Spännande människor – Sida 4

Demokrati och samhälle, Foto, Politik, Spännande människor

bild 112: val 22

25 januari, 202218 augusti, 2024av adolphson

Nu är det klart!

Jag har av falucenterns medlemmar utsetts till att stå på andra plats i valet till kommunfullmäktige 2022. Det är en högre placering jämfört med den inför den senaste valrörelsen då jag återfanns på plats tre. Det känns mycket hedersamt och viktigt på många sätt, till vilket jag ska återkomma.

Först, eftersom jag ibland får frågan, vill jag säga att jag enbart ställer upp i det kommunala valet. Regionen har gott om kompetenta kandidater och att kandidera till riksdagen är inte aktuellt för min del. Det är inte för mig att resa runt i länet för att försöka knipa förstaplatsen på riksdagslistan och om detta mot förmodan skulle lyckas vore det ändå helt omöjligt att jobba i Stockholm. Det i sin tur beror på det enklaste av skäl: att jag vill finnas nära mina barn. Dessutom är Ulrika Liljeberg en lysande riksdagskandidat för länet som jag skulle stå mig slätt emot. Nej, Falun är mitt hem och här vill jag bo.

Att bestämma sig för att kandidera politiskt är inget lätt beslut. Det handlar nämligen om att gå all in. De flesta i min politiska omgivning är på ett eller annat sätt heltidspolitiker. Jag respekterar deras val men samtidigt blir det lite rörigt när jag utöver mina uppdrag arbetar heltid som lärare. Jag beklagar mig inte, det är ett val jag gjort. Och jag vill fortsätta så, det är otroligt givande att vistas i båda världarna. Att inte få undervisa, nej, det vore otänkbart. Detta ställningstagande är väl känt och jag tror inte jag skulle nomineras om det inte också var accepterat. Jag är pappa, lärare och politiker.

Jag har innevarande mandatperiod suttit i fullmäktige, kultur och fritidsnämnden, kommunstyrelsen och dess olika utskott. Det ska sägas att jag, helst i början, haft det svårt av personliga skäl. Men det tog sig med tiden. Jag kan inte direkt peka på någon stor sak jag personligen åstadkommit under mandatperioden. Men jag kan åtminstone säga att jag varit med och fattat många mer eller mindre viktiga beslut. Något bra måste jag väl åstadkommit eftersom det interna förtroendet förnyas.

Jag lyfter i alla lägen kulturen, mer precist kulturskolan, och jämställdheten så ofta jag kan. Jag tror inte på att rakt av okritiskt köpa allt ett parti står för. Man går med i ett parti för att påverka det och det försöker jag. I Centerpartiets fall handlar det om skolpolitiken. Den måste bli bättre, lokalt och nationellt. Jag är som sagt lärare varför det inte är okomplicerat att diskutera skolpolitik. Jag kan lätt avfärdas som part i målet. Jag har förresten själv kritiserat lärare som sitter i Barn och ungdomsnämnden. Skillnaden är att jag har rätt. Skämt åsido, det är inte okomplicerat detta.

HALLÅ, ANNIE OCH GÄNGET. DET ÄR SKILLNAD PÅ UTBILDNING OCH BOLAGSSTYRELSER.

Jag tänker ofta att det gäller att hamna på rätt sida historien. Med Centerpartiets principiella hållning mot extrem politik känner jag mig trygg. Det gör att jag i lugn och ro kan ha synpunkter på exempelvis skolpolitiken. Detta eftersom värdegrunden är intakt hos oss. SD har inte backat en tum från sina åsikter och tävlar i storlek med M. Nu har KD, L och M accepterat dem. SD har vunnit allt och inget förlorat. Det är inte utan att man saknar Reinfeldt, Boman, Westerberg och Svensson.

MEN VI HAR ANNIE.

Allt är inte perfekt vare sig i Sverige eller Falun – men jag tror att det kan bli det. Därför går jag tacksam över förtroendet åter till val. Jag gör det tillsammans med Susanne på första plats, en ledare jag verkligen tror på och är beredd att kämpa för. Vi har olika förmågor, hon och jag, men vi ska nog komma att komplettera varandra väl. Och på plats tre finner vi Jenny, en fantastisk person också hon. Under oss tre finner vi på listan många andra duktiga och engagerade personer.

Med detta gäng ber vi alltså om falubornas förtroende den elfte september. Med risk att låta klichéartad: det är ett viktigt val. Vägen fram till det kommer säkert att bli både tuff, hård, säkert smutsig – men med dessa människor runt mig känner jag mig taggad och trygg. Jag lovar för min del att inte delta i negativt kampanjande utan istället försöka lyfta nivån till en hederlig nivå.

Vi får se hur det går. Nu kör vi!

Foto, Mat och dryck, Mr Hyde/Neanderthalson, Personligt, Sång och musik, Spännande människor

Bild 109 – 1-0-0-1-0

23 december, 20219 januari, 2025av adolphson

Daniel Eggertz. Vännen, poeten, jägaren, filantropen, kamraten. Hjälten. Varför denna tillsynes opåkallade hyllning av en slumpvis utvald falubo? Det kräver sin förklaring.

Det var dagarna innan jul illa ställt i det Adolphsonska hemmet. ”Fritids”politikerns, lärarens och den ensamstående förälderns resande tillvaro gjorde allt sammantaget att såväl juldagens middag som julgran saknades. Båda dessa är viktiga och goda råd befanns dyra. Barnen Adolphson som tagna ur en scen av Dickens med blanka ögon och röda kinder. Det gör inget pappa. Det räcker att vi är tillsammans. Minnet av barndomens lyckliga jular skavde tillsammans med alla fina år med Malin. Kvalen rev mitt inre. Vilken usel förälder jag är.

Ett noll noll ett noll
vi måste värna om vänskap
undvika bråk.
Ett noll noll ett noll
vi måste tala samma språk.
Ett noll noll ett noll
ta min invit och min utsträckta hand.
Ett noll noll ett noll
vi måste kunna förstå varann.

Är ni släkt med Edvin Adolphson? Se där en vanligare fråga till mina föräldrar än till mig. Om skådespelaren Edvin var okänd för min generation var under 1980-talet en vanligare undran hur det var med släktskapet till ena halvan av duon Adolphson&Falk. Det är iallafall inte du som sjunger. Mor trodde att dessa min tidiga ungdoms idoler var ett hittepå-band bestående av mig och Tage. Rätt fint tänkt, ändå.

Vad är det som styr våra liv? Att vi blir som vi blir, valen vi gör, känslorna vi känner. Hur våra liv gestaltar sig. Det rör sig om biologi förstås, om sociala och ekonomiska förhållanden, arv, miljö, och, faktiskt, kemi. Kanske styrs vi enbart av algoritmer.

I stort sätt alla känner väl till begreppet algoritmer. Det är i allt högre grad (bara) sådana som styr våra digitala liv. Och digitalt lever alla i den gyllene delen av världen, från vaggan till graven. Algoritmer är en matematisk term som egentligen är ett finare ord för en lista med digitala instruktioner, en detaljerad följd av matematiska kommandon för att utföra en uppgift. I mitt lilla huvud är det en samling arabiska siffror, ettor och nollor.

Om ursprunget till de arabiska siffrorna, utöver att de inte är arabiska, är inte mycket känt. Araberna fick dem från hinduerna som antingen själva uppfann dem eller stal dem från Kina. Araberna fattade hursomhelst grejen och anpassade (sig till) dessa. En viktig person i sammanhanget är Abu Jafar Muhammed ibn Musa al-Khwaismi. Han skrev på 800-talet en bok om det nya siffersystemet som spreds till Spanien och sedan vidare till övriga Europa. Det nya systemet var överlägset det gamla romerska räknesättet. I översättningar till latin förändrades/förvanskades med tiden författarens namn från al-Khwaismi till tidigare versioner av ordet som vi idag uttalar algoritm.

Jag är gjord med precision
Jag är perfekt i minsta del
Varje kugghjul snurrar runt som kugghjul ska
En aldrig svikande funktion
Jag har aldrig gjort ett fel
Jag har den fullkomlighet som människan borde ha
Men händerna som styr mig
Visar prov på fumlighet
Och jag blir skrämd av dessa människor
Och deras ofullkomlighet
Och jag undrar vad som händer
Med dom råd jag lämnar ut

Bilden föreställer undertecknad en jul i slutet på 1970-talet. Jag är mitt i ännu ett framträdande som Agneta i ABBA för den som för stunden orkade lyssna. Eftersom de flesta av mina jämnåriga killkompisar föredrog fotboll (eller motsvarande) bestod publiken oftast av mor. Nu, när ABBA gjort comeback, har några existentiella frågor flutit upp till ytan. Varför blev jag inte artist som jag en gång drömde? Vad var det som avgjorde att min framtida håg skulle komma att stå till lärarkallet och politiken? Det kan man inte så noga veta. Det man däremot med säkerhet kan säga är att det alltid varit viktigare för mig att uppträda än att skaffa julgran i tid.

Det finns förstås beröringspunkter mellan algoritmer och mänskligt liv. Det är ju hela poängen, egentligen. En maskin vet exakt varför den existerar och hur den löser en uppgift. Själv har jag inte en aning. Det har jag aldrig haft. Varje dag grubblar jag över den perfekta lektionen, den ensamma föräldrarollen, politiken och sången, över sorgen, kärleken och glädjen.

Algoritmer jämförs ibland med recept som beskriver i vilken ordning ingredienser ska föras samman och hur de ska hanteras för att uppnå ett resultat. Om vi tar metaforen vidare bestämmer de olika valen som görs vilken kaka det i slutänden blir. Valen avgörs av en rad omständigheter. Vilka omständigheter som ska leda till vilka val är det som beskrivs i en algoritm. Genom denna metafor kanske likheterna med mänskligt liv inte är så långsökta. Det är bara det att vi, till skillnad mot algoritmer, inte kan förutse konsekvenserna av våra val.

Edvin och ABBA har jag ingen relation till. Adolphson&Falk händer det att jag lyssnar på men aldrig Mer Jul (merjulmageddon). Jag tror hursomhelst inte jag förändrats så mycket under åren. Jag är fortfarande den lille gossen i gyllene skor och handväska som gillar att uppträda.

Förra året vid den här tiden bestämde jag mig för att det var dags att ta mig ur det sinnestillstånd jag fastnat i. Malin ville det, flickorna ville det, jag ville det. Och jag vågar säga att jag lyckats. Jag är på en bra plats i livet.

Året har varit bra. Styrsö är åter mitt Alma mater. Det går bra i skolan. Partiet, för att i resonemanget smyga in en tvåa bland alla ettor och nollor, har placerat mig bakom den förträffliga Susanne på kommunlistan inför valet, och jag älskar livet. Det finns nu bara en sak kvar att göra innan allt är fullbordat: skriva en debattartikel tillsammans med Tobias eller Christer Falk. Om inte annat för att få underteckna den med våra efternamn. Kanske kunde den lyda:

Du är mitt ständiga stöd
i varje med- och motgång.
Du sätter gränser och ger mig riktning
och mod att gå.

Jag ber att få tillönska var och en en god jul och gott nytt år! I synnerhet Daniel Eggertz med familj vilka förbarmade sig över mig och försåg mig med både en lokal älgstek till juldagen och dito julgran. Genom en för egen hand fälld gran och för annans bössa fälld älg, båda på Eggertzska Morbygden, förvandlades den usla planeringen inför jul till ett spännande äventyr och framtida goda minnen.

Jag är lycklig, igen. Barnen skrattar, igen. Det är egentligen allt som räknas.

Relaterade blogginlägg:

okärt barn

The Blodkorvers

Källor:

Crosby: Att mäta verkligheten. Europa 1250-1600.

Adolphson & Falk: 1-0-0-1-0

Adolphson & Falk: Mr Jones’ maskin

Ur.se

Länkar

1-0-0-1-0

Mr Jones’ maskin

Politik, Spännande människor

Agneta och Mats

1 december, 202118 augusti, 2024av adolphson

Två av mina politiska idoler, eller idoler överhuvudtaget, är dels min bänkkamrat i fullmäktige, Agneta, och dels det förutvarande kommunalrådet Mats.

Agneta och jag har delat plats i kommunstyrelsens utskott, Mats och jag är numera kyrkopolitiker tillsammans och vi ses alla tre på partimöten. Jag brukar tänka att alla, helst de som är skitsura i största allmänhet men på Centerpartiet i synnerhet, borde hänga lite med Agneta och Mats.

Mats är något av den gamla stammens gentleman. Omtänksam, stark och med en stor portion humor och självdistans. Agnetas politiska meritlista, som är lång, tänker jag här inte närmare beröra. Nej, jag vill istället berätta att jag fullständigt älskar henne på ett allmänmänskligt och själsligt plan. Alltid, när jag kommer flängande med andan i halsen, hälsar hon på mig på sitt glada, lugna och vänliga vis och med en moders omsorg står hon ut med mina infall.

De frågar alltid, båda två, verkligen genuint intresserade, efter hur det står till och hur flickorna mår, påminner mig om att familjen är viktigare än politiken. Dessa båda hedersknyfflar ingår i den exklusiva skara människor som inte glömt vad jag och barnen gått igenom, var vi kommer ifrån. De uttrycker återkommande sin glädje och uppskattning över att jag engagerar mig i partiet och politiken. De är glada för det jag gör, säger de, och har inga synpunkter på det jag inte gör.

Med värme och klokhet uttalar de sig på välmodulerat dalmål (Agneta skulle utan tvekan göra stor karriär som sagoberättare, vilket hon antagligen också gör i den inre kretsen), utan att för ett ögonblick ge avkall på sin integritet, de blir aldrig arga och är alltid pålästa och kunniga. De påminner mig om, var och en på sitt lugna sätt, hur saker är och hur man kan nå fram utan invektiv.

Om jag inte redan visste att de inte är intresserade skulle jag förorda dem som toppkandidater för kommunen, regionen och riksdagen. Och jag skulle kämpa för dem hela vägen. Det är sådana naturliga ledare som man vill följa. Nu är det istället de som kämpar för oss. (Detta ska inte förstås som att jag inte har förtroende för de kandidater som nu står eller kommer att stå i toppen av våra listor, jag uttrycker endast mina känslor för människor som är viktiga för mig.)

Jag är avundsjuk på deras närmaste som har ständig tillgång men gläds samtidigt åt de tillfällen vi delar. För så är det med dessa personer: det påverkar när man alltid hanterar världen med ett vänligt ord till alla och envar. Beväpnade med något som numera är alltför sällsynt, nämligen den gamla skolans hedervärda beteende, slår de åtminstone mig med häpnad. Det må låta konservativt eller till och med lite bittert: men de påminner mig om en tid när människor fick tala till punkt och ett handslag gällde.

Men jag lägger mer i detta. Mats och Agneta är exempel på politiker vi idag ser för få av. Genuint förankrade i bygden där de lever och verkar möter de varje dag de människor vilka påverkas av besluten de fattar. De är folkrörelsepolitiker som ägnat decennier år ideellt arbete. Detta är långt ifrån att vara en politisk broiler eller överklass. Det är att vara verkligt genuin och värt åtminstone min respekt.

Mats och Agneta är helt enkelt mina politiska föräldrar, och för det vill jag ödmjukt tacka. Jag kan ärligt säga att utan dessa föräldrar hade jag nog inte orkat fullfölja mina uppdrag. Och definitivt hade jag inte kandiderat för ytterligare en mandatperiod som jag nu gör. Utan ambition att verka någon annanstans än lokalt ser jag fram emot valet och därefter.

Tack Mats och Agneta!

Falun/Dalarna, Historia, Spännande människor

den osannolika mördaren

27 november, 202127 november, 2021av adolphson

I fiol köpte jag en egen liten stuga här i Falun med en rätt stor trädgård och jag har obeskrivligt nöje av att gå och sköta om den lilla egendomen. Jag tycker, att jag börjar bli en riktig människa, då jag får leva i naturen.

Orden är Selmas och kommer från ett brev daterat 1908. Detta är en del av historien jag gillar och identifierar mig med, därför lyfter jag fram den. Men kanske gör jag fel, kanske mödrar jag historien i samma ögonblick jag tolkar den?

Underhållning och drama, något Selma behärskade intill perfektion, har inget med historia att göra. Inte mer än på det viset att framtiden (möjligen) kommer att intressera sig för hur vår tid såg på vissa saker. Som exempelvis genom Selmas böcker, filmen JFK, serien Den osannolika mördaren eller Marburg-dokumenten (dessa är temat för ett avsnitt i tv-serien The Crown).

Jag har sett miniserien Den osannolika mördaren med Robert Gustafsson i huvudrollen. Serien baserar sig på boken med samma namn. Den är välgjord men samtidigt blir det lite som att blanda ihop Gunvald Larsson med Hans Holmer på grund av skådespelaren Persbrandt. Se där, en åsikt minsann. Men så är det drama och kommersiell underhållning vi diskuterar, inte historia.

Marburg-dokumenten kanske kräver en lite längre utläggning. Dessa avser en samling dokument som upptäcktes i Tyskland i slutet av andra världskriget. När amerikanska trupper avancerade i Tyskland upptäcktes, via en av Hitlers medarbetare, arkiv från den nazistiska regeringen.

Bland annat återfanns dokument undertecknade av Nazitysklands utrikesminister Joachim von Ribbentrop. Medarbetaren i Hitlers stab hette Karl von Loesch och hade fått instruktioner att förstöra arkivet men han behöll några dokument och gömde dem i närheten av staden Marburg. Loesch tog senare kontakt med britterna och erbjöd sig att visa dem mot att han skulle slippa att åtalas för krigsbrott.

Det var ett stort arkiv man fann, cirka 400 ton material grävdes upp av USA:s militär. Det visade sig att sextio dokument innehöll korrespondens mellan hertigen av Windsor, alltså kungens äldre bror och Englands förutvarande kung (han som abdikerade), och nazisterna. Amerikanerna undersökte materialet, gav det till den brittiska regeringen som hemligstämplade det. Dokumenten påstås innehålla en plan, Operation Willi, från 1940 som gick ut på att övertala hertigen till att gå över på nazisternas sida och ta honom till Tyskland för att därigenom tvinga Storbritannien till fredsförhandlingar.

Planen gick ut på att man skulle lura hertigen att tro att hans bror kung George VI och Winston Churchill planerade att mörda eller kidnappa honom. Lyckades operationen kunde man genom att pressa monarkin förmå Storbritannien till kapitulation. Eventuellt skulle hertigen enligt planen återinsättas som kung och hans fru erkännas som drottning (vilket var orsaken till abdikationen), i utbyte mot att nazistiska styrkor skulle få härja fritt i Europa.

Det mest allvarliga var att hertigen enligt dokumenten ska ha uppmuntrat bombattacker mot Storbritannien för att tvinga den brittiska regeringen att påbörja fredsförhandlingar. Dokumenten har offentliggjorts i olika omgångar. Och de ägnas alltså ett avsnitt i den populära tv-serien The Crown. Avsnittet skildrar drottning Elizabeth II :s granskning av dokumenten. En historiker, Hugo Vickers, menar att avsnittet är historieförfalskning. För trots att drottning Elizabeth fördömde hertigen, påpekar Vikers, förblev han i kontakt med sin familj och hans offentliga framträdanden fortsatte.

Många är det också som upprörs av Den osannolike mördaren. Rimligare är kanske antagandet att det är sannolikt att varje tid har sin historia att mörda. Kanske handlar det trots allt om identitet snarare än historia. För nog känner jag igen mig i Selmas beskrivning av sig i Falun. Nog mår jag bra av att hitta en historisk parallell. Nog är Selma en av mina idoler.

Kanske läser någon, i något arkiv under en avlägsen framtid om hur jag 2019 köpte en egen liten stuga här i Falun med en liten trädgård och att jag har obeskrivligt nöje av att (inte) gå och sköta om den lilla egendomen. Kanske uppfattar denne framtida någon hur jag tycker, att jag börjar bli en riktig människa, då jag får leva igen.

Min lilla täppa, inte så långt ifrån en av Selmas bostäder i Falun

Källor:

Dandanell: Selma Lagerlöf och Falun

Wikipedia

relaterade blogginlägg

På villovägar

Demokrati och samhälle, Historia, Spännande människor

Georg Elser

17 oktober, 202117 oktober, 2021av adolphson

Ska man skratta eller gråta? Detta är ett känt uttryck använt för att illustrera något som upplevs vara så löjeväckande att det med marginal passerar rimlighetens gräns. Kanske går uttrycket, som så mycket annat, att spåra till antiken?

Demokritos var en filosof med mycket avancerad filosofi. Han var också känd som den skrattande filosofen eftersom han valde att skratta åt det som han ansåg som människans enfald. Hans motsats, Herakleitos, var istället känd som den gråtande filosofen då han såg annorlunda saken.

Men ska man egentligen skratta eller gråta? Hade Hitler dött 1939 är det inte osannolikt att hans eftermäle blivit ett annat. Kanske hade han gått till historien som en av de största tyskarna genom tiderna. Det påståendet är faktiskt inte så konstigt som det kanske låter.

Tyskland hade under relativt kort tid genomgått en enorm återhämtning. Tvivlaren från 1933 hade förvandlats till fantastisk anhängare. Den genomsnittlige tysken gjorde inte allt för stora invändningar mot inskränkningar i yttrandefriheten, mötesfriheten eller den fruktansvärda diskrimineringen. Ingen kunde heller, vad det verkar, i sin vildaste fantasi föreställa sig konsekvensen i form av förintelsen. 1939 gick det mesta generellt sett bra för den före detta korpralen. Hitler var till synes oövervinnlig. Hade han dött då hade historien tagit en annan vändning.

Och det fanns de som försökte. Georg Elser, exempelvis, en snickare från Württemberg. Georg var protestant (kyrkan sågs inte på med blida nazistiska ögon) och var medlem i ett fackförbund (facken förbjöds snart). Eiser radikaliserades till kommunist.

I november 1939 försökte han mörda Hitler genom att placera en bomb i en lokal där denne skulle tala. Hitler överlevde attentatsförsöket på grund av dimma. Dimman gjorde nämligen att framträdandet tidigarelades eftersom Hitler behövde ta tåget därifrån istället för flyget. Han hade sannolikt dött om han stannat i lokalen i ytterligare tretton minuter.

Åtta personer dog i explosionen, men ingen högre partifunktionär. Sextiotre personer skadades, varav sexton allvarligt. Noterbart är att Fritz Braun, Evas far, hörde till de skadade. Den direkta konsekvensen av attentatsförsöket tycks varit att Hitler blev än mer övertygad om att han skyddades av försynen och var av ödet utsedd till Tysklands räddare. Elser greps av en slump på gränsen till Schweiz och skickades till koncentrationslägret Dachau där han sköts av SS så sent som 1945. Anledningen till dådet var enligt egen utsago att han ville stoppa kriget och förbättra förhållandena för arbetarna i Tyskland.

Ska man skratta eller gråta? Gjorde Elser rätt? Även om våld är fel tror jag de flesta skulle ställa sig på hans sida. Iallafall så här i efterhand. Jag tror inte på våld. Men Hitler kunde inte stoppas på annat sätt. Och ställer man miljoner människors liv mot Hitlers tror jag de flesta skulle offra den senare.

Vi ställs alla inför moraliska överväganden då och då. I synnerhet gör man det som politiker. Och även om det kan vara svårt att se den moraliska aspekten i vanliga kommunala frågor får man fortsätta leta. Till sist finner man det ofta. Alltså svaret på frågan huruvida något, enligt egen övertygelse, är rätt eller fel.

Om man skratta eller gråta är inte gott att veta. Jag tänker att vi alla bär på en inre Demokritos respektive Herakleitos och jag tror att jag personligen föredrar det skrattande förhållningssättet. Jag spar istället tårarna till verklig sorg

Källor

Liljegren: Adolf Hitler

Wikipedia

Foto, Historia, Livsåskådning, Spännande människor

bild 103 – thespis

21 augusti, 202122 augusti, 2021av adolphson

Thespis är inte en göteborgsk variant av vattenkokare (Te-spis. Är du med? Förlåt.) utan en skådespelare i antikens Grekland på 500-talet f.v.t.

Men det är inte vilken dussinskådis som helst vi pratar om, nej, Thespis anses vara den förste att uppträda på en scen (som skådespelare) och som skaparen av den grekiska tragedin. Världens första skådis, alltså. Han ska även utvecklat konstformen genom att förse rollfigurerna med olika masker anpassade för den specifika rollen.

Men Thespis var nog inte först, ändå. Vi människor har alltid spelat roller, vilket bland annat framgår av vissa grottmålningar som är tusentals år äldre än Thespis. Som en sorts statusuppdateringar från forntiden finns de kvar att påminna om glömda människors skådespel. Men vi bär än idag våra masker och filtrerar också nu på olika sätt våra liv för om- och eftervärlden.

Thespis är dock den förste (kände) att framföra skrivna pjäser (till skillnad från som brukligt var improviserade eller inte nerskrivna) vilket för in fenomenet manus i historien. Möjligen har han därför spelat en betydelsefull roll (!) för att förändra sättet att berätta historier och för teaterkonsten som vi känner den.

Far är gammal nu. Men han bär sina år med värdighet, ofta sorgfälligt oberörd av stormen runt omkring. Han har skapat sin egen scen för vilken han är både manusförfattare, skådespelare och regissör. Passar inte scenen stryker han den och skapar en ny. På sin scen är det han som är både den store hjälten och den tragiske trashanken.

I antikens Aten fanns ett tempel vigt åt ålderdomen. Dit tog man ibland barnen för att visa vördnad inför sin framtid. Det var klokt, anser jag. Far har till synes omedvetet skapat sig ett eget litet tempel i sitt hem där han själv är guden huggen i marmor och i vilket tiden står stilla. Här flyttar sig inget gärna, prylarna från vår barndom står i evig ro. Min studentskylt, exempelvis, står kvar där den stått allt sedan han flyttade in på sin nuvarande adress.

Dotter 1 älskar teater. Hon går nu estetiska programmet på gymnasiet och övar musikal på kommunala kulturskolan. Varje dag kommer hon hem med ett stort leende. Hon, som inte kunde vänta på att sommarlovet skulle ta slut njuter nu av skådespelet. Hon är en av dessa avundsvärda som omedelbart drabbades av kärlek till rollen och scenen och följde kallelsen. Dotter 2 är en mer pragmatisk natur. Men jag har aldrig i hela mitt mitt liv träffat någon med ett så rikt inre rum.

Och här står jag och skäller över ett utspillt glas. Get your priorities straight, man!

Alla vet det. Människor skådespelar på sociala medier. De spelar sina liv som de vill att de ska vara. Bilderna är förskönade, kaninöronen falska. Det lyckliga paret på semesterbilderna har det inte fullt så bra som de vill få det att framstå. Leendena är lite för stela, barnen lite för rara. Partiledarens insta lite för noga regisserat. Allt är en chimär, en potemkinkuliss. Ett skådespel. En önskan, en dröm.

Det gäller naturligtvis också mig. Jag är minsann vare sig så munter eller stoisk som jag vill göra gällande, det är jobbigt att ensam sköta både far och tonåringar, jag upprörs över utspillda glas, jag misstänker att mina kollegor inte är så förtjusta i mig och jag tvivlar ofta på min yrkeskompetens.

Men ändå. Vet du, bäste potentielle läsare, jag tror trots allt jag lyckats med något som är bland det viktigaste man kan. Också jag har nämligen skrivit ett manus. Det rör ett skådespel där jag övervinner döden och åtminstone lite förskönar livet. Detta räcker långt. Tills ridån går ner och domen faller nästa gång räcker det i varje fall.

Som jag ser det måste man försöka acceptera sin oro och ständigt göra små saker för att må lite bättre. Lever man upp av att bekämpa Storpotäten är det vad man bör ägna sin tid åt. Teater, musik, konst, litteratur och övrig kultur hjälper oss inte bara att se skönheten i världen, de hjälper oss också med att skapa ett vackrare liv för oss själva.

Sålunda försöker jag, liksom många, spela min roll på min egna lilla scen. Mitt manus följer i möjligaste mån de gamla atenarnas påbud att det finns gudar av ljus och det finns gudar av lera. Mellan dem leder vägen till den människa det gäller att finna. Ständigt växlar scenerna under resan och under tiden arbetar vår inre Thespis med vårt högst personliga manus.

En solnedgång kan inte reduceras till en viss mängd lycka. Man kan sällan förändra andra människor, men man kan förändra sig själv. Det är du som är alltings mått.

Pjäsen är slut, applådera!

Källor:

Camus: Myten om Sisyfos

Wikipedia

Relaterade blogginlägg:

Potemkinkuliss

Historia, Okategoriserade, Spännande människor

Patkul

21 maj, 202121 maj, 2021av adolphson

Johan Reinhold Patkul var något av en player. Det var nämligen han som orkestrerade mycket av det stora nordiska kriget, konflikten som inledde, och avslutade, Karl XII:s karriär.

Patkul tillhörde en gammal livländsk (område i Estland och Lettland och del av Sverige under nästan hundra år) adel, var mycket intelligent, ambitiös, talade flera språk, och begåvad med ett rejält temperament. Man skulle kanske kunna se honom både som opportunist och frihetskämpe (för Livland). Han hade att brås på, han föddes nämligen i fängelse då föräldrarna skakade galler för att hjälpt Sveriges fiender.

Patkul den yngre, alltså mannen vi talar om, kom själv senare, under förhandlingar om gods och skatt mellan livländsk adel och den svenska kungamakten, på kant med Karl XI så till den milda grad, att han 1694 dömdes att mista ära, namn, höger hand och liv.

På flykt undan den svenska rättvisan förde han ett kringflackande liv som fredlös på kontinenten. Med hämnd i sinnet intrigerade Patkul med Sveriges fiender (och med målet att nå ett fritt Livland). Han vände sig bland annat till kung August i Polen 1699. Planen han presenterade var att med gemensamma krafter kasta ut svenskarna ur Livland och därefter låta August bli kung.

Hur svårt kunde det vara, alla visste ju att den nye, unge, svenske kungen mest var intresserad av att supa björnar fulla och hugga huvudet av kalvar.

Patkul hade nu Augusts öra och kanske kunde också Danmark övertygas? Han reste därför hemligen till Köpenhamn och ett tronskifte också i Danmark underlättade förhandlingarna. Ett hemligt förbund slöts 1699. Men det räckte inte mot den kraftfulla svenska krigsmakten. Fler arméer måste ansluta.

Detta kände den danske kungen Fredrik IV och August, som för övrigt båda var kusiner med Karl XII, väl till och de hoppades därför få med sig tsar Peter i en trippelallians. Patkul flackade mellan de polska, danska och ryska hoven, han viskade bakom tronernas draperier. Det är inte utan att historieskrivningen utmålat honom som något av en 1600-talets Ormstunga.

Skådespelet var hursomhelst i gång. När svenska diplomater besökte Ryssland för att enligt protokollet ”bekräfta den eviga freden” fördes de fullständigt bakom ljuset. Visserligen utdelades som brukligt fina gåvor men tsaren undvek att kyssa korset som bekräftelse vilket annars var brukligt. Och mannen bakom allt rävspel var Patkul. Hans ambition var grandios: stormakten Sverige skulle krossas.

Nå, vi vet hur det gick. Sverige stod inför en stor övermakt när kriget bröt ut år 1700. Karl tog det dock med ro: det är underligt att bägge mina kusiner vilja hava krig, må så vara. Konung August har brutit ord och avsked. Vi hava en rättfärdig sak; Gud hjälper oss väl. Jag vill först avgöra med den ena, sedan får jag alltid tala med den andra.

Patkul fick som han ville, den svenska stormakten föll sedermera, men han själv fick inte uppleva det. August lät nämligen häkta honom 1705. Vid freden med Polen 1706 bestämdes att Patkul skulle utlämnas till svenskarna. Karl XII beslutade att den gamla dödsdomen skulle verkställas. Dödsstraffet skärptes till att Patkul skulle rådbråkas (ett avrättningssätt där den dömde avlivades genom att lemmarna krossades. Oftast skedde detta med hjälp av ett hjul i vilket kroppen flätades in) och huggas sönder i fyra stycken.

Domen verkställdes 1707. Ett vittne beskriv den dömde: Han var en gammal herre, tjock och fet, röda kläder skamererade med gull. Då han exekverades vart han utsträckt liksom på en lave, barbent, i bara skjortan med byxor på sig. Avrättningen blev även enligt samtida mått brutal. Ett vittne berättar: Då högra armen krossades, för vilket ej mindre än tre slag behövdes, skrek Patkul väl något, men ropade därvid alltid Jesu namn, till dess båda armarna och benen voro krossade under hjulet. Inalles fick han femton stötar.

Patkul vädjade slutligen till bödeln om att få slippa plågan: Käre, huvudet av! Huvudet av! Då släppte man honom lös från sina band varpå han släpade sig till stupstocken och lade sitt huvud på den. Bödeln var emellertid tyvärr så oskicklig och stressad av det hela att han först efter tre hugg lyckades skilja huvudet från kroppen. Efter halshuggningen styckades kroppen, allt enligt domen, i fyra delar och lades på stegel.

(Hur, kan man fundera över, kommer framtiden att se på dagens lagar?)

Samtiden ansåg att Patkul har berett sig väl till döden, gått därtill frimodigt, och omskönt han vid krossningen mäkta skriat, så att man måst så länge röra trumman, har han likväl sedan själv hjälpt till att vända sig om och lämnat sine anhörige ett vackert testamente.

Slutet… gott alltså? Ovan är under alla omständigheter hans eftermäle. Det kanske trots allt är att göra våld på historien att avfärda Patkul som player. Sannolikt var han varken mer eller mindre galen än Karl, Peter, Fredrik eller August.

Källor:

Liljegren: Karl XII

Wikipedia

Falun/Dalarna, Foto, Historia, Jämställdhet, Spännande människor

falun 1906

6 maj, 20216 maj, 2021av adolphson

Jag har mina olika tillflyktsorter hemma i Falun, mina egna varianter på Arkadien eller Shangri-La. En av dessa är arkivcentrum. Vid det senaste besöket klev jag in i tidsmaskinen och for till år 1906.

I Sverige genomfördes detta år en stavningsreform som bland annat innebar att man bytte ut dt mot t eller tt och fv eller f mot v. Af blev således av. Det fick kvinnorna på bilden nedan vara bland de första att lära ut även om det skulle dröja något decennium innan reformen fick ett bredare genomslag.

Elever vid Falu Folkskolelärarinneseminarium 1906/07. Försök till identifiering, efter jämförelse med foto av samma klass 1909. Sittande fr.v.: Ester Wisborg, Stina Levén, Selma Ström, Anna Bodlund ?, Elsa Norin (bakom hemme), Natalia Franzén, Gunhild Rosenborg. Stående fr.v.: Nanna Lundin, Elisabet Hedén, Therese Almqvist, Beda Carlsson, Hanna Persson, Hilda Cruszander (framför henne), Emma Engblom, Eva Larsson, Frida Sundell?, Beda Forsberg, Anna Grund, Carin Skog.

1906 togs beslut att förändra Faluns stadsplanering och mark köptes för att bereda plats för nya byggnader. Byggnader som idag utgör en självklar del av stadens skyline planerades, uppfördes eller byggdes om, ut och till.

Epidemisjukhuset, (det som idag är) restaurang Banken, det gamla badhuset (beläget framför nuvarande polishuset) och Seminariet (Söderbaumska skolan) ligger i sina lindor detta år. Eller seminariet fanns ju från 1875 men 1906 var det dags för ombyggnation och att utvidga tomten, något som krävde att kommunen inhämtade synpunkter från Domkapitlet i Västerås. Jag förmodar att kyrkan ägde marken.

Seminariet/Söderbaumska skolan. Bild: Mina Adolphson

Författarinnan Selma Lagerlöf gästade Falu Föreläsningsförening med ett anförande om Jerusalem. Hon hade givit ut sin roman med samma namn några år tidigare, något som markerade kulmen i hennes rika produktion under åren här i stan.

Föreläsningsföreningen hade förövrigt, kunde jag konstatera, ett fantastiskt utbud de här åren och har en lång historia som sträcker sig över hundra år, mellan 1900-2011. Varför den upphörde känner jag inte till men på arkivcentrum finns dess historia samlad för hugad att botanisera i.

Selma Lagerlöf t.v. läser högt i kretsen av några familjemedlemmar. De sitter i hennes arbetsrum i Centralpalatset, Falun. Vykort.

Apropå våra dagars debatt om konserthus fördes 1906 en politisk diskussion om att upplåna medel för renovering och ombyggnad av läroverket, nuvarande Kristinegymnasiet, som då stått färdigt i fyrtio år. Den som vill kan lätt hitta bilder på hur byggnaden förändras över tid och kanske jämföra när den förestående ombyggnaden en gång är klar.

Förhandlingar förs detta år mellan Gefle-Dala Jernväg och staden om att anlägga en ny begravningsplats, Norslunds kyrkogård, vilken sedan 1915 är viloplats för en av Sveriges största industrimän Erik Johan Ljungberg. Det sägs att i hans överdådiga hem, Bergalid, installerades stadens första telefon som kopplades till en annan i hans grav. Eller grav och grav. Snarare fornnordiskt mausoleum. Det sägs också att om man ringer så svarar någon inifrån mausoleet.

Hur det än är med den saken så möjliggjordes sakernas tillstånd genom att stadsfullmäktige 1906 fick anledning, säkert med Ljungbergs gillande, att undersöka möjligheterna till underjordiskt kabelnät för elektroniska ledningar. Och för den som vill finns idag intressanta bilder och artiklar att tillgå genom mer moderna kablar, ibland osynliga, ovan jord.

Apropå hoppbackar. 1906 var det fortfarande långt kvar till bygget av Riksskidstadion och backe hoppades med fördel i Källviken eller Kvarnberget (bandy spelades på Tisken).

I anledning af en från Ingeniören Sven Carlsson härstädes inkommen, af Stadsfullmäktiges ordförande såsom egen motion upptagen framställning, att Fullmäktige ville till uppförande på Kvarnberget invid Falun af en skidbacke lämna ett anslag af 500 kronor, hade Drätselkammaren, dit ärendet remitterats, i afgifvets utlåtande, som nu upplästes, förordat bifall till framställningen under villkor, att anslaget skulle utbetalas, när skidbacken blefve färdig eller dess tillkomst ekonomiskt tryggad. Denna Drätselkammarens hemställan blef uppå proportion af Fullmäktige godkänd.

Backarna byggdes, nyttjades och revs (2014). Det får väl anses som tämligen väl investerade 500 kronor.

Några spridda notiser. 1906 var året man började fundera över att anlägga en Åkarestation vid stora torget, det som med tiden blev taxistation. Även ville man installera fast telefon i rådhuset.

Vilar det inte något poetiskt över protokollet här?

Jag hittar 1906 ytterst få kvinnor på valda positioner. Men de finns. Som suppleant i styrelsen för Maria Kronbergs Hushållsskola valdes exempelvis fru Greta Frisell och fru Augusta Dahlblom.

Och kul verkade man ibland ha också 1906. Det känns trösterikt.

Det är en sällsam njutning att ibland lämna allt och fly in för historien om så bara för ett par timmar. Det ger perspektiv när jag rör mig i min stad. Det hjälper mig att skilja på viktigt och oviktigt i tillvaron. Det ger vila.

Källor

Arkivcentrum, Falun: Stadsfullmäktige i Falun, protokoll och handlingar 1906

Falu kommuns mediearkiv

Ljungbergfonden.se

Relaterade blogginlägg

Et in arcadia ego

Foto, Livsåskådning, Personligt, Resor, Spännande människor

bild 94 – halvvägs (?)

2 april, 20216 april, 2021av adolphson

Man tittar i backspegeln för ta ut riktningen. Uppgivenheten ger en rak höger i solarplexus. Varför håller man på, egentligen? Tar man ungarna igenom skolan, lär dem vika tvätt och laga carbonara, så har man väl gjort sitt, tänker jag.

Jag har under de senaste månaderna varit lite missnöjd över att ha passerat 50. Lite åldersnoja i största allmänhet, visst, men jag har iallafall inte köpt båge, anmält mig till ett maraton och börjat spela el-gura. Nej, det värsta var att ”fira” genom att sitta ute i sin pyttelilla trädgård i gråkalla november-Falun med närmast sörjande på Corona-säkert avstånd. Det var ju inte så partyt skulle bli.

Morfars 50-årsdag (jag vet, jag har skrivit om det förr) ägde rum 1949 och gav visst eko, iallafall i diverse västsvenska tidningar. Det var andra grejer, det.

50 år fyller 8 jan sjömannen John Ivar Isakson. Han är född på Hermanö i Gullholmens församling men har sedan ett tiotal år slagit ner sina bopålar på Styrsö. Han gick till sjöss vid 14 års ålder och tjänstgjorde till en början Transatlantics fartyg på Australientraden men övergick senare till Johnsonlinjens fartyg. Under sista världskriget var han anställd i m/s Brazil som då var lejdfartyg och minsprängdes utanför norska kusten, men Ivar klarade livhanken o kom senare till samma rederis fartyg m/s Argentina, där han nu tjänstgör som båtsman och gjort sig omtyckt av befäl och kamrater. 1919 den 21 september deltog han i och utmärkte sig vid räddningen av de överlevande av passagerare och besättning från norska ångaren Hortense Lea vid dennas undergång i Nordsjön. Han erhöll härför av norska staten H.M. Kongens medalj för ädelt dåd. Han firar högtidsdagen till sjöss på resa från Californien till Sverige.

Morfar firade födelsedagen ute till havs. Halvvägs hemma. Vem ser inte metaforen i det? Det finns även andra, aningen mer kärnfulla, annonser från tillfället: (…) Han hjälpte till med fisket och tillhörde avdelning 45 Styrsö, avdelningen gratulerar.

Morfar på besök i Falun. Som den världsresenär han var trivdes han också i Dalarna. Men Styrsö har aldrig varit långt borta i vårt hem: på väggen bakom syns Halsvik i motiv vävt av moster Lena samt till vänster viken fotograferad från ovan

Tänk så många händelser som ryms mellan annonsens rader. Mormor Astrids och döttrarna Anita och Lenas liv hemma på Styrsö, morfars slitsamma sjömansliv. Undrar förresten hur besöket i Kalifornien gestaltade sig. Någonstans finns en bildserie därifrån, i en sorts kolorerade bilder man tittar på i en sorts tittkamera. Morfar måste givit den till mor som i sin tur gav den vidare till oss barn.

Morfar och jag på min student. På väggen bakom syns ett Styrsömotiv målad i olja av…Bertil? Vet någon från ön?

Egentligen kommer sig nog missnöjet med min egen påvra högtidsdag mer av det enkla faktum att pandemin gjorde att den fick firas i tysthet. Men att fira i tysthet ligger inte för min släkt, vare sig på fars eller mors sida. De närmsta gjorde vad de kunde med det som stod till buds. Och faktiskt, inser jag med den mogne mannens fulla klarhet, var det helt okej. Däremot hade det varit roligt att återigen ha familjens alla färgstarka kvinnor samlade runt omkring mig. Moster, mamma, syster och, såklart, mina barns mor.

De fattas mig.

Det finns inga belägg för att detta foto togs under morfars 50-årsfest mitt ute på oceanen. Det ser dock ut som en rätt schysst fest. Det är taget ombord på m/s Argentina. Den andre från höger i mittersta raden är morfar, just bredvid han som ser ut som Hasse Alfredson. Killen längst ut på raden är förövrigt min favorit.

Så sluter jag ögonen. Jag hör för mitt inre mor ropa efter något varvid far genast går upp i givakt. Jag hör morfar ilsket muttra alle desse glasera, liknar sånt! Min syster vinkar i smyg på mig, hon har just kommit på något kul som hon vill berätta. Vi går ut ur huset och en skön vind från söder friskar upp. Mosters och mammas skratt ekar över viken. Snart är det fest Halsvik.

Nu tar vi tag i det igen, min bror Viktor (ja, döpt efter mors morfar) och jag. Vi fyller Astrids och Ivars hus med fem töser som alla är på god väg att formas till starka, självständiga kvinnor. Här finns två Anitor, två Viktorior, och några namn till. Får vi sitta där på verandan och titta ut över havet, omgivna av så mycket glädje och kärlek så som morfar, och kanske en dag som han få ge något av en morfars omtanke till ett barnbarn eller två, ja då har man nog funnit svaret på den inledande frågan.

Morfar i högsätet. Tångenborna från Viktorsgården är på besök någon gång på 1980-talet

Relaterat

Mandom mod och morske män

Bröllopsdag 19/0

Demokrati och samhälle, Historia, Jämställdhet, Spännande människor, Språk

Anna Walentynowicz

21 mars, 202120 mars, 2021av adolphson

Fatalism innebär uppfattningen att det inte finns någon fri vilja, att allt redan är avgjort. Eftersom vårt öde redan bestämt spelar det ingen roll vad vi gör, vårt agerande för oss ändå bara närmre och närmre vårt slutgiltiga öde. Det är liksom bara att åka med. Vi hittar termen adjektivet fatal som har sin synonym i ödesdiger – ett ord som förebådar olycka och elände. Det ödesbestämda kan ligga i både gudstro eller lagbundet inom exempelvis himlakropparnas eller naturvetenskapens regler. En fatalist kan sålunda anlända i såväl prästarock som läkarrock.

Det var en kvinna som störtade kommunismen i Polen: Anna Walentynowicz. Ja, hon gjorde det inte helt ensam förstås. Men inte heller Lech Walesa lyckades med det konststycket helt på egen hand, något som man annars kan festas att tro när man läser om, eller lyssnar på, honom.

Anna var en person känd för sin frispråkighet och som sällan underlät att låta ledningen för Leninvarvet i Gdansk veta vad hon ansåg om maktmissbruk och missförhållanden. 1980 var måttet rågat och hon fick sparken bara några månader innan hon skulle pensioneras. Men Anna var som sagt känd, dessutom populär, och när omständigheterna kring avskedandet blev kända ledde det till protester bland hennes arbetskamrater. Protesterna växte till en stor strejk som till slut omfattande 16000 arbetare.

Lech, som fram till dess varit Annas vän, ledde strejken och slöt till sist, mot hennes vilja, en överenskommelse med ledningen och ville därefter avblåsa strejken. Men det ville inte Anna som övertygade arbetarna att fortsätta strejken vilket pressade den kommunistiska regimen i landet hårt. Ansträngningarna gav resultat. Man nådde stora framgångar i form av högre löner, politiska fångar frigavs, censuren togs bort, strejkrätt infördes och oberoende fackförbund tilläts. Genom detta bildades fackförbundet Solidaritet som fick miljoner medlemmar och Walesa valdes till ordförande.

Och visst fick Anna behålla jobbet.

Trots att regimen senare under 1980-talet försökte hindra utvecklingen gick det inte längre. Utvecklingen tycktes ödesbestämd: muren föll i Berlin, kommunismen i Polen följde snart efter ivrigt påhejad av Johannes Paulus II (eller som han egentligen hette: Karol Józef Wojtyła). Men Anna och Lech förblev fiender. Hon ansåg att han satte sig själv och sitt ego före rörelsen. Vissa hävdar än idag att om hon varit född som man hade hon, och inte Lech, blivit Solidaritets ledare och därmed det fria Polens president.

Inte desto mindre har Anna ikonstatus i det postkommunistiska Polen. Hon fick ta emot många utmärkelser. Jag är inte insatt i hennes betydelse efter 1989 men hennes slut blev tyvärr tragiskt. Hon ingick i dåvarande president Kaczyńskis delegation som 2010 skulle fira en minneshögtid för offren i massakern i Katyn och omkom när deras plan störtade i Smolensk. Hon var då 80 år.

Kanske var kommunismen dömd på förhand, kanske spelar det ingen roll vem som egentligen satte stenen i rullning. Så ser historiematerialismen på saken. Kanske är det även ödesbestämt att bara män kan bli presidenter. Och att flygplanet med ledande polacker störtade. Kanske spelar egentligen inget någon roll i det stora hela.

Nej, så kan inte jag se det. Fatalism innebär ju att inte tänka efter själv, att inte reagera, eller ifrågasätta. Fatalism innebär helt enkelt att ge upp, att böja sig för det tillsynes oövervinnliga. Att gå med på att avskedas för att man påtalar en misshällighet.

Det kanske inte blir precis som man tänkt sig, men mycket går att påverka. Min ena dotter har ju lärt mig att man får inte ge upp för det är slöseri med tid. Jag tror Anna Walentynowicz skulle hållit med henne, säger jag när jag och barnen firar mys i isolering och jag berättar om den polska kvinna som störtade ett helt system. Chill, säger döttrarna likgiltigt. Men snart nog kommer frågorna. Om Polen, Lenin och fackförbund.

Vattendroppen urholkar inte berget genom att falla hårt utan ofta. Det är en naturlag och därför ödesbestämt.