Adolphson

full potential

14 mars, 202114 mars, 2021av adolphson

Jag minns ett tillfälle vid delikatessdisken i Smedjebacken. Ett par i medelåldern stod före mig i kön. Paret hade viss rondör och mysbyxor. Jag snörpte omedvetet på munnen, berättade Malin efteråt. Paret handlade skagenröra och när expediten frågade hur mycket som önskades svarade paret: ”för fyrtionio och femti.”

Varför då, pappa?

Hur påverkar egentligen pandemin vårt grundläggande beteende?

Åsikterna i hemmet blir med tiden fler och intressantare ju äldre alla blir. Detta förhållande torde gälla tills var och en nått sin personliga tipping point. Fast det är onekligen intressant att studera far som i kraft av sin ställning som emeritus numera struntar i om inte allt så åtminstone det mesta.

Fenomenet grupptänkande innebär att alla i en grupp tänker på samma vis utan att någon står för en kritisk eller avvikande uppfattning. Detta kan bero på att den omedvetna viljan att nå enighet är större än viljan att utvecklas. Det kan även bero på fartblindhet eller individers opportunism – alltså att individer säger ja och amen för att göra ledaren till viljes och därmed möjligen förbättra sin egen position inom gruppen. En klassisk ”jaget före laget”.

Det finns många sorters grupper. Företag, lag och föreningar inom idrott, arbetslag, partier, samfund, vänner och familjer. Det finns de som hävdar att förmågan och viljan att passa in i en grupp är evolutionärt betingat, något människan strävat efter sedan Hedenhös, och att denna vår förmåga och vilja till samarbete tjänat oss väl.

I grunden handlar det om att snabbt kunna avgöra vem som är vän, fiende, om att snabbt nå ett mål. Bygga något, jaga något, sälja något, erövra något, vinna en match eller regeringsmakten. Men det är också en fråga om identitet, om vår önskan av att passa in, att accepteras. Iklädda samma lagtröja gillar vi helt enkelt varann. Det handlar i förekommande fall också om att genom gemenskapen inom gruppen känna sig överlägsen och trygg i motsats till den som står utanför.

Grupptänkande medför strävan att minimera konflikter och att så snabbt som möjligt nå konsensus. En harmonisk grupp vinner ju oftare än en dysfunktionell. Eller? Konsensus uppnås enklast genom att minimera influenser och åsikter utifrån. Det är jobbigt och tidsödande med ifrågasättanden och att diskutera alternativ. Men denna underlåtenhet innebär sällan i förlängningen något bra, likriktad mångfald övergår lätt i enfald.

Det finns flera kända exempel på ledare som omgivit sig med ja-sägare och där utgången inte blev så bra: Karl XII, Hitler och Napoleon var förvisso envåldshärskare så det är kanske inte så konstigt att opposition inte förekom. Det slutade illa (jag avser här deras krig i Ryssland). Kennedys misslyckade invasion i Grisbukten (Kuba) är ett mer modernt exempel. Alla, inklusive de närmaste rådgivarna, var förblindade av den gyllene presidenten som bara inte kunde misslyckas. Det gick som det gick också där.

Men kejsaren är ju naken!

Att ifrågasätta, att ställa kritiska frågor, är inte samma sak som att vara negativ. Man blir inom gruppen lätt bekväm, man vilar i övertygelsen att det går tillräckligt bra. Man blir fartblind. Lojaliteten till en grupp är också en mäktig kraft. Allt sammantaget leder likriktningen obönhörligen mot målet medan besluten som ledde till katastrofen sedda i backspegeln framstår som fullständigt vansinniga.

Hur kunde du använda medlemmarnas pengar för att gå på porrklubb? Chefen sa att det var okej, så har vi alltid gjort…

Maslows behovstrappa är en välkänd teori inom psykologin. Vi människor rör oss från det grundläggande biologiska (sömn, föda, sex) via trygghet (säkerhet och stabilitet), gemenskap (vänskap, kärlek, grupptillhörighet), självkänsla (makt, uppskattning) till självförverkligande (utveckling, att bli allt man kan).

Att vara ensamstående förälder med två heltidsjobb. Corona har förenklat vardagslivet. Enkelt hänger dock inte alltid ihop med bättre.

Om pandemins påverkan på individ och grupp är det för tidigt att uttala sig närmare. Om nationers kamp för vaccin och denna kamps inverkan på EU:s eventuella utveckling eller sammanbrott, relationen mellan stad och land eller u-land och i-land, hur vi mår under isolering, anar vi måhända blott tendenser.

Mig och mitt liv har pandemin påverkat något enormt. För min familj går det visserligen ganska bra, vi strävar som alla andra på, vi befinner oss ju trots allt på översta trappsteget på Maslows trappa. Men det är något som gnager inom mig. Vad det är vet jag inte. Kan gruppen hjälpa till? Vännerna, släkten, partiet, kollegorna, körerna? Håller de med eller kritiserar de konstruktivt?

Är jag och flickorna på väg ner i diket? Jag tror inte det. Nej, själv står jag uppe på Maslows topp och gastar om att jag behöver en rejäl jävla fest. Sjunga mig hes, diskutera oerhört mycket nonsens, skratta så jag gråter, gräla med Mange för att avsluta alltihop med att vi gråtmilt faller i varandras armar och dagen efter inte minns vad grälet från början handlade om. En sån fest. Lite längtar jag nog också efter att ha någon att dela en portion skagenröra för fyrtionio och femti med. Om än inte i mysbyxor.

Men en sak grunnar jag över. Nämligen den gamla historiska sanningen att det inte är de som är flest som vinner utan de som är bäst organiserade. Så har det alltid varit.

Viljan att utvecklas är hos min familj är definitivt större än att ständigt nå enighet, så mycket kan jag med säkerhet säga. En annan sak är att jag är uttråkad. Och när jag är det brukar det hända grejer.

Varför då, pappa?

Jag minns att jag fann det lustigt att någon handlade skagenröra i mängd pengar istället för vikt. Lite som på det vis när jag som pojke köpte smågodis på Adolfssons kiosk på Styrsö. Så slog det mig att det var exakt så det var. Paret var så glada och upprymda. De hade inte mer pengar men beslutade sig ändå för att fredagslyxa med de resurser de förfogade över. När jag nu tänker tillbaka på paret skäms jag över min arrogant snörpta mun. Jag tänker att paret står högre upp på Maslows trappa än jag. De mådde så bra inom sin lilla grupp och vem är jag att se ner på det?

Men aldrig du kan ge skagenröra igen till mysbyxepar som stelnat till män. Men lära sig om och av sig själv, kan man alltid – både som grupp och individ.

Tack för det och grattis Tusse!

Källor:

Lundberg, Motivationskoden

Falun/Dalarna, Foto, Historia, Sång och musik, Spännande människor

bild 93 – hästkrafter

12 mars, 202113 mars, 2021av adolphson

Allt kommer och går. Den tekniska nivån utvecklas men mentaliteten hos oss människor förändrar sig mer långsamt.

Dalregementet flyttades 1908 från Romehed till Falun. Jag är inte närmare insatt i regementets historia från den här tiden men kan tänka mig att mycket, då som inför dess nu stundande återkomst, handlade om logistik. Var ska soldaterna bo, hur servar vi fordonen, var ska hästarna bada? Och hur mår sibirienfångarna?

Vänta lite nu. Sa han hästarna? Sibirien?

Efter första världskriget engagerade de så kallade sibirienfångsrnas öde både i Sverige och övriga Europa. En av Sveriges mer kända historiska doldisar, Elsa Brändström (1888-1948) var engagerad i frågan. Det hela handlade om hur krigsfångar från kriget behandlades i ryska läger och Elsas engagemang var måhända inte konstigt då hon var född i Ryssland. Hennes insatser gav henne hursomhelst smeknamnet ”Sibiriens ängel” och renommé långt utanför Sveriges gränser. Även i Falun engagerade frågan som diskuterades i Stadsfullmäktige:

I enlighet med därom av Drätselkammaren i avgivet utlåtande gjord hemställan beslöto Fullmäktige uppå proposition att bifalla den av Musikdirektören Joel Olsson gjord ansökning om befrielse från erläggande av nöjesskatt för en av Dalregementets och Hälsinge regementes musikkårer den 4:e december 1920 konsert för Sibirienfångarne.

Perspektiven är intressanta. Musikkåren vid Dalregementet samlar in pengar till förmån för krigsfångar i läger som var föregångare till Gulag.

Strandbaden, Falun. Foto från Svante Nyberg

Bilden nedan föreställer civila och militära falubor på 1930-talet. Regementet ägde mark vid Runn, vid något som kallades Strandbaden, belägen vid Hälsinggårdsbryggorna in mot stan (bild ovan). Platsen utnyttjades för vård av hästar och soldater.

Hur får jag nu ihop det här? Ja, kanske genom påståendet att när regementet snart är åter här i staden så kan soldaten tvaga sin lekamen genom att nyttja antingen hästkraft eller apostlahäst för att bege sig till det nya badhuset. Eller, enligt den nya flugan, vinterbada.

Allt kommer och går. Säkert finns det såväl dusch som fordon för ändamålet.

Relaterade blogginlägg:

Historiska hästar

Hästparken

Konformitet

Källor:

Arkivcentrum, Falun: Stadsfullmäktige i Falun, protokoll och handlingar 1921

Bild: Falu kommuns mediearkiv

Film och TV, Historia, Mr Hyde/Neanderthalson, Resor

bild 92 – svepskäl

7 mars, 20217 mars, 2021av adolphson

Låt mig först säga att allt som här anges har framlevts i största enlighet med folkhälsomyndighetens rekommendationer och det godaste omdöme. Ja, inte Berlinmurens fall kanske – men resten.

Vi firade sportlovet i Bydalen, två änkemän, en frånskild pappa och deras sex döttrar.

Harald Jäger hade i november 1989 arbetat som gränsvakt i tjugofyra år. Han var trogen DDR och såg Berlinmuren som visserligen beklaglig – men nödvändig. Den 9:e november detta år blev för Jäger en inte helt rutinmässig kväll på jobbet, nej, detta blev kvällen då en människas handling förändrade historien.

Harald hade klentroget tagit del av den märkliga och motsägelsefulla presskonferens regimens ledare hållit tidigare på dagen. Den handlade om östtyskarnas möjlighet att röra sig fritt. Förvirringen tilltog och när Jäger försökte få besked om vad som egentligen gällde fick han till svar att allt var som vanligt. Men det var det inte. När tusentals människor senare samlades och i enlighet med vad som sagts under presskonferensen ville passera gränsen mot väst tog han ett beslut som förändrade historien. Han öppnade muren.

Varför gjorde han det? Svårt att säga. Han hade visserligen vacklande hälsa, kanske hade han därför annat att tänka på och brydde sig inte. Han hade också under sina försök att vinna klarhet blivit utskälld för bristande kompetens, han som troget tjänat i 24 år. Kanske spelade detta in, kanske var han sur och förorättad. Kanske ville han helt enkelt inte skjuta på sina landsmän.

Die mauer har jag sett live på 80-talet.

Faktum kvarstår – han öppnande. Och det nya Tyskland föddes. Men ändå: inget tar slut och inget börjar, allt är ständigt pågående processer. Det är historien som senare avgör vad som börjat och slutat, varför och när.

Jag slinker in på Bydalens värdshus för en öl. Av hänsyn tagen till historien borde det också bli en Jäger, säger jag putslustigt. Bartendern ler lite osäkert som svar på min kommentar om gränsvakten Jäger – men serverar iallafall ölen. De andra har återvänt till stugan men man måste ju tänka åtminstone lite på alla dessa krögare som i motvind kämpar på. Det är nästan ingen annan gäst närvarande så personalen skiner upp och anstränger sig för att visa sig både serviceinriktad och att man följer rekommendationerna. Ölen kommer fort och redan efter första klunken sveper minnena över mig.

Jag ser mig omkring. Ingen här känner just min koppling hit, ingen vet att det för drygt tjugo år sedan var här jag firade bröllopsmiddag.

”Vad har jag gjort?!”. Jag älskar den här bilden, bruden fångad i ett ögonblick innan vi sätter oss till bords.

Berlin är sig idag både likt och olikt. Likaså Bydalens värdshus. Det som finns kvar är kulissen. Platsen för så mycket av min personliga lycka är kvar. Men laddningen från då är borta. Dock gillar jag att vara här för detta är den enda plats jag fortfarande kan låtsas att hon bara är i stugan för att hämta något, att hon kommer alldeles strax. Detta är det verkliga skälet för denna min ensamma afterski.

”Pappa, vi vet att fjällen är mammas plats och Styrsö din. Vi vet att du åker hit för att vi ska känna henne lite extra. Det är fint, pappa”.

Man kan under resor föra samtal det inte alltid annars finns tid för. Dotter 2 låter mig exempelvis förstå att man inte får ge upp eftersom livet är kort nog som det är och att ge upp är slöseri med tid. Det är mycket insiktsfullt sagt. De börjar bli äldre nu, flickorna. Något som förövrigt inte bara visar sig genom insiktsfulla utsagor utan även genom kostnader för liftkort och restaurangers vuxenpris.

Junior agerar med hela sin polismyndighet i det han styr upp och Corona-säkrar toakön på ett lunchhak. ”Först damen där, sedan den lille gossen där…du (alltså jag) väntar till sist”. Han är hård men rättvis.

Jag skrev, i ett frimodigt utslag av desperation, ett litet spel som middagsunderhållning till ungdomarna.

Mel: tipp, tapp (eller vad den heter).

Skärmar lyser, tyst är lilla skälmen, lilla skälmen. Alla stirra, tänd är stora skärmen, stora skärmen.

Tik tok, tik tok, tike tike tike tok, tik, tik – tok.

Se, då väcka pappor upp ur sömnen, sköna sömnen. Åka skidor, släcka lilla skärmen, lilla skärmen.

Tik tok, tik tok, tike tike tike tok, tik, tik – tok.

Hoppas det framgår hur väl rekommendationerna följdes av värdshuset. Föredömligt.

Det är kanske den gyllene medelklassens privilegium men jag måste ändå påtala lyxen i att känna vinden i ansiktet. Att få trivas med släkt och barn. Visserligen stirrar de då och då i sina skärmar men plötsligt händer det, i ett sällsynt infall av klarsyn. ”Vi har det väldigt bra ändå, det är inte så synd om oss pappa”.

Kanske passar det att avsluta med Mark Twains ord: om 20 år från nu kommer du vara mer besviken över sakerna du inte gjorde än sakerna du gjorde. Så kasta förtöjningarna, segla bort från den säkra hamnen. Fånga passadvindarna i seglen. Utforska. Dröm. Upptäck.

Man får följa sin inre övertygelse om vad som är rätt. Inget slutar, inget börjar. Allt pågår. Massor av små händelser och processer i en strid virvlande ström. Rätt som det är öppnar man en stängd gräns och något nytt föds.

Relaterade blogginlägg:

Onoda vs tanaka

Källor:

Ström Melin: Världen sedan 1989

Demokrati och samhälle, Falun/Dalarna, Foto, Historia

bild 91 – herr Grönvall

26 februari, 202126 februari, 2021av adolphson

Då och då har jag i politikens värld hört utsagan att eftersom det aktuella ärendet är brådskande måste det hanteras skyndsamt. Oftast maler dock demokratins kvarnar lika (långsamt) för alla vilket kan uppfattas frustrerande. Ett annat faktum är att det ligger i systemets natur att partier och människor prioriterar olika. Därmed ser man också olika på vad som är viktigt och vad som inte är det.

För ganska exakt hundra år sedan ansåg falubon Carl-Fredrik Grönvall att följande var brådskande.

Motion av herr Grönvall om åtgärder för nedbringande av levnadsomkostnaderna här i staden

Till Stadfullmäktige i Falun

Under nuvarande depressionstider och desamma åtföljande arbetslöshet ligger det den största vikt uppå, att omkostnaderna för vad som hörer till livets nödtorft bliva i högsta möjliga grad nedbringade.

Kunna levnadsomkostnaderna minskas, så kunna även arbetslönerna minskas; minskas arbetslönerna, kan industrien återupptaga arbetet; om att med nya krafter kunna i full utsträckning så småningom upptaga det nu nedlagda arbetet, som dock är källan till allt välstånd.

Det är antagligen under känslan av, att något måste göras i denna riktning, som i orterns tidningar en uppmaning riktats till stadens köpmän att minska sina priser å de oundgängligaste artiklarne. Vad verkan denna uppmaning haft är icke gott att veta; under alla förhållanden är saken för utomstående svårkontrollerbar.

En genom pressen publicerad uppgift å en del nödvändighetsartiklar visa visserligen, att priserna å många av desso äro stadda i ständigt nedåtgående, men i vad mån priserna härå skulle kunna ytterligare sänkas, har icke kommit i dagen. Skall man ernå några verkliga fördelar och skörda några faktiska vinster, fruktar jag, att man måste gå till botten och först göra klart för sig, vad som oundgängligen erfodras för livets nödtorft av livsmedel, beklädnadsartiklar, bränsle m.m.

Är denna fråga utredd, gäller det att framskaffa dessa artiklar till lägsta pris; framkommer man då med vissa bestämda önskemål och anhåller man om vissa bestämda åtgärder från stadens köpmannakår och icke inskränker sig till vissa allmänna fraser, är jag viss om, att denna kår ska ställa sig förstående för tidens krav och göra allt, vad i dess makt står, för att linda nöden.

Men det är icke blott stadens köpmän som man härvid måste vända sig till, utan även till stadens egna affärsdrivande verk och inrättningar, vilka icke genom sin prissättning få verka störande eller hindrande å den allmänna prissänkningen. En allsidig utredning av dessa frågor måste enligt min mening åvägabringas.

Då vi nu efter allt att döma gå till mötes ett år av stora umbäranden för stora delar av vårt folk, är det stadens oavvisliga plikt tillse, att från dess sida allt ha blivit gjort, som göras kan, i detta hänseende. Jag har därföre äran föreslå,

att fullmäktige måtte tillsätta en kommitté å förslagsvis 3 personer med uppgift att uppmärksamt följa prissättningen inom staden å de oundgängligaste artiklarne och genom hänvändelse till stadens köpmannakår söka nedbringa kostnaderna härför, samt

att till Stadsfullmäktige inkomma med förslag, vilka åtgärder som från stadens sida måste vidtagas för att få priserna nedstatta å de artiklar, som anses höra till livets nödtorft, och vad som i övrigt skulle kunna bidraga till levnadsomkostnadernas minskning i samhället; för detta ändamål bör kommitten sättas i tillfälle att taga del av räkenskaper, kontrakt m.m vid de stadens verk och inrättningar, som den påfodrar.

Då ärendet tarvar snabbt avgörande, om något skall kunna uträttas innevarande höst, har jag äran att anhålla, att denna motion omedelbart måtte överlämnas till vederbörande utskott för beredning.

Falun den 30:e augusti 1921

Carl-Fredrik Grönvall

Nödtorft. Hänvändelse. Oundgängliga. Åvägabringa. Vilka vackra ord. Tänk så mycket bättre allt blir med vackra ord. Nå, också vi som lever idag är inne i en svår tid. Också vi brottas med en pandemi. Också vi funderar över vad som hör livets nödtorft liksom över vad som är brådskande.

På bilden nedan syns några av stadens handlare, och klientel, anno 1916. Alltså mitt under det stora kriget. Även om mycket var annorlunda då var också mycket lika. Människor gjorde sina prioriteringar och stressade på. Det fanns ingen demokrati 1916. Inte heller någon pandemi. Annars var det väl på det stora hela tämligen lika.

Vårfloden i Faluån 1:a januari 1916. K F Mossbergs Beklädnadsaffär. American Bazaren. B Danielsson Tobakshandel. Husqvarna nederlag. E A Ström Manufaktur Kortvaruaffär. Avlagda manskläder.

För att sammanfatta. Vårflod 1916, fattigdom och pandemi 1921. Och 2021. Det brådskar.

Källor:

Arkivcentrum, Falun: Stadsfullmäktige i Falun, protokoll och handlingar 1921

Bild: Falu kommuns mediearkiv

Demokrati och samhälle, Historia, Politik

Grisens läppstift vs havets botten

21 februari, 202121 februari, 2021av adolphson

Varför har jag så svårt att tolerera SD? Det är trots allt väldigt många som röstar på partiet. Är det inte lika bra att en gång för alla kliva ner från mina höga hästar och se SD som vilket parti som helst? Allvarligt – är det inte dags att sluta brunsmeta SD?

För att svara på dessa frågor behöver jag först göra en inflygning.

Till att börja med har SD en perspektivlös (och här är de inte ensamma, det medges) syn på migration. Under större delen av den mänskliga civilisationens historia har samhällen gjort skillnad på samhällsgrupper som har rättigheter i det aktuella samhället och vilka som inte har det.

De antika grekerna gjorde skarp åtskillnad mellan medborgare i den egna stadsstaten, inflyttade greker som var medborgare i andra stadsstater (dessa kallades ”xenoi” vilket betyder främlingar och härifrån har vi fått ordet xenofobi), icke-greker (som kallades ”barbarer” vilket anspelade på den – sett ur grekiskt perspektiv – rotvälska som skäggiga typer från typ Asien ansågs tala, ordet barberare har sitt ursprung här vilket ska förstås på det viset att ett välansat skägg tyder på god hygien och därmed utvecklad civilisation), kvinnor och slavar.

Det allmänna ordet för invandrare var ”metokios”, vilket betydde att personen inte var medborgare men heller inte en främling (xenoi), barbar eller slav. Detta förhållande innebar att vederbörande trots sin avsaknad av medborgarskap ändå hade en viss ställning i stadsstaten. Perikles och Aristoteles är två kända exempel på personer som åtnjöt denna status i Aten.

Metokios kunde aldrig bli fullvärdiga medborgare och få samma rättigheter som en sådan eller uppbära officiellt statligt ämbete. Inte heller deras barn. De kunde dock inte bli slavar eller behandlas hursomhelst och de hade i allmänhet rätt att bo i vilken stadsstat de önskade. Kanske är detta att betrakta som någon sorts tillfälligt eller begränsat medborgarskap. Dock tycks åtminstone Perikles ändå innehaft ämbete och gjort karriär i Aten.

Under drygt häften av det romerska imperiets existens innebar det något exklusivt att vara romersk medborgare. Denna rättighet kunde erhållas av kejsaren som belöning för värdefulla insatser eller så kunde medborgarskapet helt enkelt köpas. (Kanske var det detta danskarna hade i åtanke när de krävde en viss mängd rikedom från varje flykting för att tillåta vederbörande att stanna.)

Vilka var de rättigheter som medföljde ett romerskt medborgarskap? Mindre viktigt (eftersom förhållandevis få kunde utnyttja det) var rösträtten i imperiets huvudstad. Något betydligt mer substantiellt var möjligheten att slippa betala vissa skatter, driva rättsfall – om så krävdes ända upp till kejsaren – samt det faktum att en romersk medborgare inte kunde behandlas hursomhelst. En medborgare fick inte torteras (piskas eller korsfästas) eller dömas till döden för annat brott än högförräderi. Att åberopa sitt romerska medborgarskap kunde innebära respekt eller skydd i farans stund. I Bibeln berättas exempelvis om att Paulus undgår spöstraff just på grund av sitt romerska medborgarskap.

Under världens hittills största imperiums, det brittiska, glansdagar på 1800-talet gjordes skillnad på undersåtar och medborgare. Imperiets medborgare hade rättigheter, undersåtarna skyldigheter. Denna princip gällde överallt i imperiets alla hörn och relegerade det koloniala samhället. I takt med att imperiet sedan dess stadigt krympt har också protektionismen i kärnområdet ökat. Historiskt sett är måhända Brexit en logisk konsekvens av ett längre historiskt skeende liksom antagandet att skottarna småningom kommer bryta sig ur Storbritannien.

Ordet asyl härstammar från det grekiska ordet asylon vilket betyder skyddsort. Under antiken avsågs härmed en specifik byggnad, ofta ett tempel, som av hänsyn till guden/arna var fredad från allehanda våldsdåd hur berättigat detta dåd än kunde anses vara. Härav följer att personer som var jagade eller efterlysta kunde söka skydd på dessa platser. (En kvarleva idag är det felaktiga antagandet att polisen inte får gå in i kyrkor för att leta efter misstänkta. Det är enbart ambassader som är fredade.)

Alla utom slavar, kvinnor och icke-greker, hade möjligheten att gå i exil eller söka asyl om nöden så krävde men agerandet var inte riskfritt. Exil var fruktansvärt sett ur en greks eller romares perspektiv (alltså ett liv bland barbarer) och asyl kunde få konsekvensen att vederbörande svalt ihjäl eftersom det var långt ifrån säkert att omgivningarna över tid ville förse personen i den fredande byggnaden med förnödenheter.

Detta öde drabbade en spartansk kung som av olika skäl tvingats på flykt. Kanske var det detta Julian Assange fruktade under ensamma, dystra nätter inne i den den trånga ecuadorianska ambassaden.

Det svenska passet är ett av de mäktigaste i världen, sägs det ju. Därmed avses de rättigheter som medföljer det. För att komma över ett sådant, för att bli fullvärdig svensk medborgare, måste personen kunna styrka sin identitet, ha fyllt 18 år, ha permanent uppehållstillstånd, ha haft sitt hem i Sverige en viss tid och under denna tid levt ett skötsamt liv.

(Alltså inte sprungit runt på fyllan och viftat med järnrör samtidigt som man vrålat sexistiska eller rasistiska tillmälen, alternativt nitat folk i krogköer så som vissa SD-politiker. I antikens Grekland kunde man bli landsförvisad på viss tid eller för alltid – alltså bli av med sitt medborgarskap – och det alldeles oavsett etnicitet. Kanske är detta något för järnrörsligan att betänka. Under senare delen av det romerska imperiets existens urvattnades medborgarskapets status i takt med att imperiets gränser och organisation sönderföll. Också detta kunde stämma svärjevännen till eftertanke.)

Historiskt sett fungerar protektionism dåligt. När civilisationen faller så faller även medborgarskapet. Vår tids mäktigaste land, för att inte säga imperium, är byggt på invandring. Detta faktum ligger djupt i det amerikanska dna:t

Nedan följer Hitlers partiprogram. Jag förstår obehaget det väcker men jag vill illustrera en poäng – se nedan.

Det nationalsocialistiska partiprogrammet

Antaget i München den 24:e februari 1920

Vi kräver alla tyskars förening i ett Stortyskt rike enligt principen om nationell självbestämmanderätt.

Vi kräver det tyska folkets jämställdhet i relationen till andra folk och upphävandet av Versailles- och St. Germainfördragen. Versaillesfreden efter första världskriget.

Vi kräver landområden och territorier (kolonier) för vårt folks försörjning och för vårt folks befolkningsöverskott.

Medborgarrätt kan endast den ha som är medlem av folkgemenskapen (Volksgenosse). Volkegenosse kan endast den som är av tyskt blod oberoende av konfession (tro, kyrkotillhörighet). Ingen jude kan därför vara Volksgenosse. Den här punkten är lite krånglig och motsägelsefull så som nazism ofta är.

Den som inte har medborgarrätt kan endast vistas som gäst i Tyskland och skall vara underkastad utlänningslagarna.

Rätt att besluta i frågor statsledning och lagstiftning tillkommer endast personer med medborgarrätt (…) Vi bekämpar det korrumperade parlamentariska systemet som enbart tar hänsyn till partitillhörighet och inte till karaktär eller duglighet.

Vi kräver att staten tar på sig ansvaret att sörja för arbete och existensmöjligheter för i främsta rummet personer med medborgarrätt. Om det inte är möjligt att livnära hela befolkningen så skall personer av främmande nationalitet (utan tysk medborgarrätt) utvisas ur riket.

All vidare invandring av icke-tyskar skall förhindras. Vi kräver att alla icke-tyskar som efter den 2 augusti 1914 invandrat till Tyskland omedelbart skall tvingas lämna riket.

Man behöver inte jämföra med SD:s partiprogram. Det räcker med att lyssna på vad de faktiskt säger. Och SD vill ju bli lyssnade på. De säger att judar och samer inte är riktiga svenskar. De säger ibland att abort är mord. De är ofta homofoba. Deras partiledare uttrycker sig exempelvis så här:

”…en social, kulturell eller ekonomisk belastning.” Jämförelsen med Hitlers gamla program är inte långsökt. Långsökta är däremot påståenden som gör gällande att partiet gjort upp med sin människosyn.

Behöver jag fortfarande förklara mig? Okej. Jag gillar inte SD för att de lever på att…

…försöka locka fram det inre svinet hos människor.

…de ställer människor mot varann.

…inte vilja dela med sig.

…inte tolerera avvikande åsikter.

…förakta svaghet.

…betona ett avgränsat kollektiv.

Det är i grunden ett rasistiskt parti som längtar tillbaka till ett Sverige som aldrig funnits. Partiet utgör en säkerhetsrisk på grund av kopplingar till Ryssland och andra auktoritära regimer. Respekten för etablerade fri- och rättigheter är svag.

Det är möjligt att det gynnar SD att uppfattas som en underdog som behandlas illa av ”etablissemanget” som exempelvis i debatten i Aktuellt. Jag vill ändå inte samarbeta med någon som accepterar dem, jag köper inte argumentet att en borgerlig regering ska vila på deras stöd – för då är det inte längre en borgerlig regering. Jag är stolt över att politiker som Annie och Hultqvist kliver fram och synar dem. Det borde fler på den nivån göra.

Så till sist jag själv. Det finns väl en fyra-fem lokala SD:are jag regelbundet träffar i kommunstyrelse, fullmäktige och kultur- och fritidsnämnd. De gör inte mycket väsen av sig, en är dessutom en gammal elev. Jag hälsar i förekommande fall för så är jag uppfostrad att göra. De får rösta hur de vill, självklart. Vi i C samtalar inte med dem utöver allmänna artighetsfraser, jag bemöter deras inlägg när dessa är uppenbart människofientliga.

Jag tolererar alla. Men den populism som nu sveper över världen kan inte, får inte, stå oemotsagd. Det är – för mig – SD som är det främmande, det ovana. Vi måste hitta ett sätt att samexistera, självklart, men inte genom att enbart de ska få säga, göra och verka. Vi andra har samma rätt, dörren svänger åt två håll.

Jag utnyttjar min demokratiska rättighet att inte hålla med, att argumentera emot, att inte samarbeta. Den röda linjen går vid ”sprungen ur nazism”. Om grisen och läppstiftet anses olämplig som metafor – hur fungerar liknelsen med en läckande båt? Om havets botten är Förintelsen har SD förvisso byggt en vacker farkost. Den gnistrar och blänker, den verkar osänkbar. Men synar man skrovet upptäcker man att den läcker. Här och där sipprar antisemitismen in och det är allas vår uppgift att täppa till läckorna och samtidigt spana efter isberg vid horisonten. Att i tid stoppa bygget av regalskeppet Wasa.

Får inte Tiggarens tal en ny laddning i dessa tider?

Det bästa Strömstedt gjort. Tittar man på antalet tummar och deras riktningar får man en fingervisning om polariseringen.

Ett studenttal av mig, i Coronatid, präglat av min människosyn.

Källor

Cartledge ”Sparta”

Queckfeldt ”Romerska kejsardömet”

Demokrati och samhälle, Politik, Retorik

Hitlers vålnad

14 februari, 202114 februari, 2021av adolphson

Alla hjärtans dag. Eller några hjärtans dag? Kanske passar bloggens tema illa just idag. Men jag har inte kunnat släppa debatten mellan Hultqvist och Åkesson. Kanske är den ett uttryck för något större i vårt tid.

Jag skrev nyligen en debattartikel som inleddes med orden: det är skillnad på sanning och på vad någon anser vara sant. Det är väl närmast en filosofisk fråga det där med sanning. Trump anser exempelvis att valet blev stulet från honom utan att presentera något som stödjer det. Den som till äventyrs kände sig träffad av artikeln vägrar ändå att erkänna någon av dess poänger utan fortsätter envist på sin väg. Det får man i en demokrati.

Jag arbetar med konspirationsteorier i en av mina kurser. Eleverna får välja en för att källkritiskt granska. Quanon är högaktuell, vaccinets påstådda skador är ett annat exempel. Min favorit är den tyska staden Bielefeld som i själva verket inte existerar. Jag menar: känner du någon därifrån? Har du någonsin varit där? Känner du någon som varit där? Mm, just det. Oturligt nog valde staden att bemöta dessa påståenden om sin existens. Den första april. Ibland överträffar dikten sanningen.

Men det är allvarliga saker, detta.

En annan myt är att Hitler överlevde kriget, att han efter 1945 setts i bland annat Sydamerika. Vad som hände i och kring bunkern i Berlin de sista dagarna är tämligen väl känt. Flera vittnen, bland annat Hitlers sekreterare Traudl Junge, har utförligt redogjort för detta. Efter självmordet den 30:e april 1945 dränktes kroppen i bensin och brändes i rikskansliets trädgård. Det som inte brann upp förstördes strax efter av sovjetiskt bombardemang.

Någon kropp stod inte att finna och Stalin, som var mycket intresserad av sin diktatorskollega, trodde först att Hitler lyckats undkomma. Efter noggranna undersökningar hittades slutligen delar av käken. Att kvarlevorna var Hitlers fastställdes av tandspecialister en tid senare.

Kvarlevorna lades i en cigarrlåda och flögs till Moskva. Det skojades friskt på planet och fördes samtal med Führerns käke. Vad kvarlevorna därefter tog vägen är det ingen som med säkerhet vet. Någonstans har jag läst att de spolades ner i Moskvas avloppssystem.

Sovjets officiella hållning var att man fann resterna av makarna Hitler den 5:e maj 1945. Kropparna lades i två kistor som flyttades runt till olika platser i området kring Berlin för att slutligen eldas upp och askan kastas i Elbe först 1970. Om det var rätt kroppar de fann i bråten runt bunkern går naturligtvis inte att med säkerhet säga.

Vilken variant som är den rätta går inte heller att säga vilket givit påståendet att huvudpersonen iakttagits efter 1945 möjlighet att smyga sig in i ledet längst bak.

Jag såg i veckan den omdiskuterade debatten mellan Peter Hultqvist och Åkesson. Jag har grunnat. Jag somnade sent. Kanske var det dumt att uttrycka sig som Hultqvist. Kanske var det inte smart. Kanske handlar allt om teori. Men jag måste säga att jag sympatiserar djupt med det genuina engagemang han visade – något jag saknar hos många politiker idag.

Varför slipper Åkesson svara på det Hultqvist, låt vara upprört, frågar honom? Om Hultqvist ska svara för ett olämpligt talesätt ska väl Åkesson svara för partiets uttryck om samer, judar och abort? Och vad var det för märklig efterföljande analys? Spelteori? Här får SVT underkänt. TV4 nämner jag inte ens. P1 hade klarat det mycket bättre (antar jag).

Det är möjligt att Hultqvist härigenom gjorde om Palmes misstag från 70-talets tv-sända debatter: det som fungerar live får motsatt effekt genom tv-rutan. Men jag tänker på något annat. Är det verkligen exempel på konspirationsteorier att jämföra SD med 30-talets nazister? Har de gjort upp med det där, är partiet okej nu?

Jag har svårt att se det. För själva processen för demokratins fall 1933 rekommenderar jag boken Dödgrävarna, Den sista vintern i Weimarreubliken av Barth/Friederichs och för dagens sverigedemokratiska tankegods hänvisar jag till olika representanters uttalanden om abort, samer, judar och att de vidhåller sin nominering av Trump till Nobels fredspris.

Allt kan inte reduceras till åsikter. En objektiv sanning är något som är sant oberoende av hur vi känner för den. Det är alltså skillnad på vad vi anser vara sant och sanning. Det amerikanska valet blev inte stulet. Bielefeld existerar. Hitler dog 1945 i bunkern i Berlin. Sverigedemokraterna har sagt att abort är mord, att samer och judar inte är riktiga svenskar samt mycket annat som visar att de egentligen inte förändrat sig särskilt mycket.

Det är istället moderaterna och Kristdemokraterna som på riksnivå förändrat sig.

Passion, känslor och kärlek kan ta sig olika uttryck. Hultqvist visade i debatten sin passion och kanske gjorde Åkesson det också. Det finns tillfällen när man inte längre kan fortsätta gömma sina känslor, när man måste visa vem man är. Det är att vara mänsklig. Trots det såg vi alla en mänsklig och en omänsklig insats i debatten. Vem som såg vad, och hos vem, hos kombattanterna, det är vad det hela handlar om.

Fakta finns alltså tillgänglig i alla fall jag refererar till ovan. Hur vi förhåller oss till den är en helt annan sak. Varje tid har sina utmaningar. Vår tycks vara hur vi förhåller oss till information. Hitlers kvarlevor må vara förlorade men hans vålnad vandrar alltjämt runt med tunga steg. Det är ett segt spöke som finner sin föda i vår ignorans, självupptagenhet och okunskap. Det är därför mycket viktigt att berätta för tveksamma att spöken inte finns, att man inte ska tro på dem.

Källor:

Liljegren: Adolf Hitler

Barth/Friederichs: Dödgrävarna, Den sista vintern i Weimarreubliken

Junge: I Hitlers tjänst

Eberle/ Uhl: Hitler, Stalins hemliga dossier

Demokrati och samhälle, Historia, Livsåskådning, Sång och musik

den homeriska frågan

12 februari, 202114 februari, 2021av adolphson

Filosofi är en vetenskap som studerar några av de mest grundläggande frågorna för mänskligheten. Jag filosoferar härmed lite för mig själv. Livet. Vad är meningen? 42? En filosof (se nedan) sa nyligen att människan är 90% chimpans och 10% bi. Vi är med andra ord själviska individer som ibland samarbetar.

Redan under antiken uppstod funderingar rörande huruvida Homeros var författaren till både Iliaden och Odysséen eller om Homeros ens varit en enda person. Och där står vi fortfarande.

Vad hade hänt om Aten haft Londons väder under den utomhustid när Sokrates verkade? Det dåliga vädrets inverkan på världshistorien kan måhända inte ignoreras. Hade elverna infunnit sig i snålblåsten? Hade Sokrates själv vågat sig ut i regnrusket? I Tyskland talades det på 1930-talet om fuhrer-väder, eftersom det ofta var strålande väder under Hitlers massmöten. Tänk om syndafloden infallit i Tyskland 1930-33. Eller, det gjorde den ju.

Enligt en seglivad myt kom Arkimedes på sin berömda princip i ett badkar. Mycket lycklig över sin ingivelse reste han sig ur badet och sprang hem. Men om det hänt enligt myten – hade det gjort honom till historiens förste kände streakare?

Den anrika affären Adamson lädervaror går som ett av pandemins offer i putten efter 92 års verksamhet. Centralt i stan, på Falugatan, har butiken legat. Så beklagligt. Samtidigt funderar jag över vad som istället kan inrymmas i lokalen. Kanske en kommunal filosof? Tänka sig vilken grej med en filosof i kommunens tjänst på ungefär samma sätt som en kommunjurist.

Jaha, men vad skulle hen göra då, kanske vän av ordning undrar. Ja, filosofi handlar om att ifrågasätta allt vi tar för givet och om hur vi ser på världen. Vad kan vi egentligen veta om vår omvärld och om andra människor? Vad är rättvisa? Hur skiljer vi på rätt och fel?

Nu anar måhända samme någon argan list. Han är ute och fiskar efter nytt jobb! Kanske det, men härtill är min kompetens alltför klen. Bortsätt från en delkurs i religionsfilosofi och en i utbildningsfilosofi på universitetet har jag endast studerat ämnet hemma på kammarn. Nej, en riktig en ska det allt vara. Gärna disputerad.

Det skulle finnas uppgifter för kommunfilosofen att sätta tänderna i inom näringsliv och industri, politik, management, journalistik, riskanalys, utredningar av olika slag, upphandlingar och inom allehanda branscher. Det finns strängt tagen ingen begränsning för vad kommunfilosofen kunde arbeta med. Det kanske behövs en biträdande? En hel stab?

Man må tro jag skämtar. Icke! Man kanske inte inser vikten av att anställa en filosof, men vågade vi prova tror jag det skulle bli en framgång. Tänka sig: en medborgarnas egen filosof med skylt i neon och kontor blott ett stenkast från Stora agora. Perspektiven som öppnar sig.

Jag kom just på en ny källkritisk uppgift till mina elever: jämför och diskutera oerhört utförligt och nyanserat följande:

Stockholm, Stockholm stad i världen

Stockholm i mitt hjärta

Stolta stad

Hem till Stockholm

När jag sakta går hem genom stan

Jag använder kakor på den här sidan – och du får inte smaka. Nu när jag jobbar mycket hemma hjälper det inte ens att köpa äckliga kakor, jag tröstäter ändå. Skylten sitter där, på kakskåpet, men det båtar föga.

Stopp! Du är egentligen inte hungrig – bara uttråkad!

I politikens värld tycks de konservativa försvara dammråttorna. Dels inom energipolitiken och dels som metafor betraktat.

Hade jag varit bättre på biologi hade jag inte fått skrämselhicka den dag jag i skidspåret såg en pälsförsedd rygg. Varg?! För mitt inre såg jag mig själv, likt en skidspårets Errol Flynn, med stiff upper lip och staven som värja, nedkämpa rovdjuret.

Men det är skillnad på klöv och tass. Rådjuren tittade så vänligt på mig när jag passerade i ett minimalt tempo, som ett stånkande odjur, ett rykande monument över en tid som var.

Tiden är något av en slaktare och alla flyr vi slaktkniven.

För kännedom. Potatis och purjolökssoppa omdöpt till gräddsoppa ger ett rejält utslag på en 12-årings richterskala.

Nästa års nyord kunde bli Gammal hand. Som något taget ur en vilda västernfilm med John Wayne kvalar det rakt in i de digitala mötenas tio i topp-lista, en term som för den initierade är fullt begriplig.

Jag hörde nyligen professionella filosofer diskutera, det lär väl ha varit på p1. Jag lärde mig att man inte ska glömma alla möjligheter som också kommer med en kris. Rikta blicken inåt, fundera över vad som är viktigt för dig. Ja, jag har ju några kriser i bagaget – I know the drill.

För vissa av oss innebär pandemin ett rejält digitalt kliv. För andra total isolering.

Kommer framtiden att kunna tolka dessa enkla rader? Var Homeros en enda människa? I vilket fall var han präglad av sin samtid, dess samhälle och människor. Det är också detta blogginlägg, så jag hyser visst hopp därvidlag.

Livet är ett cirkustält brukar junior säga. Livet är en fest och du är bjuden brukar jag säga. Mitt sällskap denna fredagskväll är ett doftljus av fin kvalitet. Skuggorna från ljuset påminner mig om Platons idélära… nä, nu får skärpa mig. Over.

Varför en tonåring aldrig kan vinna över mig

Källor:

Faktaoider.se

Retorik, Skola

Konstruktivism

9 februari, 202112 februari, 2021av adolphson

Inom den pedagogiska forskningen har en strid utbrutit. Eller utbrutit och utbrutit – den har nog pågått ett tag, fast lite i det tysta. Striden skulle kunna bli politisk, inte minst inför valet, men den har ännu inte fått någon större spridning utanför skråt. Resultat av pedagogisk forskning märks dessutom inte före teorierna blir praktik, när forskning blir skolpolitik och omsatt till förordnanden från Skolverket.

Det är det som har hänt nu, iallafall lite.

Striden handlar om den så kallade konstruktivistiska kunskapssynen som sedan 1990-talet varit dominerande i Sverige. Det rör sig om teorier som sedan 1970-talet i allmänhet men alltså 1990-talet i synnerhet präglat nya betygssystem, läroplaner, lärarutbildningar och skolpolitik.

Kort sagt, hur bland annat jag ska utföra mitt yrke.

Det kan vara värt att notera att pedagogisk forskning handlar om hur man lär sig, skolpolitik oftare om vad. Det är inte alltid bra när skolan blir politiserad men det beror kanske på perspektivet. På landsbygden innebär skolpolitik ofta var en skola ska ligga rent geografiskt, mer sällan om utbildningens utformning och innehåll.

Konstruktivism innebär tanken att det är eleven själv som utvecklar, konstruerar, kontrollerar, sitt lärande i interaktion med omvärlden och all undervisning ska syfta till att främja varje elevs lärande på sina villkor.

I mångt och mycket utgår denna kunskapssyn från den schweiziske forskaren Piagets teorier, en av de mest inflytelserika personerna i världen på området. Att en sådan utgångspunkt leder till politiska reformer i stil med friskolereformen är måhända inte konstigt. Och presenterat på det här viset så är det naturligtvis lätt att förstå att denna kunskapssyn passar som hand i handske med en liberal övertygelse.

Fast egentligen är tankegångarna inte nya. Som tidigare nämnts här på bloggen försökte redan Sokrates undervisa genom att ställa frågor för att ”likt en barnmorska dra fram de tankar som eleverna gick havande med”.

Nu har alltså kritik mot de nya svenska läroplanerna och betygssystemen börjat dyka upp. Det har gått tio år, det börjar gå att se tendenser och att utvärdera. Kritiken går ut på att elever i grundskolan får uppgifter som inte ens universitetsutbildade föräldrar kan lösa, att eleverna med dessa komplicerade uppgifter lämnas åt sitt öde att på egen hand lösa dem.

Just det kanske inte är en intäkt för systemets uselhet eftersom kunskap är färskvara, enligt metaforen att bilister har en ryttares vokabulär/referensram. Hursomhelst. Lös uppgiften, som man sa i det militära. Men det går inte att lösa uppgiften utan verktyg, kunskap eller kännedom om grundläggande fakta. Det vet militären.

Vad innebär egentligen utförligt och nyanserat?

Jag minns fortfarande när läraren på Lärarhögskolan (jag läste ett påbyggnadsår efter universitet 1996-97) med läpparna krökta i djupt förakt refererade till min förkärlek för den föreläsande metoden som ”Tankbilen”. Obra. Usch och fy. Inte hjälpte det att jag redan, under praktiken, rönt framgång och uppskattning för mina föreläsande lektioner. Nej, här var det Piaget och Vygotskij som gällde.

Jag håller mig på avstånd när det gäller mina barns lärande. Inte för att jag inte bryr mig, så klart, utan av respekt för mina kollegor på grundskolan. Jag förstår inte riktigt deras arbete. Det tycks som de, liksom förövrigt en del kollegor på gymnasiet, håller på att matrisa ihjäl sig.

På det mer anekdotiska planet kan anföras att när Dotter 2 närmade sig betygen i årskurs 6 förändrades hennes inställning till skolan. Glädjen, nyfikenheten och frimodigheten ersattes av rädsla för att bli bedömd, att misslyckas, att inte passa in.

(Åh, vad jag känner igen mig i min egen barndom. Fast tvärt om – se relaterat blogginlägg).

Hon har det lite knaggligt med matten, dotter 2. Liksom sin far, kan nämnas. Hennes fokus ligger nu helt på betyget, inte på kunskap eller lärande. Så fungerar nämligen betyg. Jag har alltid sagt till mina barn att jag struntar i betyg, att det är inte alltid kul i skolan men att det viktiga är att de lär sig saker. I synnerhet matematik och svenska.

Men vad är egentligen kunskap? Och hur mäter man den? Går det ens? Jag tror faktiskt inte det. Åtminstone inte i det korta perspektivet. Efter en universitetsutbildning kanske min och elevens kunskaper kan mätas.

Dotter 1 frågade mig nyligen vad hon får i belöning om hon når betyget A i något ämne. Belöning? Av mig? Jag förstår inte frågan. Vad har dina betyg med mig att göra? Vill du nå höga betyg så satsa på det, vill du inte så låt bli. Någon belöning blir det i vilket fall inte tal om. Det är ditt liv, och din framtid. Jag hjälper dig gärna och pekar på möjligheter och konsekvenser. Min uppgift är att hjälpa dig till flygfärdighet. Så här lagar man en schysst carbonara och så här viker man tvätt.

Nå, jag föreläser på. (Inte bara, givetvis. Kopplat till arbete med uppgift, inläsning med mera). Som jag alltid gjort. Jag gör det för att förse elverna med verktyg och grundläggande fakta och begrepp. Men jag följer upp föreläsandet med uppgifter, handledning och respons på olika sätt.

Respons och handledning måste vara välmenande och konstruktiv. Det gäller att undvika att eleven/dottern/personen går i försvar istället för att vilja utvecklas. Här kanske konstruktivismen är något på spåret. Frågan är hur man når dit.

Respons är färskvara och bör så långt det är möjligt ges i direkt anslutning till det beteende man vill påverka. Man kan i sin respons ibland göra misstaget att försöka tänka åt dottern/eleven. Men det handlar om att få eleven/dottern att tänka själv. Ordet pedagog kommer förövrigt från grekiskan och betyder ”leda barnet”.

Och, viktigast av allt, man måste, när man ger respons, drivas av en uppriktig vilja att hjälpa. Annars är det ingen idé. Kanske är det här någonstans den konstruktivismen gått vilse. Men det borde ju inte finnas någon större motsättning.

Jag har svårt att diskutera, teoretisera, mitt yrke. Därför låter jag oftast bli. Som jag lite skämtsamt brukar säga till mina lärarkandidater: det enda jag inte lär ut är briljans. Finn dig själv i det du gör och därefter antingen slutar du eller älskar det.

Jag avslutar detta med några tillspetsade påståenden som inte enkelt låter sig pressas in i något politiskt partis skolpolitiska program.

– Jag gillar inte betyg som egenvärde. Jag gillar inte likriktad massmatrisism. Vi borde arbeta lite mer med tilliten till professionen istället.

– Förstelärar-reformen är ingen bra reform.

– Det bör vara insyn i alla skolors verksamhet.

– Skolan bör bara statlig fast med många utövare.

– Vi bör fundera över hur mycket man ska anpassa villkoren för den enskilde eleven. Hur mycket kan man anpassa undervisningen innan betygssystemet förlorar sin opartiskhet? Vi kan ge valfrihet i när prov skrivs, längre skrivtid, flexibel inlämning, er erbjuda specialpedagoger, möjlighet att sitta i ett eget rum, uppdeladexprov, låta någon gå etc 5:e år…jag vet inte hur många gånger jag stött på påståendet det känns inte bra att skriva provet i dag…

Som man bäddar får man ligga. Det enda jag säger att om man tillämpar en mall, norm, som betyg innebär, kan man inte underlätta för vissa, men inte alla, hur mycket som helst innan mallen inte går att använda rättvist. Då får man byta mall.

För att inte framstå som alltför bitter säger jag som vanligt: jag har jobbat sedan 1998. Jag gillar mitt jobb. Det är mycket jag inte gillar men jag gillar mig själv i klassrummet. Det räcker långt.

Konstruktivismen har nog sina förtjänster. Men snart kommer säkert nya rön, det är ju så forskning fungerar.

Relaterade blogginlägg

Mattis fråga

Källor

Lundberg: Motivationskoden

Wigforss: Alternativa fakta

Wikipedia

Falun/Dalarna, Historia

Tjänande öden

7 februari, 20216 februari, 2021av adolphson

Att sluta. Det är ingen lätt sak.

Alla avslutar någon gång sin anställning, sitt uppdrag eller till slut hela stund här på jorden. När någon hedras efter sin bortgång, kanske genom en flagga halad på halv stång eller genom spår i arkiv, är det en viktig, mäktig sak. De människor jag möter i arkiven har för en länge eller kortare tid sedan lämnat oss, ändå är det som de talar till mig. Genom paragrafer och formalia framträder starka känslor och färgstarka människor.

Den 5:e februari 2015 flaggade rådhuset i Falun på halv stång. Vissa började genast skämta och i lättsam ton spekulera över orsaken. Månne sörjde man stadens ekonomi? Jag vet inte vem som gått ut tiden vid tillfället, men jag gjorde som jag alltid gör: stannade till och tog av mig mössan. Reflekterade lite över dem som förlorat en arbetskamrat, vän eller anhörig.

Den 14:e november 1918 flaggade rådhuset i Falun på halv stång, stadsfullmäktige hade sorg. Grosshandlaren, tillika fullmäktigeledamoten, Karl Berg hade avlidit i Spanska sjukan. Stående, över partigränserna, samlades fullmäktige för att tillsammans sörja sin fallne kollega.

Stadsfullmäktige i Falun protokoll den 14:e november (1918 – min anteckning.)

Närvarande: Samtliga Stadsfullmäktige med undantag av Herrar Gezelius, C.A. Carlsson, Skarstedt, Axel Wallin, Minör och Ekman samt Fröken Holmquist, vilkas anmälda förfall godkändes. Å Magistratens vägnar tillstädesvar Herr Borgmästaren Johan Cornelius.

paragraf 230.

Efter att hava förklarat sammanträdet öppnat, höll Herr Ordföranden följande anförande, vilket av Stadsfullmäktige stående avhördes:

”Sedan vi sist vore församlade på detta rum, har Karl Berg skattats åt förgängesen, skördad av den farsot, som på senare tid härjat i vårt land och även i vår stad spritt sorg och försämning i vida kretsar. Karl Berg invaldes i Stadsfullmäktige vid de allmänna valen 1916 och har sålunda i nära två år tillhört stadsfullmäktigekåren. Redan 1917 den 11 oktober invaldes han i Drätselkammaren som förste suppleant och den 4 därpå följande december som ordinarie ledamot av Kammaren.

Länge var det honom inte beskärt att verka i det allmännas tjänst, men den tid, som han fick ägna sig däråt, vittnade om att man i honom hade att räkna med en framtidsman med förutsättningar till samhällsnyttig och framgångsrik verksamhet såväl i kommunala värv som i allmänna livet.

Karl Berg ryktes bort i sina bästa år. Med gott huvud och praktiskt blick förenade han lätthet i uttryckssättet, självständighet och frimodighet att uttala sin mening. Han var en god kamrat och som sådan ska vi sakna honom. Han skall hos oss kvarlevade ledamöter av Fullmäktige bevaras i ljus och aktat minne.

Att sluta kan alltså ha olika innebörd, det är något självklart för oss som lever här och nu. Och saker och ting måste ju rulla på, då som nu. Trots pandemi. Trots de anhörigas sorg.

Jag har en gång av personliga skäl avsagt mig alla mina politiska uppdrag, slutat helt enkelt. Men 1918 var det inte bara att sluta i fullmäktige om man än gång blivit vald – vilket protokollen vittnar om.

Till Utskottet hade för yttrande remitterats en från Stationskarlsförmannen J Persson till Fullmäktige inkommen ansökning om befrielse dels från uppdrag att vara stadsfullmäktig och dels från övriga från honom lämnade kommunala förtroendeuppdrag.

Sedan inom Utskottet upplysts, att sökanden utträtt ur det socialdemokratiska partiet, under vilket partis beteckning sökanden blivit vald till fullmäktig, beslöt Utskottet att med hänsyn till sålunda och i övrigt upplysta förhållande hemställa om bifall till ansökningen. Från detta beslut voro Herrar Sven Carlsson, M. Johansson och Hedblom skiljaktiliga, i det de båda förstnämnda önskat bordlägga ärendet för att bereda Utskottets ledamöter tillfälle att få av sökanden erhålla upplysning angående skälen för den gjorda avsägelsen och den sistnämnde velat hemställa om avslag å ansökningen, enär sökanden icke anfört något skäl för sin anhållan om befrielse från ifrågavarande uppdrag.

Enligt protokollet: Nils Nordenström

Den 17:e maj 2019 flaggade rådhuset i Falun på halv stång. Jag vet inte om skämten haglade i sociala medier också då – jag hade annat att tänka på.

Det rådhuset uppmärksammade var att tjänstemannen Malin Adolphson lämnat såväl sin tjänst som livet. Hon låg bakom utformandet av kommunens interna kontroll, bland mycket annat, och arbetade sedan en tid nära kommundirektören. Den här dagen var det hennes begravningsgudstjänst i Stora Kopparbergs kyrka.

Persson fick sluta sina uppdrag, verkar det, och var han blev av därefter vet jag inte. Förhoppningsvis framlevde han sina återstående dagar som en lycklig Stationskarlsförman.

Berg ansågs tydligen duglig av samtiden trots sin korta tid i det allmännas tjänst. Och han var även en god kamrat, vad det verkar. Något som är en fin sak.

Vad gäller Malin Adolphson kan jag på anmodan berätta mycket mer, men jag är rädd att det till sin karaktär blir både känslomässigt och anekdotiskt. Men också hon har för evigt lämnat spår i arkiven efter sig.

Rätten att driva, skämta och förlöjliga står i en demokrati över rätten att förbjuda det. Vi får, tack och lov, i yttrandefrihetens namn, håna och skämta om en flagga på halv stång. Frågan är måhända om vi bör.

Kanske finns det skäl, innan jag avslutar detta blogginlägg, att påminna sig om Harry Martinssons ord:

Varje djup sorg har en förlorad glädje till föremål. Tappa inte bort denna riktning. Låt inte sorgen glömma sitt ärende. Sorgen är den djupaste ära som glädjen kan få.

Efter begravningsgudstjänsten den 17:e maj 2019 fick jag det märkliga infallet att fotografera rådhusets gest. Det kändes fint, viktigt och mycket hedrande för oss anhöriga att se flaggan.

Källor:

Arkivcentrum, Falun: Stadsfullmäktige i Falun, protokoll och handlingar 1918

cancer, Film och TV, Foto, Livsåskådning, Personligt, Uppsala/V-dala

Bild 90 – Beatrice

5 februari, 20215 februari, 2021av adolphson

Jag stod i mitten av min levnads bana
då i en nermörk skog jag mig befann,
där ej mer väg och stig jag kunde ana.

Ej vet jag längre hur jag skildra kan
en skog så full av grymheten och nöden;
vid minnet än mig skräcken slår i bann.

Den ödslig var som tomheten, som döden –
men skall jag säga er hur tröst jag fann,
så må jag måla färdens alla öden.

Jag har upptäckt att jag numera påfallande ofta lever mitt liv i det förflutna. Lite som Dante, citatet ovan är hämtat ifrån Den Gudomliga komedin, rör jag mig från helvetets nedersta kretsar och förhoppningsvis når jag liksom honom slutligen paradiset.

Minnena är är många och goda, jag saknar mitt gamla liv. En konsekvens härav är att nuet lätt synes mig likgiltigt. Konstigt, jag som alltid varit så bra på att uppskatta ögonblicket och att leva i nuet. Ytterligare en konsekvens är att det blir svårt, oviktigt på något sätt, att föreställa sig en framtid. För trots att alla har en sådan så bleknar drömmarna, strävan avstannar. Tankar om livet och dess möjligheter ersätts av tankar om döden, hur de som redan ljutit den har det.

Jag nämnde nyligen Sokrates som i slutet av sitt liv funderade över huruvida döden är en drömlös sömn. Jag utgår från att Dante kunde sin Sokrates. Han, Sokrates, ser en sådan sömn som mer välsignad än de flesta nätter och dagar i livet. Som mitt liv ser ut, där lyckan ligger i det förflutna och framtiden framstår som något bäst beskrivet i Jersilds roman Babels hus, så tycks han onekligen ha en poäng.

Kanske, filosoferar Sokrates vidare, innebär döden en resa till en annan värld. Han ser isåfall mycket fram emot den resan – att få möta de ärorika döda och samtala med självaste Homeros. Han är beredd att dö flera gånger om för den möjligheten. Jag håller med honom. Tänk så mycket jag hade att samtala om med dem som redan korsat Styx. Om inte annat för att be om utsäkt för alla misstag, för alla gånger jag inte var en så bra son, bror och make.

I Hades finns ingen cancer, förmodar jag. För Hades är inte ett synonym för helvetet. Jag har nämligen sett helvetet. Jag har levt i helvetet. Jag hatar helvetet.

En konsekvens av mina tankegångar är att jag likt Mastodontfilms-Mats tagit mig igenom gamla klassiker som Fanny och Alexander, Gudfadern I-III och Troells Utvandrarna/Nybyggarna. Bergman ser jag mest för skådespelarnas skull. Gudfadern III kommer visserligen inte upp i sina föregångares klass men SÅ jäkla dålig är den inte. Den nya maffiabossen ställer dock i Pacinos tappning (del II) två intressanta frågor:

kan man förlora sin familj?

hur kunde han (pappa Vito) bli så älskad och jag så fruktad?

Utvandrarna är härlig att se, den är som filmad teater. Det ska visst göras en nyinspelning. Varför då, kan man undra. En replik som stannat kvar i sinnet är det är allt illa ställt med gamla Sverige när till och med lössen utvandrar.

Två saker tar jag med mig från berättelsen. Dels termen stutabåset vilken innebär att sova avskild från sin vän (Kristina skulle inte överleva ytterligare en graviditet varvid de inte längre – på något sätt – kunde dela säng). Jag sover numera alltid avskild från min vän. Jag saknar att sträcka ut handen i mörkret och känna henne där, att sent höra de lugna andetagen när hon sover och jag läser. Ett sådant ögonblick var det sista vi upplevde tillsammans. Jag saknar det.

Jag berörs också av Roberts öde – han för vilken guldet blev till sand. Efter alla motgångar förlorar han till sist sin godmodiga livsglädje och det sista han säger är att han förlikat sig med sin lott. Det borde måhända också jag göra, det låter som djup, efterlängtad sinnesfrid.

I alla tre berättelserna förekommer karaktärer som under ålderdomen existerar genom sina minnen: i Fanny och Alexander är det Helena Ekdahl, i Gudfadern II-III är det Michael Corleone och i Utvandrarna (Sista brevet hem till Sverige) är det Karl-Oskar. Alla begrundar de i sin ensamhet livet de levt.

Berättelserna i det här blogginlägget präglas också av huvudpersonernas förhållande till religion och Gud. Kanske får jag, i ett försök att göra detta personligt, dra till med sinnesro-bönen: Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.

Livet är som det är. Det är bara att åka med, antar jag, man kan ändå endast hjälpligt styra färden. Det är sant för Dante, Primus, Helena, Karl-Oskar, Kristina, Michael och alla de andra. Det är sant även för mig. Dante klampar ju runt i helvetet och träffar döda kändisar. Kanske är det hela en allegori för verklighetens vardag – alltså det jag upplever nu. Dock hamnar han så småningom i paradiset i jakten på sin ungdoms kärlek Beatrice.

Med det synsättet är mitt beteende väl inte så märkligt?

Jag slutar där jag började, hos Dante.

Du är så mäktig, kvinna, att om någon behöver nåd och inte tar sin tillflykt till dig, blir hans längtan utan vingar. (…)

Hur torftigt känns ej här mitt tal, hur kraftlöst mot vad jag minns! och minnet, mot det sedda, är så, att ”svagt” icke är rätta ordet. Eviga ljus, som ensamt i dig vilar och ensamt känner dig, och av dig fattat och fattande dig själv, i kärlek fröjdas!

Eller mer folkligt uttryckt: Beatrice.