Spännande människor – Sida 7

cancer, Historia, Okategoriserade, Personligt, Resor, Spännande människor

bild 66 – vackra mask

27 februari, 202028 februari, 2020av adolphson

Jag har drömt om Malin varje natt här i Bydalen. Positiva drömmar från tiden utan helvetescancern. Från tiden innan hennes friska sinne blev fångad i en sjuk kropp. Ofta står hon och vinkar åt mig på avstånd i drömmarna.

Livet är bra märkligt, numera. Men allt är inte Tinder som glimmar. Vi visar väl alla upp våra fasader och masker. Allt jag strävar efter är att inte hyckla… allt för mycket.

Kolla er farsa – han är skitläskig!

Vadå, brukar inte era pappor lägga ansiktsmask sista fredagen i månaden?

Öh, nä..?

Consuelo Vanderbilt ansågs för hundra år sedan vara världens vackraste kvinna. Då utgjorde hon det ultimata skönhetsidealet. Skönhetsideal förändras dock över tid – vem saknar inte den tid då den svällande vaden på en man ansågs väldigt sensuellt?

Consuelos historia är tragisk. Det började bra i det hon skilde sig från det kärlekslösa äktenskap hon tvingats in i och levde sedermera ett friare societetsliv. Med tiden blev det dock allt svårare att upprätthålla ryktet som internationell skönhet.

Vetenskapen visste dock på råd då den uppfunnit en metod att bromsa åldrande – något som med tiden gjorde Consuelo till ett av världens första offer för skönhetsoperationer.

Metoden utgjorde dåtidens spjutspetsteknologi och hade ursprungligen utvecklats i Wien för att åtgärda näsor som förstörts av syfilis. Konkret innebar den att man injicerade paraffin i ansiktet. Metodens användningsområde spreds snart från näsor till bröst, penisar och alltså för att återkalla ungdomens spänst till åldrade anletsdrag.

Det fanns ett problem. Paraffinet rörde sig runt i kroppen och tenderade att klumpa ihop sig på oönskade ställen. Och så bildades ibland hårda, broskliknande knölar och vätskande vargångar. I värsta fall kunde det leda till blindhet, kallbrand och faktiskt döden.

Consuelo dog inte men metoden som skulle bevara hennes skönhet förvandlade henne istället till ett monster. Åtminstone i hennes egna ögon. Paraffinet gled runt under huden och vanställde henne. I sin förtvivlan flydde hon offentligheten och levde i avskildhet fram till 1964 då hon som en gång ansågs som världens vackraste kvinna gick ur tiden.

Jag har numera ett Tinder-konto. Jajamän.

Det var junior som ansåg att jag utgjorde en mer än lovligt tragisk syn när han iakttog mig i en stol med (i hans tycke) ”glasartad blick fästad i fjärran” och tillsynes helt förlorad (i Brahms). Det är väl ment – men vad ser människor mig som för stackare, egentligen?

Jag påminde om att Gösta Ekman den äldre, som på sin tid ansågs som vacker och framgångsrik, var berömd för sin glasartade, mytiska blick. Visst, och han hade ju också ett tungt förflutet och nyttjade droger, menade junior glatt medan han servade en GT. Men, lade junior till med viss skärpa, Gösta hade inte något konto på Tinder.

Att jag satt och tänkte på ståchornas ståcha och var förlorad i förflutenhetens landskap utgjorde tydligen ingen ursäkt. Så han skaffade alltså ett konto åt mig. Tack så mycket.

Tyvärr fattar jag inte riktigt hur det hela fungerar – jag tycker ju att alla människor förtjänar en superlike eller två då och då. Sålunda har superliksen tagit slut för mig, man får nämligen inte ge bort hur många som helst på Tinder.

Verkliga livet – Tinder 1-0.

Hursomhelst: där, på Tinderkontot, har det inte hänt mycket. Men man blir sällan profet i sin egen hembygd, heter det ju. När jag i veckan ankom Jämtland för att fira sportlov rasslade det till i appen, minsann. Det fullkomligt regnade (jämförelsevis) likes. Gilla Jämtland! Här vet man att uppskatta mig efter förtjänst – mer så än hemma i Dalom, tydligen.

Kanske beror det på att ingen här känner mitt förflutna? Att jag inte har något att maskera? Hursomhelst – det är ståchor som är grejen 😍.

Tyvärr hade jag ingen tid till att säga hej till någon av de uppskattande för som kapten för flickornas sportlov kommer det egna jaget sist. Eller strängt taget först, eftersom jag trivs så oerhört väl i kaptensrollen.

God afton vackra mask lär vara orden Anckarström fällde innan det dödliga skottet avfyrades mot GIII på maskeradbalen. Säkert är det inte sant, säkert är det en faktoid.

Jag använder då och då ansiktsmask, om än inte en gång i månaden. Malin tyckte att det var en rolig sak med mig, en av mina små egenheter. Nu skrämmer jag istället barnens kamrater i min obetänksamhet. Inte kan jag förklara för dem att masken i fråga inte lika mycket är till för att skrämmas som för att höja mina aktier på en potentiell marknad för män i sena 40-årsåldern.

(Närå. Skämt. Okej?)

Livet är dock bra märkligt numera. Det är som om allt jag gör, uttrycker eller visar, saker som förr varit helt okej och höjd över varje misstanke, plötsligt betraktas genom den ensamståendes skenheliga nålsöga.

Consuelos skönhet var typisk för sin tid. När hon sökte besvärja åldrandets obönhörliga process gick det illa. På något vis befinner jag mig lika ofrivilligt i en tid där vett, snille et gloire tar sig andra uttryck än jag är van. Eller uttryckt med bakfyllans enkla terminologi: igår kung, idag knekt.

Med den skillnaden att jag ännu försöker hålla god min i elakt spel. Jag tänker minsann inte spruta in paraffin i… någonstans.

Håhåjaja. Rynka, ålder, elefantman eller semiflint är mig likgiltigt. Flickorna skrattade ihjäl sig när jag skrämdes medelst ansiktsmask.

Till syvende och sist: om det är något den stora maskeradbalen, den vi i dagligt tal kallar och benämner livet, lär oss så är det att när man själv till sist står inför den rykande flintlåspistolen så hjälper oss inga masker.

Jag har drömt om henne varje natt här i de jämtländska fjällen, platsen för vårt bröllop och där hon alltid kände sig hemma. Jag har vaknat varje morgon med ett leende. Men jag återvänder också snart till det oerhört smärtsamma tillfälle när hon sa att jag snart måste låta henne gå.

Men hur låter man tjugofem år gå? Jag försöker, det gör jag. Med appar, exempelvis. WordPress-appen och nu tydligen med Tinder-appen.

Att låta henne gå innebär inte att glömma. Så jag råder mig själv att lägga ner telefonen och leva i nuet.

Hon som en gång var världens vackraste kvinna är ännu världens vackraste människa. Om än i våra minnen.

Jag säger till sist som jag återkommande gör: min bästa tid är nu. I min värld skulle jag exempelvis kunna bli en helt okej afterskibandssångare.

Jämförelsevis.

Källor;

Peter Englund: Tystnadens historia

Relaterade blogginlägg

Ståchor, LH och Eva

cancer, Film och TV, Livsåskådning, Personligt, Spännande människor

tårar i regn, tårar i rymd

11 februari, 202014 februari, 2020av adolphson

Vi gillade sci-fi, Malin och jag. Blade Runner hör till favoriterna och vi hade en höjdarstund när vi såg uppföljaren. Under den sista tiden påminde jag henne om en av filmens gyllene scener, tears in the rain-monologen, alldeles i slutet. Hon skrattade och sa att hon nu trodde sig förstå innebörden av den.

I’ve seen things you people wouldn’t believe. Attack ships on fire of the shoulder of Orion. I watched C-beams glitter in the dark near the Tannhäuser Gate. All those moments will be lost in time, like tears in rain. Time to die.

Eller här framförd i filmen av en av mina favoriter, Rutger Hauer, som förövrigt också nyligen lämnade oss. Liksom Terry Jones. Nej, lämnade? Jag ser dem som odödliga – och länkar (igen) till John Cleeses tal på Graham Chapmams begravning.

För ett år sedan närmade sig, precis som för Roy Batty i Blade runner, den sista tiden. Kanske var det därför vi kom att prata om tears in the rain. Men ännu var det ingen som fullt ut visste hur illa det var. Medan tillvaron rullade på i enorm hastighet med alla måsten och bestyr blev hon allt mer som en liten fågelunge. Obönhörligt svagare, motståndet mot cellgifterna allt mindre kraftfullt. Men hon kämpade, det gjorde hon.

Parallellen till en annan av mina gamla sci-fi favoriter, Aniara, är inte långt borta. Medan rymden utanför rymdskeppet rusar förbi i stor hastighet är livet inne i det oändligt långsamt.

Det var först senare, på palliativa avdelningen, när allt praktiskt var klart, när de sista samtalen var hållna och avskeden tagna, som hon till sist gav efter och oändligt vackert, stilla och långsamt – men för mig tumultartat och i fasansfullt hög hastighet – tynade bort.

Den sista veckan har jag tidigare återgett så gott jag förmår – den går inte riktigt att återge med ord. Jag mäktar iallafall inte med det. Veckan som samtidigt som den var så innerligt vacker också brännmärkte mig så som Jussi av Tengils män. Men jag är inte Tengils, eller Catos man, även om jag förvisso känner mig brännmärkt av Döden. Säkert har Döden också redan tagit mitt mått och sitter nu i all tysthet bland skuggorna och knåpar på min kostym.

Nej, Dödens man är jag inte. Jag är numera strängt taget ingens man. Men jag har en gång varit det och därför är jag trots allt ännu en lycklig människa. Jag har nämligen sett saker ingen kan tro. Jag har sett henne skratta sitt glimrande skratt. Jag har gett mig hän tillsammans med henne och jag har sett våra barn födas. Kommer alla dessa ögonblick att försvinna i tiden likt tårar i regnet?

Det spelar kanske ingen roll. Så länge jag bär på upplevelserna är inget förlorat – och det är antagligen därför jag nu formulerar det som en gång var spridda anteckningar på papper, ark som inte sällan förlorat sin styva form. Nedtryckta i fickor, fuktskadade av missräkningens bittra, och den djupa sorgens stora, tårar har de förlorat sin form och är ofta svåra att tyda. Kanske borde jag förresten spara dessa blad? De utgör ju vittnesmål om någon som hänt, levt, känt och upplevt.

Vår sista bra kväll vi hade tillsammans inföll den här veckan. Vi åt och skrattade tillsammans. Vi lyssnade på musik och drog (dåliga) vitsar för varann. Hon hade röstat på mig i omvalet och skrattade åt dubbeltydigheten i att hennes röst var bortkastad.

(Hur jag förresten ännu orkar och vill hålla på med politik? Jag tror mig ha funnit svaret på den gåtan. Jag kan inte undandra mig det uppdrag som bland annat Malins röst gav mig. Hennes röst får inte vara bortkastad. Även om jag åstadkommer aldrig så lite, även om mina insatser är flyktiga som tårar i regn, får just den rösten, det förtroendet, inte vara bortkastad.

Märklig hickup, måhända, men så är det. Det är arvet från den kvällen.)

Veckan på palliativa började med panik men övergick sakta till lugn. Den fantastiska personalen, mina vänner, alla goda människor – allt sammantaget gav mig ett inre stoiskt lugn. Och det känner jag ännu.

Vi delade säng, vi åt mat från samma tallrik. Jag klädde henne, kammade henne, kysste henne. Jag körde henne i rullstol och jag sov med min hand över hennes puls. Det enda som betydde något var vad som skulle vara det sista hon skulle höra och känna. Det måste vara ett vänligt ord, en kärleksförklaring, en kram, en kyss. Hon blev nog lite trött på mig, till sist.

Kan du sätta dig i stolen mittemot så jag ser dig. Jag vill bara se på dig nu.

Så dog hon. En helt vanlig dag, strax efter lunch den elfte april 2019.

Hon förstod vad det handlade om – att jag gjorde allt detta för att jag sköt känslorna framför mig. Om det var en bra eller dålig strategi, vem kan svara på det? Det enda jag kan säga om saken just nu, när dessa rader skrivs, är att jag är på en bra plats. Och att jag inte längre bär näsdukar i alla fickor.

Jag läser om Aniara igen. Jag vet inte, jag gillar verkligen den boken. Och tydligen har den blivit film också. Vågar man, tro? Jag läser och låter mig omfamnas av orden.

När den man älskat nått till dödens dörr står rymden hård och grymmare än förr.
Vi tyngas mer och mer, vi sönderkrossas och aldrig mera skall vår själ förlossas ur detta grepp den onda rymden har.
Och fram ur Bildbevararen jag tar allt det jag sammanspart från Mimas dar, och mimahallen blir en trängselns håla där spillrorna ur Mimas syner måla i efterglansens färg en kavalkad, en solnedgång i Aniaras stad.

Jag har upplevt saker ni aldrig kan tro. Alla dessa ögonblick som sammantaget byggt och format mig som människa. Kanske försvinner de i flödet av händelser, som tårar i regn. Men det är inte det viktiga. Det viktiga är att jag inte skulle byta bort något av alla dessa små och stora ögonblick. Inte ett enda.

Relaterade blogginlägg

Stilla veckan – hard core

Terra incognita

Källor:

Harry Martinsson, ”Aniara”

Historia, Spännande människor

Publius Cornelius Scipio Aemilianus

24 november, 201924 november, 2019av adolphson

På senaste fullmäktige haglade de historiska metaforerna friskt. Jag vet inte vad jag ska tycka om det – kanske bra? Det är ju trots allt så att historiebruk skiljer sig väldigt mycket från det som faktiskt inträffade.

Du får ta en för laget, ibland. För det gäller ju att i slutänden vinna kriget, helheten, och då får man ibland acceptera en tillfällig förlust.

Det visste romarna som var vana att då och då bli besegrade och så resonerade de allierade under andra världskriget när de knäckt koden till nazisternas Enigma. Om britterna plötsligt börjat vinna överallt tack vare sin förhandsinformation hade tyskarna genast anat ugglor i mossen och sett till att undanröja problemet. Men det gjorde de aldrig – och vi vet ju vilka som vann.

Ibland är dock måttet rågat och man drar i handbromsen. Ibland måste man stå upp för sin övertygelse hur felaktig eller konstig den än är. Som när en stad i norra Spanien, Numanthia bebodd av ett keltiskt folk, på 100-talet före vår tideräkning utropade sin självständighet gentemot Rom.

Numanthia var framgångsrika i sin övertygelse – de besegrade alla försök från Rom att sätta stopp för denna uppstudsighet. Det stolta, mäktiga Rom som betvingat alla motståndare runt Medelhavet – allt från Greklands stadsstater, det mäktiga Egypten till ett fullständigt krossat Karthago.

Men Numanthia försvarade sig framgångsrikt och till sist brast tålamodet hos den romerska senaten som skickade sin främste general, Scipio Aemilianus i spetsen (nåja) för en stor armé. Scipio var ingen duvunge, nej, denne general var en riktig hårding, en man med kända släktingar och en diger meritlista – bland annat låg han bakom Karthagos förstörelse.

Roms ära var hotad, nu skulle det stämmas ordentligt i bäcken.

Scipio visste vad han gjorde. Istället för att ge sig in i kostsamma strider i den svåra terrängen belägrade han staden och lät svälten vinna kriget åt sig. De besegrade ska hellre än att bli slavar tagit sina liv (den källkritiskt bevandrade noterar en viss likhet med belägringen av Masada hundratalet år tidigare i den motsatta änden av imperiet).

Man förstår att den här berättelsen kommit att utgöra en viktig del i spansk nationalism oavsett om nationalismen handlat om olika regioners kamp för att frigöra sig från den spanska nationalstaten eller om landet som helhet – i synnerhet under Franco.

Ruinerna förklarades redan 1882 som nationalmonument, Cervantes har skrivit om händelsen, liksom många andra diktare, tonsättare och konstnärer. Böcker, serier (både tecknade och på TV) har återkommande använt Numanthiernas fåfänga kamp som fond.

En snabb sökning på nätet visar att händelsen numera lever ett gott liv i dataspelens värld. Numathia förkroppsligar för övrigt än i dag hjältemod, frihet och patriotism på den Iberiska halvön. Både Barcelona, Madrid och Baskien kan använda sig av denna berättelse i sin patriotiska strävan.

För berättelsen är mycket viktigare än själva händelsen. Det är det som är skillnaden mellan historieskrivning och historia. Men låt oss stanna upp ett tag och beakta sakernas tillstånd.

Sångerna om Numathia sjungs faktiskt på spanska – ett språk som kommer från Scipios latin. Det keltiska språk som talades i Numathia är utdött. Cervantes, och alla andra diktare och tonsättare, skriver sina hyllningar med latinska bokstäver och arabiska siffror. De flesta på Iberiska halvön tillhör den romersk katolska kyrkan och tillber därmed en gud på latin. När den katalanske exilpresidenten Carles Puigdemont av spanska myndigheter begärs utlämnad från Bryssel är det romersk rätt som tillämpas, överhuvudtaget vilar den europeiska politiken, och för övrigt tanken om EU, på romersk grund. Till och med maten vi äter och vinet vi dricker i Spanien härrör från det gamla Rom.

Vi fattar grejen – inget finns egentligen kvar av Numathia. Inget, utom några ruiner i norra Spanien till vilka spanska nationalister vallfärdar. Och de skulle inte ens känna till vad det var för ruiner om det inte vore tack vare romerska historiker.

(Som förövrigt rent källkritiskt bör studeras enligt den tidens mode då det i under Roms glansdagar var populärt att beskriva och försköna vissa barbarfolks frihetslängtan – den självgode och bekväme romaren ödslade gärna några silvermynt på att uppleva detta på Colosseum eller på annat sätt höra talas om).

Precis som i fallet Karthago var Roms seger så stor att man övertog minnet av de besegrade. Detta är inget vi människor rent dramaturgiskt gillar. Nej, vi föredrar den som slåss ur underläge, vi hoppas att åtminstone någon i Numathia ska ha överlevt, vi letar ännu efter Hannibals fotspår.

Tyvärr är historien skoningslös – Numathia gick under precis som så gott som alla tidigare kulturer besegrades den av en stormakt och försvann ur historien.

Att ta en för laget. Att förlora ett slag men att vinna kriget.

Resonemanget är tillämpbart på en mängd områden. Det gäller dock att se upp så inte pragmatismen ersätts av cynismen. Då kan det gå illa – jag tror detta misstag är en inte oväsentlig anledning till naziregimens uppgång. Jag tror att många av de människor som åtalades i och efter andra världskriget, eller efter andra brott mot mänskligheten därefter, var just sådana människor som inte sett upp när samvetet fått göra eftergifter.

Själv då? Jag försöker att ständigt observera min moraliska kompass. På jobbet, som ensamstående pappa till två halvstora döttrar, och självklart inom politiken. Och aldrig är man färdig. Det bara pågår. Jag antar att hela detta resonemang kokar ner till frågeställningen huruvida jag är att betrakta som en Scipio Aemilianus eller den okände som ledde försvaret av Numathia.

(Vi vet inte om det var en man eller kvinna. Men vi kan alla killgissa. Åtminstone hälften av oss.)

Det känns trösterikt att tänka så här. Det hjälper mig att inse att mitt liv på det hela taget är något bra, det hjälper mig att dra slutsatsen att SD:s framgångar, liksom känslor i största allmänhet hur starka de än må vara, alltid är något övergående.

Det gäller bara att hantera dem när de uppstår.

Jag kanske också ska börja kasta historiska anekdoter från talarstolen i fullmäktige? Kan andra förlänga mötet kan väl jag. Det förekom ju redan under antiken att en talare aldrig slutade sitt anförare i akt och mening att förhindra beslut han inte gillade. Det är väl därför vi har tidsbegränsning på ett par minuter nuförtiden, kan tänka.

Källor:

Harari – Sapiens en kort historik över mänskligheten 2014

Nordisk familjebok 1916

För den som vill läsa mer om Numathia finns många bilder och några texter på nätet på ruiner och från olika spel. Annars får man nog lära sig latin och besöka något romerskt arkiv. Studier i keltiska språk är, i sammanhanget, bortkastat.

cancer, Film och TV, Foto, Livsåskådning, Personligt, Sång och musik, Spännande människor

bild 60 – kärlek

12 oktober, 201910 oktober, 2024av adolphson

Jag får nog acceptera att jag är en romantiskt lagd person.

Gehenna är ett hebreiskt ord och anses vara namnet på en dalgång, Hinnomdalen, söder om Jerusalem. Detta är ingen trevlig plats. I Gamla testamentet berättas det om att detta är platsen för hemska händelser där oskyldiga brändes levande i ohyggliga riter, sedermera blev området en soptipp där djurkadaver, sopor och lik från kriminella dumpades. Man eldade konstant för att förhindra att sjukdomar spreds. Hinnomdalen blev platsen man avsåg som helvetet på jorden, den plats som Gud förberett för djävulen och hans anhang. Det känns som jag bott där i två år och just kommit ut, eller bort, därifrån.

Jag är alltid fylld av starka känslor. När jag känner något så inte är det någon lite småljum känsla. Nej, den är alltid stark. Jag går ofta omkring och är allmänt förtjust i saker, stort som smått. Ibland blir jag så hänförd över något att jag nästan blir som förälskad. Det var iallafall så Malin beskrev det. Hur? Jo, exempelvis när jag ser vänlighet, empati, andras kärlek, engagemang, ett leende eller något annat – vad det nu kan vara. Det är väl därför jag gillar romantiska komedier på film och opera så mycket.

Annorlunda uttryckt:

Whenever I get gloomy with the state of the world, I think about the arrivals gate at Heathrow Airport. General opinion’s starting to make out that we live in a world of hatred and greed, but I don’t see that. It seems to me that love is everywhere. Often, it’s not particularly dignified or newsworthy, but it’s always there – fathers and sons, mothers and daughters, husbands and wives, boyfriends, girlfriends, old friends. When the planes hit the Twin Towers, as far as I know, none of the phone calls from the people on board were messages of hate or revenge – they were all messages of love. If you look for it, I’ve got a sneaky feeling you’ll find that love actually is all around.

Veckan som gick har varit så fullproppad av känslor att jag nästan bubblat över. I tisdags, när Malin skulle, borde, fyllt år gravsatte vi hennes urna. När jag lade den till rätta med några personliga ord var det nästan som jag hörde henne uppmana mig, så som hon så ofta gjorde:

kom igen, ryck upp dig. Stanna inte av nu. Det är som det är, du måste vara den du är. Förälskad och lite galen.

Jag inser att det kan låta konstruerat, men faktum är att hon en gång sa exakt så till mig. Jag mådde inte bra över något och detta var hennes tröstande ord. Orden hjälpte. Hon hjälpte. Jag mådde bra igen. Och att följa en uppmaning som menar att man ska vara sig själv, ja, det bör man kanske göra.

Veckan fortsatte med att Dotter 1 fyllde fjortis. Hon och hennes syster vill också leva ett liv utan sorg, det vet jag. Stora känslor ryms också i min förstfödda. Hon är på många sätt sin far upp i dagen – om än inte utseendemässigt (som tur är). Detta gör det lite komplicerat att vara förälder till henne, ibland. Jag känner så väl igen mig i henne när jag var i samma ålder. Känsligheten, rastlösheten, frihetslängtan, glädjen och svärmeriet (som det heter någonstans). Allt det och mycket mer. Att inte vilja spela andra fiolen i ett stort grått kollektiv för man kan och vill själv. Och att gå emot någon som vill vara sig själv bör man kanske inte heller göra.

I lördags blomstrade kärleken. Hammarn (a.k.a Michael) och Veronika, sannolikt två av kommunens roligaste människor, skulle gifta sig. Igen. De gjorde så redan för tjugo år sedan, sedan har de varit skilda i tio. Nu ville de försöka igen och jag fick äran att viga dem. Det klart jag ville vara med och snika åt mig lite av den kärlekslycka som blomstrade i ett helt vanligt kök i Bjursås en lördag i oktober 2019. Deras kärlek blev därmed också lite av min. Hela dagen fortsatte sedan i ett tillstånd av inre kärleksrus trots att tilldragelsen inte på något sätt hade med mig att göra. Men det är det som är grejen med kärlek. Den ska bejakas varhelst den dyker upp.

Michael /Veronikas bröllopsfoto. Och mitt, lite.

Lördagseftermiddagen övergick i kväll. Vildvittrorna var utfodrade och (efter viss motsträvighet) kramade och pussade på, därefter försjunkna i sina göranden (läs skärmar). Så jag knallade ner till Kulturhuset tvärs över gatan och såg livesändningen från Metropolitans säsongsöppning. Den är verkligen sönderspelad, paradtenorarian från Puccinis Turandot. Väl på plats möttes jag av erbjudandet att ingå i kulturföreningens styrelse. Just det, jag som har så mycket tid.

Turandot – den kinesiska prinsessan som på grund av en kvinnlig släktings öde inte vill gifta sig. Hon låter alla friare svara på tre gåtor och svarar någon fel dödas han omgående. En främmande prins består provet och betvingar hennes hårda hjärta med hjälp av verklig kärlek. Det är också den mystiske främlingens namn: Kärlek.

The Met. Vilka sångare. Åker jag någonsin till NY är det hit jag vill. Förutom sångarna blev jag också förvånad över att den tidigare nämnda och alltså inte så lite uttjatade arian den här gången träffade mig rakt i mellangärdet.

Här följer den i översättning:

Ingen ska sova! Ingen ska sova!
Också du, prinsessa,
i ditt kalla rum,
ser på stjärnorna
som darrar av kärlek och hopp.
Men min hemlighet är gömd i mig,
mitt namn ska ingen veta!
Nej, nej, mot dina läppar ska jag säga det
när ljuset bryter fram.
Och min kyss ska upplösa tystnaden
som gör dig min!

(kör: Ingen ska veta hans namn,
och vi, ack, ska dö, ska dö!)

Vik hädan, natt! Stjärnor, gå ned!
Stjärnor, gå ned! Vid gryningen segrar jag!
Segrar jag! Segrar jag!

Urnan vid graven. Jag har så oerhört svårt att acceptera att hon inte längre är här, samtidigt som jag också har ett oerhört stort behov av ett liv utan sorg. Ett helt vanligt liv. Mitt liv. Notera att jag undviker formuleringen gå vidare. Nästan tjugofem år av mitt liv har jag levt tillsammans med Malin. Det är jag tacksam över. Men mitt liv handlar också om annat. Om mycket starka känslor, exempelvis. Jag kan inte förmå mig att göra något slentrianmässigt. Nej, jag går all in. Det innebär ibland problem. Samtidigt hjälper det mig att bearbeta saker, i det här fallet sjukdom och död. Tänk att gå igenom livet utan att känna starka känslor, tänker jag i bland. Nej, det är inget för mig. Under de senaste två åren har jag känt mycket. Jag har gråtit, jag har förbannat, jag har skrattat och jag har älskat. Jag har bott i Gehenna men också tagit mig därifrån på egen hand.

(Möjligen är det inte svårare än så här)

Hej, Livet! Kul att råkas. Tack alla som finns i dig för hjälpen. Tack för alla som fortsätter bry sig och hjälpa. Tack mina barn, vänner, alla och envar. Tack Puccini och tack Bach. Jag älskar er alla.

Vid gryningen segrar jag!
Segrar jag! Segrar jag!

Källor:

Gamla testamentet

Turandot (opera – uppsättningen på Metropolitan hösten 2019)

Bonniers lexikon (äpplet)

Love actually (film) 2003

Jämställdhet, Livsåskådning, Sång och musik, Spännande människor

förbön (Lugnetkyrkan 3)

10 september, 201914 september, 2019av adolphson

Nuförtiden går jag rätt ofta i kyrkan. Dels beror min kyrklighet på att jag sjunger i kyrkokör och dels beror den på att Dotter 2 också gör så. Och hon gillar minsann inte att sjunga om inte någon hon känner finns i publiken.

Så jag har kommit att bli något av en körförälder. Nåja, det är enklare att bära en körpärm än en hockeytrunk, brukar jag tänka. I dessa curlande tidevarv är föräldrarollen ofta reducerad till ett liv som caddie. Och om Gud verkligen existerar så måste hen bo i musiken. Och i varje människa, oavsett sexuell läggning. Närmare det gudomliga än dessa två ting går det inte att komma, anser jag.

I söndags besökte jag alltså högmässan. Det är rätt skönt att sitta där och meditera, ibland, tvingas jag tyvärr erkänna, med skingrade sinnen. Under förbönen denna söndag spetsade jag dock plötsligt öronen.

Efteråt bad jag den kyrkvärd som läste upp texten om att få den – eftersom jag ville begrunda den ytterligare. Bönen ifråga är skriven av biskop Martin Modeus och här följer den i sin helhet.

Låt oss be för världens frihet. Gud, låt friheten sprida sig i världens alla sammanhang. Tack för att du hör vår bön och möter oss med kärlek.
Låt oss be att kyrkan ska bli befriad från förhållningssätt som kan binda människor. Vi ber för kyrkans liv, att du visar oss var vi är bundna av föråldrade tankar och stängda perspektiv. Låt Kristi frihet få råda. Tack för att du hör vår bön och möter oss med kärlek.
Låt oss be för vår egen förmåga till vidsynthet och nytänkande. Gud, ge oss öppna och obundna sinnen, så vi både kan ta emot och skapa frihet. Tack för att du hör vår bön och möter oss med frihet.

Det är svårt att inte sätta in den här bönen i vår lokala kontext genom diskussionen vi just nu för med Lugnetkyrkan. Den kyrkan, tillsammans med många andra, de flesta faktiskt, samfund åberopar religionsfriheten för att slippa viga par av samma kön medan ytterligare andra vill neka kvinnor att utbilda sig till präster, pastorer, imamer, rabbiner eller i vissa fall ens vistas i samma rum som män.

Bikop Martin Modeus intar en annan ståndpunkt. Den här bönen visar att Svenska kyrkan vill vara en del av hela samhället – och det är ju i mitt tycke alldeles underbart.

Religionsfriheten, tryckfriheten och yttrandefriheten garanterar oss rättigheter, visst är det så. Men vi bör fundera över skillnaden mellan vad vi kan, får, göra och vad vi bör använda dessa rättigheter till. Med våra grundlagsskyddade rättigheter följer också ett stort ansvar.

Jag kan inte låta bli att tro att Modeus är influerad av en viss frikyrkopastor, en baptistpastor, nämligen Martin Luther king Jr. Utan att med säkerhet veta hur King ställde sig till homosexualitet vill jag tro att en viss del av hans världsberömda tal I have a dream passar i vår diskussion här, i Falun, idag.

And so let freedom ring from the prodigious hilltops of New Hampshire.
Let freedom ring from the mighty mountains of New York.
Let freedom ring from the heightening Alleghenies of Pennsylvania.
Let freedom ring from the snow-capped Rockies of Colorado.
Let freedom ring from the curvaceous slopes of California.
But not only that:
Let freedom ring from Stone Mountain of Georgia.
Let freedom ring from Lookout Mountain of Tennessee.
Let freedom ring from every hill and molehill of Mississippi.
From every mountainside, let freedom ring.

Det kan låta lite märkligt, men är man en nörd (som jag) som gillar att läsa politisk teori stöter man förr eller senare på en av kyrkofäderna, Agustinus. Det gör man förövrigt också om man studerar filosofins, retorikens eller kristendomens historia. Agustinus funderar bland mycket annat över hur man bygger en stat och hur man bör leva sitt liv som en kristen människa i en stat. Han kommer till slutsatsen att kyrkans män långt ifrån alltid har rätt i sina tolkningar av Bibeln. Detta är gamla tankar, ursprungligen från 400- och 500-talen.

Ett citat av Augustinus lyder:

Att tillhöra den synliga kyrkan innebär inte att man kan vara säker på frälsning

Jag vet att några församlingsmedlemmar valt att lämna Lugnetkyrkan och att Svenska kyrkan fått nya medlemmar (något de inte är bortskämda med). Det är långt ifrån säkert att dessa gått från det ena till det andra, men att diskussionen påverkat både kristna och andra är rätt tydligt. Jag förstår ställningstagandet att gå ur även om jag också tycker det är lite synd. (Alltså inte syndigt – utan tråkigt..äh, en fattar). Det borde väl gå att lösa ändå?

Jag har personligen inget emot Lugnetkyrkan även om jag inte delar deras syn i många frågor. Det jag läser i Bibeln säger mig att Jesus hade älskat individen oavsett hens sexualitet och att om människor vill ingå äktenskap så är detta något vackert, fint och gott. Återigen, oavsett sexuell läggning.

Tanken att man bör behandla andra som man själv vill bli behandlad är mycket äldre än kristendomen. Den är uråldrig. Den är grundläggande för oss människor.

Som slutkommentar i ämnet vill jag säga att jag hoppas vi kan komma till någon sorts samförstånd. Men varför bryr jag mig, egentligen? Tja, jag har funderat en del över det. Jag bryr mig, helt enkelt. En förbön är något vi ber om före något annat. Min förbön handlar om förhoppningen att om någon av mina döttrar skulle vilja gifta sig med någon av samma kön i Lugnetkyrkan vill jag att de ska kunna göra det.

Det är allt jag ber om.

Relaterade blogginlägg:

Lugnetkyrkan

Foto, Historia, Mat och dryck, Mr Hyde/Neanderthalson, Personligt, Spännande människor

bild 58 – bridge over tw

17 augusti, 201918 augusti, 2019av adolphson

Ett citat från Bodil Malmsten som jag gillar lyder

sträva efter det enkla, det svåra kommer vi ändå inte ifrån

Teologen och historikern Ericus Olai har ibland angetts som den svenska historieskrivningens upphovsperson – antagligen eftersom hans skrifter ofta förhöll sig hyfsat neutrala till olika maktfaktorer i omgivningen. Han anses vara en av de viktigaste källorna till Sveriges historia från 1300- och 1400-talen men om honom som person är inte mycket känt. Historikern Erik Lönnroth skrev 1961

Är han den doktor Erik, som 1486 fick pantsätta sin hatt hos Arboga byfogde, är ett tragikomiskt missöde i hans sista ålderdom det enda mänskliga smådrag av honom, som blivit bevarat åt eftervärlden.

Jag vet inte, ska man lämna något efter sig är väl ett gäng tragikomiska missöden inte det sämsta?

Greve Moltke log två gånger: på sin svärmors begravning och när han såg Vaxholms fästning

Hur har sommaren varit, då?

Detta är väl den vanligaste frågan jag fått på sistone. Jo tack, den har varit bra. Och relativt vilsam. Flyttlasset gick två dagar innan midsommar varefter jag låste dörren och åkte till Stockholm. Att fira midsommar utan henne kändes outhärdligt så jag besökte istället min gamle vän Daniel som sedan några år lever ensam. Han och hans nya vän bjöd mig på en båttur i skärgården.

Därefter klev jag i land och träffade släktingar och andra gamla vänner.

Efter återkomsten till Dalarna blev det en tur till Tibble, igen.

Därefter gick färden till Örebro tillsammans med junior och alla tjejerna.

Det lär finnas ett vattenland i Örebro. Eller var det vattenhål? Själv bjöd jag in till kulturhistorisk vandring i slottsmiljö – men den fick jag företa ensam. Domage.

Bron över öret – i dubbel bemärkelse. Eller Suckarnas bro om man så vill

Slottet har jag sett på bild många gånger. Nu var det äntligen dags – allt medan junior led tusen dödar på något som kallas waterworld. Pommes frites hade man på badlandet, givetvis. Inte på slottet. Det är skillnaden.

Jag har det lite svårt när man spexar till historiska miljöer – men låt gå

Efter slottsvistelsen vandrade jag runt lite i stan – och träffade på Röda Korset.

Åter i Dalarna laddades det om för Söderbärke, a.k.a pärlan vid Barken, för att traditionsenligt fira Fredrik/Margareta-dagarna.

Efter att pliktskyldigast packat upp någon flyttkartong eller två var det åter dags att bege sig ut på vägarna – denna gång för besöka framsidan. Först Tivanders i Göteborg/Mölnlycke och därefter Styrsö.

”Goestan” gjorde verkligen skäl för smeknamnet.

Nästan lika gulligt som random barnbild – jag hann träffa Klas och Henrik igen!

Totalt sett, på grund av andra vuxnas oerhörda vänlighet, besöktes Liseberg inte mindre än tre (3) gånger. Jag vägrade de efterföljande två. Efter att jag fått min milkshake är jag liksom klar. Så inte döttrarna, tydligen.

Det är något med nöjesfält, något som jag inte gillar. Är det masshysterin? Känslan av att plötsligt betrakta världen från insidan av en gigantisk sockervadd? Att det kostar plenti? All of the above?

Det är något skrämmande med nöjesfält. Det är kanske Kings fel?

Nåja, huvudsaken är ju att barnen har kul. Men jag kan ju, som bekant, också spexa till det ibland – ge mig bara en lustig hatt och jag slår världen med häpnad! Alldeles gratis!

Varför en tonåring aldrig kan vinna över mig 1

I fädrens spår. Styrsö är alltid Styrsö – om än med lite nya hus här och där. I Halsvik märks dock relativt lite av tidens obarmhärtiga rand. Man tittar ut och fylls av ett inre lugn – men också av vemod. Den är bitterljuv för att jag delat vyn med så många som inte längre finns annat än i minnet. Som mormor och morfar, mamma, moster, syster, kusin och… hon.

En alldeles fantastisk sak med Styrsö är att springa på öns naturstigar för att avsluta rundan med att kasta sig i havet. Då lever jag. Då njuter jag.

varför en tonåring aldrig kan vinna över mig 2

Skulle man plötsligt få för sig att man lever för sunt är det bara att say the word så står han där redo att med ett inställsamt grin servera fin- respektive fulgin, cigarr eller så.

Det är lustigt, när det är vackert på västkusten slår det mycket. Inte allt, men mycket. När det är uselt väder är det väl som eljest. Då går man in i ett partytält där allt det goa och fina fortsätter. Släkten från Styrsö Tången bjöd in och släkten kom – från stan, från Halsvik, från Kössö (Köpstadsö). Kössö syd ligger för kännedom på Mallis, fick jag lära mig denna kväll. Bland mycket annat.

släktkalas på Viktorsgården (mammas morfar hette ((också)) Viktor

En kollega gjorde mig nyligen uppmärksam på krisens fyra faser – chockfasen, reaktionsfasen, bearbetningsfasen och nyorienteringsfasen. Den här sommaren har jag ägnat mycket tid till eftertanke. Jag har också sökt så många olika samtalspartners som möjligt för att få perspektiv och råd. Jag har med flit utsatt mig, oss, för i stort sett alla saker vi brukat göra under somrarna (med undantag för fjällvandring) för att denna sommar för första gången uppleva allt utan henne.

Teorin är att det ska bli lite lättare nästa gång. Det är teorin, det.

En annan vanlig fråga är hur mina flickor mår. Samma sak där. Jo tack, de tar det ännu så länge mycket bra även om jag inser att det kan komma reaktioner längre fram. Jag själv känner smärta över mycket – ibland annat när det inte pratas om henne i sammanhang där hon förr varit ett naturligt inslag.

Men det är väl så det är.

Jag har redan ställt in rätt så många saker med vänner och bekanta och för det är jag uppriktigt ledsen. Men jag har det tungt nu. Det mesta är över, tiden är plötsligt fri, alla exceptionella måsten utförda – och det är väl då de kommer, demonerna.

Jag är ännu i reaktion/bearbetning, förstår jag. Jag vill mest krypa upp i soffan med en god bok – och det tänker jag så långt det är möjligt också göra. Men endera dagen är jag väl på banan igen, kan man väl hoppas. Men just nu drar jag långsamt, men resolut, i handbromsen. Jag kan inte kosta på mig att bli sjuk, också.

Hm – something is rotten in the state of Denmark

Döttrarna kommer först, alltid är det så.

Jag har under sommaren i allt väsentligt strävat efter att följa Bodil Malmstens uppmaning och lär fortsätta göra så. Livet är fullt av såväl tragiska som komiska livsöden så det är bara att tangle on och göra det bästa av sin stund här på jorden (som Fuglesang och Armstrong möjligen sa).

Det finns trots allt så mycket fint, varmt, gott och bra att glädjas åt. Det pantsätter jag härmed min hatt i Arboga på!

relaterade blogginlägg:

Greve Moltke

Foto, Personligt, Sång och musik, Skola, Spännande människor

glasburken

17 juni, 201915 april, 2020av adolphson

Så är det över, igen. Att skiljas är att dö en smula.

Eleverna har sprungit ut eller gått på sommarlov efter ett läsår som för mig personligen bokstavligt talat handlat om att överleva. Jag kommer till skolan för några dagars arbete innan jag checkar ut.

Där råder den märkliga stämning som infaller i skolor efter att eleverna försvunnit. Andra sportande ungdomar som hyrt in sig drar fram här och där, det pågår väl någon cup i stan eller så, böcker och material ligger i travar, någon kvarglömd blomma från studentens utspring. Stressen från de sista veckorna är borta och många i personalen har redan anlagt en mer somrig klädsel. Någon ska gå i pension och det renoveras lite.

Jag ankommer arbetsrummet. På skrivbordet står en stor glasburk fylld med små lappar, en gåva från en avgångsklass. Det tar emot lite, oklart varför, men det är som om allt jag gör nuförtiden tar emot lite. Till sist sätter jag mig ner och börjar läsa.

Och förblir sittandes.

Förutom att du varit en utmärkt lärare så har du inspirerat mig genom att vara dig själv. Du har helt ärligt bidragit till att jag funderar på att bli lärare. Tack för allt!

Jag har aldrig haft en lärare som du. Jag minns efter första lektionen i 1:an, hur hela klassen var så förvirrade och fascinerade av dig, aldrig hade vi stött på något liknande och vi visste att vi dragit en rejäl vinstlott. Jag vill tacka dig för dessa tre år även om jag bara hade dig som lärare i två. Du guidade mig igenom de enligt mig två tyngsta kurserna, och det med bravur. Speciellt i 3:an kändes det extra tungt, men du hjälpte mig att nå mina mål ändå (något jag aldrig trodde jag skulle klara!). Du är en enastående lärare men också människa i allmänhet. Jag känner mig lycklig som fått dig som lärare. Tack.

Tack för tiden på gymnasiet, dina lektioner har alltid varit toppklass och du har alltid varit den lärare som lärt ut mest, inte bara om skola men om livet vilket jag är otroligt tacksam för.

Du har inspirerat oss alla! Dina uttryck kommer att följa med oss i livet.

Fortsätt med din entusiasm, fortsätt med att väcka intresse fortsätt med det , vad än som är i vägen, för din glädje i klassrummet sprider sig som en eld bland eleverna.

Jag har träffat få människor i mitt liv som är så mångsidiga som du. Jag tycker det är helt otroligt vad du gjort för oss. Du har gett oss kunskap och minnen för livet. Tusen tack!

Jag vill att du ska veta att du är den bästa läraren jag haft och troligen den bästa jag någonsin kommer att ha. Tack för att du finns. Kramar!

Att gå till dina lektioner har varit något jag sett fram emot under hela min gymnasietid. Du har varit mer än bara en bra lärare, du har varit en förebild, en inspiration. Fortsätt inspirera och lära ut, precis som du inspirerat mig.

Du är den mest respektingivande person jag mött utöver det är du också en fantastisk lärare. Tack för tre underbara år.

Tack så otroligt mycket för all kultur du har visat och alla visdomsord men tack ännu mer för alla fantastiska lektioner och genomgångar. Hoppas du, denna högborg, aldrig slutar att dela med dig av kunskap och lärdom.

Du är en av de bästa lärare jag någonsin haft. Din säkerhet och trygghet kombinerat med din karisma och humor gör varje lektion till den bästa. Jag hoppas du förstår hur mycket du betytt för mig och andra elever. Du är den lärare man minns, den som förgyllde gymnasietiden.

Du har lyckats motivera mig att utföra alla uppgifter och även att bli intresserad av dina ämnen.

Tack för tre underbara år på natur! Jag valde natur för att slippa SO-ämnen men med dina undervisningsmetoder och engagemang har det varit jätteroligt.

Tack för 3 underbara år! Du har fått mig att finna ett intresse för historia vilket jag är otroligt tacksam över. Fortsätt vara precis som du är! Tack!

Tack för tre år av intressanta och inspirerande lektioner. De har varit höjdpunkter under min gymnasietid och jag kommer att sakna ditt engagemang.

Tack för alla visa ord och all kunskap du givit oss under denna tid. Ditt engagemang är en talang. Bamsekram

Det har varit en fröjd att gå till dina lektioner. Du besitter stor kunskap, något du sprider vidare till dina elever. Du är en av de bättre lärarna jag haft. Tacksam för att jag fick dig som lärare. Allt gott!

Att gå till ditt klassrum har aldrig varit tungt, att lyssna till långa utläggningar om allt mellan himmel och jord har nog aldrig blivit långtråkigt när det är du som talar. Din outtröttliga motivation till smått som stort har verkligen smittat av sig under dessa år och jag kommer att sakna att träffa dig varje vecka, sakna dina anekdoter och uppmaningar. Allt gott i framtiden tills vi ses igen

Tack för dessa tre år! Du har verkligen varit fantastisk! Du vet verkligen hur man gör ämnen jag inte varit så intresserade av att bli intressanta. Du är en fantastisk lärare och person.

Du är en av de härligaste lärarna jag träffat!! Dina lektioner har varit lärorika och samtidigt väldigt underhållande. Tack för de här åren! kram!

Åja – jag vet nog vad någon potentiell läsare tänker, nämligen att det inte är särskilt ödmjukt av mig att publicera detta. Att jag istället borde gömma det i någon obskyr minneslåda för att behålla det för mig själv att glutta på över äggtoddyn med fötterna djupt nerkörda i filttofflorna. Att skryt luktar illa.

Allt det där äger sin riktighet, förstås. Om det nu inte vore undertecknad, läraren Fredrik Adolphson, vi talar om. För det ligger inte riktigt för mig, den typen av onödig ödmjukhet. Jag är nämligen stolt, glad och på många sätt välsignad. Och det vill jag berätta om – och så är det med den saken. Och, vill jag säga till mitt försvar, när kollegorna visas uppskattning så gläds jag med dem. Det är faktiskt inte som Oscar sjunger.

Jag kommer hem och är upprymd. Som vanligt vill jag hänfört berätta för Malin och flickorna om den vänlighet som visats mig, om den fantastiska burken som jag fått. Under solenna hedersbetygelser placera den centralt i hemmets finrum – och så ska Malin skratta åt mig och tycka att jag är något fånig…

Men hon är inte där. Nej, det är alldeles tyst och tomt, så väldigt tomt, i vårt hem. Barnen är utflugna till mormor och morfar (där har de det finfint). Och snart flyttar jag.

Nu är det verkligen över, tänker jag. Att dö är att skiljas en smula. Quo vadis? Jag får väl fortsätta framåt helt enkelt, på något märkligt, tillkrånglat vis – så länge det är min väg jag vandrar är jag nöjd. Mer än så begär jag inte. Så jag fortsätter väl – som lärare, pappa, kollega, vän, farbror, bror, körsångare, talhållare, politiker och, i vissa fall, vill jag iallafall gärna tro, (en blygsam och ödmjuk) filantrop.

Det finns som sagt ingen att dela ögonblicket med. Så jag tar ett glas vin och bläddrar lite förstrött i ett alldeles särskilt album som innehåller bilder från den femte augusti år 2000. Och så lyssnar jag på lite musik.

Jag lyfter blicken, tittar på burken. En glasburk innehållande kärlek. Sådana borde alla människor få. Hoppas de får det – för de alla är värda en. Men kom ihåg: det är saligare att giva än att taga. Både albumet och burken framför mig utstrålar olika sorters lycka, kärlek och medmänsklighet. Ger man lite av sig själv får man tusenfalt tillbaka.

Det är inte utan att jag ser ljust på framtiden.

Foto, Livsåskådning, Mat och dryck, Personligt, Resor, Spännande människor

bild 54 – bruxelles

11 juni, 201917 juni, 2019av adolphson

Hopplösheten, missmodet. Fundering över tillvarons meningslöshet.

Min favorithistoriker Peter Englund uttryckte en gång i inledningen till en av sina fenomenala böcker (1918): allt förändras, ingenting försvinner. Det är ett utmärkt sätt att se på historien och även för det personliga förhållningssättet.

Löven odlar kronärtskocka i sin trädgård. Tyvärr har de ingen pizzaugn

Någon annan beskrev i en TED talks det här med att gå vidare. Jag går inte vidare, jag fortsätter. Jag sörjer varje dag att Malin inte är med på den fortsatta resan men vidare går den icke desto mindre.

Hon har bokstavligt talat präglat allas våra gemensamma liv, bland annat genom den obetydliga lilla detaljen att hon gav våra barn liv, så det känns som det vore en förolämpning att påstå att det är vidare jag går. Nej, jag fortsätter – ett steg i sänder.

Med mig på den resan har jag mina vänner. Jag värdesätter dem verkligen, de är, förutom den närmaste familjen, det bästa jag har här i tillvaron. Så det är med vännerna resan fortsätter. Nyligen till Löven i Bryssel med familjen Los Darkados som sällskap.

För att ha passerat 50 har han en rejäl kalufs

Jag är turligt nog begåvad med vänner som håller min gard uppe åt mig när jag själv är nere för räkning, människor som gillar mig på sina egna vis trots mina fel, brister och egenheter. Mina vänner utger sig inte för att verka perfekta och de är minsann inte alltid redo att rycka ut eller engagera sig. Men när det verkligen gäller, när skiten träffar fläkten, ja då levererar de. Alltid.

I fäders spår för framtids segrar – parliament selfie

Trots att de lever intressanta liv och har spännande arbeten så är de också intresserade av vad som händer i mitt liv och frågar efter mina synpunkter inom olika ämnen. Sådant är viktigt.

Det sägs att man mår bättre, psykiskt såväl som fysiskt, av vänskap. Det kanske är rätt självklart egentligen – men tydligen bekräftas det också av viss forskning. Jag bär förövrigt själv vittnesmål om att i nöden prövas vännen – samt den emotionella effekten därav. Mina vänner har genom min nöd prövats rätt ordentligt vid det här laget.

Barnbord har en gynsam effekt på vänskapens kvalitet

Jag mumlar lite tafatt min tacksamhet när någon rycker ut men får mest en irriterad rynka till svar. En rynka som uppmanar mig att sluta snacka om skuld och tacksamhet. Det är så här det är, meddelar den mig.

Vänner skärper även påhittigheten – exempelvis när man måste vänta på transport i en park.

Jag har även upptäckt att jag tar hand om mig själv och mina döttrar på ett mycket bättre sätt tack vare att så många tar hand om mig. Det blir en sorts kedjeeffekt. Att också döttrarna härigenom ser styrkan och kärleken som ryms inom verklig vänskap blir en viktig pusselbit i deras uppväxt.

Det har också påståtts att vänskap lindrar själsligt lidande och fysisk smärta. Jag kan bara be om att ödmjukt få bekräfta detta. Vänskap har samma effekt på sinne och kropp som fysisk träning. Välbefinnande framkallat av endorfiner, antar jag. Något i den stilen brukar jag förövrigt också förmedla till mina elever: hörrni – spring! Och rök inte.

Vänner gör på det hela taget, statistiskt sett, att vi lever längre, de motverkar fetma (om man inte dricker belgisk öl under tiden man träffar dem) och umgänget skärper också intellektet (belgisk öl, igen…).

Plötsligt kommer Aristoteles ord om vänskap för mig: Vad är en vän? En enda själ, hemmavarande i två kroppar. Och även om det efter en vistelse i Bryssel kan kännas som man släpar omkring på minst två kroppar tror jag inte det var detta filosofen avsåg.

Mina vänner kan ibland sörja Malin nästan mer än jag själv. Förstå mig rätt, ingen kan nog sörja henne mer än jag, men de kan plötsligt övermannas av sorg och tårar i en speciell situation som de förknippar med henne. Som att njuta av ett alldeles oerhört gott glas rödvin eller champagne. När man gör sådant, då ska ju hon bara finnas med.

Det patenterade Lagerlöfska smilet (behärskas inte av Los Darkados)

Jag övermannas ju ständigt och jämt av omedelbar sorg när jag plötsligt drabbas av ett minne, befinner mig i en uppkommen situation eller ser en pryl, så därför blir jag lite förvånad när jag, som istället befinner mig upplivad av vännernas sällskap, ser reaktionen. Men de saknar henne ju extra mycket när de ser mig – särskilt när de ser mig mig utan henne. Det blir liksom fel, tilt*, för dem fattar jag till slut.

Så kramas vi lite, och allt går vidare ännu en stund.

Det är ganska mycket som kan kännas läskigt i tillvaron när tryggheten plötsligt ryckts bort. Men omgiven av vänner känns stora vida världen inte längre så farlig, nej, då blir man plötsligt lugn och trygg.

Någon frågade mig nyligen vilken typ av musik jag uppskattar. Jag svarade att jag inte gärna lyssnar på mello. Om någon frågar samma fråga, men istället om mat, svarar jag att lever är överskattat och kanske lite motbjudande.

Det är så lätt att identifiera sig med en tillvaro som går ut på att tycka illa om eller i värsta fall hata. Det kan rikta sig mot kvinnor, homosexuella, invandrare eller politiska motståndare. Många därute har en tendens att identifiera sig i motsats till saker. Jag trivs med mina vänner bland annat för de så gott som alla är duktiga på att uttrycka beundran och passion. De är bejakande, positiva och inkännande mot sin omgivning.

Åter till den inledande frågan. Vad är poängen, egentligen?

Hur man än söker efter livets och den plötsliga dödens mening står inga svar att finna, ingen förklaring att få. Nej, det finns enligt min uppfattning bara en förnuftig sak att göra för att fylla denna vår emellanåt segdragna väntan på slutet.

Så vad gör man med livet? Jo, man lever det. Njuter det. Uppfyller det. Enligt min uppfattning gör man detta bäst genom att lära sig så mycket man kan, vara stolt och glad över det man gör, visa empati och försöka vara positiv och entusiastisk i alla lägen.

*Känslan av vänskap är som att bli behagligt mättad av kött; kärleken som att bli förfriskad av champagne*, sa en viss Samuel Johnson.

En bra sak därvidlag är att omge sig med likasinnade. För det finns trots allt så mycket bra grejer här i det på så många sätt totalt meningslösa livet vi lever: kärlek, resor, vin, familj, vänner, andra människor, Johann Sebastian, mat, sång och att ensam en morgon något öka farten på löparrundan.

Det är en otroligt spännande sak det här på så många sätt totalt meningslösa livet som jag nu är mitt uppe i. Så jag ämnar fortsätta leva det, bejaka det, njuta det. Och jag vilar helt trygg i övertygelsen att min bästa tid alltid är nu.

Fotnot: till de unga meddelas härmed upplysningsvis att med tilt avses någon sorts tillfällig nedsläckning av systemet och ordet kommer av att man (någon vän, aldrig jag själv vad jag kan påminna mig, ofta i vredesmod) sparkat eller med handflatorna knuffat flipperspelet ur sitt läge varvid allt släcktes ner. Termen överfördes sedan till vardagsspråket som nedsättande tillmäle när någon på ett eller annat sätt ansågs tappat koncepten.

Foto, Personligt, Sång och musik, Spännande människor, Uppsala/V-dala

bild 53 – vårt varma tack

30 maj, 201931 maj, 2019av adolphson

Ännu trillar det in analoga och virtuella brev och gåvor till cancerfonden. Ännu får jag spontana kramar, hälsningar, omtankar och vänliga ord. Ännu faller mina tårar.

Ibland låtsas jag att hon bara varit bortrest ett tag i jobbet och att jag genast måste röja upp efter mig och flickorna så hemmet åter blir trivsamt inför hennes hemkomst. Jag tänker att jag alldeles strax ska sms:a en fråga om tåget är i tid, jag ska välja ett riktigt gott vin, köpa blommor och överraska med att redan ha tänkt på något i vårt gemensamma liv som är viktigt för henne men egentligen inte för mig. Jag ser fram emot stunden när vi tillsammans dricker vinet och pratar – så där som vi alltid gör. Jag är glad. Jag längtar.

Snart nog gör sig dock verkligheten påmind. Det blir som vanligt till Landskrona.

Idag har jag sålt en skrymmande utomhusmöbel till ett ungt par från Hedemora. Varför? Tja, winter is coming. Trots att jag förlorade flera tusen kronor på affären kändes det bra – de såg så glada ut när de åkte, det unga paret och ett ungt par med framtiden för sig är alltid något glädjande.

Jag tar ändå inte med mig möbeln dit kosan snart styr. Någon som är intresserad av en gräsklippare?

Jag har en strategi när jag är på jobbet. Jag sätter mig ofta i den allmänna kafeterian så att alla kan se mig, komma fram för få hjälp, handledning eller kanske bara språka en stund. Igår var det faktiskt några elever som kom fram och tackade mig för att jag överhuvudtaget var på jobbet. Sådant värmer. Också några kollegor tyckte det var starkt av mig att orka jobba.

Jag förstår ju att de menar väl, och jag blir glad för omtanken, men sanningen att säga känns alternativet att inte vara på jobbet särskilt tilltalande. Jag mår bra av att undervisa, och det är ju det här som jag gör, tänker jag där i skolkafeterian. Stanna hemma gör knappast saken bättre.

Jag tänker på våren 1995.

Jag har nog aldrig varit lyckligare än då. Visst, man blir ju lycklig på ett andra sätt, senare i livet, när barn och annat kommer och verkar. Men då, 1995, var jag och Malin ute och snurrade runt i Uppsala. Vi var sedan en tid ett par och vi hade så otvunget mysigt och roligt tillsammans. Vårt gemensamma liv var så självklart redan från början. Hela tillvaron präglades av nykär romantik och ungdomlig bekymmerslöshet. Så underbart det var. Det kändes som att jag verkligen hade hittat hem i tillvarons stora okontrollerbara tombola.

Särskilt en kväll i maj minns jag. Vi hade (ännu) en utekväll på nationerna och stuffade till låten Breakfast at Tiffany’s – en one hit wonder av gruppen Deep Blue Something. Vi tyckte låten var lite rolig, om än inte särskilt bra, eftersom den handlar om ett par som är nära att göra slut eftersom de inte har någonting gemensamt. Men han vill egentligen inte så han börjar fundera över om de inte trots allt ändå har något gemensamt att bygga vidare på. Han kommer på att de båda gillar filmen Breakfast at Tiffany’s och försöker övertala henne att detta faktum är tillräckligt för att reda ut alla problem och börja om.

Låten passade oss – fast tvärt om. Vi var ju så himla olika, Malin och jag. Ändå var vi övertygade om att vi ville ha varandra. Det var det vi kom på den där våren och efterföljande sommaren. Visst, vi hade V-dala Nation som vår gemensamma variant av Breakfast at Tiffanys – men i övrigt var vi varandras motsatser.

Hon, en person med hög integritet, ofta på gränsen till introvert, även om hon gillade socialt umgänge. Jag, Istället på gränsen till sjukligt utåtriktad. Hon, ordningsam och oerhört välstrukturerad och planerad. Jag, inte så mycket av den varan (möjligen planerad, dock, men av andra skäl än hennes) ja, så där kan jag mata på. Den där sommaren rätades alla frågetecken ut av sig själva och förvandlades till utropstecken. Jag åkte senare till henne i Jämtland (hon sommarjobbade på Vildmarkståget och hon kom därefter till mig på Styrsö utanför Göteborg (jag sommarjobbade på Styrsöbolaget).

Hon hade sina sätt att visa hur hon kände medan jag uttryckte min kärlek på två sätt. Dels spelade jag ofta hon och han ur Trollföljten för henne. Och dels myntade jag de smått bisarra orden, jag hade väl hört det i någon film eller så: i wanna grow old with you and shit. Varvid hon skrattade sitt fantastiska skratt.

Därefter var vi aldrig ifrån varandra någon lägre tid. Vi flyttade in i hennes studentrum, utan att egentligen diskutera saken och tog det därifrån. Man behöver ju inte vara någon större stjärnpsykolog för att räkna ut att detta är orsaken till att jag hela livet haft en sådan nostalgisk längtan tillbaka till Uppsala och V-dala Nation. Jag fick ju allt där: en utbildning, fantastiska vänner och jag fann den stora kärleken.

Jag känner bara värme när jag åter hör låten Breakfast at Tiffany’s. Min utbildning samt alla underbara vänner har jag ännu kvar. Men inte den stora kärleken.

Därefter kom resten livet. Tills hennes tog slut. Mitt eget avsked vilar jag trygg i. Tiden under sjukdomen, med cellgifter och elände, de sista veckorna, ja, allt. Det blev så bra det kunde. Den officiella delen av begravningen är det många av er som hjälpt till med. Bland annat prästen Petter, vår gamle vän från V-dala, vars griftetal här återges.

Den 11 april så orkade Malins kropp inte längre och hon avled på sjukhuset här i Falun. Och nu är vi här, tillsammans med varandra och tillsammans med Gud för att begrava henne. Vi är här för att ta avsked, minnas och för att rikta vår blick mot hoppet och tron. Malin saknas, marken gungar och cancer är skit. Den här dagen, Malins begravningsdag är en dag som inte skulle vara nu eller såhär.

Trots det, så är du och jag här och nu. Häret och nuet får vara fylld av många olika känslor och tankar. Och den här tiden, den här dagen, hanterar var och en på olika sätt. För här finns plats för gråt och ilska, tårar och tystnad. Här finns plats för varma minnen, tröst och skratt. Var och en bär också på sin egen berättelse och relation till Malin.

Att dela minnen och lyssna på varandra tar inte bort sorgen och saknaden, men kan göra det mörka mindre tungt att bära. Och när jag ser mig omkring i Kopparbergs kyrka idag, den 17 maj 2019 så är det också vackert. Vackert genom alla blommor, all musik och alla människor. Fredrik, Mina, Louise, Ulf och Margareta, syskon, anhöriga, släktingar och vänner vi har sorg. Mitt i vår vardagliga verklighet tog sjukdomen Malin ifrån oss. Någonting som delar tiden i ett före och ett efter. Ingenting kommer längre att bli som förut. Och vi kommer inte att glömma den här tiden eller den här dagen. Och jag tänker att du och jag inte får glömma det.

Och nu måste vi hjälpas åt att låta omtanke och kärlek flöda över. Vi måste be om mod och styrka att komma igenom. Vi måste hjälpa varandra när vi står uppgivna av förtvivlan och med frågor utan svar. Vi behöver tro på att kärlek och livskraft kan få växa ur det svåra. Det kan gå, tillsammans med varandra och tillsammans med Gud. Vi är här för att vi är ledsna och saknar Malin. Vi är här för att få uttrycka tacksamhet för allt det som Malin betytt, som maka, mamma, dotter, syster, släkting, arbetskamrat och vän. Och vi är här i allt det sorgliga och vackra för att Guds löfte är: Att Malin har det bra nu. Att hon finns på en plats där ingen sjukdom finns. För mitt bland tårar och sorg. Så finns Guds löfte om att Malin finns med, på ett annat sätt och på en annan plats.

Kanske är Malin på samma gång bortom de vackra jämtländska fjällen och lika nära som vårsolens värme på kinden. Malin är på samma gång, bortom tonerna i körmusiken och bland sångerna i V-dalas trapphus, och nära som fnisset som bubblar upp när vi minns hennes skratt. Bortom och ändå nära. Ledsen och ändå fylld av varma minnen. Marken gungar och ändå står vi tillsammans i den verklighet och vardag som fortsätter trots allt. Malin är på samma gång för alltid saknad, men aldrig någonsin försvunnen.

Vi är här för att ta avsked av Malin, minnas henne och för att rikta vår blick mot hoppet och tron. Alldeles strax ska jag lägga tre skopor med jord på Malins kista, tre skopor som kanske kan bära tre vardagliga och ord och säga hej då Malin, tack så mycket och vi ses igen. Låt oss be.

För allt är jag så väldigt, väldigt tacksam. Jag är också, trots allt, glad för den smärta jag känner eftersom den vittnar om våra många år tillsammans präglade av kärlek. Tänk, funderar jag, om jag inte känt någonting alls efter hennes död? Tänk om jag känt lättnad? Jag vill inte med denna text försöka idealisera vårt liv, nej, jag vill bara berätta hur jag känner. Visst hade också vi våra ups and downs, precis som alla andra. Men att över tid leva i ett slentrianmässigt, kanske till och med kallt, förhållande måste kännas fruktansvärt. Då levde jag hellre ensam.

Flickorna har naturligtvis också märkt den oerhörda vänlighet människor visat oss. På den lite räddhågsna frågan hur länge omgivningen kommer fortsätta göra det kändes det så fint, tryggt och bra att utan omsvep kunna svara dem att det är så här människor faktiskt är. Det finns inte bara ondska, elände och övergrepp i världen, nej, det finns också stor värme, kärlek och en oändlig godhet.

Gå ut i världen, mina kära flickor, ta den i besittning, insup den, bejaka den. Lev i den. Var precis lika goda mot världen som världen varit mot er. Så säger jag till mina barn som just förlorat sin mamma – och jag kan backa upp orden med empiri.

Detta får bli mitt officiella tackkort. Byrån gav mig förvisso en bunt att skicka, men antalet förslår inte på långa vägar. Tar jag med alla insatser, hälsningar från när och fjärran, gåvor till cancerfonden, brev, hembakta kakor och bröd, biocheckar, blommor, glassogram, erbjudanden om köttbullar och lasagne, kramar, fixande av begravning och minnesstund, ja allt, så handlar det om över tusen tackkort som måste skickas. Det går inte. Jag mäktar inte med det. För jag är så trött ända in i själ och hjärta.

Tro nu för den skull inte att jag är otacksam! Sprid gärna detta budskap till alla som inte är så internet-tillvända (eller som inte gillar min blogg/hemsida) men som ändå måste nås av vår tacksamhet.

Detta är vad jag vill säga.

För all omtanke, vänlighet och kärlek som visats oss i den svåraste bland livets alla stunder och ögonblick vill vi verkligen tacka, våra döttrar och jag. Det har betytt mer än vi kan uttrycka i ord. Jag har faktiskt funnit de vackraste ord som finns – men de räcker liksom inte till. För hur ska man kunna tacka för det otackbara? Hur ska man med vackra ord kunna beskriva något som inifrån och ut är så obeskrivligt vackert som den hjälp och det stöd ni visat oss? Hur ska man inom ett begränsat utrymme uttrycka något som är oändligt och hur kan man med ord värdera det ovärderliga?

Den som låter sin inre stjärna lysa för andra är i sanning en verklig människa. Och detta är det vackraste som finns.

Tack.

Fredrik, Mina och Louise.

Och Malin, är vi alldeles säkra på.

Demokrati och samhälle, Historia, Livsåskådning, Politik, Spännande människor

spridda notiser

17 januari, 201920 januari, 2019av adolphson

Var tid har sin etik och sina normer.

Jag är, i brist på bättre ord, lycklig över att Sverige genom L:s och C:s agerande åter fått en glöd i den liberala övertygelsen. För mig är det viktigare att kämpa mot intolerans än att hålla ihop en mer eller mindre stabil allians.

Lyssna gärna på partiledarna från fredagens statsministeromröstning – skillnaderna framstår tydligt.

I den svenska landslagen från 1300-talet fastslogs följande:

Slår en man sin hustru, vill tukta henne, tager det värre än han ville och ljuter hon döden därav, då skal det stå till ed av tolv män, huruvida det gjordes med vilja eller av våda. Värja de honom, böte han för dråp laga böter. Fälla de honom, då dömes han till stegel för sin gärning. Vilja hennes fränder unna honom livet, då skall han utomlands gälda böter, 120 mark. Dräper en hustru sin man, vare lag samma. Fälles hon till dråp och viljaverk, då skall hon dömas till att stenas.

Den här lagen säger mycket om 1300-talets Sverige. Historiker har ivrigt och återkommande studerat den. Hur reagerar du själv när du läser texten, skulle jag fråga mina elever. Och varför reagerar du som du gör? Samma typ av frågor kommer 2700-talets historiker att servera för samtiden att reagera på för att på så vis komma lite närmare och för att bättre förstå oss som lever idag.

Hur såg man på lag och norm under 2010-talet, kommer de att undra. Och leverera svaret: jo, så här. Varvid vi lämnas att dra våra egna slutsatser.

En sak vi som lever idag kan göra något åt i en strävan att påverka framtiden är det faktum att år 2030 kommer vi i Dalarna att vara 15000 färre i arbetsför ålder som ska ta hand om 10 000 fler.

Det är skillnad på kompetensförsörjning och arbetslöshet. Den förra är i kris redan nu samtidigt som vi har historiskt låga siffror i invandring och arbetslöshet. Vi behöver fler människor med rätt sorts kompetens. Då verkar det dumt att lägga miljoner på att avvisa människor som redan etablerat sig.

Den rörelse som har svaren på människors frågor vinner röster, val och därmed inflytande. Så har det alltid varit. Åtminstone sedan 1800-talet.

Det samhället kan göra är att inse att det inte finns till för sin egen skull utan för människornas. Insikten att samhällets minsta beståndsdel är individen, inte kollektivet, är därmed nyttig. Denna Insikt nås enklast genom att samhället ställer en mängd frågor till sig självt. Så som varför något ska göras, hur ska det göras och vad som ska göras.

Den generation som nu kommer ut på arbetsmarknaden, 90-talisterna, beskrivs ofta som curlade långt bortom rimlighetens gräns. Men de kallas också något annat: ”generation ordning”.

De sköter sig och har andra idoler än depraverade kändisar. De vill inte jobba för en arbetsgivare om de inte vet vad denne står för. Detta betyder att om politiska partier och/eller samhällen locka till sig den nya generationen måste de kunna svara på den här typen av frågor.

Vad är syftet med Falun, att bo och arbeta här? Vad står de politiska partierna för? Här, någonstans, tror jag att C och L just lagt grunden till ett framgångsrikt val 2022.

Det ska visst komma ett nytt mät/matrissystem till skolan, Unikum. Ännu ett. Förlåt, men jag är skeptisk. Allt ska mätas, överallt, till och med sådant som inte går att mäta. Vi håller på att mäta ihjäl oss.

Nej, rent allmänt tror jag att vi istället borde arbeta med att öka tilliten människor emellan. I klartext innebär det att kliva ur blankett/matris-världen och börja lita på varandra. Jag kan i min yrkesroll göra en bedömning utan en matris eller datasystem – jag lovar.

Jag har alltså att dagligen sköta rätt många system som mäter olika saker. Men jag får kanske vara glad att jag inte företagare. Årligen ifylls nämligen i Sverige cirka 96,6 miljoner blanketter av företagare.

Apropå tillit. Min killgissning innebär att den liberala rörelsen genom den uppvisning av tillit över den egna övertygelsen som nu skett kommer att tilltala 90-talisterna och millenniealisterna i större utsträckning än tidigare.

Och så skall junior förevigas. Fatta hur dryg han kommer att bli. Så här kan man läsa om den kommande boken:

”När den twittrande polisen Viktor Adolphson inledde sin bana som officiell twittrare för Södermalmspolisen 2012 anade han knappast hur stort genomslag hans 140-teckenmeddelanden skulle få. Sju år och 75 000 tweets senare finns facit. YB Södermalm är ett fenomen på twitter: en kommunikationskanal som informerar och engagerar. Den älskas och hatas av många fler än sina hundratusentals följare. Boken tar läsaren bakom kulisserna och ger inblick i verksamheten. Boken rullar upp flera av de starkaste historierna i sin helhet och analyserar effekterna Twitterkontot haft på brottsbekämpningen på Södermalm i Stockholm, och uppfattningen om den. Vilka tweets engagerade mest? Vilka missförstods fullständigt? Vilka hjälpte till i brottsbekämpningen och vilka får i efterhand kallas för misstag?”

Tja, vad framtiden kommer att säga återstår att se men nu har framtidens historiker fått ytterligare ett dokument att studera. Kanske är YB Södermalm 2700-talets motsvarighet till Magnus Erikssons landslag från 1350-talet.

Frågan jag som nära vän med Narcissus ställer mig är: vad kommer de att säga om mig där på 2700-talet? Finns jag ens i framtidens historiska medvetande? Jo, tjenare. Jag gnetar väl mest på förfärad över Bali, Skyttedal och den där SD-snubben som pratade om Christer Pettersson.

Vi får exakt de politiker vi förtjänar. Det var mer än man kunde säga på 1350-talet, iallafall.