Retorik, Språk

Teori

av adolphson

Jag har en teori.

Jag tror att om man slentrianmässigt använder specifika begrepp i alla möjliga sammanhang så urvattnas dessa på sin ursprungliga betydelse.

Exempel:

Flera gånger har jag hört olika offentliga personer referera till Europa som festung Europa med avseende på hur svårt det är för utomeuropeiska flyktingar att komma till vår kontinent. 

Det är förvisso svårt för flyktingar att komma in i Europa. Men med den nazistiska försvarsdoktrinen från andra världskriget bör man kanske inte svänga sig med hur som helst.

—

Kort historisk resumé:

Hitler avsåg bygga ett försvarsverk för hela Europa för att på så sätt vidmakthålla sin vision om ett stor-Tyskland, alltså hans tredje tusenåriga rike inom vars gränser han ostört ämnade omsätta sina vidriga idéer i handling. Detta kallades för Den europeiska fästningen, Festung Europa.

Den 6:e juni 1944 genomfördes dagen D, med kodnamnet Operation Overlord, en händelse som tydliggjorde att så skulle det fortsättningsvis inte vara.

—

Jag menar att det är riskabelt att associera saker och ting med negativa begrepp eftersom man riskerar att få en oönskad effekt.

Exempelvis tror jag att det populistiska Europa-motståndet, som vi i Sverige ser i stort sett hos alla partier (utom ett), växer bland annat genom ordval som detta eftersom det främjar guilt by association. 

Att förknippa EU med Hitler är en grav historisk förvanskning och helt fel eftersom EU vuxit fram ur en önskan att slippa diktaturer, övergrepp och krig på vår kontinent.

Jag tror också sådant språkbruk bidrar till en normaliseringsprocess eller acceptans av att nazism och främlingsfientlighet naturligt finns i vårt samhälle.

Givetvis tycker jag också att ämnet historia, samt främjandet av ett källkritiskt sinnelag hos befolkningen, är viktiga ting.

Fast det kan ju finnas a filp side to that  coin.

Den världsberömde fotografen Lennart Nilsson, exempelvis.

Alla känner väl till hans banbrytande bilder som genom ny teknik låter oss följa ett fosters utvecklingsfaser. Förutom det rent konstnärliga är jag osäker på hans betydelse rent vetenskapligt.


Däremot vet jag att bilderna, och nya mer moderna, kommit att användas av de som helt är emot abort. 

Jag är för fri abort och ser det som förknippat med kvinnans frigörelse, samt en hel del andra argument, men detta faller utanför ämnet.

Det jag täcker på är att man kunde ta samma idé och anföra som argument mot dödsstraff. Om vi tar en massa bilder på människor i dödsögonblicket, eller ännu hellre misslyckade avrättningar, som argument för varför detta straff aldrig kan vara påföljd i en demokrati.

Förövrigt vore det intressant att jämföra korrelationen mellan abortmotstånd och förespråkande för dödsstraff.

Skola

Obehörig lärare sökes!

av adolphson2 kommentarer till Obehörig lärare sökes!

Jag har hamnat i en lite besvärlig situation. Jag antar att det hänger ihop med att lärare nu avpolletteras i jakten på sparade kronor. Problemet: eventuellt måste jag undervisa i ämnen där jag är obehörig.

För att få kunskap om sakförhållanden ringde jag Lärarnas Riksförbund.

Som det visar sig finns det ett kryphål i lagen. Arbetsgivaren får beordra personal att undervisa i vad tusan som helst om man anser att hen är det bästa alternativet. Man är då även behörig att betygssätta eleverna (förutsatt lärarlegitimation) samt göra det bästa av situationen.

Samtidigt bryter man mot skollagen om man anställer obehöriga lärare.

Anledningen till att Björklund drev igenom reformen om lärarlegitimation var för att vi i Sverige har haft, och fortfarande har, en stor andel obehöriga lärare. Många kvackare har det varit – några säkert mycket duktiga och begåvade – men alltså i varierande grad obehöriga.

Det finns olika nivåer i Dantes helvete. Jag skulle sannolikt klara kurser i filosofi eller kulturhistoria bättre än som lärare i matematik.

Min lärarlegitimation ger mig rätt att sätta betyg. Att låta mig undervisa i ämnen jag inte är behörig i är ett brott mot skollagen.

Skolminister Jan Björklund har öppnat för att legitimerade lärare enbart ska kunna sätta betyg i de ämnen de är behöriga i. Men det beror ju på hur det går i valet om det blir verklighet.

Enligt Lärarnas Riksförbund har oppositionen inte uttalat sig om detta. Det vore verkligen bra att få ett besked i den frågan tycker jag som yrkesmänniska. Som Folkpartist ser jag ett mönster.

Jag framhärdade samtidigt som jag la mig på 4-åringens nivå i samtalet med Lärarnas riksförbunds medlemsjour: Vad ska jag göra då? Jag vill ju inte undervisa i ämnen jag inte är behörig i.

Facket svarade att det inte finns så mycket att göra och lämnade rådet Slingra dig så mycket och professionellt du kan.  

Undrar förresten om skillnaden mellan begreppen samtalsdialog respektive dialogsamtal ingår som en del i rektorsutbildningen?

Idag känner jag mig lite nedslagen igen. Jag är lärare. Alltså är jag en ekonomisk belastning.

Resor

Rhodos

av adolphson1 kommentar till Rhodos

Om en resa till Rhodos.

Äntligen låg Magistern i Medelhavet. Och flöt uppochnervänd. Fy så makabert. Bättring utlovas.

Visst tumult uppstod redan på Dala Airport när jag, som ett slumpvis utvalt stickprov, skulle helkroppsvisiteras. Jag blev arg och ställde till en scen eftersom jag var helt övertygad om att detta enbart berodde på att jag är från Falun. Så visst var det skönt att i stort sett ensam kunna svalka sig i havet på Mythos beach, Rhodos. Den Änglaljuva är genom sin erfarenhet från resebranschen en utmärkt reseledare. Det var ett barnvänligt hotell vi valt. Så bra. Så praktiskt.

Men tempererade poollandskap, barer och tingel-tangel har aldrig riktigt varit min grej. Att inkletad i kokosolja, uppblandad med strössel från barens glassar, tränga sin lekamen mellan olika vattenhål för att väl framme vid bardisken gnugga sina kroppshår mot någon annans oljeströsselanfrätta oxbringa är…. alltså inte riktigt min grej.

Men havet. Det havet. Strändernas svall. Att hitta sin egen lilla taverna långt från all inclusive-gästernas högljudda middagsmål och i skymningen vandra hem längs stranden är rogivande.

Dotter 1 slog mig med hästlängder när det gällde poolbad. Men i havet, där är jag fortfarande Poseidon.

Jag har aldrig besökt en Akropolis. Äntligen fick jag chansen i det vi lämnade poolerna för en utflykt till staden Lindos. Här kan man besöka ett välbevarat tempel till Athenas ära och förövrigt även resterna från en av Malteserordens gamla borgar. Att stå i templet längst uppe på klippan och insupa den hänförande utsikten är en stor känsla. En stund av stillhet att dela med Athena är väl egentligen allt man behöver nu och då.

 Sedan måste man ju göra ett tappert försök att inviga Vildvittrorna i Antikens mysterier. Det går en liten stund. Om man är tålmodig. Någon variant på Deux et machina (Guden kommer ner från Olympen och räddar världen) kan räcka en god bit. Det är ju det alla dagens filmer handlar om, egentligen.

 På hotellet hade vi en egen liten pool (se ovan). Och hotellet hade, sin storlek till trots, endast en film som rullade non stop: Lejonkungen. En fundering som slog mig någon gång mitt i natten när filmen åter rullade var att om en orangutang höll mitt barn ut över en klippa i Afrika skulle jag troligen go bananas.

När tristessen slår till: just put up a flag och gå till en bar. Så har man snabbt och elegant gjort nya bekantskaper.

 Annars är det väl som Aristoteles en gång hävdade. Slutet skall vara oundvikligt men oväntat. Precis när man vant sig med service en totale meddelar en dansk reseledare att nu är det roliga slut. Även om man inte förstår honom är det bara att följa strömmen och lukten av kokosolja till transfern.

Så kom det sig att klichén blev sann när en korpulent herre, som inte så lite påminde om Sven Melander i sin Pripps Blå-skjorta ätandes en hamburgare och med en plastpåse som enda resesällskap, med hes röst undrade om detta var planet till Borlääänge. Sällskapsresan kom, såg, och segregerade.

Demokrati och samhälle, Retorik

Logos

av adolphson2 kommentarer till Logos

Jag fortsätter bloggandet om SD. Det är ju liksom ett lite småaktuellt ämne.

—

Några av mina elever redovisade nyligen en uppgift på det intressanta temat att rasismen håller på att normaliseras. De argumenterade väl för sin sak. Mitt i en mening slog de plötsligt fast att SD är ett fascistiskt parti.

Jag tycker inte man kan presentera detta som ett faktum hursomhelst, även om likheter mellan partiet och fascismen finns. Vilket kanske är illa nog.

De (vi) som inte gillar SD har (för) lätt att avfärda allt de säger och gör som rasistiskt högerelände. Medan SD:s sympatisörer själva omöjligen kan ta någon kritik på annat sätt än som orättvisa påhopp från en fiende.

Genom denna radikalisering har den logiska grunden för det demokratiska samtalet försvunnit: nämligen det som inom retoriken kallas logos. 

—

I retorik är logos en av de tre delarna i övertygandet, persuasio (de andra två delarna är ethos och pathos).

Aristoteles menade att det är dessa delar som utgör själva argumentationen. Aristoteles anses även som grundaren till logiken (läs gärna hans utomordentligt tråkiga bok Retoriken om du orkar – den har legat ett halvår på mitt skrivbord och jag är knappt halvvägs).

Logos handlar alltså om förnuft, realism och fakta. Att i diskussion hänvisa till dessa saker skapar starka och trovärdiga argument. Argumenten måste inte nödvändigtvis vara sanna men ska åtminstone uppfattas som rimliga eller sannolika för att de ska accepteras av åhöraren eller samtalspartnern.

Istället för att bara användas för övertalning så kan logosargument även användas i form av ett resonemang. De används för att hitta rätt i såväl samtal som fysisk lägesorientering.

I det senaste numret av den utmärkta tidskriften Retorikmagasinet diskuterar man just detta. Regler för ett samtal eller debatt säger att efter ett anförande följer replik på replik och man måste acceptera att samtalspartnern presenterar giltiga argument, ståndpunkter eller fakta för sin sak.

Bryter man mot logos försvinner all grund för ett gemensamt samtal och vi kan inte relatera till varandra, inte förstå varandras världar.

Vi blir då främlingar för varandra och snart är det enda som återstår möjligheten att (för)störa varandras kommunikationsmöjligheter eller vända ryggen mot samtalspartnern.

Fanatiker av alla sorter, från vänster till höger, via religiösa eller militära diktaturer, låter inget störa tilltron till den övertygelse man redan har. Ju mer man argumenterar desto säkrare blir motståndaren på sin egen sak.

Låt mig exemplifiera.

När SD:s kandidat i Europaparlamentet Kristina Winberg intervjuades i Agenda gällde frågorna delvis vad hon, som representant för ett EU-kritiskt parti, skulle uträtta där.

Kristina menade sig vilja omförhandla Sveriges EU-avtal. Att det är omöjligt för en enskild parlamentariker, i synnerhet någon som (tack och lov) inte representerar Sveriges regering, att göra så, av en mängd relativt lätt insedda skäl, blev för henne en icke-fråga som hon vägrade svara på.

Eller fundera lite över knegaren på företaget i den mellansvenska småstaden som röstar på SD för att de är emot invandring och EU.

Att 60 % av exporten i Sverige, som är extremt exportberoende, går till EU:s inre marknad och att EU därmed blir viktigt för hens anställning och liv blir för knegaren mindre viktigt än att skylla allt dåligt i samhället på sin invandrade granne.

Av samma skäl förstår man varför Svenskarnas Parti är emot rubriceringen Hets mot folkgrupp eller vill utnyttja sin grundlagsskyddade demonstrationsrätt samtidigt som de förnekar andra grupper samma rättighet.

Demokrati bygger på debatt, diskussion, sakframställan och övertygelse. Men hur debatterar man med någon som förnekar själva grunden för hur samtalet förs?

Till sist återstår oss bara järnrören.

Detta är den verkliga demokratiska utmaningen och mitt huvudsakliga skäl till varför jag är emot Alliansen som företeelse.

Demokrati och samhälle, Historia, Skola

Borkmans punkt

av adolphson2 kommentarer till Borkmans punkt

Jag har just, för året, avslutat undervisningen om Förintelsen.

Och som vanligt är jag helt slut efteråt. Man går liksom all in därvidlag. Det är tungt och man måste vara alert. Det tar tid att återhämta sig. Efteråt vill jag bara sova.

Ett sätt att närma sig ämnet är att se på 1900-talet ur ett större perspektiv. Som det korta århundradet. Alltså: händelserna som i allt väsentligt kategoriserar mitt århundrade inträffade mellan 1914-1989/1991.

Nazismen och dess konsekvenser är högaktuellt just nu. Nazisterna marscherar igen. Detta ger självfallet ämnet en extra laddning samtidigt som mitt ansvar ökar.

Vi har den senaste tiden rört oss från den ideologiska grunden i nazismen via Förintelsen fram till vår egen tid.

Virtuellt har vi vandrat i koncentrationslägren, följt offren  in i gaskammaren och försökt se världen genom en nazists ögon. Vi har funderat över offer, bödel, skuld och lärdomar.

Vi har återvänt till nuet och hört Åkesson argumentera, diskuterat intervjun med företrädaren för Svenskarnas Parti, försökt hitta andra sätt att bemöta nazismen än att sätta hårt mot hårt: detta genom att se utdrag ur filmen Diktatorn, lyssna på svenska kyrkans mäktiga manifestation och Sorans Ismails fantastiska hantering av det hela.

Eleverna har också diskuterat begreppet populism. Begreppet blir extra tydligt i intervjun med nazisten i Mora: de bryr sig om de gamla (vilket alla kan sympatisera med) men vill stoppa all invandring och utvisa alla andra än dem man betraktar som riktiga (nord)européer.

Intervjun är väldigt belysande på det sättet.

Någon gång fick jag frågan om inte en lärare måste vara neutral: det vill säga presentera nazister och populister på samma sätt som alla andra. Jo, kanske det.

Det finns många andra aspekter på den tankegången. Min utgångspunkt är demokrati. Vi lyssnar på nazister, populister och andra. Jag talar om att jag inte delar rasistens världsbild.

Jag talar alltid om i början av kursen att jag är medlem i FP och att man får källkritiskt sila mig genom detta nät.

När jag framför en åsikt säger jag: Detta är en åsikt, inte fakta.

Eleverna får ibland uppgiften att fundera över 1900-talet. Folkmordens historia. Från Armenierna via Förintelsen, Gulag till forna Jugoslavien och Rwanda. Jag kallar uppgiften Borkmans punkt efter romanen av Håkan Nesser.

Begreppet handlar om att varje polisutredning förr eller senare når den punkt då man inte längre behöver mer information för att finna lösningen på problemet. Det svåra ligger istället i att upptäcka när man nått denna punkt.

Vi har nått den punkten i vårt samhälle. Vi vet var höger/vänster-extremismen slutar. I Auschwitz eller Gulag. Vi behöver inte mer information. Frågan är vilka val vi som individer gör när vi står i vägskälet.

De flesta elever är så engagerade och duktiga.

Jag tror på en ljus framtid.

—

Jag har, av olika skäl, i år gått helt online i min lärargärning. Här ligger min historie-blogg och här den för religion. Välkommen till magister Adolphsons undervisning!

Nästa år funderar jag på att vända på kronologin och börja i 1900-talet och gå bakåt till Forntiden. Har någon synpunkter på det, tro?

Falun/Dalarna, Film och TV, Livsåskådning, Sång och musik

Roland

av adolphson

Salig mor var varmt och traditionsbundet religiös. I uppfostran av oss barn ingick att gå till kyrkan regelbundet och i synnerhet på högtider. Då jag som barn inte var helt road av gudstjänst, och eftersom salig mor tyckte dels att jag hade viss sångbegåvning och i alla händelser skulle må bra av såväl andlig spis som någon form av musikalisk utbildning, satte hon mig att sjunga i Kristine församlings gosskör, sedermera omdöpt till Falu Kristine Goss och Flickkör.  På så vis förenade hon flera olika nyttoaspekter, resonerade hon.

Så kom det sig att min barndom och tidiga ungdom delvis kom att präglas av kantor Mats Åberg, hans fru Margareta och några av deras barn som också sjöng i samma kör. Samuel och jag är jämngamla och vi sjöng gossopran (i eget tycke) så vackert att tårarna trillade ner för den åhörande församlingens fårade kinder.

Samuels äldre bror Erik sjunger jag återkommande med i kyrkokören men även i MDP-kvartetten och nyligen besökte deras yngste bror David MDP-kvartettens jubileumsmiddag. David har gått i pappa Mats fotspår och är kyrkomusiker.

Storasyster Hedvig sjöng I Himmelen på salig mors begravning 1997 i Kristine Kyrka och då var det än fler tårar som föll, inte enbart på grund av det outsägligt sorgliga tillfället. (Och hon sjöng, kan jag även tillägga detta år 2023, Caccinia Ave Maria på Malins begravning, men när detta inlägg skrevs kunde jag aldrig i min vildaste fantasi föreställa mig det.)

—

Jag minns att jag redan som mycket liten på gudstjänsterna mest uppskattade Mats avslutningar vid orgeln, postludium. Jag förstod ju inte då att församlingen var begåvad med en sällsynt kvalificerad och skicklig organist. Jag bara gillade musiken. Mats är, enligt Wikipedia, en auktoritet på barockmusik.Tillsammans med honom kamperade kyrkoherde Roland Persfjord. De lyckades tillsammans skapa en otvungen men samtidigt högtidlig stämning i kyrkan. För mig som inte var naturligt kyrklig blev det därigenom ändå naturligt att gå dit ibland. Det måste dock sägas att jag inte vet någonting om Roland Persfjords syn på kvinnliga präster, homosexualitet eller hur hans teologi i övrigt såg ut.

Däremot vet jag att jag nuförtiden relativt ofta besöker kyrkan genom att jag som vuxen sjunger i kyrkokören. Även om det alltid är trivsamt, barntillvänt och högtidligt kommer jag då och då på mig själv med att sakna det som Mats och Roland skapade. Det är väl det där med att vara förälskad i sin egen barndom: det är inte alltid helt lyckat för livet i nutiden. För visst finns det en oerhört begåvad kyrkomusiker i Hernik Alinder, som också spelande på Malins begravning, bakom knapparna och tangenterna på orgeln.

Salig mor var hursomhelst mycket förtjust i Roland Persfjord som hon ibland ömsint refererade till som Fader Ralf efter den katolske prästen i TV-serien Törnfåglarna. När mamma nder sitt sista år i livet låg på akademiska sjukhuset körde jag ofta runt henne i rullstolen. Vi åt glass och skojade om att hon låg på sjukhuset och jag vid universitetet. Vi tog oss på våra promenader så upproriskt långt ifrån sjukhusmiljön vi bara vågade. När vi efter en sådan utflykt återkom till avdelningen mötte vi Roland Persfjord vilken ingen av oss då sett på länge. Han kände omedelbart igen oss och salig mor blev mycket glad. Även om Roland överlevde salig mor med tio år kändes det där mötet bra och som att någon sorts cirkel var sluten.

Fotnot. En gång svämmade Faluån över så till den milda grad att prästbostaden var hotad. Folkhumorn döpte kärlekfullt spektaklet till…Persfjord. (Fattar du eller? Pers-fjord.)

Roland Persfjord

 

Avslutningsvis kom jag och tänka på när jag en gång lagade fiskpinnar till Dotter 1 och hon envist krävde att få veta vad fisken hette. Efter tio svar som alla på olika sätt handlade om att fiskpinnar inte har något namn drog jag till sist till med ett kärnfullt: ”fisken heter Roland.” Ett i eget tycke bra svar då jag för mitt inre såg en koppling till den bibliska berättelsen om Jesus, fisken, brödet och vinet. Dotter 1 såg emellertid föga imponerad ut när hon replikerade: ”Jag frågade vad den hette, inte vilket land den kom i från.”

Livsåskådning, Mr Hyde/Neanderthalson

Gudskomplex

av adolphson1 kommentar till Gudskomplex

Jag är alltså ingen strateg. Jag spelar inte det spelet väl.

En god strateg vet vilka nyckelfigurerna är i ett visst sammanhang, vilka man måste ha med sig för att få igenom ett beslut eller för att kunna nå vissa positioner. Sedan tänker strategen ut strategier hur vederbörande ska hantera nyckelfigurerna för att nå sina mål.

Småpåvar, eller ännu värre personer med gudskomplex, finns de också. Dessa är svårare att hantera och oftast vinner man på att undvika konfrontation i hopp eller vetskap att omgivningen delar din syn på personen i fråga.

Gudskomplex innebär ett osedvanligt stort ego baserad på verklig eller inbillad skicklighet. En sådan människa utan makt, kompetens eller inflytande kallas istället ofta för pajas.

Påfallande ofta handlar det om att omständigheterna förstärker ett personlighetsdrag eller sinnesstämning hos en individ. Ett känt exempel är det så kallade Jerusalem-syndromet. 

Syndromet är egentligen en sorts psykos som innebär att en person på besök i stan identifierar sig med personer ur bibeln så till den milda grad att de faktiskt tror de är någon av dessa.

Jag sprang på en svensk information till den som vill bli, eller är, turistguide i Jerusalem. Eftersom jag fann den ganska rolig återger jag den här. Guiden ifråga bör vara särskilt uppmärksam på:

1) Upprördhet

2) Strövtåg på egen hand och inte i sällskap med gruppen

3) Besatthet av att bada och tvångsmässig klippning av tå och fingernaglar

4) Iordningställande av linnen, ofta från hotellets sängkläder, till togor,

5) Ett behov av att skrika eller högt recitera bibelcitat

6) Processionsmässiga marscher till någon av stadens heliga platser

7) Offentligt hållna predikningar

Det skulle kunna vara undertecknad på vilken religionslektion som helst.  Mentalsjukhuset i Jerusalem är turligt nog specialiserad på detta syndrom. Det vore ju synd om expertisen härvidlag stod att finna i Bjursås eller Sveg.

—

Scen:

Jag har idag tränat. Jag är lite på gång igen. När jag springer blir jag grisröd i ansiktet. När jag efter träningen är lite stel vobblar jag lätt omkring på ostadiga ben.

Så ska jag ta mig mer till brevlådan. Magsjukan härjar i hemmet. Vid brevlådan möter jag en man som rastar sin hund.

Samtidigt som våra blickar möts vrålar barnens mor genom det öppna fönstret: ta hit spriten! Nu!

Jag säger till mannen med hunden: tja, det är ju ändå snart midsommar. 

Det tyckte mannen med hunden var roligt.

Vi har, som sagt, alla våra kors att bära.

Bistånd, Historia, Skola, Spännande människor

Folke Bernadotte

av adolphson2 kommentarer till Folke Bernadotte

När vi i historiekursen går igenom andra världskriget och Förintelsen uppstår många underliggande frågor. Det handlar bland annat om personligt mod och om att stå upp för sina värderingar.

Sveriges roll under kriget är problematisk. Så efter det uppenbara, vår tämligen undfallande hållning, är det viktigt att också visa på våra goda historiska exempel. Den mest kände är förstås Raoul Wallenberg.

En annan, som är en av mina favoriter och som jag skrivit ett blogginlägg om tidigare, är Svarta Nejlikan.

Men jag brukar även ta upp Folke Bernadotte.

Folke Bernadotte var brorson till den svenske kungen Gustav V och internationellt engagerad i Röda Korset. Under andra världskriget förhandlade han med nazisterna om att rädda judar undan Förintelsen och föra dem till Sverige.

Genom sitt engagemang fick han 1948 FN:s uppdrag att medla i Jerusalem där i stort sett krigstillstånd rådde mellan israeler och araber. Folke föreslog en tvåstatslösning med speciella förutsättningar för Jerusalem på grund av stadens status som religiös huvudstad för tre världsreligioner.

Israelerna ansåg att araberna skulle få för stort inflytande i hela Jerusalem genom planen och upprördes väldigt, för att uttrycka det milt. En extrem grupp (som förövrigt leddes av Yitzak Shamir, en framtida israelisk premiärminister – se nedan) ville därför mörda honom för att stoppa planerna.

Så sker också. Händelseförloppet är tämligen välkänt.

På väg till ett möte i Jerusalem den 17:e september 1948 klockan 17.30 stoppas hans bil vid en vägspärr. Tre män kliver ur en israelisk militärjeep beväpnade med kulsprutepistoler.

Två av dem, Yitzhak Ben Moshe och Avraham Steinberg, skjuter sönder däcken på bilen. Den tredje, Yehoshua Cohen, skjuter Folke Bernadotte och den franske flygöversten André Sérot till döds. Den fjärde medlemmen i gruppen var Meshulam Markover som körde mördarnas bil.

Dagen efter mordet fördömde FN:s säkerhetsråd mordet en feg handling som ser ut att ha utförts av en terroristliga i Jerusalem då FN:s representant fullgjorde sin fredsbevarande insats i det Heliga Landet.

Folke begravdes i Stockholm och hans begravningsvagn drogs av fyrtioåtta scouter. På kistan, som var täckt med den svenska flaggan, låg hans scoutkäpp, rödakorsetmössa och en vit nejlika.

Det fanns inte något tvivel om vilken organisation som låg bakom dådet. Den upplöstes men förövarna greps aldrig. De som förklarades skyldiga blev benådade av premiärminister David Ben-Gurion och vissa till och med invalda i Knesset.

Ytterligare 266 personer lär ha gripits i samband med mordet för att sedan frisläppas utan åtal. Ledare för organisationen var alltså ingen mindre än Yitzhak Yzernitsky, som senare ledde säkerhetstjänsten Mossad och under 1970-talet blev utrikesminister och så småningom premiärminister under namnet Yitzhak Shamir (ovan)

—

Våren 1949 protesterade Sverige med röstnedläggning, när Israels medlemskap i FN avhandlades.

—

I ett direktsänt TV-program i Israel 1991 berättade tre av mördarna skämtsamt om mordet. Ett vittne, Hillman, berättade i programmet att han vid ljugit utredningen av mordet. Ett avsnitt ur TV-programmet har visats i svensk TV.

—

En skog uppkallades till minne av Folke Bernadotte i Israel genom organisationen Keren Kajemet. I USA uppkallades bland annat universitetsbiblioteket på Gustavus Adolphus College efter honom.

—

Folke var gift med Estelle. Kanske något för vissa som förfasas över en nutida liten prinsessas namn att tänka på.

—

Både araber och israeler är palestinier. Den religiösa identiteten väger dock tyngre än tusentals år av gemensam historia.

Två folk kräver två stater. Folke Bernadotte föreslog detta redan 1948, liksom den amerikanske presidenten Bill Clinton i början av 1990-talet. Det verkar som en tvåstatslösning på sikt är det enda tänkbara. Och det verkar som Israel just nu är det största hindret för det.

—

För att knyta ihop detta, lite.

Folke Bernadotte.

Här har vi en kunglighet som verkligen gjorde något. Varför, undrar jag i all min briljans hemma i soffan, gör ni andra Bernadottar inte något? Om inte annat av opportunistiska skäl. För ni är inte så populära längre.

Om jag var rådgivare åt kungahuset skulle jag säga:

Gå ut i världen och delta i den, förvalta Folkes historiska arv. Skänk hus, donera pengar och resurser för misshandlade kvinnor, missbrukare eller ensamkommande flyktingar. Ta er an de mest utsatta.

Och gör det inte via ombud utan kavla upp ärmarna och delta själva.

Om så krävs: ge ert liv.  Så som Folke Bernadotte.

Carl Philip avtäcker monument över Folke

Källor:

NE,

Wikipedia,

Jerusalem biografin Norstedts 2011 837 s. av Montefiore, S

Döden i Jerusalem, Stockholm, l995. 245 s.av Marton, Kati,

Demokrati och samhälle, Retorik, Skola

Tårta 2.0

av adolphson7 kommentarer till Tårta 2.0

I veckan föll domen mot kvinnan som tårtade Jimmie Åkesson. För tårtning samt två fall av olovlig körning fick hon ett par månader i kurran.

Jag skrev ett blogginlägg när tårtningen ägde rum. Detta blogginlägg satte igång en händelsekedja som var rätt intressant.

Först hörde Dala-Demokraten av sig och ville publicera blogginlägget som debattinlägg och det är ju något som inte händer ofta. Aldrig, faktiskt. Det brukar ju vara tvärt om.

Detta fick en journalist i Expressen att nämna mig i en artikel. Vilket i sin tur ledde till att SvT hörde av sig och ville ha med mig i deras morgonsoffa samma dag domen föll.

Inför det kände jag mig lite kluven. Men tillfället var nästan för bra för att avstå. Göra reklam för FP och Falu Gymnasium samtidigt – perfekt! TV ville låta SJ köra mig till Stockholm, inkvartera mig på hotell och sen hem igen.

Varför då, frågade jag mig lite misstänksamt.

Jag konsulterade mina grå amanuenser (se fotnot), någon i partiet och Den Änglaljuva. Risken alla såg var uppenbar: TV ville ha någon att pulvrisera på bästa sändningstid. Lite morgonunderhållning, liksom.

Jag talade flera gånger i telefon med SvT:s producent vilken var angelägen att jag skulle komma. Jag gav honom mina sanningsenliga ståndpunkter. Jag ville provocera/problematisera och väcka lite debatt kring en principiell fråga.

För jag tycker ju egentligen inte att man ska få kasta tårta på sina medmänniskor. Vi har dessutom en mycket allvarlig baksida med mord och övergrepp på våra folkvalda.

I det ögonblick man dunkar näven i bordet eller kastar en tårta har man övergett det förutsättningslösa demokratiska samtalet till förmån för hot om våld eller aktiv handling. Även om man skojar kan man inte veta hur den som utsätts upplever det. Åkesson blev kränkt.

Producenten menade att ja, ja så där tycker ju alla. Men du hade ett annat synsätt som vi är intresserade av.

Jag blev misstänksam, igen. Samtalet fortsatte.

Jag berättade att bakgrunden till blogginlägget var en lektion i samband med tårtningen. Diskussionen i klassrummet gällde hur vi, som individer och samhälle, hanterar åsikter vi inte tycker om.

Jag funderade efter lektionen vidare över detta. Resultatet blev alltså ett blogginlägg/debattartikel med en mycket ironisk underton där jag ville testa att argumentera för medborgarnas rätt att tårta sina makthavare.

Ingen av mina vänner (ibland vilka återfinns jurister, filosofer, läkare, journalister och politiker) som jag diskuterat saken med håller med. De tycker i allmänhet att jag är pantad och att så där kan man ju inte argumentera. 

Men, som det visat sig, ett visst intresse för argumentationen finns det.

Jag ville alltså problematisera tårtningen. Det beror ju också lite på vem som tårtar vem och var det sker. Verkligen? Självfallet.

Jag tror att rättssamhället möjligen resonerat annorlunda (åtminstone vad gäller påföljd) om en same tårtat Jimmie när han besökte Jokkmokks marknad. Detta eftersom SD krävt att samerna ska förlora ensamrätten på renskötsel.

Jag påstår att ord, talade såväl som skrivna, kan vara mycket farligare och kan kränka människor på ett mycket mer allvarligt och påtagligt sätt än en tårtning av individen. Detta kan, som i SD:s fall, leda till döden, trauma eller livslångt lidande för flyktingar.

Och driver SD igenom kravet (som de hävdar i deras partiprogram) om att begränsa den fria aborträtten från vecka 18 till vecka 12 så skulle det få förödande konsekvenser för många kvinnor.

Det skulle möjligen också, för någon, kunna motivera en tårta i pallet på Jimmie.

Det var alltså mitt arbete som lärare och engagemang som politiker som fick mig att försöka hitta argument för att annat synsätt. Nu blev det dock ingen prime-time för mig eftersom producenten ringde upp på måndagseftermiddagen, några timmar innan tåget skulle avgå, och sa att man skiftat fokus.

Morgonsoffan skulle morgonen därpå istället handla om fotbollsvåldet. Jag berättade att jag också har en del synpunkter på det men helt klart mindre kontroversiella. Mannen skrattade och sa att de skulle återkomma i frågan.

Så gick det till när jag gick miste om mina 15 minutes of fame.

Förövrigt tycker jag, av många skäl, att det är synd att inte Falu Gymnasiums bibliotekarie Ulf Wejmo är partiledare för SD. För han älskar tårta.

Eller som E-Micke i Härnösand brukar säga: Glädjen är en allvarlig sak. Och humor är inget man skämtar om. 

Mr Hyde/Neanderthalson

Hycklare 3

av adolphson2 kommentarer till Hycklare 3

Ibland springer jag till jobbet. För att få ihop en lagom sträcka händer det att jag tar vägen förbi hopptornen också. I min fantasi rör jag mig som Rocky (som tillsammans med Copland är Sylvester Stallones enda bra filmer) när han till tonerna av ”Eye of the tiger” springer upp till något monument i…är det Seattle? Eller Chicago?

I lösenordens förlovade tid kan det lätt hända att fantasin tryter. Jag kan väl avslöja att jag till träningsrelaterade ändamål använder ”Hulken” eller ”Fettbomb” följt av diverse siffror eller bokstäver. För nöjen brukar lösenordet bli ”Komos” efter den grekiske guden som brukar beskrivas som de nattliga lustarnas beskyddare. För arbetsrelaterade saker brukar det bli den (tyvärr?) mer välkände ”Sisyfos”.

Komos

Jag stannar alltid till vid 90-metersbacken på min löpartur, blickar ut över hembygden, pustar, och springer sedan ner igen.

Eftersom jag inte vill framstå som en fullblodshycklare vägrar jag åka längdskidor i de fantastiska spåren på riksskidstadion. Det ser nog lite roligt ut när jag springer bredvid längdåkarna. Tack, icebugs. Idag, när jag som vanligt stod där uppe och pustade, kom jag plötsligt att tänka på berättelsen om grisarna som byggde olika sorters hus och vargen som blåste sönder de som inte var solida. Vargen pustar och blåser. Vattendroppen urholkar stenen inte genom att falla hårt utan ofta. Sisyfos fortsätter att rullar upp stenen mot hoppbackarna. I min fantasi stannar den däruppe och genom att pusta och flåsa fäller jag hoppbackarna.

Detta ska nu inte tas på blodigt allvar utan ses som en allegori för min strävan att försöka påverka världen enligt min ideologiska övertygelse. Jag tror på det mänskliga förnuftet. Därför tänker jag fortsätta rulla min sten.

Vill någon läsa Hycklareeller Hyckleri 2.0 var så artig.