Kategori: Livsåskådning

Demokrati och samhälle, Livsåskådning, Mr Hyde/Neanderthalson

God of the gaps…

av adolphson

…är en term tänkt att förklara luckor i vetenskapen med religiösa alternativ. Det vi inte vet är alltså lika med Gud. Ur ett filosofiskt perspektiv kan man kanske se benämningen som ett försök till svar på teodicéproblemet. Utifrån sett är det lätt att tycka att förklaringen är att göra det lite väl lätt för sig – och den har inte stått oemotsagd. Dietrich Bonhoeffer, exempelvis, var tysk präst och motståndare till nazismen under andra världskriget. Han dödades av nazisterna och formulerade i sin bok Ett liv i gemenskap citatet Vi ska finna gud i det vi vet, inte i det vi inte vet. Bonhoeffer använde religionen för att bekämpa ondskan. Mönstrar vi ut de svaga går gemenskapen förlorad är en annan del av innehållet i boken.

Jihad betyder heligt krig. Genast dyker måhända bilden av skäggiga militanta jihadister upp på näthinnan. Men en inte ovanlig muslimsk tolkning av begreppet innebär att det i själva verket är individens, den enskilde muslimens, kamp mot tillvarons alla dåligheter och frestelser som avses. Kanske passar Anonyma Alkoholisters bön som jämförelse i synen på vad det gudomliga kan innebära i sammanhanget: Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.

Vad gott tjänar oss religion, invänder kanske någon. Nå, den frågan är allt för stor och komplicerad för en blogg (ens av denna magnitud – av de sju dödssynderna är det nog högmod, och någon enstaka gång frosseri, jag oftast gör mig skyldig till är jag rädd. Jag skämtade förvisso – men ändå). Vad händer efter döden? Hur stort är universum? Vad innebär det att inte existera? Den mänskliga hjärnan kan nog inte, rent filosofiskt, greppa begreppet ingenting. Därför finns religion, kanske. För att överbrygga de svarta hål vetenskapen på ett tillfredsställande sätt ännu inte hunnit förklara. God of black gaps.

Annars kan ju ett alternativ, eller komplement, till religion och vetenskap vara demokrati. Demokrati bygger på vårt deltagande. Kanske är det så att vårt engagemang där sådant saknas gör oss gudomliga. Eller som Walt Whitman uttrycker det: To be indeed a God!

För att konkretisera: det har väl inte undgått någon att värnplikten ska återinföras. Debatten har böljat fram och åter. En del röster har höjts till förmån för att bredda den värnpliktiges uppgifter. Det tycker jag är en god idé. Det finns så mycket begåvade människor, och även andra, vars erfarenheter borde komma till ättre nytta. Så jag säger att istället för att tycka till på Facebook eller på andra ställen – låt alla tjänstgöra ett år som lokalpolitiker. Någon gång under sitt liv förväntas varje medborgare göra en insats för demokratin, helt enkelt. Fast det går ju inte. Vi kan inte tvinga fram engagemang.

Alltså säger jag så här: istället för att sitta vid datorn och prata rakt ut i luften uppmanas du att ta plats i en politisk nämnd, gå på partimöten, spendera en mandatperiod i kommunfullmäktige eller landstingsfullmäktige. Kort sagt – gör något. Det inte bara den sannskyldige demokratens moraliska skyldighet – det är och så en annan definition av det mänskliga. Det är engagemanget om gör oss mänskliga och det är det mänskliga som gör oss gudomliga.

Avslutningen på denna pseudofilosofi blir en hemmasnickrad parafrasering av AA:s bön: Människa, acceptera att du kan förändra, se din kraft att vilja det och inse att du ständigt bör försöka. 

 

Relaterade blogginlägg

Fermis paradox

Värnplikten

 

 

Källor:

Dietrich Bonhoeffer Ett liv i gemenskap

Jan Hjärpe – professor em i islamologi

Historia, Livsåskådning, Mat och dryck

Minervas uggla

av adolphson

Minervas uggla är djuret som får syn på saker i skymningen, då det svårt för andra att se. Skymningen kan också ses som en metafor. Minervaugglan avbildades av de antika grekerna sittande på vishetsgudinnan Athenas hjälm. Som ett par extra vakande ögon, kanske. I dåtidens Aten var ugglan så populär i bildkonsten att den gav upphov till ett talesätt: att sända ugglor till Aten, vilket motsvarar det moderna svenska uttrycket att bjuda bagarbarn bröd.

Makaroniskandalen inföll i det Adolphsonska hemmet när den högt uppburne kock-pappan skulle laga köttfärssås men hade slut på spagetti. Nej, såklart inte, jag bara luras. Verklighetens makaroniskandal lyder emellertid annorlunda. Marconiskandalen utbröt nämligen i England 1912 och i dag skulle vi förmodligen kalla händelsen för insiderbrott.

Det som var skandalöst, och möjligen också brottsligt, redan 1912 var att högt uppsatta medlemmar av regeringen gjorde privata vinster baserat på information om företaget Marconi Company som de erhållit i egenskap av statsråd och ministrar. De aktuella regeringsmedlemmarna hade nämligen i förväg känt till att staten snart skulle ge ett synnerligen lukrativt kontrakt till företaget och passade därför på att, innan detta blev allmänt känt, köpa andelar i det. Det fanns religiösa och antisemitiska strömmar i konflikten och det har även spekulerats i huruvida anledningen till bråket också var ett intresse från politiska motståndare att misskreditera regeringen så mycket som möjligt.

En värre skandal är Macchiariniskandalen. Paolo Macchiarini var en upphöjd och berömd kirurg som lurade en stor del av världen. Jag känner inte närmare till hans tidigare meriter men han menade sig stå för en ny revolutionerande metod att att operera in nya artificiella luftstrupar på patienter. Det verkar som forskarvärlden i allmänhet och Karolinska institutet (eller sjukhuset, dessa är ju inte samma sak) i synnerhet tagit honom på orden utan att begära evidens eller att ordinarie rutiner för nya forskningsmetoder följts. Efter att sex av åtta patienter avlidit efter transplantationer utreds han nu för forskningsfusk och möjligen vållande till annans död. Skandalen, som har pågått i flera år, har fått rektorn på Karolinska institutet att avgå och regeringen att byta ut delar av styrelsen.

Tillbaka till England år 1912. Då hittades nämligen den så kallade Piltonmannen – ett fynd som visade sig vara en vetenskaplig bluff där påstådda benfragment presenterades som rester av en tidigare okänd människoart. Det var amatörarkeologen Charles Dawson som hävdade att han upptäckt den felande länken mellan apa och människa efter att ha hittat en del av en människoliknande skalle nära Piltdown, East Sussex, England. Dawson kontaktade i sin tur en viss Arthur Smith Woodward, en geolog vid Natural History Museum. De undersökte tillsammans saken vidare och påstod sig småningom ha upptäckt ytterligare benrester och primitiva verktyg. Var det sant? Kunde verkligen mänsklighetens ursprung spåras till England? Affären rullade vidare.

Woodward rekonstruerade en skalle och hävdade att resterna tillhörde en mänsklig förfader som levt för 500.000 år sedan. Upptäckten tillkännagavs vid ett möte med anrika Geological Society och fyndet döptes till  Eoanthropus dawsoni (Dawsons gryningsman). Upptäckten var dock omstridd tills den slutligen 1953 kunde avslöjas som en förfalskning. Någon hade helt enkelt kombinerat en käke med tänder från en orangutang med kraniet från en fullt utvecklad, men tidig, modern människa. Bluffen genomfördes under en tid då intresset för paleontologi och den mänskliga evolutionen var stort men kunskapen relativt begränsad – det hade bara gått drygt 50 år sedan Darwin publicerade sin On the Origin of Species.

Det hela fick som sagt stor uppmärksamhet. Och det dröjde alltså ytterligare 45 år innan det gick att utan tvivel avfärda det hela som bluff. Vem som låg bakom det hela fastställdes heller aldrig men misstankar riktades bland annat mot min gamle hjälte sir Arthur Conan Doyle (Sherlock Holmes skapare). Vi lever måhända alltid i en tid när intresset för vissa företeelser är extra stora och att vi därför är mer benägna att tro på saker. Vi som presenteras för oss på ett övertygande sätt –  tror att vi vet och vet att vi tror, så att säga.

För den som har kunskap inom ett visst område är det förhållandevis lätt att lura någon som inte har det. Min dystra fundering gäller huruvida detta egentligen spelar någon roll. Det går ju tydligen utmärkt att kampanja för saker med hjälp av bluff och lögn. Javisst, jag låter uppgiven och kanske aningen bitter men så här: Brexit-sidan beslogs flera gånger med lögn och felaktigheter – exempelvis den slogan som de hade på sina kampanjfordon – men det hade ingen som helst roll för många i befolkningen när avgörandets stund var inne. .

Ordet skandal brukar användas när ett brott mot vissa givna etiska regler i ett samhälle eller tid uppmärksammas. Men ofta först efteråt. Vi behöver kanske var och en ha vår Minerva-uggla aktiverad eftersom det mer eller mindre råder konstant skymningstid. Jag går så långt att jag påstår att det inte var värre på 1930-talet eller att vår tid just nu är synnerligen mörk – humanistiska värden är alltid hotade. Men om det är så att vi mer eller mindre alltid lever i skymningslandet är det viktigt att var och en skärper sina Minerva-ögon.

Film och TV, Livsåskådning, Skola

Det 7:e inseglet 2

av adolphson

Jag har inte riktigt släppt temat Det sjunde inseglet. Filmen berättar om en riddare på medeltiden som kommer hem efter flera års korståg ute i världen. Han möter sitt hemland härjat av pesten och börjar vackla i sin religiösa övertygelse: kan det verkligen finnas en gud när världen är så ond? Och om det finns någon gud – varför ingriper hen inte? Frågor kring tro och tvivel är viktiga för alla oavsett om man är religiös eller inte. De stora livsfrågorna drabbar förr eller senare varje människa: varför finns vi? Var kommer vi ifrån? Hur började allt?

I Sverige fick filmen ett lite tveksamt mottagande efter premiären 1957 men utomlands blev man mer förtjust. Det sjunde inseglet innebar Bergmans slutgiltiga internationella genombrott efter priset han fick i Cannes 1956 för min personliga favorit Sommarnattens leende. Det sjunde inseglet är en stark bidragande orsak till Bergmans berömmelse och denna berömmelse vilar på att han återkommande behandlat frågor som traditionellt hör till filosofins och religionens områden. Filmen har förövrigt en speciell ställning I USA där någon har räknat ut att den fram till dags dato visats i genomsnitt tre gånger per dag på någon high school eller universitet.

Filmen har haft stort inflytande på filmkonsten vilket kan tyckas märkligt med tanke på att den var en lågbudgetfilm som producerades extremt billigt och snabbt även med dåtida mått mätt: den kostade omkring 700.000 kr och hade en inspelningstid på 35 dagar. Under sådana omständigheter gavs det inte tid för några omtagningar. Man kan enligt Bergman själv se solreflexerna glimta till i fönstren på de nybyggda höghusen i Solna bakom den ”storskog” som egentligen bara bestod av en träddunge. Och tittar man extra noga så stämmer inte antalet karaktärer i den berömda slutbilden där huvudpersonerna dansar en ringdans i Dödens släptåg. Detta lär berott på en snabbt påkommen bergmansk improvisation: plötsligt var himlen perfekt för tagning men då hade en del skådespelare redan hunnit åka hem varför några från inspelningsteamet som råkade vara kvar fick hoppa in.

Handlingen börjar på en strand på Sveriges sydkust någon gång på 1300-talet. Två män som sovit på den steniga stranden vaknar upp till gråmulen morgon. Det är riddaren Antonius Block och hans väpnare Jöns. De har nyligen anlänt från det heliga landet och får snart reda på att pesten härjar i hemlandet. Döden, klassiskt gestaltad av Bengt Ekerot, kommer också till riddaren. Riddaren lyckas förhandla sig till en respit: han utmanar Döden på schack. Så länge han lyckas hålla spelet igång får han leva. Den tid han har kvar använder riddaren till att försöka få svar på vissa frågor som han grubblar över: Guds vara eller inte vara, ondskans och lidandets roll i världen.

 

 

Filmen ifrågasätter existensen av en gud, eller, om nu gud finns, hens godhet. Riddaren nöjer sig inte med någon okritisk tro, som han själv säger: ”jag vill ha vetskap!” Filmen är gjord för en tolkning på ett symboliskt plan. Riddare Antonius Block är knappast en realistiskt skildrad medeltidsmänniska. I verkligheten skulle en sådan ha funnit sig i tillvarons jävlighet – tanken på en allsmäktig Gud kunde inte ifrågasättas. Gud och djävulen var högst verkliga saker för medeltidsmänniskan.Om en Antonius Block kommit på sig själv med att tvivla på Gud skulle han som en trovärdig medeltida människa inte ha klandrat Gud – utan sig själv. Med andra ord är han en modern person som hamnat i fel århundrade.

Kanske är det därför som det är tämligen lätt att identifiera sig med honom för oss som ser filmen idag. Det är därför jag tycker den kan vara intressant att se för en modern ung publik, det är inte det historiska sammanhanget som är det viktiga. Frågeställningen är istället denna: Går det att dra en parallell till idag där unga människor radikaliseras och åker för att slåss för IS eller i religionens namn genomföra terrordåd? Och de som återvänder efter att krigat för IS hur kan man se på dem som Antonius Block? Svårt kanske. Men problemet vi har idag är att så många tror sig funnit svaret, alltså med riddaren Antonius Blocks ord, funnit vetskap. Den vidare frågan är då vad hen gör med denna vetskap. Det finns nämligen inte en allmän sanning och det är skolans viktigaste uppgift att förmedla detta. Att tvivla eller känna sig utanför ett visst samhälle är inte särskilt svårt. Diskussionen blev bra. Och att hitta metaforer till digerdöden, alltså en inbillad eller verklig undergångskänsla, är inte heller så svårt i vår dystra värld. För Bergman var det kalla kriget och hotet om Bomben.

Ska vi avslutningsvis koppa ihop filmen med andra filmer? Kan Block i själva verket vara Jesus? Han räddar ju Nils Poppe med familj genom sitt eget offer. I så fall tänler jag på Matrix. Annars, om vi ska säga något om döden,  så kanske romanen  Boktjuven kan nämnas som ju också är berättad ur Dödens perspektiv. Kanske ska eleverna (eventuellt) få se Fanny och Alexander också som en sorts symbolisk början och slut på kursen illustrerat genom Bergmans första och sista filmer. Vem vet?

—

Relaterade blogginlägg:

Inspiration

Livsåskådning, Mat och dryck, Politik, Resor, Sång och musik, Skola, Spännande människor, Uppsala/V-dala

Dorisk tonart

av adolphson2 kommentarer till Dorisk tonart

99,85 % av mänskligheten innebär alla som inte är svenskar. Påfallande ofta är detta ett perspektiv som glöms bort.

Natten till söndagen hade jag en märklig dröm. Jag var tillbaka i Uppsala tillsammans med barnens mor. Vi besökte först Bistro le parc som tyvärr, i drömmen alltså, numera var ett sorgligt nedgånget sunkställe. Sedan ville hon att vi skulle gå till Uplands för att pröva något nytt. Hon var trött på V-dala, sa hon. Jag vaknade kallsvettig. Men vad betyder drömmen?

Diskuterades med Vildvittrorna huruvida en framtida resa, när nu den kunde tänkas äga rum, skulle gå till antingen Spanien eller Italien. Barnen krävde Spanien. Lite senare hörde jag dem triumfatoriskt framföra till sin mor att pappa har beställt en resa till den spanska staden Neapel! #busted #kunskapärmakt

Verklighetens In to the wild heter i Sverige Markus Torgeby. Han var från början en lovande löpare som spåddes en lysande karriär. Men Markus hoppade istället av karusellen för att leva fyra år i en kåta i skogen och käka havregryn. Han behöver göra sådana grejer för att få huvudet att landa på kroppen, har han sagt. En annan intressant sak han sagt är att tiden och livet bara flyter på och sedan hamnar man i ett dike där man inte vill vara. För mig innebär frihet att fjällvandra, sjunga och åka långfärdsskridskor. Jag vill nog inte vara mer fri än så. Så här långt kommen i livet tror jag att jag släppt det mesta av den negativa barlasten jag hittills samlat på mig. Det är en rätt skön känsla, ändå.

Under studietiden i Uppsala införde jag och några vänner konceptet Walkabout. Från filmen, du vet. Det innebar att man gick runt till varandra under kvällen/natten och åt en maträtt hos var och en. Någon stod för fördrink, någon annan för förrätt, huvudrätt hos en tredje, ostbricka hos en fjärde, efterrätt hos en femte, avec hos en sjätte, groggbänk hos en sjunde, vickning hos en åttonde. Det var ett mycket trevligt koncept och i förlängningen både billigare och roligare än att gå på krogen. Kanske dags att återinföra det?

Allt är inte vad det synes vara. Är, exempelvis, en guldtand ett tecken på rikedom? Fattiga människor har ju ofta det medan rika ofta har mer luxuösa lagningar.

Dotter 2 var alldeles förkrossad över utgången i det amerikanska presidentvalet. Hon ville nämligen att tjejen skulle vinna. Innan hon kröp till kojs lät hon Donald i tv-rutan förstå att hon har ögonen på honom. Min enda kommentar om valutgången är annars att en miljardär i USA per definition tillhör etablissemanget. Och sätter Trump igång ett handelskrig med Kina (och resten av världen) genom protektionistisk politik lär de som han säger sig omhulda, vanliga amerikaner, vara de som drabbas värst. Och vad som därefter kommer. Det ser mycket dystert ut. Next: Le Pen vinner presidentvalet i Frankrike.

Och så hatet mot Hillary Clinton. Utredningen av e-postservern en vecka innan valet kan ifrågasättas. I övrigt har hon utretts och granskats många gånger och friats från alla anklagelser. Däremot finns det många i USA som inte kan tänka sig att ledas av en 69-årig kvinna. Det jag inte förstår, och här ligger nog en avgrundsdjup kulturell skillnad mellan mig och amerikaner, hur man kan avsky tanken på att alla ska ha rätt till grundläggande sjukvård på lika villkor. Jag pratade lite med dotter 2. Jag sa inte till henne vad jag själv anser om Trump. Jag sa bara att det är viktigt att engagera sig själv.

I veckan begravdes Lars-Göran Annerbo – en man med vilken jag hade en fin kontakt genom åren. Jag deltog i kören (Johannespassionen Rut wohl) som sjöng på den mycket stämningsfyllda  begravningen. Dels var Lars-Göran en äldre kollega – förövrigt en mycket uppskattad lärare till min syster – och dels sjöng vi tillsammans i Falu Kvartettsångare i flera år. Jag träffade honom också ofta i andra sammanhang. Sista gångerna vi träffades var när han lyssnade på MDP:s uppträdande på Kristinegymnasiet och i kyrkan när kyrkomusikern och körledaren Henrik Alinder lunchspelade på orgeln en lördag. Vid båda tillfällena språkades vi vid en stund så som vi ofta gjorde. Jag minns honom med värme som en hederlig, rakryggad och omtänksam gentleman av det gamla humanistiska bildningsidealet. Sådana det idag finns allt för få av. Det var en ära att få följa honom till den sista vilan och sjunga på hans begravning – självklart ville jag vara med och bidra.

Hur det än är med allt så hoppas jag för egen del att världen just nu ägnar sig åt det som i filosofin brukar benämnas Dorisk tonart – alltså att ord och handling inte harmonierar.

 

 

Jämställdhet, Livsåskådning

det sista släktledet

av adolphson

En för diverse extremister och rasister lite jobbig teori är en av de som finns gällande människans ursprung: Out of Africa. Teorin handlar om att homo sapiens uppstod och utvecklades i Afrika och att mänskligheten stammar från denna första grupp. Enligt en annan, måhända för rasisten mer smakfull, teori, den så kallade multiregionala hypotesen, utvecklades mänskligheten (homo sapiens) parallellt från olika populationer av homo erectus i både Afrika och Asien. Den tidigaste arten av släktet homo, homo habilis, levde i Afrika för omkring 2,4 till 1,4 miljoner år sedan. För knappt två miljoner år sedan emigrerade den tidiga människan från Afrika och spred sig till olika delar av närliggande Asien och Europa.

Det finns med andra ord fog för påståendet att det är ett naturligt mänskligt beteende att emigrera när livsbetingelserna förändras. En annan tanke som slår mig är att vi människor faktiskt inte befolkat planeten så länge, den moderna människan utvecklades för mindre än 200 000 år sedan. Och nu är vi på väg bort, ut i universum. Tur det, kanske.

Efter undersökningar av (vetenskapligt benämnd mitokondrisk) DNA från planetens olika befolkningar och delar tycks det vara så att vi härstammar från en enda gemensam förfader. Eller rättare sagt: förmoder. Eftersom denna typ av DNA enbart ärvs från modern tyder detta på att vi alla härstammar, via en obruten linje av kvinnor, från en gemensam urmoder som forskarna döpt till den mitokondriska Evan. Forskarna beräknar att denna Ur-Eva levde för cirka 150 000 – 200 000 år sedan. Troligtvis levde hon i Afrika.

Du räknas inte som judisk om du inte har en judisk mor. Och Eva, eller Hawwa som muslimerna säger, är den första kvinnan enligt bibeln. Hon levde alltså enligt vetenskapen före Adam och således borde det vara han, om vi ska fortsätta bibelintepretationen, och inte hon, som är skapad av ett revben. Och allt som därefter följde. Även om den mitokondriska Evan döpts efter bibelns andra person var hon inte den enda kvinnan i sin generation. Men det är endast hennes linje av döttrar som obruten finns kvar till våra dagar.

Genast måste det till en passning till rasisterna: härav följer inte automatiskt slutsatsen att Evas gener var speciellt lämpliga eller bra, härav bevisas heller inte någon sorts socialdarwinistisk princip genom att hennes gener levt kvar till våra dagar varav förstås att den vite europén därför är genetiskt överlägsen. Kort sagt: ta ner armen, Jimmie. Det rör sig om slump och statistik.

Eftersom sannolikheten är större än noll att en kvinna efterlämnar ingen eller endast manlig avkomma, kommer förr eller senare alla släktled utom en, en bstående av endast kvinnor, att dö ut. Detsamma gäller om man skulle spåra en linje av enbart manliga individer. Alla biologiska släktled dör alltså ut förr eller senare. Det är bara en fråga om tid. Och så vitt jag förstår är det en bra sak – en av förutsättningarna för vår fortlevnad som art.

Ur-Eva (jag väjler att motstå mina Göteborgs-gener och benämna henne Fröken Ur ((till de yngre: när man före de smarta telefonernas tillblivelse ville ha en exakt tidsangivelse kunde man ringa 90510 och få höra tiden anges på en sekund när)) är inte bibelns Eva. Ur-Eva är bara den senaste urmodern till alla nu levande människor. Hennes mor och mormor ingår naturligtvis också i den gemensamma utvecklingslinjen.Det viktiga är att Ur-Eva måste ha fått flera döttrar och att hos minst en av dessa inträffade en mutation som förändrade hennes (mitokondriska) DNA. Evolutionen är en kontinuerlig process. Vår Ur-Eva är alltså inte samma individ som för människorna som levde för 1000 år sedan liksom våra ättlingar som lever om 1000 år kommer att ha en annan Ur-Eva.

En kvinna får titeln Ur-Eva retroaktivt när alla utvecklingslinjer med enbart kvinnor, utom hennes egen, dör ut. Eftersom inte alla nu levande människor undersökts kan titeln inte heller tilldelas med 100 % säkerhet. Det kan finns enstaka individer med mitokondrie-gener som inte kan härledas till vår Ur-Eva som levde för cirka 150 000  år sedan. Förekomsten av en Ur-Eva är alltså ett rent matematiskt och statistiskt fenomen men har ofta missuppfattats av religiösa kretsar som ett vetenskapligt stöd för bibelns skildring av Adam och Eva. Det är sådant här jag berättar för mina barn när de undrar vad jag menar med påståendet att matematik är spännande.

Men ändå – livet kommer bokstavligen från kvinnan. Och det är bra om vi blandar oss med varandra (ta ner handen, Jimmie). Det är naturligt att fly eller flytta för oss människor. Det har det alltid varit. (Ta ner…) Varför får dessa enkla basala teman inte större påverkan? Jag ser det i skolan: en tjej som når höga resultat omnämns ofta som ambitiös medan en kille i motsvarande situation anses smart. Jag läser det i (den så kallade) finkulturen när det refereras till Strindbergs fruar respektive Lagerlöfs kvinnor (vilket möjligen är en haltande jämförelse, men ändå). Och jag förskräcks när jag slås av tankar kring alla dessa kvinnohatande terrorgrupper som återfinns runt om på klotet. Tänk om det egentligen inte är någon individ som styr IS?

Alltså, självfallet har de väl någon form av organisation. Men tänk om det som håller rörelsen samman inte är religiös extremism utan att det faktum att terrorsekten egentligen bara är en kollektiv manlig rörelse? Den senaste generationen av ett släktled.Vem som helst kunde ju, iallafall i början, säga nej, det här vill jag inte vara med om. Medlemmarna, männen, skulle kunnat avsätta ledningen till förmån för en annan religiös syn inom sekten. Lite på samma sätt som med nazismen: ingen vit, medelålders, manlig, hetrosexuell europé skulle kunna vara helt säker på att han inte ryckts med i locktonerna om vederbörande levt i 1930-talets Tyskland.

Samtidigt ger Ur-Eva mig hopp. Det kommer ständigt nya individer, grupper som, vare sig man (sic!) vill det eller inte, beblandar sig och ersätter de gamla. Det är väl det som är livet, kanske. Och livet, det kommer från kvinnan.

—

Källor:

Svante Päbo: ”Neandertalmänniskan”

Artiklar i SvD och Syd svenskan om Mitokondriska Evan

—

Relaterade blogginlägg:

Homo sapiens

Historia, Livsåskådning, Mat och dryck, Skola, Språk

Inspiration?

av adolphson1 kommentar till Inspiration?

Människor åstadkommer saker i olika sammanhang. Vi kan begå hjältedåd och vi kan utnyttja de mest oväntade ögonblick för inspiration.

Jag kan inte mycket om båtar. En båt jag dock känner till något om är det tyska slagskeppet Blücher. Det främsta av tysk ingengörskonst som sätts in i den nazistiska erövringen av Norge och sänks, visserligen inte på sin jungfrufärd som Vasa men dock på sitt första uppdrag 940. En helt osannolik händelse egentligen. Några norska försvarare, alldeles färska på sin post, beväpnade med tämligen gamla skruttiga kanoner, lyckas med ett (tur?)skott sänka ett toppmodernt skepp. Nu påverkade detta inte utgången, Norge blev som bekant erövrat. Men händelsen köpte tillräckligt mycket tid för att regeringen och kungahuset skulle hinna fly. Det är inte oväsentligt i sammanhanget, inte minst på ett kollektivt psykologiskt plan viktigt inför kommande motstånd.

Blücher ligger fortfarande i djupet för den som vill ta sig en titt.

Det Sjunde Inseglet – en klassiker. Från början var manuset tänkt som ett övningsstycke för teaterstudenter och byggde på ett antal monologer, bland annat en där Döden spelar schack med en stum riddare. Bergman har berättat att han skrev filmen för att bota sin dödsrädsla. Därför ville han ge döden en huvudroll i filmen. Han  inspirerades förövrigt av den medeltida målningen Döden spelar schack som finns att beskåda i Täby kyrkas innertak och är målad av Albertus Pictor ca 1480.

 

I filmens titel anspelas på Uppenbarelseboken där det beskrivs hur Jesus bryter sju sigill för att slutligen kunna möta och bekämpa Djävulen. För varje sigill som bryts släpper Djävulen, den jäkeln, ut en olycka över jorden. Bakom det fjärde sigillet döljer sig Döden själv som sprider pesten i världen. Temat är evigt. Kanske kan existensen generellt ses som en enda lång kamp mot en fasligt massa elände och jävligheter – alltså av Bergman/Pictor symboliserat som ett pågående schackparti mot/med döden. Vi gör väl vad vi kan för att lura Döden men undkommer den gör vi inte. Eller? Gör som mina elever i kulturhistoria: se filmen och fundera själv.

En vän med inblick berättade att det i vissa fängelser serveras olika sorters mat beroende på fångarnas religiösa tillhörighet. Lite som på sjukhus, alltså. Det är inte ovanligt med konvertiter som gör sitt ställningstagande utifrån bevekelsegrunden att bli serverad godare mat. Buddhister, judar och muslimer slipper blodpudding. Å andra sidan kan de ju aldrig uppskatta en schysst kräftskiva. Så i augusti kan det vara läge att konvertera tillbaka, kanske.

Det är, när jag tänker närmare på saken, ingen slump att orden kondit(or) och konvertit är besläktade. (Det är de ju inte alls  – men det verkade lite coolt att säga så). Ett annat skäl till att byta religion kan vara att komma åt en ny marknad för att langa eller köpa narkotika. Ett opium för folket, så att säga.

Inspiration var det, ja. Jag hade en spridd anteckning om Blücher och en om målningar som inspirerat Bergman till Det sjunde inseglet. Med dessa skulle jag i kväll författa två olika skoluppgifter och i ställer resulterade mitt arbete i denna bloggpost. I morgon åker jag med på skolams kulturresa. Kanske skulle vi ta och stanna till i Täby? Uppgifterna skriver jag säkert någon annan gång.

Demokrati och samhälle, Historia, Livsåskådning

Finis bonum

av adolphson

Finis bonum är den antika filosofins föreställning om människolivets yttersta mål. En annan term som avser människolivets yttersta goda lyder summum bonum.

Vad är meningen med livet? Hur ska man leva sitt liv? Slutet gott allting gott, kanske, sett utifrån den filosofiska tankegången kring hur, genom vilka handlingar, sett över ett människoliv, människan blir lycklig och harmonisk.

1600-talsfilosofen Hobbes förkastar tankesättet om en universell och allmän lycka eller mål. Det finns, säger han, ingen slutgiltig tillfredsställelsens själaro eftersom alla människor alltid och hela tiden strävar efter att säkerställa ett personligt liv som skänker individen tillfredsställelse. Hans tankar fick stort inflytande på det europeiska tänkandet, ja, faktiskt kan man ana honom ända in i vår egen tid. Vi människor vill ha makt att påverka det egna livet och därav följer också viljan att utforma vårt gemensamma liv så bra som möjligt. To have no desire is to be dead, säger Hobbes och menar därmed att människan önskar något för sig själv. Våra handlingar syftar alltid till något högre, bättre, för oss själva. Fred, exempelvis, är något man kan önska för sig själv eller andra. Det är alltså inte alltid dåligt att önska sig saker för egen del. Att förneka egoismen som drivkraft är enligt detta synsätt helt enkelt att ha fel. Att värdera egoism som något allenarådande dåligt är att göra det lite väl enkelt för sig.

Jag mår bra när jag haft en bra lektion, fått människor att skratta eller har sjungit vackert. Det är därför jag eftersträvar dessa saker – för att själv må bra. Att det också är bra för eleverna, att det är trevligt för människor att blir glada eller om någon uppskattar sången, är positiva bieffekter av min egoism. Människor flyr Syrien för att kunna leva (ett lugnt liv). För att deras barn ska få en trygg uppväxt. Exemplen för resonemangen kan mångfaldigas.

Hur namnet Europa har uppkommit finns det har olika teorier om. En uppfattning är att ursprunget härrör från den grekiska mytologin där Europa var en (vacker, givetvis) fenicisk prinsessa som fick självaste Zeus att klä ut sig till tjur (givetvis) och tillfångata henne. På Kreta tillverkade de kung Minos och därmed ursprunget den första antika grekiska kulturen. Andra spårar ursprunget till ett semitiskt ord för ”solnedgång”. Betraktad från Mellanöstern går solen ner över Europa. Att härska över hela denna världsdel har varit en dröm hos många. Alexander, romarna, Karl den store, Napoleon och Hitler. Om Rom var den första varianten, Karl den stores rike (det heliga romerska riket av tysk nation) det andra så blev det logiskt för Hitler att i propagandan lansera det tredje tusenåriga europeiska riket.

William Penn utgav 1693, efter att Europa i ett århundrade skakats av blodiga konflikter, en skrift om hur freden skulle säkras genom ett förbund staterna emellan. Upplysningsfilosoferna funderade vidare över temat på 1700-talet och Churchill siade om ett gemensamt styrt Europa för att undvika krig av den typ han själv upplevt. Hansan försökte under hög- och senmedeltiden främja handel och välstånd för medlemsstäderna och redan 1295 provades i England principen om utökad representation för olika samhällsgrupper i det så kallade Modellparlamentet. Efter Förintelsen och andra världskriget skapades Stål och kolunionen, det moderna EU:s grund, för att förhindra ytterligare tragedier av det slaget. Nu håller allt på att krackelera, kanske.

Vi är, som någon påpekade, tre val i från att totalt bryta med det som Zeus påbörjade när han klädde ut sig till tjur. Ett potentiellt sammanbrott, eller återgång, till ett kaosartat Europa där blodiga 100-åriga krig eller brott mot mänskligheten inte självklart tillhör det förgångna. Dessa val innebär Brexit och Trump respektive Le Pen som presidenter.

Hobbes, som alltid känts så himla negativ, kanske har mer rätt än jag vågar inse. Det går att acceptera att människor flyr Aleppo. Det är svårare att förstå varför så många människor runt om i världen röstar för Brexit, SD, Trump, Orban och allt vad de nationalistiska populisterna nu heter. Förnuftsmässiga eller värdegrundsbaserade (och då talar jag om humanistiska sådana) ställningstaganden lyser allt mer med sin frånvaro. Trump talar om att det är smart att inte betala skatt, SD säger i direktsändning i Aktuellt att vi genom flyktingströmmen släppt in mördare och våldtäktsmän, de övriga vill lämna det gemensamma samarbetet i EU för nationalismens stramhet.

Är människolivets yttersta mål och högsta goda individens välmåga? Jag kan inte, så socialliberal jag är, se det så. För vad är då poängen med alltihop?

Historia, Jämställdhet, Livsåskådning, Skola, Spännande människor

Khadija

av adolphson

Enligt traditionen hade profeten Muhammed flera fruar och barn. Det går inte riktigt att utifrån ett 1500-årigt perspektiv fördöma gamla seder och bruk som ter sig bedrövliga (som månggifte), eller går gör det ju men det är inte poängen med detta inlägg. Hursomhelst. En av hans fruar, Khadija, är intressant. Hon beskrivs innan hon gifte sig med den blivande profeten Mohammed som den främsta kvinnan i världen känd för sitt goda uppförande och sin vishet.

Många mäktiga män ville gifta sig med henne, vilket i denna extremt manliga miljö får anses som ett säkert tecken på hennes status (och vilken släkt hon kom i från). Muhammed var inte hennes första man och hon hade sedan tidigare äktenskap flera barn. En make avled och från en annan skilde hon sig. Därefter avböjde hon många frierier då hon ville ägna sitt liv åt att ta hand om sina döttrar och om sina företag. Noterbart är att hon anställde män att sköta företagen. Hon var deras chef.

När Khadija hörde talas om Muhammed blev hon nyfiken och erbjöd honom anställning med hög lön. Han accepterade uppdraget och utförde det så väl att Khadija övervägde äktenskap. Då som nu var ofta andra faktorer än romantisk kärlek avgörande när det gällde äktenskap men poängen med historien är att det är hon som håller i trådarna och inte han. Det blev ett lyckligt slut med bröllop och hela baletten.

Khadija var cirka fyrtio år och femton år äldre än Muhammed när de gifte sig, de levde tillsammans i tjugofem år. De fick flera barn men enbart ett, dottern Fatima, fick egna barn. Det verkar som hennes starka ställning inom islam kommer av att hon var med Muhammed inför och genom hans religiösa uppvaknande och trodde på honom och stöttade honom. Därmed anses hon som den första riktiga muslimen. Den första muslimen var en kvinna. Hon beskrivs ömsint som den visa frun som stödde profeten i alla lägen och belönades, enligt traditionen, med ett eget hus i paradiset där hon inte behövde höra skrik eller oljud. Muhammed själv brukade efter hennes död beskriva henne som den bästa kvinnan i paradiset.

Det där kan man ju också ha synpunkter på – en kvinna ska stödja sin man i alla lägen för att anses vis och god medan en man kan gifta sig med flera kvinnor. Jaja. Inget nytt under solen. Visst var 600-talet en tid av månggifte och förtryck. Men bilden jag får av Khadidja är den av en fri, stark, självständig företagsledare som utsåg Muhammed till sin man. Det finns förövrigt inga belägg för att Khadija bar slöja. Jag föredrar att tro att hon inte gjorde det.

Idag är också en tid av månggifte och förtryck. Ska man diskutera alla konstigheter som finns inom olika religioner så får man hålla på ett tag. Men studerar man istället andra saker, som Jesus eller Khadija exempelvis (och inte redan har bestämt sig för vad man tror och tänker), så kommer åtminstone jag till slutsatsen att det könsförtryck som finns i religioner inte alltid finns inbyggt i dem från början. Om det nu överhuvudtaget är relevant. Könsförtryck finns överallt omkring oss, då som nu, och har genom århundradena socialiserats in i samhällets och organisationers institutioner. Frågan är inte huruvida det finns utan vad vi gör åt det.

En ögonblicksbild från OS. En bild som passar bra att starta undervisningen med nu på måndag när terminen drar igång. På båda sidor om nätet kan man anlägga ett tydligt genusperspektiv. Diskussion. Vad ser du, egentligen?

ext

 

Förövrigt har jag slutat undervisa i religion. Det är för svårt, nuförtiden.mEn liten kurs i ett gigantiskt ämne – nej, det går inte. Jag vet helt enkelt inte hur jag ska närma mig ämnet. Man kan ju inte stå och babbla om Islams fem pelare, bergspredikan, buddhas korgar eller tre olika inriktningar inom judendomen när världen ser ut som den gör.

—

Källor

Islamguiden

SvD

Religionslexikonet

 

—

Relaterade blogginlägg:

Arvet från Petrus

Aspasia

JajeMÄN – alla män

Livsåskådning, Personligt, Spännande människor

Surt, sa räven

av adolphson

Uttrycket rönnbärsfilosofi innebär att förringa värdet av något man vill ha men inte kan få och är hämtat från berättelsen om räven och rönnbären. Kanske är det också tillämpbart på relationer.

Far och jag hade intressant diskussion om huruvida man kan uppskatta en plats utan att trivas med dess innevånare. Stockholm är en vacker stad men jag gillar inte stan eftersom stockholmare är så dryga, på ett ungefär. Jag menade i vårt samtal att detta inte är möjligt eftersom en plats enligt min mening i minst lika stor utsträckning definieras av dess människor som av naturen eller arkitekturen. Jag är nu beredd att ompröva min hållning och ge far åtminstone delvis rätt.

Jag tänker lite på bröderna Göring ur ett psykologiskt och antropologiskt perspektiv. De växte upp tillsammans och stod tydligen varandra nära. Ändå måste de ju varit helt olika som människor. Jag blir nyfiken. Kan olikheterna berott på något i uppfostran, andra relationer eller omständigheter i avgörande livsstadier? Och visade sig dessa olikheter på ett personligt plan dem emellan? Hermann tillhörde eliten inom nazistpartiet och var ett tag andreman i Tredje Riket. Chef för flygvapnet och i synnerhet som chef för GESTAPO var han den som gav ordern om att organisera Förintelsen. Honom är jag inte överdrivet intresserad av. Albert, å andra sidan, avskydde vad nazismen gjorde med hans hemland och flyttade till Österrike. Han genomförde dock ett par aktioner där han räddade judar från undergången. På samma sätt som Oscar Schindler sa han sig behöva arbetskraft (judiska slavar) och när han fick det släppte han dem i hemlighet fria.

Hermann dömdes efter kriget till döden för brott mot mänskligheten men hann begå självmord innan domen verkställdes. Albert rentvåddes (eller han hade ju inte begått något brott) och släpptes (även om amerikanerna först hade svårt att tro att han inte bara var oskyldig utan faktiskt även en av de goda). Att bli skylld för att vara, eller liknad vid, Hermann kan ju knappast varit så roligt för Albert. Eller hur tänkte han om sin bror? Historien (och vittnesmål, såklart) talade sitt tydliga språk till Alberts fördel. Ändå gick han ur tiden som en bitter och utblottad enstöring 1966. Så kan det också gå. Goda handlingar räcker inte alltid till att göra en människa glad, lycklig eller framgångsrik. Snarare tvärt om, tyvärr.

I våras anförde jag att jag hellre uppmärksammar människors födelsedagar än deras dödsdagar. Också det har jag omprövat, lite. 4:e juli, exempelvis, är ett datum som är för evigt inpräntat i mig. Det var då år 1997 som salig mor somnade in efter nära två års sjukdom. Jag trodde att trots sorgen så skulle jag klara hennes bortgång relativt bra. Så här med 19 års perspektiv tänker jag att jag är glad att jag sommaren 1997 inte insåg vilken otroligt stor inverkan hennes alltför tidiga bortgång skulle ha på mitt kommande liv. Vad hade hänt om hon inte lämnat så tidigt, tänker jag ibland.

Sådana frågor är svåra och kan leda till ett långvarigt ältande om man inte ser upp. Men nog är det så att vissa personer i en familj eller släkt är extra viktiga eftersom deras existens verkar som garanti för vissa värden. Med mor borta, och också sedan moster försvann, finns inget längre kvar för mig att vårda eller återvända till på den sidan släkten. Inget mer än minnet, vilket inte är det sämsta, och jag misstänker att det är därför jag trots allt uppmärksammar dödsdagar. Det är mitt sätt att bevara minnet, eller eftermälet, som jag ser det. Jag har även under detta nittobåriga perspektiv fått klart för mig att alla människor oavsett inbördes relationer i slutändan alltid är sig själva närmast. Inget ont i det, kanske. Det är dock en viktig liverfarenhet, eller insikt, för mig.

Mina egna barns vuxna relation är något jag ofta beaktar i min egen barnuppfostran. Jag överväger noggrant vad jag tänker lämna efter mig den dag jag själv lägger näsan i vädret. De ska, så mycket jag nu kan påverka det, alltid ha varandra och det, när sorgen efter oss föräldrar lagt sig, ska inte finnas någon, inte minsta lilla gnutta, oklarhet kvar från oss föräldrar att fundera eller gräla över för dem. Hellre får de i varandra finna en gemensam ilska över beslut jag tog när jag levde och som i slutändan drabbade dem lika. För lika, rättvist, måste det vara – i med och motgång, oavsett ålder eller andra omständigheter. De ska, om de behöver vara arga på någon, rikta sin ilska mot mig där jag sött och oåtkomligt vilar i min grav istället för mot varandra i levande livet.

Å andra sidan. Vad har man egentligen gemensamt med släktingar? Arv, miljö och biologi antar jag. Men gracerna fördelas ändå olika för alla och envar. Ibland har man kanske tur och trivs med släkten men påfallande ofta tycks det mig som som det inte är så. Man kan ju inte välja dem så som man gör i livets övriga relationer. Men man kan välja bort dem, den makten har man iallafall. Hur som helst: finns inget substantiellt att gräla om är chansen antagligen större att den framtida samvaron blir bra.

Jag saknar fortfarande salig mor och det går inte en dag utan att hon snuddar vid mina tankar. Men hon borde tänkt till lite i tid och inte lämnat mig helt utan skydd efter sin bortgång. Det är min enda kritik av denna i övrigt så kärleksfulla person.

Jag tror, när allt kommer omkring, att jag inte är så mycket till rönnbärsfilosof ändå. Nej, sådant är nog inte mitt sinnelag. Däremot är jag bra på att åtgärda saker som inte fungerar bra i mitt liv. Att ändra på missförhållanden i tillvaron är viktigt. Annars går man under, tror jag. Att döden kommer emellan och påverkar saker kan man ju inte göra mycket åt.

—

Relaterade blogginlägg

Lenita

Gullholmen

Mamma

Bäst i test

 

—

Vill du få en notis varje gång ett nytt blogginlägg är skrivet – gilla den här sidan. Där lägger jag alltid ut dem – direkt ur tryckpressarna.

Demokrati och samhälle, Film och TV, Historia, Livsåskådning, Skola, Spännande människor

Himmelsfärd som himmelsfärd

av adolphson1 kommentar till Himmelsfärd som himmelsfärd

Tron kan försätta berg, sägs det ju. När vi normalt använder ordet tro, så innebär det i allmänhet att vi gissar eller gör ett antagande. Vederbörande är inte helt säker. Det handlar således om en önskan, en förhoppning. Den sortens tro förflyttar väl inga berg (eller kanske, men det faller utanför ämnet). Religioner avser något helt annat med begreppet tro. I Bibeln används det i betydelsen vara fast eller vara säker. Det handlar om förtröstan, övertygelse, förvissning – alltså om vetskap. Mer precist om tillit till Gud. Det handlar alltså om en fullkomlig övertygelse.

Det var på Tempelberget som Abraham, när Gud ville testa hans lojalitet, enligt Första Mosebok nästan offrade sin son Isak. Därför blir platsen automatiskt helig för såväl judar som kristna. På samma ställe steg Mohammed enligt islamisk tradition upp till himlen. Lite på samma sätt som den händelse som i dagarna uppmärksammas med en långhelg här hemma: Kristi himmelsfärd. Det är lite samma-lika, det är det ju. Fjärran så nära, som talesättet lyder. Det är förövrigt på den här klippan som den berömda Klippmoskén är byggd. Eller klippa och klippa – området är ett av de lägst belägna i Jerusalems gamla stad.

Kung Salomo byggde här det första judiska templet på 900-talet f Kr. Då benämndes berget intressant nog Moria (intressant för oss Tolkien-nördar, alltså). Det andra templet uppfördes flera hundra år senare och förstördes av romarna år 70 e.v.t Det är denna händelse som markerar slutet på en självständig judisk stat, en verklighet som skulle komma att bestå till och med staten Israels bildande 1948. Det som kallas Västra Muren eller Klagomuren är vad som återstår av det andra templet. Enligt ortodox judisk tro är det förbjudet att besöka Tempelberget. Det är nämligen Gud själv som skall bygga det tredje templet. Rätten till platsen är hur som helst omstridd. Med tro (och ofta våld) försöker olika religioner försätta varandras berg ur spel.

Under Israels självständighetskrig 1948 ockuperades Gamla stan i Jerusalem, inklusive Tempelberget och Västra Muren av Jordanien. Enligt fredsavtalet skulle judarna ha rätt att be vid Västra Muren, men det omsattes aldrig i praktiken. Under Sexdagarskriget 1967 erövrade Israel östra Jerusalem, inklusive Tempelberget. 1929 dödades 133 judar, delvis på grund av rykten om ett planerat judiskt övertagande av berget. På 1980-talet var en judisk terrororganisation nära att spränga moskéerna med syfte att bereda plats för det tredje judiska templet. 1996 bröt upplopp ut när Benjamin Netanyahu öppnade tunnlarna som byggts under Västra Muren. Sjutton israeliska soldater och mer än 100 palestinier dödades. I september 2000 besökte Ariel Sharon Tempelberget. Dagen därpå bröt upplopp ut vilket startade den andra intifadan (= uppror på arabiska).

Tron kan måhända försätta berg. Kanske inte en avvikande tros tempelberg, men ändå. Eller så är det kanske tvärt om.

Sommaren 1897 seglade tre svenskar, ledda av S.A Andrée, uppfyllda av en stark tro på teknikens möjligheter och mänsklighetens förmågor, iväg över Nordpolen. I luftballong. Efter tre dagar tvingades den svårmanövrerade och av is nedtyngda farkosten nödlanda och männen fick gå över isen mot civilisationen. Det sista lägret, som återfanns först 1930, visade genom bilder och dagböcker de tre männens ödesmättade kamp mot döden.

Människans seger över naturen var i slutet av 1800-talet det stora idealet. Det var en tid präglad av tro och framåtanda och självbilden var präglad av övermod och självnöjdhet. Samtiden var övertygad om att deras tid utgjorde höjdpunkten i mänsklighetens utveckling. Vetenskapsmannen var hjälten och nationen fick ära och berömmelse (det var ingen slump att den siste personen att adlas i Sverige var upptäcktsresanden Sven Hedin) av olika projekts framgångar. Andrées, och många andra liknande expeditioners, förberedelser var på många sätt bristfälliga. Åtminstone med dagens mått mätt. Man var visserligen förberedd på nödlandning men säkerhetsrutiner offrades för idealen.

Pengar var då som nu en stor drivkraft och sannolikt hade Andrée sin triumfatoriska återkomst (och därmed förbundna framtid som firad föredragshållare) i sinnet när han bland annat släpade den 7 kilo tunga kameran över isen. Expeditionen hade kalkylerat med en möjlig kraschlandning men mycket gick snett. De gick i 3 månader över isen medan isen rörde sig i motsatt riktning och allt eftersom tvingas de överge delar av sin utrustning. Medan klimatet blev svårare tvingas de livnära sig på rått isbjörnskött och giftiga konserver (burkarna innehöll bly och koppar). När expeditionens öde slutligen blev känt 1930 såg världen mer skeptiskt på det skedda. Då rådde nya ideal. Tron var helt enkelt en annan. Det är kanske vår uppfattning och värdering av begreppet tro som är det väsentliga, trots allt. Oavsett om det är en from kristen, jude eller muslim eller nazist eller vetenskapsman.

En annan parallell är begreppet golgatavandring. Vi var visserligen inte med men om vi med begreppet avser att långsamt färdas mot vår undergång passar det måhända på Andrée. Eller på planeten och mänskligheten.

Ibland har jag låtit mina elever jobba med Andrée-expeditionen. Uppgiften brukar handla om att sätta sig in i händelseförloppet, hur såg samtiden på projektet, hur såg samhället på det 1930 respektive idag? Varför fungerade den inte – vad gjorde de för del (om de nu gjorde något? Avslutningsvis brukar eleverna få dra en parallell till liknade händelser i dag samt problematisera begreppet tro.

I skrivande stund kom jag på att en utbyggnad av projektet kan vara att läsa/se boken/filmerna Ingenjör Andrés luftfärd, Aniara, 2001 och The Martian. Ja, så får det nog bli. Schysst – då var resterande del av våren fixad. I skolans värld, alltså.

Trevlig himmelsfärd på er, alla därute!

—

Källor:

Montefiorie: Jerusalem

Hedin mfl: Bilden av Sveriges historia

—

Relaterade blogginlägg:

Gudskomplex

Kamelkunskap