåga. Särskilt mina kvinnliga elever brukar jag i utvecklingssamtal och vid andra tillfällen uppmana till detta. Just kvinnorna av huvudsak tre skäl:

Det ger alltså ett ökat betygsunderlag (gäller både kvinnor och män enligt ovan förda resonemang).
Om du inte har en vana att tala för dig, ibland offentligt, kan du missa chanser i livet. Lika bra att öva sig nu.
När hon efter studenten kommer ut i världen kommer hon, om hon ännu inte märkt det, se att den är full av pojkar, killar och män som pratar, babblar och på olika sätt bedda eller oombedda ständigt och jämt göra sin stämma hörd. Och det på hennes, och alla andra kvinnors, bekostnad. Hon måste därför ständigt vara beredd att ta dem på inandning.

Träning alltså. Jodå, det går. En talare är någon som kan tala på ett sätt som övertygar. Den främste romerske retorikern Cicero talade med aktning om den störste bland de stora: atenaren Demosthenes. Han hade det kämpigt i början av sin karriär men la med tiden ner stor möda på att övervinna sina svagheter. Han hade exempelvis ett medfött talfel vilket gjorde det svårt att tala rent vilket innebar omedelbart fiasko så fort han höll ett anförande. Genom träning nådde han enligt Cicero så långt att han till sist ansågs ha det renaste uttalet bland alla retoriker. Han blev också lätt andfådd vilket innebar att han var tvungen att pausa sina tal och hämta luft. Det påverkade flödet, tempot och gjorde talet tråkigt att lyssna på. Debatter blev svåra för honom genom detta handikapp.

Han övade sig då att hålla andan så länge att han under en mening kunde höja och sänka rösten flera gånger utan att hämta andan. Legendariskt redan på Ciceros tid var hans metod att lägga stenar i munnen samtidigt som han på samma andetag deklamerade dikter med högsta möjliga röstläge. Detta gjorde Demosthenes samtidigt som han var i ständig rörelse, i träningen ingick att gå omkring, ibland uppför branta backar för att få upp pulsen. Ibland testade han röstvolymen mot det brusande havet. Kanske kan vi jämföra med en modern elitidrottares uppladdningar. Mat, puls, rörelseschema, förmågan att hålla andan – allt sådant är relevant för hur vi använder vår kropp.

Ett enkelt sätt att förklara vad jag egentligen pratar om för mina elever är konceptet elevator pich.

Det innebär att du, i det fall du under en hissfärd plötsligt inser att du står ensam med det internationella storföretagets VD, är beredd att under den tid en hissfärd tar sälja in dig själv, den vara eller idé det nu kan handla om till VD:n på ett sådant sätt att hon senare, när det väl är dags, minns dig och ert samtal.

Källor:

Cicero: Om talaren

Relaterade blogginlägg:

Cicero

Stora tal

Historia, Retorik, Spännande människor

rostra

14 oktober, 20177 september, 2026av adolphson

Undan för undan dikade romarna ut det träsk som låg mellan kullarna bredvid Tibern som de bosatt sig på. På så vis skapades en stor öppen plats. Med tiden kom platsen att stenbeläggas och bli den självklara mötesplatsen för allmänna angelägenheter, diskussioner och beslut. På platsen byggdes allt eftersom offentliga byggnader för byråkrati och förvaltning, tempel och möteslokaler. Platsen fick ett namn: Forum Romanum, det romerska torget, stadsstatens, sedermera imperiets, absoluta centra.

En vital del av forums princip var talarstolen, Rostra. Där talade politiker, folkets representanter och andra även kejsaren, direkt till folket. Kanske anar någon en koppling till speakers corner? Det var alltså skillnad på curians senatsdebatter och talen som hölls på forum. Var Rostra måhända dåtidens internet? Chattforum är ju liksom en hel del andra antika begrepp också internetvokabulär. Hur det än är med den saken är det mest berömda tal från Rostra vi känner till det som Marcus Antonius höll vid Caesars begravning.

Eller höll och höll. Det är Shakespeares drama Julius Caesar vi har som referens. I pjäsen gör Marcus Antonius mordet verkligt genom att visa såren på Caesars kropp, genom att låta såren berätta om dådet. Folket övertygas om Caesars storhet och hans fienders uselhet. Det är märkligt att Caesar historiska eftermäle är så gott. En general som störtade republiken och själv tog makten – en diktator kort och gott. Caesar har mycket att tacka Shakespeare för, den saken är klar. För den som vill se en gammal filmatisering av det hela finns här ett klipp.

En berömd romersk retoriker är Cicero. Utan att gå in på hans liv i detalj kan man väl sammanfatta honom som en som hatade Caesar, även efter mordet. För Cicero var Caesar inget annat än mannen som störtade republiken. Många giftiga anföranden blev det. Till sist blev han, som så många andra i Rom, mördad. Antonius, som alltså tillhörde Caesars (och Augustus) lag, hustru Fulvia sägs efter mordet ha ryckt ut Ciceros tunga och genomborrade den med sin hårnål som en sista skymf mot den berömde talaren. Någonstans läste jag att tungan också spikades fast på Rostra. Men det sägs och skrivs så mycket, somligt bra, annat inte.

Kanske ger mig tankesättet lite perspektiv på begrepp som chattforum och nättroll. Ytterligare perspektiv på temat för en modern människa är roast. Det innebär att man skojar på bekostnad av en person för att roa en bredare publik. Tanken är att hedra en individ på ett unikt sätt.

Jaha, hur knyter jag ihop den här säcken? Kanske med påståendet att om du skapar en tom yta och släpper in vem som helst kan det också gå hur som helst. Om religionen är sann i bokstavlig mening har vår herre nog redan erfarit det. Liksom Mark Zuckerberg. Själv landar jag i övertygelsen att antalet pizzor och pajer som kastas i välfärden måste begränsas. I största allmänhet, så där. Åtminstone efter 7%.

Relaterade blogginlägg:

St Crispins day är nu

Demokrati och samhälle, Jämställdhet, Resor, Retorik, Sång och musik, Skola, Språk

ord

8 oktober, 201711 september, 2026av adolphson

1982 släppte F.R David låten Words don´t come easy to me. Och samtidigt som jag blundar och ser mitt tolvåriga jag stuffa järnet i Södra skolans matsal kan jag inte frigöra mig från tanken att ord, i olika form och sammanhang, alltid varit mitt intresse. Hur saker framförs, var, när – ja allt det har alltid fascinerat mig. Föräldrarna var inte så lite oroliga när jag under det sena 70-talet ofta lyssnade när Palme talade. På senare tid har jag även börjat intressera mig för skrift och grammatik. Skit, att ingen uppmuntrade intresset tidigare! Vem vet, då kanske jag varit översättare nu. Eller svenskAlärare. Språk är viktigt. Språk allt.

Jag undervisar en fordonsklass i religion. Jag gillar verkligen det – de är alla helsköna individer med en synnerligen pragmatisk syn på ”pluggämnen”. Bara för att nämna ett axplock återger jag två episoder.

En kille berättade nyligen om när han under en internationell fotbollsturnering för ungdomar av två muslimer blev tillfrågad om var Mecka låg. Men han, givet sin värld och stora passion förutom fotboll, trodde de ville meka med bilen varpå han entusiastiskt pekade ut riktningen mot närmaste verkstad. Eleven tackade mig för att han fått lära sig om Meckas religiösa betydelse.

Jag undrade vidare om någon i klassen någonsin känt sig diskriminerad. Efter lite vardagliga exempel på diskriminering räckte en tjej upp handen och berättade att (två företag vars namn jag inte hänger ut – ansvarig rektor är däremot vidtalad vilket får räcka i nuläget) inte hade olika omklädningsrum för män och kvinnor. Det gjorde de kvinnliga elevernas praktiktid mindre lyckad. Sverige, Falun 2017. Man häpnar. Men någon annan i klassen visste besked. Kunde man inte skicka ut en imam eller rabbin till de aktuella verkstäderna för de vill ju i allmänhet dela på män och kvinnor? Nja – inte riktigt på pricken kanske, enades vi om.

Dessa vardagliga diskussioner om religion är mycket givande, i all sin enkelhet. Min ambition är inte att lära eleverna om religiösa paradigmskiften eftersom jag vet att jag är lika hjälplös i deras verkstad som de i mitt klassrum om jag inte sköter mig. Nej, de ska alla vara anställningsbara när de tar studenten. Och det måste innefatta även min kurs i religionskunskap.

Jag tänker på kära syster igen. Hon skällde lite på mig när jag vid ett tillfälle kallade Karolinska Universitetssjukhuset för ”Karro”. Jag hade ju lärt mig slangen av svärfar som är född tvärs över gatan där (se nedan för adverbet) i Solna. Men Syster syster tyckte det var lite ovärdigt att kalla en plats som gjorde så mycket gott för ”Karro”.

Apropå Stockholm. Vi har i helgen upplevt musikalen Cats i Globen. En må tycka vad en vill om konstformen – men Vittrorna älskar den. Och vilken fantastisk engelska! Varje ord framsjungen till perfektion. Men det var också en annan sak som fångade mitt intresse, där (sic!) i huvudstaden. Huvudbryet gäller hur servicebranschen använder ordet jag själv just gjorde. Jag talar om ordet ”där”. Är det någon mer som märkt det? Har du fått hjälp där? Det blir 200 kronor där. Ha det så bra där.

”Där” fungerar såklart som imperativ: Du där! Eller som adverb förutsatt en oklar köbildning alternativt för att peka ut någon man inte känner bland andra okända: har du där fått hjälp? Men när det bara är kassören och jag blir det lätt lite larvigt. Förvirringen blir total när jag svarar. Hej själv där. Jag här, som heter Pär, har fått hjälp, av hon där. Håhå, jaja. Stockholm.

I de stora städerna talas det om framväxten av en sorts parallellsamhällen. Religiös extremism och gängkriminalitet. Göteborg, Stockholm och Malmö. Platser dit den svenska staten, myndigheter och rättvisan inte når. Kanske har de som förespråkar vinster i välfärden här en jättechans att kliva fram. På landet, i förorten, på platser där staten dragit sig tillbaka. Etablera er där, välfärdsföretagare! Kom igen Svenskt Näringsliv – häng på! Människor vill ha trygghet. Trygghet innebär ofta närhet till skola vård, omsorg, sociala myndigheter och blåljus. Etablera er, bygg vårdcentraler och skolor, anställ människor. Det tror jag skulle vara win/win x 3.

Nazister som demonstrerar och finns på bokmässan. Hur tolkas egentligen våra lagar? Vi kan ju ta Regeringsformen 2 kap. 24 § Mötesfriheten och demonstrationsfriheten får begränsas av hänsyn till ordning och säkerhet vid sammankomsten eller demonstrationen eller till trafiken. I övrigt får dessa friheter begränsas endast av hänsyn till rikets säkerhet eller för att motverka farsot. Föreningsfriheten får begränsas endast när det gäller sammanslutningar vilkas verksamhet är av militär eller liknande natur eller innebär förföljelse av en folkgrupp på grund av etniskt ursprung, hudfärg eller annat liknande förhållande. Lag (2010:1408).

Jag är inte jurist. Jag förstår orden ovan men inte tolkningen av dem. Mordiska…förlåt, Nordiska Motståndsrörelsen skulle vare sig få tillstånd att demonstrera eller ens tillåtas organisera sig överhuvudtaget om lagen tillämpades så som jag förstår den. Men jag kanske helt enkelt har fel? Ord, alltså. Jag tror jag överlåter det sista till en mästare. En som är och förblir på idol-listan livet (mitt alltså) ut, skulle jag tro. Vet jag.

Foto, Retorik, Sång och musik, Skola

bild 30: studenten 2017

20 juni, 201723 augusti, 2026av adolphson

Det är tyst i köket. Barnens mor bläddrar i tidningen. Efter ett tag lyfter hon på ena ögonbrynet, i det hon på sitt karaktäristiskt harmlösa sätt ger mig ett av sina snabba ögonkast, och säger: Du är inte rädd att det blir lite för mycket av dig? Du kan ju lätt bli lite… carried away? En gång för flera år sedan var jag konferencier på skolans studentlunch. Den gången styrdes skolan av en annan regim och jag… råkade… från scenen skämta lite om några i denna the last administration, denna l’ancien regime, med påföljd att jag hamnade längst ner i frysboxen.

Sedan dess har jag legat där och gonat mig och blev därför glad när möjligheten att åter få vara med och bidra i samband högtidligheterna kring studenten dök upp. Jag gillar nämligen festliga inramningar av stora ting, så som studenten. I år var jag inbjuden att för tredje året i rad hålla tal och sjunga på studentbalen, (studenterna har i allmänhet en annan inställning till skämt än vissa före detta chefer) jag fick även möjligheten att hålla högtidstalet till studenterna på studentlunchen och att vara konferencier på den högtidliga avslutningen på studentdagen. Så nog hade barnens mor fog för sin fundering. Och hon känner ju mig rätt väl vid det här laget.

Det har under våren uppmärksammats och diskuterats hemska, fruktansvärda budskap på studentflaken. Indignerade debattörer i allehanda medier har upprört undrat vad skolan gör åt problemet, egentligen. Svaret är… ingenting. Eller, ja, ingenting och ingenting. Förutom att skolan jag arbetar på under året haft tre heldagar med tema jämställdhet, att jag själv i mina kurser återkommande tagit upp genus, jämställdhet, mänskliga rättigheter, våld i nära relationer, personligt ansvar, yttrandefrihet och respekt i största allmänhet så har det väl inte hänt så mycket. Själv förespråkar jag alltid en hurtfrisk promenad istället för flak, men blir aldrig bönhörd. Men det enkla svaret på flak-problematiken är att skolan inte har något alls att göra med det eftersom flaken smyckas utanför skoltid. Efter utspringet är eleverna inte skolans ansvar längre – men vi har nog alla ett ansvar i sammanhanget. Dock: uttalanden i stil med VAD GÖR DOM I SKOLAN EGENTLIGEN !?! får mig i allmänhet på mycket dåligt humör.

Rektorerna tog sig hos oss tid att gå runt och inspektera flaken innan avmarsch – så just Lugnetgymnasiet har nog tagit sitt ansvar. Jag skulle vilja påstå att den största heder man kan visas som lärare är att citeras på ett studentflak. Nu har det hänt undertecknad för tredje gången. Jag är så stolt. Och i år var det dessutom, givet ovan anförda resonemang, extra viktigt. Det finns olika sätt att uppnå rumsrenhet.

Jag fick inga bra bilder på det hela – men det står alltså:

Det enda man behöver berusa sig av är livet, kärleken och kulturen – Adolphson

Under året tycks det också väckts visst munterhet att jag skaffat snapchat vilket förklarar symbolen bredvid citatet.

Betyg, ja. Det spelar nog ingen roll vilket system som används: lärare ska inte utvärdera sitt eget arbete. Jag hävdar att eftersom utbildning i grunden är en positiv sak formas alltid särskilda band mellan gruppen och läraren. Det finns inget sådant som en neutral lärare. Vi är alla fästa vid våra elever och sett ur ett helikopterperspektiv leder det ofrånkomligen till att vi generellt sett hellre friar än fäller. Vi är alla subjektiva individer som gillar våra elever. Genom åren har nog mitt eget rykte ändå varit ”hård men rättvis”. Och det är väl vackert så.

Svenska flaggan. Nationalsången. Kyrkan. Varje år blossar diskussionen upp. Nej, vi ska inte vara i någon kyrka alls om vi ska följa lagen. Men när det kommer till högtider är det inte riktigt så enkelt. Av olika skäl ägde vår avslutningsceremoni i år rum i Lugnetkyrkan och jag försökte som konferencier hålla en humanistisk ton. Gymnasiechefen skulle mot slutet hålla tal och hade blivit försenad. Håll låda tills han dyker upp löd ordern. För att citera Basil i Fawlty Towers: I mentioned it once, but I think I got away with it all right.

När det var dags för nationalsången sa jag som det var: att det är en sång jag gärna sjunger. Och jag sjunger den högt, rätt och frimodigt för att hylla en plats dit alla är välkomna och där alla hör hemma. Den sången är inte hel- eller seminazisternas. Den är allas vår. Kan en ledamot sjunga internationalen i fullmäktige kan jag sjunga nationalsången i Lugnetkyrkan. Just sayin.

Nästan varje läsår händer det något. Något speciellt. Något som verkligen berör. I år hände flera saker: först blev jag vid ett tillfälle överfallen med pussar och kramar av en jätte-entusiastisk fjolårselev. Han var verkligen glad att ses – sådant är kul för med lite perspektiv på skolan så formas mer beständiga värderingar. Mitt jobb har den välsignelsen att man får omedelbar respons. Kraftfull sådan. Efter studentbalen fick jag några meddelanden. Särskilt två meddelanden stannade kvar i sinnet.

Kan inte du adoptera mig?

Och:

Jag tänkte på det igår, att en ofta känner sig tacksam men kanske inte lika ofta säger tack, något en kanske borde göra mer. Så jag ska väl själv försöka leva efter denna nya princip och säga tack till dig, inte bara för ett fantastiskt framträdande igår kväll och ett toppenår med dig som lärare, utan för att du gett mig mer kunskap än du kanske själv anar. Hur en skall förhålla sig till världen och många sunda värderingar, men också hur en kan gå genom livet nyfiken och vetgirig. Men att också ta livet med en nypa salt ibland, och skämta med och om det. Jag känner mig trots allt lugn inför den ovissa framtiden och tänker att nåväl, det kanske kommer gå bra ändå, det gjorde det ju för Adolphson.

Alltihop, från bal till studenten, gick sammanfattningsvis rätt så väl och jag har fått många uppmuntrande tillrop från (den nya, nuvarande) ledningen, kollegor och elever. Men jag ser ändå det hela som ett lagarbete. De konstnärliga kollegorna på Estetprogrammet, mina kollegor på NV samt alla andra program, alla gör de storstilade insatser. Och så klart, alla elever. Det är inte så svårt att peta bollen i mål när den ligger halvvägs över mållinjen.

Falu Gymnasium är på gång, helt klart. Det är lätt att hålla tal och leda i en positiv organisation. Men ändå – det är också viktigt att ha någon som ramar in det hela och det fick jag delvis vara med och göra. Men återigen: det är så många som redan gjort grundarbetet. Jag känner mig ödmjuk, glad och stolt över att få vara en del av det. Så till ledning, kollegor och elever vill jag säga: tack för möjligheten. Tack för vänliga ord. Tack för att jag får vara en del av något stort, bra, positivt och varmt. Tack. Jag ser redan fram emot nästa läsår. Lärare på Falu Gymnasium – thats da shit!

Det är i mina ögon otroligt hur någon som vill studera Estet Musik inte väljer Falu Gymnasiums utbildning. Den håller hög kvalitet. Och förövrigt vill jag påminna om kollega Ulla Milstams ord: Lärare har inte sommarlov eftersom lärare i allmänhet är vuxna. Lärare har semester.

Fast du kommer säkert att klara det bra – det gör du ju nästan jämt, avslutande barnens mor samtalet. Gå nu och jobba så du kommer hem nån gång.

Demokrati och samhälle, Film och TV, Retorik

St Crispin´s day är nu

7 januari, 201713 augusti, 2026av adolphson1 kommentar

Nationalism. Innebär det att försvara det egna landet jämt och i alla avseenden? Jag tycker kanske inte det men det är måhända i det stora hela av mindre betydelse vad jag tycker och anser. Nationalism är dock en typ av känsla och passar därför utmärkt att spela på inom retoriken. Nationalismen uppstod under 1800-talet när världen och tillvaron på många sätt förändrades för miljontals människor. I vår tid förändras också världen men kanske inte på samma genomgripande vis som under 1800-talet.

Ett utmärkt exempel på nationalistisk retorik är ett påhittat tal, det så kallade Band of brother-talet, också känt som St Crispin’s Day Speech, i pjäsen Henrik V av Shakespeare. Britterna står i dramat inför en tillsynes övermäktig motståndare och Henrik eldar på trupperna. Slaget vid Agincourt är ett legendariskt och mycket blodigt slag där Henrik V vann en berömd seger tack vare sina bågskyttar. Pjäsen och talet skrevs nära 200 år efter de verkliga händelserna men även om talet är påhittat är det likafullt ett retoriskt mästerstycke som inspirerat både verkligheten (bland annat inför D-dagen) och senare gestaltningar av Shakespeares drama.

Tag dig gärna tid att lyssna på länken ovan eller läs det.

När det kommer till politiska tal är ett framgångsrecept att försöka gissa publikens åsikter och sedan återge dem på ett allmängiltigt sätt i anförandet. Systemet håller på att kollapsa, vi måste ha ordning och reda i invandrarfrågan, vi måste göra det här landet stort igen, jag lovar att skaffa nya jobb. Måhända har någon sett den förre statsministern Fredrik Reinfeldt intervjua internationella kändisar? Jag tittade på programmet när han intervjuade den förre danske kollegan Anders Fogh Rasmussen. Det här är inte bra, tänkte jag, när jag såg programmet, det här kommer att användas i SD-retoriken. Eller kanske vänsterretoriken. Varför gör han så här, Reinfeldt? Intervjun kom mycket att handla om hur danskarna och svenskarna hanterat SD och den danska motsvarigheten Dansk Folkeparti.

Rasmussens argument går i stort ut på att man i en demokrati inte kan utesluta någon, att folk i gemen inte accepterar en sådan sak. Danmark har heller inte haft Sveriges typ av problem, säger han och fortsätter med att hävda att vi svenskar är mer politiskt korrekta och tillknäppta. Sverige är genom vår invandringspolitik och hantering av SD ett avskräckande exempel i Rasmussens ögon.Tja, det ju ett sätt att se det. Rasmussen utnyttjar skickligt det faktum att Reinfeldt i det här läget samtidigt är den intervjuande journalisten och före detta statsminister och därmed ansvarig för den politik Rasmussen kritiserar – Reinfeldt kan inte blanda journalistrollen med att försvara sin förda politik.

Han blir passiv.

Man måste se sådana här saker ur ett mycket längre perspektiv än vad samtalet i intervjun medger. Som i exemplet med att nationalismen föddes under 1800-talet. En historisk analys av det slaget bygger på händelser under ett helt århundrade. Sett ur ett historiskt skandinaviskt 100-årigt perspektiv där en liberal och progressiv lagstiftning för utsatta grupper varit normen är det istället Danmark och Norge som sticker ut som annorlunda eller med Rasmussens ord: avskräckande. Jag vet heller inte om jag riktigt håller med Rasmussens påstående att Danmark har – och har haft – så mycket mindre problem med integration och flyktingar än Sverige, men det är ju ganska lätt att kontrollera.

Reinfeldt själv borde ju veta. Varför argumenterade han inte mot? En sak han faktiskt försökte säga var att det är skillnad på Dansk Folkeparti och SD i det att den svenska varianten har sitt ursprung i ren och skär, förlåt brun, nazism. Alltså, som jag brukar säga, man får ju en massa på köpet om man köper SD:s retorik. Som normalisering av rasism. De nuvarande händelserna i Sverige och världen kan hursomhelst bättre analyseras ur ett 50- eller 100-årigt perspektiv än vad två före detta (men tämligen samtida) statsministrar klarar på tre kvart.

Livet är som en kaffebörna i en kaffekvarn, antar jag.

Kanske är en annan framtid möjlig? Kanske visar framtidens historiska backspegel Sverige som en framgångssaga? Kanske kan vi som tror att en annan väg framåt är möjlig, vi som tror på en annan sorts nationalism än den gängse och vi som på olika sätt tror på och kämpar för andra teman än rasism, sexism, hat eller våld, låta oss inspireras av Shakespeare? Särskilt de sista raderna i talet ger iallafall mig inspiration. Saint Crispins day kan med fördel bytas ut mot kampen för humanism, demokrati och mänskliga rättigheter.

But we in it shall be remembered-
We few, we happy few, we band of brothers;
For he today that sheds his blood with me
Shall be my brother; be he ne’er so vile,
This day shall gentle his condition;
And gentlemen in England now a bed
Shall think themselves accurs’d they were not here,
And hold their manhoods cheap whiles any speaks
That fought with us upon Saint Crispin’s day.

Mat och dryck, Mr Hyde/Neanderthalson, Resor, Retorik, Spännande människor, Uppsala/V-dala

bild 20: EvaåLH

25 september, 201612 augusti, 2026av adolphson

Bild 20 föreställer undertecknad i egenskap av toastmaster, en syssla jag delade med toastmadame Sara Sigfrid, på LH:s och Evas bröllop i By år…2003. Sara och jag lyckades med konststycket att för evigt förknippa Thomas Ledin med detta brudpar då vi som lustig gimmick (en sån som i regel används på bröllop för att bortjaga den ofrånkomliga stelheten som finns i början på alla partyn där alla människor inte känner varann) för att äska tystnad använde en CD med Ledin som vi, varje gång det var dags, drog upp på högsta volym.

Det funkade.

På festen kvällen innan – till för oss bland gästerna som var hyfsat långväga och ännu unga – kände Malin och jag inte alla. Några gäster från Jämtland fick snart upp ögonen för min fru eftersom hon också är därifrån. De gjorde stor sak av att hon är från Alsen. Tjej, kvinna, heter stocha på jämtska. Tjej från Alsen uttalas följaktligen aschenstocha. Det är, när man förstår sammanhanget, kanske inte så svårt att räkna ut vad de drack och varför de tyckte det var så fantastiskt att just Malin var där. Och eftersom jag var gift med henne var jag tydligen okej jag med. Det blev en sen kväll enligt principen when in Rome…

Brudgummens far är känd från TV (detta blir väsentligt längre fram). I somras gifte sig ytterligare en ur samma kompisgäng och jag höll ett tal då med. Förr var jag måhända mer nervös inför dylika tillställningar och hade alltid manus varför det gamla talet, det till LH och Eva, finns bevarat men inte det till Marcus och Anna från i somras. Man kanske borde återgå till manus av arkivmässiga skäl enär det talade ordet till sin karaktär är allt för flyktigt. Temat för båda dessa bröllopstal är en C-uppsats i religionshistoria.

Vackra brudpar!

När jag härom kvällen satt hemma och kollade på TV började en välkänd stämma säga intressanta saker varför jag istället kom att tänka på det här bröllopet som snart skulle infalla. ”Duuu Malin” sa jag (Malin är alltså min fru). Malin, som inte alls hade lust att störas mitt i ännu en ändlös monolog av Lars Adaktusson (som alltså var den kända rösten), svarade inte. Jag framhärdade: Jo, jag undrar om får man hålla tal först på bröllop? För att få det överstökat, liksom. Jovisst, svarade hon, förutsatt man är präst, kommunstyrelsens ordförande, sjökapten eller brudens far. Vilketdera är du – det kunde ju om inte annat med hänsyn tagen till din och min fortsatta relation vara intressant att veta.

Ingen hjälp där alltså. Hon kunde ju lika gärna citerat Tyko Jonsson i julnatten. Hon fortsatte: Men du kan ju dra den där menlösa och påhittade historien om att det i själva verket är din förtjänst att brudparet överhuvudtaget är ett brudpar, det vore ju typiskt dig. Jag tackade för tipset och drog mig tillbaka in på drängkammaren. Hur var det nu det hela hade börjat…?

Faktum är att man än i dag talar om en av de mest begåvade trojkor som någonsin satt sin fot på teologiska institutionen vid Uppsala universitet. Vi var institutionens svar på Ville,Valle och Viktor, Helan och Halvan (och tersen) med flera. Det vore emellertid fel i sak att påstå att LH uppnådde samma akademiska briljans som undertecknad och Marcus Löfgren (som också sitter här ikväll). Vi två, jag och Marcus alltså, publicerade storverk som ”Siouxindianernas religiösa liv i Standing Rock-reservatet”. En klassiker i genren. LH fick ibland hänga på oss stora, starka (teologie) studenter och tillsammans fick vi ihop rätt hyggliga alster i stil med ”Karl Marx och Sigmund Freuds religionssyn – en jämförelse” samt ”Ruth – en (gammal) kvinna i (gamla) testamentet”. Den senare var en framgångsrik icebreaker bland de kvinnliga kursarna.

Så här långt kommen i tal brukar brudpar i allmänhet skruva obehagligt på sig när en kompis (kompis och kompis förresten – typ nån typ som fått för sig att säga något…) som står och håller tal kommer precis hit där brudens och/eller brudgummens eventuella framfart i kärlekslivet före D-dagen ska avhandlas. Men det blir inte mer känsligt än så här eftersom alla på teologiska institutionen, inklusive LH, betraktar sex före äktenskapet som något man inte behöver interpretera alls.

Kulturkrockarna i teolog-trojkan var omfattande. Jag minns särskilt när Marcus hade klippt en fiskmås med grillen i sin gamla gula Volvo 242:a som han pressat upp till den otroliga hastigheten av 60 kilometer i timmen och nu just skulle göra processen kort med det arma kräket. Då skrider en hulkade LH till kräkets försvar så som han så ofta plägar, och utropar: FÖRSIKTIGT! DEN KAN HA BRUTIT VINGEN! Scenen på Norska Hydro i Uppsala är episk. Två killar spänner ögonen i varandra: en i boots, rutskjorta och cowboyhatt och en med rakad skalle, svarta strama kläder och Gandhi-brillor. En syn för gudar.

Vardag var annars att när jag och Marcus äntligen hjälpt LH att bostavera sig igenom gamla testamentet och han på 7:e dagen klarat tentan så var det dags för tentafest i bastun. Sedan rullade vi i allmänhet (cowboy)-hatt på V- dala. Allt oftare fick jag med mig dessa bibliska hillbillys på V-dala. Killen är ju underbar – tänkte jag, dock inte, även om han var såväl under som överbar där, i bastun – honom måste jag locka till V-dala. Hur skulle nu det gå till?

Ja, det var ju inte särskilt svårt egentligen. Jag gav honom en vettig syssla i biblioteket, bad Eva att ställa sig i entrén och klippa med ögonlocken och se så där lagom äppelkindad ut som bara hon kan så var saken, så att säga, biff. Kära brudpar – det återstår nu bara att summera upp läget – vad är det jag vill ha sagt egentligen?

Lars Adaktusson håller långa monologer.
Jag och Sara är toastmasters/madammer här i kväll
Markus har bokstavligt talat fått en fiskmås i grillen
Fiskmåsar har i regel samma färg som brudars klänningar men kvällens brud är till skillnad från måsen i Marcus grill (UNDVIK ONÖDIGA ASSOCIATIONER) vacker då som nu som alltid
Man kan ta killen ur Norrlands nation men aldrig Norrland ur killen

Jag, Malin, Tomas och Sara önskar er allt som ryms i Tomas lyrik i ert fortsatta liv.

—

Det var en kul helg. Ja, det var det banne mig. Och det var riktigt roligt att i somras träffa Marcus igen – och hans fru Anna. Det är egentligen alltid roligt att träffa lyckliga människor. Och angående bilden: nog sitter de många åren av 1990-talets välmåga kvar? Och förutom lite slätare hy har det väl inte hänt så mycket? Visst är jag mig lik i övrigt? Snälla…? Min fru säger iallafall att jag är stiligare nu än då. 😍