Det är många här i staden som engagerar sig i trafikfrågorna. Det är inget nytt. En väsentlig del av ordningsstadgan handlade redan 1922 om trafiken. Jag hade stort nöje av att studera den och här följer, med foton från kommunens mediebank, andra delen.
Förslag till särskild ordningsstadga för Falun
Kapitel 1 trafik föreskrifter (fortsättning)
Moment 11. vagnar, som bida å gata eller annan allmän plats för att hämta personer från offentliga eller enskilda tillställningar, skola ordnas så, att de icke äro till större hinder för trafiken, än vad som vore oundgängligt och så, att de kunna framköras i ordning efter upprop.
Moment 12. Förspänd dragare som lämnas utan tillsyn å gata, skall vara säkert bunden om frambenen medelst läderrem eller på annat betryggande sätt, att må den körande på varje fall lämna åkdonet stående å gata längre tid än behövligt än för hämtande av varor eller dylikt.
Moment 13. Det är icke tillåtet att utan särskilt, av polismyndigheten särskilt meddelat tillstånd låta fordon färdas i släp efter automobil eller annat åkdon.
Moment 14. Gods som till följd av längd, omfång eller annan beskaffenhet, vid transport lätteligen kan medföra fara eller i hög grad åstadkomma hinder eller olägenhet för trafiken får icke utan särskilt tillstånd forslas å stadens gator: och får gods icke lastas å åkdon på sådant sätt eller i sådan mängd, att fara föreligger för dess nedfallande eller att större hinder eller olägenhet för trafiken därigenom uppstår. Skramlande gods må icke med åkdon å gata utan att åtgärd vidtagits, varigenom bullret undvikes eller så mycket som möjligt förminskas.
Moment 15. Vad (…) iOrdningsstadgan för rikets städer är stadgar för trottoar skall gälla även beträffande inom staden anlagda gångbanor.
Moment 16. Fotgängare, som å trottoar eller gångbana möter annan fotgängare, bör hålla till vänster.
Moment 17. Vid de tillfällen, då trängsel kan uppstå på gata därigenom att en större mängd folk vill samtidigt framkomma till en plats, skola de uppställa sig i kö i den ordning de kommit och därmed iakttaga de anvisningar, som av polispersonalen meddelas. Ingen må tränga sig in i sålunda bildad kö.
Moment 18. Dragkärror eller andra fordon, som fortskaffas med handkraft, må icke framföras annorledes än vid skalmarna och får ej skjutas fram utan att vara så inrättade eller lastade att den som verkställer transporten, har fri utsikt framför sig; börande i övrigt om dylikt fordon de för åkdon meddelande föreskrifter i tillämpliga delar lända till efterrättelse. I stadens allmänna planteringar må – med undantag av barnvagnar – kärror eller andra fordon icke draga eller skjutsas å annan led än den, som är för körning upplåten, för såvitt de ej används, för allmänna arbeten å platsen.
Moment 19. Å plats, som är för allmänheten upplåten är, må hästar eller boskap icke bindas vid byggnad, port, hägnad, träd eller lyktstolpe, eller annat föremål, som ej är för ändamålet avsett.
Elsborg 1880-tal
Källor:
Falu stadsfullmäktige, handlingar och protokoll 1922
Mediearkivet falun.se
Musik:
1922 var året två klassiker såg dagens ljus. Det finns bara två artister som hanterar dem, var och en på sitt vis.
Jag sitter, när dessa rader skrivs, i köket i huset på Styrsö. Allt är tyst, förutom vindens tag om husknuten blandat med det avlägsna smattret från försvarsmaktens övningar. Ett fartyg ligger på redden. Borta är stojet och skratten från sommarens badande människor. Barnen sover. Kaffet ryker ur muggen. Tankarna far. Oj, vad jag tänker och processar. Stirrar, som Viktor kallar det. Slutsatsen levereras redan nu: jag är briljant.
Kom ihåg att du är dödlig. Tusen gånger har jag använt detta citat. Men är det rimligt att begrunda vår dödlighet hela tiden? Är inte en viktigare fråga att fundera över vad jag består av? Vad som är min essens här och nu?
Får jag feeling och vill gå upp och hålla tal så hindra mig. Det vad var vad jag, lagom storstilat, lät meddela Mange strax innan vi häromveckan besökte V-dala nation som höll middag för föredettingar.
Dies irae är latin och betyder vredens dag. Det är en förekommande del i den kyrkliga (katolska) dödsmässan (Requiem). Jag sjunger den satsen, och andra, i Mozarts Requiem. (Kom gärna och lyssna.) Varannan dag är en vredens dag i mitt liv. Varannan klättrar jag på väggen. Eller, rättare, tittar på väggen bekvämt tillbakalutad i min fåtölj. Jag flyttar blicken. Stirrar, måhända. Växlar krokus, förlåt, fokus, iakttar min hibiskus. Det är meditativt. Den är så grön och fin. Magnifik, faktiskt. Ett tag trodde jag att den skulle dö. Men det gjorde den inte. Inte än, iallafall. Vi är ett, min hibiskus och jag.
Magnifik
Ingen står väl ut någon längre stund tillsammans med någon med stukad självkänsla. Man måste nog älska sig själv för att bli ett bra sällskap. Konsten att hitta en vän är att inte ens försöka. Jodå, nog vet jag allt det där. Och det är heller inte problemet. Jag är inte besviken på livet. Jag är en bra far, begåvad lärare, duktig körsångare, en god vän och en rätt kul person (för det mesta). Jag är stolt över hur jag burit och klarat familjen sedan Malin blev sjuk och dog. Jag stod fast i eländets stund – och jag står ännu. Jag bär min livshistoria med stolthet. Jag är intresserad av människor och gillar att lyssna. Jag ser alltid den jag har framför mig.
Det är alltså inte självbilden som är problemet. (Eller det kanske det är, men att den är för uppblåst. Det får bli ett annan blogginlägg,) Mitt problem innebär något annat. Det handlar om den ohyggliga känslan av att stå i skuld. Skulden av att vara den som överlevde, klarade sig, den som fortfarande har lyxen av att som enda problem hantera allehanda dagliga i-landsproblem. Skulden som tillkommer den som saknar någon som lämnat på samma gång som hen saknar någon som ännu inte kommit.
Varannandagsvreden lägger sig alltid relativt snart. Men kampen består. Kampen för att tina upp isen i hjärtat. Isen som kommer av att jag inte känt värme på väldigt länge. Insikten att jag måste lyssna till mina känslor, tillåta mig att bli lite kär varje dag och samtidigt stå ut med känslan av att inte veta något om framtiden men att duga ändå.
Photo session med tonåring
Det där blev måhända komplicerat. Kanske handlar det om svårigheten det innebär att skiljas. Att skiljas är förvisso att dö en smula. Samtidigt: är det slut så är det slut. Hon lämnade mig. Jag lämnade henne. Det är över. Jag finner mig lämnad (men inte övergiven!) med mer eller mindre angenäma minnen. Icke desto mindre är det slut. Det ges inget utrymme för velande. Livet vissnar ibland men dör inte. Man återhämtar sig, trots vanskötsel, ytterligare en liten tid. Så som min hibiskus. Den magnifika. Den briljanta.
Mange hann inte. När det blev dags för en hyfsvisa for jag upp som skjuten ur en kanon. Bryskt avvisad lommade jag snart tillbaka till min plats. Nej hyfsvisor, sådant håller vi inte på med längre. Nehej. Så kom ögonblicket. Talarstolen var min. Vi la in dig när vi hade en längre paus i schemat. V-dala känner mig.
Jag kom (äntligen) ner från scenen, sjönk ner på stolen. Henrik nickade glatt åt mig: lysande Fredrik. Petra skrattade åt mig. Fast ett glatt, vänligt skratt. Ett skratt från förr. Och så Mange. Min bäste vän. Han tittade på mig varvid han yttrade Du är tillbaka. Om du visste hur länge jag väntat på det där. På vad, undrade jag. Du ska inte hålla på och förbereda tal med logos, patos och skit. Du ska få feeling och bara köra.Då är du briljant.
Dies irae, vredens dag, syftar måhända på hur arg man kan bli över orättvisan i ett dödsfall. Eller över att skiljas. Men där finns också hopp och framtidstro. Det gör det alltid. Lyssna på musiken så får du se.
Briljans
Jodå, jag känner nog till att jag är dödlig. Döden ler åt oss alla, allt man kan göra är att le tillbaka, för att citera Gladiatorn.
Jag hoppas och tror att jag består av kärlek, glädje, harmoni – och lite briljans. Det är vad jag behöver påminnas om i det fall jag nödvändigtvis måste påminnas om något. Och kanske är det som Marcus Aurelius lär ha sagt: man får acceptera döden i en glad anda som upplösningen av de element av vilka varje varelse är sammansatt. Död är jag alltså först när jag förlorat min briljans.
Jag blickar ut genom köksfönstret. Ett fartyg ligger på redden. Av döma av läget väntar den på last och uppdrag att ta till någon avlägsen destination på andra sidan haven. Lite som jag, ungefär. Nog är vi väl lite smått briljanta, både fartyget och jag?
Briljans klockan 07.52 den 30/10 2022
Ett skepp kommer lastat. Snart är det försvunnet i fjärran på sin väg mot mål där nya vänner och erfarenheter väntar.
Poletten har trillat ner. Äntligen, skulle man kunna säga. Livet är inte långt nog för att man ska gå igenom det som dystergök. Under sommaren och hösten har jag funnit sinnesfrid. Jag har styrt upp mig. Vissa saker har inte gått som jag önskat här i livet men å andra sidan är det också mycket som gått bra. Så hur gör jag nu då? Behöver jag månne en inspirerande lärare? Eller uppfinner jag det fortsatta livet ensam?
Sinnesfrid, var det ja. Jag tappade den i oktober 2017. Det är i dagarna ganska exakt fem år sedan. Sedan dess har jag förgäves sökt den. En strategi har varit att ha balans i sömn, kost och motion. En annan att baka bröd och odla pelargoner. Ytterligare en att utveckla mina sätt att uttrycka mig. Undvika onödiga konflikter. Ducka lite i undervegetationens svalkande skugga. Och, förstås, bli kär, älska igen och på olika sätt uttrycka det. Men viktigast: acceptera mitt liv och läge som det faktiskt numera är – och laga därefter.
Usch, vilka vägar jag varit ute och snurrat på sedan oktober 2017. Elias och Barnes, Hattie och Piaget, ständigt kämpar de om herraväldet över min själ. Karaktärerna Elias och Barnes står i filmen Plutonen för olika synsätt på kriget i Vietnam. Elias har tappat tron på krigets rättfärdighet och känner att USA är på väg att förlora. Barnes anser att ändamålen helgar medlen, att segern måste uppnås oavsett pris. De olika synsätten delar gruppen och soldaterna i plutonen börjar frukta varandra lika mycket som fienden.
Jean Piaget är en av de forskare som haft störst påverkan på den moderna pedagogiken. Det är inte helt enkelt att förklara men lite övergripande kanske man kan säga att hans teorier innebär att kunskap uppkommer genom att eleven/barnet själv ska upptäcka eller konstruera den. En annan inflytelserik forskare på området är John Hattie som istället menar att det avgörande för individens kunskapsutveckling är vad läraren gör. Hen måste bedriva tydlig undervisning och synligt lärande. Eleverna behöver förvisso kunskapsmål och återkoppling, samt mötas av höga förväntningar, men i det stora hela är det läraren som är avgörande. Någon att ta rygg på.
Hur kan döden vara så bottenlöst förtvivlad för den som redan visste att, och när, den skulle komma? Ja, säg det den som kan. Sorg kommer, som alla starka känslor, med ett helt följe av förnimmelser. Men håll ut, bäste potentiella läsare, för detta handlar inte om Malin. Hursomhelst. Strax efter begravningen, och efter att min decimerade familj flyttat till ny adress, gjorde jag något som så här i efterhand framstår som lite märkligt. Midsommar stod för dörren och jag mäktade inte med att fira den som vi brukat samtidigt som jag inte ville beröva flickorna det. Så jag skickade dem till morföräldrarna och åkte själv till en riktigt gammal god vän från förr och firade midsommar i Stockholms skärgård. Dagarna efter besökte jag släkt, bodde på hotell Diplomat, tog en springrunda på Djurgården, åt råbiff på Operakällarens bakficka, shoppade på NK och gick på operan.
Ett glas bubbel i guldfoajén på operan
Varför var det så märkligt, kan man undra. Jo, det är inte lätt att som medelålders plötsligt tvingas att på nytt uppfinna sin livskunskap. Det blev svårt att manövrera i livet. Jag försökte ju, då, midsommaren 2019. Jag gjorde allt som jag alltid brukat göra när jag besöker Stockholm. Kända hjulspår som jag tog för att jag inte kände till något annat. Men det var inte en framkomlig väg.Jag ser alltså beteendet som märkligt. Inget ont om Daniel (min gamle vän), midsommaren i Stockholm var trevlig, men jag borde firat med mina döttrar. Midsommar är en tid att älska, hänryckningens tid, och den bör firas (i Dalarna) tillsammans med viktiga människor.
Hattie och Elias faller mig mer på läppen än alternativen. Jag vill gärna tro det, iallafall. Inte för att jag tror att jag håller på att förlora kriget, det har jag redan gjort, men det gäller moraliska överväganden. Man går ju genom livet full av sin självtillräcklighet och tror sig klara allt. Så händer det ofattbara och man ser, efter ett tag, hur mycket man både behöver och saknar. Visst finns den akuta hjälpen där men det är först senare man riskerar att gå vilse i den vietnamesiska regnskogen. För att hitta ut behöver man en förebild, en vän, någon som leder, hjälper och följer. Och ibland: älskar. Någon att ta rygg på.
Jag använder både Oliver Stones film från 1986 och de pedagogiska forskarna som metaforer för livets metoder och utmaningar. Låt mig istället avsluta högst konkret. När det kommer till en relation går det inte med vilken dussinlirare som helst. Nej, då vill man, iallafall jag, ha någon att inspireras av, en game changer, en bästa vän, någon att upptäcka resten av livet och världen med. Har man en gång upplevt det kan man inte nöja sig med mindre. I (hittills) avsaknad därav får jag framleva mina dagar genom att försöka vara en så inspirerande lärare jag kan. Motionera, vistas i fjällen och resa till Rom (Pantheon är magnifik också upplevd i ensamhet). Kanske borde jag förresten se Plutonen igen – jag har den ju både på VHS och DVD.
Elias i slutscenen
Ständigt kämpar alltså Piaget, Hattie, Barnes och Elias om herraväldet över min själ. Men man får inte ta den kampen som ursäkt för att undandra sig ansvar. Man vet inom sig vad man vill, hur det känns. Och jag har länge varit något av en person jag inte vill vara.
Jag inser att jag kanske aldrig kommer att finna kärleken igen. Den insikten utgör den verkliga kampen. Kanske kan det sista som sägs i Plutonen också få avsluta min text. Det är ett vackert citat tillämpbart på mitt liv som det sett ut från 2017 fram till alldeles nyss.
I think now, looking back, we did not fight the enemy, we fought ourselves, and the enemy was in us. The war is over for me now, but it will always be there, the rest of my days…But be that as it may, those who did make it have an obligation to build again. To teach to others what we know, and to try with what’s left of our lives to find a goodness and a meaning to this life.
Det tog fem år. Men jag kan faktiskt i detta nu säga att jag äntligen uppnått sinnesfrid. Poletten nådde slutligen botten. Bli kär, älska igen, det är grejen. Tills så sker väntar jag väl i hörnet vid Seven Eleven. För kärlek är helt livsnödvändigt. Det, om något, har jag lärt mig här i livet.
Hur ska man, som varandes ett stycke drivved på livets ocean, manövrera?
Med termen kejsarbrev avses en officiell skrivelse, ett oomkullrunkeligt (älskar det ordet!) direktiv, ett påbud som inte tål några motsägelser. I vår moderna tid är ett synonym partipiska.
Begränsa dig till nuet, säger den romerske kejsaren Marcus Aurelius.
Ibland, när missmodet drabbar, tänker jag att vi allt är bra enkelspåriga vi människor. Påfallande ofta tycks vi vara någon form av sittande ankor pickande efter smulor medan de smarta, de utstuderade, de med agendor, kammar hem det stora spelet.
Alla är ett geni, säger Albert Einstein.
Vi är så otroligt uppkopplade. Villigt ger vi via surfvanor, smarta telefoner, tv-apparater, luftvärmepumpar (som jag själv just köpt), dammsugare med otroligt mycket mera, bort vår integritet (personliga data) mot gratis e-post, rabattsystem och konton på sociala medier. Vi säljer oss själva, vår integritet, för blingbling. Betänk alla mikrofoner och kameror våra smarta prylar har. Betänk all data de kan samla in och lägga i (exempelvis det kinesiska) molnet. Jämförelsen med när conquistadorerna köpte gruvor i Argentina eller Manhattan för några pärlor och sprit, är intressant.
I solens följe lämnade vi den gamla världen, säger Columbus.
Strax innan pandemin drabbade världen med full kraft gick jag till Claes Ohlson för att inhandla 150 par engånghandskar av plast. Jag har kvar 148 av dem. Se där en rationell förberedelse av en pandemi.
Ge aldrig upp – ge aldrig, aldrig, aldrig, aldrig upp, oavsett om det gäller små eller stora, mer eller mindre betydelsefulla saker, säger Churchill.
Runt om i länet, och landet, skapas så kallade storkoalitioner, uppgörelser mellan främst moderater och socialdemokrater. Inget ont i det – man får samarbeta, eller låta bli att samarbeta, med vem man vill. Jag ser emellertid ett nytt politiskt landskap växa fram. En socialdemokrati och en höger med gemensam agenda: att marginalisera de liberala mittenpartierna C och L. Det blir ju lite lättare för dem på det viset. Högern och S behöver på detta sätt enbart förhålla sig till var sin bråkig ytterkant: V och SD. Planen är utan tvekan att försvaga den liberala mitten inför valet 2026. Smart tänkt. Jag har inget belägg för att det utgått något kejsarbrev från högerpartiernas eller socialdemokraternas ledningar om detta men anser att trenden är tydlig.
Sista fullmäktige i den döende mandatperioden släpar sig lite småtrevligt mot sitt slut. Sossar och moderater gosar. Jag blir så förvirrad, är jag opposition eller majoritet? Gamla allianser har hittat nya vägar. Glöm inte att den bak du sparkar på idag sitter ihop med den rygg du dunkar i morgon.
Det är till mitten politiken går när den ska dö, sa någon jag glömt namnet på i en mycket intressant artikel nyligen.
Den gamla mandatperioden lägger sig sålunda till vila, saknad av ingen och älskad av få. Det känns som om jag blivit något av pånyttfödd, som om jag just fått mitt liv tillbaka. Begåvad med erfarenheter tittar jag framåt, både inom politiken och den fria tiden.
Gondolen är tungt lastad med framtidens hopkurade stenar, säger Tranströmer i sin fantastiska diktsamling Sorgegondolen. Ska man läsa en diktsamling i sitt liv rekommenderar jag, av hela mitt hjärta, den.
Jag kan inte göra mig fri från misstanken att vi i oförstånd återkommande säljer Manhattan för lite blingbling och sprit. Å andra sidan, vem vill äga Manhattan? Det finns, som jag brukar säga, två sorters människor i världen – de som vill och de som inte vill äga Manhattan. Jag tror vägen till sinnesfrid tar en omväg runt mitt metaforiska Manhattan. Livet är som en burk man en gång fick på fars dag fylld med kärleksfulla små meddelanden om ens personlighet. En burk som man öppnar då och då för att må lite bättre.
Några lyckopiller
Mitt inre kejsarbrev slår fast att jag de senaste åren stundtals varit ur kurs under den seglats som normalt sett benämnes livet. Jag har visserligen inte sjunkit, ibland utsatt mig för plågsam stiltje, ibland seglat åt helt fel håll, men stundtals varit rejält ur kurs. Nu beordrar min inre kejsare mig att åter sätta segel.
Det är många här i staden som engagerar sig i trafikfrågorna. Det är inget nytt. En väsentlig del av ordningsstadgan handlade redan 1922 om trafiken. Jag hade stort nöje av att studera den och här följer, med foton från kommunens mediebank, första delen.
Förslag till särskild ordningsstadga för Falun
Kapitel 1 Trafikbestämmelser
Det var fint att ha bil på 20-talet
Paragraf 1
Moment 1. Körande eller ridande skola över allt, där ej hinder möter, följa den vänstra sidan av körbanan. Den som fördas i skritt, skall hålla så långt åt vänster, så långt omständigheterna medgiva, utan att trafiken på gångbanan besvära. Nödgas på grund av mötande hinder körande eller ridande lämna körbanans vänstra hälft skall han, så snart hindret passerats, återvända till den vänstra sidan. Skall körande eller ridande stanna på den högra sidan må körbanans högra sida ej lämnas, förrän det är nödvändigt.
Moment 2. Vid vändning i gathörn till vänster skall den körande hålla nära körbanans vänstra sida och vid vändning till höger köra i stor båge samt därefter omedelbart ansluta sig till vänstra sidan.
Moment. 3. Körande eller ridande, som möter annan körande eller ridande, skall hålla vänster. När någon körande eller ridande bakifrån kör ikapp körande eller ridande skall det ske till höger varvid den, som kör eller rider framför, är skyldig att hålla undan vänster. Det är icke tillåtet att rida eller köra förbi körande eller ridande i gatukorsningar eller å platser, varigenom stockning i trafiken kan uppstå. Där två eller flera körande ej komma fram på en gång skall den, som kör, arbetsåkdon, lämna vägen fri för personåkdon samt den, som kör olastat jag fordon, för lastat.
Moment 4. Det åligger körande och ridande att genom tillrop eller signal åt den som för honom vara i vägen, giva signal att skynda undan samt i händelse av behov sakta farten eller stanna. Körande skall, då han saktar farten eller stannar, höja piska eller hand till tecken för körande, som följer efter, samt vid vändning om gathörn eller in på gård med handen giva tecken, åt vilket håll han han ämnar köra.
Moment 5. Signal från automobil eller motorcykel skall vara kort och får ej nödvändigtvis upprepas. Å motorfordon, som står stilla, får motorn ej gå med full fart (rusa) längre stund än som åtgår för att sätta fordonet igång.
Moment 6. Körande och ridande äro skyldiga att hålla vägen fri för tågande militärtrupp, liktåg och andra processioner, djurtransporter och uttryckande brandmanskap.
Moment 7. Vid körning av arbetsåkdon är det körsven förbjudet att därå intaga annan plats än sådan, varifrån han har hästen i sin hand och fri utsikt framför sig. Finnes ej sådan plats, eller är lasset av sådan beskaffenhet, att hästen anstränges eller att annan olägenhet uppstår, genom att körsvennen befinner sig på åkdonet, skall han gå bredvid detsamma.
Moment 8. Ingen få gå på gångbanan, när han kör, eller därifrån leda hästar eller boskapsdjur; och det är körsven jämväl förbjudet att onödigtvis svänga eller smälla med piskan.
Moment 9. Då körbanan är smutsig, skall körande begränsa hastigheten, så att i närheten varande personer ej utsätts för onödigt smutsstänk.
Moment 10. När någon stannar med åkdon å gata, skall, där annan plats ej blivit eller varder vid tillfället av polisman anvisad, åkdonet ställas längs körbanan så långt åtsidan därav som kan ske utan hinder eller olägenhet å rörelse vid intilliggande gångbana. Ej må någon stanna med häst eller med åkdon hålla framför gatumynning eller i gatukorsning så att hinder eller olägenhet därav kan uppstå för dem, som skola köra om gathörn eller så, att gångbana stänges. Där åkdon stå vid ena sidan av gatan, är det förbjudet att med åkdon stanna vid motliggande del av gatans andra sida, så framt mellanrummet ej lämnar tillräcklig plats för obehindrad färd med två åkdon samtidigt. Nu meddelade beslut gäller dock inte den tid som åtgår, för åkandes i- eller urstigande. Det är även förbjudet att låta åkdon under längre stund bli stående å gata, där denna är så smal, att tvenne fordon ej obehindrat kunna mötas å det stående åkdonet och motsatta kanten av körbanan befintliga mellanrummet.
Moment 11. Vagnar, som bida å gata eller annan allmän plats för att hämta personer från allmänna eller enskilda tillställningar, skola ordnas så, att de icke är till större hinder för trafiken, än som är oundgängligt och kunna framköras i ordning efter upprop.
Källor:
Falu stadsfullmäktige, handlingar och protokoll 1922
Jag växte upp i stadsdelen Elsborg, på adressen Engelbrektsgatan 2E, granne med Elsborgs slott. Jag delade adressen med två föräldrar och två syskon.
På den tiden var slottet öde, ännu inte ombyggt till lägenheter, och man kunde leka i det – fast det fick man inte – vilken var mycket spännande. På vintrarna, i synnerhet den 1983, kunde man delta i skidtävlingar i Kåreparken (döpt efter en känd bock) som ligger längst upp (nordväst?) i stadsdelen. Jag minns att jag under ett av skidloppen, det 1983, funderade över hur gammal parken egentligen var. En liten historielärare i vardande, måhända. Frågan har, tillsammans med många andra frågor, fortsatt eka i mitt saligt uppblåsta, tomma huvud. Så jag har, som alltid, eftersom jag generellt sett inte gillar när frågor trängs med tystnadens eko i huvudet, sökt svaret. Den här gången på arkivcentrum.
Nedre Elsborg. Elsborgs slott. I förgrunden Järnvägsparken som på 1870-talet var ett enda stort slaggvarp. Detta är före Myntgatans tid. I den lilla fyrkantiga byggnaden hämtade Elsborgsborna sitt dricksvatten.
I Faluns stadsfullmäktige satt år 1922, alltså året efter den allmänna rösträtten införts, trettiotvå personer. Två av dessa var kvinnor. De omnämns i protokollen som ”fröken Anna Holmquist” och “fru Hanna Saxin”. Det var, fann jag, många spännande (iallafall för en nörd som jag) saker som inträffade här i staden för ganska exakt hundra år sedan, saker som dessa trettiotvå personer hade att besluta om.
Bland annat redogjordes för kallbadhusets verksamhet under föregående år. Det hade hållit öppet mellan maj och september och under denna tidsperiod besökte 3669 personer som gick under taxan 15 öre badhuset medan 3848 personer betalade 10 öre. Totalt över 7000 besök, alltså. Man hade tydligen rabattsystem redan då. Att duscha var mer exklusivt och kostade 30 öre och ett säsongskort gick på 12 kronor, vilket – har kollegor vänligen upplyst mig om – motsvarar 360 kronor idag. Falu simsällskap simskola disponerade förövrigt badhuset två timmar per dag.
En kommitté under en viss Arvid Flodström presenterade för de trettiotvå sina förslag om namn på stadens parker:
Belägenhet och förslag till namn:
Området söder och väster om Kullen: Vasaparken
Plantering vid Åsgatan: Stureparken
Plantering vid Tegelbacken: Östra Järnvägsparken
Plantering vid Fisktorget: Fisktorgsparken
Plantering vid Kristinegatan: Kristineparken
Plantering vid Nybrogatan-Åsgatan: Kronbergsparken
Öppen plats vid Kvarn: Kvarnbacken
Vattenresovoiren (sic) Lustigknopp
Öppen plats vid Kyrkbacksvägen: Vårfruparken
Plantering vid Östanfors: Östanforsparken
Kålgårdsudden: Kålgårdsudden
Plantering vid badhuset: Badhusparken
Plantering vid Hyttgatan: Engelbrektsparken
Plantering vid Hästtorget: Hästtorget
Plantering vid Myntgatan: Västra Järnvägsparken
Plantering vid Styraregatan: Kåreparken
Plantering vid Husmodersskolan: Daglösparken
Arkivet erbjöd mycket mer att fördjupa sig inom, till vilket jag ämnar återkomma. Men efter att jag studerat listan på namnförslag på parker förlorade jag mig i barndomens minnen. Som när jag i årskurs fyra konstruerade mitt livs första historieprov till min lärare Olle Larshans på Södra skolan. Som alla timmar vi elsborgsungar lekte i Hästparken och ibland Kåreparken. Som alla goda minnen med familj och vänner från Engelbrektsgatan 2E.
Jag framlever numera mitt vuxna liv på samma adress. Det är samma radhus, fast adressen är Engelbrektsgatan 2A. Kanske mindes jag en god tid när jag för ett par år sedan flyttade tillbaka. Kanske är detta vad som anses med uttrycket att gå i barndom. För A kommer ju före E? Numera delar jag dock adressen med två döttrar och även om min bror och far ibland hälsar på och vid dessa tillfällen gärna minns den gamla goda tiden flyttar döttrarna ständigt fokus till nuet. Tack och lov, antar jag.
Tänka sig att jag en dag i oktober 40 år senare skulle finna svaren på frågorna jag ställde mig en vinter i Kåreparken 1983. Iallafall något av en tröst för tigerhjärtan. Jag menar, jag vann ju inte skidtävlingen. Givetvis gjorde jag inte det.
Klipp från Carl-Owe Carlsson
Döttrarna tittar oförstående på mig. Leka i slottet? E? Hämta vatten? Bara Wi-Fi fungerar är livet rimligt. Var sak har sin tid, förmodar jag. Tänk om det var Olle på Södra skolan som avgjorde mitt yrkesval?
En av mina idoler är Torgny Segerstedt. Han är känd för sin samtida kritik av Hitler och nazismen. Trots påbackning från Sveriges regering och det nazistiska Tyskland stod han på sig. Känd är formuleringen, några dagar efter att Hitler tagit makten 1933, Herr Hitler är en förolämpning.
Det har nämnts tidigare: fascism kommer från latinets fasces vilket betyder spöknippe. Ett enstaka spö kan man bryta men ett helt knippe är svårare. Innebörden är att individen är meningslös medan kollektivet är viktigt och starkt.
De bara växer och växer. Landets näst största parti är numera SD. Det är svårt att ta in. Efter valet har frågan om hur man, vi andra, ska se på partiet och dess väljare blossat upp. Åsikten att SD inte är ett fascistiskt parti är tämligen etablerad. Inte heller rasistiskt, åtminstone inte rakt av. Uppfattningen att SD är ett parti bland andra men med ofta dålig politik och ibland rasistiska, homofobiska, sexistiska, och islamofobiska inslag samt med företrädare som beter sig märkligt tycks utgöra konsensus.
Det mångkulturella samhället är komplicerat men egentligen något fullständigt naturligt. Varje människa är ju mer än en sak. Jag själv, exempelvis, är bland annat lärare, man, socialliberal, svensk, falubo, heterosexuell, (ensamstående) pappa, son, centerpartist, bror, körsångare, protestant. Alla dessa saker innebär olika roller och identiteter. Fascismen avvisar detta. Den kräver nationalismens exklusivitet. Men alla har som sagt fler identiteter än exempelvis ”svensk” och ibland krockar dessa identiteter. Fascismen accepterar emellertid inte någon krock eller kompromiss, den vill renodla endast en identitet: nationalismen.
Fascismen menar alltså att endast en identitet är möjlig, att min nation är överlägsen och att mina skyldigheter enbart är mot den. Inga andra intressen kommer före nationens. Allt som tjänar nationens intressen är bra och allt som inte gör det är dåligt. Fascistens liv är enkelt och hens tillvaros moraliska dilemman och problem lätta att lösa. Fascismen förser dessutom sin tillbedjare med exklusivitet och tillhörighet.
Vi är i allmänhet rätt dåliga på att förklara vad facism är, det sker ofta genom att slå på stora trumman. Och när vi gör det, exempelvis genom exemplet Förintelsen, uppstår problem. När den som nås av fascismens lockrop ser sig i spegeln ser hen inte någon massmördare. Det där är inte jag – alltså är jag inte någon fascist, tänker vederbörande. På så vis skjuter vi över målet. Men ondskan (jag ser fascism som något ont) är mer komplicerad än så. Den är nämligen vacker. Reflektionen ur den fascistiska spegeln visar något fint, gott och överlägset. Den visar det vackraste landet i världen med det bästa folket som den som speglar sig är en del av.
Detta låter ju illa. Och vi vet hur det slutar. Uppsidan är att besvärjelsen släpper ganska snart. Efter andra världskriget begick ungefär 20% av nazisternas ledare på olika nivåer självmord medan resten, liksom befolkningen i stort, hittade och bejakade andra identiteter hos sig själva. Visst har Tyskland och dess befolkning jobbat hårt med skulden efter kriget. Visst skördar högerpopulistiska partier just i detta nu framgångar runt om i världen. Men det går att vända utvecklingen även om kostnaden är hög.
Kan man skälla SD för att vara fascistiskt? Nja. Forskningen säger i stort sett nej – om än med med reservation för vissa drag (se länk nedan). Då infinner sig frågan som jag så ofta ställt mig: hur många spår kan vi acceptera? Hur mycket eller lite sprungen ur fascismen kan man vara?
Jag har missbedömt hur stark viljan är att samarbeta med SD hos många borgerliga politiker och väljare. Det är bara Centerpartiet som håller gränsen. Men gör vi, jag, rätt? Är min paria rimlig? Kan man samarbeta med åsikter som sexism och rasism för att få igenom bra politik? Nej, jag anser inte det. För då undergräver man på sikt sina egna värderingar. Man legitimerar de åsikter man inte vill ha. Samtala och debattera, ja. Inte samarbeta.
Kollektivet är förvisso viktigt och ofta starkt men det kan faktiskt ha fel. Det krävs, som jag ser det, ansvarstagande individer för att bygga ett bra kollektiv. Därför behövs liberala tankar som en motvikt till nationalismens vägar. Jag kommer inte att backa från min övertygelse. Jag hälsar, pratar och debatterar gärna med SD:s representanter, eller med verkliga fascister, men samarbetar gör jag inte – det vore att en förolämpning mot min idol Torgny Segerstedt.
Det finns några läsvärda böcker om den mänskliga naturen. Ofstads Vårt förakt för ondska, Bergmans I grunden god, och Hararis tre böcker som 21 tankar om det 21:a århundradet är intressanta. Man kan även läsa vad några ledande forskare anser om att kalla SD fascister här. Artiklar och information om Segerstedt finns på torgnysegerstedt.se
Kent Ekeroth ska bli oppositionsråd i Region Dalarna. Driver någon med mig? Det är inte roligt längre, isåfall. Om det nu ändå är på detta vis, hur ska jag hantera det?
It takes a fool to remain sane, sjunger The Ark. Rätten att driva med någon står över rätten att förbjuda det, säger Rowan Atkinson. Löjet är retstickans börda, menar Henrik Dorsin.
Diminutiv är en form för att beskriva litenhet. Exempel är minimal, obetydlig, försvagad – alltså motsatsen till ord som magnifik och storslagen. Formen används oftare för att uttrycka en känsla för subjektet än för litenhet i sig vilket gör att det hela lätt övergår till en av de klassiska härskarteknikerna: förminskning. Men lilla gumman…
Det är, enligt psykologin, inte ovanligt att vi människor håller fast vid våra övertygelser trots insikt om att de (ibland) är felaktiga. Vi vill inte ändra oss, helt enkelt. Och även om vi motvilligt gör det lämnar de tidigare (falska) övertygelserna spår.
SD i maktposition är inte en fråga om demokratins fall. Jag tror inte partiet kommer (lyckas med) att införa diktatur. Nej, SD-frågan är en fråga om värderingar och principer inom demokratins ram. Det finns några frågeställningar att förhålla sig till i sammanhanget. Är rösterna på partiet en missnöjesyttring och alltså inte ett uttryck för rasism? Beror missnöjet isåfall på andra partier? Kan man samarbeta med ett parti som tycker att farthinder utanför en förskola är viktigt samtidigt som det inte ser judar, samer och muslimer som riktiga svenskar?
Påve Clemens VI, 1291-1352, var den fjärde av påvarna som huserade i Avignon under det som kallats påvarnas babyloniska fångenskap (med termen avses när påvarna inte bodde i Rom eller när det fanns två påvar, en i Rom och en i Avignon). Clemens är en intressant figur och jag har besökt hans bostad, palatset i Avignon, två gånger. Det är magnifikt. Storslaget. Men jämfört med Vatikanen är det inte mycket att hänga i julgranen. Se där ett perspektiv på diminutiv.
Clemens flydde inte Avignon under digerdöden och överlevde medan en tredjedel av hans kardinaler dukade under. Att han lyckades med det konststycket lär ha berott på att han följde läkarnas råd att tillbringa sin tid mellan två enorma eldar. Läkarna såg nämligen pesten som subjekt, ett väsen, som fruktade elden. Effekten blev att den extrema värmen hindrade pestbärande loppor att komma nära. Han lär, tänker jag, haft det ganska tråkigt mellan eldarna under den varma provensalska sommaren. Clemens valde senare en annan väg när intoleransen ökade i hans samtid: han skyddade områdets judar när de förföljdes anklagade för att ha startat pesten.
Att inte anse någon som svensk på de premisser som anges ovan är att förminska människovärdet. Förminskande är också att svepande kalla en väljargrupp rasister. Att placera sig mellan två eldar och klara sig undan pesten är att ha tur. Likaså att födas i dagens Sverige. Att rädda oskyldigt anklagade undan förföljelse är att följa en god princip. Likaså att inte i förväg göra upp med vedervärdiga åsikter för att åstadkomma farthinder utanför en förskola. Det går nämligen att åstadkomma utan att legitimera de vedervärdiga åsikterna.
Så till den brännande (!) frågan om det är okej att av missnöje rösta på ett parti som (enligt min uppfattning) är rasistiskt. Såklart det är. Väljarna har aldrig fel i en demokrati. Kanske förstår alla som röstar på SD innebörden av partiets politik men vill inte ändra på sig? Kanske är det istället jag som har fel och vägrar ändra mig?
Jag ansvarar för mitt samvete. Samvetet säger mig att världen inte är liten, att en annan väg än missnöjets är möjlig, att medmänsklighet och tolerans bygger den liberala demokratin starkare. Det håller inte SD med om. Den som väljer att rösta på det partiet får ta det på sitt samvete och ansvar. Jag presenterar vad jag står för och håller man inte med accepterar jag det. Jag strävar inte efter makt så mycket att jag samarbetar med den typen av åsikter. Varför? Man kan uttrycka det så här: Med sig för dessa åsikter pestloppor. Man måste därför hålla samvetets eld brinnande om man inte själv ska gå under.
Som man bäddar får man ligga. Det tycks alltså i skrivande stund som om Kent Ekeroth blir nytt oppositionsråd i region Dalarna. Det var mannen som viftade med järnrör och skulle utvandra till Ungern för där släpper man inte in invandrare. Det finns ingen anledning att förminska intentionen i det påståendet.
På engelska är ett synonym för diminutiv diminish. Nu testas vi igen. Som vi gjort så många gånger förr genom seklerna. Det spelar ingen roll om hundra procent röstar på SD. Jag väljer en annan väg. För det finns ingen bot för ett brutet samvete. Då låter jag det hellre vara. Man kan låta bli att förfölja människor, då som nu.
I passed the test. I will diminish…and go into the West…and remain Galadriel.
Det vapen jag förfogar över är ironin, sarkasmen, löjet och driften. Med dessa vill jag försöka betvinga intoleransen, förminska ondskan, besegra eländet. Så ser min arsenal ut inför den kommande mandatperioden – om jag får förtroendet att representera mitt parti på någon position utöver fullmäktige (som redan är klart). Om vissa får missnöjesrösta i demokratins namn får andra driva och skämta. Så det så. Så jag säger: hellre språkrör än järnrör, heter SD:s kvinnoförbund bruna bönor?
Because ridicule will a no shame. Oh, it’s just a way to eclipse hate. It’s just a way to put my back straight. Oh, it’s just a way to remain sane.
Det är så mycket jag skulle göra om jag bara kunde. Fred på jorden, rädda planeten, väcka de döda till liv. Men jag är ju trots allt bara människa och man kan inte begära för mycket, det vore omänskligt. För att kunna återuppväcka de döda måste man nog dessutom göra någon form av uppgörelse med Gud.
En dotter väcker mig mitt i natten. Hon är upprörd. Tårarna rinner. Jag tror att hennes känslor har med Malins bortgång att göra men det visar sig vara fel. Hennes förtvivlan beror på att hon vill att jag träffar någon att älska så jag inte blir ensam när hon och hennes syster flyttar ut.
Det enda jag vill säga glimrar utom räckhåll som silver hos pantlånaren. Så säger Tranströmer.
Jag måste skynda mig att leva, det är så mycket tid som gått förlorad. Så säger Too-Ticki.
Det som intresserar mig är att vara människa – inte en minnenas fånge. Det är påfrestande att leva med minnen som inte hjälper, som gör allt värre. Detta envisa förflutna som hela tiden återkommer smakar saknad. Till det kommer små och stora saker jag ångrar att jag inte gjorde medan hon fortfarande levde och var frisk. Jag borde sagt det och det, inte åkt bort den där helgen… Jag är trött på detta ältande. Utmattad, faktiskt.
Jag har under de tre och ett halvt år som gått sedan hon dog blandat in henne i alla situationer i mitt liv, även de lyckliga stunderna. Det ger ingen lättnad. Det gör mig dels omöjlig att leva med och dels till en dålig förälder. Att vara med mig är att samtidigt umgås med en skugga från en omöjlig konkurrent. På så vis är jag fången. Bakbunden. Otålig inför nuet, fientlig till det förflutna och berövad en framtid känner jag mig som oskyldigt dömd till fängelse på livstid. Enda sättet att för en liten stund undkomma är genom självbedrägeriets lyx eller fantasins flykt.
Jag lever därför som en främling, eller gäst, i mitt eget liv. Blind för den omvärld som kan rädda mig eftersom jag tycks föredra att ägna mig åt att vårda minnets bojor. Via gamla bilder och filmer jagar jag ett förflutet där ett visst ljus, känsla eller stämning skapar den atmosfär jag saknar. Jag gör upp med mig själv de stunder jag inte minns hur det faktiskt var. Minnet är på det viset mer krävande än verkligheten, det förvandlas till en fiende. De gånger minnet sviker fyller jag i luckorna. Jag måste därför ständigt påminna mig om att vår kärlek var inte överlägsen andras. Den var helt vanlig.
Strategin, för att slippa undan den dagliga holmgången med minnet, har varit att fylla min dag med så mycket det bara går. Jag läser politiska handlingar, konstruerar lektioner, rättar uppgifter, drygar mig med mina tonåringar, sjunger i körer, går på möten, fester, lyssnar på nyheter, springer, läser och… ja, allt som går. Jag är inte en person att tillbringa någon längre stund med, alltså.
Insikt. Jag måste finna mig i att leva utan henne. Ett helt vanligt liv. Jag har sagt det så många gånger, redan. Men det känns annorlunda den här gången. Jag har vid det här laget sagt allt som finns att säga och det jag inte förmår uttrycka får ligga kvar hos den tranströmska pantlånaren. Jag måste nämligen skynda mig att leva.
(Själv)insikt. Jag älskar livet, människor och är nyfiken på framtiden. Jag måste låta henne gå om det ska vara någon mening med något. Jag avslutar härmed sorgebloggandet med en favoritbild, sedan får det vara. Ni som kände henne får minnas henne på egen hand (hallå, självinsikt, det gör alla redan. Alla utom jag).
Jag både skrattar och rörs av min dotters omtanke men inser att frågan är värd att tas på allvar. Vi viskar länge i mörkret om livets olika faser och realiteter, sedan sjunger jag så tyst jag kan Lullabye. Jag kan den hyfsat eftersom vi sjöng den i kammarkören för länge sedan. Hon somnar till sist. Jag smyger ut från hennes rum för att gå till sängs.
Plötsligt stannar jag mitt i steget. Insikt. Sången är lika mycket riktad till mig som till min dotter och det är Malin som sjunger. Det är inte svårt att föreställa sig för vi sjöng den, när det begav sig, tillsammans. Jag stannar uppe länge, berövad sömnens tillfälliga glömska. Jag tänker, funderar, känner.
Insikt. Det är så fantastiskt mycket jag kan göra. Jag är ju trots allt människa. Låt mig därför vara mänsklig. Jo, nog återstår mycket att göra. A deal with god, som Kate Bush sjunger, exempelvis. Eller varför inte en överenskommelse med själva livet? Så får det bli.
Slutsats. Jag är, relativt sett, lycklig. Quo vadis?
Goodnight, my angel Time to close your eyes And save these questions for another day I think I know what you’ve been asking me I think you know what I’ve been trying to say I promised I would never leave you And you should always know Wherever you may go No matter where you are I never will be far away
Goodnight, my angel Now it’s time to sleep And still so many things I want to say Remember all the songs you sang for me When we went sailing on an emerald bay And like a boat out on the ocean I’m rocking you to sleep The water’s dark And deep inside this ancient heart You’ll always be a part of me
Goodnight, my angel Now it’s time to dream And dream how wonderful your life will be Someday your child may cry And if you sing this lullabye Then in your heart There will always be a part of me
Someday we’ll all be gone But lullabyes go on and on… They never die That’s how you And I Will be
Det har varit en intressant mandatperiod. Det har varit en intensiv valrörelse. Inte riktigt så hård och vulgär som jag i förväg fruktade, men intensiv. Jag har då och då, och i synnerhet nu i slutet, påstått att Åkesson skulle, om M fortsätter krympa och SD växa, kunna bli statsminister. Hur kan jag på allvar hävda det, har det undrats.
Camilla
Jag har också återkommande argumenterat att Centerpartiet inte förflyttat sig en meter. Vi står stadigt kvar där vi alltid stått. Det är L, KD, M som på riksplanet ändrat position. (Och faktiskt SD men åt andra hållet, från nazism mot demokrati.) Dessa påståenden retar den nationella högersidan men är fakta.
Mats
Jag inser självfallet hur svårt det är för Åkesson att bli statsminister. Först måste han övertyga M & co om att bli deras kandidat sedan ta sig igenom en statsministeromröstning i riksdagen. I den får inte fler än hälften av ledamöterna rösta emot honom. Sålunda har han som opinionen ser ut inte det stöd som krävs för att bli statsminister, men allt är förstås beroende på valresultatet.
Susanne och Annie
Som ledare för det näst största partiet kommer Åkesson att få frågan av talmannen om han har möjlighet att bilda regering. Svaret kommer sannolikt att vara nej. Det är det troliga. Men det är inte det jag diskuterar. Det jag vill sätta fingret på är att det inte är en omöjlighet att det sker. Osannolikt, ja. Omöjligt? Nej. Man måste kalkylera med möjligheten, även om den är liten, när man lägger sin röst på ett parti som kan tänka sig ett samarbete med SD.
Bröd, skådespel och ett budskap
Varför är man som M/KD/L-väljare så rädd för Åkesson i regering, egentligen? Om SD är ett parti bland andra så är väl allt gott nog? Om ett parti ändrat sig om ett samarbete med SD – varför skulle det inte kunna ändra sig också angående Åkesson som minister? Varför skulle SD nöja sig med att enbart vara valboskap (ett problem som även finns på andra sidan med V)? SD:s huvudfiende är det man kallar vänsterliberala värden. Så även om de står utanför lär de synas i regeringens politik, det kan man vara säker på.
Varför är vi Centerpartister så emot SD? Jo, det handlar om deras syn på människor. Grundläggande liberala värderingar är vikten av alla människors lika rätt och värde, alla människors rätt att vara fria att forma sitt eget liv. Nu är SD riktigt nära regeringsmakten. M, KD och L anpassar redan sin politik och retorik efter dem. Centerpartiet, och Annie, visar att en annan väg är möjlig. Vi väljer medmänsklighet, hopp och framtidstro som utgångspunkt. Det vi påstår om SD är ingen bluff, alarmism eller tomt prat. Det vi varnar för stämmer. SD ställer människor mot varandra, skapar splittring och slänger bränsle på en redan brinnande klimatkris.
SD:s politik innebär sämre rättssäkerhet. systematisk diskriminering, likriktning av kultur och media, ökade utsläpp, kraftig minskning av biståndet. Som Annie säger: ”Centerpartiet kommer aldrig ge SD nycklarna till Rosenbad. En röst på oss är en röst för klimatets bästa och för liberal politik utan främlingsfientlighet.”
Jag beundrar henne. Hon är min partiledare. Min statsministerkandidat.
Min partiledare
Centerpartiet har inte bytt sida. Vi står som sagt kvar. Om valresultatet talar till vår favör tycker jag M och KD, gärna under nya fräscha partiledare, kan återkomma till alliansen så bildar vi en äkta, borgerlig, regering utan stöd från SD. För de lägger förslag mot jämställdhet och klimat, de vill utvisa människor som inte gjort en fluga förnär, de är populistiska och saknar anständighet. Jag är inte socialist, verkligen inte, men jag föredrar Magdalena Andersson som statsminister framför det högernationella alternativet alla dagar i veckan. Åkesson blir antagligen inte statsminister. Men det kan inte uteslutas helt. Han kan definitivt komma att ingå i regeringen om den sidan vinner.
Det har varit en intensiv valrörelse där ett härligt gäng kämpat tillsammans. Nu lutar jag mig tillbaka och avvaktar resultatet. Några minnesvärda ögonblick är när lokala SD under en debatt menade att ”ska DU representera er? Ja, då blir det kul iallafall.” Varvid Susanne, som normalt sett representerar oss i debatter muttrade ”tack för den, men hur roliga är SD själva egentligen?” Susanne, klippan. Eller Agneta, min idol, som alltid stått redo med uppmuntrande och kloka ord (senast nu på Fullmäktige men de behåller jag för mig själv). Och nestor Mats, förstås, den rutinerade hedersmannen. Och Göte! Jag vill följa med på kryssning! Jon, som delar min motvilja för dörrknackning har troget kämpat vid min sida, alla påhejade av general Anne-Li som hållit ihop det. Den alltid lyssnande Daniel och super-Jenny. Ni betyder mycket för mig och jag är glad att jag lärt känna er.
Mats och Agneta
Det har varit tufft men roligt att vara politiker under mandatperioden. När det varit svårt har jag påmint mig om att Malin gav mig sin röst, tillsammans med 143 andra falubor, och det har känts som en hederssak att slutföra det jag åtagit mig. Jag har gjort så gott jag kunnat. Utan stöd och hjälp från de som nämns eller syns i detta blogginlägg hade det inte gått. Tack, ni härliga människor!
Så. Kampanj på stora torget och möjligen dörrknackning återstår. Sedan är det över. Fortsättningen ligger främst i medborgarnas händer men också lite i partiets. Om det inte blir någon fortsättning ber jag att få tacka för mig. Det har varit ett nöje och privilegium. Fler borde prova.
Adolphson 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.