Kategori: Livsåskådning

Foto, Livsåskådning, Sång och musik

bild 29 – reuterdalsfejden

av adolphson1 kommentar till bild 29 – reuterdalsfejden

Konflikter eller olika perspektiv – det är väl bra saker, det? Olika tider, platser och generationer går igång på olika saker, så är det ju. Jag gillar förövrigt själv att fundera över och studera sånt. Vad är rätt? Vad är fel? Enligt vem och varför?

På ett möte nyligen surnade plötsligt min nya, yngre, historiekollega till och utbrast: Typiskt dig att inte gilla Håkan Hellström, Fredrik! En gaphals från Göteborg? Jag är inte imponerad, det är riktigt. Det finns i så fall andra, mycket bättre, göteborgare. Som Freddie Wadling, exempelvis. Och det säger jag inte bara för att han nyligen lämnade oss, jag var ett fan redan under Blue for two-tiden. Men det imponerade föga, tydligen.

När Vilhelm Moberg 1949 utgav Utvandrarna utbröt debatt. I berättelsen förekommer ett citat från en av karaktärerna, Ulrika, riktat till en kyrkvärd som kallar henne hora:

Hora för dig, kyrkvärd? Vad sade du till mig förr i världen? När du kom till mig med riksdalerna i ena handen och kuken i den ann´ra?

Sådant sa man inte hursomhelst dåförtiden, inte ens i fiktionens värld. En samhällsdebattör, Ebbe Reuterdahl, kritiserade Moberg. Till saken hör att Ebbe var pingstvän och ansåg att de verkliga utvandrarna genom romanen skildrades som en samling perversa individer. Konflikten kom att stå mellan kultur vs religion och var en del av en större moraldebatt. Ebbe var så upprörd att han skrev debattartiklar och spred cirkulär (dåtidens motsvarighet till sociala medier) som han spred inte bara i Sverige utan också i de amerikanska svenskbygderna. Det genomgående temat var att boken var att betrakta som ”smutslitteratur”. Saken eskalerade till ett regelrätt debattkrig och Ebbe publicerade slutligen en artikel Vem har rätt? I litteraturfejden Moberg – Reuterdahl. En artikel som fick flera riksdagsmän så upprörda att någon krävde att Moberg skulle sättas i fängelse och en annan eldade upp boken.

Det offentliga Sverige följde kampen mellan de två. På debattsidorna stod Reuterdahl tämligen ensam även dåtidens litteraturvetare och kulturskribenter ansåg boken vara litterärt betydande, moraliskt förkastlig eller inte. Paradoxalt nog bidrog konflikten till att boken blev en kommersiell framgång. Idag minns ingen Ebbe medan Wilhelm är odödlig.

I helgen var det Åfest i stan. Åfesten innebär östtyska karuseller, blingbling, langos och… Dolly Style. (Förlåt min surmagade inställning, typiskt mig att inte gilla Håkan Hellström, liksom). För Dotter 2 var detta i alla händelser en stor sak – hon kan låtarna. Vi fick bra platser och hon intog bekvämt mina axlar under en halvtimmes tid.

Det var efter konserten problemen började. Med i sällskapet fanns en kamrat som firade födelsedag. Vi råkade alla efter konserten hamna i fel ände av autografskrivarkön men en vakt släppte som tur var in barnen också från det hållet. Tills en barsk agent resolut meddelade att nu var det minsann slut med det. Vi befann oss plötsligt sist i kön på den andra, regelrätta, sidan. Dotter 2 och hennes kompisar, liksom förövrigt även Dotter 1, var besvikna. Och vad gör man inte för sina barn? Jag stegade sålunda raskt fram till vakten och sa som det var – med tillägget att vi hade ett födelsedagsbarn bland oss. Vi fick fri lejd av den barmhärtige. Sedan dök dock Häxan Surtant, förlåt, agenten, upp och menade att nehej, det här, det gick då rakt inte för sig. Då klev Dotter 2 fram i ett sista försök att för sin vän (vännen hade överlämnat en teckning som hon gärna ville ha tillbaka med autograf) rädda situationen. Dolly Style, som bara hört agentens version, avspisade dock flickorna. Besvikelse.

Åter hemma framgick att det var jobbigt för Dotter 2 att ha, som hon upplevde det, grälat med sina idoler. Det hjälpte föga och intet hur mycket jag än försökte påtala det coola i att ha grälat med just Dolly Style. Efter en sträng blick från barnens mor bytte jag taktik. Det samtalades länge. Kontentan blev insikten att idoler kan vara storartade musiker men inte alltid lika storartade människor. Jag berättade upplysningsvis också om min egen idol Jussi och hans liv. Vidare, fick jag nog till sist erkänna, var den ende som i någon mening gjort något fel i hela den här historien egentligen jag, hennes far. Och möjligen vakten. Varför, undrade Dotter 2. Jo, jag chansade ju på att barnen skulle få gå före alla andra barn som lydigt (nåja) stod i kö och hade jag inte gjort som jag gjorde hade ju inget av allt detta hänt. Sedan analyserades ingående de olika bandmedlemmarnas agerande under händelseförloppet.

Det märkliga är att Dotter 2 faktiskt lät sig nöja med detta. Sanningen är mitt vapen. In hoc signo vinces.  

Ja, det är svårt. Det enda man kan göra, antar jag, är att med jämna mellanrum plocka fram sina övertygelser ur sitt inre och syna dem. På så vis har man i alla fall  en hyfsad chans att då och då rensa ut lite gammal skåpmat som hunnit ruttna till fördomar. Håkan Hellström kanske inte är så dum, när allt kommer omkring.

Foto, Jämställdhet, Livsåskådning, Personligt, Sång och musik, Skola

Bild 26 – premiär

av adolphson
Bild 26 – premiär

I veckan var det dags! Premiär! Min förstfödda, Mina Anita Margareta, skulle begå scenpremiär på Dalateatern. Genren? Musikal, förstås. Och vad avser premiärnerver så var det nog mer hennes fars som var rejält i darrning.

Det ska väl erkännas att jag haft mina funderingar om vilka aktiviteter mina barn ska ägna sig åt. Idrott är väl bra. Musik mycket viktigt. Vi är ju en musicerande familj, bevars. Jag menar, en potentiell läsare hör ju. Så enfaldigt, åtminstone normstyrt, för att inte säga fördomsfullt, resonerat. Vem är jag att förutbestämma mina barns kommande liv? Jo, deras pappa. Mannen i hemmet, han som bär byxorna i familjen. Nonsens. Men pappan deras, det är jag. Vilket ansvar. För egen del har jag alltid älskat scener, att få framträda, uppträda, så länge jag också fått välja form för framträdandet. För mig har det sceniska alltid handlat om vokaliserande – antingen genom sång eller tal. Under dessa omständigheter känner jag mig alltid bekvämt säker. Och visst är det en njutning att få framföra något som andra förhoppningsvis får ut något av. Det har därför hänt att jag då och då försökt öva mina döttrar i offentligt talande. Jag möter ju så många ungdomar och vuxna, har jag resonerat, som har stora problem med detta och jag har för länge sedan insett fördelarna med att någorlunda (eller till fulländning) behärska vardags- eller arbetslivsretorik.

Därmed inte sagt att jag själv är så framträdande inom dessa genrer. Och… det finns olika sätt att uppträda, som sagt. Jag är på många sätt glad att jag har döttrar. Visst älskar väl alla föräldrar sina barn och visst hade jag naturligtvis älskat ett par söner lika mycket. Men vilket enormt ansvar som följer med att vara förälder till pojkar. Det är nästan läskigt, när jag tänker närmare på saken. Som min gamle ungdomsidol Mauro Scocco relativt nyligen sa: ett föräldraskap innebär att minimera den skada alla föräldrar tillfogar sina barn. Även om Mauro spetsar till det lite så handlar uppfostran av tjejer som jag ser det mycket om att uppmuntra mod, självkänsla, att kräva sin rätt, inte acceptera orättvisor samt att behärska ett visst mått av självförsvar.

Att uppfostra killar innebär mycket mer att få dem att vilja och kunna ta ansvar för en norm som (oftast) andra pojkar och män står/stått för och att därmed ibland gå emot det egna könet samt att livet igenom se det som naturligt att avstå från en privilegierad tillvaro och orättvisa fördelar som deras könsidentitet förser dem med. Ujujuj. Som om det inte var svårt nog att vara förälder.

Det har varit temadagar om jämställdhet på skolan. Mycket intressanta dagar där normer diskuterats och vänts och vridits på. Status, exempelvis, kopplat till norm, är intressant att diskutera. Hur lätt är det för en kille på en praktisk utbildning att på det offentliga dansgolvet bjuda upp den i hans tycke snyggaste killen på natur? 

En annan sak: de elever som aktivt väljer bort att delta under dessa dagar – vad säger man till dessa? Nja, jag har som princip att aldrig skälla de frånvarandes frånvaro på de närvarande. Även om de frånvarande har alla tänkbara goda skäl som ursäkt för sin frånvaro säger detta också något om synen på genus i samhället. Man kan säga tusen gånger att man är för lika villkor mellan könen men när det kommer till att prioritera verkligt engagemang så talar de tomma stolarna sitt tydliga språk. Frånvaro är också en sorts ställningstagande.

Förresten, som Saraclaes påpekande: man är en begränsning när det gäller normer – använd istället jag eller människa. Eller för att fortsätta citatkastningen så tycker jag också att det Anders Borg en gång sa är en bra sak när han förklarade varför han var feminist: För att jag kan räkna.  Vad han politiskt lade i begreppet feminist låter jag dock vara osagt. Och han med, kanske. Efter föreställningen på Dalateatern befann jag mig – som alltid när jag upplevt en föreställning där människor totalt hängivit sig för min skull –  i ett inre tillstånd av stor ödmjukhet inför det jag fått uppleva.

Den som låter sin inre stjärna lysa för andra är verkligen en äkta människa i ordets alla bemärkelser: han, hon eller hen. Gammal som ung. Oavsett verksamhet. Det är genom kulturen vi visar varför vi egentligen finns till. Det är kulturen som definierar oss som människor. Även om vi vuxna uppmuntrat och stöttat engagemanget i musikalen så funderade jag ändå lite efteråt över det här med att jag har haft uppfattningar om vad mitt barn borde ägna sig åt. Det viktigaste jag kan göra med den tid mina barn vill leva tillsammans med mig är att hjälpa dem att anpassa sig till det Sverige som finns i dag, här och nu.Det gör jag knappast genom ålderdomliga uppfattningar om vad de borde ägna sin fritid åt. Det får de väl för tusan bestämma själva.

Eller som jag brukar säga till mina kvinnliga elever på tal om varför det är särskilt viktigt för dem att engagera sig i diskussionen på lektionerna: I hela deras liv kommer de nämligen att vara omgivna av snubbar som oombedda kommer att prata och babbla – allt som oftast på deras bekostnad, tid eller möjligheter. So dont let them. Det är lika bra att börja öva sig i att snacka även om historia (märkligt nog) kanske inte är deras favoritämne.

Till sist: titta på bilderna. Se vilken glädje och värme de utstrålar. Se så kul hon har. För mig bevisar det faktum att glöden tar sig igenom en mobilkamera att verklig glädje, skönhet och kärlek kommer inifrån. Och där inne är vi ju alla i stort sett lika. Konsten är lång, livet är kort, som Hippokrates sa. Alla bilder är publicerade med huvudpersonens nådiga tillåtelse. Jag har ju uppträtt för massor med folk. Hur många tror du kollar din blogg, liksom?

Jag älskar dig, lilla tjej.

Demokrati och samhälle, Livsåskådning, Mr Hyde/Neanderthalson

God of the gaps…

av adolphson

…är en term tänkt att förklara luckor i vetenskapen med religiösa alternativ. Det vi inte vet är alltså lika med Gud. Ur ett filosofiskt perspektiv kan man kanske se benämningen som ett försök till svar på teodicéproblemet.

Utifrån sett är det lätt att tycka att förklaringen är att göra det lite väl lätt för sig – och den har inte stått oemotsagd.

Dietrich Bonhoeffer, exempelvis, var tysk präst och motståndare till nazismen under andra världskriget. Han dödades av nazisterna och formulerade i sin bok Ett liv i gemenskap citatet Vi ska finna gud i det vi vet, inte i det vi inte vet.

Bonhoeffer använde religionen för att bekämpa ondskan. Mönstrar vi ut de svaga går gemenskapen förlorad är en annan del av innehållet i boken.

Jihad betyder heligt krig. Genast dyker måhända bilden av skäggiga militanta jihadister upp på näthinnan. Men en inte ovanlig muslimsk tolkning av begreppet innebär att det i själva verket är individens, den enskilde muslimens, kamp mot tillvarons alla dåligheter och frestelser som avses.

Kanske passar Anonyma Alkoholisters bön som jämförelse i synen på vad det gudomliga kan innebära i sammanhanget:

Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.

—

Vad gott tjänar oss religion, invänder kanske någon. Nå, den frågan är allt för stor och komplicerad för en blogg (ens av denna magnitud – av de sju dödssynderna är det nog högmod, och någon enstaka gång frosseri, jag oftast gör mig skyldig till är jag rädd. Jag skämtade förvisso – men ändå).

Vad händer efter döden? Hur stort är universum? Vad innebär det att inte existera?

Den mänskliga hjärnan kan nog inte, rent filosofiskt, greppa begreppet ingenting. Därför finns religion, kanske. För att överbrygga de svarta hål vetenskapen på ett tillfredsställande sätt ännu inte hunnit förklara.

God of black gaps.

—

Annars kan ju ett alternativ, eller komplement, till religion och vetenskap vara demokrati. Demokrati bygger på vårt deltagande. Kanske är det så att vårt engagemang där sådant saknas gör oss gudomliga. Eller som Walt Whitman uttrycker det:

To be indeed a God!

För att konkretisera: det har väl inte undgått någon att värnplikten ska återinföras. Debatten har böljat fram och åter. En del röster har höjts till förmån för att bredda den värnpliktiges uppgifter.

Det tycker jag är en god idé. Det finns så mycket begåvade människor, och även andra, vars erfarenheter borde komma till ättre nytta. Så jag säger att istället för att tycka till på Facebook eller på andra ställen – låt alla tjänstgöra ett år som lokalpolitiker.

Någon gång under sitt liv förväntas varje medborgare göra en insats för demokratin, helt enkelt.

Fast det går ju inte. Vi kan inte tvinga fram engagemang.

Alltså säger jag så här: istället för att sitta vid datorn och prata rakt ut i luften uppmanas du att ta plats i en politisk nämnd, gå på partimöten, spendera en mandatperiod i kommunfullmäktige eller landstingsfullmäktige.

Kort sagt – gör något. Det inte bara den sannskyldige demokratens moraliska skyldighet – det är och så en annan definition av det mänskliga. Det är engagemanget om gör oss mänskliga och det är det mänskliga som gör oss gudomliga.

Avslutningen på denna pseudofilosofi blir en hemmasnickrad parafrasering av AA:s bön:

Människa, acceptera att du kan förändra, se din kraft att vilja det och inse att du ständigt bör försöka. 

 

Relaterade blogginlägg

Fermis paradox

Värnplikten

 

 

Källor:

Dietrich Bonhoeffer Ett liv i gemenskap

Jan Hjärpe – professor em i islamologi

Demokrati och samhälle, Livsåskådning, Politik

Sprickor i glastaket

av adolphson

Samtiden ser oftast inte de små sprickorna i bygget. Början till förändringen. Det är det historikerna som gör – fast i efterhand.

De romerska kejsarna på 200-talet, exempelvis, såg måhända inte sprickorna i fasaden, de uppfattade inte det faktum att det blev allt svårare för Rom att hålla sina gränser som ett tecken på imperiets kommande undergång.

395 delades icke desto mindre riket i två och 476 var det klippt för den västliga delen.

—

Just nu deltar jag i tre olika debatter. Kanske hänger de ihop, vad vet jag, eftersom de handlar om normer och etiska ställningstaganden i vår tid. Kanske kommer debatterna i efterhand sammantaget visa sig vara ett bland flera tydliga tecken på att en ny tid står för dörren?

—

Den första diskussionen handlar om barnmorskan Elinor Grimmark som åberopar samvetsfrihet som stöd för att vägra utföra abort. Hon fick sparken (eller vägrades anställning) och stämde därför landstinget ifråga.

Det hela har valsat igenom det svenska rättsväsendet och hon tänker uppenbarligen driva det ända till EU-domstolen för att få rätt. Hon kan göra så därför att hon får ekonomiskt stöd av en stor amerikansk organisation, ADF, som gör det för att de vill påverka europeisk abortlagstiftning. (Lyssna på  Ekot om det här).

Vad jag vet finns det bara två yrkesgrupper i Sverige som har så kallad samvetsfrihet: journalister kan inte tvingas göra reportage som strider mot deras övertygelse och militärer kan av samma skäl inte tvingas utföra vissa samvetsvidriga order.

Barnmorskan vill inte, med hänsyn tagen till sin religiösa tro, utföra aborter och åberopar samvetsfrihet.

Jag närmar mig frågan ur ett filosofiskt perspektiv. Etik handlar ytterst om frågorna vad som är rätt och vad som är gott. Platon pratar om ethos och menar med begreppet vår inre känsla för vad som är rätt. Kanske menar han därmed vad vi i dag kallar samvetsfrihet.

Men alla i ett visst samhälle kan inte agera efter sin personliga inre övertygelse (det kallas för anarki) och för att kunna avgöra var de gemensamma gränserna går måste ett samhälle enas om några grundläggande principer.

Dessa principer skulle vi  kunna kalla för en, eller flera, norm(er).

DT:s konservativa krönikör Frida Park har i flera debattartiklar (både i DT och Expressen) argumenterat för att samvetsfrihet ska råda för barnmorskan. Och hon är inte ensam.

Om vi inte enas om hur långt samvetsfriheten för individen ska sträcka sig i ett samhälle och vilka etiska principer som ska gälla kan ju vilken brottsling som helst anföra samvetsfrihet som argument för att rättfärdiga sina handlingar.

Det har genom historien funnits, och finns tyvärr fortfarande, gott om vanföreställningar som syftar till att rättfärdiga patologiskt sjuka och vidriga beteenden av olika slag.

En sådan etisk samhällelig gräns jag efterlyser har vi dragit är när individens handlingar drabbar andra människor. Därför har vi oftast lagstiftat till förmån för den svagare parten: offret.

Och det är därför som barnmorskans samvetsfrihet är underordnad den vårdsökandes önskan och behov.

Här räcker det inte heller med att säga att en annan barnmorska kan utföra ingreppet. Vi måste istället tänka tanken att hon, just Elinor Grimmark, är den enda tillgängliga barnmorskan för den kvinna som just där och då av personliga skäl vill genomföra en abort.

Det kan inträffa.

Det är det som menas med begreppet princip.

Det moraliska valet består i stället i att var och en som väljer ett yrke själv har ansvaret att pröva om det yrket är förenligt med vederbörandes samvete. Om inte får personen söka ett annat arbete och där (i det här fallet) abort inte ingår.

Det går alltså inte att jämföra med journalistens eller militärens samvetsfrihet.

Vi kan givetvis ha olika åsikter huruvida vi ska säga ja till Grimmarks krav. Men om vi gör det så bör vi vara medvetna om att vi samtidigt lägger en pusselbit i mönstret för en förändrad norm i vårt land. Det räcker liksom inte att säga – titta, det fungerar ju i Norge!

Tillsammans med vad som sker i Ryssland, USA och på många andra håll i världen just nu utgör pusselbiten Grimmark som jag ser det en del av ett obehagligt, svart, ålderdomligt pussel från en förfluten tid.

—

Den andra diskussionen handlar om Moderaternas samarbete med SD. Jag har lyssnat och läst mycket i frågan. På TV, i radion och tidningar men framförallt på vad M-ledningen äger om saken.

Och det de säger är att de vill behandla SD som alla andra partier eftersom den tidigare strategin, att isolera dem, inte fungerat. Jag personligen tycker inte tanken om samarbeta med SD är så tilltalande (vilket jag tidigare återkommande argumenterat för).

Uppenbarligen tycker inte L och C det heller. Man behöver inte vara någon större analytisk stjärna för att inse att alliansen är körd om detta fortsätter. Det som är fascinerande är att av de moderater jag känner är det några som vägrar erkänna innebörden i det partiledningen gör. Tvärt om blir de arga när jag frågar om det.

Men frågan handlar inte om att misskreditera M, nej, sakfrågan handlar om att be partiet motivera sig. Istället får jag goddag yxskaft-svar i stil med att nej, M ska inte samarbeta med SD. Nähä då! Inte.

Jag blir förvirrad. Är det en svensk variant på alternativa fakta eller försöker man skyla över det ledningen av partiet gör? Oavsett vilket tycks det mig som den svenska politiken är på väg in i ett nytt skede.

Inte mig emot, egentligen.

—

Den tredje diskussionen hänger måhända tydligare ihop men den ovan. I lördags publicerades min och kommunalrådet Joakim Storcks debattartikel i lokaltidningen. Den rörde inte helt oväntat om i den röda myrstacken.

(Det är en liten stad. Nog får man utstå syrligheter och glåpord i den lokala offentligheten, men det kan det vara värt. Jag säger vad jag tror på och den som inte håller med får gärna försöka övertyga mig.)

Tanken med artikeln var ju knappast att övertyga politiska motståndare. Nej, snarare handlar det om att ge väljarna en alternativ bild. Vi i C ser nämligen inte alla välfärdsföretagare som skurkar och tror inte vinst i sig är något fult.

Att S låst fast sig så i frågan är lite konstigt. Det var ju de som initierade det hela en gång i tiden. Att gå armkrok med V verkar inte heller vara ett framgångsrecept. En modern socialdemokrati kan vara en väl så intressant samarbetspartner för både L och C om M fortsätter sitt (i mina ögon) grumliga samtal om (med) SD.

Menar statsministern allvar med samarbete över blockgränserna måste han nog byta fot (igen) i frågan om vinst i välfärden. Det blir kanske en efterträdare i så fall. (Juholt lär förövrigt ha blivit ambassadör på Island).

—

Jaha, det svåra var ju alltså att se sprickorna innan bygget rämnar. Om nu inte det är hela syftet, förstås.

Historia, Livsåskådning, Mat och dryck

Minervas uggla

av adolphson

Minervas uggla är djuret som får syn på saker i skymningen, då det svårt för andra att se. Skymningen kan också ses som en metafor. Minervaugglan avbildades av de antika grekerna sittande på vishetsgudinnan Athenas hjälm.

Som ett par extra vakande ögon, kanske.

I dåtidens Aten var ugglan så populär i bildkonsten att den gav upphov till ett talesätt: att sända ugglor till Aten, vilket motsvarar det moderna svenska uttrycket att bjuda bagarbarn bröd.

—

Makaroniskandalen inföll i det Adolphsonska hemmet när den högt uppburne kock-pappan skulle laga köttfärssås men hade slut på spagetti. Nej, såklart inte – jag bara luras.

Verklighetens makaroniskandal lyder emellertid annorlunda. Marconiskandalen utbröt nämligen i England 1912 och i dag skulle vi förmodligen kalla händelsen för insiderbrott.

Det som var skandalöst, och möjligen också brottsligt, redan 1912 var att högt uppsatta medlemmar av regeringen gjorde privata vinster baserat på information om företaget Marconi Company som de erhållit i egenskap av statsråd och ministrar.

De aktuella regeringsmedlemmarna hade nämligen i förväg känt till att staten snart skulle ge ett synnerligen lukrativt kontrakt till företaget och passade därför på att, innan detta blev allmänt känt, köpa andelar i det.

Det fanns religiösa och antisemitiska strömmar i konflikten och det har även spekulerats i huruvida anledningen till bråket också var ett intresse från politiska motståndare att misskreditera regeringen så mycket som möjligt.

—

En värre skandal är Macchiariniskandalen.

Paolo Macchiarini var en upphöjd och berömd kirurg som lurade en stor del av världen. Jag känner inte närmare till hans tidigare meriter men han menade sig stå för en ny revolutionerande metod att att operera in nya artificiella luftstrupar på patienter.

Det verkar som forskarvärlden i allmänhet och Karolinska institutet (eller sjukhuset, dessa är ju inte samma sak) i synnerhet tagit honom på orden utan att begära evidens eller att ordinarie rutiner för nya forskningsmetoder följts.

Efter att sex av åtta patienter avlidit efter transplantationer utreds han nu för forskningsfusk och möjligen vållande till annans död. Skandalen, som har pågått i flera år, har fått rektorn på Karolinska institutet att avgå och regeringen att byta ut delar av styrelsen.

—

Tillbaka till England år 1912.

Då hittades nämligen den så kallade Piltonmannen – ett fynd som visade sig vara en vetenskaplig bluff där påstådda benfragment presenterades som rester av en tidigare okänd människoart.

Det var amatörarkeologen Charles Dawson som hävdade att han upptäckt den felande länken mellan apa och människa efter att ha hittat en del av en människoliknande skalle nära Piltdown, East Sussex, England.

Dawson kontaktade i sin tur en viss Arthur Smith Woodward, en geolog vid Natural History Museum. De undersökte tillsammans saken vidare och påstod sig småningom ha upptäckt ytterligare benrester och primitiva verktyg.

Var det sant? Kunde verkligen mänsklighetens ursprung spåras till England? Affären rullade vidare.

Woodward rekonstruerade en skalle och hävdade att resterna tillhörde en mänsklig förfader som levt för 500.000 år sedan. Upptäckten tillkännagavs vid ett möte med anrika Geological Society och fyndet döptes till  Eoanthropus dawsoni (Dawsons gryningsman).

Upptäckten var dock omstridd tills den slutligen 1953 kunde avslöjas som en förfalskning. Någon hade helt enkelt kombinerat en käke med tänder från en orangutang med kraniet från en fullt utvecklad, men tidig, modern människa.

Bluffen genomfördes under en tid då intresset för paleontologi och den mänskliga evolutionen var stort men kunskapen relativt begränsad – det hade bara gått drygt 50 år sedan Darwin publicerade sin On the Origin of Species.

Det hela fick som sagt stor uppmärksamhet. Och det dröjde alltså ytterligare 45 år innan det gick att utan tvivel avfärda det hela som bluff. Vem som låg bakom det hela fastställdes heller aldrig men misstankar riktades bland annat mot min gamle hjälte sir Arthur Conan Doyle (Sherlock Holmes skapare).

Vi lever måhända alltid i en tid när intresset för vissa företeelser är extra stora och att vi därför är mer benägna att tro på saker. Vi som presenteras för oss på ett övertygande sätt –  tror att vi vet och vet att vi tror, så att säga.

—

För den som har kunskap inom ett visst område är det förhållandevis lätt att lura någon som inte har det. Min dystra fundering gäller huruvida detta egentligen spelar någon roll. Det går ju tydligen utmärkt att kampanja för saker med hjälp av bluff och lögn.

Javisst, jag låter uppgiven och kanske aningen bitter men så här: Brexit-sidan beslogs flera gånger med lögn och felaktigheter – exempelvis den slogan som de hade på sina kampanjfordon – men det hade ingen som helst roll för många i befolkningen när avgörandets stund var inne.

Vi behöver inte ens nämna det amerikanska presidentvalet.

Ordet skandal brukar användas när ett brott mot vissa givna etiska regler i ett samhälle eller tid uppmärksammas. Men ofta först efteråt. Vi behöver kanske var och en ha vår Minerva-uggla aktiverad eftersom det mer eller mindre råder konstant skymningstid.

Jag går så långt att jag påstår att det inte var värre på 1930-talet eller att vår tid just nu är synnerligen mörk – humanistiska värden är alltid hotade. Men om det är så att vi mer eller mindre alltid lever i skymningslandet är det viktigt att var och en skärper sina Minerva-ögon.

Film och TV, Livsåskådning, Skola

Det 7:e inseglet 2

av adolphson

Jag har inte riktigt släppt temat Det sjunde inseglet.

Filmen berättar om en riddare på medeltiden som kommer hem efter flera års korståg ute i världen. Han möter sitt hemland härjat av pesten och börjar vackla i sin religiösa övertygelse: kan det verkligen finnas en gud när världen är så ond? Och om det finns någon gud – varför ingriper hen inte?

Frågor kring tro och tvivel är viktiga för alla oavsett om man är religiös eller inte. De stora livsfrågorna drabbar förr eller senare varje människa: varför finns vi? Var kommer vi ifrån? Hur började allt?

I Sverige fick filmen ett lite tveksamt mottagande efter premiären 1957 men utomlands blev man mer förtjust. Det sjunde inseglet innebar Bergmans slutgiltiga internationella genombrott efter priset han fick i Cannes 1956 för min personliga favorit Sommarnattens leende.

Det sjunde inseglet är en stark bidragande orsak till Bergmans berömmelse och denna berömmelse vilar på att han återkommande behandlat frågor som traditionellt hör till filosofins och religionens områden.

Det sjunde inseglet har förövrigt en speciell ställning I USA där någon har räknat ut att den fram till dags dato visats i genomsnitt tre gånger per dag på någon high school eller universitet.

Jag visar (eventuellt) film(en) i kursen Kulturhistoria.

Filmen har haft stort inflytande på filmkonsten vilket kan tyckas märkligt med tanke på att den var en lågbudgetfilm som producerades extremt billigt och snabbt även med dåtida mått mätt: den kostade omkring 700.000 kr och hade en inspelningstid på 35 dagar. Under sådana omständigheter gavs det inte tid för några omtagningar.

Man kan enligt Bergman själv se solreflexerna glimta till i fönstren på de nybyggda höghusen i Solna bakom den ”storskog” som egentligen bara bestod av en träddunge. Och tittar man extra noga så stämmer inte antalet karaktärer i den berömda slutbilden där huvudpersonerna dansar en ringdans i Dödens släptåg.

Detta lär berott på en snabbt påkommen bergmansk improvisation: plötsligt var himlen perfekt för tagning men då hade en del skådespelare redan hunnit åka hem varför några från inspelningsteamet som råkade vara kvar fick hoppa in.

Handlingen börjar på en strand på Sveriges sydkust någon gång på 1300-talet. Två män som sovit på den steniga stranden vaknar upp till gråmulen morgon. Det är riddaren Antonius Block och hans väpnare Jöns. De har nyligen anlänt från det heliga landet och får snart reda på att pesten härjar i hemlandet.

Döden, klassiskt gestaltad av Bengt Ekerot, kommer också till riddaren.

Riddaren lyckas förhandla sig till en respit: han utmanar Döden på schack. Så länge han lyckas hålla spelet igång får han leva. Den tid han har kvar använder riddaren till att försöka få svar på vissa frågor som han grubblar över: Guds vara eller inte vara, ondskans och lidandets roll i världen.

 

 

Filmen ifrågasätter existensen av en gud, eller, om nu gud finns, hens godhet. Riddaren nöjer sig inte med någon okritisk tro, som han själv säger: ”jag vill ha vetskap!”

Filmen är gjord för en tolkning på ett symboliskt plan.  Riddare Antonius Block är knappast en realistiskt skildrad medeltidsmänniska. I verkligheten skulle en sådan ha funnit sig i tillvarons jävlighet – tanken på en allsmäktig Gud kunde inte ifrågasättas.

Gud och djävulen var högst verkliga saker för medeltidsmänniskan.

Om en Antonius Block kommit på sig själv med att tvivla på Gud skulle han som en trovärdig medeltida människa inte ha klandrat Gud – utan sig själv. Med andra ord är han en modern person som hamnat i fel århundrade.

Kanske är det därför som det är tämligen lätt att identifiera sig med honom för oss som ser filmen idag. Det är därför jag tycker den kan vara intressant att se för en modern ung publik – det är inte det historiska sammanhanget som är det viktiga. Frågeställningen är istället denna:

Går det att dra en parallell till idag där unga människor radikaliseras och åker för att slåss för IS eller i religionens namn genomföra terrordåd? Och de som återvänder efter att krigat för IS hur kan man se på dem som Antonius Block?

Svårt kanske. Men problemet vi har idag är att så många tror sig funnit svaret, alltså med riddaren Antonius Blocks ord, funnit vetskap. Den vidare frågan är då vad hen gör med denna vetskap.

Det finns nämligen inte en allmän sanning och det är skolans viktigaste uppgift att förmedla detta.

Att tvivla eller känna sig utanför ett visst samhälle är inte särskilt svårt. Diskussionen blev bra. Och att hitta metaforer till digerdöden, alltså en inbillad eller verklig undergångskänsla, är inte heller så svårt i vår dystra värld. För Bergman var det kalla kriget och hotet om Bomben.

Ska vi avslutningsvis koppa ihop filmen med andra filmer? Kan Block i själva verket vara Jesus? Han räddar ju Nils Poppe med familj genom sitt eget offer. I så fall tänler jag på Matrix.

Annars, om vi ska säga något om döden,  så kanske romanen  Boktjuven kan nämnas som ju också är berättad ur Dödens perspektiv.

Kanske ska eleverna (eventuellt) få se Fanny och Alexander också som en sorts symbolisk början och slut på kursen illustrerat genom Bergmans första och sista filmer. Vem vet?

—

Relaterade blogginlägg:

Inspiration

Livsåskådning, Mat och dryck, Politik, Resor, Sång och musik, Skola, Spännande människor, Uppsala/V-dala

Dorisk tonart

av adolphson2 kommentarer till Dorisk tonart

99,85 % av mänskligheten innebär alla som inte är svenskar. Påfallande ofta är detta ett perspektiv som glöms bort.

—

Natten till söndagen hade jag en märklig dröm. Jag var tillbaka i Uppsala tillsammans med barnens mor.

Vi besökte först Bistro le parc som tyvärr, i drömmen alltså, numera var ett sorgligt nedgånget sunkställe. Sedan ville hon att vi skulle gå till Uplands för att pröva något nytt. Hon var trött på V-dala, sa hon.

Jag vaknade kallsvettig. Men vad betyder drömmen?

—

Diskuterades med Vildvittrorna huruvida en framtida resa, när nu den kunde tänkas äga rum, skulle gå till antingen Spanien eller Italien. Barnen krävde Spanien. Lite senare hörde jag dem triumfatoriskt framföra till sin mor att pappa har beställt en resa till den spanska staden Neapel! 

#busted #kunskapärmakt

—

Verklighetens In to the wild heter i Sverige Joel Johansson, förlåt, Markus Torgeby. Han var från början en lovande löpare som spåddes en lysande karriär. Men Markus hoppade istället av karusellen för att leva fyra år i en kåta i skogen och käka havregryn.

Han behöver göra sådana grejer för att få huvudet att landa på kroppen, har han sagt. En annan intressant sak han sagt är att tiden och livet bara flyter på och sedan hamnar man i ett dike där man inte vill vara.

För mig innebär frihet att fjällvandra, sjunga och åka långfärdsskridskor. Jag vill nog inte vara mer fri än så. Så här långt kommen i livet tror jag att jag släppt det mesta av den negativa barlasten jag hittills samlat på mig.

Det är en rätt skön känsla, ändå.

—

I Uppsala införde jag och några vänner konceptet Walkabout. Från filmen, du vet. Det innebar att man gick runt till varandra under kvällen/natten och åt en maträtt hos var och en.

Någon stod för fördrink, någon annan för förrätt, huvudrätt hos en tredje, ostbricka hos en fjärde, efterrätt hos en femte, avec hos en sjätte, groggbänk hos en sjunde, vickning hos en åttonde.

Det var ett mycket trevligt koncept och i förlängningen både billigare och roligare än att gå på krogen. Kanske dags att återinföra det?

—

Allt är inte vad det synes vara. Är, exempelvis, en guldtand ett tecken på rikedom? Fattiga människor har ju ofta det medan rika ofta har mer luxuösa lagningar.

—

Dotter 2 var alldeles förkrossad över utgången i det amerikanska presidentvalet. Hon ville nämligen att tjejen skulle vinna. Innan hon kröp till kojs lät hon Donald i tv-rutan förstå att hon har ögonen på honom.

Min enda kommentar om valutgången är annars att en miljardär i USA per definition tillhör etablissemanget. Och sätter Trump igång ett handelskrig med Kina (och resten av världen) genom protektionistisk politik lär de som han säger sig omhulda, vanliga amerikaner, vara de som drabbas värst.

Och vad som därefter kommer. Det ser mycket dystert ut. Next: Le Pen vinner presidentvalet i Frankrike.

Och så hatet mot Hillary Clinton.

Utredningen av e-postservern en vecka innan valet kan ifrågasättas. I övrigt har hon utretts och granskats många gånger och friats från alla anklagelser. Däremot finns det många i USA som inte kan tänka sig att ledas av en 69-årig kvinna.

Det jag inte förstår, och här ligger nog en avgrundsdjup kulturell skillnad mellan mig och amerikaner, hur man kan avsky tanken på att alla ska ha rätt till grundläggande sjukvård på lika villkor.

Jag pratade lite med dotter 2. Jag sa inte till henne vad jag själv anser om Trump. Jag sa bara att det är viktigt att engagera sig själv.

Jag har börjat lite försiktigt i Centern. Under hösten har jag hållit i en studiecirkel ”Nyfiken på politik” och på uppdrag skrivit några artiklar, jag går på möten. Det är trevligt. Jag trivs. Jag känner mig nog rätt så inspirerad inför valet 2018.

—

I veckan begravdes Lars-Göran Annerbo – en man med vilken jag hade en fin kontakt genom åren. Jag deltog i kören (Johannespassionen Rut wohl) som sjöng på den mycket stämningsfyllda  begravningen.

Dels var Lars-Göran en äldre kollega – förövrigt en mycket uppskattad lärare till min syster – och dels sjöng vi tillsammans i Falu Kvartettsångare i flera år. Jag träffade honom också ofta i andra sammanhang.

Sista gångerna vi träffades var när han lyssnade på MDP:s uppträdande på Kristinegymnasiet och i kyrkan när kyrkomusikern och körledaren Henrik Alinder lunchspelade på orgeln en lördag. Vid båda tillfällena språkades vi vid en stund så som vi ofta gjorde.

Jag minns honom med värme som en hederlig, rakryggad och omtänksam gentleman av det gamla humanistiska bildningsidealet. Sådana det idag finns allt för få av.

Det var en ära att få följa honom till den sista vilan och sjunga på hans begravning – självklart ville jag vara med och bidra.

—

13% av 0,15% av mänskligheten röstar på SD. Egentligen är siffran lägre än så eftersom alla svenskar inte är röstberättigade och vårt valdeltagande inte är 100%. Även om många fler röstar högerpopulistiskt ute i världen så finner jag detta räkneexempel trösterikt.

Det är nog därför jag trots allt inte kan släppa det politiska engagemanget.

Hur det än är med allt så hoppas jag för egen del att världen just nu ägnar sig åt det som i filosofin brukar benämnas Dorisk tonart – alltså att ord och handling inte harmonierar.

 

Jämställdhet, Livsåskådning

det sista släktledet

av adolphson

En för diverse extremister och rasister lite jobbig teori är en av de som finns gällande människans ursprung: Out of Africa. Teorin handlar om att homo sapiens uppstod och utvecklades i Afrika och att mänskligheten stammar från denna första grupp.

Enligt en annan, måhända för rasisten mer smakfull, teori, den så kallade multiregionala hypotesen, utvecklades mänskligheten (homo sapiens) parallellt från olika populationer av homo erectus i både Afrika och Asien.

Den tidigaste arten av släktet homo, homo habilis, levde i Afrika för omkring 2,4 till 1,4 miljoner år sedan. För knappt 2 miljoner år sedan emigrerade den tidiga människan från Afrika och spred sig till olika delar av närliggande Asien och Europa.

Det finns med andra ord fog för påståendet att det är ett naturligt mänskligt beteende att emigrera när livsbetingelserna förändras.

En annan tanke som slår mig är att vi människor faktiskt inte befolkat planeten så länge – den moderna människan utvecklades för mindre än 200 000 år sedan. Och nu är vi på väg bort, ut i universum. Tur det, kanske.

—

Efter undersökningar av (vetenskapligt benämnd mitokondrisk) DNA från planetens olika befolkningar och delar tycks det vara så att vi härstammar från en enda gemensam förfader. Eller rättare sagt: förmoder.

Eftersom denna typ av DNA enbart ärvs från modern tyder detta på att vi alla härstammar, via en obruten linje av kvinnor, från en gemensam urmoder som forskarna döpt till den mitokondriska Evan.

Forskarna beräknar att denna Ur-Eva levde för cirka 150 000 – 200 000 år sedan. Troligtvis levde hon i Afrika.

Du räknas inte som judisk om du inte har en judisk mor. Och Eva, eller Hawwa som muslimerna säger, är den första kvinnan enligt bibeln. Hon levde alltså enligt vetenskapen före Adam och således borde det vara han, om vi ska fortsätta bibelintepretationen, och inte hon, som är skapad av ett revben.

Och allt som därefter följde.

Även om den mitokondriska Evan döpts efter bibelns andra person var hon inte den enda kvinnan i sin generation. Men det är endast hennes linje av döttrar som obruten finns kvar till våra dagar.

Genast måste det till en passning till rasisterna: härav följer inte automatiskt slutsatsen att Evas gener var speciellt lämpliga eller bra, härav bevisas heller inte någon sorts socialdarwinistisk princip genom att hennes gener levt kvar till våra dagar varav förstås att den vite europén därför är genetiskt överlägsen.

Kort sagt: ta ner armen, Jimmie. Det rör sig om slump och statistik.

Eftersom sannolikheten är större än noll att en kvinna efterlämnar ingen eller endast manlig avkomma, kommer förr eller senare alla släktled utom en, en bstående av endast kvinnor, att dö ut. Detsamma gäller om man skulle spåra en linje av enbart manliga individer.

Alla biologiska släktled dör alltså ut förr eller senare. Det är bara en fråga om tid. Och så vitt jag förstår är det en bra sak – en av förutsättningarna för vår fortlevnad som art.

Ur-Eva (jag väjler att motstå mina Göteborgs-gener och benämna henne Fröken Ur ((till de yngre: när man före de smarta telefonernas tillblivelse ville ha en exakt tidsangivelse kunde man ringa 90510 och få höra tiden anges på en sekund när)) är inte bibelns Eva. Ur-Eva är bara den senaste urmodern till alla nu levande människor. Hennes mor och mormor ingår naturligtvis också i den gemensamma utvecklingslinjen.

Det viktiga är att Ur-Eva måste ha fått flera döttrar och att hos minst en av dessa inträffade en mutation som förändrade hennes (mitokondriska) DNA.

Evolutionen är en kontinuerlig process. Vår Ur-Eva är alltså inte samma individ som för människorna som levde för 1000 år sedan liksom våra ättlingar som lever om 1000 år kommer att ha en annan Ur-Eva.

En kvinna får titeln Ur-Eva retroaktivt när alla utvecklingslinjer med enbart kvinnor, utom hennes egen, dör ut. Eftersom inte alla nu levande människor undersökts kan titeln inte heller tilldelas med 100 % säkerhet. Det kan finns enstaka individer med mitokondrie-gener som inte kan härledas till vår Ur-Eva som levde för cirka 150 000  år sedan.

Förekomsten av en Ur-Eva är alltså ett rent matematiskt och statistiskt fenomen men har ofta missuppfattats av religiösa kretsar som ett vetenskapligt stöd för bibelns skildring av Adam och Eva.

Det är sådant här jag berättar för mina barn när de undrar vad jag menar med påståendet att matematik är spännande.

—

Men ändå – livet kommer bokstavligen från kvinnan. Och det är bra om vi blandar oss med varandra (ta ner handen, Jimmie).

Det är naturligt att fly eller flytta för oss människor. Det har det alltid varit. (Ta ner…)

Varför får dessa enkla basala teman inte större påverkan?

Jag ser det i skolan: en tjej som når höga resultat omnämns ofta som ambitiös medan en kille i motsvarande situation anses smart. Jag läser det i (den så kallade) finkulturen när det refereras till Strindbergs fruar respektive Lagerlöfs kvinnor (vilket möjligen är en haltande jämförelse, men ändå).

Och jag förskräcks när jag slås av tankar kring alla dessa kvinnohatande terrorgrupper som återfinns runt om på klotet. Tänk om det egentligen inte är någon individ som styr IS?

Alltså, självfallet har de väl någon form av organisation. Men tänk om det som håller rörelsen samman inte är religiös extremism utan att det faktum att terrorsekten egentligen bara är en kollektiv manlig rörelse?

Den senaste generationen av ett släktled.

Vem som helst kunde ju, iallafall i början, säga nej, det här vill jag inte vara med om. Medlemmarna, männen, skulle kunnat avsätta ledningen till förmån för en annan religiös syn inom sekten.

Lite på samma sätt som med nazismen: ingen vit, medelålders, manlig, hetrosexuell europé skulle kunna vara helt säker på att han inte ryckts med i locktonerna om vederbörande levt i 1930-talets Tyskland.

—

Samtidigt ger Ur-Eva mig hopp. Det kommer ständigt nya individer, grupper som, vare sig man (sic!) vill det eller inte, beblandar sig och ersätter de gamla. Det är väl det som är livet, kanske.

Och livet, det kommer från kvinnan.

—

Källor:

Svante Päbo: ”Neandertalmänniskan”

Artiklar i SvD och Syd svenskan om Mitokondriska Evan

—

Relaterade blogginlägg:

Homo sapiens

Historia, Livsåskådning, Mat och dryck, Skola, Språk

Inspiration?

av adolphson1 kommentar till Inspiration?

Människor åstadkommer saker i olika sammanhang. Vi kan begå hjältedåd och vi kan utnyttja de mest oväntade ögonblick för inspiration.

—

Jag kan inte mycket om båtar. En båt jag dock känner till något om är det tyska slagskeppet Blücher. Det främsta av tysk ingengörskonst som sätts in i den nazistiska erövringen av Norge och sänks – visserligen inte på sin jungfrufärd som Vasa men dock på sitt första uppdrag – 1940.

En helt osannolik händelse egentligen. Några norska försvarare, alldeles färska på sin post, beväpnade med tämligen gamla skruttiga kanoner, lyckas med ett (tur?)skott sänka ett toppmodernt skepp.

Nu påverkade detta inte utgången – Norge blev som bekant erövrat. Men händelsen köpte tillräckligt mycket tid för att regeringen och kungahuset skulle hinna fly. Det är inte oväsentligt i sammanhanget, inte minst på ett kollektivt psykologiskt plan viktigt inför kommande motstånd.

Blücher ligger fortfarande i djupet för den som vill ta sig en titt.

—

Det 7:e inseglet – en klassiker.

Från början var manuset tänkt som ett övningsstycke för teaterstudenter och byggde på ett antal monologer, bland annat en där Döden spelar schack med en stum riddare.

Bergman har berättat att han skrev filmen för att bota sin dödsrädsla. Därför ville han ge döden en huvudroll i filmen. Han  inspirerades förövrigt av den medeltida målningen Döden spelar schack som finns att beskåda i Täby kyrkas innertak och är målad av Albertus Pictor ca 1480.

 

 

I filmens titel anspelas på Uppenbarelseboken där det beskrivs hur Jesus bryter sju sigill för att slutligen kunna möta och bekämpa Djävulen. För varje sigill som bryts släpper Djävulen, den jäkeln, ut en olycka över jorden. Bakom det fjärde sigillet döljer sig Döden själv som sprider pesten i världen.

Temat är evigt. Kanske kan existensen generellt ses som en enda lång kamp mot en fasligt massa elände och jävligheter – alltså av Bergman/Pictor symboliserat som ett pågående schackparti mot/med döden.

Vi gör väl vad vi kan för att lura Döden men undkommer den gör vi inte. Eller? Gör som mina elever i kulturhistoria: se filmen och fundera själv.

—

En vän med inblick berättade att det i vissa fängelser serveras olika sorters mat beroende på fångarnas religiösa tillhörighet. Lite som på sjukhus, alltså. Det är inte ovanligt med konvertiter som gör sitt ställningstagande utifrån bevekelsegrunden att bli serverad godare mat.

Buddhister, judar och muslimer slipper blodpudding. Å andra sidan kan de ju aldrig uppskatta en schysst kräftskiva. Så i augusti kan det vara läge att konvertera tillbaka, kanske.

Det är, när jag tänker närmare på saken, ingen slump att orden kondit(or) och konvertit är besläktade. (Det är de ju inte alls  – men det verkade lite coolt att säga så).

Ett annat skäl till att byta religion kan vara att komma åt en ny marknad för att langa eller köpa narkotika. Ett opium för folket, så att säga.

—

Inspiration var det, ja.

Jag hade en spridd anteckning om Blücher och en om målningar som inspirerat Bergman till Det sjunde inseglet. Med dessa skulle jag i kväll författa två olika skoluppgifter och i ställer resulterade mitt arbete i denna bloggpost.

I morgon åker jag med på Natur3ornas kulturresa. Kanske skulle vi ta och stanna till i Täby?

Uppgifterna skriver jag säkert någon annan gång.

Demokrati och samhälle, Historia, Livsåskådning

Finis bonum

av adolphson

Finis bonum är den antika filosofins föreställning om människolivets yttersta mål. En annan term som avser människolivets yttersta goda lyder summum bonum.

Vad är meningen med livet? Hur ska man leva sitt liv? Slutet gott allting gott, kanske, sett utifrån den filosofiska tankegången kring hur, genom vilka handlingar, sett över ett människoliv, människan blir lycklig och harmonisk.

1600-talsfilosofen Hobbes förkastar tankesättet om en universell och allmän lycka eller mål. Det finns, säger han, ingen slutgiltig tillfredsställelsens själaro eftersom alla människor alltid och hela tiden strävar efter att säkerställa ett personligt liv som skänker individen tillfredsställelse.

Hans tankar fick stort inflytande på det europeiska tänkandet, ja, faktiskt kan man ana honom ända in i vår egen tid

Vi människor vill ha makt att påverka det egna livet och därav följer också viljan att utforma vårt gemensamma liv så bra som möjligt. To have no desire is to be dead, säger Hobbes och menar därmed att människan önskar något för sig själv. Våra handlingar syftar alltid till något högre, bättre, för oss själva.

Fred, exempelvis, är något man kan önska för sig själv eller andra. Det är alltså inte alltid dåligt att önska sig saker för egen del. Att förneka egoismen som drivkraft är enligt detta synsätt helt enkelt att ha fel. Att värdera egoism som något allenarådande dåligt är att göra det lite väl enkelt för sig.

Jag mår bra när jag haft en bra lektion, fått människor att skratta eller har sjungit vackert. Det är därför jag eftersträvar dessa saker – för att själv må bra. Att det också är bra för eleverna, att det är trevligt för människor att blir glada eller om någon uppskattar sången, är positiva bieffekter av min egoism.

Människor flyr Syrien för att kunna leva (ett lugnt liv). För att deras barn ska få en trygg uppväxt. Exemplen för resonemangen kan mångfaldigas.

—

Hur namnet Europa har uppkommit finns det har olika teorier om.

En uppfattning är att ursprunget härrör från den grekiska mytologin där Europa var en (vacker, givetvis) fenicisk prinsessa som fick självaste Zeus att klä ut sig till tjur (givetvis) och tillfångata henne. På Kreta tillverkade de kung Minos och därmed ursprunget den första antika grekiska kulturen.

Andra spårar ursprunget till ett semitiskt ord för ”solnedgång”. Betraktad från Mellanöstern går solen ner över Europa.

Att härska över hela denna världsdel har varit en dröm hos många. Alexander, romarna, Karl den store, Napoleon och Hitler. Om Rom var den första varianten, Karl den stores rike (det heliga romerska riket av tysk nation) det andra så blev det logiskt för Hitler att i propagandan lansera det tredje tusenåriga europeiska riket.

—

William Penn utgav 1693, efter att Europa i ett århundrade skakats av blodiga konflikter, en skrift om hur freden skulle säkras genom ett förbund staterna emellan.

Upplysningsfilosoferna funderade vidare över temat på 1700-talet och Churchill siade om ett gemensamt styrt Europa för att undvika krig av den typ han själv upplevt.

Hansan försökte under hög- och senmedeltiden främja handel och välstånd för medlemsstäderna och redan 1295 provades i England principen om utökad representation för olika samhällsgrupper i det så kallade Modellparlamentet.

Efter Förintelsen och andra världskriget skapades Stål och kolunionen, det moderna EU:s grund, för att förhindra ytterligare tragedier av det slaget.

Nu håller allt på att krackelera, kanske.

Vi är, som någon påpekade, tre val i från att totalt bryta med det som Zeus påbörjade när han klädde ut sig till tjur. Ett potentiellt sammanbrott, eller återgång, till ett kaosartat Europa där blodiga 100-åriga krig eller brott mot mänskligheten inte självklart tillhör det förgångna.

Dessa val innebär Brexit och Trump respektive Le Pen som presidenter.

—

Hobbes, som alltid känts så himla negativ, kanske har mer rätt än jag vågar inse. Det går att acceptera att människor flyr Aleppo. Det är svårare att förstå varför så många människor runt om i världen röstar för Brexit, SD, Trump, Orban och allt vad de nationalistiska populisterna nu heter.

Förnuftsmässiga eller värdegrundsbaserade (och då talar jag om humanistiska sådana) ställningstaganden lyser allt mer med sin frånvaro. Trump talar om att det är smart att inte betala skatt, SD säger i direktsändning i Aktuellt att vi genom flyktingströmmen släppt in mördare och våldtäktsmän, de övriga vill lämna det gemensamma samarbetet i EU för nationalismens stramhet.

—

Är människolivets yttersta mål och högsta goda individens välmåga? Jag kan inte, så socialliberal jag är, se det så.

För vad är då poängen med alltihop?