Kategori: Spännande människor

Foto, Personligt, Sång och musik, Skola, Spännande människor

glasburken

av adolphson

Så är det över, igen. Att skiljas är att dö en smula.

Eleverna har sprungit ut eller gått på sommarlov efter ett läsår som för mig personligen bokstavligt talat handlat om att överleva. Jag kommer till skolan för några dagars arbete innan jag checkar ut.

Där råder den märkliga stämning som infaller i skolor efter att eleverna försvunnit. Andra sportande ungdomar som hyrt in sig drar fram här och där, det pågår väl någon cup i stan eller så, böcker och material ligger i travar, någon kvarglömd blomma från studentens utspring. Stressen från de sista veckorna är borta och många i personalen har redan anlagt en mer somrig klädsel. Någon ska gå i pension och det renoveras lite.

Jag ankommer arbetsrummet. På skrivbordet står en stor glasburk fylld med små lappar, en gåva från en avgångsklass. Det tar emot lite, oklart varför, men det är som om allt jag gör nuförtiden tar emot lite. Till sist sätter jag mig ner och börjar läsa.

Och förblir sittandes.

Förutom att du varit en utmärkt lärare så har du inspirerat mig genom att vara dig själv. Du har helt ärligt bidragit till att jag funderar på att bli lärare. Tack för allt!

Jag har aldrig haft en lärare som du. Jag minns efter första lektionen i 1:an, hur hela klassen var så förvirrade och fascinerade av dig, aldrig hade vi stött på något liknande och vi visste att vi dragit en rejäl vinstlott. Jag vill tacka dig för dessa tre år även om jag bara hade dig som lärare i två. Du guidade mig igenom de enligt mig två tyngsta kurserna, och det med bravur. Speciellt i 3:an kändes det extra tungt, men du hjälpte mig att nå mina mål ändå (något jag aldrig trodde jag skulle klara!). Du är en enastående lärare men också människa i allmänhet. Jag känner mig lycklig som fått dig som lärare. Tack.

Tack för tiden på gymnasiet, dina lektioner har alltid varit toppklass och du har alltid varit den lärare som lärt ut mest, inte bara om skola men om livet vilket jag är otroligt tacksam för.

Du har inspirerat oss alla! Dina uttryck kommer att följa med oss i livet.

Fortsätt med din entusiasm, fortsätt med att väcka intresse fortsätt med det , vad än som är i vägen, för din glädje i klassrummet sprider sig som en eld bland eleverna.

Jag har träffat få människor i mitt liv som är så mångsidiga som du. Jag tycker det är helt otroligt vad du gjort för oss. Du har gett oss kunskap och minnen för livet. Tusen tack!

Jag vill att du ska veta att du är den bästa läraren jag haft och troligen den bästa jag någonsin kommer att ha. Tack för att du finns. Kramar!

Att gå till dina lektioner har varit något jag sett fram emot under hela min gymnasietid. Du har varit mer än bara en bra lärare, du har varit en förebild, en inspiration. Fortsätt inspirera och lära ut, precis som du inspirerat mig.

Du är den mest respektingivande person jag mött utöver det är du också en fantastisk lärare. Tack för tre underbara år.

Tack så otroligt mycket för all kultur du har visat och alla visdomsord men tack ännu mer för alla fantastiska lektioner och genomgångar. Hoppas du, denna högborg, aldrig slutar att dela med dig av kunskap och lärdom.

Du är en av de bästa lärare jag någonsin haft. Din säkerhet och trygghet kombinerat med din karisma och humor gör varje lektion till den bästa. Jag hoppas du förstår hur mycket du betytt för mig och andra elever. Du är den lärare man minns, den som förgyllde gymnasietiden.

Du har lyckats motivera mig att utföra alla uppgifter och även att bli intresserad av dina ämnen.

Tack för tre underbara år på natur! Jag valde natur för att slippa SO-ämnen men med dina undervisningsmetoder och engagemang har det varit jätteroligt.

Tack för 3 underbara år! Du har fått mig att finna ett intresse för historia vilket jag är otroligt tacksam över. Fortsätt vara precis som du är! Tack!

Tack för tre år av intressanta och inspirerande lektioner. De har varit höjdpunkter under min gymnasietid och jag kommer att sakna ditt engagemang.

Tack för alla visa ord och all kunskap du givit oss under denna tid. Ditt engagemang är en talang. Bamsekram

Det har varit en fröjd att gå till dina lektioner. Du besitter stor kunskap, något du sprider vidare till dina elever. Du är en av de bättre lärarna jag haft. Tacksam för att jag fick dig som lärare. Allt gott!

Att gå till ditt klassrum har aldrig varit tungt, att lyssna till långa utläggningar om allt mellan himmel och jord har nog aldrig blivit långtråkigt när det är du som talar. Din outtröttliga motivation till smått som stort har verkligen smittat av sig under dessa år och jag kommer att sakna att träffa dig varje vecka, sakna dina anekdoter och uppmaningar. Allt gott i framtiden tills vi ses igen

Tack för dessa tre år! Du har verkligen varit fantastisk! Du vet verkligen hur man gör ämnen jag inte varit så intresserade av att bli intressanta. Du är en fantastisk lärare och person.

Du är en av de härligaste lärarna jag träffat!! Dina lektioner har varit lärorika och samtidigt väldigt underhållande. Tack för de här åren! kram!

Åja – jag vet nog vad någon potentiell läsare tänker, nämligen att det inte är särskilt ödmjukt av mig att publicera detta. Att jag istället borde gömma det i någon obskyr minneslåda för att behålla det för mig själv att glutta på över äggtoddyn med fötterna djupt nerkörda i filttofflorna. Att skryt luktar illa.

Allt det där äger sin riktighet, förstås. Om det nu inte vore undertecknad, läraren Fredrik Adolphson, vi talar om. För det ligger inte riktigt för mig, den typen av onödig ödmjukhet. Jag är nämligen stolt, glad och på många sätt välsignad. Och det vill jag berätta om – och så är det med den saken. Och, vill jag säga till mitt försvar, när kollegorna visas uppskattning så gläds jag med dem. Det är faktiskt inte som Oscar sjunger.

Jag kommer hem och är upprymd. Som vanligt vill jag hänfört berätta för Malin och flickorna om den vänlighet som visats mig, om den fantastiska burken som jag fått. Under solenna hedersbetygelser placera den centralt i hemmets finrum – och så ska Malin skratta åt mig och tycka att jag är något fånig…

Men hon är inte där. Nej, det är alldeles tyst och tomt, så väldigt tomt, i vårt hem. Barnen är utflugna till mormor och morfar (där har de det finfint). Och snart flyttar jag.

Nu är det verkligen över, tänker jag. Att dö är att skiljas en smula. Quo vadis? Jag får väl fortsätta framåt helt enkelt, på något märkligt, tillkrånglat vis – så länge det är min väg jag vandrar är jag nöjd. Mer än så begär jag inte. Så jag fortsätter väl – som lärare, pappa, kollega, vän, farbror, bror, körsångare, talhållare, politiker och, i vissa fall, vill jag iallafall gärna tro, (en blygsam och ödmjuk) filantrop.

Det finns som sagt ingen att dela ögonblicket med. Så jag tar ett glas vin och bläddrar lite förstrött i ett alldeles särskilt album som innehåller bilder från den femte augusti år 2000. Och så lyssnar jag på lite musik.

Jag lyfter blicken, tittar på burken. En glasburk innehållande kärlek. Sådana borde alla människor få. Hoppas de får det – för de alla är värda en. Men kom ihåg: det är saligare att giva än att taga. Både albumet och burken framför mig utstrålar olika sorters lycka, kärlek och medmänsklighet. Ger man lite av sig själv får man tusenfalt tillbaka.

Det är inte utan att jag ser ljust på framtiden.

Foto, Livsåskådning, Mat och dryck, Personligt, Resor, Spännande människor

bild 54 – bruxelles

av adolphson

Hopplösheten, missmodet. Fundering över tillvarons meningslöshet.

Min favorithistoriker Peter Englund uttryckte en gång i inledningen till en av sina fenomenala böcker (1918): allt förändras, ingenting försvinner. Det är ett utmärkt sätt att se på historien och även för det personliga förhållningssättet.

Löven odlar kronärtskocka i sin trädgård. Tyvärr har de ingen pizzaugn

Någon annan beskrev i en TED talks det här med att gå vidare. Jag går inte vidare, jag fortsätter. Jag sörjer varje dag att Malin inte är med på den fortsatta resan men vidare går den icke desto mindre.

Hon har bokstavligt talat präglat allas våra gemensamma liv, bland annat genom den obetydliga lilla detaljen att hon gav våra barn liv, så det känns som det vore en förolämpning att påstå att det är vidare jag går. Nej, jag fortsätter – ett steg i sänder.

”Kommer du snart, eller?”

Med mig på den resan har jag mina vänner. Jag värdesätter dem verkligen, de är, förutom den närmaste familjen, det bästa jag har här i tillvaron. Så det är med vännerna resan fortsätter. Nyligen till Löven i Bryssel med familjen Los Darkados som sällskap.

För att ha passerat 50 har han en rejäl kalufs

Jag är turligt nog begåvad med vänner som håller min gard uppe åt mig när jag själv är nere för räkning, människor som gillar mig på sina egna vis trots mina fel, brister och egenheter. Mina vänner utger sig inte för att verka perfekta och de är minsann inte alltid redo att rycka ut eller engagera sig. Men när det verkligen gäller, när skiten träffar fläkten, ja då levererar de. Alltid.

I fäders spår för framtids segrar – parliament selfie

Trots att de lever intressanta liv och har spännande arbeten så är de också intresserade av vad som händer i mitt liv och frågar efter mina synpunkter inom olika ämnen. Sådant är viktigt.

praktik

Det sägs att man mår bättre, psykiskt såväl som fysiskt, av vänskap. Det kanske är rätt självklart egentligen – men tydligen bekräftas det också av viss forskning. Jag bär förövrigt själv vittnesmål om att i nöden prövas vännen – samt den emotionella effekten därav. Mina vänner har genom min nöd prövats rätt ordentligt vid det här laget.

Barnbord har en gynsam effekt på vänskapens kvalitet

Jag mumlar lite tafatt min tacksamhet när någon rycker ut men får mest en irriterad rynka till svar. En rynka som uppmanar mig att sluta snacka om skuld och tacksamhet. Det är så här det är, meddelar den mig.

Vänner skärper även påhittigheten – exempelvis när man måste vänta på transport i en park.

Jag har även upptäckt att jag tar hand om mig själv och mina döttrar på ett mycket bättre sätt tack vare att så många tar hand om mig. Det blir en sorts kedjeeffekt. Att också döttrarna härigenom ser styrkan och kärleken som ryms inom verklig vänskap blir en viktig pusselbit i deras uppväxt.

discessus!

Det har också påståtts att vänskap lindrar själsligt lidande och fysisk smärta. Jag kan bara be om att ödmjukt få bekräfta detta. Vänskap har samma effekt på sinne och kropp som fysisk träning. Välbefinnande framkallat av endorfiner, antar jag. Något i den stilen brukar jag förövrigt också förmedla till mina elever: hörrni – spring! Och rök inte.

tabula rasa

Vänner gör på det hela taget, statistiskt sett, att vi lever längre, de motverkar fetma (om man inte dricker belgisk öl under tiden man träffar dem) och umgänget skärper också intellektet (belgisk öl, igen…).

A tribute to M – som älskade choklad

Plötsligt kommer Aristoteles ord om vänskap för mig: Vad är en vän? En enda själ, hemmavarande i två kroppar. Och även om det efter en vistelse i Bryssel kan kännas som man släpar omkring på minst två kroppar tror jag inte det var detta filosofen avsåg.

gå emot strömmen – gå alltid emot den

Mina vänner kan ibland sörja Malin nästan mer än jag själv. Förstå mig rätt, ingen kan nog sörja henne mer än jag, men de kan plötsligt övermannas av sorg och tårar i en speciell situation som de förknippar med henne. Som att njuta av ett alldeles oerhört gott glas rödvin eller champagne. När man gör sådant, då ska ju hon bara finnas med.

Det patenterade Lagerlöfska smilet (behärskas inte av Los Darkados)

Jag övermannas ju ständigt och jämt av omedelbar sorg när jag plötsligt drabbas av ett minne, befinner mig i en uppkommen situation eller ser en pryl, så därför blir jag lite förvånad när jag, som istället befinner mig upplivad av vännernas sällskap, ser reaktionen. Men de saknar henne ju extra mycket när de ser mig – särskilt när de ser mig mig utan henne. Det blir liksom fel, tilt*, för dem fattar jag till slut.

Så kramas vi lite, och allt går vidare ännu en stund.

”Lite ofräsch…”

Det är ganska mycket som kan kännas läskigt i tillvaron när tryggheten plötsligt ryckts bort. Men omgiven av vänner känns stora vida världen inte längre så farlig, nej, då blir man plötsligt lugn och trygg.

Mat, här, nu!!

Någon frågade mig nyligen vilken typ av musik jag uppskattar. Jag svarade att jag inte gärna lyssnar på mello. Om någon frågar samma fråga, men istället om mat, svarar jag att lever är överskattat och kanske lite motbjudande.

Det är så lätt att identifiera sig med en tillvaro som går ut på att tycka illa om eller i värsta fall hata. Det kan rikta sig mot kvinnor, homosexuella, invandrare eller politiska motståndare. Många därute har en tendens att identifiera sig i motsats till saker. Jag trivs med mina vänner bland annat för de så gott som alla är duktiga på att uttrycka beundran och passion. De är bejakande, positiva och inkännande mot sin omgivning.

belgisk öl…

Åter till den inledande frågan. Vad är poängen, egentligen?

Hur man än söker efter livets och den plötsliga dödens mening står inga svar att finna, ingen förklaring att få. Nej, det finns enligt min uppfattning bara en förnuftig sak att göra för att fylla denna vår emellanåt segdragna väntan på slutet.

Så vad gör man med livet? Jo, man lever det. Njuter det. Uppfyller det. Enligt min uppfattning gör man detta bäst genom att lära sig så mycket man kan, vara stolt och glad över det man gör, visa empati och försöka vara positiv och entusiastisk i alla lägen.

Känslan av vänskap är som att bli behagligt mättad av kött; kärleken som att bli förfriskad av champagne, sa en viss Samuel Johnson.

En bra sak därvidlag är att omge sig med likasinnade. För det finns trots allt så mycket bra grejer här i det på så många sätt totalt meningslösa livet vi lever: kärlek, resor, vin, familj, vänner, andra människor, Johann Sebastian, mat, sång och att ensam en morgon något öka farten på löparrundan.

Det är en otroligt spännande sak det här på så många sätt totalt meningslösa livet som jag nu är mitt uppe i. Så jag ämnar fortsätta leva det, bejaka det, njuta det. Och jag vilar helt trygg i övertygelsen att min bästa tid alltid är nu.

Fotnot: till de unga meddelas härmed upplysningsvis att med tilt avses någon sorts tillfällig nedsläckning av systemet och ordet kommer av att man (någon vän, aldrig jag själv vad jag kan påminna mig, ofta i vredesmod) sparkat eller med handflatorna knuffat flipperspelet ur sitt läge varvid allt släcktes ner. Termen överfördes sedan till vardagsspråket som nedsättande tillmäle när någon på ett eller annat sätt ansågs tappat koncepten.

Foto, Personligt, Sång och musik, Spännande människor, Uppsala/V-dala

bild 53 – vårt varma tack

av adolphson

Ännu trillar det in analoga och virtuella brev och gåvor till cancerfonden. Ännu får jag spontana kramar, hälsningar, omtankar och vänliga ord. Ännu faller mina tårar.

Ibland låtsas jag att hon bara varit bortrest ett tag i jobbet och att jag genast måste röja upp efter mig och flickorna så hemmet åter blir trivsamt inför hennes hemkomst. Jag tänker att jag alldeles strax ska sms:a en fråga om tåget är i tid, jag ska välja ett riktigt gott vin, köpa blommor och överraska med att redan ha tänkt på något i vårt gemensamma liv som är viktigt för henne men egentligen inte för mig. Jag ser fram emot stunden när vi tillsammans dricker vinet och pratar – så där som vi alltid gör. Jag är glad. Jag längtar.

Snart nog gör sig dock verkligheten påmind. Det blir som vanligt till Landskrona.

Idag har jag sålt en skrymmande utomhusmöbel till ett ungt par från Hedemora. Varför? Tja, winter is coming. Trots att jag förlorade flera tusen kronor på affären kändes det bra – de såg så glada ut när de åkte, det unga paret och ett ungt par med framtiden för sig är alltid något glädjande.

Jag tar ändå inte med mig möbeln dit kosan snart styr. Någon som är intresserad av en gräsklippare?

Jag har en strategi när jag är på jobbet. Jag sätter mig ofta i den allmänna kafeterian så att alla kan se mig, komma fram för få hjälp, handledning eller kanske bara språka en stund. Igår var det faktiskt några elever som kom fram och tackade mig för att jag överhuvudtaget var på jobbet. Sådant värmer. Också några kollegor tyckte det var starkt av mig att orka jobba.

Jag förstår ju att de menar väl, och jag blir glad för omtanken, men sanningen att säga känns alternativet att inte vara på jobbet särskilt tilltalande. Jag mår bra av att undervisa, och det är ju det här som jag gör, tänker jag där i skolkafeterian. Stanna hemma gör knappast saken bättre.

Jag tänker på våren 1995.

Jag har nog aldrig varit lyckligare än då. Visst, man blir ju lycklig på ett andra sätt, senare i livet, när barn och annat kommer och verkar. Men då, 1995, var jag och Malin ute och snurrade runt i Uppsala. Vi var sedan en tid ett par och vi hade så otvunget mysigt och roligt tillsammans. Vårt gemensamma liv var så självklart redan från början. Hela tillvaron präglades av nykär romantik och ungdomlig bekymmerslöshet. Så underbart det var. Det kändes som att jag verkligen hade hittat hem i tillvarons stora okontrollerbara tombola.

Särskilt en kväll i maj minns jag. Vi hade (ännu) en utekväll på nationerna och stuffade till låten Breakfast at Tiffany’s – en one hit wonder av gruppen Deep Blue Something. Vi tyckte låten var lite rolig, om än inte särskilt bra, eftersom den handlar om ett par som är nära att göra slut eftersom de inte har någonting gemensamt. Men han vill egentligen inte så han börjar fundera över om de inte trots allt ändå har något gemensamt att bygga vidare på. Han kommer på att de båda gillar filmen Breakfast at Tiffany’s och försöker övertala henne att detta faktum är tillräckligt för att reda ut alla problem och börja om.

Låten passade oss – fast tvärt om. Vi var ju så himla olika, Malin och jag. Ändå var vi övertygade om att vi ville ha varandra. Det var det vi kom på den där våren och efterföljande sommaren. Visst, vi hade V-dala Nation som vår gemensamma variant av Breakfast at Tiffanys – men i övrigt var vi varandras motsatser.

Hon, en person med hög integritet, ofta på gränsen till introvert, även om hon gillade socialt umgänge. Jag, Istället på gränsen till sjukligt utåtriktad. Hon, ordningsam och oerhört välstrukturerad och planerad. Jag, inte så mycket av den varan (möjligen planerad, dock, men av andra skäl än hennes) ja, så där kan jag mata på. Den där sommaren rätades alla frågetecken ut av sig själva och förvandlades till utropstecken. Jag åkte senare till henne i Jämtland (hon sommarjobbade på Vildmarkståget och hon kom därefter till mig på Styrsö utanför Göteborg (jag sommarjobbade på Styrsöbolaget).

Hon hade sina sätt att visa hur hon kände medan jag uttryckte min kärlek på två sätt. Dels spelade jag ofta hon och han ur Trollföljten för henne. Och dels myntade jag de smått bisarra orden, jag hade väl hört det i någon film eller så: i wanna grow old with you and shit. Varvid hon skrattade sitt fantastiska skratt.

Därefter var vi aldrig ifrån varandra någon lägre tid. Vi flyttade in i hennes studentrum, utan att egentligen diskutera saken och tog det därifrån. Man behöver ju inte vara någon större stjärnpsykolog för att räkna ut att detta är orsaken till att jag hela livet haft en sådan nostalgisk längtan tillbaka till Uppsala och V-dala Nation. Jag fick ju allt där: en utbildning, fantastiska vänner och jag fann den stora kärleken.

Jag känner bara värme när jag åter hör låten Breakfast at Tiffany’s. Min utbildning samt alla underbara vänner har jag ännu kvar. Men inte den stora kärleken.

Därefter kom resten livet. Tills hennes tog slut. Mitt eget avsked vilar jag trygg i. Tiden under sjukdomen, med cellgifter och elände, de sista veckorna, ja, allt. Det blev så bra det kunde. Den officiella delen av begravningen är det många av er som hjälpt till med. Bland annat prästen Petter, vår gamle vän från V-dala, vars griftetal här återges.

Den 11 april så orkade Malins kropp inte längre och hon avled på sjukhuset här i Falun. Och nu är vi här, tillsammans med varandra och tillsammans med Gud för att begrava henne. Vi är här för att ta avsked, minnas och för att rikta vår blick mot hoppet och tron. Malin saknas, marken gungar och cancer är skit. Den här dagen, Malins begravningsdag är en dag som inte skulle vara nu eller såhär.

Trots det, så är du och jag här och nu. Häret och nuet får vara fylld av många olika känslor och tankar. Och den här tiden, den här dagen, hanterar var och en på olika sätt. För här finns plats för gråt och ilska, tårar och tystnad. Här finns plats för varma minnen, tröst och skratt. Var och en bär också på sin egen berättelse och relation till Malin.

Att dela minnen och lyssna på varandra tar inte bort sorgen och saknaden, men kan göra det mörka mindre tungt att bära. Och när jag ser mig omkring i Kopparbergs kyrka idag, den 17 maj 2019 så är det också vackert. Vackert genom alla blommor, all musik och alla människor. Fredrik, Mina, Louise, Ulf och Margareta, syskon, anhöriga, släktingar och vänner vi har sorg. Mitt i vår vardagliga verklighet tog sjukdomen Malin ifrån oss. Någonting som delar tiden i ett före och ett efter. Ingenting kommer längre att bli som förut. Och vi kommer inte att glömma den här tiden eller den här dagen. Och jag tänker att du och jag inte får glömma det.

Och nu måste vi hjälpas åt att låta omtanke och kärlek flöda över. Vi måste be om mod och styrka att komma igenom. Vi måste hjälpa varandra när vi står uppgivna av förtvivlan och med frågor utan svar. Vi behöver tro på att kärlek och livskraft kan få växa ur det svåra. Det kan gå, tillsammans med varandra och tillsammans med Gud. Vi är här för att vi är ledsna och saknar Malin. Vi är här för att få uttrycka tacksamhet för allt det som Malin betytt, som maka, mamma, dotter, syster, släkting, arbetskamrat och vän. Och vi är här i allt det sorgliga och vackra för att Guds löfte är: Att Malin har det bra nu. Att hon finns på en plats där ingen sjukdom finns. För mitt bland tårar och sorg. Så finns Guds löfte om att Malin finns med, på ett annat sätt och på en annan plats.

Kanske är Malin på samma gång bortom de vackra jämtländska fjällen och lika nära som vårsolens värme på kinden. Malin är på samma gång, bortom tonerna i körmusiken och bland sångerna i V-dalas trapphus, och nära som fnisset som bubblar upp när vi minns hennes skratt. Bortom och ändå nära. Ledsen och ändå fylld av varma minnen. Marken gungar och ändå står vi tillsammans i den verklighet och vardag som fortsätter trots allt. Malin är på samma gång för alltid saknad, men aldrig någonsin försvunnen.

Vi är här för att ta avsked av Malin, minnas henne och för att rikta vår blick mot hoppet och tron. Alldeles strax ska jag lägga tre skopor med jord på Malins kista, tre skopor som kanske kan bära tre vardagliga och ord och säga hej då Malin, tack så mycket och vi ses igen. Låt oss be.

För allt är jag så väldigt, väldigt tacksam. Jag är också, trots allt, glad för den smärta jag känner eftersom den vittnar om våra många år tillsammans präglade av kärlek. Tänk, funderar jag, om jag inte känt någonting alls efter hennes död? Tänk om jag känt lättnad? Jag vill inte med denna text försöka idealisera vårt liv, nej, jag vill bara berätta hur jag känner. Visst hade också vi våra ups and downs, precis som alla andra. Men att över tid leva i ett slentrianmässigt, kanske till och med kallt, förhållande måste kännas fruktansvärt. Då levde jag hellre ensam.

Flickorna har naturligtvis också märkt den oerhörda vänlighet människor visat oss. På den lite räddhågsna frågan hur länge omgivningen kommer fortsätta göra det kändes det så fint, tryggt och bra att utan omsvep kunna svara dem att det är så här människor faktiskt är. Det finns inte bara ondska, elände och övergrepp i världen, nej, det finns också stor värme, kärlek och en oändlig godhet.

Gå ut i världen, mina kära flickor, ta den i besittning, insup den, bejaka den. Lev i den. Var precis lika goda mot världen som världen varit mot er. Så säger jag till mina barn som just förlorat sin mamma – och jag kan backa upp orden med empiri.

Detta får bli mitt officiella tackkort. Byrån gav mig förvisso en bunt att skicka, men antalet förslår inte på långa vägar. Tar jag med alla insatser, hälsningar från när och fjärran, gåvor till cancerfonden, brev, hembakta kakor och bröd, biocheckar, blommor, glassogram, erbjudanden om köttbullar och lasagne, kramar, fixande av begravning och minnesstund, ja allt, så handlar det om över tusen tackkort som måste skickas. Det går inte. Jag mäktar inte med det. För jag är så trött ända in i själ och hjärta.

Tro nu för den skull inte att jag är otacksam! Sprid gärna detta budskap till alla som inte är så internet-tillvända (eller som inte gillar min blogg/hemsida) men som ändå måste nås av vår tacksamhet.

Detta är vad jag vill säga.

För all omtanke, vänlighet och kärlek som visats oss i den svåraste bland livets alla stunder och ögonblick vill vi verkligen tacka, våra döttrar och jag. Det har betytt mer än vi kan uttrycka i ord. Jag har faktiskt funnit de vackraste ord som finns – men de räcker liksom inte till. För hur ska man kunna tacka för det otackbara? Hur ska man med vackra ord kunna beskriva något som inifrån och ut är så obeskrivligt vackert som den hjälp och det stöd ni visat oss? Hur ska man inom ett begränsat utrymme uttrycka något som är oändligt och hur kan man med ord värdera det ovärderliga?

Den som låter sin inre stjärna lysa för andra är i sanning en verklig människa. Och detta är det vackraste som finns.

Tack.

Fredrik, Mina och Louise.

Och Malin, är vi alldeles säkra på.


Demokrati och samhälle, Historia, Livsåskådning, Politik, Spännande människor

spridda notiser

av adolphson

Var tid har sin etik och sina normer. Jag är, i brist på bättre ord, lycklig över att Sverige genom L:s och C:s agerande åter fått en glöd i den liberala övertygelsen. För mig är det viktigare att kämpa mot intolerans än att hålla ihop en mer eller mindre stabil allians. Lyssna gärna på partiledarna från fredagens statsministeromröstning – skillnaderna framstår tydligt.

I den svenska landslagen från 1300-talet fastslogs följande:

Slår en man sin hustru, vill tukta henne, tager det värre än han ville och ljuter hon döden därav, då skal det stå till ed av tolv män, huruvida det gjordes med vilja eller av våda. Värja de honom, böte han för dråp laga böter. Fälla de honom, då dömes han till stegel för sin gärning. Vilja hennes fränder unna honom livet, då skall han utomlands gälda böter, 120 mark. Dräper en hustru sin man, vare lag samma. Fälles hon till dråp och viljaverk, då skall hon dömas till att stenas.

Den här lagen säger mycket om 1300-talets Sverige. Historiker har ivrigt och återkommande studerat den. Hur reagerar du själv när du läser texten, skulle jag fråga mina elever. Och varför reagerar du som du gör? Samma typ av frågor kommer 2700-talets historiker att servera för samtiden att reagera på för att på så vis komma lite närmare och för att bättre förstå oss som lever idag. Hur såg man på lag och norm under 2010-talet, kommer de att undra. Och leverera svaret: jo, så här. Varvid vi lämnas att dra våra egna slutsatser.

En sak vi som lever idag kan göra något åt i en strävan att påverka framtiden är det faktum att år 2030 kommer vi i Dalarna att vara 15000 färre i arbetsför ålder som ska ta hand om 10 000 fler.

Det är skillnad på kompetensförsörjning och arbetslöshet. Den förra är i kris redan nu samtidigt som vi har historiskt låga siffror i invandring och arbetslöshet. Vi behöver fler människor med rätt sorts kompetens. Då verkar det dumt att lägga miljoner på att avvisa människor som redan etablerat sig.

Den rörelse som har svaren på människors frågor vinner röster, val och därmed inflytande. Så har det alltid varit. Åtminstone sedan 1800-talet.

Det samhället kan göra är att inse att det inte finns till för sin egen skull utan för människornas. Insikten att samhällets minsta beståndsdel är individen, inte kollektivet, är därmed nyttig. Denna Insikt nås enklast genom att samhället ställer en mängd frågor till sig självt. Så som varför något ska göras, hur ska det göras och vad som ska göras.

Den generation som nu kommer ut på arbetsmarknaden, 90-talisterna, beskrivs ofta som curlade långt bortom rimlighetens gräns. Men de kallas också något annat: ”generation ordning”.

De sköter sig och har andra idoler än depraverade kändisar. De vill inte jobba för en arbetsgivare om de inte vet vad denne står för. Detta betyder att om politiska partier och/eller samhällen locka till sig den nya generationen måste de kunna svara på den här typen av frågor.

Vad är syftet med Falun, att bo och arbeta här? Vad står de politiska partierna för? Här, någonstans, tror jag att C och L just lagt grunden till ett framgångsrikt val 2022.

Det ska visst komma ett nytt mät/matrissystem till skolan, Unikum. Ännu ett. Förlåt, men jag är skeptisk. Allt ska mätas, överallt, till och med sådant som inte går att mäta. Vi håller på att mäta ihjäl oss.

Nej, rent allmänt tror jag att vi istället borde arbeta med att öka tilliten människor emellan. I klartext innebär det att kliva ur blankett/matris-världen och börja lita på varandra. Jag kan i min yrkesroll göra en bedömning utan en matris eller datasystem – jag lovar.

Jag har alltså att dagligen sköta rätt många system som mäter olika saker. Men jag får kanske vara glad att jag inte företagare. Årligen ifylls nämligen i Sverige cirka 96,6 miljoner blanketter av företagare.

Apropå tillit. Min killgissning innebär att den liberala rörelsen genom den uppvisning av tillit över den egna övertygelsen som nu skett kommer att tilltala 90-talisterna och millenniealisterna i större utsträckning än tidigare.

Och så skall junior förevigas. Fatta hur dryg han kommer att bli. Så här kan man läsa om den kommande boken:

”När den twittrande polisen Viktor Adolphson inledde sin bana som officiell twittrare för Södermalmspolisen 2012 anade han knappast hur stort genomslag hans 140-teckenmeddelanden skulle få. Sju år och 75 000 tweets senare finns facit. YB Södermalm är ett fenomen på twitter: en kommunikationskanal som informerar och engagerar. Den älskas och hatas av många fler än sina hundratusentals följare. Boken tar läsaren bakom kulisserna och ger inblick i verksamheten. Boken rullar upp flera av de starkaste historierna i sin helhet och analyserar effekterna Twitterkontot haft på brottsbekämpningen på Södermalm i Stockholm, och uppfattningen om den. Vilka tweets engagerade mest? Vilka missförstods fullständigt? Vilka hjälpte till i brottsbekämpningen och vilka får i efterhand kallas för misstag?”

Tja, vad framtiden kommer att säga återstår att se men nu har framtidens historiker fått ytterligare ett dokument att studera. Kanske är YB Södermalm 2700-talets motsvarighet till Magnus Erikssons landslag från 1350-talet.

Frågan jag som nära vän med Narcissus ställer mig är: vad kommer de att säga om mig där på 2700-talet? Finns jag ens i framtidens historiska medvetande? Jo, tjenare. Jag gnetar väl mest på förfärad över Bali, Skyttedal och den där SD-snubben som pratade om Christer Pettersson.

Vi får exakt de politiker vi förtjänar. Det var mer än man kunde säga på 1350-talet, iallafall.

Demokrati och samhälle, Historia, Resor, Spännande människor

lyckolandet II

av adolphson

Lycka brukar i allmänhet beskrivas som en känsla av välbehag. Under den senare delen av 1900-talet har olika forskningsfält inom psykologi, sociologi, antropologi och filosofi (historiker funderar sällan över begreppet lycka) intresserat sig för vad som skapar lycka, samt vad lycka är, i människors liv. Kanske är lycka inget mindre än varje människas enträgna strävan efter ett liv där ens behov tillgodoses i så stor utsträckning som möjligt. Detta är inte liktydigt med att vara framgångsrik på olika plan då en framgångsrik person fortfarande kan vara olycklig.

Sedan får man ta hänsyn till psykisk sjukdom, kriminalitet, droger och sånt men det faller utanför denna bloggs omfång. Däremot blir, ur mitt perspektiv sett, det intressant att diskutera vad som händer när olika gruppers eller individers behov och önskemål, alltså deras strävan efter lycka, krockar med varandra.

Flera undersökningar visar att människor i rika länder, perioder i historien eller familjer inte är lyckligare än i sina fattigare motsvarigheter. Inte heller har stora vinster, allvarliga olyckor eller tillgång till diverse materiella ting någon långvarig effekt på människors allmänna lyckotillstånd. Globalt tar omkring 800 000 människor varje år sitt eget liv och bland 15–29-åringar är det den näst vanligaste dödsorsaken världen över. Antalet svenskar som begår självmord har legat tämligen konstant under lång tid – om nu det är ett mått på något. Exempel på saker som däremot har påverkan på hur lyckliga vi känner oss är personlig status i respektive sammanhang, respekt från andra människor i största allmänhet samt att ett fördelaktigt utseende. Trots allt elände anser sig en majoritet av befolkningarna i västvärlden som lyckliga. Något som kan tyckas lite motsägelsefullt är att de flesta också tror sig vara lyckligare än andra i sin omgivning.

Jag mår  i alla fall bättre Benke… hur jag vet det? Men kolla på honom hur han håller på!?

Känslolivet hänger inte nödvändigtvis ihop med lycka. En person kan vara ledsen då hens älskade husdjur har lämnat in men samtidigt vara lycklig. Detta om vederbörande anser att det egna livet är meningsfullt och innehåller saker hen värdesätter, exempelvis nära relationer och arbetsglädje. Alltså är personen på det hela taget lycklig även om hen känslomässigt för en tid sörjer sitt husdjur. Hur stor del av lycka som har med positiva känslor respektive positiv värdering av det egna livet att göra, är däremot en öppen fråga.

Lycka är som sagt ingenting som man uppnår genom tillgång pengar, flådigt boende eller vilket välstånd man generellt sett finner sig i. Nej, lyckan finner man tydligen inom sig själv, genom sina handlingar och genom att vara nöjd över den man är och det man har. Därmed verkar ordet integritet vara ett synonym till lycka.

Vissa undersökningar visar att Puerto Rico och Mexiko har den lyckligaste befolkningen i hela världen medan hela 40 % av USA:s befolkning är mindre lyckliga än genomsnittet i dessa länder. Det hör man sällan president Trump tala om – möjligen hittar vi här en förklaring till att han har svårt att finna finansiering för sin beramade mur. Men det är ju bara spekulationer, förstås.

Vi lever idag historiskt sett i stort överflöd. Vi har allting vi kan tänkas behöva och mer därtill (vi tycks dock ha ett fördelningsproblem med rikedomen) – men är vi lyckligare? Var, exempelvis, Lucy lyckligare strax innan hon för 3,2 miljoner år sedan ramlade ner från ett träd och slog ihjäl sig än Neil Armstrong när han 1969 klampade omkring på månen? Mänskligheten har verkligen åstadkommit makalösa ting (och en hel del elände). Men om Lucy var lyckligare sina sista sekunder i livet än vad Neil var – vad är då meningen med alltihop?

Historien besvarar inte den här typen av frågor. Vi kan aldrig veta om babylonierna var lyckligare än undersåtarna i Rom eller medborgarna i dagens USA. Alla politiska, filosofiska och religiösa föreställningar, däremot, bygger på visioner och föreställningar om kollektiv och individuell lycka. Dessa frågor är så laddade för oss att vi blir osams, till och med går i krig, till förmån för den egna övertygelsen. Ett vanligt påstående är att människan använder sina förmågor till att mildra det kollektiva eländet men tyvärr verkar det som att nya färdigheter inte alltid leder till ett bättre, lyckligare liv. Åtminstone inte för alla.

Ta exempelvis Sverige när yngre järnålder övergick i medeltid genom att den katolska kyrkan ersatte vikingatidens förställningsvärld. Det blev visserligen förbjudet att ha slavar men för kvinnorna blev det knappast så mycket bättre. Vikingasamhället var inom respektive klass relativt jämställt. Sedan kom den mer kristet baserade landslagen:

kvinnan ska vara mannen till hjälp och underdåne men ej träl eller fotapall

På många sätt främjades utvecklingen när Europas imperier bredde ut sig i världen men utvecklingen kom sällan urinnevånarna till del. Arvet från det kan vi fortfarande märka i vår moderna värld. Idag kan vi resa som aldrig förr och vi i väst lever i allt väsentligt behagliga liv samtidigt som vi håller på att förstöra planeten. När den indiska och kinesiska medelklassen beter sig som sin svenska motsvarighet  – då ska vi få se på klimatpåverkan.

Vi missbrukar tydligen ofta vår makt och våra möjligheter. Men det finns faktiskt utveckling som lett till ökad lycka. Mediciner som hindrar farsoter, lägre barnadödlighet, och färre krig. Ingen kan argumentera för att detta inte ökat lyckan. Men allt detta kan som sagt i förlängningen leda till global katastrof eftersom det tycks som vi rubbat ekobalansen. Min slutsats är att vi måste ta hänsyn till befolkningens lycka i hela världen – inte bara det egna landet eller individen.

Att dra en lans för sin strävan mot lycka. Det är rätt många som attackerar mig, Centerpartiet och Annie Lööf i dessa dagar. Opinionsbildare (eller företrädare för) från vänster, miljöaktivister, klimatförnekare, högerpopulister, moderater och kristdemokrater. Jag ifrågasätter kommunikationen om en nyligen presenterad undersökning om det fria skolvalet eller hävdar att det knappast är Centerpartiets fel att Kristersson inte kan bli statsminister med hjälp av SD. Genast har man en aggressiv, hånfull digital bisvärm att tampas med. Jag inbjuder till samtal i verkligheten men får inga svar – bisvärmen tycks trivas bäst digitalt. Nåja, det är iallafall en sak som stämmer för mig: jag blir lyckligare av att följa min övertygelse och mina värderingar.

Lycka, ja. Jag tror att jag avslutar med det bästa Niklas Strömstedt gjort.  Den gör mig om inte lycklig så förmedlar den åtminstone en stor känsla av välbehag.

Källor:

Wikipedia

Youtube

Folhälsomyndigheten.se

Relaterade blogginlägg:

Lyckolandet

Historia, Spännande människor

hästar

av adolphson

Det finns flera grupper på Facebook på temat att hästar inte finns. Jag gick med i en sådan för några år sedan men gick relativt snabbt ur igen. Det såg inledningsvis ut som något rätt kul men sedan verkade det hela istället lite konstigt, den skämtsamma tonen om att hästar inte finns fastnade liksom lite i halsen. Det där fick mig att plötsligt fundera, medan resten av familjen tittade på Idol, över fenomenet hästar.

Den romerske kejsaren Caligula (12-41 e.v.t) är bland världshistoriens alla härskare en av dem som av eftervärlden fått om inte sämst så åtminstone ett mycket dåligt betyg. Hans rykte är verkligen genuint uselt och detta trots att han faktiskt bara styrde imperiet i fyra år innan han mördades av sin egen livvakt. Caligula förknippats med moraliskt förfall, vansinne och tyranni vilket givetvis inspirerat många sentida filmmakare och författare till mer eller mindre seriösa alster. Historierna om kejsarens beteende är många och behandlar allt från storhetsvansinne,  incest, onormala relationer med husdjur till summariska avrättningar för sitt eget höga nöjes skull.

En av de mer kända berättelserna handlar om att han ska ha utsett sin häst till konsul (vilket ungefär kan översättas till talman i vår tid). Men inte nog med det: hästen utsågs även till präst (tillsammans med Caligula själv), i kulten av kejsaren. Det det där ger allt lite perspektiv, att tillsammans med en häst dyrka sig själv. Caligula ska ha varit så förtjust i denna sin tävlingshäst Incitatus (Den Blixtsnabbe) att han ofta åt och sov i dess stall. Dagen före en tävling beordrades militärer ut på Roms gator för att se till att staden var tyst så att Incitatus inte stördes.

Hästen fick dyrbara gåvor, bland annat en krubba av elfenben, ett stall av marmor och halsband av ädelstenar. Dessutom fick den ett eget möblerat hus med tjänstefolk så att de gäster som bjöds in till Incitatus kunde få en ståtlig mottagning. Detta gjorde det måhända också en aning lättare för kejsaren att övernatta.  Caligula brukade bjuda Incitatus på middag varvid serverades gyllene havre och vid dessa tillfällen dricka en skål i vin ur en gyllene bägare för hästens hälsa. Kejsaren svor också offentliga och dyra eder för Incitatus liv och hälsa.

Allt detta har av eftervärlden tagits som bevis på att Caligula var psykiskt sjuk eller möjligen påverkad av någon drog alternativt gift. Det har framlagts att det hela skulle kunna vara ett uttryck för kejsarens bisarra humor. Exempelvis kan hans behandling av hästen tolkas som en drift med, eller möjligen skymf mot, den dåtida överklassens överdådiga liv och makthunger genom att dessa jämställdes med en häst. Andra teorier hävdar att Caligula ville markera att kejsaren hade absolut makt och därför kunde tillsätta vem som helst som konsul. Eller kanske ville han rikta ett varningens finger mot senaten varvid kejsaren visar att hästen var mer lämpad som konsul än övriga kandidater.

En mer elak tolkning vore påståendet att Caligula inte ansåg sig kunna lita på någon utöver sin häst som kapabel att bli konsul vilket möjligen också förklarar varför han själv agerade konsul tillsammans med sin farbror Claudius, en person som ansågs som något av en pajas (vilket dock inte hindrade honom från att själv bli kejsare).

Bukefalos var Alexander den stores häst. Namnet betyder oxhuvud och syftade antagligen på att hästen hade ett stort huvud och en bred panna. Bukefalos beskrivs i källorna som en vacker häst, svart med en vit stjärna i pannan. Han var (givetvis) också stor i jämförelse med dåtidens andra hästar.

Alexanders pappa Filip köpte honom för tretton talenter och att det exakta priset anges antyder att det var ett exklusivt köp. Men Bukefalos visade sig vara omöjlig att tygla, Filip misströstade och var beredd att återkalla köpet. Det var då Alexander, som var tolv år (eller mellan tio och sexton år, uppgifterna varierar) steg fram och erbjöd sig att tygla hästen. Alla skrattade åt honom. Men Alexander närmade sig hästen försiktigt, tog tag i repet runt halsen och vände sig mot solen eftersom han hade märkt att Bukefalos var rädd för sin egen skugga. Därefter svingade han sig upp i sadeln och red i galopp fram och tillbaka innan han återvände till sin far Filip som lär ha sagt Min son, skaffa dig ett land värdigt dig. Makedonien är inte stort nog för dig.

Man får väl anta att ingen på platsen var hästallergiker. Hursomhelst, Bukefalos skulle hädanefter aldrig tåla någon annan ryttare än Alexander. Det sades att han gick ner på knä för Alexander för att underlätta uppsittning. Med denna häst drog Alexander ut för att erövra världen. När Bukefalos senare dog, under ett slag i Indien år 326 f.v.t, förövrigt i en strid där stridselefanter ingick, och senare begravdes skedde det under stor pompa och ståt. Vissa källor påstår att det sista han gjorde var att föra Alexander i säkerhet ur striden. På platsen för graven grundade Alexander staden Bukefalia till minne av sin häst. Det lär väl vara en av ytterst få platser som uppkallats efter en häst även om Falun kommer relativt nära, se nedan.

Så till sist Brandklipparen, vår egen Karl XII:s häst, vilken även hans far, kung Gråkappa (Karl XI), lär ha ridit. Det påstås ibland att hästen levde nästan i fyrtio år men en inte helt osannolik tolkning är att det måste ha varit fråga om flera hästar med samma namn.  Detta spelar måhända ingen roll eftersom den moderna källkritiken inte uppfanns förrän på 1800-talet. Eller så äger frågan samma dignitet som den medeltida akademiska debatten om änglarnas vinspetsars exakta mått. Det finns dock uppgifter som menar att det skulle kunna handla om just den häst som först reds av Karl XI och som senare följde Karl XII till Poltava, Turkiet och slutligen dog i Lund 1717 eller möjligen 1718.

Det har hävdats att namnet Brandklipparen härstammar från Clipperus, som betyder klappra. En annan tes är att namnet härstammar från Clipper (klippare) som betyder snabblöpande. Ordet Brand kan hästen fått eftersom den var eldröd. En häst som klipper eldar, helt enkelt. Vem vill inte rida en sådan? En minnessten över Brandklipparen står utanför kyrkogårdsmuren vid Ängsö kyrka  i Västmanland, för den hugade.

När detta skrivs tittar som sagt delar av familjen på Idol medan andra bloggar om historiska hästar. Båda parter anser den andre som tråkig bortom rimlighetens gräns. Jag kan dock, eftersom programmet ännu inte är slut, kosta på mig ytterligare några reflektioner. Jag minns exempelvis väl den gång min yngre bror faktiskt kunde en fråga på TP. Det måste väl ha varit 1987, eller nåt. Frågan löd: vad hette Karl XII:s häst? Han formligen flög upp ur soffan och vrålade svaret. Jag minns också TV-programmet Hajk där programledaren på sin trygga värmländska inledde: I dag ska vi prata om häster men inte vilka häster som helst utan shetlandsponnyer. 

Kanske har någon världsledare begravt sin häst här i grannskapet? I så fall gissar jag på Tuna Hästberg eller kanske Hästparken. Fast det är nog Falun i så fall. Vi har ju ett världsarv medan grannkommunen enbart ett hönsarv. Och apropå: nog föredrar jag den gamla framför den nya Falu-loggan. Men så är jag ju historiskt lagd, också. Kanske är hästen i de fall som diskuterats ovan sin ryttares idol och möjligen vice versa. Det var väl det man tänkte när man slängde in en häst i kommunens logga. För Dalahästar, det är grejer det. Men vad tycker du själv – gammal eller ny?

Ny logga:

Bildresultat för falu kommun

Gammal logga:

Relaterad bild

Källor:

Suetonius – Kejsarbiografier

Cartledge – Alexander Den Store

Wikipedia

Demokrati och samhälle, Film och TV, Historia, Okategoriserade, Politik, Spännande människor, Språk

doktor Snuggles

av adolphson

Jag när en dröm att någon gång i livet få möjlighet att doktorera inom historia. Ämnet som länge intresserat mig handlar om kommunikation, retorik, i olika former och hur den påverkat maktförhållanden i sina olika historiska sammanhang. Min kommande doktorsavhandling kunde handla om boktryckarkonstens påverkan på den politiska historien. Från rörliga typer till Twitter kanske den kunde heta. Eller Gutenberg vs Trump är lika med sant. För att det där ska bli åtminstone lite roligt måste presidentens namn läsas på engelska. Jo, jag vet, det rimmar ändå inte. Titeln Det blåser i bokskogen är i alla händelser tyvärr redan tagen. Boktryckarkonsten är förövrigt inte samma sak som boktyckarkonsten, nej, sådant hänvisas med fördel och i dubbel bemärkelse till bokmässan i Göteborg. Förlåt. Men jag är faktiskt seriös. Jag skulle vilja forska.

När Gutenberg på 1450-talet utvecklade en maskin för att lättare och snabbare kunna trycka texter påverkade han samtidigt möjligheten att sprida information – samt hur den spreds. Och när information spreds mer effektivt påverkade det människorna och samhället. Det blev plötsligt mer intressant, och nödvändigt, med läskunnighet exempelvis. Det är väl skvallret, eller vår nyfikenhet, som spökar igen:

 

Va! Skrev dom det om pastorn!? Det vill jag se! 

 

När människor i större utsträckning kunde ta del av information genom media påverkades aktörers propaganda och samhällsinformation. Min tes i forskningen kunde vara att det var tekniken (Gutenbergs uppfinning) som bidrog till upplysningen som i sin tur bidrog till franska revolutionen och bildandet av Amerikas förenta stater. Och då ligger ju kopplingen till en viss president och dennes twittrande inte så långt borta. Det hela kokar ner till samma gamla vanliga fråga: vill någon finansiera mig?

I lördags blev jag uppringd av en för mig okänd man. Mannen var upprörd. Grunden till hans ilska var min debattartikel i den dagens tidning. Nu brukar ju inte jag bejaka människor som är ohövliga men den här gången tog jag mig faktiskt tid. Jag menar, jag hade ju skrivit och sökt uppmärksamhet för en artikel. Den aktuelle mannen hade inte bara tagit sig tid att läsa den utan även för att leta rätt på mitt nummer och faktiskt ringa upp. Det minsta jag som politiker ansåg mig kunna göra var att lyssna. Så det gjorde jag. Samtalet slutade om inte i samförstånd så åtminstone vänligt och jag uppmanade honom att han, som ju hade så många idéer och tankar, borde komma på ett politiskt möte. Det skulle han nog göra, sa han.

Jag uppfattade det som att han blev glad över att en (i hans ögon) makthavare faktiskt lyssnade på hans funderingar och bemötte dessa sakligt och utan ilska eller arrogans. Det tryckta ordet når måhända längre än det talade, som ofta är allt för flyktigt, men behöver följas upp av det talade. Debatt, diskussion, helt enkelt. Efter att min plats blev klar i stadens fullmäktige har jag fått många glada tillrop (och något syrligt nålstick, självfallet). Både i tryckt och talad form. Men det enklaste är nästan alltid det bästa:

 

Det blir bra för du e bra å snacka

 

Hur det än är med den saken gäller också det omvända: att gå från ord till handling.

Så kommer jag plötsligt att tänka på Albert Speer, Hitlers arkitekt och ansvarig för Tredje rikets rustningsindustri. Mannen som förnekade inblandning och kännedom angående Förintelsen men som genom sin effektivitet och organisationsförmåga rätt länge, kanske flera år, lyckades hålla kvar naziregimen i kriget. Speer var personlig vän till Hitler och umgicks med resten av naziledningen. Kände han verkligen inte till…? Han dömdes efter kriget till 20 års fängelse. Men domarna var oeniga, vissa förespråkade en dödsdom. Senare har framkommit genom hans personliga korrespondens från den aktuella tiden att han trots allt inte var så ovetande han ville låta påskina. Det som i sammanhanget är intressant är hans slutanförande i Nürnbergprocessen (där han stod åtalad). Tag dig gärna tid att läsa citatet även om det är lite långt:

 

Hitlers diktatur var den första diktaturen i en industristat med vår tids moderna teknik, en diktatur som på ett fulländat sätt utnyttjade de tekniska hjälpmedel för att på ett fulländat sätt behärska det egna folket (…). Med tekniska hjälpmedel såsom radio och högtalare kunde 80 miljoner människor underkastas en enda persons vilja. Telefon, teleprinter och telegraf gjorde det möjligt att omedelbart vidarebefordra order från högsta instans till de nedersta nivåerna, där de på grund av sin höga auktoritet omedelbart verkställdes. Åtskilliga civila och militära instanser fick på så vis direkt sina hemska order. De möjliggjorde en vittförgrenad övervakning av medborgarna och en god hemlighållning av brottslig verksamhet. För en utomstående kan denna statsapparat te sig som det skenbart planlösa virrvarret av ledningar i en telefonväxel – men liksom en sådan kunde den skötas och behärskas av en vilja. Tidigare diktaturer behövde medarbetare med stor förmåga även på lägre nivåer – män som kunde tänka och handla självständigt. Ett auktoritärt system i teknikens tidsålder kan avstå från detta. Enbart kommunikationsmedlen sätter det i stånd att mekanisera arbetet på lägre nivåer. Till följd därav uppstår en människotyp som utgör den okritiska ordermottagaren.

 

Vi har kommit en bit ifrån jag lydde bara order. Ändå tycks förmågan att utifrån sitt samvete kritiskt ifrågasätta inte vara modet för dagen. I Asien finns regimer som styr och kontrollerar sina medborgare, i USA väljs en president som på många områden tycks sakna empati, i Europa växer populismen och intoleransen. Eller gör den det, egentligen? Den kanske är lika stor som den alltid varit, det är bara det att den uppträtt i olika kläder under olika tider. Det kanske i själva verket är så att den organisation eller person som bäst når ut med sitt budskap, den som behärskar Gutenbergs maskin bäst, är just de som vi idag ser dominera flödena och vinna politiska val. Sakargument, fakta, kan ibland vara väldigt övertygande. Med siffror, exempelvis, kan man bevisa mycket. Men jag vill också påminna om Känslan. Värdegrunden. Empatin. Kärleken. Framtidstron. Hoppet och Det vackra språket. Kort sagt, glöm, eller göm, inte ditt patos.

Jag är vederbörligen vald och nu ska jag arbeta för det jag är vald till. Och samtidigt arbeta som lärare. Och räcka till för dem som behöver mig. Och njuta av allt det sköna och bra som finns här i livet. För det är så mycket som är bra. Och det finns människor som uppskattar det jag gör, hur märkligt det ibland kan verka så gör det faktiskt det.

D41CEAEE-8CE3-49DE-9D4E-264B1C61533D

Någon avhandling lär det väl aldrig bli. Och det är lika vackert så.

 

Källor:

Citatet är hämtat från Albert Speers memoarer, sidan 420

 

Relaterat:

Ond cirkel

 

Demokrati och samhälle, Film och TV, Politik, Skola, Spännande människor

crossroads

av adolphson

Now I have come to the crossroads in my life. I always knew what the right path was. Without exception, I knew. But I never took it. You know why? It was too damn hard.

 

Någon cineast kanske minns karaktären Frank Slades monolog i filmen En kvinnas doft. Jag kan, inser jag, ha kommit till ett väsentligt crossroads i mitt liv. Vilken väg ska jag ta? Jag har precis fullgjort mitt tjugonde år som lärare och kan därmed göra någon form av bokslut. De första fem åren var lite stela och osäkra medan de sista femton varit mycket bra. De senaste fem har varit helt makalösa, egentligen. Särskilt förra året. Jag utgår från elevernas resultat, deras respons och utvärderingar när jag säger detta.

Det klart, någon gång måste det väl vända. Eller åtminstone bli en tillbakagång. Om tillbakagången är tillfällig eller permanent återstår väl att se. Det har under året varit lite tufft privat och sånt ger ofta utslag i det offentliga livet. Men det räcker inte som förklaring. I år har det helt enkelt inte varit lika roligt. Resultaten ser ut som de brukar men eleverna har inte varit lika nöjda, generellt sett. Vad beror det på, grubblar jag över. Jag tror jag tröttnat lite. Tröttnat på att känna mig, trots hårda ansträngningar, som ständigt liggandes i bakvattnet. Ett stycke drivved på skolmyndighetens ocean, för att parafrasera junior. Låt mig förklara.

Jobbar man med gymnasiegemensamma ämnen kan det bli svårt att profilera sig. Hur man än vänder och vrider på sig är man i slutändan… expendable.  För det går ju alltid att få tag i en historielärare, tycks det. Visserligen är jag part i målet – men nog känner jag att min arbetsgivare kunde utnyttja min potential lite bättre. Hur det än är med den saken är det svårt att ständigt leverera på högre nivåer. Och det kostar på att ligga i på det viset. Jag är när detta skrivs helt slut – och kan nog inte fortsätta så här. Hela maj ägnar jag åt jobbet, i princip dygnet runt, och så är det för många av mina kollegor också, naturligtvis. I stressen, i tröttheten gör man ibland misstag och så är det detta som efteråt ligger kvar på näthinnan. Nej, ska jag ens bli 65 måste jag växla ner, eller om, känns det som.

Sedan alla dessa konstiga skolreformer – jodå, jag har på olika sätt fått del av det, jag har det relativt bra. Men, som vi säger i Dalarna, änte könsti. De lärare som antingen blivit Förstelärare eller fått lärarlyftet och inte får det längre, ja den kollegan kan se sig ståendes men en högst påtaglig lönesänkning i sommar. Om det gällde mig skulle jag vara rätt sur. Om jag vore ett fackförbund lika så.

Så, just när man halvt sjukskriven och något nedslagen begrundar sakernas tillstånd, skramlar det till i inkorgen:

Hej! Idag tar jag examen från grundlärarutbildningen. Jag vet inte om du minns det men när du undervisade mig så erbjöd du alla i klassen hjälp med studieteknik. Jag hade det lite tufft i skolan då och bestämde mig för att ta emot din hjälp. Du gav mig några tips på hur jag kunde förbättra mig. Detta betydde väldigt mycket för mig och jag kan än idag inte riktigt sätta fingret på vad det var. Hur som helst så var det något med just det tillfället och den empati du alltid utstrålat som inspirerat mig till att läsa vidare till lärare, trots att jag inte hade dig som lärare under en längre tid. Det jag vill säga är tack! Tack för att du inspirerade och hjälpte mig!

 

Lustigt nog hörde min bror polisen av sig ungefär samtidigt:

 

vi

Energi. Så ser man sig plötsligt på semestern sittandes och skissa lite löst på nästa års uppgifter, vad tror en potentiell läsare om denna (obs – utkast!)

INSTRUKTION

Skriv lagom utförligt men nyanserat såinihelvete en reflektion över följande: Christer Fuglesang är förste svenske astronaut i rymden. Fuglesangen är en ö på Svalbard som Ingenjör André flög över med sin olycksaliga ballong. Är detta en slump? Eller så plockar jag fram en gammal favorit: handgrottan i Argentina, Cueva de las manos. Handavtrycken i grottan har gjorts av människor som levde för omkring 9 000 år sedan.

 

 

Det ser ut som om dessa för länge sedan döda händer sträcker sig mot oss inifrån grottan. Detta är en av de mest rörande lämningarna från de tidiga jägare-samlarnas värld, men ingen vet vad den betyder.

 

Uppgiften skulle kunna handla om vilka spår vi lämnar efter oss i kosmos och hur eftervärldens ska kunna tolka dessa. Eller nåt. Ingen vill bli tagen för självklar. Ingen vill vara kanonmat. Som legitimerad humanist i den svenska gymnasieskolan innebär detta påstående något bildligt – för en ensamkommande syrier, eller afghan, något högst påtagligt. Nej, de flesta av oss vill utvecklas. Så något måste jag göra åt min situation, herregud, vi snackar ju om 20 år. Vad hände, liksom?

I väntan på nya möjligheter och utmaningar så tänker jag att nästa år ska jag rikta min energi mot de ensamkommande. Det är ändå de behöver mig mest. Och till alla teoretiska förståsigpåare som inte dagligen träffar någon av dessa vill jag fyra av den legendariska 80-talsidrottslärarens på Södra skolan klassiska citat:

Dra igen limpsaxen – nu går vi vidare!

Snart nog kommer valet och vad som därefter följer. Utmaningar, nya spår. Jag ska göra vad som krävs, om jag kommer i mandat, för staden och dess medborgare. Jag köpte, som en upptakt till detta nya spår, härom dagen Annies Lööfs bok och fick den signerad av henne. Vi hann prata en liten stund och jag frågade om hon mindes vår mailväxling från tidigare i vår.

 

Javisst – det var ju du som träffar några av de ensamkommande varje dag! Tack för ditt engagemang! Om du visste hur många brev och meddelanden jag fått av tacksamma människor…

 

Jag vet också hur mycket hat hon får utstå. Nassarna stod utanför – de som tidigare hotat att hänga henne – men här var hon iallafall glatt leende i en allt intensivare valrörelse. Vilken inspiration! Kan jag bevara aldrig så lite av den intensiteten och engagemanget är mycket vunnet.

Ett vallöfte ger jag iallafall här och nu: en röst på mig i valet innebär en aktiv röst på kulturen. En röst på mig är också en aktiv röst mot SD. Jo, jag vet, man ska gå till val på sin egen politik och sådär. Och det gör jag. Men nu vet jag var min huvudsakliga håg (håg är ett substantiv som innebär själslig läggning som styr tankar, föreställningar, minnesbilder. Då måste väl var vara riktigt? Inte vart? #nervös) står: att i alla lägen verka mot SD.

Härmed lanserar jag Adolphson-doktrinen, detta är mitt politiska löfte:

Var helst SD gör framsteg ska jag, efter förmåga, vara där och motverka. Jag ska rösta emot, argumentera emot och jag kommer aldrig ge upp, samarbeta eller vara tyst gentemot det parti som jag ser som rasistiskt, kvinnofientligt och auktoritärt.

När man står inför crossroads i livet måste man, med Frost ord, ta the one less traveled by – eller åtminstone den väg ens samvete bjuder. Hur hård den än verkar. Jag tror det är det Frost menar i avslutningen:

And that has made all the difference.

 

jagåannie

 

Relaterade blogginlägg

studenten 2017

 

Källor:

Citatet från Cueva de las manos är från Hararis Sapiens

Demokrati och samhälle, Historia, Mat och dryck, Spännande människor

ben & jerry

av adolphson

IG Farben var en tysk kemi- och läkemedelskoncern. Företaget blev mellan världskrigen världens största inom sitt område. Efter andra världskriget splittrades koncernen i flera andra kända företag – det kan alltså sägas ha överlevt kriget. För eftervärlden är IG Farben känt som företaget som tillverkade gasen som användes i koncentrationslägren. Det spelade generellt sett en viktig roll inom näringslivet i Nazityskland och var en av hörnstenarna i byggandet av den nya, moderna krigsmakten genom kapital, råvaror och arbetskraft.

Företaget begick krigsförbrytelser och efter andra världskriget genomfördes en särskild process under rättegångarna i Nürnberg då 23 före detta chefer ställdes inför rätta. De åtalades för förberedelse och genomförande av anfallskrig, erövring av andra länder, plundring, förslavning och mord. Det var alltså företagsledare i ett av världens mest utvecklade länder det handlar om. De anklagades inte för att personligen begått dessa brott utan för att de varit med och planerat och finansierat bland annat annekteringen av Österrike och Tjeckoslovakien.

De anklagades också för att tillsammans med naziregimen ha upprättat den så kallade fyraårsplanen, en plan som skulle göra Tyskland redo för anfallskrig. Tysklands snabba avancemang och segrar, blitzkrieg,  mot Polen, Benelux, Danmark, Norge och Sovjet möjliggjordes genom denna planering och samarbete. Tolv av de åtalade dömdes till fängelse av varierande längd (1-8 år) för plundring och förslavning. Elva blev frikända. Av dem som dömts blev alla benådade och fria i förtid. Ingen behövde sitta längre än tre år i fängelse.

Oskar Schindler är känd för den stora allmänheten genom filmen Schindlers list (som grundar sig på romanen Schindlers Ark av Thomas Kineally). Han var en tysk industriman som räddade fler än 1 200 judar undan Förintelsen genom att anställa dem vid sin fabrik. Han beskrivs i bok och film som en opportunist endast motiverad av att tjäna pengar men som med tiden utvecklar en stor osjälvisk hängivenhet för att rädda livet på de judiska arbetarna. Jag vet inte om Schindler var en övertygad nazist som bytte sida eller en aningslös affärsman med växande medvetenhet och samvete. Han var iallafall medlem i NSDAP och även verksam i den nazistiska underrättelsetjänsten innan han blev företagsledare inom rustningsindustrin.

Schindler drev en emaljfabrik i Kraków, Polen, inte så långt i från Auschwitz, med 1 750 arbetare av vilka 1 000 var judar. Genom sitt kontaktnät lyckades han skydda sina judiska arbetare från att gå under i Förintelsen. Han jobbade intensivt för detta till krigsslutet vid vilket han gjort av med hela sin förmögenhet. Den hade till största del gått till mutor av nazistiska beslutsfattare. För sina insatser förklarades Schindler efter kriget som Rättfärdig bland folken av den israeliska regeringen, en titel som förövrigt också förärades Raoul Wallenberg. Schindler begravdes på den katolska kyrkogården i Jerusalem, den ende medlem av nazistpartiet som hedrats på detta sätt.

Att glassbolaget Ben & Jerry uttalat sig positivt över beslutet att nio tusen afghanska ungdomar ska få stanna i Sverige, trots att en majoritet av befolkningen inte gillar det, är egentligen inte konstigt. Dels är det modigt och dels ligger det helt i linje med deras företagsidé och med deras grundares vision. Ben & Jerry vill inte tjäna pengar i en, som man ser det, värld man inte trivs i. Företaget har tidigare engagerat sig i Black lifes matter, Pride och medborgarrättsrörelsen USA. Tänk om något av den andan genomsyrat IG Farben. Tänk om Schindler inte så till den milda grad drivits av den.

Envåldshärskare behöver lydiga ämbetsmän och ett formbart företagsklimat. Utan dessa ting går det inte att genomföra en diktatur, den kan inte fungera utan detta. Dess i egna ögon storslagna vision faller platt utan lojala statstjänstemän, jurister, läkare, lärare och affärsmän. Vad man än arbetar med är det viktigt att hålla yrkesetiken högt. Blir du beordrad att göra något som strider mot samvetet – följ inte den ordern även om det innebär att du kanske måste byta, eller förlorar ditt, jobb.  Vad gäller företagsamheten vill de festa av oss ha företag som också bidrar till samhället, tänker jag, så alla ni som tycker Ben & Jerry gjorde fel får väl göra som SD-garnityret och bojkotta glassen och i stället lyssna på den före detta Boppers-sångaren. 

Själv ska jag köpa ett stort paket av deras glass nästa gång jag handlar. 

 

Källor:

Forum för levande historia

Svenska filminstitutet

Wikipedia

Benjerry.se

 

 

Relaterade blogginlägg

Den banala ondskan

Foto, Historia, Jämställdhet, Politik, Skola, Spännande människor

(maktens) kläder

av adolphson

Kläder i allmänhet har alltid fascinerat mig och även maktens klädval är intressant. Partiledarnas slipsar diskuteras flitigt. Vad signalerar de? Varför har de valt just den färgen?  Maktens klädval är aldrig slumpmässigt.

Margaret Thatcher uppmärksammandes på 1970- och 80-talen för sin stil som kallades ”power dressing”. Elaka tungor mende att det enda förutom kackerlackor som skulle överleva ett globalt kärnvapenkrig var hennes frisyr. Men detta var också (långt) före #metoo.

2015 gick cirka 150 av Thatchers tillhörigheter under klubban på auktionsbyrån Christie’s i London. Bland det som såldes fanns hennes bröllopsklänning, handväskor, skor och klänningar. Enligt Daily Mail drog försäljningen in minst 33 miljoner kronor. En röd väska ansågs särskilt intressant och såldes för 3 miljoner kronor. Man häpnar. Väskan har tydligen synts i klassiska bilder från hennes tid som Storbritanniens ledare vilket trissade upp priset.

Jag minns förövrigt en bild på Mona Sahlin och en väska. Det är ett jättekonstigt foto på landets ledande politiker inför valet 2010. Det blev stor uppståndelse då väskan kostade 6000 kr. Inte bra för en maktens (socialdemokratins) kvinna i Sverige, tydligen. Vad övrigas som förekommer på bilden kläder kostade diskuterades aldrig.

Kläder och accessoarer har alltid varit ett sätt att manifestera makt och status. Speciellt intressant blir klädvalet hos makthavare som en reflektion av respektive tids ideal. Modet har som bekant förändrats genom tiderna och det syns redan vid en jämförelse med Thatcher och faktiskt också med den ovan nämnda bilden på Mona och 2010-gänget. 

En uppgift jag brukar ge eleverna i kulturhistoria går ut på att jämföra maktens kläder i olika tider, exempelvis solkungen Ludvig XIV av Frankrike (1638-1715) med någon aktuell ledare. Som utgångspunkt används “Porträtt av Ludvig XIV i kröningsdräkt” av Rigaud från 1701. Porträttet visar kungen i all sin prakt, han är centralt placerad i målningen och har kroppen i profil. Han möter betraktarens blick med ett neutralt och lite överlägset ansiktsuttryck och hela kompositionen ramas in med rejäla, röda tyger.   Majestätet bär spetsskjorta med manschetter, krage, knäbyxor, strumpbyxor (tights), klackskor och en hermelinmantel. På manteln syns liljan broderad i guld – huset Bourbons släktvapen.   På huvudet bär han en rejäl peruk och ansiktet är pudrat. Han bär dock inte kronan på huvudet (det behöver han inte – han är nämligen tillräckligt majestätisk ändå, viskar, eller ropar, Ludvig till oss från andra sidan duken), den är placerad snett bakom spiran vilka tillsammans med svärdet vid höften är symboler för makt. Manteln är förövrigt uppdragen för att svärdet (och vaderna) tydligt ska framträda.

Detta var Solkungens officiella skrytporträtt, världens mäktigaste härskare, mannen som myntade staten – det är jag. Utstyrseln ska understryka makten och härligheten. Hela målningen genomsyras av barockens svulstighet – allt för att manifestera storhet, rikedom och överflöd. Ludvig är som sagt pudrad. På en del håll är det ännu är status att ha en blek hy för att visa att man är rik och inte behöver arbeta utomhus. De rikas ansikten pudrades under 1600-talet vita för att verka ännu blekare än de var. Och möjligen för att dölja ärr från koppor och syfilis. Stort och svallande hår var modernt och stora peruker användes ofta, i synnerhet om man var skallig, vilket kungen var. En riktig karlakarl hade framträdande muskulösa vader, klackskor (för att vaderna tydligare skulle framträda) samt vida och knäkorta byxor. Korsett bars av både män och kvinnor.

Vissa tyger, färger och material signalerade högre status och det fanns lagar som reglerade vilka färger och material som fick bäras inom respektive stånd. Det var olagligt med hot om stränga straff att klä sig, bete sig eller äta utanför sitt stånd. Också spår av detta återfinns ännu här och där i världen.  Exempel på material som hade hög status var spets, sammet och siden. Importen av dessa lyxvaror utgjorde en väsentlig del i ostindiefararnas vinstrika resor. (Riskkapital i ordets rätta bemärkelse, måhända). Färger som signalerade makt och rikedom var rött, lila, rosa och blått. Anledningen var att det var dyrt att färga tyger i klara färger varför en färgglad utstyrsel signalerade rikedom. I målningen av Ludvig står han alltså omgiven av röda tyger. Ledande statsmän och politiker har idag ofta röd slips. Den röda färgen har som nämnts genom historien varit en färg som signalerat makt och hög status (fortfarande går celebriteter och kungligheter ofta på “röda mattan”) och rött var den dyraste färgen att färga tyger i.

Ludvig har skäl att vilja signalera makt och rikedom. Under 1600-talet höll samhällssystemet (ståndssamhället) på att luckras upp och det blev viktigt för kungen (och adeln) att hävda sin position som enväldig härskare/ledande klass och visa var makten hörde hemma. I alla tider har grupper och individer som fått sin position hotad på olika sätt försökt stärka den genom mer eller mindre desperata åtgärder och kanske är det något av detta Ludvig tänker på när han betraktar oss. Försök inte! Han höjer sig över oss undersåtar, nästan som en gud, här står en monark så mäktig att ingen kan utmana honom.

Sällan har eliten varit så tråkigt och likartat klädd som idag. Kostymer varthän ögat når. Anledningen till att kostymen inledningsvis endast bars av överklassen berodde på att plagget var svårt att massproducera då alla mått var individuella. En kostym gick endast att få tag på hos en skräddare – något som bara eliten hade råd med. Även kvinnor i maktpositioner bär idag kostym, något Thatchers garderob får illustrera. Att tvärt emot Ludvig vara solbränd innebär idag att man har råd och tid att åka på semester.

Både Ludvig och USA:s president Donald Trump använder sina hårsvall på ett medvetet sätt. Ludvig lät tillverka peruker av exklusivt lejonhår för att dölja sin tilltagande skallighet och därmed förknippade ålderdom. Den amerikanske presidenten har mer hår än de flesta i hans ålder och få frisyrer är så omgärdade av rykten som hans. Grått hår och skallighet visar då som nu på låg status eftersom det är ett tecken på åldrande. Även om president Trump (vad jag vet) inte använder peruk så är hans frisyr en snackis. Ungdomlighet är något som i den västerländska kulturen är förknippat med status och möjligen har både Donald och Ludvig valt sina framträdande frisyrer för att visa ungdomlig virilitet.

Ungdom förknippas inte bara på hälsa utan signalerar också en ledare som kan sitta länge på tronen. De flesta presidenter vill sitta två mandatperioder och i Ludvigs fall är det ganska säkert att anta att han eftersträvade längre tid som landets ledare. Ett mäktigt hårsvall utan gråa inslag visar (en ung) person med kapacitet att leda/regera under en längre period. När Ludvig regerade var statens styrelse inget som angick majoriteten av befolkningen, eller gynnade den för den delen, och kanske används porträttet och bostaden Versailles för att distrahera innevånarna. Lite bröd och skådespel, typ. Fast utan bröd funkar det rätt dåligt, vilket Ludvigs sonson Ludvig 88 år senare skulle erfara den hårda vägen. 

Dagens demokratiska ledare lever i stor utsträckning på hur väl de kommunicerar. Kanske klär man sig strikt och relativt färglöst för att inte distrahera folk från vad man faktiskt säger. En maktens kvinna kan i vår tid (möjligen) inte, vilket Mona Sahlin fick erfara, avvika från den (manliga) normen. Vad som ansetts manligt har dock skiftat genom historien.  Under 1600-talet var ett par svällande vader en stark symbol för manlighet och erotik, och Ludvig framhäver sina i porträttet för att visa sig som den sensuelle och manlige härskare han ville framstå som. Ett annat sätt att framhäva manligheten är vapnet vid höften och i manteln av päls (pälsen kommer ju från ett fällt villebråd). Våld har alltid varit ett sätt att visa kraft och manlighet och Ludvig visar att han inte är rädd att bruka det. Att utnyttja de sociala strukturer som finns för att hävda sig är inte något nytt för 2000-talet. Kläder, dess färger och material, ska inte avfärdas endast som en utseendefixering, utan påverkar hur vi ser våra ledare samt vad vi känner för dessa.

Jag skrev nyligen lite skämtsamt om vikten av att inte bära shorts i offentliga miljöer på Facebook. Jag har fått rätt många kommentarer angående det inlägget. Att jag nästan ensam (Linus som kämpat vid min sida, ska sluta) håller traditionen på jobbet om fredagsslips vid liv kommenteras också då och då. Kläder engagerar. Här som där. Vill någon händelsevis analysera min slips?

32953084_10156077673195617_4926107422977687552_n