Jag brukar vara försiktig med att öppna den ungdomliga pandoraasken i offentligheten men ska göra ett undantag.
Jag brukar också ibland, när mina elever vill åka till Rhodos eller motsvarande, berätta om min egen studentresa. Den gick till Leningrad i Sovjetunionen. Eleverna gör stora ögon. På riktigt? Jajemän, någon berättade inlevelsefullt om vodkans gyllene land och dit åkte min klass, S3, den 28:e april 1990.
En föreställning på hotellet. Notera loafers och tubsockor.
Finlandsfärjan var väl då som nu. Loafers, tubsockor och midjelång kavaj. Äventyrligheterna började först vid sovjetiska gränsen där vakter med kalashnikovs noggrant kontrollerade föremåls införande i landet. Den första verkliga kontakten med Sovjet var Viborg, en stad en gång i svensk ägo. Därifrån gick resan vidare mot Leningrad med buss.
Resan ägde rum endast ett drygt år innan Sovjetunionens kollaps och nog, sett i historiens backspegel, kunde man ana sprickorna i sömmarna. Bussen gjorde noga planerade stopp där champagne, klockor och allsköns bråte såldes. I varje gathörn i Leningrad såldes resterna av landets militärmakt ut. Alltså kläder och prylar.
Jag och Daniel
Hotell Sputnik, där vi bodde, höll inte riktigt den klass min avgångsklass förväntade sig –förutom i antalet personal. Massor av människor fanns att tillgå i arbetarnas paradis. Maten passade tydligen inte heller våra västerländska läckergommar. Ickeförty kostade en liter fin rysk vodka 13 kronor.
För att bli insläppt på ett av stadens mer fashionabla etablissemang, Hotel Leningrad, krävdes någon sorts hotellkort som givetvis inga ryssar hade råd med. Glada i hågen mutade vi oss in till ännu en brakfest. Efteråt betalades en busschaufför 100 kronor, en för honom astronomisk summa, för att köra tjugotalet beskänkta svenska ungdomar till sitt hotell.
Det festades inte bara, vi besökte minsann Vinterpalatset, tsarernas forna residens, numera konstmuseum. Vi såg även rysk cirkus, en fantastisk upplevelse.
Vinterpalatset/Eremitaget (bild från Wikipedia)
En av de första (?) västerländska kedjorna som etablerade sig i landet var Hard Rock Café. När personalen såg att vi var i antågande tömde man helt sonika stället på människor. Mitt framför näsan på oss lämnade ett femtiotal personer, med nedsänkta huvuden, restaurangen. Sedan dukades det upp två långbord med rätter – och vodka. Jag minns min oro för vad kalaset skulle kosta. Jag minns också min förvåning när det kostade 200 kronor. Inte per person utan för oss allihop. En astronomisk… I övrigt har minnet av middagen förlorat sig i historiens dimmor.
Jag samlade redan då på gamla tidningar från olika länder. Jag köpte därför en Pravda och blev, helt rimligt, tilltalad på ryska. När jag uppenbarligen blev svaret skyldig fortsatte försäljaren: “good luck reading this”. Tidningen återfinns idag på Styrsö. Jag köpte också andra saker jag fortfarande har kvar. Särskilt vårdar jag min variant av Larionovs matchtröja från CSKA Moskva (världens mest framgångsrika klubblag, tror jag) som skymtar fram under jackan på sista bilden nedan.
Arméns skärp, klocka som aldrig fungerade och flottans hatt
Det fanns inget att köpa, berättade jag alltså vid hemkomsten för min bekymrade mor. Känslan av att vara en bland några naiva svenska snorungar som köpte ett helt land förmådde jag inte sätta ord på. För det är vad jag minns. Känslan av fattigdom och äcklig mat. Tårarna hos en servitör när jag inte kunde förmå mig att dricka det finaste han kunde erbjuda: färsk mjölk. Den underdåniga tacksamheten för en tia i dricks vilket fick personen att springa efter gåvor som tack. Mitt snidade ryska hantverk hade jag länge kvar.
Jerra. Honom har jag fortfarande kvar ❤️
Eleverna av idag då? Jo, de fortsätter åka till medelhavets strand. Just i år är det mer rätt gjort av dem än någonsin.
Jag kommer givetvis inte ihåg allt detta jag beskriver. Jag har haft god hjälp av min egen artikel i studenttidningen Galder från 1990. Lycka till med att finna den. Men resan sticker ut, det gör den. Och man bör komma ihåg att trots det fruktansvärda sovjetiska systemet fanns kontrollmekanismer. Diktatorn kunde avsättas. Som Chrustjov. Idag finns inget sådant.
Styrsö, påsken 2022. Att leta spår i det förflutna för att kunna förstå sig själv.
Jag blir ofta nostalgisk när jag är på ön. Det blir lätt så, omgiven av minnen och gamla foton. Facebooks algoritmer har under veckors tid hamrat in vad som hände oss för tre år sedan. Algoritmer som inte gör åtskillnad på goda och dåliga minnen. För att få enbart de goda minnena kan man träffa släkten. Det berättas under kafferep om när morfar en gång bjöd in några enträgna Jehovas vittnen att sitta ner över en kopp. Morfar, som upplevde husförhör under uppväxten på Gullholmen förra 00-talet, kunde minsann både bibel och katekes. Vittnena återkom inte.
Det händer ibland att jag funderar över huruvida jag borde byta arbete. Göra något annat. Sedan uppstår omedelbart följdfrågan: vad?
Det är endast arkiven som håller sig evigt unga. Frasen är snodd från min huspoet Tranströmer. Så rätt han har, inser jag under bläddrandet bland gamla skolfoton från karriären. Det mesta är sig likt genom åren förutom rynkor som tilltar, hår som glesnar och skägg vars nyans allt mer övergår i vitt. Dödens blomster, som far säger om grånat hår. Jag suckar lite, tittar ut över havet. Det är väl som det ska med den saken. Allt liv övergår till slut i sin motsats.
När jag börjadeTio år senare
Är det nu det händer? Blev jag just gammal? Morfar var aldrig gammal. Inte ens när han fyllde nittiosju år. Jag har snart lagt det tjugofjärde året som gymnasielärare till handlingarna. Tjugofyra år. Det ger en bra bit över tre tusen elever som under åren passerat magisterns klassrum. Änte könsti, som vi säger i Dalom. Jag trivs faktiskt lika bra nu som när jag en gång började. Bättre, till och med.
Åren har gått. Jag räknas inte längre till de unga och nytänkande. Numera tillhör jag skaran som varit längst på bygget. Det gamla gardet. Magister Adolphson. Emeritus. Konstigt, det känns inte så. Jag ser fram emot varje lektion på samma sätt som vore det 1998. Men inget av det spelar någon roll för jag har examen från glömskans universitet, för att återigen parafrasera Tranströmer. Döden har redan tagit sina mått och sitter i detta nu i allsköns ro och knåpar på kostymen. Hoppas Döden är lika dålig på syslöjd som jag. För färdig är jag inte. Å andra sidan, det är väl ingen. Men Döden lämnar, som bekant, inga uppskov.
Årets personalfotografi. Snart i olja?
Jag blir ibland trött på mig själv. Jag har i princip två jobb och vill ändå byta. Eller vill jag det? Jag delar min tid mellan Dalarna och Styrsö. Morfar var under sin yrkeskarriär nästan aldrig hemma på ön. I veckan ringde jag till försvarsmakten, det finns tydligen så kallade snabbspår för den som redan har universitet/högskoleexamen. Jag har tre, förutom Glömskans universitet, så det borde gå snabbare än på SJ:s spår iallafall. Officer? Kan det vara något? Om inte annat för att sätta fart på den gamla diskussionen i kompisgänget om vem av oss man helst har med sig i en skyttegrav. (Hint: inte undertecknad, för man kan inte snacka ihjäl ryssen).
Jag minns något som min far brukade säga: att det som skiljer äkta konst från strunt är det, att i det äkta konstverket lever helheten i varenda del. Meningen. Jag minns hur han talade om de stympade gudabilderna som man gräver upp ur klassisk jord – kanske bara en fot eller bara en skuldra – och ändå fulla av gudom.
Citatet är från Boye. Kanske går det att översätta till livet? Att vara rakt igenom äkta. Som morfar. Och många andra här på ön. Jag känner mig iallafall genuint trygg i yrket. Mycket annat med mig må vara av vindflöjelns spretiga natur, men inte tillvaron som historielärare. Jag känner meningen och helheten i klassrummet. Sådant är äkta. Jag tycker också jag ser något av detta i bilderna som tagits genom åren. Det kanske är inbillning. Men om inte, den känslan ersätter man inte enkelt. Hår, skägg, kroppsligt förfall må kvitta lika. Man måste inte älska det man gör men man måste göra det man älskar.
Så vad ska jag göra när jag blir stor? Sjöman, som morfar, kan jag inte bli. Kanske en gatans musikant i södra Frankrike? Guide i Rom? Flytta till Styrsö?
Medan skymningen faller över Halsvik kommer jag att tänka på Lagerkvists kända ord. De lindrar vankelmodet lite. När jag kämpar med förflutenhetens vålnader påminner jag mig om att det alltid finns en framtid. Alltid.
Det är vackrast när det skymmer all den kärlek jorden rymmer. Ligger samlad i ett dunkelt ljus över jorden, över markens hus.
Allt är ömhet, allt är smekt av händer. Herren själv utplåna fjärran stränder. Allt är nära, allt är lågt ifrån. Allt är givet människan som lån.
Allt är mitt, och allt ska tagas från mig, inom kort skall allting tagas ifrån mig. Träden, molnen, marken där jag går. Jag ska vandra – ensam utan spår.
Upp flyger orden, tanken stilla står ord utan tanke aldrig himlen når.
Detta säger Claudius i Hamlet. En gång avfyrade jag dem mot någon som av olika skäl var väldigt arg på mig.
Att relativt ledigt kunna uttrycka mig är utan tvekan den förmåga som tjänat mig bäst i livet. Den liksom bara fanns där redan från början. Jag tror det är fars förtjänst att jag tidigt lärde mig att våga lita på mina ord och för det är jag honom evigt tacksam. Redan som mycket liten i 1970-talets Falun kallade grannarna mig för ”den lille riksdagsmannen”. Visserligen nådde jag aldrig riksdagen, men smeknamnet säger ändå något.
Självinsikt vs självkänsla
Måste man prata på lektionen för att få A i den här kursen?
Schablonen från förr, ”kommer det på provet”, gäller inte längre. Dagens elever är uppvuxna med internet. De är blixtsnabba på att få fram allehanda information av mer eller mindre kuriös natur. Frågan för skolan, eller samhället i stort, är numera hur de ska använda all information. Men är det en samhällsfråga är det per automatik också en fråga för skolan.
Pelle är Pelé på sax. Jag: HAIK
Vi är rätt många som fortfarande minns livet före internet. Hur krångligt allt var. Hur man kunde sitta en hel kväll och diskutera laguppställningen från Canada Cup 1976 eller den perfekta, och rätta, varianten av en Long island ice tea. Nu hittar man sådan information genom några enkla knapptryck. Resebyråer behövs knappt och säger jag ”tror jag” på lektionen får jag svaret från eleverna inom några sekunder.
Till de lärde på latin. Eller åtminstone fullmäktige
Livet före internet, som vi ibland nostalgiskt refererar till, var som sagt ofta krångligt. Telefonköer från fasta linor, gå till post och bank för att hämta eller skicka saker och ta ut fysiska pengar. När jag skulle studera i Frankrike föregicks det av en mängd besök på olika ställen där jag rent fysiskt var tvungen att infinna mig. Visum, pass, betyg, ansökan och resehandlingar. Och väl där hade jag ingen aning, verkligen inte en susning, om vad som hände i Sverige samtidigt (1991-92). Jag skrev och mottog brev från mor. Vi talades inte vid i telefon, eftersom jag inte ägde någon mobil och det var dyrt att ringa. Breven finns dock fortfarande kvar som en tidskapsel över våra sinnen från den tiden men de säger inget om den stora världen.
Jag har pratat med döden
Har vi mer kunskap idag, tack vare internet? Det är omöjligt att svara på. Hade Leonardo istället för universalgeni varit en högst medelmåttig mångsysslare om han levt idag? Jag skulle säga att världen numera är enklare men också svårare. En sak kan vi nog iallafall enas om: vi har fler felaktiga uppfattningar om sakernas natur idag – tack vare internet. Kanske är det här lärarens fokus bör ligga, numera.
Om vi kan enas om premissen om informationens tillgänglighet, som jag nämner ovan, anser iallafall jag för min del att utbildning bör handla om att hjälpa elever att utveckla och lita på sina förmågor istället för på sin telefon eller dator.
och Mumintroll
Nej, säger jag, du måste inte prata för att nå ett visst betyg. Du kan skriva dig igenom kursen. Men du ger mig ett större betygsunderlag om du också deltar i samtalet. Man ska nämligen inte underskatta värdet av den initierade frågan. Dessutom blir det roligare. Och om du jobbar med din sämsta gren, säger jag, får du sannolikt en bredare spets. Vad man än kastar på dig för uppgifter framgent så löser du dem på hög nivå.
Ibland talar miljön för sig
Dessutom, brukar jag vidare uppmana i synnerhet mina kvinnliga studenter, killar pratar. Mycket. Tänk dig en framtida situation med kollegan ”Per”, du själv och chefen. Chefen frågar vem som vill ha det där jättespännande jobbet med mycket högre lön. Vem hugger på den? Jo, det gör Per. Du måste våga säga ifrån, låta din röst höras. Hela tiden. Jag har bättre meriter än Per, måste du säga. Har jobbat längre. Är duktigare. Äh, just ja, säger chefen och harklar sig. Okej, jobbet är ditt. Numera säger chefen oftare det, vågar jag hoppas. Men ibland behöver han bli påmind.
Han som var arg på mig stirrade. Så började han plötsligt skratta. ”Ja, du kan iallafall uttrycka dig, det får man ge dig! Vi skiter i det där – kom nu, Adolphson.” Kanske inte det bästa sättet att möta en utskällning. Men ändå.
Jag må ha nämnt det förut, men när jag en gång frågade Malin varför hon ville hänga med mig, en smådryg och lite lätt överviktig kille från Falun, så svarade hon: ”det var när jag hörde dig prata. Då visste jag att det var dig jag ville ha. Det har aldrig ändrats. När du kommer in i ett rum är det som en varm vind drar igenom det.”
Visst snackar jag mycket strunt men man får inte döma sig själv alltför hårt. Det hon sa är det finaste någon någonsin sagt till mig. Jag tror det jag här diskuterar handlar om att om orden inte når ända upp, ända in, är det ingen idé att säga något överhuvudtaget. Det gäller Hamlet, det gäller mig och det är vad jag försöker göra gripbart för mina elever.
Ännu ett härligt gäng
Källor:
Wikforss: Alternativa fakta, kunskapen och dess fiender
Genom historien har skola och utbildning påfallande ofta ansetts som synonym till kadaverdisciplin, bestraffningar och ett allmänt hållande av ordning och reda. Måhända är det Platons fel. Men vad är egentligen en skola och vad innebär utbildning? Hur ska den läggas upp, vad ska ingå? Vad tjänar den för syfte?
Min kollega Daniel. Han brukar låtsas att han diskuterar med kollega Jeff på engelska så att jag ska tro att Jeff är där när han inte är det.
Den vanliga beskrivningen är som en målinriktad process där någon genom systematisk undervisning och och träning utvecklas och skaffar sig kunskap, bildning och färdigheter. Jaha, ja. Det besvarar möjligen vad men knappast hur. Både filosofer, präster och under förra århundradet psykologer och beteendevetare av olika slag, har genom århundradena brottats med frågan om vad utbildning är, hur vi lär oss samt vem som har rätt till skolgång.
Platon, 428-348 fvt, har kallats för filosofins superstar. Mannen genom vilken vi känner Sokrates och som anses som den mest inflytelserika personen inom västerländsk filosofi. Men oproblematisk är han inte, denne Platon, helst inte om man silar honom genom vårt nutida raster. Demokrat var han exempelvis inte. Vi kan ju börja där. Platon anser nämligen att staten fungerar bäst när den styrs av en intellektuell elit. För detta krävs att man väljer och utbildar denna elit.
Sagt och gjort.
Platon
Först och främst måste de mest begåvade avla barn, som en sorts antik rasbiologi, barnalstrande är minsann inte en privatsak utan i allra högsta grad statens angelägenhet. Men alla fria mäns barn har rätt att tävla om den bästa utbildningen och därmed de högsta ämbetena. Efter gallring kvarstår slutligen de bästa kandidaterna för att gå i statens tjänst. Utbildningen, eller gallringen, är sålunda helt och fullt en angelägenhet för staten.
Resonemanget kan vid en ytlig anblick förefalla logiskt. Jag återkommer till det. Men hur skulle Platons elitutbildning se ut? Faktum är att den överträffar det mesta vi sett i både verklighet och fiktion. Den utvalde fick först genomgå arton år av klassisk grekisk utbildning: läsning, skrivning, gymnastik, samt skaldernas verk (Platon ville dock styra upp vad som var relevant, som en sorts antik kanon).
Sedan följde några år av fysisk och militär utbildning. Som statsman måste man alltid vara beredd att försvara staten. De som klarat sig hit fick studera matematik under tio år. När studenten fyllt trettio fick han (de som inte gallrats ut) lära sig dialektik (filosofi och retorik). Därefter följde en sorts praktik på underordnade tjänster tills kandidaten var i femtioårsåldern då den nu fullt utvecklade filosofen kunde ägna sig åt statens skötsel.
Jobbet innebar i stort sett att dela sin tid mellan tänkande och politik. Värt att notera är att statens övriga medborgare var skyldiga att obrottsligt lyda denna styrande elit. Det behöver kanske inte påpekas att Platon mer imponerandes av Sparta än Aten.
när jag blev citerad
Det går att legitimera all form av elitism enligt denna typ av resonemang. Det är som en blandning av nazism (Hitler beundrade Sparta), kommunism, IS och The Handmaids Tale. Men kanske går frågan att lyfta till vår tid? Exempelvis kan man enligt detta resonemang inte lämna utbildning till fria aktörer, nej, statlig skola är enligt Platon att föredra.
Jag vet ärligt talat inte hur jag ska besvara mina egna inledande frågor. Hot, våld och bestraffning hör dock inte till utbildning, inte ordning och reda heller. Möjligen struktur. Så jag sammanfattar väl det hela genom påståendet att med rätt stöd och uppmuntran kan varje individ nå hur långt som helst. Utbildning måste iallafall, enligt min uppfattning, ske genom glädje och passion för att främja intresse. Lyckas man finna sitt intresse kommer självförtroendet, medvetenheten och ett självständigt kritiskt tänkande. Hur man uppnår sådant är mindre viktigt. Bara man gör det.
Tänk att någon verkligen blir genuint glad av att ha mig som mentor. Och dessutom vågar säga det. Förutom hur glad det gör mig så slås jag också av vilket oerhört ansvar det innebär. Jag kan aldrig svika det förtroendet. Aldrig.
Fakta kan definieras som hur världen är beskaffad. Kunskap kan beskrivas som kännedom om fakta och förmåga att sätta in den i ett relevant sammanhang. Intelligens kan dels beskrivas hur snabbt detta sker men även som förmågan att ändra sin uppfattning när ny fakta eller information tillkommer.
Nu har de äntligen sprungit ut, de glada, de underbara, vår framtid. Coronagänget. Och i slutet av terminen hann vi återfinna lite av glädjen som normalt sett alltid finns i skolans värld så här års.
”Vi ville bara tacka dig så mycket”.
De stod lite i skymundan, som vanligt, efter att det officiella utsprunget var klart, och väntade utanför mitt arbetsrum. SVA-eleverna (svenska som andraspråk). De som ofta kämpat extra hårt. De som inte alltid har anhöriga på plats att ta emot efter utsprunget. De som på grund av avsaknad av medborgarskap inte kan studera vidare på universitet. De som i värsta fall ska utvisas. De som sällan deltar i vad ska du göra sen-diskussionen.
Vi lärare får ofta i sambandmed avslutning många tack och uppskattning från våra elever. Kanske har vi inte alltid förtjänat det men studenten är en euforisk och generös tid på det sättet. Men inte alltid för SVA-eleverna. För dem väntar istället ofta otrygghet och oklarhet. Jag ömmar extra mycket för mina SVA-elever.
2013 gjordes en undersökning hos Hadza-folket i Tanzania, ett folk som levt på ungefär samma sätt i flera miljoner år. Det man undersökte var hur utbrett depression var i gruppen. Som det visade sig var hadzamänniskorna mycket mindre drabbat av nedstämdhet än moderna västerlänningar. Förklaringen forskarna fann stavas rättvisa.
Detta folk är alltjämt jägare och samlare och allt byte de fäller och samlar delas lika i gruppen. Från det största djur till det minsta bär. Jämlikhet. Det är så vi människor är programmerade. Förutsättningen bakom det faktum att vi blev framgångsrika jägare för cirka 400 000 år sedan stavas i sin tur samarbete. Och för att detta samarbete skulle fungera över tid var man tvungen att fördela bytet rättvist. Det har gjorts många undersökningar kring detta ämne och de visar att när vi upplever oss orättvist behandlade utsöndrar vi stresshormon som i förlängningen leder till depression vilket i sin tur omöjliggör utveckling, både för gruppen och individen.
Det känns illa att vi inte bättre förmår ta hand om den som redan är här, den som redan gått länge i skolan. Den som har klarat en utbildning. Det är korkat. Det är slöseri med resurser. Det är dåligt för både grupp och individ, det går emot vår mänskliga natur, kort sagt: det är omänskligt. Vi borde faktiskt kunna dela med oss till dem som finns här mitt ibland oss. Det skulle om inte annat göra vår grupp starkare. Ofta mår SVA-eleverna därför inte bra.
Jag ser den ofta. Den lite sänkta blicken, att man håller sig lite på avstånd från det övriga firandet, att man på olika sätt visar att man inte riktigt känner sig delaktig. ”Det har varit bra år. Tack”. Dessa ord betyder extra mycket när de kommer från en SVA-elev. Jag ömmar ju lite extra för dem.
Vilken resa vi gjort, Corona-studenterna, kollegorna och jag. Vi har tragglat, kämpat, skrattat och gråtit tillsammans.
Jag följer dem till entrén men där stannar jag, symboliskt, medan de fortsätter springandes ut i livet. Jag tittar från min position på de glada, de underbara, vår framtid. Jag slänger en snabb blick tillbaka in i skolan, kom alla med ut? Jag tar upp telefonen och skickar det obligatoriska meddelandet till junior: ”nu är mitt jobb över, nu får du ta vid”. Svaret kommer blixtsnabbt: ”jotack, är redan i full gång”.
Det är vemodigt, men fint. Varje år. Och det ska sägas: alla de glada, de underbara, vår framtid, tar med självklarhet hand om våra SVA-elever. Våra SVA-elever. Jag tror det är klokt. Jag gläds åt det samtidigt som jag tänker att det nästan inte kan vara på annat vis. Jag tror också det kommer att betala sig, på många sätt, i framtiden. För det är människans sanna natur som kommer till uttryck. Detta bådar gott, framtiden är ljus. Jag tror på den.
Fakta är att vi finns här, ett tag. Kunskap är att förhålla sig till detta faktum på ett mänskligt sätt.
Det finns ett tema som jag på olika sätt återkommer till med mina studenter och i år fick jag också tillfälle att rikta mig till min dotter.
Till min briljanta dotter, Mina, som lämnat grundskolan.
Det finns många fina stipendier att få. Men jag struntar för det mesta i betyg och resultat, det viktigaste är att du lärt dig något. Det har du definitivt. Och du fick även den i mina ögon finaste och viktigaste utmärkelse man kan få. Du fick den trots allt du gått igenom. Jag kunde inte vara stoltare, nej, det vore inte möjligt.
Alla på bilderna, utom den här tallriken, har givit sitt tillstånd att medverka i inlägget
Mina! Hakuna matata!
Det där är ett begrepp som jag stötte på när jag, dödssjuk efter att ha ätit rå kyckling, låg i fosterställning vid sidan av en väg i Kenya. När jag efter ytterligare en kaskad tittade upp på min lokale guide som stort leende pekade på en dekal på bilen såg jag detta budskap. Hakuna matata. Inga problem. Det löser sig.
Det finns en berättelse som i olika varianter berättats under tusentals år för miljarder människor. Berättelsens sensmoral är att vi alla ingår i ett evigt kretslopp som förbinder inte bara oss människor utan alla varelser på hela planeten med varandra. Alla fyller vi en funktion i detta eviga kretslopp. Att förstå livets mening, tillvarons alla stora och små besynnerligheter, är att förstå och tro på just sin unika funktion och att försöka leva livet så att man fyller denna.
Ett exempel är den hinduiska berättelsen Bhagavadgita som handlar om hjälten Arjuna vilken tvivlar på sitt deltagande i ett blodigt inbördeskrig. Han ser sina vänner och släktingar i den andra hären och undrar vad meningen är med alltihop. Han vill ju inte döda dem. Vad är meningen med det och vem har bestämt det? Men guden Krishna förklarar för honom att varje individ har en unik väg att följa och med den vägen följer plikter. Gör man inte sin plikt rubbas den kosmiska ordningen. Tyvärr leder samtalet till att Arjuna fortsätter kriga eftersom hans väg är soldatens.
Om vi återvänder till Afrika hittar vi samma berättelse i en modernare variant: Lejonkungen. Prinsen Simba vill också förstå livets mening och hans far, Musafa, berättar om livets stora kretslopp. Han berättar att antiloperna äter gräs, lejonen äter antiloper, och när lejonen dör ruttnar deras kroppar och blir gräs. Så fortsätter livet generation efter generation förutsatt att alla spelar sin tilldelade roll. Men när Musafa mördas av sin bror Scar klandrar Simba sig själv och lämnar sin bana. Ute i vildmarken vandrar han omkring tills han träffar två andra utstötta, en surikat och ett vårtsvin, Timon och Pumbaa, vars något speciella livshållning kan sammanfattas: hakuna matata. Med hjälp av dessa nyfunna vänner minns Simba sin position och återvänder till sin väg, dödar Scar och blir själv kung. Fred och endräkt råder åter.
Timon och Pumbaa a.k.a Mina och Erik. Det gäller att omge sig med solstrålar.
Poängen är, i alla varianter av den här berättelsen, att man ska hålla fast vid sin identitet och arbeta enligt sina plikter. Det är starka värden här i livet. Följer man denna livshållning kommer man slutligen att nå frälsning, kunskap, insikt. Det finns många varianter i omlopp: andra religioner, nationalismen och det kommunistiska manifestet. Gör din plikt, få din rätt. Men jag hävdar att man inte ska tro på detta. Vi har haft fel i tusen och åter tusen år. Alla berättelser är nämligen ofullständiga. För att ge livet mening, finna sin identitet, behövs ingen fullständig berättelse eller gudagivet facit. Nej, detta är inget bra sätt att se på tillvaron.
Det är lätt fastna i kretsloppet därför att vi blint tror på berättelsen och dess uttolkare. Och berättelsen är ju inte utan poänger. Den ger trygghet. Mening. Roll och funktion. Tillhörighet. Men berättelsen kan också vara kvävande. Bevarande av dåliga saker. Den gynnar tanken att förändring är omöjligt. Tills någon eller något inträffar som faktiskt förändrar. Som visar att det är möjligt att skapa något som är större än den enskilda människan. Gandhi visade en samvaro utan krig, Mandela en värld utan rasism, moder Theresa att alla kan få vård och kärlek. Till och med Buddha bröt mot sin väg som prins och drog iväg och grundade en ny religion för miljoner efterföljare att misstolka.
Lilla Mina. Med allt som följt efter att din mamma dog i cancer, och allt annat som följt i Coronas spår, kan ingen komma och klappa dig på huvudet och säga att du är för ung eller oerfaren för att förstå. Att du bara är en liten tjej. Så här har vi alltid gjort. Det var bättre förr. Följ nu kretsloppet, bara, så ska du se att det blir bra. Gör din plikt.
De där resonemangen gäller inte längre, om de nu någonsin gjort det. Kretsloppet hackar. Det gör kretslopp ibland. Du var nämligen med, du var där, du bär redan på enorma erfarenheter. Och med all den osäkerhet som nu råder, när kretsloppet plötsligt stannat varvid ett nytt börjar, är detta din generations värld att forma. Det är din tid nu. Inte sedan våren 1945, när världen låg i ruiner, har detta varit mer sant än idag. Eftersom jag tillhör det gamla gänget, dinosaurierna, de som genom corona blivit passé, gårdagens iskalla gäng, kan jag inte förmå mig att tala om för dig vad du ska göra med alla dessa möjligheter. Men jag skulle, eftersom jag gärna ser mig som något av Yoda i sammanhanget (även om du anser att Jabba the Hutt passar bättre som liknelse) vilja ge några råd, eller som Folkhälsomyndigheten säger, rekommendationer, innan du stormar vidare i livet.
Först och främst: var inte rädd. Världen har klarat svåra tider förr. Två världskrig, statsministermord, Digerdöden, när man flyttade frysdisken på ICA Rånet i Uppsala 93, Jussis död. Även om många led svårt har vi klarat det och kommit ut starkare på andra sidan. Ofta har det berott på att ny generation, unga människor som du, lärde sig av tidigare misstag och försökte göra saker bättre.
För det andra: finn din röst och följ den. Höj den, låt den ingå i berättelsen. Låt den eka i kretsloppet. Låt aldrig någon avfärda dig som bara en liten tjej. Säg ifrån till den som förtrycker dig eller andra. Ta ingen skit.
För det tredje: utgå, hur klicheartat det än kan låta, från värderingar som ärlighet, ansvar, rättvisa, generositet, respekt för andra. Du kommer ändå inte, hur mycket du än försöker, att gå felfri genom livet. Du kommer att göra misstag som alla gör. Men om du lyssnar på din inre övertygelse om vad som är rätt istället för att alltid påverkas av andra, även när det är svårt eller obekvämt, kommer omgivningen att lägga märka till dig. Det är sådana människor som är med formar samhället. Som Gandhi, Mandela, moder Theresa och Buddha.
Men ingen åstadkommer ensam stora saker. Just nu, när världen är pressad, är det lätt att säga: ”Jag bryr mig bara om mig själv eller min familj eller om människor som ser ut eller eller talar samma språk som jag. Hit med vaccinet och låt mig resa till Mallis.” Men om vi ska klara den här krisen, dessa svåra tider, om vi ska skapa en värld där alla har möjlighet att hitta ett jobb, utbilda sig, en värld där vi räddar miljön och bättre hanterar framtida pandemier, då vi kommer att behöva göra det tillsammans. Du känner själv väl till vad människors omtanke betyder. Erik Darkes exempelvis, för att bara nämna en i mängden i vår närhet. Ta därför, kära dotter, hand om dina medmänniskor, stå upp för deras rättigheter. Lämna den gamla världens sätt att tänka med sexism, rasism och egoism. För in oss på en annan, bättre, väg.
Till sist skulle jag vilja säga till dig att de senaste åren, sedan oktober 2017, på många sätt varit hopplösa. Ett kretslopp av elände, till synes utan slut. Du vet nu något om hur det känns när tidvattnet vänder. Självklart är det en erfarenhet jag skulle offra allt för du skulle ha sluppit. Men nu har du stått där, ensam vid stupet. Du har hållit din mammas hand när livet lämnade henne, du har upplevt en ensamhet av episka dimensioner. Ändå klarade du det. Ibland har du burit både mig och din syster på din lilla rygg. Helt otroligt, egentligen. Du har alltså förmågan att ensam bryta kretslopp. Hur många kan säga det?
Mitt enda råd till dig är att inte slösa bort din talang på nonsens. För världen behöver dig. Vi alla som lever i den, som sitter ihop med dig, behöver dina insatser, ditt engagemang, ditt mod, din passion och briljans. Men jag är egentligen inte orolig. Du må vara liten till växten men du har redan burit bördor som fått giganter på fall.
Så, kära Mina, räta på dig, fortsätt ut i världen och erövra den, ge den allt du har. Håll aldrig tillbaka. Om det är någon berättelse som är evig så är det den om de unga som beger sig ut i världen och gör den bättre. Hallå världen! Här kommer Mina! Låt berättelsen börja!
Jag fortsätter envist hävda att var man än är, hur man än är, så ska man alltid låta sin inre stjärna lysa för andra. Det är viktigare än allt. Den där medaljen, gjord av en enkel papperstallrik, är faktiskt något fullständigt ovärderligt.
Med blid och livlig värma till allt som varit dött, sig solens strålar närma, och allt blir återfött.
Post scriptum:
Det finns några onumrerade bilder som nu indexerats. Därför är detta, passande nog, bild nummer 100.
Jag måste skynda mig att leva, det är så mycket tid som gått förlorad! Detta säger jag som replik till en utomjording från 70-talet vid mitt köksbord.
1970-talet var, utöver min födelse, ett i mitt tycke bra årtionde. Leksands IF, valet 1976, ABBA, Borg och Stenmark. Carter. Franco dog. Liksom Mao men tyvärr också Evert Taube. Fred i Vietnam.
Någon har räknat ut att samhället fungerade som bäst bäst i mitten av årtiondet. Visserligen på bekostnad av individuell frihet, men ändå. Och det ändrade ju 80-talet senare på med besked.
Det gjordes också massor av bra film och musik under 70-talet. Jag lärde känna Tintin, Mumintrollen och Bamse. 1976 satt jag som klistrad framför tv:n när Kapten Zoom besökte jorden. Programmet handlar om en utomjording som besöker människorna. Programmet har stannat i min generations sinne, det hade något.
Det är mycket som är märkligt, nuförtiden. Under pandemin, alltså. Eller så är det kanske som det alltid varit. Något, säger oss om inte annat statistiken, har dock förändrats påtagligt under de senaste 1,5 åren. Här i Falun har vi en fördubbling av skadegörelse på ett år. Allmän misshandel har ökat, så även våld i hemmet/nära relationer. Personalen i skola vård och omsorg är utmattad. Människor mår inte bra, helt enkelt. Kapten Zoom ser ledsen ut. Ni som har så bra förutsättningar. Häng med till Indien ska du få se. Och på 70-talet sprängde man en ambassad i Stockholm. Det du!
Jag är, har jag kommit på, strängt taget min egen arbetsgivare eftersom jag är ledamot av kommunstyrelsen som i sin tur har ett arbetsgivaransvar för kommunalt anställda. Lärarfredrik har inte lysande arbetsförhållanden. Årets löner ger i praktiken många en reallönesänkning. Nej, jag får nog ge politikerfredrik sparken genom att rösta på någon annan. Andra förslag? Kapten Zoom ler och rycker på axlarna.
Jag ger Dotter 2 bannor. Hon replikerar omedelbart: Kom igen pappa! Make your life memorable! Jag tror, vid närmare eftertanke, att hon har alldeles rätt.
Om jag jobbade på företaget ifråga skulle jag göra reklam med Dotter 2
Jag hade nyligen slutseminarium för gymnasiearbete. En deltagare satt i en sporthall, en annan åkte tåg och en tredje satt hemma. Jobbet har onekligen förändrats en del på 23 år. En spaning jag gör i sammanhanget är att elever i hoodie respektive slöja beter sig rätt lika, de visar ogärna upp sig i kameran utan dessa plagg.
Kanske en grund för lyckad integration? Kapten Zoom skiner upp. Möten på Zoom. Meet. Teems. Alla är vi dagligen något av en Kapten Zoom men somliga av oss tittar på stjärnorna.
Far och jag handlar. Han undrar om den där Tusse är en man eller kvinna, för han, far alltså, ser inte så bra. Sedan säger han, mest för sig själv, att det ju inte spelar någon roll egentligen. Avslutningsvis undrar han om det bara är Borlänge nuförtiden? Finns det ingen från Falun som uppträder? Kapten Zoom nickar gillande.
På vägen hem från affären tar vi vägen igenom gamla Dalregementet. Far påminner mig, jag vet inte för vilken gång i ordningen, om Dalregementets ställning som elittrupp i Karl XII:s armé och, inte att på något sätt förglömma, att han själv är utbildad på haubits. Kapten Zoom vet inte hur han ska processa den informationen.
Visst är det mycket som är förändrat. Både sedan 1970-talet, under mina 23 år i yrket, två år som änkeman och under pandemin. Men mycket är sig också likt. Jag engagerar mig mot våld, jag värnar mina elever och ser efter förmåga om far. Mig själv har jag svårare att hantera.
Vad skulle månne en random utomjording på besök uppleva här på Tellus? Mycket, förmodar jag, både bra och dåliga saker. I mitt kök, exempelvis, skulle hen kunna studera en man som till synes klarar sig ganska bra, drar omkring på ett par tre (okej, fem) kilos övervikt, springer mycket långsamt 2-3 mil i veckan och som gillar mat och vin lite för mycket.
Eller för mycket och för mycket. Kom igen! Alien! (Kanske 70-talets top 3-film) Make your life memorable! Det är hursomhelst nyttigt att försöka se saker ur olika perspektiv. Det är hela poängen med berättelsen om Kapten Zoom. Kyrkogårdarna är under alla omständigheter fulla av oersättliga människor, jag har själv följt minst fyra dit. Så jag förklarar tålmodigt min ståndpunkt för rymdfararen vid mitt köksbord:
Jag måste skynda mig att leva, det är så mycket tid som gått förlorad!
Inom den pedagogiska forskningen har en strid utbrutit. Eller utbrutit och utbrutit – den har nog pågått ett tag, fast lite i det tysta. Striden skulle kunna bli politisk, inte minst inför valet, men den har ännu inte fått någon större spridning utanför skråt. Resultat av pedagogisk forskning märks dessutom inte före teorierna blir praktik, när forskning blir skolpolitik och omsatt till förordnanden från Skolverket.
Det är det som har hänt nu, iallafall lite.
Striden handlar om den så kallade konstruktivistiska kunskapssynen som sedan 1990-talet varit dominerande i Sverige. Det rör sig om teorier som sedan 1970-talet i allmänhet men alltså 1990-talet i synnerhet präglat nya betygssystem, läroplaner, lärarutbildningar och skolpolitik.
Kort sagt, hur bland annat jag ska utföra mitt yrke.
Det kan vara värt att notera att pedagogisk forskning handlar om hur man lär sig, skolpolitik oftare om vad. Det är inte alltid bra när skolan blir politiserad men det beror kanske på perspektivet. På landsbygden innebär skolpolitik ofta var en skola ska ligga rent geografiskt, mer sällan om utbildningens utformning och innehåll.
Konstruktivism innebär tanken att det är eleven själv som utvecklar, konstruerar, kontrollerar, sitt lärande i interaktion med omvärlden och all undervisning ska syfta till att främja varje elevs lärande på sina villkor.
I mångt och mycket utgår denna kunskapssyn från den schweiziske forskaren Piagets teorier, en av de mest inflytelserika personerna i världen på området. Att en sådan utgångspunkt leder till politiska reformer i stil med friskolereformen är måhända inte konstigt. Och presenterat på det här viset så är det naturligtvis lätt att förstå att denna kunskapssyn passar som hand i handske med en liberal övertygelse.
Fast egentligen är tankegångarna inte nya. Som tidigare nämnts här på bloggen försökte redan Sokrates undervisa genom att ställa frågor för att ”likt en barnmorska dra fram de tankar som eleverna gick havande med”.
Nu har alltså kritik mot de nya svenska läroplanerna och betygssystemen börjat dyka upp. Det har gått tio år, det börjar gå att se tendenser och att utvärdera. Kritiken går ut på att elever i grundskolan får uppgifter som inte ens universitetsutbildade föräldrar kan lösa, att eleverna med dessa komplicerade uppgifter lämnas åt sitt öde att på egen hand lösa dem.
Just det kanske inte är en intäkt för systemets uselhet eftersom kunskap är färskvara, enligt metaforen att bilister har en ryttares vokabulär/referensram. Hursomhelst. Lös uppgiften, som man sa i det militära. Men det går inte att lösa uppgiften utan verktyg, kunskap eller kännedom om grundläggande fakta. Det vet militären.
Vad innebär egentligen utförligt och nyanserat?
Jag minns fortfarande när läraren på Lärarhögskolan (jag läste ett påbyggnadsår efter universitet 1996-97) med läpparna krökta i djupt förakt refererade till min förkärlek för den föreläsande metoden som ”Tankbilen”. Obra. Usch och fy. Inte hjälpte det att jag redan, under praktiken, rönt framgång och uppskattning för mina föreläsande lektioner. Nej, här var det Piaget och Vygotskij som gällde.
Jag håller mig på avstånd när det gäller mina barns lärande. Inte för att jag inte bryr mig, så klart, utan av respekt för mina kollegor på grundskolan. Jag förstår inte riktigt deras arbete. Det tycks som de, liksom förövrigt en del kollegor på gymnasiet, håller på att matrisa ihjäl sig.
På det mer anekdotiska planet kan anföras att när Dotter 2 närmade sig betygen i årskurs 6 förändrades hennes inställning till skolan. Glädjen, nyfikenheten och frimodigheten ersattes av rädsla för att bli bedömd, att misslyckas, att inte passa in.
(Åh, vad jag känner igen mig i min egen barndom. Fast tvärt om – se relaterat blogginlägg).
Hon har det lite knaggligt med matten, dotter 2. Liksom sin far, kan nämnas. Hennes fokus ligger nu helt på betyget, inte på kunskap eller lärande. Så fungerar nämligen betyg. Jag har alltid sagt till mina barn att jag struntar i betyg, att det är inte alltid kul i skolan men att det viktiga är att de lär sig saker. I synnerhet matematik och svenska.
Men vad är egentligen kunskap? Och hur mäter man den? Går det ens? Jag tror faktiskt inte det. Åtminstone inte i det korta perspektivet. Efter en universitetsutbildning kanske min och elevens kunskaper kan mätas.
Dotter 1 frågade mig nyligen vad hon får i belöning om hon når betyget A i något ämne. Belöning? Av mig? Jag förstår inte frågan. Vad har dina betyg med mig att göra? Vill du nå höga betyg så satsa på det, vill du inte så låt bli. Någon belöning blir det i vilket fall inte tal om. Det är ditt liv, och din framtid. Jag hjälper dig gärna och pekar på möjligheter och konsekvenser. Min uppgift är att hjälpa dig till flygfärdighet. Så här lagar man en schysst carbonara och så här viker man tvätt.
Nå, jag föreläser på. (Inte bara, givetvis. Kopplat till arbete med uppgift, inläsning med mera). Som jag alltid gjort. Jag gör det för att förse elverna med verktyg och grundläggande fakta och begrepp. Men jag följer upp föreläsandet med uppgifter, handledning och respons på olika sätt.
Respons och handledning måste vara välmenande och konstruktiv. Det gäller att undvika att eleven/dottern/personen går i försvar istället för att vilja utvecklas. Här kanske konstruktivismen är något på spåret. Frågan är hur man når dit.
Respons är färskvara och bör så långt det är möjligt ges i direkt anslutning till det beteende man vill påverka. Man kan i sin respons ibland göra misstaget att försöka tänka åt dottern/eleven. Men det handlar om att få eleven/dottern att tänka själv. Ordet pedagog kommer förövrigt från grekiskan och betyder ”leda barnet”.
Och, viktigast av allt, man måste, när man ger respons, drivas av en uppriktig vilja att hjälpa. Annars är det ingen idé. Kanske är det här någonstans den konstruktivismen gått vilse. Men det borde ju inte finnas någon större motsättning.
Jag har svårt att diskutera, teoretisera, mitt yrke. Därför låter jag oftast bli. Som jag lite skämtsamt brukar säga till mina lärarkandidater: det enda jag inte lär ut är briljans. Finn dig själv i det du gör och därefter antingen slutar du eller älskar det.
Jag avslutar detta med några tillspetsade påståenden som inte enkelt låter sig pressas in i något politiskt partis skolpolitiska program.
– Jag gillar inte betyg som egenvärde. Jag gillar inte likriktad massmatrisism. Vi borde arbeta lite mer med tilliten till professionen istället.
– Förstelärar-reformen är ingen bra reform.
– Det bör vara insyn i alla skolors verksamhet.
– Skolan bör bara statlig fast med många utövare.
– Vi bör fundera över hur mycket man ska anpassa villkoren för den enskilde eleven. Hur mycket kan man anpassa undervisningen innan betygssystemet förlorar sin opartiskhet? Vi kan ge valfrihet i när prov skrivs, längre skrivtid, flexibel inlämning, er erbjuda specialpedagoger, möjlighet att sitta i ett eget rum, uppdeladexprov, låta någon gå etc 5:e år…jag vet inte hur många gånger jag stött på påståendet det känns inte bra att skriva provet i dag…
Som man bäddar får man ligga. Det enda jag säger att om man tillämpar en mall, norm, som betyg innebär, kan man inte underlätta för vissa, men inte alla, hur mycket som helst innan mallen inte går att använda rättvist. Då får man byta mall.
För att inte framstå som alltför bitter säger jag som vanligt: jag har jobbat sedan 1998. Jag gillar mitt jobb. Det är mycket jag inte gillar men jag gillar mig själv i klassrummet. Det räcker långt.
Konstruktivismen har nog sina förtjänster. Men snart kommer säkert nya rön, det är ju så forskning fungerar.
Två timmar. Så lång tid diskuterade fullmäktige en motion från Vänsterpartiet om att förbjuda stafettlärare i skolan. Frågorna är i lika delar filosofiska som dystopiska. Finns ens sådana? Kommer det att bli som i regionen? Ibland kan det vara svårt att skilja på myt och verklighet.
Sokrates betydelse för filosofin är enorm. Han efterlämnade inget eget material men det finns flera samtida vittnesmål om hans liv och gärning. Dock har det varit svårt för eftervärlden att skilja på fakta och fiktion kring hans person. Viss enighet tycks i källmaterialet råda kring hans utseende, att han ansågs sjabbig, ful och tjock.
Jag är emot stafettlärare. Tror jag. Det beror kanske på vad man menar. När jag gick i skolan fanns en vikariepool som ledningen ringde när någon lärare var sjuk. Det var ju bra. Och faktiskt att betrakta som en sorts stafettlärare.
Sokrates ägnade mycket tid till att diskutera med ungdomar från eliten men det udda var att han inte tog betalt för sina tjänster och hans undervisning innebar att han ställde frågor för att ”likt en barnmorska dra fram de tankar som eleverna gick havande med”. Han menade sig inte själv inneha någon särskild kunskap eller kompetens, han var filosof helt enkelt.
Jag är emot stafettbibliotekarier och stafettbilmekaniker. Tror jag. Det kanske går att utforma på ett bra sätt. Inte som i vården, alltså. Håhåjaja. För och emot. Pro et contra. Några saker är jag emot. Som populism och halmgubbar.
Det finns i stort sett inga stafettlärare i Falun. Uppstår problemet hanterar vi det. Men det är ju precis därför, menar motionens tillskyndare, vi måste stänga dörren i tid! Låt mig därför påminna om Kants kategoriska imperativ: allt du gör ska vara av sådan art att det går att upphöja till allmän lag. Kan inte alla flyga till Thailand får ingen flyga till Thailand.
En prästinna vid helgedomen i Delfi menade att det inte fanns någon visare än Sokrates. Detta förvånade honom till den grad att han frågade ut alla som menade sig ha kunskap – men ingen av dem kunde mäta sig med honom varvid han drog slutsatsen att oraklet hade rätt i den meningen att han ensam förstod att hans visdom inte var något värd. Det krävs två för en tango.
Nu kan man ju tro att den genomsnittlige socialisten i lokala Vänsterpartiet tilltalas av Kant. Låt gå. Men jag, som är liberal, värnar skattebetalarnas pengar i det jag anser att dessa inte bör slösas på att hantera ärenden som skulle kunna innebära problem. Då får politiken fasligt mycket att hantera. Det är inte samma sak som att mena att politiken inte är framåtsyftande.
Sokrates menar att moralisk kunskap och dygd är samma sak: den som vet vad som är rätt kan inte göra fel. Gör någon ändå fel beror det på att hen inte vet var som är rätt och därför behövs utbildning, inte straff. Denna lära kallas den sokratiska paradoxen.
Själv menade sig Sokrates styras av en inre gudomlig röst som hindrade honom från att begå fel. Men fiender skaffade han sig genom sin förmåga att punktera människors anseende. Vid 70 års ålder anklagades han för gudlöshet, att införa främmande gudar och att förstöra Atens ungdom.
En halmgubbe är en form av medveten argumentationsteknik där debattören först bygger upp en nidbild av någon eller något och sedan argumenterar emot denna nidbild. Den förvrängda bilden framstår som alldeles absurd och blir lätt att argumentera emot. Syftet är ofta att förflytta fokus.
Vill ni ha det som i stafettsystemet i regionen!
Platon var närvarande vid rättegången och har återgivit den. Sokrates försvar gick ut på följande:
Om han förlett ungdomen – vem förbättrar då de unga? Domarna? Folkförsamlingens ledamöter? Varenda atenare utom just Sokrates? Så bra för ungdomen, isåfall. Det är bättre att leva bland goda än dåliga människor eftersom de dåliga kommer att skada oss. Alltså kan han inte medvetet velat skada ungdomen och borde, om han nu ändå gör det, undervisas och inte straffas.
Han funderar över om anklagelsen om gudlöshet gäller ateism eller införandet av falska gudar. Det är ju motstridiga ståndpunkter. Vad gäller anklagelsen om ateism anser han sig ha fått sitt uppdrag (som filosof) från Gud (Apollon, kanske) och att ett verkligt förräderi mot Gud vore att överge sin post i rädslan för döden. Hellre än att riskera en sådan misstanke svarar han
Atenare, trots all min kärlek och vänskap till er lyder jag hellre guden än er, och så länge jag har förmågan kommer jag aldrig att sluta upp med att filosofera, förmana er och undervisa vem av er jag träffar på
Sokrates vägrar göra som många andra och visa upp gråtande anhöriga för att väcka rättens medlidande – han eftersträvar rättvisa, inte nåd. Han fälldes med en knapp majoritet. Åklagaren krävde dödstraff men den anklagade hade möjlighet att föreslå en alternativ dom. Han föreslog både mindre seriöst pension och sedan mer seriöst ett bötesbelopp – vilket avslogs.
Sokrates menade efteråt att han lätt kunnat utforma försvaret så att han skulle kunnat frikännas men att detta vore att svika sina principer och därmed under hans värdighet, han är minsann beredd att möta döden:
nej, medborgare, det är sannerligen inte svårt att undfly döden! Det är mycket svårare att undfly den moraliska uselheten, den löper på snabbare fot än döden
Han funderar: är döden en drömlös sömn? En sådan sömn är mer välsignad än de flesta nätter och dagar i livet. Är döden en resa till en annan värld? Så underbart, att få möta de ärorika döda och samtala med Homeros!
Själv är jag beredd att fö flera gånger om det är sant.
Sokrates har många frågor att ställa till äldre tiders stora män och kvinnors och där lär ingen avrättas för att han ställer frågor, menar han och avslutar avslutar
Nu är det dags att gå, jag till döden, ni till livet. Vilken väg som är bäst är okänt för alla utom för guden.
Tänk om vi kunde lära oss av stafettsystemet i regionen och undvika de misstag som skett där. Vi kunde via ett stafettsystem få fler vuxna i skolan, få in människor som står utanför arbetsmarknaden utan att samtidigt dränera systemet. Erfarenhet, lärande, utveckling.
Kanske. Poängen är att vi inte vet. Förbud in blanco är inte den liberala vägen framåt. Det är en dödsdom för kreativiteten. Det går att utveckla system utan att göra om gamla misstag – något som ytterkanten verkar ha svårare med.
Två timmar tog just den debatten. Själva mötet pågick 13.15- 19.15. Kanske inte så lång tidsrymd, ändå. Sen fick jag jobba lite med mitt andra jobb. För, kära elever, så länge jag har förmågan kommer jag aldrig att sluta upp med att filosofera, förmana er och undervisa vem av er jag träffar på.
Kanske är vi inget annat än kvackande fåglar i en iskall å. Men somliga av oss gonar oss i solskenet
Om jag somnat i oktober 2017 och vaknat upp samma månad tre år senare skulle jag till det yttre kunnat orientera mig i tillvaron, jag hade känt igen mig. Samtidigt hade uppvaknandet varit något fasansfullt, en mardröm. Det är de små, gradvisa förändringarna som sammantaget leder till stora skiften.
Hur klarar man, som liten enskild människa, det? Det viktiga är inte att leva utan att leva väl, som Sokrates sa.
Om en slumpvis utvald spanjor på samma vis somnat år 1000 och inte vaknat upp ur sin törnrosasömn förrän 500 år senare, precis när Columbus klev ombord på Sankta Maria, hade faktiskt också han känt igen sig hyfsat väl. Visst hade förändringar skett men i stora drag vore det samma värld som när vederbörande somnade in. Om istället Columbus somnat under en siesta i det han var övertygad om var Indien och inte vaknat förrän idag skulle däremot hans hjärna snart explodera i härdsmälta.
De senaste 500 åren har nämligen inneburit en fullständigt enorm utveckling.
Jorden hade år 1492 ungefär 500 miljoner innevånare medan planeten idag hyser över 7 miljarder. Folkmängden har på 500 år 14-faldigats, produktionen 240-faldigats, kaloriintaget per capita 115-faldigats. Få städer hade på 1500-talet fler än 100 000 innevånare. För Magellan tog det 1519 tre år att fullborda resan runt jorden (för expeditionen alltså, själv dog han under resan), Phileas Fogg fixade det på 1870-talet med nöd och näppe på 80 dagar (romanen var inte overklig) och idag kan vilken medelsvensson som helst göra resan på två dygn. Columbus upptäckte en ny värld 1492 och 1969 besökte vi månen, nästan alla sjukdomar var obotliga på 1500-talet, idag räknar vi otåligt dagarna tills det covid-vaccin alla vet ska komma äntligen är klart.
Det gäller kanske att vara uppmärksam på när förändringarna infaller för att isolera sig i det förgångna kan ställa till det i mötet med nuet. Jag var nyligen med far som skulle byta bank.
– Och så vill jag ha en handkassa, också. – eh, vad menar du? – Ja, pengar i börsen alltså. (Bankmannen tittar frågande på mig) – Har din pappa en aktieportfölj?
Ibland är dock förändringarna påtagliga. 33 miljoner barn är idag på flykt i världen. FN beräknar att 11 miljoner flickor i Afrika under pandemins sociala isolering blivit bortgifta eller gravida. Är man gift eller gravid får man inte längre gå i skolan.
Trettiotre.
Elva.
Miljoner.
Jag tänker ofta att vore det inte för Vildvittrorna skulle jag lämna allt för att bli volontär någonstans. Något vettigt någonstans i världen borde jag väl kunna utföra, filosoferar jag. Under tiden gör jag vad jag förmår, här och nu.
De små förändringarna. Jag kräver att eleverna ska slå på sin kamera under distansundervisningen. Är detta den nya kepskonflikten? Medan vissa morgontrötta ungdomar motvilligt lyder sedan de krupit så långt in i sina hoodies att de närmast påminner om kejsar Palpatine tar det längre tid för elever som bär slöja att slå på kameran.
Nu har det hänt! Förändringens tid är här! Jag har uppnått mina drömmars mål! Jag är numera att betrakta som kulturpolitiker. Ledamot i Kultur och fritidsnämnden, minsann.
Visserligen inte på det vis jag ville eftersom min upphöjelse beror på att underbara Titti, efter väl förrättat värv under fem (!) mandatperioder drar sig tillbaka. Och visserligen inte riktigt än eftersom det är fullmäktige som formellt utser mig. Men ändå – partiet nominerar mig till efterträdare.
Tycker måhända någon det blir för mycket av mig? Måste något göras? Dags för förändring? Engagera dig i så fall i Centerpartiet och rösta bort mig.
Eleverna har prov på Antiken. Epoken i sig har väl inte förändrat sig – men väl vår syn på den. Jag låter som inspiration Afrodite vaka över provet.
Det viktiga är inte att leva utan att leva väl, alltså. Med tanke på utvecklingen de senaste fem hundra åren är det antagligen rätt många som förvaltat sitt pund tämligen hyfsat. Samtidigt, hur löser vi covid-krisen? Jo, vi pumpar ut massor av stålar för att hålla det gamla klimatförstörande sättet att leva vid liv. Nå, jag har inget bättre förslag, jag nöjer mig med att konstatera att förändringen på ett eller annat sätt kommer. Långsam och ostoppbar.
Jag tänker alltså finns jag. Men det räcker inte, man måste också leva. Leva väl. Det är svårare nu än förr, det är det. Det vore lättare för den okände Törnrosa-spanjoren än för siesta-Columbus och svårast är det för mig. Men jag försöker, det gör jag.
Vad annat återstår att göra än att omfamna alla dessa små, olika, förändringar som med tiden kommer att bilda en ny, stor, vagt bekant, värld att orientera sig i?
Adolphson 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.