Foto – Sida 4 – Adolphson

Foto, Livsåskådning, Mat och dryck, Mr Hyde/Neanderthalson, Språk

Bild 111: solskenspasta II

2 februari, 2023av adolphson

Longinus är enligt vissa kristna traditioner den romerske soldat som av barmhärtighet stötte sin lans i Jesus när denne blivit korsfäst. Legenden säger att Longinus var en officer som närvarade vid korsfästelsen och fällde orden ”den mannen måste ha varit Guds son”. Namnet är förmodligen en latiniserad form av det grekiska ordet för lans.

Sociala medier svämmar över av hurtfriska, leende, vinterbadande och skidåkande människor. Viktor lyfter ett menande ögonbryn och påstår att bah, jag har hållit på hela livet. Och jag badar förresten året runt, fortsätter han med det lätta förakt som är så utmärkande för den som är fullständigt övertygad om sin egen briljans, inte bara på vintern.

Flickorna firar jullov på Styrsö. Jag nås av självbelåtna meddelanden från Viktor om att hans matlagning uppskattas av de sju små primadonnor han är satt att vaka över. Även min egen avkomma stämde tydligen in i lovsången. Jämfört med Baffra är mina skills i köket tydligen inte badvattnen värda. Et tu, Brute. Då skulle ni se Patric laga mat! Till jättemånga! Bah, säger denna gång jag med det lätta förakt…(trots att jag inte gjort något alls).

Läkaren tittar på mig. Ansiktet passerar under ett kort ögonblick flera skiftningar. Först den koncentrerade läkarblicken, sedan yrkesmässig eftertänksamhet och till sist skrattar hen till lite.

Ja, du Fredrik, sammanfattas det. Det är inte ovanligt med existensiella grubblerier i femtioårsåldern. Men med tanke på allt du gått igenom vore det inte konstigt om du sedan länge gått på antidepressiva. Men jag måste säga att du förvånar mig. På ett positivt sätt. Tappa ett par kilo, bara. På det hela taget är du en mycket välmående femtioåring. Story of my life, skämtar jag. Ansiktet blir återfår snabbt sin professionalitet: du är femtio nu.

Jag tränar en del. Nu måste jag tydligen äta lite annorlunda men också träna lite annorlunda. Det måste dock tillstås. Jag har ta mig tusan en ruskigt dålig teknik för längdskidåkning.

Mein herrn, monsieur, ja, Frederik han stod i snö och spår han drog sin stav ur drivan med (lätt) väderspända lår. i med mest motgång lika sin kroppsvikts underman han kunde icke staka han kunde icke glida blott falla kunde han blott falla kunde han

Se där, lite intern manskörshumor. Här är originalet om någon vill lyssna. Men seröst, Erik och alla ni andra i mdp: hur ska detta sluta?! Hur ska jag klara kortvasor, och allt vad det heter, som komma skall?!

Under 2020-21 har jag firat min stora födelsedag utspritt. Flera olika fester när pandemin så tillåtit, istället för en stor. (Det var förövrigt detta som fick läkaren att skratta. Lite som när Lövet en gång frågade en doktor om han framgent borde skippa avecen.) Vid ett av dessa festliga tillfällen hade jag uppdragit åt Mange att hålla ”Hyllningstalet till Fredrik Adolphson”. Mange, sin vana trogen, tolkade uppdraget efter eget huvud samtidigt som han konstaterade att han visserligen känner rätt få människor som beställer hyllningstal till sig själva men att jag nog får anses tillhöra den kategorin. (Vem ska annars göra det?!)

Men vilket alster! (Dotter 2, hon som dissar min kokkonst, blev så förtjust att hon omgående beställde en egen ballad om sig själv. Andra maj är deadline, Mange. Då vill hon förövrigt också ha en sång sig tillsjungen av mdp. Äpplet kanske inte cirkulerar långt ute i världsrymden, ändå.) Ursprunget är Taube, här, och Mange framförde den live med egen luta och sång. Trots att föremålet, alltså jag, är tacksamt (obs: dubbelbottnad fyndighet) måste det sägas: imponerande!

Visa skriven med anledning av firandet av Per Fredrik Adolphsons 50 årsdag BALLADEN OM PER FREDRIK ADOLPHSON
2020-11-16

Bland arbetarbaracker i Daloms residens Där Tisken kysser minnet av gruvans existens
Där bakom Folkpalatset hörs järnvägsbommens klang,
som blandar sig med sorlet från Goldens pilsnerpang

Där luften osar svavel, bensin och gatukök Där herrklubben på gaveln fick ljusskygga besök
Där i en radhuslänga på slagg och gjutbetong Där fostrades min polare Per Fredrik Adolphson

Det börja ganska illa för Fredrik Adolphson Han gick ett år på Lekis och sedan gick han om
Han harva på med gosskör, basket och pingpong
Lyssnade på synthpop och annat pling-plang- plong

När andra tog sitt körkort, fick jobb, odla mustasch
Slog Fredrik dank i trenchcoat och rökte Galoise
Han knogade för skitlön på stadens lasarett Och hängde på cafeer, likt en bohemisk sprätt

När Falun blev för litet och livet blev longör Gick han till Blids bokhandel och köpte en parlör
”Je suis un European. Jag måste dra nånstans
Pastis och Orangina. Bonjour Aix en Provence!”

Vi möttes på ett upprop för kurs Historia A Längst bak där i lokalen, ja där satt han och jag
Vi som kom in på nåder, vi skålade för att enkla killar ifrån Falun kan få en doktorshatt!

Sen flytta vi till Djäknen, vi byggde ungkarlsbo
Likt ler och långhalm var vi – Il Cyclone och Hjortfot
För grannen var vi paria, trapphusets fleurs de mal
Var han så bra själv då? En lallande kanalj!

Per Fredrik tog examen: Magister Adolphson,
tog tåget upp till Falun för att börja om. En Folkpartistisk vilde, blev Centerpolitit. Han är egentligen Sosse, men det hör inte hit.

Jag hade vänner hemma. Det var en trevlig kväll
När Fredrik gick på fyllan och bjöd upp till en duell
Fåhreaus hette mannen, som ville se hans blod
Han kastade en handske och fresta Fredriks mod

Per Fredrik trädde handsken uppå sin högra hand,
och slog ett slag i luften, som boxar’n gör ibland
Sen gick han morsk till anfall och ropade: Kom an!
Av en uppercut på hakan i golvet tungt föll han.

Sen dess har Fredrik fallit mången gång igen Nu bor han i radhuset, i sitt gamla barndomshem
I tujaträdens skugga tar hans gamla liv ny form
Nu går rond två i matchen som kallas livets gång.

Så jag knyter bästa slipsen, tar på en bra kavaj!
Fyller glaset upp till bredden, nu börjar hans partaj!
Skål för varje minne, skål för varje vår!
Skål Per Fredrik Adolphson som fyller 50 år!

Eh, ja. Hur tusan ska jag sammanfatta detta? Tack för lansen, jag är återuppstånden? Nja, ett litet utförligare försök får det bli.

Först vill jag påstå att man må förlåta människor som skyltar med framgång, mod och välmående i sociala medier. (Med den baktanken att man också därför, i samma anda, må förlåta mig. Det är väl därför de finns, medierna?)

Till dottern som ventilerar sitt missnöje med min matlagning tar jag till Jesus själv: fader(n) förlåt dem för de vet inte vad de gör. Eller, förresten. Han är ju bra på det där, junior. Jag gläds med, och imponeras av, honom. Vågen, förlåt, vägen menar jag, till någons hjärta går via magen, sägs det ju. Den som en gång fångar honom får väl erfara.

Jag kan ju trots min långsamhet träna (det får väl bli en korthasa) och jag uppfinner mitt eget bröd (ständigt dessa baktankar). Människor är snälla. Jag mötte i mellandagarna en medborgare som glatt utropade sin uppskattning över, ja, lite oklart över vad faktiskt. Men glatt var det.

Till sist betänker jag att visserligen så hänger Longinus namn och myt ihop med lans, barmhärtighet och död. Men anar vi inte också orden longör och jonglör som möjliga synonymer? Och drar vi berättelsen till lansens spets handlar den också om återuppståndelse.

När livet är en stor longör bör vi ta fram vår inre jonglör för att framgångsrikt, och ytterligare en stund, kunna balansera det som stör. För egen del handlar det alltså just nu om en sång om mig, en stor matlagning, ett litet bak, döttrar, en medborgare, en far, en bror, några vänner och kärlek, all denna kärlek, för att jag ska kunna säga: det är fullbordat. Eller skulle jag säga att bordet är fullt?

Källor

Matteusevangeliet 27:54

Markusevangeliet15:39

Lukasevangeliet 23:34

Falun/Dalarna, Foto, Historia, Språk

bild 130: osnygghet

29 januari, 202329 januari, 2023av adolphson

Osnygghet är, lite udda måhända, ett ord jag gillar. Synonymer är smutsig, ovårdad, sjaskig, oren, ruskig, osmaklig och klandervärd.

Magistraten låter som något strängt. Det är ungefär samma sak som våra dagars kommunstyrelse. Magister betyder lärare eller mästare. I båda fallen har man att utöva makt, myndighet och inflytande. Exempelvis vad gäller handhavandet av affischer, logotyper och… biljardhallar. 1922 diskuterades dessa ting, tillsammans med hyfs, trevnad och säkerhet i Faluns Allmänna ordningsföreskrifter. Samtiden har just tagit fram en ny logotyp för Falun.

Foto: Albin Hedling. Östra Hamngatan är översvämmad 1916. I bakgrunden Borgendahlska huset och ”Fläskminas hus”.

§11

Affischer, annonser eller andra anslag må ej utan samtycke av ägaren anbringas å yttervägg å hus, som vetter åt gata eller allmän plats.

§12

Mom. 1. Skylt eller annat föremål, som till anvisning för allmänheten utsättes, må ej anbringas till men för gatubelysningen eller så att gatutrafiken därav hindras.

Mom. 2. Befinnes skylt medföra synnerligen vanprydnad, äger Magistraten, efter byggnadsnämndens hörande, förordna om skyltens borttagande eller förändring, inom utsatt tid samt förbjuda att den återuppsättes oförändrad.

Mom. 3. På hustak må skylt icke uppsättas, utan att Magistraten, efter byggnadsnämndens hörande därtill meddelat tillstånd.

Mom. 4. För fönster eller dörr invid trottoar eller åt annat för gångtrafik avsedd allmän plats må markis ej anbringas eller nedsläppas så, att densamma på mindre avstånd från marken än 2,2 meter sträcker sig mera än 0,3 meter från husvägg.

Mom. 5. Inom 2.2 meter må ej utåt allmän, för gångtrafik avsedd plats eller gata, fönster eller lucka ställas öppen, så att den skjuter ut från ytterväggens yta mer än 0,2 meter.

§13

Avdamning eller piskning av klädpersedlar, mattor möbler och sängkläder, eller annat kringspridande av damm må icke äga rum å eller invid gata eller annan allmän plats inom staden.

§14

Till ansvar enligt denna stadga gör den sig förfallen, som i allmän plantering åstadkommer skada å träd, buskar eller blommor eller nedtrampar gräs, om företeelsen icke är beskaffenhet, att straff därför enligt allmän lag äger rum, så ock den, som å dylikt ställe förorsakar osnygghet.

§15

Mom. 1. Tillstånd att för allmänt begagnande hålla biljard sökes hos Magistraten, som meddelar de ordningsbestämmelser, varunder dylik rörelse får äga rum; dock må biljard på utskänkningsställen icke vara tillgänglig innan tid på dygnet än som för utskänkningsrörelsen är medgiven.

Mom. 2. Biljardlokalen skall under den tid biljardrörelsen icke är tillåten, vara stängd, och må under samma tid icke tillåtas gäster att där kvarstanna.

Mom. 3. Biljardlokal får icke tagas i bruk, förr än den blivit av Stadsfiskalen synad och godkänd.

§16

Mom. 1. Envar, som äger fastighet i Falun, men ej är i staden boende, åligger att för sig att ställa ett här boende ombud, som har att i ägarens ställe motta vid brandsyn meddelande förelägganden samt de tillsägelser i avseende å allmän ordning och sundhet, som av vederbörande meddelats samt att av fullgörande därav ansvara.

Kanske är vi alla något av en Magister Magistrat. Faktum är iallafall att kommunens nya logotyp, som jag varit med och beslutat om, inte sitter på husväggar utan återfinns mest digitalt. Jag säger hursomhelst till döttrarna, eleverna, uttrycker inom politiken och uppmanar mig själv, att oavsett vad vi gör, dammar kläder på allmän plats, driver etablissemang med eller utan biljardbord eller beter oss i största allmänhet så gäller ungefär samma regel: gör det snyggt. Därmed inte sagt att man alltid måste lyckas, men det är en viktig strävan.

Ett klassrum och dess magister i Falun 2022

Musik:

Albinoni; konsert i D-moll

Freddie Wadling: så skimrande var aldrig havet

Källor:

Falu stadsfullmäktige, handlingar och protokoll 1922

Mediearkivet (Falun)

Falun/Dalarna, Foto, Historia, Livsåskådning, Personligt

Blinka 19

22 januari, 202325 januari, 2023av adolphson

Om jag blinkar eller blundar en stund kanske världen ser lite vackrare ut när jag åter öppnar ögonen? Nitton gånger om dagen gör jag denna övning i fåfäng förhoppning. Jag har nämligen nitton personliga säkerhetsbestämmelser. Eller regler, om så föredras. Reglerna är viktiga för mig, de hjälper mig att hålla mig intakt. Varje gång jag blundar tänker jag under några sekunder på någon av dem. Proceduren fungerar lite som meditation.

Varje samhälle och tid har sina regler och rutiner och precis som för individen är dessa mer eller mindre viktiga för samtiden. Men också samhällen måste ständigt se över sina regler och normer.

Jag förbereder en lektion på temat auktoritet när telefonen ringer. Det är en av de seniora deltagarna från min studiecirkel som mycket respektfull, närmast underdånig, undrar om jag är upptagen med att förbereda lektioner eller om det går bra att störa en liten stund? Det gör det eftersom det jag gör är att begrunda några av Faluns allmänna ordnings- och säkerhetsbestämmelser som de såg ut för hundra år sedan. En verklighetsflykt så god som någon – om inte annat för att slippa blinka hela tiden.

Allmänna säkerhetsbestämmelser 1922

Kap 1

§6

I teater eller annan lokal, som användes till uppförande av offentliga föreställningar, såsom skådespel, konstridning, förevisande av djur och dylikt, må tobaksrökning icke äga rum vid tillfällen, då offentlig där gives eller allmänheten till sådan föreställning anländer eller därifrån avlägsnar; dock att detta förbud ej avser tobaksrökning i det s.k. teaterkaféet eller å scenen, där sådant av sceniska anordningar krävs.

§7

En var, som är närvarande vid offentligen anordnad föreställning eller tillställning av den art, som i §13 av ordningsstadgan för rikets städer avses, åligger att hörsamma de tillsägelser, som för ordningens upprätthållande eller olyckors förekommande honom av polisen meddelats.

§8

Ägare eller innehavare av sådana lokaler som i 13 § paragrafen ordningsstadgan för rikets städer omförmäles, äro pliktiga vidtaga de åtgärder till förekommande av olyckshändelser genom brand, trängsel eller dylikt, som Magistraten kan finna skäligt föreskriva.

§9

Till den renhållning, som det åligger gårdsägaren att fullgöra, hör ock, att tak och rännor, å hus så ofta sådant erfordras, befrias från snö, is och orenlighet. Vid verkställande av snöskottning och dylikt från tak bör noga tillses, att fara därigenom ej uppkommer för förbigående och att så ringa olägenhet som möjligt därvid tillskyndas den trafikerande allmänheten.

§10

Mom 1. En var, som inom staden eller dess område lämnar bostad åt resande eller andra i staden icke kyrkoskrivna personer, åligger att inom tolv timmar efter dess inflyttning till bostaden till polismyndigheten avlämna anmälan därom, innefattande uppgift om bostadens belägenhet, inneboendes namn, ålder, yrke samt hemvist ävensom dagen till staden inflyttade. Stadsfiskalen äger meddela närmare ifråga om uppgifternas innehåll och i vilken ordning de ska till myndigheten avlämnas.

Mom 2. Ingen må undandraga sig att lämna de upplysningar som i mom 1 avses; skolande, då sådana upplysningar vägras, den som upplåtit bostaden ofördröjligen göra anmälan till polisen.

Mom 3. Varje stadens invånare, som hos sig hyser resande eller andra i staden icke mantals- eller icke kyrkoskrivna personer är pliktig att om dem lämna de upplysningar, som av polismyndigheten påfordras.

Auktoritet, var alltså temat. Sådan går förvisso att tvinga igenom men det håller sällan i det långa loppet. Var tid har sin moral, ofta utformad i mer eller mindre strikta regelverk. Min filosofi, som också genomsyrar min undervisning, är att man ska ifrågasätta allt. Det kan nämligen vara fel på reglerna. Chefer måste man följa, ledare vill man följa, som det heter. Alltså: verklig respekt förtjänar man. Sådana tankar är goda för själen.

Jag tar gladeligen samtalet. Bland annat beroende på den hänsyn personen visade mig. Respekten för min profession. Det är inte ofta, tänker jag lite bittert, som vi lärare möter den. Jag ler när samtalet avslutas. För ett ögonblick sluter jag ögonen, låter tanken zooma ut. Med hjälp av mina personliga levnadsregler försöker jag peka ut en möjlig riktning. Gammal som ung, funderar jag bakom halvslutna ögonlock, behöver lyssna på sin inre Blinka 19 då och då.

1. Prioritera träning

2. Sova sju timmar per natt

3. Undvika onödiga konflikter

4. Svara aldrig nej utan att först ha tänkt efter

5. Ödsla inte tid på dåliga relationer

7. Vid tvekan: välj alltid det som är bäst för flickorna

8. Inte köpa en massa saker för att kasta i gapet på tomrummet som smyger bakom mig (Tranströmer)

9. Planera inte framtiden, prioritera rätt i nuet

10. Sök inte den rätte, var den rätte. Det enda jag kan påverka är mig själv

11. Tänk en bra tanke varje dag

12. Älta inte

13. Förväxla inte drift med kärlek

14. Jag kan ha fel (Lindeblad)

15. Om någon inte tycks lyssna, var tålmodig. Det kan hända att vederbörande har lite ludd i örat (Nalle Puh)

16. Ha kul. Mår jag bra gör jag omgivningen bättre

17. Lär känna nya människor

18. Lära mig något nytt varje dag

19. Dela med mig av det jag kan och har

Den legendariske falupolisen Jonsson (Blinka 19) pekar ut riktningen vid korsningen Hyttgatan/Gruvgatan. Smeknamnet fick han för sitt sätt att ideligen blinka. Siffran 19 var hans tjänstgöringsnummer. Foto: Hedling 1927

Musik:

Mozart: exultate jubilate

Zetterlund: ljuva drömmar

Relaterade blogginlägg:

Elsborg

Källor:

Falu stadsfullmäktige, handlingar och protokoll 1922

Mediearkivet (Falun)

Foto, Livsåskådning, Personligt, Retorik

Niobe

15 januari, 202317 januari, 2023av adolphson

Kärlek. Hur den gestaltar den sig, egentligen? Nu? Då? I framtiden? Hård som en gråtande klippa eller som ett konstant tillstånd av värme. Inte sällan uttrycks den genom förlust.

Är förlåtelse möjlig? Jag tänker på människor som sörjer. På min gamle vän Patrik som nyligen förlorat, på den som sörjer en förlorad relation, på den som inte har kraft nog att förändra sitt liv. Eller värst av allt: på den som förlorat sig själv.

Hur analyserar man en sorgesprocess? Kanske genom hur den tar sig uttryck för den sörjande i nutid, dåtid och i en framtid. I nuet är etos (trovärdighet) starkt genom hur den rådande (olyckliga) situationen beskrivs. Därefter iakttar man (som kontrast) den tidigare upplevda lyckan och redogör för de orsaker som ledde fram till den (nu uppkomna) sorgesamma situationen. (Det har jag tragglat till leda). Till sist blickar man förhoppningsvis mot framtiden, antingen i hopplöshet eftersom den ser lika mörk ut som nuet eller i hopp om en bättre framtid. Det här stadiet är mycket viktigt, annars riskerar man att fastna i sorgen vilket kan utvecklas till depression.

Niobe är i den grekiska mytologin en symbol för sorg. Som drottning av Thebe möter vi henne i Iliaden och det berättas där att hon hade många barn. Hon var så stolt över dessa att hon jämförde sig med självaste gudinnan Leto som bara hade två: Apollon och Artemis. Niobes högmod förargade dock gudarna och som straff dödade de hennes barn. Förkrossad skriker hon ut sin smärta och ber om förlåtelse – men det är för sent. Barnen förblir döda. Niobe förvandlas slutligen till en gråtande klippa, som en symbol för evig sorg.

Okej. Ska jag med hjälp av Niobes klagan våga mig på en retorisk sorgeanalys? Jag försöker isåfall tillämpa lite av känslan från berättelsen i Iliaden.

(Nutid) Nog har ödets växlingar drabbat mig. Förr var jag välsignad med romantisk kärlek i överflöd, nu är jag helt utan. Överflöd blev till brist och jag som förut var på en given plats är nu famlande. Det hade varit bättre att jag aldrig mött henne än att som nu bara få möta tårar. Den som berövats sina barns mor är mer olycksdrabbad än den som aldrig mött verklig kärlek för det man glatt sig över ger sorg när man mister det.

(Dåtid) Mitt öde beror på högmod. Jag levde lycklig och nöjd men efter att ha levt så blev jag utkastad från gudarnas boning. Jag mötte Lyckan och drabbades av Olyckan: vår samvaro blev mina barns mors död, min bekantskap med en gudinna till sist min olycka. Innan jag förlorade lyckan var jag avundsvärd men sedan mitt högmod förstört allt saknar jag den tid då jag var rikt välsignad. Nu ligger min kärlek död och jag kan inte nog begråta det som var min stolthet.

(Framtid) Vart ska jag vända mig? Vad kan jag hålla mig till? Hur är den grav som skulle räcka till för all denna sorg? Hedersbetygelserna som olyckan kräver kan inte fullgöras, vilket inte minst denna blogg vittnar om. Men varför gråter jag över detta, när jag har möjlighet be gudarna ge mig en helt annan natur? Jag ser bara en väg ur mina olyckor: att förvandlas till något som inte kan känna någon smärta: en klippa. Men jag är rädd att jag ändå bara kommer fortsätta gråta.

Det här är något av den klassiska retorikens sätt att kategorisera sorg. Verkligheten är måhända en annan. Men vad vet jag, jag är föga mer än en empirisk teoretiker, om en eventuell läsare förstår hur jag menar.

Kan jag erbjuda tröst till min vän Patrik, till den som sörjer en förlorad relation eller inte har kraft nog att förändra sitt liv och till den som förlorat sig själv, så gör jag det efter förmåga. Men det behövs egentligen inte, det viktigaste är att kunna förlåta sig själv. Men är förlåtelse, för att man kommit till momentet framtid i processen, för att man överlevde och vill ha ett liv igen, möjlig? Självklart är den det. Det är relationen till dig själv det handlar om.

Vi har alla förlorat. Det vi inte förlorat återstår att uppleva. Man får bejaka detta enkla faktum eller riskera att förvandlas till en gråtande klippa.

Jag vet inte hur kärleken gestaltar sig, vare sig då, nu eller sen. Kärlek är ett konstant tillstånd av värme. Kanske sammanfattas kärleken bäst på det vis som någon en gång uttryckte saken för mig; Och du får finna dig i att du faktiskt är behövd på en massa sätt även för oss som inte just nu tänker hångla med dig.

Musik:

Bach; (favorit)mässa i H moll

Ratata: Himlen

Den som falla

Relaterade blogginlägg

Till Johan

Källor:

Homeros: Illiaden

Eriksson: Retorikens grunder

Foto, Livsåskådning, Personligt, Sång och musik

daisy ad

18 december, 202218 december, 2022av adolphson

Det gäller, beroende på omständigheter, att göra rätt sorts reklam för sig. Hej världen, jag heter Fredrik. Jag har en röst.

Vi måste antingen älska varandra eller dö. Det yttrandet låter onekligen lite märkligt, närmast som något från en eldig frikyrkopastor, men orden är den amerikanske presidenten Lyndon B Johnsons.

Med anledning av mitt förra inlägg: det är dags att sluta sjunga. En personlig era som pågått sedan 1976 är över. Nu är det slut, den sista tonen är tagen. Kaffet är urdrucket. Pjäsen slut. Stäng, det drar.

Det gäller att finna de sällsynta, de ytterst få, tillfällena i livet då man verkligen är lycklig. Stannar man i den känslan blir det sällan fel. Är man olycklig, eller kalla det missnöjd om du vill, lägger man ofta sin röst på fel saker. Som att vara tyst. Eller att leva utan kärlek.

Det går att påverka människor. Det är det exempelvis valrörelser handlar om. Runt om i världen röstar människor just nu i stor grad på nationalistiska partier, inte sällan sprungna ur fascism. Det uppstår en rad frågor. Hur är det möjligt? Hur mycket eller lite sprungen ur Förintelsen kan man vara? Vad är det populisterna gör eftersom det går så bra för dem?

I det amerikanska presidentvalet 1964 lanserade Lyndon B Johnson (LBJ):s kampanj en reklamfilm som i efterhand kommit att benämnas ”Daisy ad”. Den anses som den mest framgångsrika reklamen i televisionens historia (möjligen med viss konkurrens från Apples kommersiella reklam inför lanserandet av Macintosh 1984).

Filmen börjar med att en liten flicka plockar prästkragar och räknar bladen. När hon kommer till tio tar en mansröst över som räknar ner till noll varvid skärmen fylls av en explosion och LBJ:s röst: ”detta är insatserna: att skapa en värld där Guds alla barn kan leva eller gå in i skuggorna. Vi måste antingen älska varandra eller dö.” En annan röst avslutar: “rösta på president Johnson den tredje november. För mycket står på spel för att du ska stanna hemma.” Budskapet var tydligt. Motkandidaten Barry Goldwater var en galning som hotade världen. Greppet blev bestående på grund av dess hantering av budskapet – negativt kampanjande var därmed ett faktum.

Den grundläggande idén var att fokusera på känslor. Man började se politiska budskap som en konstform, inte som överförande av information. Genom att tilltala människors känslor och instinkter ville man vinna val. Filmen blev en enorm framgång – tittarna hade aldrig sett något liknande. Visserligen hade negativt kampanjande förekommit i tidigare presidentkampanjer men de hade samtidigt varit rationella, faktabaserade. Men i Daisy blev känslor (främst rädsla) medlet. Greppet var förvisso inte helt nytt, det förekom även under 1920- och 30-talen i Europa, men Daisy var nästa nivå.

Det lyckades. Man behövde i filmen inte påminna tittarna om att Goldwater hade skämtat om att skicka missiler mot Kreml. Eller att han ansåg att USA inte borde frukta krig med Sovjet. Eller att han ville ge militären befogenhet att använda kärnvapen utan presidentens godkännande. Eller att han hade förklarat att atombomben bara var ett vapen bland andra. Det räckte att spela på hotet om ett tredje världskrig. Genom filmens upplägg behövde man inte ens nämna Goldwater. Det räckte med att hitta tittarnas känslor. Det var också viktigt att tittarna inte skulle få för mycket information för att anspelningen på känslor skulle fungera. Atombomber. Tredje världskriget. Rädsla. Rösta (rätt).

Så vad kan vi lära oss av detta? Kanske insikten att lägga sin röst i ett val inte enbart är en rationell handling. Det handlar också om att acceptera en kandidat på ett känslomässigt plan. Ett politiskt val är egentligen inte helt olikt processen att köpa en bil eller ett hus. Det måste kännas rätt. Idag lever vi i den värld av negativt politiskt kampande Daisy banade vägen för. För att övertyga någon, särskilt om politik, måste man väcka känslor. Väljarna motsätter sig inte en kandidat eftersom de ogillar hans eller hennes politik; de motsätter sig politiken eftersom de ogillar kandidaten. Erfarenheten från Daisy är att det är mindre övertygande att att förmedla fakta än att berätta en historia, en upplevelse, en känsla. Som rädsla. Tillhörighet. Överlägsenhet.

Utgångspunkten är den något filosofiska tesen att sanning inte är sanning förrän människor tror på den. Människor måste tro på vad kandidaten säger och de kan inte göra det om de inte förstår vad hen säger. De kan heller inte veta vad kandidaten säger om de inte lyssnar på vederbörande och de kommer inte att göra det om hen inte är intressant. Och kandidaten kommer inte vara intressant om det hen säger inte är aktuellt, relevant, genuint och visionärt. Känslor, alltså. Daisy-filmen gjorde känslor till ett mycket kraftfullt vapen i politiska kampanjer med hjälp av teknik som tidigare endast hade tillämpats på att sälja saker.

Enligt min uppfattning kan man inte vara sprungen ur Förintelsen alls. Populisterna är extra duktiga på att paketera sitt budskap med känslor. Vårt ödesdigra bekymmer är dock att nationalism inte är svaret på globala problem. Frågan som LBJ ställde är egentligen evig, han var nog så framsynt den gamle presidenten.

Carols i Kristine kyrka. Foto: Jens Runnberg

Kanske är en människa som lever utan kärlek mer benägen att lyssna på känsloladdade budskap. På ett rent personligt plan kan jag iallafall säga att jag gjort det LBJ frågar sig. Jag har både älskat och dött. Det som återstår är existens. Och möjligen återuppståndelse. Dotter 2 är i alla händelser en nyfunnen bundsförvant i livets stora relationsdrama. Sluta sjunga? Varför det? Du blir ju så glad när du sjunger. Pappa, det finns mycket kärlek. Du har hur många människor som helst omkring dig. Du råkar just nu bara vara lite singel. Nu ska du få ett tips: gör rätt sorts reklam för dig.

Vi har just sjungit cristmas carols tillsammans

Vänligen bortse från mitt förra blogginlägg. Och även det här. Sluta sjunga? Nonsens, jag älskar att sjunga. LBJ for president! Möjligen tar jag en paus från sjungandet för att följa en ny väg. Jag finner hursomhelst mina lyckliga stunder j här och nu. Bloggen må vara min marknadsföring. Den är inte negativ för ämnet är, om någon till äventyrs skulle undra, kärlek.

Jag har en röst och den använder jag, tacksam för möjligheten.

Relaterade blogginlägg

Checkers

Härlig är jorden

Musik:

Nu tändas en stund på jorden

Lauridsen: magnum mysterium

Källor:

Daisy ad

Harari 21 tankar om det 21:a århundradet

Robert Mann: Daisy, LBJ, Barry Goldwater och reklamen som förändrade amerikansk politik (2011).

Falun/Dalarna, Foto, Mr Hyde/Neanderthalson, Personligt, Spännande människor

bild 128: Bilbo

19 november, 202220 november, 2022av adolphson

Formuleringen ”att bygga ett monument över sig själv” är ett sätt att beskriva ett relativt omfångsrikt företag som onödigt. Men kanske finns egna monument i verkligheten? Är de i så fall onödiga? Vem har en byst över sig själv som barn om vederbörande inte händelsevis råkar vara Mozart, romersk kejsare eller diktator i Nordkorea?

Engelbrekt. En kändis som aldrig besökte Falun. Karl Hultströms mest kända verk invigdes 1919. Engelbrekt är Faluns mest ovetande kändis, kanske

Ordet monument kommer från latinets monumentum där mentum avser sinne, minne, komma ihåg, och förleden i ordet borde avse singular (mono). Ett monument är alltså ett sätt att minnas någon eller något som på ett eller annat sätt satt sitt prägel i historien. Börje Salming, exempelvis, får snart en gata i Kiruna uppkallad efter sig. Monumenten möter alltid samma frågor. Hur ska det ut? Var ska det placeras?

Det finns en grupp på Facebook som heter selfies med ovetande kändisar. I gruppen lägger man upp en bild på sig själv med en kändis som är ovetande om att hen blir fotograferad. Det låter kul.

Selma är en kändis som bodde länge i Falun. Statyn invigdes 2011. Den har gjorts av konstnären Arvid Backlund utifrån en befintlig modell. Men inte modellen till vänster.

Jag brukar ibland ge mina elever en fältuppgift som innebär att de får ge sig ut i staden på jakt efter historiska spår. Uppgiften handlar i olika varianter om att identifiera den fjättrade Clio – alltså varför varje skildring av historien säger mer om den tid som den tillkom under än om den skildringen avser. Eleverna får leta efter kolonner, torg, religiösa byggnader, viadukter, bibliotek, amfiteatrar, badhus och statyer och arbeta med frågan om vad vi vill minnas, varför och vad vi kan utläsa av placeringen.

Revykungen (och) Ernst Rolf (till höger) föddes i Falun. Byst av Arvid Backlund i Hästparken.

Statyer väcker ofta känslor. Känd är dramatiken kring Engelbrektmonumentet i Falun. Drag var det också 1868 när statyn av Karl XII i Stockholm skulle invigas. Strindberg var skeptisk. Han beskriver saken i sin självbiografiska roman ”Tjänstekvinnans son”.

Huvudstaden med dess höga kulturintresse ville resa en staty åt Carl XII? Varför? Var denne sista medeltidsriddare tidens ideal? Hade Gustav IV Adolfs och Carl XV:s idol blivit ett uttryck för den okrigiska tid, som bröt in? Var det ett eko från skandinavism-tiden, då Han selv etcetera skulle uppliva Sveriges multnade krigsrykte? Eller utgick det hela, såsom ofta händer, från bildhuggarens ateljé? Vem vet? Statyn var färdig och skulle avtäckas. Läktarna för åskådarna restes, men så olämpligt, att ceremonin icke för åskådarna kunde åses, och innanför inhägnaden ägde endast hov och bjudna, sångare och de betalande tillträde. (…) och alla ansåg sig äga rätt att se på. Tillställningen blev förhatlig. Man skrev och petitionerade om läktarnas nedtagande, men fick nej. Folket rörde på sig och ville riva läktarna, men då kom militären ut.

Vad säga? Att man 1868 visste att uppskatta sångare? Bra där, som det heter.

Min bror var ett mycket älskat barn. Han ansågs även bildskön (som bäbis). Det hela gick så långt att det övergick i någon sorts dyrkan, nästan kult, av honom. Allt medan jag och vår syster viftades undan som envetna och bråkiga. Som det föll sig fanns i familjens vänkrets en konstnär. Det verkade inte alls bisarrt, inte på något sätt konstigt eller överdrivet, att låta beställa en byst av endast ett, visserligen högt älskat, av sina tre barn.

Ack, flyktiga fåfänglighet! Ack påträngande förgänglighet!

Tiden fortsatte sin obönhörliga gång. Barndomens lyster bleknade till förmån för ungdomsaknens pipiga bröl. Allt längre in garderobens dammiga gömmor fann bysten sedermera ro. När modellen för konstverket många år senare skilde sig ville exfrun inte veta av någon stod av sin före detta make. Märkligt kan tyckas, men så var det. Bysten bidade nu sin tid i ungkarlslyan väntandes på Bilbo. Så slumpade det sig att den efter ett besök ”glömdes” hos mig. Varför någon åker omkring med en byst av sig själv i bakluckan (och tar med den in i huset som gästas) är måhända en rimlig fråga i sammanhanget.

Sedan dess har den tronat i mitt soprum – mest som ett skönt sätt att skrämma människor. Inte över tröskeln skulle denna obehagliga tingest från förr, detta vidunderliga monument över en svunnen epok. Så kom snilleblixten! Han är ju känd nu, junior. Bysten kan bli värdefull! Sagt och gjort: jag tog in den. Nu är den min! My precious. Pappa! Tog du in den!? Var ska du ha den?!

Min bror har en byst över sig själv som barn trots att han inte är vare sig Mozart, romersk kejsare eller diktator i Nordkorea. Men verkligheten är också en annan. Han bygger genom sitt liv och sina gärningar ett monument över sig själv. En hyllning till livsnjutningen, glädjen, rättvisan och godheten. Det kan aldrig vara onödigt. Det var nog vad våra föräldrar och deras vänner såg i den lille gossen. Av samma anledning som vi människor i alla tider huggit stoder till vänskapens och kärlekens värn och ära lät de beställa en över honom.

Var och en må bygga sitt eget monument. Placera det närmast hjärtat, fota sig bredvid eller låt bli. Jag vill mena att om man bygger det (skyll mig gärna för att vara en klyschornas okrönte revykung) av kärlek är det aldrig onödigt.

Relaterade blogginlägg:

Musik:

I’ll se you in my dreams

Lauridsen: o nata lux

Källor:

Falun.se

SVT.se

Synonymer.se

Strindberg: Tjänstekvinnans son

Foto, Historia, Mr Hyde/Neanderthalson, Skola

bild 127: Gustafs skål

13 november, 202213 november, 2022av adolphson

Kolla! Vad har de på sig?! Jag ler för mig själv. I mjugg, som det heter. Ett Mona Lisa-leende. Eller är det möjligen ett varggrin?

Var det bättre förr? Minnet går sin eviga holmgång med skildringen. Ibland är minnena jobbiga och historien obamhärtig. Men ibland… Så många tankar. Timmar, dagar och år av gagnlöst muttrande om i stort sett ingenting. Sittandes i min fåtölj stirrandes på kungar. Och inte heller någon att dela dessa tankar och käbbel med. Förr hade jag projektet ”veckans kung” som innebar att jag varje middag inför en hänförd (eller hur) familj föredrog aktuell monark.

Men vad säger jag? Ingen att dela tankar med? Trams. Jag har ju dig, bloggen. Det är du och jag.

Jag är knappast någon glödande rojalist men jag har ett intresse. Jag har i stort sett alla regenter på min vägg, det är nog mer än man kan säga om de flesta innevånare i konungariket Sverige. När jag synar dem där på väggen fastnar jag alltid för gustaverna. I synnerhet den tredje. Han verkar varit något av en glad gamäng. Det kan man nog inte riktigt säga om den förste.

Det är kontemplativt. Medan jag iakttar kungarna begrundar jag högt och lågt, tillvarons stora och små egenheter. Som att Dotter 1 tycker det är fånigt med polo. Jag ignorerar henne och reflekterar istället över att det finns en mängd händelser som man på olika sätt borde uppmärksamma. Iallafall kan man anse det om man är historielärare.

Händelser som givit visst avtryck i historien, alltså. Hur är det egentligen med rojalismen, numera? Svenska botten var en rojalistisk rörelse inom Hattpartiet som samarbetade med Gustaf III vilket bidrog till dennes kupp och slutet på Frihetstiden 1772. Yej! Leve konungen! Det var en rojalism som heter duga, det. Borde inte Svenska botten lyfts fram av hovet under 2022?

Där låg ett skimmer över Gustafs dagar, fantastiskt, utländskt, flärdfullt om du vill.

Anjalaförbundet var något av det motsatta. Det var en revolt bland officerare 1788 efter att Gustaf III startat ett krig mot Ryssland. Detta var ett brott mot de svenska grundlagarna och hären var dessutom illa rustad. Några officerare började på eget bevåg fredsförhandla med Katarina i Ryssland. Gustaf krävde lojalitet av militären men följden blev Anjalaförbundet, ett öppet myteri där 113 (adliga) officerare förklarade kriget olagligt och krävde riksdagens inkallande. Ner med tyrannen! Gustafs bemötande av anjalamännen blev framgångsrikt, han spelade på historien. Klädd i folkdräkt talade han på kyrkbacken i Mora såsom en gång Gustaf Vasa hade gjort. Gustaf (III) vann stöd, upproret krossades och en av ledarna avrättades. Gustafs skål! sa Bellman. Leve Dalarna! sa Gustaf. Adeln bidade sin tid.

Republikanska föreningen borde vädrat morgonluft vart tionde år allt sedan 1988, då det var två hundra år sedan Anjala. Men se det året, 1988, det var Berglagets år. Det 700:e i företagets historia firades bland annat genom att Lasse Berghagen uppträdde i Stora stöten.

Borde inte åtminstone vi i Dalarna under 2021 firat minnet av slaget vid Brunnbäcks färja? Eller, det kanske någon gjorde? Pandemin, jag vet. Men ursäkter är som ändalykter – alla har en. Kanske borde Falun minnas att Gustaf, sedermera I, hade sin bas här i stan vid tillfället?

Detta var hursomhelst den första större sammandrabbningen mellan Gustaf Vasa och ”danska” (Kalmarunionen) trupper. De förra hade sin bas i Falun, de senare i Västerås. Slaget stod vid byn Brunnbäck i närheten av Dalälven 1521. På Gustafs sida stred bland annat soldater, bönder, från Dalarna. Slaget utföll till deras fördel och kungen var inte sen att utropa det hela som en stor svensk seger. Leve Sverige! Leve Dalarna! Huruvida någon uppträdde i folkdräkt under slaget håller jag för osannolikt.

Det hela ledde till att det moderna Sverige föddes den 6:e juni 1523. Nästa år fyller gamla Sverige alltså 500 år. Det lär väl firas i det här i sammanhanget ganska ljumna landet. Där låg ett skimmer över Gustafs dagar, fantastiskt, utländskt, flärdfullt om du vill. Utländskt. Plötsligt känns Tegners ord aktuella för vår tid. Välkomna, ni som sökt er hit! Ni, vi, är alla fantastiska och flärdfulla!

Jaha, hur binder jag ihop det här? Fler helgdagar år folket? Det blir något av en paradox eftersom det var ”kungatyrannen” (G3) själv som genomförde den stora helgdöden. Att det är snyggt med polo? Det visste redan Gustaf Vasa. Så många tankar och ingen… vänta! Plötsligt dyker tillfället upp. Fjärran så nära. Upptagen, jäkla otur. Nå, det går fler tåg. Det är fortfarande du och jag, bloggen.

Man får väl i det stora hela högtidlighålla vad man vill. En glad gamäng, exempelvis. Jag tror slutsatsen får bli att det inte är det sämsta att vara en sådan, ehuruväl ensamstående.

Leve alla glada gamänger i såväl slott som koja! Jag höjer mitt glas och skålar diskret, fast på avstånd, med en envåldshärskare som hänger på min vägg. Det finns väl sämre ställen att hänga på, tänker jag. Nåväl, Gustafs skål!

Så, var det bättre förr? Måhända var det ungefär lika. Lärjungen tycker sitt arbete är tungt, men är ändå vagn, och läraren är hästen, säger (ungefär) Strindberg. Den enes Mona Lisa är den andres varg.

Det är sen eftermiddag i klassrummet. Några elever tittar en film på youtube, de har hittat en video från Lugnetgymnasiet inspelad 1992. Eleverna fascineras. De tycker skolan verkar ”mer nice” än idag. De slås av att inga mobiler förekommer. De tycker också allt verkar mer unket, påstår att ingen kände till deodorant eller parfym på den tiden. Så tittar de på mig. De frågar hur det var eftersom jag var elev ungefär den tid filmen visar. Jag tar ett djupt, bitterljuvt andetag och förlorar mig i ett avlägset fjärran.

Vad ler du åt, Fredrik?

Relaterade blogginlägg:

Resan till Leningrad

Musik:

Gustafs skål!

Crawford: same old story

Källor:

Landen: Gustaf III en biografi

Wikipedia

Tegnér: Vid svenska akademinens femtiåra minneshögtid

Foto, Historia, Livsåskådning, Personligt, Spännande människor, styrsö

bild 126: cirkulärt

5 november, 20226 november, 2022av adolphson

Styrsö i början av november 2022. Under några dagar företar jag en resa genom både gamla album och inom mig själv. Inombords, så att säga.

Morfar, antingen bakom eller framför kameran, på en isig båt. 1920-tal

Den som äger information äger framtiden, sägs det. Pengar, makt och inflytande är vad hen i så fall äger. Jag vill inte ha något av det där. Lätt sagt av någon i min privilegierade sits, jag vet. Jag vill istället äga historien. Min historia. För då äger jag också framtiden. Det är oändligt mycket viktigare än materia.

Morfar och mormor har träffats på Styrsö. 1930-tal. Resultatet blev…

Min gamle vän Patrik hörde av sig med ett önskemål. Hans son Johan har precis gått bort och det var föräldrarnas önskan att jag skulle skriva en vers. Jag lovade att försöka mot villkoret att de både fick refusera och ändra som de önskade. Jag är ju ingen poet, självklart inte, men vissa förtroenden får man inte backa ifrån.

…att mor och far gifter sig, på bilden flankerade av moster Lena och hennes Lennart, i Styrsö kyrka 1966

För 30 000 år sedan begravdes vissa människor i överdådiga gravar tillsammans med pärlor av elfenben, armband, juveler, konst och allehanda skatter. Andra fick nöja sig med ett hål i marken som sista viloplats. Ojämlikheten spåras i historien genom egendom. Hur mycket rikedom den döde fick med sig i graven eller hur många hektar han i livet ägde. Men du kan ingenting ta med dig när du dör. Ägandets historia fortsatte och ur den föddes hierarkier. Och så är det förstås än idag. Men jag funderar över något som historien inte lika enkelt besvarar: går det att vara känslomässigt ojämlik?

Styrsö kyrka i november 2022. Släkten följa släktens gång

Det råder järnhårda missförstånd på många håll och kanter. Det är ibland nedslående. Det måste vara ett missförstånd att Johan lämnat alldeles för tidigt. November bjuder på karameller av granit, menar Tranströmer. Han har nog rätt. Plomberna ryker så det står härliga till. Det har de visserligen alltid gjort och inte bara under min födelsemånad. Samtidigt: det konstrueras en playa utanför vårt fönster. Liknar sånt!? hade säkert morfar muttrat om saken.

Jag satt länge och tänkte på Johan. Jag har genom åren följt honom och hans föräldrars liv på visst avstånd, som man gör numera. En så vacker relation de verkar haft. Samtidigt som jag nåddes av hur illa det stod till med Johan fyllde min gudson Sixten år. Livets växlingar. Jag skrev ett par rader, med inspiration från så långt tillbaka som Johans dop. Hans föräldrar bearbetade raderna så det blev som de tyckte passade. Några rader om Johan. Deras rader. Det är Johans närmaste som äger hans historia. Johan förblir en inspiration trots att hans liv blev kort. Så kommer det alltid att vara.

En snäll, varm, glad och omtänksam vind drar över vattnet. Den övervinner hinder. Plötsligt är vinden borta. Som den försvunna diamanten.

Först råder storm, sedan istid. Till sist: värme, så mycket värme. Resan på Styrsö kastar mig mellan hopp och förtvivlan. Men alla människor jag möter, de som gått före, de jag nu lever med samt de jag ännu inte mött – jag vore bokstavligen inget utan dem.

Jag äger massor med information, om mig, mina vänner och min släkt, alltså äger jag framtiden. Bilderna som här publiceras visar en resa på nästan hundra år.

Jag vet inte om det går att vara känslomässigt jämlik. Dotter 2 tyckte slutligen att jag blev lite väl tungsint där i min stol i huset på Styrsö. Tänk inte så mycket, pappa. Lev lite istället. Spring, det gör dig ju glad! Dotter 2 är något på spåren.

Banknestorn Hans Dahlborg har gått ur tiden. Jag hade nöjet att träffa honom då och då. Han sa en gång att en människas kapital är den återstående livstiden. Om det är ens rikedom, funderar jag, borde det avgörande vara hur man förhåller sig känslomässigt till det förflutna.

Styrsö i november 2022. Resorna möts, den inre och den yttre, allt är cirkulärt. Alla äger vi vår historia, men bär den olika. Bättre inombords än utombords, som det heter. Eller, det heter det väl inte men jag påstår det.

I forntidens Egypten var solguden Ra skaparen. Världen var från början ett blått hav och ur havet steg en kulle där det växte upp en blå lotusblomma ur vilken Ra kom och skapade världen. Han gör varje natt en resa med en båt (månen) över himlavalvet och återkommer varje dag i soluppgången

Musik:

Mozart: Laudate dominum

Whitacre: Sleep

Källor:

Harari: 21 tankar om det tjugoförsta århundradet

Tranströmer: Sorgegondolen, November i forna DDR

Falun/Dalarna, Foto, Historia

Förslag till särskild ordningsstadga (1922) del 2

4 november, 20224 november, 2022av adolphson

Det är många här i staden som engagerar sig i trafikfrågorna. Det är inget nytt. En väsentlig del av ordningsstadgan handlade redan 1922 om trafiken. Jag hade stort nöje av att studera den och här följer, med foton från kommunens mediebank, andra delen.

Förslag till särskild ordningsstadga för Falun

Kapitel 1 trafik föreskrifter (fortsättning)

Moment 11. vagnar, som bida å gata eller annan allmän plats för att hämta personer från offentliga eller enskilda tillställningar, skola ordnas så, att de icke äro till större hinder för trafiken, än vad som vore oundgängligt och så, att de kunna framköras i ordning efter upprop.

Moment 12. Förspänd dragare som lämnas utan tillsyn å gata, skall vara säkert bunden om frambenen medelst läderrem eller på annat betryggande sätt, att må den körande på varje fall lämna åkdonet stående å gata längre tid än behövligt än för hämtande av varor eller dylikt.

Moment 13. Det är icke tillåtet att utan särskilt, av polismyndigheten särskilt meddelat tillstånd låta fordon färdas i släp efter automobil eller annat åkdon.

Moment 14. Gods som till följd av längd, omfång eller annan beskaffenhet, vid transport lätteligen kan medföra fara eller i hög grad åstadkomma hinder eller olägenhet för trafiken får icke utan särskilt tillstånd forslas å stadens gator: och får gods icke lastas å åkdon på sådant sätt eller i sådan mängd, att fara föreligger för dess nedfallande eller att större hinder eller olägenhet för trafiken därigenom uppstår. Skramlande gods må icke med åkdon å gata utan att åtgärd vidtagits, varigenom bullret undvikes eller så mycket som möjligt förminskas.

Moment 15. Vad (…) iOrdningsstadgan för rikets städer är stadgar för trottoar skall gälla även beträffande inom staden anlagda gångbanor.

Moment 16. Fotgängare, som å trottoar eller gångbana möter annan fotgängare, bör hålla till vänster.

Moment 17. Vid de tillfällen, då trängsel kan uppstå på gata därigenom att en större mängd folk vill samtidigt framkomma till en plats, skola de uppställa sig i kö i den ordning de kommit och därmed iakttaga de anvisningar, som av polispersonalen meddelas. Ingen må tränga sig in i sålunda bildad kö.

Moment 18. Dragkärror eller andra fordon, som fortskaffas med handkraft, må icke framföras annorledes än vid skalmarna och får ej skjutas fram utan att vara så inrättade eller lastade att den som verkställer transporten, har fri utsikt framför sig; börande i övrigt om dylikt fordon de för åkdon meddelande föreskrifter i tillämpliga delar lända till efterrättelse. I stadens allmänna planteringar må – med undantag av barnvagnar – kärror eller andra fordon icke draga eller skjutsas å annan led än den, som är för körning upplåten, för såvitt de ej används, för allmänna arbeten å platsen.

Moment 19. Å plats, som är för allmänheten upplåten är, må hästar eller boskap icke bindas vid byggnad, port, hägnad, träd eller lyktstolpe, eller annat föremål, som ej är för ändamålet avsett.

Källor:

Falu stadsfullmäktige, handlingar och protokoll 1922

Mediearkivet falun.se

Musik:

1922 var året två klassiker såg dagens ljus. Det finns bara två artister som hanterar dem, var och en på sitt vis.

Sibelius; till havs

Taube: Flickan i Havanna

Relaterade blogginlägg:

Förslag till särskild ordningsstadga del 1

Film och TV, Foto, Livsåskådning, Personligt, Sång och musik, Spännande människor, styrsö

bild 125: dies irae

30 oktober, 20226 november, 2022av adolphson

Ett skepp kommer lastat.

Jag sitter, när dessa rader skrivs, i köket i huset på Styrsö. Allt är tyst, förutom vindens tag om husknuten blandat med det avlägsna smattret från försvarsmaktens övningar. Ett fartyg ligger på redden. Borta är stojet och skratten från sommarens badande människor. Barnen sover. Kaffet ryker ur muggen. Tankarna far. Oj, vad jag tänker och processar. Stirrar, som Viktor kallar det. Slutsatsen levereras redan nu: jag är briljant.

Kom ihåg att du är dödlig. Tusen gånger har jag använt detta citat. Men är det rimligt att begrunda vår dödlighet hela tiden? Är inte en viktigare fråga att fundera över vad jag består av? Vad som är min essens här och nu?

Får jag feeling och vill gå upp och hålla tal så hindra mig. Det vad var vad jag, lagom storstilat, lät meddela Mange strax innan vi häromveckan besökte V-dala nation som höll middag för föredettingar.

Dies irae är latin och betyder vredens dag. Det är en förekommande del i den kyrkliga (katolska) dödsmässan (Requiem). Jag sjunger den satsen, och andra, i Mozarts Requiem. (Kom gärna och lyssna.) Varannan dag är en vredens dag i mitt liv. Varannan klättrar jag på väggen. Eller, rättare, tittar på väggen bekvämt tillbakalutad i min fåtölj. Jag flyttar blicken. Stirrar, måhända. Växlar krokus, förlåt, fokus, iakttar min hibiskus. Det är meditativt. Den är så grön och fin. Magnifik, faktiskt. Ett tag trodde jag att den skulle dö. Men det gjorde den inte. Inte än, iallafall. Vi är ett, min hibiskus och jag.

Ingen står väl ut någon längre stund tillsammans med någon med stukad självkänsla. Man måste nog älska sig själv för att bli ett bra sällskap. Konsten att hitta en vän är att inte ens försöka. Jodå, nog vet jag allt det där. Och det är heller inte problemet. Jag är inte besviken på livet. Jag är en bra far, begåvad lärare, duktig körsångare, en god vän och en rätt kul person (för det mesta). Jag är stolt över hur jag burit och klarat familjen sedan Malin blev sjuk och dog. Jag stod fast i eländets stund – och jag står ännu. Jag bär min livshistoria med stolthet. Jag är intresserad av människor och gillar att lyssna. Jag ser alltid den jag har framför mig.

Det är alltså inte självbilden som är problemet. (Eller det kanske det är, men att den är för uppblåst. Det får bli ett annan blogginlägg,) Mitt problem innebär något annat. Det handlar om den ohyggliga känslan av att stå i skuld. Skulden av att vara den som överlevde, klarade sig, den som fortfarande har lyxen av att som enda problem hantera allehanda dagliga i-landsproblem. Skulden som tillkommer den som saknar någon som lämnat på samma gång som hen saknar någon som ännu inte kommit.

Varannandagsvreden lägger sig alltid relativt snart. Men kampen består. Kampen för att tina upp isen i hjärtat. Isen som kommer av att jag inte känt värme på väldigt länge. Insikten att jag måste lyssna till mina känslor, tillåta mig att bli lite kär varje dag och samtidigt stå ut med känslan av att inte veta något om framtiden men att duga ändå.

Det där blev måhända komplicerat. Kanske handlar det om svårigheten det innebär att skiljas. Att skiljas är förvisso att dö en smula. Samtidigt: är det slut så är det slut. Hon lämnade mig. Jag lämnade henne. Det är över. Jag finner mig lämnad (men inte övergiven!) med mer eller mindre angenäma minnen. Icke desto mindre är det slut. Det ges inget utrymme för velande. Livet vissnar ibland men dör inte. Man återhämtar sig, trots vanskötsel, ytterligare en liten tid. Så som min hibiskus. Den magnifika. Den briljanta.

Mange hann inte. När det blev dags för en hyfsvisa for jag upp som skjuten ur en kanon. Bryskt avvisad lommade jag snart tillbaka till min plats. Nej hyfsvisor, sådant håller vi inte på med längre. Nehej. Så kom ögonblicket. Talarstolen var min. Vi la in dig när vi hade en längre paus i schemat. V-dala känner mig.

Jag kom (äntligen) ner från scenen, sjönk ner på stolen. Henrik nickade glatt åt mig: lysande Fredrik. Petra skrattade åt mig. Fast ett glatt, vänligt skratt. Ett skratt från förr. Och så Mange. Min bäste vän. Han tittade på mig varvid han yttrade Du är tillbaka. Om du visste hur länge jag väntat på det där. På vad, undrade jag. Du ska inte hålla på och förbereda tal med logos, patos och skit. Du ska få feeling och bara köra. Då är du briljant.

Dies irae, vredens dag, syftar måhända på hur arg man kan bli över orättvisan i ett dödsfall. Eller över att skiljas. Men där finns också hopp och framtidstro. Det gör det alltid. Lyssna på musiken så får du se.

Jodå, jag känner nog till att jag är dödlig. Döden ler åt oss alla, allt man kan göra är att le tillbaka, för att citera Gladiatorn.

Jag hoppas och tror att jag består av kärlek, glädje, harmoni – och lite briljans. Det är vad jag behöver påminnas om i det fall jag nödvändigtvis måste påminnas om något. Och kanske är det som Marcus Aurelius lär ha sagt: man får acceptera döden i en glad anda som upplösningen av de element av vilka varje varelse är sammansatt. Död är jag alltså först när jag förlorat min briljans.

Jag blickar ut genom köksfönstret. Ett fartyg ligger på redden. Av döma av läget väntar den på last och uppdrag att ta till någon avlägsen destination på andra sidan haven. Lite som jag, ungefär. Nog är vi väl lite smått briljanta, både fartyget och jag?