Författare: adolphson

Detta är den sista och avslutande delen om gruvdrängarnas buller i Falun juni 1743. Sist presenteras alla källor för alla 18 blogginlägg i ämnet. Tack för reaktioner, kommentarer, glada och uppmuntrande tillrop – det värmer.

För den intresserade kan nämnas att jag har mycket material från många timmar på olika arkiv så mer kommer framöver.

SAMMANFATTNING

Den yttre utlösande faktorn för bullret i Falun var upproret Stora Daldansen i kombination med svåra tider. Gruvdrängarna såg ett tillfälle att åstadkomma förändringar. Den inre orsaken, som är minst lika viktig, är det groende missnöje som växt sig allt starkare under 1743.

Det förekom inget organiserat samarbete mellan upprorsmännen i Daldansen och gruvdrängarna. De förra ställde sig lojalt på bergslagens sida så snart de fått sina krav uppfyllda. 

De förekom inslag av uppvigling men inte mycket. Händelserna var ett utslag av allmän upphetsning och ryktesspridning. 

Den enda ledargestalt man kan peka ut är Anders Lehus. I början uppmuntrade han gruvdrängarna men byter efter hand sida och försöker, möjligen drabbad av opportunistens fotfrossa, istället lugna situationen.

Cornettens Anders fungerade som informell ledare för de mest uppjagade gruvdrängarna (eller de som var mest missnöjda). Han tycks dock ha sina arbetskamraters förtroende eftersom han senare finns med och överlägger med både bergmästaren och upprorsmännen i Daldansen.

De mest aktiva drängarna fick hårda straff medan vaktarna klarade sig ganska lindrigt undan (Lehus fick som nämnts böta). Trots dessa stränga straff lyckades gruvdrängarna övertyga med sitt uppror. De fick så gott som alla behålla sina anställningar och vilkoren blev också något bättre på sikt även om det skulle dröja mycket länge innan de nådde samma nivåer som sommaren 1743.

herrligt i Dalarne

löfva sig salarne

och källarsvalarne

frusta sitt mjöd

JO Wallin

ÅTALSPUNKTERNA MOT CORNETTENS-ANDERS

Gruvdrängen Anders Hansson på Falun, Cornettens Anders kallad, har varit till förhör den 4:e, 5:e, 14:e, 26:e, 27:e och 31:a oktober 1743.

• Har tagit illa opp herr Geschwornern Shultzes förmaning som han gjorde till gruvdrängarna på köpet den 8:e juni.
• Påstått att herr Geschwornern aldrig skulle få komma tillbaka och bliva Geschworner.
• Önskat få tillfälle att betala Marksheidern för det han varit obillig mot honom på köpet.
• Kommit med flera överens på Elfströms krog den 9:e juni att gå på magasinet och höra vad de kunde uträtta på magasinet.
• Varit på magasinet den 9:e juni eftermiddagen, och där stått främst vid farstubron.
• Fört ordet för dem som påstått de deputerades avsättande.
• Varit bland de mest bullersamma.
• Ganska ovettig.
• Fodrat ut herr Geschwornern
• Sagt att han lovat plåga gruvdrängarna som Israels barn plågades av farao i Egypten.
• Gått in i magasinsbyggnaden och sökt rådman Ersson och Geschwornern.
• Varit så ond att han gråtit
• Skrikigt så häftigt att Lind fått hand på munn på honom
• Varit den enda orsaken att till att gruvdrängarna trängt sig in i rummen.
• Sagt till Geschwornern “jag skall klippa till dig din släthåkan”.
• Till jämte att han fått mutor och att han ej kunde gå till skift förrän han fått tala med rådman Ersson.
• Sprungit neder åt magasinsbakgården och där sökt rådman Ersson.
• Stått längst upp på nattstugetrappan och bjudit till att rycka opp nattstugedörren.
• Varit upp till nattsugan.
• Varit på magasinet så som anförare för Tallberg.
• Haft agg till Geschwornern sedan han var bergsfogde i orten.

KÄLL- OCH LITTERATURFÖRTECKNING

Otryckta källor

Riksarkivet (RA): Bergskollegium Advokatfiskalens arkiv, E II b 57

Tryckta källor:

Marx, K. “Kapitalet” 4:e uppl, Berlin 1981

Boethius, B, “Gruvornas, Hyttornas, och Hamrarnas folk” Stockholm 1951

Beckman, B, “Dalaupproret 1743” Göteborg 1930

Ericsson, B, “Bergsstaden Falun 1720-1769” Uppsala 1970

Dalarnas fornminnes- och hembyggdsförbund. “Femtusen man från Dalorten sprang”, Falun 1993

Kämpe, A. “Svenska Allmogens Frihetsstrider” Borås 1974

Litteratur;

Östberg, A. “Det gamla Falun” Falun 1967

Florén, A/ Rydén, G. “Arbete, hushåll och region” Uppsala 1974

SAMMANFATTANDE DISKUSSION

Under de rättegångar som ägde rum i Falun mellan den fjärde oktober och tolfte november 1743 uppvisade de anklagade gruvdrängarna en förvånansvärd tuffhet. Stora Daldansen var krossad och själva stod de anklagade för uppror, bevakade av soldater, och ändå stod de fast vid att den nya (framtvingade) kiöpgörningen (prisnivån på malm vilken reglerade löner) borde gälla.

Visserligen var det många som påstod att de tvingats delta i bullret, att de knuffats in på magasinsgården och oavsiktligt befunnit sig där. Det samlade intrycket är ändå att både vaktare, gruvdrängar och en hel del bergsmän önskade att de villkor som bergmästaren tvingats acceptera borde gälla även efter rättegången.

Det är när bullret går över styr, när gruvdrängarna rusar in i Magasinet och börjar sin våldsamma jakt på de tre förmännen, som många börjar anse att det hela gått för långt och lämnar platsen.

Upproret i gruvan 1743 måste ses som en spontan händelse med sin grund i ett växande missnöje, men även på grund av oro över vad som skulle hända när Stora Daldansen kom till Falun. Man ville inte se sin arbetsplats länsad för även om magasinsverksamheten var impopulär garanterade den ändå mat i magen när lönen var slut.

Gruvdrängarnas ärende på Magasinet var att ta reda på huruvida de skulle tvingas delta i upproret och marschera med Stora Daldansen till Stockholm. Man ville även säkerställa (oavsett om de skulle följa med eller inte) att bergslagen inte skulle avtvingas all spannmål. Man tänkte på sina familjers överlevnad samt på sin egen när de återvände från Stockholm. När de förvissat sig om att även bergsmännen skulle följa med om de själva tvingades så övergick gruvdrängarna till att klaga på kiöpgörningen.

Man ville få bort de deputerade, geschwornern, marksheindern, och rådman Ersson från kiöpegörningen vilken framöver skulle skötas av vaktarna, gruvdrängarna och bergmästaren. Dessa ansågs vara de enda som kände de verkliga förhållandena i gruvan och därför de som bäst kunde bedöma arbetet och prissättningen på malmen.

Bergmästaren avtvingades en skriftlig försäkran för detta. Efter att dessa krav är tillgododsedda passar några modiga (berusade) gruvdrängar på att försöka tillgodose mer personliga önskemål. Drängen Danielsson-Stor försökte exempelvis få tillbaka sin anställning, andra krävde spannmål.

Dagen efter, när allt lugnat sig, ställer sig gruvdrängarna åter på bergslagens sida gentemot upprorsmännen. Representanter från gruvdrängarna, vaktarna och de bergsmän som inte var avskydda av gruvdrängarna träffades shemma hos bergmästaren för att överlägga om hur Stora Daldansen skulle hanteras.

Gruvdrängarna tar även egna kontakter med upproret, ledaren Schedin bodde exempelvis hemma hos en av bergsmännen men dessa informella kontakter var inte ett orgnaniserat samarbete mot bergslagen utan man diskuterade vilka villkor upprorsmännen ställde för att lämna staden.

Gruvdrängarna var, när de väl vunnit sitt slag, minst lika ivriga att blir av med Stora Daldansen som någon annan.

Landshövdingen var under händelserna helt satt ur spel och borgmästaren mer eller mindre i Stora Daldansens våld. Bergmästaren, vars tre närmaste män är bortjagade ur staden, stod således helt ensam och är därför tvungen att tillmötesgå gruvdrängarna för ortens och grufans bästa.

Själva upptakten till oroligheterna uppges vara geschwornerns förmaningstal onsdagens den 8:e juni även om denne i sitt eget vittensmål hävdade att han inte hotat någon. Faktum kvarstår dock: han hade ännu en dryg vecka efter händelserna fortfarande inte vågat sig tillbaka till Falun från sin tillflyktsort i Ornäs. Bergmästaren hade svårt att övertala gruvdrängarna att tillåta honom att komma tillbaka.

Det är på detta möte som gruvdrängarna för första gången framför sina krav. De får till svar att vänta med sina krav tills upproret lämnat staden och då framföra sina krav skriftligen. Problemet är bara att man gjort detta många gånger tidigare utan resultat. Dessutom ansåg gruvdrängarna att de fick för dåligt betalt för ett mycket farligt jobb.

Det var väl känt att överläggningar skulle äga rum på Stora torget torsdagen 9:e juni klockan 16 och den aktuella dagen jäser Falun av oro, missnöje och rykten. Gruvdrängarna lägger ner arbetet i gruvan och samlas på krogar för att diskutera läget.

När mötet börjar drar man sig dit och där talar bergsmannen Anders Lehus till dem och hävdar att de har rätt i sina krav och anför dem till Magasinet. Där utbryter tumultet med explosionsartad kraft men det är först efter man fått igenom sina krav som det går överstyr.

Bergmästaren och övriga ståndspersoner som tar aktiv del av händelserna försöker hela tiden övertala gruvdrängarna att lämna in sina besvär skriftligt efter att Daldansen lämnat Falun. Gruvdrängarna svarar att de gjort detta ofta men aldrig fått något gehör. Tron på att verka den vägen har man aldrig övervägt, skulle något ske måste det ske omedelbart och med kraft ansågs det.

Det framkommer flera gånger under rättegången att några av dem som klagat högst på mötet den 8:e juni, Björk och Antonsson, tillhör dem som har störst förtjänst i gruvan. En inte helt orimlig slutsats av det är att den högsta förtjänsten inte var särskilt hög. Kanske är det också så att vänskap och lojalitet spelade in i deras engagemang.

Under sommaren året efter, 1744, så tjänade gruvdrängarna dubbelt så mycket som de gjorde innan bullret och det fanns de som inte trodde gruvan skulle överleva den bördan. Storhetstiden från 1600-talet är över och skulle inte återkomma.

Efter att Daldansen fallit i Stockholm hävdar äldre forskning (Beckman se slutet när källor presenteras) att gruvdrängarna saknad ryggrad men så länge kungen inte skickade trupper var deras sak ohotad. De höll stånd länge och de äldre villkorens återkomst dröjde vilket kan bero på att gruvdrängarna hade ett brett stöd från både vaktare och en del bergsmän. Från den senare gruppen märktes förslag om att behålla den nya ordningen och faktiskt göra sig av med flera av personerna på högre poster inom bergslagen.

Vid flera tillfällen under händelserna hotar gruvdrängarna att ansluta sig till Daldansen men detta är bara ett hot för att få igenom sina krav. Det förekommer förhandlingar med upprorsmännen och ett viktigt skäl till att inte lämna gruvan var att den då skulle översvämmas så svårt att den inte skulle gå att pumpa ur under innevarande livstid.

Det allvarligaste brottet i Bergsrättens ögon var utan tvivel att man bröt sig in i Magasinet, hoten mot förmännen samt att lägga hand på bergmästaren och landshövdingen. Rätten lägger stor vikt vid att utreda hur det kom sig att man samlades vid Magasinet och om någon uppviglade gruvdrängarna att gå dit.

Genom sitt agerande omkullvälter aktörerna rådande förordningar och, som bergmästaren uttrycker det, hotar hela samhället. Den som på så vis är uppstudsig samtidigt när en upprorisk allmoge står i staden är själv att betrakta som upprorsman och bör inte visas någon nåd.

Bergmästare Troilis totala fördömelse av gruvdrängarnas agenade kan vara ett sätt att visa för rätten att han själv verkligen gjorde allt som stod i hans makt för att förhindra det inträffade likaväl som det kan vara hans verkliga synsätt. Oavsett vilket förblir detta spekulationer. Man bör dock komma ihåg att Troili var den ende av gruvans förmän som inte blev helt lamslagen under händelseförloppet. Han säger även under förhören att han anser att vaktarna borde höras i större utsträckning, något man kan hålla med honom om.

Vaktarna stödde gruvdrängarna, några deltog aktivt i bullret, vilket är självklart eftersom de hade lika mycket att vinna som gruvdrängarna. Veckorna efter bullret är det vaktarna och gruvdrängarna som dominerar köpgörningen – ändå är det inte många vaktare som åtalas och de som gör det får inte de strängaste straffen.

Gruvdrängarnas straff har redan redogjorts för men de mildrades senare. Inga dödsstraff verkställdes och det tog lång tid innan alla fängelsestraff verkställdes.

Nästa del handlar ytterligare om efterspelet.

Relaterade blogginlägg

Del 16

När bergmästaren och borgmästaren gav order om vilka som skulle delta i överläggningarna med upprorshären tycks kommunikationen varit bristfällig. Bergmästaren gav order om att gruvdrängarna inte skulle komma dit tillsammans med övrigt bergsfolk medan borgmästaren inte gjorde någon sådan avskiljning.

Möjligen kan hans motiv varit att han ville inhämta hela stadens uppfattning innan det förhandlades med upprorshären. Påbudet spreds således urskiljningslöst och nådde självfallet också gruvdrängarnas öron. Schedin )upprorsledaren) ska å sin sida ha verkat för en uppgörelse mellan upprorshären och bergslagen – något som ju också kom till stånd.

Lehus försäkrade gruvdrängarna att inget ont skulle ske dem, han trodde att överläggningarna skulle löpa väl med upprosmännen. Borgmästaren Sallenius trodde att gruvdrängarna var upprörda över upprorsmännens hårda krav men förstod snart hur fel han hade. Han anser i rätten att gruvdrängarnas krav som fullkomligt befängda och omoraliska.

Mot slutet av förhandlingarna lämnas ordet fritt varvid gruvdrängen Björk stiger fram och kräver att hela bergslagen måste höras huruvida det inte kunde förbli så att kiöpgörningen kunde ske utan de deputerade – så som skett under sommaren. Han får till svar att så grannlaga sak, som intet får röras.

Rätten påminner sig också i sammanfattningen om att Lehus och Jönsson faktiskt bidragit till att lugna ner stämningen bland gruvdrängarna och inte gjort gemensam sak med dem.

Per Andersson, son till en bergsman och som inte betett sig som Lehus och Jönsson, har skrivit ett brev till rätten där han ber om förlåtelse för sitt agerande och lovar att vara lydig framöver – bara han slipper kroppsstraff. 

DOMAR

Domarna börjar med en sammanfattning över anklagelserna mot respektive gruvdräng. Alla anklagas för uppror bergslagens och riksens förmän. Man understryker särskilt att händelserna ägt rum under en synnerligen olämplig tidpunkt – nämligen när en rasande dalaallmoge stod i staden. Detta faktum betraktas som en mycket graverande omständighet för samtliga anklagade. Rätten påpekar även i domarna att det inträffade varit till stor skada för bergslagen.

Cornettens-Anders Hansson

Hanssson har hyst agg mot geswornern, han gick medvetet till magasinet för att kränka kiöpgörningen, han var bland de främsta vid byggnadens farstubro, han har då gapat och skrikit i största allmänhet, han har krävt att gechwornern, marksheidern, och rådmannen ska komma ut ur magasinet och stå till svars för sina illgärningar, han var den förste att storma magasinsbyggnaden och då enligt vittnen så ond att han gråtit och sett ut som en biörn. Han sökte vidare på bakgråden och på granngårdar och han var med och bröt upp dörren till bergslagens övernattningsstuga. Hans allvarligaste brott tycks dock ha varit att han fungerat som ledare för de mest illasinnade grufdrängarne. Efter händelerna har Hansson inte visat någon ånger och varit uttalat sig emot att låta geschworner Shultze återkomma till Falun från sin tillflyktsort i Ornäs. Cornettens-Anders Hansson döms till döden.

Hans Danielsson Stor

Danielsson döms till döden för att ha hotat bergmästaren med en yxa. Han hade förövrigt inget med händelserna att göra då han inte ens var anställd vid ruvan.

Olof Tallberg, Erik Willman och Karl Öman

Döms till 30 par spö. 

Hans Albrektsson och Anton Antonsson

Tio dagar i fängelse på vatten och bröd. 

Anders Lehus (och ytterligare några bergsmanssöner som Per Andersson)

Böter om 20 daler slivermynt samt att inför bergmästaren göra offentlig avbön. Deras heder skulle kränkas om de utsattes för kroppsstraff. 

Ytterligare 28 gruvdrängar

Döms till fyra dagar i fängelse på vatten och bröd då de varit med på magasinet men utöver detta inte begått några brott. 

31 andra gruvdrängar

Slipper straff trots att de varit med vid magasinet. Det fastslås att deras deltagande var ett brott och de slipper undan med ett varningens finger.

I nästa del kommenteras efterspelet ytterligare.

relaterade blogginlägg:

del 15

Vissa bergsmän varnades uttryckligen för att gå till gruvan dagen efter bullret, den 10:e juni, då deras säkerhet inte kunde garanteras. Bland dessa fanns Göran Sohlberg vilken var synnerligen impopulär för sin hårdhet i gruvan och orättvisa vid köpgörningen.

När gruvdrängarna kom till Magasinet var de, som vi har sett, mycket upphetsade och hotade de eftersökta till livet. När de senare återgick till arbetet i gruvan var de fortfarande orädda och sturska och någon avbön var de inte beredda att göra.

Efter att upprorshären dragit vidare mot Stockholm kom ett antal gruvdrängar i samtal med prästen Hefselius vilken tyckte att gruvdrängarna borde be om tillgift för sitt ”omoraliska beteende” för att därigenom få sitt kommande straff mildrat. För bestraffade skulle de utan tvekan bli.

Han fick till svar att detta inte ansågs nödvändigt eftersom hela landet var i rörelse. Hefselius började då argumentera för hörsamhet gentemot kyrkan (som predikade lydnad mot överheten) vilket fick som enda resultat att de aktuella drängarna helt sonika vände på klacken och gick därifrån.

Landshövdingen gav så småningom, med stöd från både bergmästaren och borgmästaren, sitt bifall till upprorshärens krav men ville också inhämta stadens innevånares åsikter varför dessa kallades till möte på Stora torget den 9:e juni 1743 klockan 15.00.

Det är alltså efter detta möte som gruvdrängarna gick mot Magasinet där de visste att stadens ledande män överlade.

Upprorshären blev till sist nöjd med vad den fick, man sa sig inse att det skulle vara till skada för orten om de begärde mer – ett mer realistiskt skäl var att man inte ville dröja längre i Falun. Man hade högre mål att uppnå.

Överenskommelsen blev att 6300 daler kopparmynt samt 24 kavalerister ur bergsregementet skulle tillfalla upprorshären. I sista stund ändrade man sig och försökte tilltvinga sig 300 soldater men detta realiserades aldrig eftersom man helt enkelt inte hann stanna längre i staden.

(Några av upprorsmännen stannade dock i Falun för kunna att tvinga fram förstärkningar längre fram i tiden, om det skulle behövas.)

Gruvdrängen Måns Nilsson gamal, bräcklig, ofärdig, enögd och hör illa vet att akta sig för han har varit med om buller i gruvan på salig Svabs (Troilis företrädare som bergmästare) tid och vet därför hur illa det brukar sluta för gruvdrängarnas del.

Cornettens Anders Hansson var den första som rusade in i magasinet och skrek och vrålade, vilket han också erkänner i förhör. Han hävdar dock att han endast ville tala med de eftersökta och inte misshandla dem så som rätten hävdar.

Men vad var det egentligen som geswornern sade i sitt omtalade förmaningstal den 8:e juni, det som väckte så mycket ont blod? Gesworner Shultze lämnar in talet till rätten. Det är hans formuleringar och det går inte att fastslå om han skrev detta efter händelsen eller om hans ord faktiskt föll så här:

Godt folk. I som igår ej hade tillfälle att höra den förmaning, som bergmästaren då wid kiöpgörningen giorde till arbetsfolket, hwilka hade lottning at de skulle skika sig beskildeligen och nyktre, wid dett at dale allmogen ankommer och wistas här uti staden, samt att det på intet sätt måtte göra et med dem. Eder skall iag och nu förmana, at i och giören det samma, ty den tänker efter utgåmgen och ändalyckten däraf, han har sig wäl före. Och iag antar eder alla för mycket beskiedlige så will iag ovh hoppas, at i och efter kommen min förmaning.

Enligt Schultze själv har han alltså inte hotat att plåga eller straffa någon och endast en vag antydan om detta förekommer i hans version av talet. Mot detta står i stort sett samtliga gruvdrängars vittnesmål.

Schultze uppges även vid ett tillfälle haft ansvaret för en olycklig sprängning i gruvan samt att han lagt sig i betingningen för mycket när han var bergsfogde.

Bergsman Lehus bytte under händelseförloppet efter hand sida och försökte lugna gruvdrängarna. Han säger också att han inte kände till att endast bergsmän var kallade till torget och att han inte märkt att gruvdrängarna följde efter honom till Magasinet (vilket förefaller orimligt).

Till saken hör att Lehus redan 1741 avsagt sig sitt uppdrag som vaktare då han var missnöjd med villkoren. Han visste dock, påstår han, att många av gruvdrängarna var missnöjda och därför inte skulle gå att lita på när upprorshären kom till staden.

Det var av den anledningen gruvdrängarna skulle komma till Magasinet. Under rättegången tvingas han erkänna att han faktiskt sagt att det var rätt att de tre förmännen fick höra vad man hade emot dem. Han tillägger dock att han då bett gruvdrängarna gå lugnt tillväga.

Andra vittnen uppger att han sagt att han sagt att att han tyckte att missunnsamhet och avund rådde i gruvan vad gällde den allmänna hushållningen men även att han faktiskt har försökt ställa bullret till rätta.

Lehus själv bedyrar att han inte velat rådman Ersson något illa utan tvärtom försökt stävja gruvdrängarna därvidlag. Han har även beordrat fram vaktposter utanför Erssons hus för att garntera rådmannen och hans familjs säkerhet.

relaterade blogginlägg

del 14