att skiljas är att dö en smula

Barn. Tanken på, graviditet, småbarnsår och tonår, allt det där är passé. Nu är en tonåring och den andra arton vårar fyllda. Mitt grundläggande jobb är klart. Fem av dessa år har hon hankat sig fram med endast en förälder. Fem år av toppar och dalar.


Död. Ungdomens frigörelse. Skilsmässa. Avsked. Av Victor Hugo formulerat genom den något slitna frasen ”att skiljas är att dö en smula.” Klyschan lär oss vidare att man utvecklas mer av motgångar, misslyckanden och svårigheter än av framgångar och tillvarons oerhörda lätthet. Förlåt ett något galghumoristiskt utlåtande men jäklar vad utvecklad jag måste vara.


Mina döttrar förlorade sin mor alldeles för tidigt och det har påverkat dem för all framtid. Jag tror alla är överens om att barn mår bäst av att ha tillgång till alla sina föräldrar. (Det där är inte ett oproblematiskt påstående och jag använder termerna ”tillgång” och ”alla” fullt medvetet. Jag är också och fullt medveten om att det finns människor som är olämpliga som föräldrar.) Föräldraskap ser så gott som alltid olika ut. Många, faktiskt hälften av alla relationer, slutar i separation. Det behöver inte vara något dåligt, tvärt om. Rätten att skilja sig står dessutom över rätten att inte vilja det. Iallafall i en demokrati.


Minnen. Hon kommer, strax innan hon ska gå ut, och sätter sig, inväntar min uppmärksamhet. Hon säger lite tyst att pappa, du har så många kompisar, alla gillar dig. Jag svarar med ett stort skratt att så är det minsann inte. De flesta har sannolikt ingen åsikt men många gillar mig inte alls. Hon ser undrande på mig. På riktigt? Ja, så är det. Hon undrar hur jag löser det. Jo, jag ägnar mig åt att hänga med dem som verkligen bryr sig, de verkliga vännerna. Sådana som inte är snabba att döma men heller inte viker med blicken när vi pratar allvar. De andra bryr jag mig faktiskt inte så mycket om. Hon tystnar. Dröjer lite till. Man märker vilka det är va, undrar hon. De riktiga vännerna. Ja, det gör man. Det är dessa ytterligt få som hjälper en igenom varje tornado och som också jag gör detsamma för. Jag kallar dem ibland för ”band of brothers” eller rätt och slätt “hemmalaget”. Det har inget med kön att göra, det handlar om hjärta och sinne. Lyft blicken, kära du, potentiella sådana finns överallt. Det gäller bara att finna dem.

Hon håller kvar min blick i sin ytterligare några sekunder. Sedan går hon ut. Jag undrar vad hon tänker på.


Minnen. Döttrarna växer och vi befinner oss i en butik för att införskaffa nya underkläder. En ur personalen, en kvinna på några och tjugo, har slutit upp redo att assistera.

Jag harklar mig, tar befälet. Då så tjejer! Då börjar vi! Vad behövs? Döttrarna himlar sig mot expediten vilken i samförstånd himlar tilllbaka. Jag blir plötsligt osäker. Så där man lätt blir, ensam, långt ute i okänd terräng. Nytt försök. En sån? (Pekar på en i mina ögon fullt ändamålsenlig bh). Tystnaden är öronbedövande. De övriga tre himlar sig åter i tyst samförstånd. Eller en… pappa, avbryter en dotter. Du kanske kan sätta dig därborta så länge? Så säger vi till när du ska betala? Jag känner mig lite nedstämd på vägen hem. Jag vill ju kunna hjälpa till med allt. Jag tar en kopp. Flickorna kommer småningom trampande. Vi ville bara tacka för hjälpen pappa. Du skötte dig jättebra! Det sa (expediten) också. Hon fattade tydligen att vi inte hade någon mamma. Du förstår pappa, när man är ensam förälder måste man vara dubbelt så bra!

Jag funderar ytterligare en liten stund. Livet är ibland svårbegripligt. Men samtidigt fullständigt underbart på något sätt.


Jag skulle kunna fylla bloggen med massor av underbara ögonblick. Men också med tillfällen av fruktansvärd vrede eller avgrundsdjup sorg, om misslyckanden och idiotiska grejer jag gjort som förälder. Och det är ju tydligen ur dessa man utvecklas.

Min filosofi är hursomhelst enkel. Man ska inte vara så hård mot sig själv. Man ska inte rucka på sina principer oavsett skitstormen det medför. Ös in så mycket kärlek det bara går. Jag säger inte att jag lyckats med detta. Jag talar om principen, inställningen, inte om mig själv. Jag försöker dock alltid vara konstruktiv.


Vi åt tillsammans med delar av släkten en storslagen middag för att fira myndighetsdagen. Jubilaren bad faktiskt om ett tal, hör och häpna. För det är ju sånt du gör, pappa. Jasså, det har hon snappat upp. Talet som helhet ska jag inte återge. Det jag i korthet försökte förmedla, som jag under hela hennes liv försökt förmedla, var att aldrig ta någon skit i livet. Att inte göra sig beroende av någon, att tjäna sina egna pengar – för det ger frihet. Att aldrig hålla tillbaka utan ge livet allt hon har. Att låta sin röst eka i världen. Till sist sa jag att trots att hon redan varit med om det mest fasansfulla någon kan, att förlora en förälder, så bör hon inte fokusera på det. Fokusera på oss som lever istället. På oss som sitter här runt bordet och firar henne. Här och nu.


Jaja. Vad vet man egentligen? Det är inte mycket vi hinner tänka, känna och uppleva under vår ytterst lilla stund på jorden. Så därför bör man ta sig igenom sin lilla skärva av existens leendes.

Barn. Ungdom. Vuxen. Att skiljas är att dö en smula. Det övriga är liv. Så mycket liv.



Relaterade blogginlägg

Tiden är vår vän


Musik

O nata lux

Lascia ch’io pianga


Post scriptum: En väldigt dålig sak är att jag blivit portad från Dubliners. Ja, inte av personalen som ser mig som en kärvänlig gammal inventarie i direkt anslutning till karaoken. Nej, av min dotter. Det är tydligen hennes ställe nu. Så sluts ännu en cirkel. Ensam hemma konstaterar jag det uppenbara: ensam är jag aldrig.

bild 147: Frukost i det gröna

Idag fyller hon år mina barns mor, den barska, den glada, den arga, den sura, den smarta, den ljusa, den dumma och snälla. Hinn i kapp mig, ljus! Skrynkla ihop tiden åt mig! Kortet jag alltid har nära är tummat och från en analog tid men fullt av ljus. Igår firade vi dessutom hon som fyller arton i övermorgon, den kluriga, känsliga, kämpande, underbara och fina. Min lilla tjej.


Jag har alltid haft ett inre ljus i mitt liv, också de de stunder när livet varit som mörkast. Det ljuset falnade ordentligt den elfte april 2019. Sedan dess söker jag efter det med ljus och lykta. Mest bakåt i tiden, vad det verkar. Jag saknar min barn- och ungdomstid trots att jag har det tämligen bra. Jag saknar min mamma och syster trots att lång tid gått. Jag saknar mina barns mor. Jag saknar vännerna från Uppsala trots att jag träffar dem varje vecka. Jag saknar känslan att vara hel.


Hel? Vad är det för i-landsrelaterat nonsens? Just nu är 110 miljoner människor i världen på flykt från krig, konflikter och förföljelse. Barn och familjer i världens kriser kämpar för att överleva. Att fly undan fara och nöd har vi människor alltid gjort, i det sammanhanget är gräset ständigt grönare på andra sidan, värt att korsa öknar och hav för att nå. Hel? Jösses. Skärp dig, Adolphson.


Det vilar något romantiskt över måltider i det gröna. Kanske är det Bellmans fel, kanske handlar det om frihetskänslan som kommer av att ha möjlighet att lyxa på det enkla viset. Kanske utgör en måltid i det gröna den förverkligade drömmen av avslappnad, förslösande dekadens. Goda mackor, varm choklad, ett glas bubbel på en filt. Jag minns att dessa tillfällen var viktiga för mor när jag växte upp. Frukost utomhus, utflykter till Vassholmen, Saltskär eller Stora Rös på Styrsö, bär- och svamputflykter runtomkring i Dalarna. Alltid var ”massäcken” med. Senare i livet förekom frukost i den uppsaliensiska myllan efter vårbal på V-dala eller frystorkad mat under allehanda friluftsliv med Malin och flickorna.

Jag saknar allt det där.


I juni 1989 togs en bild som om inte med ljusets hastighet så åtminstone snabbt spreds över världen. Den föreställde Ungerns och Österrikes utrikesministrar som tillsammans poserade medan de klippte taggtråden mellan länderna. Ett hål i järnridån hade uppstått. Genast började tiotusentals östtyskar ta sig till Ungern för att den vägen fly vidare mot ljuset i väst. Ungern hade lovat DDR att flyktingarna skulle stoppas vid gränsen och så skedde. I augusti fanns 200 000 östtyskar vid gränsen.

Ett hål klipps 1989. Bild: Hopi Media, Bernhard J Holzner

En dag beslutades att gränsen tillfälligt skulle öppnas. Flera ungerska politiska partier och organisationer hade bjudit in till en ”paneuropeisk frukost” vid gränsen. En av deltagarna var förövrigt Otto von Habsburg, arvtagaren till det sedan första världskrigets slut störtade kejsardömet Österrike-Ungern. Gränsen, hade det sagts, skulle i en symbolisk gest vara öppen under tre timmar. Plötsligt kom flera hundra östtyskar som inte ville nöja sig med en enkel frukost i det gröna utan hade som mål att ta sig över gränsen och vidare in i väst. Vaktchefen hade, berättade han själv senare, trettio sekunder på sig att fatta ett beslut om han skulle skjuta eller vända blicken mot Österrike och låta dem passera. Ljus eller mörker. Han valde ljuset och sex hundra östtyskar kunde ta sig vidare mot Västtyskland. Sedan gick det snabbt. I november öppnandes muren i Berlin och det gamla Östeuropa kollapsade.


Det är nästan ironiskt. Jag saknar mitt tidigare livs måltider i det gröna medan hundra miljoner människor skulle ge allt för att få uppleva en nanosekund av mitt liv eller åtminstone få mat för dagen. Jag skäms när jag tänker närmare efter.

Men jag erkänner att jag ser fram emot någon av alla dessa slumpartade handlingar och händelser som förändrar människors, i det här fallet mitt, liv. Vi ställs då och då i livet inför situationer som definierar oss som människor. Öppna en gräns, sträck ut en hand, erbjud en frukost i det gröna. Det enda val vi har gäller hur vi använder den tid vi har just nu. Så jag uppmanar mig själv, aningen strängt, att hålla huvudet högt och fortsätta framåt. Att sätta en fot framför den andra på väg mot… ja, vem vet? Det finns alltid ett hål i taggtråden. Jag är mina barns far och som sådan är livet trots allt både ljust och vackert.

Kortet jag alltid har nära till hands

Mitt ljus ligger framför mig, alltid är det så. Jag måste välja en gentlemannamässig väg genom livet, en väg av integritet. Ett sätt är att fira den åttonde oktober och helt ignorera den elfte april. Alternativet är att låta bitterheten styra, att sårad av existensens tragedi raggla fram och likt en punschig boxare veva vilt i luften fåfängt hoppandes på att träffa någon eller något. Nej, jag styr mot fyrar, flyr om jag måste, hjälper om jag kan, drömmer om en framtida måltid i det gröna i ett tillstånd av avslappnad förslösande dekadens.

Utomhusfika en ljus dag våren 2010

Idag fyller hon år. Skulle fyllt. Igår firade vi hon som fyller arton i övermorgon, den kluriga, känsliga, kämpande, underbara och fina. Min lilla tjej har blivit ung vuxen.

Jag tror det är dags för en frukost i det gröna.


Tills ljuset hann upp mig och vek ihop tiden.



Relaterade blogginlägg:

Svepskäl

Malin

Solstrålar


Musik:

Lux Aurumque

Epistel no 82

Bloggens musik (spellista)


Källor:

Ström Melin: Världen sedan 1989

UNHCR

Tranströmer: Den stora gåtan

bild 146: doxa (möjligen annorlunda)

”Folk engagerar sig för att de vill någonting.” Citatet lär härröra från Olof Palme. Jag deltar i Centerpartiets partistämma i Örebro. Kanske borde jag göra min röst hörd? För jag vill ju någonting. Dels borde jag göra det för att jag har förmågan och genom vårt demokratiska system möjligheten. Och dels borde jag, eftersom uppemot tusen personer deltar, kanske begagna tillfället att gå upp i talarstolen av ingen särskild anledning och i en bisats råka nämna att jag är singel?

Singel

Doxa är ett grekiskt ord som avser ett samhälles allmänna uppfattning, åsikt eller tro. Doxa missbrukades enligt Platon i syfte att förleda folket vilket ledde till att han inte alls gillade demokratin som styrelseform.


Just nu står vi svenskar inför några frågor som i både våra egna och omvärldens ögon definierar oss. Det kanske alla tider gör och detta är vår tids doxa. Det handlar om brända koraner, en angiverilag som ”bara” är en utredning, våldsam kriminalitet och människor som, samt hur det sker, utvisas.


Den värdegrund, doxa, vi har i Sverige har definierats genom lagar om tryckfrihet, hets mot folkgrupp, förtal och förolämpning. Sverige har faktiskt världens äldsta tryckfrihetsförordning daterad 1766. En väsentlig del idag utgör offentlighetsprincipen som säger att alla allmänna handlingar är offentliga och därför kan eftersökas och läsas av vem som helst. Det sker ofta genom oberoende journalister vars artiklar och reportage allmänheten tar del av. 1766 avskaffades också den offentliga censuren av tryckta handlingar. Det fanns dock vissa inskränkningar: smädelse mot Gud och Konungen tillhörde det som fortfarande var förbjudet att trycka. Innan lagens tillkomst kunde dessa brott leda till döden men därefter blev detta ovanligt även om Gustav III utgjorde ett undantag (”kungatyrannen”).

1671 dömdes den nittonårige Johan Olof Rahm från Gävle till döden genom halshuggning. Brottet var smädelse. Hans brott uppfattades så allvarligt att domen skärptes: kroppen skulle efter avrättningen brännas. Det Rahm gjort sig skyldig till var att han hade kritiserat den svenska krigsföringen i Tyskland. Han hade därmed kritiserat den svenska nationalstaten som sådan och statens uppfattning av den kristna tron.

Men smädelse kunde man bli dömd för även efter 1766. 1909 dömdes den socialdemokratiska agitatorn Kata Dahlström till två månaders fängelse för smädelse av regeringen. Det hon påstods ha sagt var att ”första kammaren valdes av oxar, får, getter, svin och penningpåsar. Då kunna ni själva tänka hur representanterna äro.” Idag skulle det påståendet knappast vara åtalbart.


I våra dagar får man kritisera Sveriges offentliga insatser inom olika områden och man får driva med såväl kung som riksdag. Man får också smäda, bränna, heliga böcker, utvisa människor och jaga kriminella. Men kanske bör man vara försiktig med att se sina ageranden och påståenden som något, ur ett allmängiltigt moraliskt perspektiv, rätt. Det finns frågor som kan leda till att vår demokrati förkastas av vissa grupper. Vissa saker är alltid fel, som kriminalitet. Men vad som faktiskt är kriminellt varierar över tid. Platon blev måhända offer för retoriken – för demokrati är något bra trots att den ger möjlighet att bruka den för egna syften. Kanske är detta dess kärna: majoritetens förtryck av minoriteten.


Doxa. Åsiktsyttringar. Perspektiv. Folk engagerar sig för att de vill någonting. Muharrem Demirok vill något. Exempelvis stå upp för en anständig liberal borgerlighet under en tid sådana värden är hotade. Och vad vill jag? Ja, inte ska jag gå upp i talarstolen om jag inte har något vettigt att säga. Jag känner dock att när jag befinner mig bland så många engagerade människor så slår det an något hos mig. Jag vill något.

Vill något

Jag stötte ihop med en viss Johan Wester på stämman. Förutom sitt politiska engagemang är han en av personerna bakom Hernö Gin. Han tyckte det var roligt att språka med en Adolphson i verkligheten, sa han. Han hade nämligen följt min och min brors digitala diskussion om monarkin men ansåg min bror vara en för bra kund för att kunna ta mitt parti. Eller mitt parti är han ju i…ja. En bra karl, hävdade Viktor, och uppmanade mig att inte göra bort mig genom att börja veva om Tanqueray. Ånä, jag är en man av klass! En man av ginens Pripps Blå, avslutade junior sardoniskt.

Man kan fråga sig vad som är det bästa respektive sämsta med ett engagemang i ett politiskt parti. Frågar någon mig är svaret glasklart. Att få träffa människor och utbyta åsikter. Att få lyssna och kunna påverka vilken politik som ska föras. Frågar någon vad tonårsdöttrar anser är svaret möjligen annorlunda.

Möjligen annorlunda

Jag avslutar mer seriöst än att skoja om alternativa skäl till att äntra en talarstol. Här återges en del av Muharrems tal som jag särskilt uppskattade. Han vill ju något, han. Doxa.

Var blev ni av ljuva drömmar? Det är frågan som dröjer sig kvar när jag ser många av våra forna vänner idag. Inte nog med att man dag för dag tvättar bort varje spår av liberal politik. Suddar ut minnena av sin egen stolta historia. Man monterar också ner sin borgerliga identitet, bit för bit. Köper helt okritiskt Sverigedemokraternas världsbild.

Olikheter möts med misstänksamhet. Friheten och öppenheten sätts på undantag. Klimatet, ja det tycks man strunta fullständigt i. Studieförbund och folkbildning monterar man ner. Man behåller inte ens grunden i borglig ekonomisk politik, man höjer skatten istället för att sänka den. När ledande Sverigedemokrater hetsar mot homosexuella, mot muslimer eller dragqueens. När man utan skam skriver ”Hej då Hassan” till människor som utvisas, ger människoföraktet och rasismen fritt spelrum i språket. Då ekar en närmast öronbedövande tystnad från dem som lovat att dra röda linjer och vara liberala vakthundar.

Till varje liberal själ som nu är fast i Tidötänket. Lyssna på Tages och Monicas fortsättning. Vad gör vi nu, vad ska vi tala på för språk? Ja, ett sätt, när det blåser lite kallt är att tro på det vi trodde på. Trots allt.



Relaterade blogginlägg:

Shrek

Rostra


Musik:

Sebastian against the world

Amors pilar


Källor:

Eriksson: Retorikens grunder


rymdens besegrare

Jag fascinerats av natthimlen. Stjärnbilder som utmanar både intellekt och fantasi. Jag gillar, eller med ett mer modernt uttryck, lajkar, det jag ser.


Rymd kan avse universum men även syfta på innehåll, volym, perspektiv och utrymme. Hem syftar på den plats som en person anser vara sin huvudsakliga boplats. Ordet används om företeelser där man känner sig hemma och uttrycker sin samhörighet med. Man skulle i ett vidare perspektiv kunna säga att planeten, eller för den delen universum, är hemma. Men det är inte lätt det där, det är sällan svart eller vitt. Inte ens stjärnhimlen. Tillvaron som den ter sig är inte entydig. Inte heller himlakropparnas relationer.


Wernher von Braun (1912-1977), var Nazitysklands ledande raketforskare och mannen bakom de första lyckade uppskjutningarna i atmosfären. Han kallas därför ibland ”rymdens besegrare”. Men han var också ansvarig för utvecklingen av V2-raketen, som i andra världskrigets slutskede användes av Tyskland mot Storbritannien. Han hade antagligen dömts till döden i Nürnberg för krigsbrott om han inte varit en så framstående forskare. Istället blev han med tiden amerikansk medborgare och kunde fortsätta vara framstående forskare.

Gillar vi honom? Är han ond eller god? Kände han sig mer hemma i det nazistiska Tyskland än i USA? Kompenserade hans senare gärningar för de tidigare? Kan man jämföra honom med Oppenheimer?


Vi är bra simpla varelser ändå, tänker jag medan jag söker efter Orion. Helt i händerna på olika algoritmer lever vi våra liv. Om man studerar ”liksen” på sociala medier får man en ganska tydlig värdemätare på sina personliga aktier inom en relativt snäv filterbubbla. När någon inte längre gillar någon slutar liksen komma. Enkelt. Frågan är: spelar det någon som helst roll?

Genom diverse trix och piruetter försöker ledande, men också vi helt vanliga, människor samla härskaror för att segra i cyberrymden. Det kan innebära att någon försöker skapa opinion för ett lagförslag att någon bör skvallra på någon som befinner sig på vad någon uppfattar som fel plats och därför ska jagas iväg. Att hen känner sig hemma där spelar ingen roll. Det kan också innebära en diskret signal till att någon inte längre gillar dig och uttrycker det genom att inte lajka mer.


Fruntimmer är ett ålderdomligt ord, det dök upp i Sverige ungefär samtidigt som Gustav Vasa kastade in handduken, för kvinna. Ordet som idag ofta uppfattas nedsättande användes under 1800-talet och början av 1900-talet allmänt. Det är en förvrängning av tyska Frauenzimmer, vilket ungefär kan översättas till kvinnorum. Det svenska ordet timmer är en benämning på grovt virke. I det svenska bondesamhället fanns på gårdarna ofta en frustuga. Det var ett rum, eller på en större gård en separat byggnad, där gårdens kvinnor höll till. Det kan jämföras med drängstuga som avsåg männen. Under 1800-talet kunde en kvinna som skötte en handelsbod kallas bodfruntimret.

Språket lär oss att kvinnor behöver en fristad. Det har de alltid behövt. En fristad från män.


Vi människor är i full färd med att besegra rymden och det är en tidsfråga innan vi flyttar från planeten. Jag låter blicken svepa över himlavalvet. Quo vadis? Vart ska vi ta vägen? Är kvinnor från Venus och män från Mars bygger jag min personliga drängstuga på Venus alla dagar i veckan.

Varje människa är kapabel till både gott och ont, det vi uttrycker, uppfinner och våra beteenden kan leda till gott eller ont. Så var det för von Braun och Oppenheimer och så är det för var och en av oss. Om det är något vi människor har gemensamt, det som gör oss mänskliga, så är det enligt min uppfattning, längtan efter tillhörighet och önskan att få vara ifred på den plats man bor.


De är vackra stjärnorna. Jag känner mig både liten och upprymd (!) när jag iakttar dem. Jag kan inte på något sätt förmå mig att tänka att jag besegrat universum – nej, jag är en ytterst liten del av det. Det är helt enastående. Like it or not.

Like it or not


Relaterade blogginlägg:

Tårar i rymden

Asyl

Quo vadis


Musik:

Werner von Braun

Ave Maria

Bloggens musik (spellista)


Källor:

Nationalencyklopedin

Synonymer.se

I markens djup

Jag följer min väg så som människor i alla tider plägat. I stort och smått, högt och lågt, under sjukdom, död och elände liksom när hälsan är god, kärleken råder och livet leker.


I markens djup

glider min själ

tyst som en komet


Missmodet.

Kärleken är död. Mina barn irriterar sig på mig. Min far tar mig för något självklart, lite på samma sätt som när han betraktar väggurets pendel. Min bror föraktar mig, mina kollegor uppfattar mig som någon sorts kuriositet, en pajas, och mina vänner har vänt mig ryggen.


Passionen.

Jag saknar den.


Stundtals råder kaos i sinne och tillvaro. Men kaos är som bekant granne med gud. Med ett schysst järnrör slår man världen med häpnad, som SD, förlåt Socker-Conny och John Ericsson uttrycker det. Ajajaj. Hur ska man lyckas åstadkomma storslagna ting här i livet?


Jag intresserar mig för människor. Särskilt vill jag veta mer om historiska individer som under sin levnad gjorde verklig skillnad. Möjligen beror intresset på viljan att flytta fokus från mig själv men man kan faktiskt lära sig något av alla människor. Levande som historiska. Man vet nämligen aldrig vad som döljer sig i tujaträdens skugga, som det heter i visan. Det handlar om perspektiv. Möter jag Mohamed eller en muslim? Möter du Fredrik eller en vit, medelålders, heterosexuell man?

Cirka tre tusen svenskar stred för nordstaterna i det amerikanska inbördeskriget. En viktig sådan var ingenjören John Ericsson. John föddes i Värmland 1803 och arbetade en tid på bygget av Göta kanal innan han flyttade till England. Där försökte han utveckla sina uppfinningar, särkilt idén om ångdrivna propellerfartyg. Fartyget var en veritabel krigsmaskin, top of the line, täckt i metall och med vridbart kanontorn. Ericsson lär först ha erbjudit Napoleon III ritningarna men denne tackade artigt nej. Kanske inte i paritet med skivbolaget som nobbade Beatles, men sannolikt ett misstag om han ville vinna kriget på Krim där Frankrike var involverat.

1839 flyttande Ericsson till New York och fick sedermera i uppdrag av (nord)amerikanska flottan att förverkliga idén. Sydstaterna hade nämligen byggt en liknande båt, Merrimack, som spred skräck och förödelse i det pågående inbördeskriget. På kort tid färdigställdes fartyget Monitor och år 1862 inföll utanför Virginias kust det som anses vara världens första bepansrade sjöslag. Monitor vann, till slut vann nordstaterna hela kriget, och Ericsson blev hjälte. Hade Europa 1914 studerat antalet döda i amerikanska inbördeskriget hade de möjligen tänkt sig för. Eller inte.

Mer svårfångad är Axel Wenner Gren, framgångsrik VD för Electrolux på 1920- och 30-talen. Jetsetare, internationell företagare med politiska ambitioner. Han förhandlade om fred inför andra världskrigets utbrott med både britter och tyskar. Han blev dock avpolletterad av Göring eftersom han föreslog en fred genom den fina men, ur nazistiskt perspektiv något världsfrånvända, tanken att stänga koncentrationsläger och lansera engelska som världsspråk.


Stora ting åstadkoms med järnrör. Iallafall om man anser att utgången av det första bepansrade sjöslaget är något stort. Men man behöver inte åstadkomma stora ting. Det viktiga är att inte bunta ihop människor i kollektiv, vare sig barn, muslimer eller pappor, det viktiga är att låta individualiteten blomstra. Jag fascineras över Ericsson och Wenner Gren och tänker att alla, med rätt stöd och uppmuntran, har potential att åstadkomma makalösa ting både i stora vida världen och i det lilla livet.


Det är inte passionen i sig jag saknar. Passion övergår med tiden i trygghet, glädje, tillit och ömhet. Det saknar jag. Varje dag.


Mina barn irriterar sig på mig för att jag ställer krav och håller på principer. Jag lånar som svar ett citat från far, att jag inte tar kritik nu. De får återkomma senare i livet. Apropå far, så litar han på mig. Som på ett väggur som alltid slår. Stannar det får man vrida upp det, igen. Min bror, som är lättare att förstå sig på i all sin komplexitet, föraktar mig inte. Han är bara orolig för att jag ska förvandlas till en renlevnadshetsande republikan (då avses inte amerikansk politik). Vad än mina kollegor i politiken och på skolan anser så må det vara som det är och mina vänner har knappast vänt mig ryggen. De har bara inte tid just idag. Och det måste sägas. Kärleken är inte död. Den tog bara en annan väg.


Tranströmer har åter fångat det. Notera ordet glider. Inte lider.

I markens djup

glider min själ

tyst som en komet.


Jag fortsätter, på samma sätt som de som gått före mig, vägen fram. Se där, en korsning, hoppsan en vägbula och därborta skymtar en krök, jodå, strax efter några tujor ligger den.

(Förövrigt funderar jag på att skaffa Peaky Blinders-frisyr fast med begynnande flint. För att jag kan.)

I fädrens spår


Relaterade blogginlägg:

Stilla veckan hard core


Musik:

Da tempeste Il legno infranto

Mässa nummer 10

Blinkar blå


Källor:

Tranströmer: Den stora gåtan

Pirinen: Socker-Conny

Berggren: Landet utanför del 1

Berggren: Historien om New York


Irrbloss

Jag har kommit på en strålande idé! Torsdagsslipsen! Vilken grej! Vilket irrbloss!


Irrbloss är små ljus på exempelvis hedar, myrar eller kanske kärr. Att lågan brinner beror på sumpgas men förr hade man en mer vidskeplig syn. Man trodde, lite som i begreppet karma inom hinduismen, att ljusen var människors själar som i levande livet utfört lika mycket ont som gott och därför varken kommit till himlen eller helvetet. Status quo. En annan uppfattning var att det handlade om själar efter personer som lurats att gå ned sig i sumpmarker och som efter sin död återuppstått som irrbloss. Dömda att för evigt dansa runt platsen där de gått under fortsätter de leda vilsna människor antingen till säkerhet eller död.


Dotter 2 har besökt Grövelsjön med sin skolklass under en tredagars fjällvandring. Vi har genom åren fjällvandrat och hon berättade inlevelsefullt hur mycket hon uppskattade att återigen uppleva tystnaden ute på fjället. Kanske gör vi det igen, snart, hoppas hon. När man återkommer från vildmarken får man dessutom lyxa, det är sedan gammalt, exempelvis genom att duscha länge och välja mat. Hennes val utföll till Donkens favör. Sagt och gjort.

När vi beställt och precis skulle börja äta kom plötsligt en ung man fram och tilltalande oss med lågt tonfall på dålig svenska. Jag uppfattade inte riktigt vad han sa men trodde att han ville sälja något eller tigga. Jag bad honom gå. Den unge mannen gick med sänkta axlar vidare till nästa bord där jag överhörde att det han frågade var huruvida någon kunde köpa mat åt honom. Samtidigt som jag såg någon ur personalen uppfodrande närma sig reste jag mig, gick fram och erbjöd mig att trots allt bjuda på en måltid.

Han blev lite häpen, men glad, och på vår väg mot beställningsmaskinen nedkallade han Allahs välsignelse i varannan mening samtidigt som jag noterade att personalstyrkan diskret drog sig tillbaka. Gud hör bön, tydligen. Den unge mannen hade även sin bror med, en pojke i tioårsåldern, som glatt vinkade – som det verkade lycklig över att brorsan fått napp.

Medan han vant och ivrigt knappade in beställningen frågade jag vad han ansåg om tilltaget att bränna koranen. Mest för att ha något att prata om. Han hejdade sig instinktivt och gav mig en snabb blick, kanske orolig att svaret skulle påverka min givmildhet, att vänligheten vid fel svar skulle visa sig vara ett irrbloss. ”Det är inte bra. Men man får”, svarade han osäkert. Och la snabbt till: ”svenskar är snälla. Du är snäll. Gud välsigne dig varje dag.”

Dotter 2 undrade, när jag återkom till vårt bord, varför jag gjorde så där. Det kostade 300 kronor och jag kunde ju inte veta om det var sant det han sa, menade hon. Han kanske hade råd, det kanske inte ens var hans bror. Jag svarade att det kan i och för sig hända men att jag inte skulle stått ut med att personen jagats ut från restaurangen hungrig medan hon och jag drack milkshake. Och av döma av lukten var det länge sedan vare sig han eller hans bror tog en lång dusch. Okej, sa Dotter 2 med tonåringens skenbara likgiltighet, och lät sig därmed nöja.


Nej, jag är ingen godhetens apostel som härmed koketterar med goda gärningar. Jag är väl som människor är mest och gör ungefär lika mycket gott som ont. Vad som är gott respektive ont ligger möjligen i betraktarens öga (utom möjligen ”mat” på Donken som sällan är gott) summan av lasterna är måhända konstant och både himlen och helvetet finns här på jorden, den aktuella kvällen i en lokal hamburgerkedja. Jag hade råd, inte han. Och lurade han mig var det kreativt och må därför uppmuntras.

Samtidigt som jag inser att jag är ovan att få guds välsignelse nedkallad över mig tänker jag att vi alla är irrbloss som dansar runt våra platser med förmågan att leda våra medmänniskor rätt eller fel. Irrbloss är förresten en perfekt metafor för livet som det ter sig. Alla kan av olika skäl då och då gå ner sig i tillvarons kvicksand och kan någon bistå den nödställde med ett skrovmål bör hen inte tveka.


Slips? En torsdag? Vad är grejen? Jo, genom att fylla en helt vanlig veckodag med lite stil och finess gör jag, åtminstone för mig själv, tillvaron aningen vackrare. Jag sträcker omedvetet på ryggen, möter oftare ett leende eller uppskattande kommentar. Plötsligt känns dagen bra, tillvaron meningsfull och framtiden hoppingivande. Sant eller inte, det är så jag föredrar tillvaron även om jag inser att resultatet är som ett irrbloss i svarta havet.

(Strängt taget ersätter torsdagsslipsen fredagsslipsen, men säg inget.)

Notera irrblosset på huvet


Relaterade blogginlägg:

De gyllene bågarna 2


Musik:

Passacaglia

Alla vill himlen


Källor:

Wikipedia

Skräckkriteriet

Varje dag möter jag Afrodite. Eller Venus om man ska vara noggrann. Och det ska man ju. Hursomhelst, Afrodite och Venus, det är kärlekens gudinna i antikens Grekland och Rom.

Alla växer med positiva förväntningar på sig och det finns något alla fruktar att göra. Jag, exempelvis, fruktar kärleken eftersom den gör så ont när den tar slut. Och slut tar den ju, förr eller senare.

Tillvaron består ofta av olika sorters kriterier som man måste förhålla sig till. Betyg, lön, eller värderingar. Kriterier kan ungefär översättas till bedömningsgrund.


Jag besvarar ofta mina barns och elevers frågor med en motfråga: ”vad tror du själv?”. Kanske kan det uppfattas som ett fåfängt försök att lajva Sokrates men det hela är faktiskt resultatet av en livshållning: att i alla lägen främja självständigt och kritiskt tänkande. Den främsta förutsättningen för det är, som jag ser det, förmågan att tro på, och gilla, sig själv och sin förmåga.

Jag vet att du kan och är uppriktigt intresserad av din åsikt.

Häromdagen fick jag en fråga av liknande karaktär, en så kallad boomerangfråga, när min äldsta dotter spekulerade: ”Ja, du pappa. Vad säger du om livet egentligen?”.


Pygmalion är namnet på en antik grekisk skulptör. Han skapade en kvinnostaty som han förälskade sig i och bad därför enträget till gudarna att statyn skulle bli levande. Afrodite bevekades av Pygmalions förväntansfulla kärlek och besvarade hans bön. Statyn fick livets gåva och en dotter vid namn Pafos föddes.

I USA genomfördes 1963 ett experiment. Av två burar med råttor uppgavs de i den ena ha tränats och vara mer intelligenta än de i den andra där råttorna förklarades som dumma och lata. Så var det i själva verket inte, alla var helt vanliga råttor. Men hör och häpna. Råttorna som antogs vara bättre klarade faktiskt alla test bättre och snabbare än de andra! Hur var det möjligt? Ingen råtta hade ju tränats, de var som sagt helt ordinära djur. Experimentet har sedan dess varierats men kommit till samma resultat. Fenomenet kallas inom vetenskapen för pygmalioneffekten och innebär att varje individ växer med positiva förväntningar, bemötanden och beröringar. Till och med en staty kan enligt myten få liv om tron är tillräcklig. Försökspersonerna hade ett annat handhavande med de råttor man från början trodde var intelligenta. Närbesläktat är fenomenet placeboeffekten som förekommer inom sjukvård.


Av alla betygskriterier som måste uppfyllas i mitt ämne brukar jag tjuvhålla på ett som i elevernas folkmun benämns ”skräckkriteriet”. Det spelar ingen roll hur många uppgifter de gjort tidigare, och på vilken nivå, har de inte uppnått eleven ger enkla/utförliga exempel på, och förklarar översiktligt/utförligt/nyanserat, samband mellan skeenden i det förflutna och förhållanden i nutiden blir de inte godkända i kursen. För detta krävs nämligen att man deltar i det sista momentet och säger något om det baserat på kriteriet ovan. Uttrycker något som har med ämnet att göra. Inte skriver.

Hur kan nu detta komma sig, undrar kanske både en potentiell läsare och definitivt eleverna. Jag förklarar för dem redan från början att det inte går att misslyckas med uppgiften – men man måste delta i den. Dels innebär detta att eleverna inte checkar ut i förtid när studenten närmar sig och dels tränar de sig i aktivt deltagande. Säg något, kom med ett påstående, med utgångspunkt från ämnet och kriteriet.

Du kan. Jag vet att du kan. Det behöver inte ske inför hela klassen om du tycker det i läskigt – men du måste öppna munnen och säga något. Låt din röst eka och gilla det du hör dig själv säga.

Jag ska avslöja en hemlighet. Skräckkriteriet är bara något jag hittat på. Det påverkar inte betyget nämnvärt, det är hela kutsens resultat som avgör betyget. Men det speglar verkligheten, lite.


Jag har uttryckt, tänkt och känt så mycket om/på/för Malin sedan hennes bortgång. Om jag inte härigenom skapat en staty så har det väl åtminstone blivit någon form av monument. En gång medan hon var i livet gav jag henne Afrodite (Venus om vi ska vara noggranna) i present och sedan dess tronar gudinnan på hedersplats i hemmet. Jag ber, som Pygmalion, till henne varje dag. Inte om att väcka en död till liv utan om hjälp att se allt det vackra som omger mig. Och om att väcka det som stelnat inom mig till liv igen.

Om vi ska vara noggranna

Jag svarade min dotter med ett citat jag hört någonstans. ”Livet är inget för amatörer, tror jag.” Dotter 1 blev emellertid inte svaret skyldig. ”Det har du rätt i. Och det är ju tur för oss, det.”


Det finns inga kriterier för livet utöver religionens och filosofins kärleksbudskap. Jag har positiva förväntningar på tillvaron och det finns inget jag fruktar mer än att tappa kärleken. Men hon ler mot mig varje dag, kärlekens gudinna. Jag vet ju egentligen hur det är. Kärleken tar aldrig slut. Den bara fortsätter och fortsätter.



Relaterade blogginlägg:

Pygmalion

Wake me up


Musik:

Tribute to Miss A

Tango


Källor:

Bergman: I grunden god

bild 145 – räkor på ett fat

Det finns alltid skäl till dysterhet. Å andra sidan finns det alltid skäl till motsatsen. Ibland behöver man dock lite draghjälp.

”Tack pappa för det här. Och tack för att du inte blivit en gubbe i förtid som vägrar göra saker med dina barn för att de är stora nu”. Orden är min äldsta dotters och fälldes efter en dag i Uppsala med konsert i Botaniska med Bryant, Maggio och lite Hellström som huvudnummer.

Huvudnummer

Det mesta kan överdrivas. Dock inte räkor och Chablis konsumerade på Styrsö en vacker sommarkväll. Eller, för den delen, kärlek, glädje och eufori. Termen räkor på ett fat är förövrigt ett lite retsamt skämt om min brors förmåga i köket syftande på att det är allt han är kapabel till att servera.

En hägring är en (ofta) vacker illusion som försvinner i intet när man försöker nå den. Tydligen har det med ljusets brytning mot olika luftlager att göra. Men det är också ett uttryck för en vacker dröm, förhoppning, om en annan tillvaro.

Jag vill flytta till Uppsala. Varje gång jag är där känner jag det.

Kungen besökte nyligen Falun med anledning av femtio år på tronen. Något säger mig att han inte vill flytta till Falun, men det borde han och därmed bli medborgare nummer sextiotusen.

Jag hörde nyligen mig själv beskriva de senaste fyra åren i mitt liv som en stor dikeskörning.

En återkommande mardröm jag har är att jag är ensam i världen. Den enda människan på planeten. Om en slår upp orden ensam respektive själv i Svensk ordbok så framgår att själv betyder ”ohjälpt” och ensam ”någon som är utan sällskap av någon annan”. Ensam är stark. Själv är bäste dräng. Jodå, visst klarar jag mig ensam. Ensam är också förbannat tråkigt. Särskilt om jag skulle råka bli ensam, och därmed själv, på planeten.

För hägringar – i tiden

Jag saknar henne så. Fortfarande, efter fyra år, är hon varje dag saknad. Kanske blir det extra tydligt när det inte finns någon att luta sig mot de stunder det är tufft i livet. För våra gemensamma barn, exempelvis. Vi hade ju alltid varandra, Malin och jag, vi var ett bra lag. Det är nog det jag mer eller mindre omedvetet sökt dessa år, en ny sådan relation. Ett bra lag. Men det är omöjligt, i det avseendet är jag faktiskt ensam på planeten. Dikeskörningen handlar dock inte om det. Jag har kört fast. Utvecklas inte. Jag existerar i en tillvaro bestående av hägringar.

Drömmen är kanske inte så svår att förstå, ändå. Det är ju så många goda, vackra meningsfulla människor som lämnat mig alldeles för tidigt. Snart är det bara jag kvar, säger mig kanske mitt undermedvetna.

Jag är inte ohjälpt och trivs gott i mitt eget sällskap. Men det är inte riktigt samma sak att på egen hand besöka operan, njuta råbiffen i dess källares bakficka eller hänga på NK:s champagnebar. Och min vän Henrik på Styrsö har, förövrigt under en rejäl räkfrossa, fastslagit att det måste anses som brist på bildning att sammanblanda ensam och själv.

Jag har svårt att tänka mig en ensammare människa än Carl XVI Gustav. Och jag har svårt att tänka mig en bättre definition av hägring än monarki.

Uppsala. Jag älskar den stan trots att det var så långe sedan allt det bra hände.

Med Wennberg är jag aldrig ensam

Han är inte oäven i köket, Viktor. Men han föredrar att någon annan lagar maten om det är möjligt. Och det är ju kul att retas. Men han serverar så mycket mer än räkor på ett fat: glädje, kärlek, Chablis och eufori exempelvis. Kanske är jag förresten själv något av en räka på ett fat. Jag menar, ensam gör jag ingen glad, jag passar bäst tillsammans med Chablis, jag får inte överdriva majonäsen och jag drömmer om att i fullständig frihet simma tillsammans med min clownfisk i svarta havet medan jag i själva verket ligger lit de parade på den besuttnes taffel.

Mästerkocken (th)

Kanske är min lyckliga ungdom en hägring, kanske svärmeriet i Uppsala likaså. Kanske är min tjugotreåriga relation det. Kanske var allt jag upplevde i somras en hägring. Det gör inget. Jag föredrar att njuta av mina hägringar så länge det går. Ungefär som jag gör av ytterligare några räkor på ett fat. Ta inte ifrån mig mina hägringar och låt mig aldrig uppnå mina drömmar. I båda fallen är det nämligen kört. Låt mig sluta mina dagar som far ”the Dude” Adolphson. Det räcker utmärkt.

The Dude: ”ensamheten är inte min bästa vän men en nära vän”

Det var inte direkt mina idoler vi såg på konserten men det var inte en så dum upplevelse. Min stora lilla tjej var i eufori. Jag vill tillägga att även om jag aldrig trodde att jag någonsin skulle betala pengar för att se gaphalsen från Göteborg så måste jag säga att alla tre är briljanta artister. Tillvaron känns efteråt väldigt bra mitt i all enkelhet. Musiken, upplevelsen och texterna gjorde sitt ärende inom alla oss tiotusen människor som under dryga tre timmar åhörde sångerna om brustna hjärtan klinga ut i den uppsaliensiska sensommarnatten. Vilken avslutning på sommaren!

Det är aldrig middagen i sig det kommer an på. Det är alltid omständigheterna under vilken den serveras som är det viktiga. Vilket räkor på ett fat lär oss. Tack, älskade lilla dotter för ynnesten att få hänga med dig ännu en tid. Med mycket möda och stort besvär. Men ändå. Tack! Tack Veronica, Miriam, Håkan och Mina! Låt oss tillsammans överdriva livets goda! Be gone, dysterhet!

Middag i Botaniska trädgården


Musik:

Under någon ny

bild 144: teatrum mundi

Vi har alla våra roller att spela på livets scen.


As time goes by. Alla dessa dagar.

Tiden går fort om man inte stirrar sig blind på den enskilda människan utan istället fokuserar på de stora händelserna i världen. Jag brukar ibland låta eleverna få krympa jordens historia till att omfatta bara ett år. Livet uppstod i den tankemodellen i slutet av november, dinosaurierna dukade under på julafton. Sedan får de reflektera över sina egna liv. Ja, inte dinosaurierna alltså – eleverna. Om det nu är någon skillnad (ursäkta, lärarhumor).

En fin stund på en pub i England

Analys, lär jag också mina elever, är ett grekiskt ord som betyder lösa upp, frigöra, sönderdela. Analys innebär att plocka sönder något i smådelar och undersöka varje enskild del. Varje beståndsdel vänder och vrider man på och och undersöker från olika vinklar och perspektiv. Det är ungefär som att plocka isär en motor för att förstå hur den fungerar. Vissa har fallenhet för processen, andra inte. Allt går att analysera, både motorer och livet i stort. Likaså lär jag dem att syntes innebär motsatsen och avser att sätta samman, lägga ihop, konstruera. Man sätter ihop olika beståndsdelar, går från analys till helhet. Man skapar något nytt, kanske en större, ny, förståelse av helheten. Ibland handlar det om att kombinera information på nya sätt och därefter dra slutsatser.

Teatrum mundi är en filosofi med rötterna hos Platon och som blev populär under 1600-talet. Termen innebär att se världen som ett skådespel där alla har sin roll att spela och det är viktigt att spela den väl. Då genom ståndsamhällets hierarki, nu genom sociala medier. Tiden går medan jag och alla andra spelar våra roller på tillvarons scen. Papparollen är för mig den svåraste, samtidigt den viktigaste och roligaste. Roligt var förresten också när en elev i skrift refererade till den store filosofen som ”Platton”. Är det den där filosofen från Göteborg, skrev jag i marginalen. (Ursäkta, lärarhumor.)

En fin stund vid slottet Versailles

Det börjar bli dags att sammanfatta sommaren och se hösten an. Där har funnits umgänge i storfamilj med släkt och vänner. Där har funnits gyllene ögonblick: ett kvällsdopp i engelska kanalen, en öl på puben The Victoria i London, en måltid på brasseriet Le Charlet i Paris, familjemiddagar i huset i byn Treignac, Chablis, Champagne samt havets läckerheter på Styrsö. Men där har inte bara varit frossarens överdåd utan även späkning genom löpning där kilometer lagts till kilometer. Det enda jag egentligen saknat denna sommar är fjällen. Ska vi sikta på Sarek nästa år?

Analysen säger mig att livet är gott, njutbart och i allt väsentligt tillfyllest. Även om syntesen inte är given (och tur är väl det när vi diskuterar människor) känner jag glädje över allt jag har. Utan uppgivenhet kan jag konstatera att jag inte har något att bevisa eller uppnå utan egentligen bara den fantastiska möjligheten att kunna ta dagen som den kommer.

Jag ägnar mig åt, uttryckt med en formulering lånad av Carl Piper, (en av Karl XII:s närmaste män) som uppgiven över majestätets tjurskallighet utbrast att nu inget annat återstod än lydnadens ära under tonårsdöttrars (exakt så sa dock inte Piper) tyranni (ursäkta, pappahumor). Mer konkret ska jag under året fortsätta att försöka vara en närvarande pappa, laga mat som ingen vill ha, trösta, krama, irritera, ”inte fatta ett skit”, med mera, ety det är min roll – en roll som tarvar perfektion.

En fin stund i Halsvik

Analysen säger mig också att jag i allt väsentligt är fri att rolltolka. När jag ser mig omkring konstaterar jag att det förefaller som om det inte är allt för många som fullt ut är det. Det, om något, är minsann en värdefull syntes. Så, uppmanar jag slutligen mig själv, landa trygg i det du har. Unna dig något gott, lyssna på något vackert, läs något bra. Var nöjd i nuet, tiden är din vän. Syntesen kommer sen. Rätt som det är har alla dessa dagar plötsligt passerat. As time goes by.


Vi har alla våra roller att spela, detta är min.

En fin stund på Hjortronvägen i Falun. Kanske blir jag aldrig mer så här obekymrad


Relaterade blogginlägg:

Tempus amicus noster

The greatest showman

Omvänd Sisyfos


Musik:

River flows in you

As time goes by (länk ovan)

Bloggens samlade musik (spellista)


Källor:

Västerbro: Tyrannens tid

Epiktetos

I denna bloggpost låter jag tankarna svinga sig tämligen ohämmat. Ingen röd tråd eller substans att skönja så långt ögat når, däremot möjligen en och annan kliché. Som vanligt, med andra ord. Jag funderar, alltså. Hur framstår jag egentligen. Gnällande? Glad? Sörjande? Sökande? Allt av detta? Spelar det förresten någon roll hur jag uppfattas?


Kan man vara förälskad utan att ha någon att älska romantiskt? Det beror kanske på hur man ser på saken. När dessa rader skrivs skulle jag firat min tjugotredje bröllopsdag, men så blev det inte.


Epiktetos är en grekisk filosof jag inte känner till särskilt väl. Ett citat jag dock gillar är ”Det är inte händelserna som oroar oss utan hur vi uppfattar dessa händelser”. Hur människor uppfattar händelser snarare än vad som faktiskt händer, alltså. Det handlar i vår tid ofta om källkritik och kommunikation, mer eviga teman är kärlek och relationer.



Jag saknar den romantiska kärleken och passionen. Jag saknar min vän och framtiden vi kunnat få. En dotter funderar. Har frågor, vi pratar. Är jag lycklig? Kommer jag fortfarande älska henne när hon blir gammal – när hon är fyrtiotvå, exempelvis?

Jag tror egentligen det är lätt att förstå. För att tillvaron ska fungera måste kärleken, glädjen och passionen finnas i den. Så är det, i all sin enkelhet men samtidigt fruktansvärt komplicerade snårighet, iallafall för mig. Antagligen för de flesta människor. Det är skälet till varför vi alla, låt vara på olika vis, söker kärleken, närheten, glädjen och harmonin.

Kärlek och passion, sålunda. Hur många är det inte som givit sig i kast med att försöka definiera dessa företeelser? Jag definierar kärlek som viljan att för någon viss person varje dag försöka vara en lite bättre människa. I den formuleringen ryms alla former av kärlek och relationer. Romantik, vänner, släkt och familj. Lite bättre, alltså. Varje dag. Hur bra blir inte det i slutändan?

Jösses, vilken skakig resa livet är. Hur ska man veta vilken väg man ska ta? Kanske, funderar jag, genom att välja rätt, och vårda, sina relationer. Hela tillvaron består ju strängt taget av relationer. Hemligheten är att undvika de toxiska och försöka pumpa in så mycket kärlek, passion och engagemang det går i resten av dem. Det är nog hela grejen, egentligen.


Man bör inte fundera så mycket över omgivningen. Man kan ändå inte förändra andra människor, bara sig själv. Man känner omedelbart inom sig vad man vill. Sinnesro är att vara helt fri från omgivningens eventuella synpunkter och förväntningar. Att vila trygg i sina känslor. Det är iallafall så jag tolkar Epiktetos. Känslorna styr. Kan de samverka med logiken är det bra men jag, för min del, är en känslomänniska och måste leva därefter.


Lycklig, svarar jag dröjande, och riktar mig lika mycket till min dotter som till mig själv, jo, men jag tror faktiskt det. Måhända inte lika sorglös som jag önskar, och som jag en gång var, men på det hela taget ändå… lycklig. Vi har ju, alla tre i familjen, redan överlevt det värsta tänkbara. Jag håller alltid på och tjafsar om det förflutna. Den viktigaste insikten är att inte fastna i det. Det är i nuet man lever och älskar, skapar minnen som blir en underbar framtid.

Ja. Ja är svaret till min dotter och nyckeln till livet, kärleken och passionen. Och fyrtiotvå, förstås (för den som kan sin Adams).


Epiktetos talar alltså om våra uppfattningar. Jag har inga längre. Inte fler än uppfattningen att jag kan ha fel. Men känslor, det har jag fortfarande. Tack och lov. Lycklig är måhända den som trivs med sig själv. Och jag är begåvad med en superkraft: när det gått tillräckligt lång tid får jag alltid mig själv på gott humör. På något sätt lyckas jag alltid med det.


Kan man vara förälskad utan att ha någon att älska romantiskt? Nja, jag har försökt att inte fastna i det förflutna, att hitta en ny väg. Kanske går det. Det viktiga är hur vi uppfattar saker och jag väljer att se livet som gott, kärleken som närvarade och kulturen underbar. Hur jag uppfattas eller framstår må vara av mindre vikt. Leve Epiktetos!

Somewhere over the rainbow, skies are blue


Relaterade blogginlägg:

Kärlek

Ensamma kufars sällskap


Musik:

A time for us

Kvinnan för dig

Kvinnan jag drömmer om

Over the rainbow


Källor:

Eriksson: Retorikens grunder