adolphson

Foto, Historia, Jämställdhet, Miljö, Resor

bild 59 – st. elmos fire vs agoge

14 september, 201919 september, 2019av adolphson

Varför överhuvudtaget ränna upp och ner i fjällen? Överskottsenergi? Medelålderskris? Vuxna män som gör saker tillsammans? Det gäller, iallafall enligt Mats Olsmats livhållning, att inte växa upp alltför mycket eller alltför fort.

I can climb the highest mountain, cross the widest sea.
I can feel St. Elmo’s fire burning in me, burning in me.
Just once in his life a man has his time.
And my time is now; I’m comin’ alive.

I can see a new horizon underneath the blazing sky.
I’ll be where the eagle’s flying higher and higher.
Gonna be your man in motion.
All I need is a pair of wheels.
Take me where the future’s lying: St. Elmo’s fire.

Dag 1: Storulvån-Blåhammaren. 12 km men med några höjdmeter att bekämpa.

Agoge är benämningen på den mycket hårda utbildning som alla män i antikens Sparta genomgick. Inte helt olik våra dagars värnplikt, kanske. Men mycket hårdare, får man nog anta. Agoge syftade till att fostra den unge spartanen till att vara en hårdför krigare, lojal mot staten. Utbildningen, eller vad man ska nu ska kalla det (ordet betyder förövrigt vägledning, utbildning) innehöll moment som att slåss och uthärda smärta, militär taktik, kondition, jakt, dans, sång, retorik och andra sociala färdigheter.

Sist ut på infernolistan (saker att uppleva som jag normalt gjort tillsammans med henne) var jämtlandsfjällen. När vi gick triangeln förra året slog det mig att det också vore lämpligt att springa sträckan – om inte annat för att det går. Inte så många höjdmeter och fantastiska vyer, tydliga leder. Sagt och gjort – jag frågade Mange och han följde med.

Utbildningen inom agoge pågick i allmänhet mellan åldrarna sju och trettio. Syftet var som sagt att producera skickliga krigare till den spartanska armén, krigare som satte statens intressen före sina egna, krigare som Leonidas och dennes soldater.

Dessa hårt drillade män utgjorde eliten i samhället ur vilken morgondagens ledare hämtades. Träningens ideal var att bygga Spartas murar av män eftersom staden som enda grekiska stadsstat saknade murar. Disciplinen var järnhård och den starkes lag rådde.

Turistnäringen i Sverige omsatte 2018 hisnande 337 miljarder kronor. De svenska fjällen upplever ett rejält uppsving. Det rapporteras om köbildning för att ta sig till Kebnekaises topp, att man måste sätta ut bajamajor där, nedskräpning och allmänt stort slitage i nationalparkerna. Man har även funderat på att helt dra om vissa leder på grund av trycket.

Jämtlandstriangeln utgör inget undantag. Möjligen är det landets mest vandrade sträcka. Det går under högsäsong tåg från hela Sverige till Storlien och därifrån transfer till Storulvåns fjällstation.

Strängt taget är det inte fråga om fjällstationer utan snarare hotell. Och det var ingen fjällvandring vi gjorde – vi sprang. Fjällöpning är populärt och en skön upplevelse. Helst om man betänker att familjefadern normalt sett brukar släpa omkring på 30 kilos packning ute på fjället.

I vindskyddet ute på fjället tar det inte lång tid att bombardera omgivningen med onliners av bästa kvalitet

Nej, fjällvandring innebär att man går sin egen tur med karta och kompass och bär med sig tält och övrig utrustning. I den här varianten är man ute ett par timmar varje dag med minimal packning, tar med sig matsäck från frukostbuffén, duschar vid ankomst och äter tre rätter. Detta är en social tur.

Under agoge levde man i en grupp under överinseende av befäl. Förhållandena var påvra. Från tolv års ålder fick man endast äga ett plagg: en röd mantel. Soldaterna byggde sina egna sängar av vass och försågs allmänt med för lite föda. Idén var att uppmuntra individen att stjäla samtidigt som vederbörande straffades hårt om han avslöjades. Tanken med detta var att i slutändan erhålla välbyggda, streetsmarta, soldater – inte välnärda och bortskämda slöfockar. Metoden fick också soldaterna vänja sig vid hunger vilket kunde vara bra i skarpa lägen.

En trevlig sak med trängseln i triangeln är att man tvingas socialisera med andra – eget bord till middagen är inte att tänka på. Vi var de enda som spelade Alfapet och TP, något som förövrigt tilldrog sig visst intresse. Det är kul att vara kung på ett spel daterat 1987. Frågan vad heter huvudstaden i Västtyskland har millennieisterna lite svårt att svara på.

Karolinermonumentet dag 2. Blåhammaren-Sylarna 19 km

De spartanska pojkarna, sedermera männen, fortsatte leva som soldater i kaserner tills de var i tjugoårsåldern då de, inte olikt indelningen i de olika studenthemmen i Harry Potter, skulle tävla om att väljas in i en permanent militär avdelning. Valet måste vara enhälligt och en ratad kunde försöka på nytt i tio år.

På Blåhammaren fick vi på grund av bokningstrycket bo i hundrummet. När jag skulle betala notan drog jag till med

Hej, jag heter Fido och bor i hundrummet

Jag kan ännu i denna stund inte avgöra om det var det tråkigaste skämt hon i receptionen någonsin hört eller om hon bara hört det alldeles för många gånger.

Om någon aspirant inte lyckades etablera sig i en avdelning senast vid trettio års ålder kunde han inte erhålla fullt spartansk medborgarskap. Lite som vår tids gamla studentexamen, kanske. (Men nu får du väl skärpa dig!) Vid samma ålder uppmanades männen att gifta sig, bilda familj, och i övrigt bli fullständiga medborgare i Sparta och utnyttja sina rättigheter. Men bara om han klarat agoge – utbildningen gynnade samhörigheten och identiteten inom den utvalda gruppen eftersom alla (män) genomgick den.

Sträckan är överkomlig. Man springer, eller går, nära fem mil på tre dagar. En härlig tur, som sagt, där regn, hagel, sol, snö och vind egentligen inte spelar så stor roll. Man bara skalar på, helt enkelt. Och man har inte så mycket tid över till annat än att bara vara vänner, som Jakob sjunger.

På Sylarna är det en aning mer modernt än Blåhammaren och grytorna är deras specialitet. Väl i mål på Storulvån får man unna sig något litet extra – också det är vi ganska bra på, Mange och jag.

Oavsett om man har en inre St. Elmos eld eller om vi genomgått lumpen, nu, då, eller aldrig, tror jag inte på konstruerad vänskap. Lojalitet så länge alla har något att vinna på den visst. Men verklig vänskap uppstår inte för att andra kräver det av en. Vissa har vänskap emellan varandra, andra inte. Jag är glad att jag tillhör kategorin som har det.

Nu har jag gjort allt vi brukade göra tillsammans åtminstone en gång på egen hand. Moving on, som Sarah Down Finer sjunger. Långsamt men säkert.

Relaterade blogginlägg:

I någon annans skor

musiken

Mats Olsmats

Källor:

Cartledge: Sparta – en odödlig historia

Jämställdhet, Livsåskådning, Sång och musik, Spännande människor

förbön (Lugnetkyrkan 3)

10 september, 201914 september, 2019av adolphson

Nuförtiden går jag rätt ofta i kyrkan. Dels beror min kyrklighet på att jag sjunger i kyrkokör och dels beror den på att Dotter 2 också gör så. Och hon gillar minsann inte att sjunga om inte någon hon känner finns i publiken.

Så jag har kommit att bli något av en körförälder. Nåja, det är enklare att bära en körpärm än en hockeytrunk, brukar jag tänka. I dessa curlande tidevarv är föräldrarollen ofta reducerad till ett liv som caddie. Och om Gud verkligen existerar så måste hen bo i musiken. Och i varje människa, oavsett sexuell läggning. Närmare det gudomliga än dessa två ting går det inte att komma, anser jag.

I söndags besökte jag alltså högmässan. Det är rätt skönt att sitta där och meditera, ibland, tvingas jag tyvärr erkänna, med skingrade sinnen. Under förbönen denna söndag spetsade jag dock plötsligt öronen.

Efteråt bad jag den kyrkvärd som läste upp texten om att få den – eftersom jag ville begrunda den ytterligare. Bönen ifråga är skriven av biskop Martin Modeus och här följer den i sin helhet.

Låt oss be för världens frihet. Gud, låt friheten sprida sig i världens alla sammanhang. Tack för att du hör vår bön och möter oss med kärlek.
Låt oss be att kyrkan ska bli befriad från förhållningssätt som kan binda människor. Vi ber för kyrkans liv, att du visar oss var vi är bundna av föråldrade tankar och stängda perspektiv. Låt Kristi frihet få råda. Tack för att du hör vår bön och möter oss med kärlek.
Låt oss be för vår egen förmåga till vidsynthet och nytänkande. Gud, ge oss öppna och obundna sinnen, så vi både kan ta emot och skapa frihet. Tack för att du hör vår bön och möter oss med frihet.

Det är svårt att inte sätta in den här bönen i vår lokala kontext genom diskussionen vi just nu för med Lugnetkyrkan. Den kyrkan, tillsammans med många andra, de flesta faktiskt, samfund åberopar religionsfriheten för att slippa viga par av samma kön medan ytterligare andra vill neka kvinnor att utbilda sig till präster, pastorer, imamer, rabbiner eller i vissa fall ens vistas i samma rum som män.

Bikop Martin Modeus intar en annan ståndpunkt. Den här bönen visar att Svenska kyrkan vill vara en del av hela samhället – och det är ju i mitt tycke alldeles underbart.

Religionsfriheten, tryckfriheten och yttrandefriheten garanterar oss rättigheter, visst är det så. Men vi bör fundera över skillnaden mellan vad vi kan, får, göra och vad vi bör använda dessa rättigheter till. Med våra grundlagsskyddade rättigheter följer också ett stort ansvar.

Jag kan inte låta bli att tro att Modeus är influerad av en viss frikyrkopastor, en baptistpastor, nämligen Martin Luther king Jr. Utan att med säkerhet veta hur King ställde sig till homosexualitet vill jag tro att en viss del av hans världsberömda tal I have a dream passar i vår diskussion här, i Falun, idag.

And so let freedom ring from the prodigious hilltops of New Hampshire.
Let freedom ring from the mighty mountains of New York.
Let freedom ring from the heightening Alleghenies of Pennsylvania.
Let freedom ring from the snow-capped Rockies of Colorado.
Let freedom ring from the curvaceous slopes of California.
But not only that:
Let freedom ring from Stone Mountain of Georgia.
Let freedom ring from Lookout Mountain of Tennessee.
Let freedom ring from every hill and molehill of Mississippi.
From every mountainside, let freedom ring.

Det kan låta lite märkligt, men är man en nörd (som jag) som gillar att läsa politisk teori stöter man förr eller senare på en av kyrkofäderna, Agustinus. Det gör man förövrigt också om man studerar filosofins, retorikens eller kristendomens historia. Agustinus funderar bland mycket annat över hur man bygger en stat och hur man bör leva sitt liv som en kristen människa i en stat. Han kommer till slutsatsen att kyrkans män långt ifrån alltid har rätt i sina tolkningar av Bibeln. Detta är gamla tankar, ursprungligen från 400- och 500-talen.

Ett citat av Augustinus lyder:

Att tillhöra den synliga kyrkan innebär inte att man kan vara säker på frälsning

Jag vet att några församlingsmedlemmar valt att lämna Lugnetkyrkan och att Svenska kyrkan fått nya medlemmar (något de inte är bortskämda med). Det är långt ifrån säkert att dessa gått från det ena till det andra, men att diskussionen påverkat både kristna och andra är rätt tydligt. Jag förstår ställningstagandet att gå ur även om jag också tycker det är lite synd. (Alltså inte syndigt – utan tråkigt..äh, en fattar). Det borde väl gå att lösa ändå?

Jag har personligen inget emot Lugnetkyrkan även om jag inte delar deras syn i många frågor. Det jag läser i Bibeln säger mig att Jesus hade älskat individen oavsett hens sexualitet och att om människor vill ingå äktenskap så är detta något vackert, fint och gott. Återigen, oavsett sexuell läggning.

Tanken att man bör behandla andra som man själv vill bli behandlad är mycket äldre än kristendomen. Den är uråldrig. Den är grundläggande för oss människor.

Som slutkommentar i ämnet vill jag säga att jag hoppas vi kan komma till någon sorts samförstånd. Men varför bryr jag mig, egentligen? Tja, jag har funderat en del över det. Jag bryr mig, helt enkelt. En förbön är något vi ber om före något annat. Min förbön handlar om förhoppningen att om någon av mina döttrar skulle vilja gifta sig med någon av samma kön i Lugnetkyrkan vill jag att de ska kunna göra det.

Det är allt jag ber om.

Relaterade blogginlägg:

Lugnetkyrkan

cancer, Livsåskådning, Personligt

snövit (glöm inte dvärgarna!)

8 september, 20199 september, 2019av adolphson

Alla känner vi väl till sagan om Snövit. Berättelsen är gammal, ursprungligen medeltida, i olika varianter förekommande i hela Europa och under 1800-talet tolkad och återberättad av bröderna Grimm. Det är i deras version dvärgarna förekommer.

Min generations bild av sagan är präglad av Disneys filmatisering från 1937, inte minst genom klippet som återkommande visats på julafton. I denna version (som bygger på Grimms) har den elaka drottningen, Snövits styvmor, en magisk talande spegel som varje dag bekräftar hennes friskhet och skönhet. Allt är lugnt tills den dag spegeln säger att det är Snövit som är vackrast i landet. Då börjar helvetet.

Drottningen kan inte tåla Snövits skönhet och betalar en jägare att mörda henne, kvinnan vars enda brott är ungdom, skönhet och liv. Som bevis på mordet ska jägaren skära ut hennes hjärta och ta med sig till drottningen. Men denne klarar inte uppgiften utan släpper Snövit fri och dödar istället ett djur vars hjärta han förevisar drottningen. Men spegeln avslöjar obönhörligt sanningen. Snövit lever – och är vackrast.

Snövit inser att hon måste fly och hamnar med tiden hos dvärgarna. Drottningen, som är trollkunnig, spårar dock upp henne och lurar henne att äta ett förgiftat äpple. Giftet fortsätter Snövit i koma. Dvärgarna tror att hon är död och lägger henne i en glaskista. En förbipasserande prins ser henne och blir förälskad. Han ger henne en kyss som bryter förbannelsen, Snövit vaknar och så lever de lyckliga under återstoden av sina dagar.

Jag fattar grejen med sagor. Jag förstår allegorins, metaforens, liknelsens och symbolens mening. Men det fungerar inte på mig, jag, eller möjligen sagan, är inte tillämpbar. Inte kompatibel. I min saga är drottningen sjukdomen, Malin Snövit, flickorna dvärgarna, äpplet cellgifter och jag själv prinsen. Spegeln är diagnosen cancer. Spegeln är också en metafor för sjukvården.

Jag kysste henne ju gång på gång. Jag räknade faktiskt, minst hundra kyssar varje dag skulle hon få – om inte det hjälper så hjälper inget var min tanke. Jag förstår att mitt känsloliv var helt i spillror, jodå, jag fattar det. Och det är det väl fortfarande. Men jag är som jag är, jag lever trots allt gärna i sagans, musikens och poesins världar – hur svarta dessa emellanåt än ter sig. Och jag tänkte faktiskt på sagorna när jag kysste henne en sista gång, strax efter att livet lämnat henne.

Det fungerade inte. Hon vaknade inte. Sagan snackar skit.

Det är många olika insikter och beteenden som följer med att återkommande besöka sjukhus. Eller så är det insikter om ens beteende det handlar om, kanske. När man besöker sjukhus kan man i varje fall konstatera att det finns gott om speglar. I hissar, kapprum, toaletter och på patientrummen hänger de. Jag har ofta undrat varför – det minns jag att jag funderade över redan på 1980-talet när jag jobbade extra som lokalvårdare på Falu lasarett. Kanske vill den logiska och evidensbaserade vården ständigt påminna oss om verkligheten, kanske vill den hindra oss från att göra oss några illusioner?

Jag vet inte. Något jag däremot vet är att man ofta slänger en likgiltig blick i någon av alla dessa återkommande speglar man passerar. I takt med att de dåliga beskeden rullar in och den fulla insikten av konsekvenserna därav går upp för en blir ögonens sorgsna uttryck, orosrynkornas ihärdiga lyster och skinnets gråbleka nyans allt mer uppenbara.

Spegel, spegel på väggen där – säg mig vem som sjukast i landet är. Det blir till sist en konst att undvika alla speglar och när man ändå står framför en tittar man inte i den. Konsten att låta blicken zooma ut för att förvandla spegelbilden till en suddig kontur blir en mäktig försvarsmekanism. Det vore nästan bättre om spegeln kunde tala, sa jag en gång till henne. Så man slapp se eländet, menar jag.

Jag vet inte hur många gånger jag rödgråten stått framför en spegel på sjukhuset. Jag tog upp saken med henne en gång, i bristen på andra samtalsämnen. Det var väl under ännu en segdragen väntan på att någon omgång med cellgifter skulle bli klar. Hon skrattade lite som om det var något urbota dumt eller löjligt självklart jag sa.

Kära. Speglar har jag sedan länge slutat titta i. Vi struntar i dem, kom och sätt dig här hos mig istället.

Så pratade vi, så kramades vi och så kysstes vi. Och hon var ännu vaken. Hon var ännu hos mig.

Jag har en rätt stor spegel i mitt badrum. Spegel, spegel på väggen där. Säg mig vem som stirrar tillbaka ur dig? Vem är jag nu? En prins, måhända. Så växlar spegelbilden och istället för prinsen framträder den stora, svarta drottningen. Hon sticker ut sin knotiga hand ur spegeln. Hon trevar efter mitt hjärta men finner till sin missräkning att det är borta. Krossat. Det blir svart där inne i mitt eget skapande.

Så plötsligt hörs en munter sång – hej hå, hej hå, vi ska till skolan gå… Drottningen försvinner snabbt ur spegeln, prinsen är tillbaka. Ensam visserligen, något luggsliten och ännu med hjärtat krossat – allt är oförändrat. Eller? Nja, något är förändrat. Slit och släp-prinsen med krossat hjärta är där, visst är han det. Men med honom finns också några dvärgar att ödsla sin kärlek på. Och, för att citera Frost:

Two roads diverged in a wood, and I – I took the one less traveled by, and that has made all the difference

Jag har kanske fel. Sagan kanske fungerar på mig, när allt kommer omkring. Poesin också. Sången med. That has made all the difference, helt enkelt.

Film och TV, Mr Hyde/Neanderthalson, Sång och musik

spinna, spann spunnit

4 september, 201918 augusti, 2024av adolphson

Jag börjar med ett litet rim funnet och skaldat under den, sedan flytten, nya rutten till och från min arbetsplats. Turen tar mig dagligen längs med Svärdsjögatans backe som en personlig variant av fångarnas kör, suckarnas bro eller Sisyfos ständigt pågående arbete. (Nej då, nej då. Jag gillar att gå, cykla och i förekommande fall även springa både till och från mitt arbete.)

Any how. Here goes:

Elcyklistens skjorta är torr,
min egen gnistra och glimma.
Måste jag köra begagnad For(d),
eller kanske cykeln trimma?
Annars vandra min tysta ban,
uppför backen, sur som fan,
sadeln gnussar på baken.
Detta är väl egentligen hela saken.

Apropå cykel, förresten. När jag häromdagen tog mig ut ur läroverkets lokaler, för att över lunchen lapa något av den sol som sensommaren ännu emellanåt välsignar oss med, upptäckte jag en liten folksamling runt min cykel.

Jag gick dit, nyfiken på vad som orsakat uppståndelsen. Oaw – kolla magisterns cykel! Fan vad retro. Och så den ivriga, nästan bedjande, frågan som viskades till mig när jag anlände: Är det bara tre växlar också?

Något stött svarade jag att detta är en modern, och ännu viktigare: funktionsduglig, cykel. Den tredje billigaste prisklassen (nerifrån räknat) år 2000, faktiskt. Den should do the trick, helt enkelt.

Jag har så här inledningsvis på terminen funderat ut några kluriga provfrågor, att slänga in under året. Bäste potentielle läsare – kan du svaret?

Vad är det för anrikt i Iran som inte luktar som en amerikansk, ofta sminkad, rockgrupp? Använd i ditt svar på ett adekvat sätt ordet uran och koppla ihop det med billiga, nordliga, kor.

När man talar om trollen står de i farstun – är troll därmed att betrakta som lobbyister? Eller är måhända alla lobbyister i själva verket troll? Motivera.

Jag funderar på att arrangera en melodifestival på temat faluband man (möjligen) minns enligt principen ”Så ska det låta”. Men jag kommer att kalla det Fritidsgårdarnas estradafton för att få lite schysst lokal 80-talsfeeling.

Där ska de berömda faluartisterna, som Sabbaton, Ernst Rolf, Helena Munktell (hon som skrev ”Sverige i sikte”, du vet) Trollrock och Jakob Hellman blandas med utanför kommungränsen mindre välkända klassiker som Elda med höns, Arvid Tuba, Dogmatiskt, SKB, Parkas pop och så mitt eget band The Blodkorvers. Som extra lök på laxen tänker jag bjuda in Njurmännen och En halv kokt i folie.

Det kan bli bra. Hur bra som helst. Eller hur?

Patric har, för kännedom, en gång faktiskt bjudit mig på lax med lök på.

Vid en internationell utblick kan jag konstatera att skådespelaren Kirk Douglas fortfarande lever. Han är typ 103 år. Aktiv mellan 1946-2008. Jag funderar på att titta igenom hans filmer, igen.

Det finns några till i samma liga, som min favorit Christoffer Plummer född 1929 och, förstås, Clintan född 1930. Den senare är för övrigt fortfarande aktiv både som skådespelare och regissör.

Det finns andra som inte åldrats lika väl. Som Robert de Niro. Men han har ju vid en jämförelse ännu några år på sig för att skärpa till sig.

Kampen med tonåringen går vidare. Jag antar att en pappas oro kan bli lite påträngande ibland. Än så länge vill man dock inte vara utan min lilla morgonshow – det är roligt att se hur de små (nåja) förgäves försöker hålla emot för att till sist brista ut i ett gapskratt så flingorna flyger all världens väg.

Det är nog det som är grejen – man får aldrig sluta brista ut i gapskratt. Gapskrattet hjälper mot det mesta. Länge leve gapskrattets gyllene konst. Härmed ordineras ett sådant. Ett gapskratt om dagen håller doktorn borta från magen.

Trevlig helg!

Dagens musik

Relaterade bloggonlägg:

And the Oscar goes to

And the Oscar goes to II

The Blodkorvers

Historia, Personligt, Sång och musik, Språk

den inre urtidsmänniskan

30 augusti, 20191 september, 2019av adolphson

Jag har tidigare varit inne på den motsägelsefulla känslan av att känna sig hemmastadd på sjukhus. Fenomenet tycker jag är ett tydligt tecken på hur stark människans anpassningsförmåga faktiskt är. I alla tider har vi anpassat oss till omständigheterna, både som individer och kollektiv. När omständigheterna förändras genomgår vi någon form av kris och fortsättningen beror på hur vi hanterar den.

Luktsinne och hörsel är två förmågor som hjälper oss att orientera oss i tillvaron. Hur vi nyttjat dessa har sett lite olika ut genom historien. Förhistoriska människor använde lukt, syn, smak och känsel på ett helt annorlunda sätt än vi idag. På hyfsat avstånd kunde våra forntida kusiner genom att sniffa i luften, iaktta vind, det omgivande landskapet och lyssna noga för att avgöra vad det var för sorts djur eller människoart de hade framför sig, hur många de var och om de mötande var aggressiva eller rädda.

Det hela kokar ner till kemi och luktsinne. Rädsla, aggressivitet och mod luktar olika eftersom dessa känslor utsöndrar olika kemikalier.

Ska vi flytta? Anfalla? Välja ny ledare? Inom den avgränsade förhistoriska gruppen gick det faktisk att lukta sig till den kollektiva inställningen till det man hade att ta ställning till. När människan lämnade jägar-samlarstadiet för att leva i större kollektiv som jordbrukare förlorade dessa egenskaper i betydelse eftersom förmågan bygger på småskalighet och inte är anpassad till en global värld. Man kan inte lukta sig till EU:s inställning till Turkiet.

Vi har så mycket annat att tänka på idag, helt enkelt. Men den förhistoriska människan var skärpt och uppmärksam på ett helt annorlunda sätt än vi. Livet byggde bokstavligt talat på det. Man luktade på en svamp för att avgöra dess ätlighet – man googlade inte på dess egenskaper.

Idag har många av oss också ett gigantiskt utbud genom alla restauranger eller stormarknadernas enorma frysdisksortiment och när vi slutligen på måfå valt vår måltid att inmundiga framför tv:n reflekterar vi ofta inte ens över smaken.

Det handlar väl om varseblivning, alltihop. Jag springer och jag skriver. Skriver och skriver. Kastar. Skriver igen. Och så sjunger jag, lite.

Ibland är jag trött, ibland blir skärmen suddig av tårar. Ibland handlar det om dåligt handlag med språket. Jag är ju självlärd – någon vidare kvalitet på min svenskutbildning var det i ärlighetens namn inte tal om. Det blir lite stavfel och tokig meningsbyggnad då och då. Ibland sjunger jag fel, också. Rätt ofta faktiskt. Men nu är jag så gammal att jag vågar ta i ändå. Ibland stukar jag foten – säkert beroende på att jag är gammal nog att ta i som om min artonde födelsedag var förra veckan.

Man ska aldrig, verkligen aldrig, använda stavningsprogram. De är ännu inte så beskaffade att de kan avläsa den innersta känslan hos den som skriver, nämligen. Och tur är väl det. Stavningsprogram korrigerar felstavningar men släpper igenom fel tempus eller ord som finns (och är rättstavade) men är fel i sammanhanget. Ta ordet frysdisksortiment exempelvis. Det gillar jag – men stavningsprogrammet stryker under det med en vågad ilsket röd linje. (Det är inte medhårs, det.) Särskriver jag det – frysdisk sortiment då faller det stavningskontrollen på läppen. Men det är ju fel. Ju.

Jag skriver, springer och sjunger mest för att det verkligen hjälper mig att känna. Och för att det är kul. Men dessa aktiviteter hjälper mig också att ta svåra beslut. Ska jag flytta? Anfalla? Välja ny ledare? Hur jag luktar i sammanhanget kan väl kvitta lika.

Varje vardag försöker jag finna något av min inre urtidsmänniska. Jag går upp onödigt tidigt och sitter länge helt still i en stol. Tankarna får komma och gå som de vill. Det är en bra stund på dagen, kanske den bästa.

Ljuden. Det finns så många. Men man lär sig känna igen dem. Det krävs inte så mycket – bara att det yttre bruset och moderna överflödet minskar i betydelse. Och det gör det snabbt när tiden är utmätt.

Tiden står stilla på sjukhus. Gör den inte det? Hoppas.

Akut signal. Snabba steg och insatser. Och här ligger jag och håller i hennes varma hand.

Mindre akut signal. Irriterad vårdpersonal som går lugnt men resolut mot rum eller för att öppna en ytterdörr. Och här ligger jag och håller i hennes varma hand.

Dunder och plåtbrak. Matvagnen rullar in med varm mat till alla patienterna. Hoppas för hennes skull att det inte är torsk med äggsås och ärtor. Snart känner jag istället lukten av brunsås. Och här ligger jag och håller i hennes varma hand.

Rösterna. De olika. Orolig anhörig. Sakligt informerande vårdpersonal. Uttråkade anhöriga som samtalar lågt – är det verkligen värt att bara sitta här timme ut och timme in undrar de. Någon erbjuder sig att hämta något till de andra. Och här ligger jag och håller i hennes varma hand.

Pumpen med smärtstillande tickar och väser. Hon sover. Jag betraktar maskinen. Är den vän eller fiende? Kan inte bestämma mig. Jag kramar handen, ännu känner jag hennes puls.

Någon har dött. De viskande rösterna. En kvävd snyftning. Det försiktiga rörelserna. Och här ligger jag och håller i hennes hand.

Det tycks uppenbart att den inre urtidsmänniskan är mindre avlägsen än jag i förstone tror.

Dagens musik bifogas hugad.

Källor
Harari – Homo Deus

Demokrati och samhälle, Jämställdhet, Livsåskådning, Politik

lugnetkyrkan

28 augusti, 201918 augusti, 2024av adolphson

Sedan Dalarnas Tidningar och P4 Dalarna rapporterat om det har det kommit till allmän kännedom att Lugnetkyrkan inte vill viga samkönade par. Det borde, anser jag, inte komma som någon större överraskning men saken har upprört känslor och inneburit att kommunen nu ser över sina alternativ eftersom kommunen som organisation inte delar den värdegrunden.

Resumé: kyrkan har kommunens största och modernaste samlingslokal. Kommunen, exempelvis genom min arbetsplats, hyr den ibland tillfälligt. Vi hyr den också permanent för förskoleverksamhet.

Debatten visar på en mängd dilemman och upprör (av olika skäl) många. Egentligen är det inte så svårt, det hela. Kyrkan har rätt att på grund av sin trosövertygelse vägra samkönade äktenskap – skulle man driva frågan i alla tillgängliga rättsinstanser skulle de få rätt – ända upp i EU-domstolen. Att man i religionens namn faktiskt får bete sig så har vi känt till åtminstone sedan pastor Åke Green år 2003 predikade om homosexualitet som en cancersvulst på människokroppen. Lugnetkyrkan är heller inte ensam – de flesta religiösa organisationer resonerar på samma sätt.

Kommunen har å sin sida rätt att inte samarbeta med en organisation som vägrar viga samkönade par. Svårare är det väl inte.

Många ser dock kyrkans agerande som homofobiskt eller diskriminerande medan Lugnetkyrkan hänvisar till bibeln – alltså det man betraktar som guds ord. Vidare anser man inte att man diskriminerar när man hänvisar homosexuella att gifta sig någon annanstans. Och i juridisk mening har de alltså rätt att vägra detta.

(Hur det är att vara homosexuell församlingsmedlem är en aspekt jag inte går in på nu.)

Så vad är problemet, egentligen? Det är väl som vilken skilsmässa som helst, detta. Är man inte överens om grundläggande värderingar tenderar förhållandet att spricka och man gör förmodligen bäst i att gå skilda vägar.

Minsta gemensamma nämnare. Det handlar om stålar.

Utan närmare insyn i Lugnetkyrkans ekonomi så tycker jag inte det krävs någon större fantasi för att föreställa sig att den stora investeringen i den nya byggnaden från 2013 bygger på beräknade intäkter i mångmiljonklassen över tid.

För kommunens del skulle det innebära stora kostnader att bryta ett avtal och det känns, enligt min uppfattning, som slöseri med skattebetalarnas pengar. Dessutom finns det inga andra lokaler att tillgå för förskoleverksamheten. Nej, den läxan borde vi gjort innan vi gick in i avtalet. Nu får vi vackert vänta på att avtalen löper ut någonstans 2022. De tillfälliga inhoppen i lokalerna är bara att sluta med – inga problem där.

Som sagt, det hela är inte så märkvärdigt egentligen. Ändå följer antagligen den nationella frikyrkorörelsen och förmodligen även kommuner fallet. Det är nämligen prejudicerande – det är många kommuner och samfund runt om i landet som har ingått liknande avtal.

Från Lugnetkyrkans sida har man aktivt försvarat sin sak. Andra har lagt sig i. Och det är lätt att ta till övertoner i diskussionen. Någon, dock ingen församlingsmedlem, kallade i brev kommunalrådet Joakim Storck för ”Pontius Pilatus” exempelvis. Det är ingen dålig jämförelse, det. Eller – det är det ju förresten. Pilatus var nämligen inte bara den som enligt Bibeln dömde och beordrade att plåga och avrätta Jesus (att Lugnetkyrkan ses som jesus i sammanhanget är självklart). Nej, Pilatus var en brutal plågoande, en utpräglad sadist och praktarschel i största allmänhet – även med dåtida mått mätt.

Man ska dock inte utesluta att Lugnetkyrkan helt enkelt ändrar sig. Det är inte troligt men uteslutet är det inte. Det finns sannolikt församlingsmedlemmar som inte alls identifierar sig med att tillhöra en organisation som (i mina ögon) diskriminerar homosexuella. Församlingen skulle även kunna delas i två – de som vill ändra och de som vill oförändra. Sådant har hänt förr i frikyrkohistorien.

Stålar igen. Man ska aldrig underskatta Mamon. Om valet står mellan att förlora kommunens intäkter och riskera att församlingen splittras är det kanske helt enkelt lättare att ändra ståndpunkt i just den här frågan. Helst med tanke på den stora investering man gjort i byggnaden.

Själv äter jag inte längre i Lugnetkyrkans restaurang. Det kanske är starkt att prata om bojkott i sammanhanget, nej, jag spenderar helt enkelt helst mina lunchpengar annorstädes. Inget konstigt med det.

Vi diskuterar saken på jobbet (det är ju vår närmsta granne). En kollega påminde mig om när fransmännen sprängde kärnvapen i Stilla havet i mitten på 80-talet. Då skulle man bojkotta franska viner. Hur länge varade det? Efter ett tag kom man ju på att nog är det bra gott med franska viner ändå. De är ju typ bäst på det. Hur många minns detta idag? Och vad ska man förrsten göra med sina kvarvarande lunchkuponger? Växla in hos diskrimineringsombudmannen?

Förlåt min sarkasm. Men det är det här med tolkningsföreträdet som stör mig. Låt oss leka lite med tillmälet Pontius Pilatus. Om Jesus står för demokratin och alla människors lika värde – vem är det då som är Pilatus i sammanhanget?

Jag sträcker på mig i all min briljans – jodå, mitt samvete är rent. För jag gick ju ner och intervjuade Lugnetkyrkan redan för två år sedan och förde mina slutsatser vidare till den som ville se och lyssna.

Så enkelt är det ändå inte. För det är ingen lätt sak, detta. Mitt förslag innebär uppmaningen att låta oss skiljas som vänner. Var och en med sitt samvete.

Eller.

Vi kanske borde ha en fortsatt dialog med varann. Församlingen har skickat mail till mig och de övriga i kommunstyrelsen. Där understryker de att de vill vara en del av Falun och verka för stans bästa. Församlingen är en fri kyrka bland 300 andra församlingar inom Evangeliska Frikyrkan. Kanske vill de inte vara i konflikt med majoritetssamhällets värderingar i Falun? De vill ju verka för ett bra Falun, säger de. Kanske får de göra som de vill inom EF? Då kanske de ändrar sig?

Mitt förslag, som fler verkar instämma i, är att vi följer avtalet men avslutar det när det löper ut. Om Lugnetkyrkan inte ändrar sig i synen inom vissa värdegrundsfrågor vill säga. Då ligger alla kort på bordet igen.

Realaterade blogginlägg

Samtal med Lugnetkyrkan

Pontius Piltaus 2

Livsåskådning, Personligt, Språk

terra incognita

23 augusti, 201930 augusti, 2019av adolphson

Det är inte längre så läskigt som det en gång var. Då. Hela sjukdomsperioden har varit läskig. All organisation kring hennes bortgång har varit läskig. Flytten också.

Nu är det inte längre läskigt – nu är det mest lite tråkigt. Tråkigt att inte ha henne som samtalspartner, tråkigt att inte ha henne som mamma till mina barn, resesällskap eller tv-seriekompis.

Att inte hålla henne i mina armar är både tråkigt och läskigt.

Jag vet inte varför jag gillar att slänga mig med gamla latinska citat. Kanske är det för att pråla med något sorts uppblåst bildningsideal jag inte har. Kanske är det för att verka mer intressant än jag i själva verket är. Hoppas inte. Jag gillar latin, helt enkelt, det som uttrycks blir enligt min uppfattning väldigt tydligt. Lingua pura, typ.

Terra incognita är en antik term som betyder okänt land och användes som besteckning för vita fläckar, outforskat område, på kartor. Under sjöfararnas resor på 1400-talet återkom termen i allmänt bruk. Ofta illustrerades de vita fläckarna med farliga mytologiska djur som drakar, sjöodjur och sånt. Kanske gjorde man det som ursäkt för att området ännu var outforskat eller för att avskräcka andra från att försöka upptäcka det. Eller för att det helt enkelt var snyggt.

I dag förekommer inte begreppet terra incognita eftersom det inte finns oupptäckta platser på planeten (möjligen vissa delar av världshavens bottnar men det kan jag inte närmare uttala mig om). Och inte tjänar det mycket till att förse universum med en etikett av denna typ, för det blir ju att omfatta hela rymden det. Terra incognita används idag mer allmänt inom olika vetenskaper för ännu outforskade områden och ämnen.

Det var en stressig period när hon blev permanent inlagd på sjukhus. Trots att tidens oerhörda knapphet sällan medgav möjlighet till eftertanke var det någon gång under den tiden insikten slog mig – att det är så här det kommer att vara nu. Känslan av att alltid duka fram till tre istället för fyra. Behovet av att alltid vara tillgänglig för de små eftersom det inte längre finns någon back up. Att alltid vara lite trasig men aldrig låtsas om det.

Känslan av att det från och med nu alltid kommer att vara lite sämre, lite mer dämpat, lite mer sorgligt, lite mer trist.

Vi reagerar alla olika men jag minns alltså tydligt den första insikten. Efter att hetsat runt i ännu något göromål stannade jag plötsligt upp. Det här är inte något övergående, insåg jag. Hon kommer aldrig mer hem. Det är så här det kommer att vara nu. Det var stunden när den abnorma mardrömmen, det bisarra undantaget, den vedervärdiga orättvisan blev det vanliga och normala.

Och så har det varit sedan dess. Jag söker mina stigar i okänt land, jag sätter en fot framför den andra och vinglar långsamt framåt.

Jag bekämpar allt sedan insiktens ögonblick så gott som dagligen impulsen att rymma min kos, att dra, att plötsligt försvinna till en plats där ingen vet vem jag är, där ingen heller vill veta vem jag är och där inga krav finns. Jag drömmer om ensamhet av olika slag, om att guida amerikaner i Rom, att dra mig tillbaka till en enslig fjällstuga, om att emigrera till norra Kanadas skogar – där är det riktigt kargt och eländigt har jag hört.

Men så resonerar inte en ansvarsfull pappa, säger jag (ännu så länge) strängt till mig själv. Get a grip (vad nu det kan heta på latin).

Jag har i sommar tänkt på Harry Martinssons bok Aniara. Läser man ännu den, tro? Antagligen inte, folk läser sämre grejer nuförtiden, i den mån de läser alls, tänker jag i ett blandat utslag av bitterhet och inte så lite högdragenhet.

Aniara är ett rymdskepp som ska föra en rätt stor grupp, flera tusen, människor till Venus och Mars eftersom mänskligheten gjort jorden obeboelig. Men skeppet kommer ur kurs och fortsätter istället rakt ut i det stora, okända universum.

En perfekt metafor för mig och mitt liv.

Berättelsen handlar om hur de ombordvarande människorna hanterar och reagerar när den ofattbara verkligheten går upp för dem – att ingen räddning är möjlig, ingen hjälp finns att få. De är fast för alltid, eller åtminstone tills förråden tar slut eller skeppet kraschar.

Nu skulle det hela kunna utveckla sig till ännu en variant på Flugornas herre, men det gör inte Martinssons berättelse. Boken är, om uttrycket tillåts, skithäftig. En av mina favoriter.

Rymdskeppets hastighet är mycket hög vilket blir en kontrast mot det mänskliga livet inne i skeppet som är monotont och upplevs som stillastående. Vi människor är bra små när vi kommer utanför vår fysiska och själsliga tillhörighet.

Vad gör människorna ombord på Aniara med sin monotona tillvaro? Hur söker de tröst? Ja, när filosofin, vetenskapen, religionen och frosseriet visat sig svika, att inte räcka till, återstår bara att drömma eller låta tankarna fly verkligheten för att inte bokstavligt talat bli galen.

Sakta återvänder mina egna tankar till verkligheten.

Det finns ljuspunkter. Människor bryr sig, de är omtänksamma och snälla. De sista bestyren med gravplats och urnnedsättning närmar sig. Jag undervisar och mår bra av det. Häromdagen var det en elev som efter lektionen sa till mig att dina lektioner är som en timmes peptalk. Sådant värmer – och det är bra att hålla mitt inre ifrån mitt yttre. Kanske kan det inre och yttre åter mötas en dag, men där är jag inte än. Det inre färdas i otakt med det yttre, precis som människorna ombord på Aniara.

Jag har börjat gå på politiska möten igen och partikamraterna är stöttande och förstående. Det är fina människor i falu-centern.

Jag har passerat kartans fantasieggande rovdjur, jag är mitt ute i det stora okända. Jag är en av de åtta tusen passagerarna på Aniara.

Det är läskigt, men jag är åtminstone. Och det är väl inte så tråkigt, det.

Dagens musik får bli Adolphson & Falks Tyngdlös.

Källor:

Martinsson: Aniara

Bonniers Lexikon (äpplet)

Wikipedia

Foto, Historia, Mat och dryck, Mr Hyde/Neanderthalson, Personligt, Spännande människor

bild 58 – bridge over tw

17 augusti, 201918 augusti, 2019av adolphson

Ett citat från Bodil Malmsten som jag gillar lyder

sträva efter det enkla, det svåra kommer vi ändå inte ifrån

Teologen och historikern Ericus Olai har ibland angetts som den svenska historieskrivningens upphovsperson – antagligen eftersom hans skrifter ofta förhöll sig hyfsat neutrala till olika maktfaktorer i omgivningen. Han anses vara en av de viktigaste källorna till Sveriges historia från 1300- och 1400-talen men om honom som person är inte mycket känt. Historikern Erik Lönnroth skrev 1961

Är han den doktor Erik, som 1486 fick pantsätta sin hatt hos Arboga byfogde, är ett tragikomiskt missöde i hans sista ålderdom det enda mänskliga smådrag av honom, som blivit bevarat åt eftervärlden.

Jag vet inte, ska man lämna något efter sig är väl ett gäng tragikomiska missöden inte det sämsta?

Greve Moltke log två gånger: på sin svärmors begravning och när han såg Vaxholms fästning

Hur har sommaren varit, då?

Detta är väl den vanligaste frågan jag fått på sistone. Jo tack, den har varit bra. Och relativt vilsam. Flyttlasset gick två dagar innan midsommar varefter jag låste dörren och åkte till Stockholm. Att fira midsommar utan henne kändes outhärdligt så jag besökte istället min gamle vän Daniel som sedan några år lever ensam. Han och hans nya vän bjöd mig på en båttur i skärgården.

Därefter klev jag i land och träffade släktingar och andra gamla vänner.

Efter återkomsten till Dalarna blev det en tur till Tibble, igen.

Därefter gick färden till Örebro tillsammans med junior och alla tjejerna.

Det lär finnas ett vattenland i Örebro. Eller var det vattenhål? Själv bjöd jag in till kulturhistorisk vandring i slottsmiljö – men den fick jag företa ensam. Domage.

Bron över öret – i dubbel bemärkelse. Eller Suckarnas bro om man så vill

Slottet har jag sett på bild många gånger. Nu var det äntligen dags – allt medan junior led tusen dödar på något som kallas waterworld. Pommes frites hade man på badlandet, givetvis. Inte på slottet. Det är skillnaden.

Jag har det lite svårt när man spexar till historiska miljöer – men låt gå

Efter slottsvistelsen vandrade jag runt lite i stan – och träffade på Röda Korset.

Åter i Dalarna laddades det om för Söderbärke, a.k.a pärlan vid Barken, för att traditionsenligt fira Fredrik/Margareta-dagarna.

Efter att pliktskyldigast packat upp någon flyttkartong eller två var det åter dags att bege sig ut på vägarna – denna gång för besöka framsidan. Först Tivanders i Göteborg/Mölnlycke och därefter Styrsö.

”Goestan” gjorde verkligen skäl för smeknamnet.

Nästan lika gulligt som random barnbild – jag hann träffa Klas och Henrik igen!

Totalt sett, på grund av andra vuxnas oerhörda vänlighet, besöktes Liseberg inte mindre än tre (3) gånger. Jag vägrade de efterföljande två. Efter att jag fått min milkshake är jag liksom klar. Så inte döttrarna, tydligen.

Det är något med nöjesfält, något som jag inte gillar. Är det masshysterin? Känslan av att plötsligt betrakta världen från insidan av en gigantisk sockervadd? Att det kostar plenti? All of the above?

Det är något skrämmande med nöjesfält. Det är kanske Kings fel?

Nåja, huvudsaken är ju att barnen har kul. Men jag kan ju, som bekant, också spexa till det ibland – ge mig bara en lustig hatt och jag slår världen med häpnad! Alldeles gratis!

Varför en tonåring aldrig kan vinna över mig 1

I fädrens spår. Styrsö är alltid Styrsö – om än med lite nya hus här och där. I Halsvik märks dock relativt lite av tidens obarmhärtiga rand. Man tittar ut och fylls av ett inre lugn – men också av vemod. Den är bitterljuv för att jag delat vyn med så många som inte längre finns annat än i minnet. Som mormor och morfar, mamma, moster, syster, kusin och… hon.

En alldeles fantastisk sak med Styrsö är att springa på öns naturstigar för att avsluta rundan med att kasta sig i havet. Då lever jag. Då njuter jag.

varför en tonåring aldrig kan vinna över mig 2

Skulle man plötsligt få för sig att man lever för sunt är det bara att say the word så står han där redo att med ett inställsamt grin servera fin- respektive fulgin, cigarr eller så.

Det är lustigt, när det är vackert på västkusten slår det mycket. Inte allt, men mycket. När det är uselt väder är det väl som eljest. Då går man in i ett partytält där allt det goa och fina fortsätter. Släkten från Styrsö Tången bjöd in och släkten kom – från stan, från Halsvik, från Kössö (Köpstadsö). Kössö syd ligger för kännedom på Mallis, fick jag lära mig denna kväll. Bland mycket annat.

släktkalas på Viktorsgården (mammas morfar hette ((också)) Viktor

En kollega gjorde mig nyligen uppmärksam på krisens fyra faser – chockfasen, reaktionsfasen, bearbetningsfasen och nyorienteringsfasen. Den här sommaren har jag ägnat mycket tid till eftertanke. Jag har också sökt så många olika samtalspartners som möjligt för att få perspektiv och råd. Jag har med flit utsatt mig, oss, för i stort sett alla saker vi brukat göra under somrarna (med undantag för fjällvandring) för att denna sommar för första gången uppleva allt utan henne.

Teorin är att det ska bli lite lättare nästa gång. Det är teorin, det.

En annan vanlig fråga är hur mina flickor mår. Samma sak där. Jo tack, de tar det ännu så länge mycket bra även om jag inser att det kan komma reaktioner längre fram. Jag själv känner smärta över mycket – ibland annat när det inte pratas om henne i sammanhang där hon förr varit ett naturligt inslag.

Men det är väl så det är.

Jag har redan ställt in rätt så många saker med vänner och bekanta och för det är jag uppriktigt ledsen. Men jag har det tungt nu. Det mesta är över, tiden är plötsligt fri, alla exceptionella måsten utförda – och det är väl då de kommer, demonerna.

Jag är ännu i reaktion/bearbetning, förstår jag. Jag vill mest krypa upp i soffan med en god bok – och det tänker jag så långt det är möjligt också göra. Men endera dagen är jag väl på banan igen, kan man väl hoppas. Men just nu drar jag långsamt, men resolut, i handbromsen. Jag kan inte kosta på mig att bli sjuk, också.

Hm – something is rotten in the state of Denmark

Döttrarna kommer först, alltid är det så.

Jag har under sommaren i allt väsentligt strävat efter att följa Bodil Malmstens uppmaning och lär fortsätta göra så. Livet är fullt av såväl tragiska som komiska livsöden så det är bara att tangle on och göra det bästa av sin stund här på jorden (som Fuglesang och Armstrong möjligen sa).

Det finns trots allt så mycket fint, varmt, gott och bra att glädjas åt. Det pantsätter jag härmed min hatt i Arboga på!

relaterade blogginlägg:

Greve Moltke

Foto, Personligt

Bild 57 bröllopsdag 19/0

5 augusti, 201911 augusti, 2019av adolphson

Det är den tiden när alla lägger upp bilder på diverse olika bröllopsdagar. Och här sitter jag med en frånskild trebarnsfar som enda sällskap. Det är bra sorgligt. Lite som bröderna i filmen Änglagård. Nåja. Fem tjejer är också här. Nämligen våra barn.

Idag firar vi alltså bröllopsdag, min bror och jag. Fast det gör vi inte, för hon är ju död. Och han som sagt frånskild. Jaha, ja. Vad göra? Jag stack ut och sprang här på Styrsö, ön med världens bästa löprunda, kastade mig efteråt direkt i havet, muntrade upp en morgonsur YB Södermalm, drack kaffe på balkongen och blickade ut över det här:

How is that for dopamin? Sedan tänkte jag förvisso en stund på den där dagen för nitton år sedan. Det var en bra dag, och jag saknar henne, men jag har det också ganska fantastiskt här och nu, måste jag en aning motvilligt erkänna.

Min morfar, hjälten. Föredömet. Han kände nog inte efter så mycket. Han bara gjorde saker. Bland annat var han med och räddade besättningen från en båt som förliste utanför kusten i norra Norge.

För denna insats erhöll han norske kungens tapperhetsmedalj. Medaljen är liten, närmast oansenlig, men den symboliserar mycket. Många är det som hade bland annat morfar att tacka för sina liv. Han fick den i Kristiania 1920 – för nästan hundra år sedan. Han var då tjugoett år gammal.

Så här lyder diplomets text:

Överensstemmende med den norske regerings instilling har det under 9:e april 1920 behaget hans majestaet kongen at tildele Ivar Isaksson medaljen for Aedel Daad i Sölv for utvisat haederlig forhold ved redning av de gjenblevende av passasjerer og beselning på det i Bergen hjemmehörende ss ”Hprtense Lea” ved dettes forlis den 21 september 1919.

Kongelige Departement for Handel, Sjöfart og Industri. Kristiania 26:de april 1920

Min morfar, hjälten. Det finns mycket att berätta om honom. Han har satt ett avtryck i mig som jag inte mycket efterliknar men ständigt eftersträvar. Det är på honom jag tänker idag. Morfar hade inte gnällt så mycket över en förlorad kärlek utan mest fortsatt sträva på.

Jag får som efterlevande faktiskt bära medaljen. Men jag kunde inte förmå mig, jag skulle krossas under dess tyngd.

Nej, det är kanske dags att sluta spegla sig i backspegeln. Man är den man är präglad av människor man mött och levt med. Morgondagen är personlig, den får man prägla själv. Liksom medaljer av olika slag, antar jag.

Jag får framgent fira bröllopsdag i minnet och tillsammans med tärna Anna-Karin Karlsson och bestman Magnus Darke. Den bästa mannen. Hjälten. Föredömet. Jag tror jag tar och lägger upp en bild på honom, om inte annat för att känna mig som alla andra i sociala medier.

inte är vi så sorgliga, egentligen. Man tager helt enkelt vad man haver, sa Anna Christina Warg.

Relaterade blogginlägg

Morfar från Gullholmen

Historia, Livsåskådning, Personligt

(parentes)

1 augusti, 20191 augusti, 2019av adolphson

Jag har fått många fina reaktioner på mitt offentliga terapiarbete. Någon undrade dock nyligen vad det är jag håller på med egentligen. Jag funderar över om det kan vara på det viset att denne någon uttrycker vad fler tänker. Säkert är det så.

Så vad är det jag håller på med egentligen? Skriver och sprider dystra, låt vara känslomässiga, texter om min och hennes svåra sjukdomstid, är väl en beskrivning som passar rätt så väl.

Det enkla svaret är annars att jag håller på att frigöra mig. Vi är alla i någon mening det förflutnas fångar och jag håller för min del på att frigöra mig från historiens grepp.

Det är nämligen därför vi studerar historia. Eller så är jag mer än lovligt hoppfullt influerad av självaste Winston Churchill:

History will be kind to me for I intend to write it

Det är detta som är grejen med historia, det som skiljer ämnet från nästan alla andra vetenskapliga discipliner, nämligen att den inte följer några fasta regler och därför är svår att förutsäga. Medan en ekonom förväntas förutsäga effekten av en förändrad ränta eller en meteorolog det kommande vädret så är historikern alltid färgad av åsikter och känslor.

Jag förväntade mig att läkarna tydligare skulle kunna uttala sig om Malins odds och även förekomma dåliga effekter av hennes behandlingar. Förutsägelsen att förra sommaren inte var den sista visade sig inte stämma. Inte alls, faktiskt. Därför reagerade jag på fakta negativt. Jag ville hålla någon ansvarig.

Men det finns ingen att ställa till svars. Inga felbehandlingar eller misstag skedde, nej, man tillämpade känd och beprövad vetenskap och uttalade sig mer eller mindre träffsäkert om förväntade resultat.

Men ändå, någon måste det väl finnas att skylla för att det inte gick som jag ville, för att framtiden inte blev som tänkt, tänker jag när jag ser tillbaka. Jag är sålunda i full färd med att konstruera ett stycke historia som kommer att prägla oss närmaste under återstoden av våra liv. Och möjligen därefter.

Nutiden, eller verkligheten om man så vill, skiljer sig alltid för mycket från det förflutna för att historien med någon större träffsäkerhet ska kunna förutsäga framtiden. Det är alltid nutiden det handlar om. Alltid.

Den omfångsrika historieskrivningen om Karl XII säger mycket mer om den tid under vilken den aktuella skildringen tillkom än om Carolus Rex egen tid. Det fungerar dåligt att studera Hamurabis lagar för att finna vägledning i rättsprocessen mot en känd amerikansk musiker som arresteras i Stockholm i slutet av 2010-talet (även om en viss president vill antyda att Sveriges lagar är forntida).

Vetenskapen ägnar sig åt att undersöka ny, oprövad mark för att möjliggöra andra framtider än de man normalt sett klarar att föreställa sig. Ett viktigt skäl till detta är att försöka göra oss medvetna om möjligheter vi normalt sett inte överväger. Därför vill vetenskapen göra nya upptäckter, skörda nya vetenskapliga rön.

Detta gäller självfallet också historieämnet och, hävdar jag, i synnerhet den personliga historieskrivningen. Vi studerar inte historia för att i evighet återupprepa det som hänt, för sakens egen skull, utan för att frigöra oss ur det förflutnas grepp. För att gå vidare med så många valmöjligheter som möjligt.

Alla människor är födda in i en viss tid och plats. På den platsen och under den tiden råder vissa lagar, normer och ekonomiska/sociala/politiska system som är typiska just där och då. De människor som lever under den aktuella perioden tror att dessa sakernas tillstånd är naturliga, det som alltid kommer bestå, att man är klar med utveckling och förändring. Man har gått i mål, loppet är färdigt.

Så till exempel ansågs allmänt i Europa i slutet av 1800-talet att mänskligheten nu peakade. Nu var den bästa av alla tider, vilken lycka att få leva under just denna tid, resonerade man. Se bara på allt fränt vi åstadkommit och upptäckt. Eiffeltornet, nordpolen, tvåkammarsystemet och grejer.

Så typiskt oss människor. Så kom första världskriget och vad som därefter följde. Efter den stora katastrofen började man en bit in på 1920-talet nostalgiskt att blicka tillbaka på årtiondena före 1914 som man lite drömmande döpte till la belle epoque. En benämning som alltså sa betydligt mer om 1920-talet än 1880-talet.

På samma sätt skulle det vara enkelt för mig att anse att jag upplevt det bästa tills undergången inträffade och att allt ska vara jävligt hädanefter. I helvete heller, tänker jag.

Vi glömmer lätt att historien format oss, detta samhälle, vår nuvarande situation, och våra liv. Hur vi tänker, känner och pratar. Den har givit mig en familj – som fortfarande finns kvar. Det väsentliga är inte hur allt var eller hände utan att det var och hände. Den viktiga frågan att ställa sig är: vart går vi härnäst?

Historien tvingar oss ofta att se endast en möjlig framtid och att springa mot den med döden i hälarna. Vi försöker sällan på egen hand ändra riktningen för att ta oss emot en alternativ framtid.

(Nåja, vissa undantag finns – på gott och ont. Som Adolf Hitler. Som Nelson Mandela. Som Greta Thunberg. Många gillar vissa av dessa fritänkare, vissa gillar andra. Vi har alla ett val att göra härvidlag.)

Vi studerar alltså historia, både den personliga och vår gemensamma, för att göra oss fria från predestination – förutbestämmelse. För att göra oss/sig fria från det vi upplevt eftersom det i allt för hög grad styr vårt kommande beteende. Vi analyserar historia för att upptäcka möjligheter våra förfäder, eller vi själva, inte kunde eller ville tänka sig. Vi studerar historia för att bli fria i största allmänhet, helt enkelt. (Vilket antagligen är anledningen till att makten ofta vill kontrollera historien.)

Genom att ganska öppenhjärtigt gå igenom den svåra tid som blev slutet för mitt och Malins gemensamma liv, genom att bearbeta de mörkaste ögonblicken, ljuspunkterna och kärleken hoppas jag att snart kunna känna, drömma och tänka på ett annat sätt.

För jag känner mig, och har gjort så under lång tid, låst, fast i cancerns skugga. Jag längtar efter fler alternativ att begrunda än endast de få, dystra, jag under lång tid sett eller känt.

Historieskrivning behöver inte handla om gruppers kontroll och makt. Det kan också handla om personliga handlingsalternativ och möjligheter. Vilken möjlighetshorisont man ser. Så är det för mig. När detta är bearbetat är det i någon mening också klart. Klart, men inte glömt.

Förändring, oavsett om den handlar om rasistiskt eller sexistiskt förtryck, suffragetter, Marx, Metoo, samer, rösträtt eller vad det än månde vara, har alltid börjat med att någon eller några sett historien på ett nytt sätt. Och den nya synens främsta syfte är att tala om för oss andra att den bestående, gängse, traditionella, ordningen inte på något sätt är oföränderlig.

Historien lär oss att det finns en samling olika, ofta slumpartade, händelser som skapat den situation vi har och genom att analysera dessa kan vi ta ut en annan riktning, tänka och känna annorlunda, skapa en ny framtid. Det är därför vi måste studera exempelvis nazismens illdåd – inte för att föreviga och återupprepa dem utan för att frigöra oss från dem.

Så detta är vad jag håller på med, egentligen.

För att sammanfatta. Jag bör inte bara gå vidare hur som helst – utan riktning eller mål. För då blir enligt detta resonemang framtidsutsikterna begränsade. När jag bearbetat inte bara två år av sjukdom utan också drygt två decenniers samvaro är jag fri att forma vilken framtid jag vill. Inte fri i bemärkelsen glömska utan fri genom rätten och möjligheten att tala, tänka och känna utan styrning från det förflutnas kalla skugga. För även om minnena är varma så blir den nostalgiska skuggan kall. Det blir denna kyla som får grepp om en om man enbart dröjer sig kvar i minnet, lever i det förslutna.

Det var inte bättre förr – bara annorlunda. Vad framtiden bär i sitt sköte är inte för det förflutna att besvara.

Källor:

Harari, Homo Deus – en kort historik över morgondagen