Politik – Sida 3 – Adolphson

Demokrati och samhälle, Foto, Politik, Spännande människor

bild 123: ett härligt gäng

10 september, 202218 augusti, 2024av adolphson

Det har varit en intressant mandatperiod. Det har varit en intensiv valrörelse. Inte riktigt så hård och vulgär som jag i förväg fruktade, men intensiv. Jag har då och då, och i synnerhet nu i slutet, påstått att Åkesson skulle, om M fortsätter krympa och SD växa, kunna bli statsminister. Hur kan jag på allvar hävda det, har det undrats.

Jag har också återkommande argumenterat att Centerpartiet inte förflyttat sig en meter. Vi står stadigt kvar där vi alltid stått. Det är L, KD, M som på riksplanet ändrat position. (Och faktiskt SD men åt andra hållet, från nazism mot demokrati.) Dessa påståenden retar den nationella högersidan men är fakta.

Jag inser självfallet hur svårt det är för Åkesson att bli statsminister. Först måste han övertyga M & co om att bli deras kandidat sedan ta sig igenom en statsministeromröstning i riksdagen. I den får inte fler än hälften av ledamöterna rösta emot honom. Sålunda har han som opinionen ser ut inte det stöd som krävs för att bli statsminister, men allt är förstås beroende på valresultatet.

Som ledare för det näst största partiet kommer Åkesson att få frågan av talmannen om han har möjlighet att bilda regering. Svaret kommer sannolikt att vara nej. Det är det troliga. Men det är inte det jag diskuterar. Det jag vill sätta fingret på är att det inte är en omöjlighet att det sker. Osannolikt, ja. Omöjligt? Nej. Man måste kalkylera med möjligheten, även om den är liten, när man lägger sin röst på ett parti som kan tänka sig ett samarbete med SD.

Varför är man som M/KD/L-väljare så rädd för Åkesson i regering, egentligen? Om SD är ett parti bland andra så är väl allt gott nog? Om ett parti ändrat sig om ett samarbete med SD – varför skulle det inte kunna ändra sig också angående Åkesson som minister? Varför skulle SD nöja sig med att enbart vara valboskap (ett problem som även finns på andra sidan med V)? SD:s huvudfiende är det man kallar vänsterliberala värden. Så även om de står utanför lär de synas i regeringens politik, det kan man vara säker på.

Varför är vi Centerpartister så emot SD? Jo, det handlar om deras syn på människor. Grundläggande liberala värderingar är vikten av alla människors lika rätt och värde, alla människors rätt att vara fria att forma sitt eget liv. Nu är SD riktigt nära regeringsmakten. M, KD och L anpassar redan sin politik och retorik efter dem. Centerpartiet, och Annie, visar att en annan väg är möjlig. Vi väljer medmänsklighet, hopp och framtidstro som utgångspunkt. Det vi påstår om SD är ingen bluff, alarmism eller tomt prat. Det vi varnar för stämmer. SD ställer människor mot varandra, skapar splittring och slänger bränsle på en redan brinnande klimatkris.

SD:s politik innebär sämre rättssäkerhet. systematisk diskriminering, likriktning av kultur och media, ökade utsläpp, kraftig minskning av biståndet. Som Annie säger: ”Centerpartiet kommer aldrig ge SD nycklarna till Rosenbad. En röst på oss är en röst för klimatets bästa och för liberal politik utan främlingsfientlighet.”

Jag beundrar henne. Hon är min partiledare. Min statsministerkandidat.

Centerpartiet har inte bytt sida. Vi står som sagt kvar. Om valresultatet talar till vår favör tycker jag M och KD, gärna under nya fräscha partiledare, kan återkomma till alliansen så bildar vi en äkta, borgerlig, regering utan stöd från SD. För de lägger förslag mot jämställdhet och klimat, de vill utvisa människor som inte gjort en fluga förnär, de är populistiska och saknar anständighet. Jag är inte socialist, verkligen inte, men jag föredrar Magdalena Andersson som statsminister framför det högernationella alternativet alla dagar i veckan. Åkesson blir antagligen inte statsminister. Men det kan inte uteslutas helt. Han kan definitivt komma att ingå i regeringen om den sidan vinner.

Det har varit en intensiv valrörelse där ett härligt gäng kämpat tillsammans. Nu lutar jag mig tillbaka och avvaktar resultatet. Några minnesvärda ögonblick är när lokala SD under en debatt menade att ”ska DU representera er? Ja, då blir det kul iallafall.” Varvid Susanne, som normalt sett representerar oss i debatter muttrade ”tack för den, men hur roliga är SD själva egentligen?” Susanne, klippan. Eller Agneta, min idol, som alltid stått redo med uppmuntrande och kloka ord (senast nu på Fullmäktige men de behåller jag för mig själv). Och nestor Mats, förstås, den rutinerade hedersmannen. Och Göte! Jag vill följa med på kryssning! Jon, som delar min motvilja för dörrknackning har troget kämpat vid min sida, alla påhejade av general Anne-Li som hållit ihop det. Den alltid lyssnande Daniel och super-Jenny. Ni betyder mycket för mig och jag är glad att jag lärt känna er.

Det har varit tufft men roligt att vara politiker under mandatperioden. När det varit svårt har jag påmint mig om att Malin gav mig sin röst, tillsammans med 143 andra falubor, och det har känts som en hederssak att slutföra det jag åtagit mig. Jag har gjort så gott jag kunnat. Utan stöd och hjälp från de som nämns eller syns i detta blogginlägg hade det inte gått. Tack, ni härliga människor!

Så. Kampanj på stora torget och möjligen dörrknackning återstår. Sedan är det över. Fortsättningen ligger främst i medborgarnas händer men också lite i partiets. Om det inte blir någon fortsättning ber jag att få tacka för mig. Det har varit ett nöje och privilegium. Fler borde prova.

Relaterade blogginlägg:

144 kryss

Musik:

Mozart: Figaros bröllop (conzonetta sull-arian)

Wadling: nu lyfter vi från marken

Källor:

Annie Lööf

Demokrati och samhälle, Politik

Osäkerhetens rike

19 augusti, 202219 augusti, 2022av adolphson

En hjälm som bärs av ingen har tagit makten är en formulering hämtad ur Tranströmers dikt Osäkerhetens rike. Hjälmen, tänker jag, är en metafor för hat, intolerans och våld.

Romanen Satansverserna av Salman Rushdie anspelar på en del ur Koranen där en viss uppmaning visar sig vara felaktig, påhittad av Satan. Jag har faktiskt inte läst boken. (Jag säger faktiskt eftersom jag borde ha gjort det.) Boken är känd då den medfört att Rushdie alltsedan 1988 levt under ständigt hot. Nyligen lyckades sånär någon mörda honom. Ännu ett våldsdåd av ytterligare en ansiktslös, våldsam människa i hjälm. Jag tror att det finns satansverser inom varje lära, varje ideologi. Det gäller att vara uppmärksam på dessa, och dess uttolkare, och inte jama med i något av satans budskap när han försiktigt viskar eller högt basunerar ut sina verser.

Frågan har förföljt mig ett tag. Varför vill jag kandidera politiskt? Vad är syftet? Vad har jag i politiken att göra överhuvudtaget? Det är kanske så dags att lyfta den frågan när man hållit på i femton år men jag anser att man då och då bör stanna upp och fundera över sina livsval. Så varför, egentligen? Det tar tid, jag är inte en särskilt maktlysten person, man blir inte rik och får tampas med många arga personer. Man måste vara stryktålig och beredd att följa beslutsvägar som kan ta år i anspråk.

Martin Niemöller:

I Tyskland hämtade de först kommunisterna, och jag protesterade inte, för jag var inte kommunist. Sedan hämtade de de fackanslutna, och jag protesterade inte, för jag var inte fackansluten. Sedan hämtade de judarna, och jag protesterade inte, för jag var inte jude. Sedan hämtade de mig, och då fanns ingen kvar som protesterade.

Tanken att mörda åsikten och den som framför den är inte ny. 2022 hotas och hatas i vårt land opinionsbildare och politiker varje dag. Statistiken visar att det är kvinnor och yngre personer som råkar värst ut. Tydligen ska man inte uppmärksamma det eftersom det kan trigga gärningsmannen. Jag förstår säkerhetstänkandet därvidlag, men ska man verkligen tiga och låta dessa satans, hjälmbärande, hatare och hotade hålla på?

SD har tre val i rad chockat med horribla (hjälmförsedda) kampanjer och uttalanden. Vi går på det varje gång. De anständiga klickar, delar och förfasas. Budskapet får därmed spridning. Jag har nyligen ställt en allmän fråga till de moderater, kristdemokrater och liberaler som finns i min filterbubbla: hur kan ni, ofta förståndiga, anständiga och (delvis) liberala partier och människor, på ett eller annat sätt vilja samarbeta med det partiet och dess företrädare? Jag förstår det verkligen inte. Det är ju så långt ifrån liberala, allmänborgerliga värderingar man komma. Mantrat jag får som svar är att Centerpartiet svikit som gått i lag med Socialdemokraterna. Där står vi.

Som jag saknar Westerberg, Reinfeldt och Hägglund. Det var sann borgerlighet det. Politiker utan hjälm.

Så varför engagera sig politiskt? Vilka är uppsidorna? Svårt att säga. Men en stark drivkraft hos mig är rädslan för att Niemöllers dikt återigen ska bli verklighet. Att de som vill mörda en författare, bränna en helig bok, attackera någon som vill bränna en helig bok, de som vill vinna val genom rasism eller hota politiker ska vinna. Att de anonyma hjälmbärarna ska vinna.

En hjälm som bärs av ingen har tagit makten. Jag tycker det är en lysande formulering för att uttrycka rädsla och våld i ett samhälle. Så möts de två, giganterna. Rushdie och Tranströmer. I osäkerhetens rike är Satansverserna norm.

Relaterade blogginlägg:

Kälkestad

Musik:

Wiehe: en sång till modet

Mozart: Requiem, Lacrimosa

Politik, Retorik

fallasi

17 juli, 202217 juli, 2022av adolphson

Hur ska man rösta, egentligen? Vilket parti är bäst? Kan man bilda regering med stöd av SD? Ska vi tillåta vinstdrivande aktörer i skolan? Hur kämpar man mot något som inte finns samtidigt som man attackeras från alla håll?

Fallasi avser inom retoriken en sorts argumentationsfel, eller bedrägligt argument, något som kan verka riktigt men som inte är det. Exempel är ledande frågor, åldersargument utan relevans och misstänkliggöranden. Fallasi kan användas som retoriskt vapen för att minska debattmotståndarens trovärdighet. Ibland görs det medvetet för att lura en motståndare.

En fallasi är en slutsats som bygger på felaktiga premisser. Något som inte fungerar i det aktuella sammanhanget. Slutsatsen som dras följer inte av det som sagts tidigare, hela resonemanget bygger på felaktig grund. En människa måste exempelvis inte vara lycklig bara för att hen ler. Ett sådant påstående kan, men måste inte, vara en fallasi.

Mandatperioden närmar sig sitt slut. Det är dags att göra upp med min syn och mina påståenden om SD. Jag lovade inför förra valet att hålla koll på på partiet. Ta replik och rösta emot om rasismen blev uppenbar. Så hur har det blivit?

Det ska sägas på en gång: min räckvidd är lokal. Förutom en och annan anonym (ofta aggressiv) person på twitter begränsar sig det jag ser av partiet till nämnd, kommunstyrelse och fullmäktige. Problemet är att det är stor skillnad på riks-SD och den lokala avdelningen. Någon enstaka gång har det kommit förslag som, enligt min uppfattning, präglas av uppenbart människoförakt. Annars: inget. Nada. Rien. Emptiness.

Fast SD är kanske inte helt tyst, ändå. Det har då och då faktiskt kommit något inlägg eller förslag. Emellanåt är förslaget dock märkligt, ibland faktiskt obegripligt. Vissa av förslagen skickas ut från Stockholm (tror jag eftersom de dyker upp på flera håll i landet). I nio fall av tio röstar man med oss i alliansen. Ledande företrädare har uttryckt att på riksplanet gillar de inte Centerpartiet men här i Falun är vi tydligen okej.

Att kämpa mot något som inte finns. Hur menar jag? Jo, det finns på det hela taget inget att förhålla sig till. Inga större politiska förslag kommer från lokala SD, knappt en egen budget, inga debattinlägg eller debatt i fullmäktige, kommunstyrelse eller nämnd. Blir de utmanade svarar de oftast inte. Partiet vill inte växa mer för de har inte företrädare att fylla platserna. De flesta av de fyra, fem individer jag återkommande träffat på möten under fyra år verkar vara vanliga, hyggliga människor. Vanliga, hyggliga människor med åsikter jag inte kan fördra. De är som en leende, iskall skugga av gänget i Stockholm.

Det som däremot finns att förhålla sig till är övriga oppositionens försök att göra hela SD-frågan borgerlig. Det som i dagligt tal kallas för att brunsmeta. Här är ett lokalt exempel. Men SD är inte ett borgerligt parti. Deras politik inte sällan lik socialdemokraternas och de är lika stora som S i LO-kollektivet. Men hoppsan, nu riskerar jag ju själv att dras med i brunsmeteriet. Allt medan SD sitter på läktaren och i tysthet iakttar medan vi och de andra beskyller varandra för att vara mest lik dem. Bisarrt. På riksplanet är det tvärt om. Där tävlar Ulf och Ebba om tillintetgöra Centerpartiet i sin iver att få makten. Är det inte det som är S gamla paradgren? Makten framför allt. Nå, alla partier strävar efter makt, så låt gå.

Regering med SD. Nej. Vinster i skolan. Jag vet faktiskt inte. Jag vet inte vad, eller vem, som är, har, rätt i dessa frågor. Det känns faktiskt lite skevt, alltsammans. Som att premiss och slutsats inte hänger ihop. Jag känner desillusionens kalla fingrar massera mina fötter, förvirringens mara som rider mitt sinne. Det är obehagligt.

Hur kämpar man mot något som inte finns samtidigt som man attackeras från alla håll? Jag vet inte. Det enda jag har att förhålla mig till är att man får rösta och samarbeta, eller inte, som man vill.

Jag tror inte Centerpartiet är felfritt. Vi kan förbättra oss inom en mängd områden. Som vår skolpolitik. Jag hoppas därför vi kan fokusera på viktiga frågor, som skolan. Jag vet, på ett ungefär, vad alla partier i fullmäktige vill i Falun inför kommande mandatperiod. Alla utom ett. Lokala SD är fortfarande svaret skyldig. Däremot känner jag partiets rikspolitik och den får mig att rysa.

Jag förmodar att det är svårt att föra debatt med och i ett parti som inte vill.

Det finns inget parti som är bäst. Man får rösta på det parti som ligger närmast. Eller som far säger: var och en får följa sin väg. I slutet av den vet man hur det känns.

Källor:

Eriksson: Retorikens grunder

Relaterade blogginlägg:

Jaccuse

Demokrati och samhälle, Politik, Spännande människor

spinna, spann, spunnit II

15 juli, 202215 juli, 2022av adolphson

Det stundar till val och strategerna har bråda dagar.

Man har ett ansvar. För normer i samhället, för hur vi uttrycker oss, för vad vi delar på nätet, för om vi jamar med, skrattar åt det sexistiska eller rasistiska skämtet, för om vi tittar åt andra hållet när någon far illa.

Ett brutalt överfall på en liten flicka. Det går bara några dagar sedan kommer en politisk kampanj från kristdemokraterna där de skyller det inträffade på socialdemokraterna. Jag borde inte gå i fällan och ge uppmärksamhet åt sådant. Det har ju annars varit sverigedemokraternas grej att skapa och sprida fruktansvärda budskap. Varje gång går vi på det, vi upprörs, delar och klickar. Detta utspel från kristdemokraterna är sannolikt det mest smaklösa jag sett. Iallafall från ett något annat parti än SD. Jag undrar: vem i hela friden på partiets kampanjkontor som kläckte idén att man skulle exploatera ett överfall på ett barn för att nå politisk framgång? Hur började det? Hur tänkte de när de bestämde sig för att köra detta budskap?

Spin doctor är en amerikansk term. Ursprungligen är spin lånat från basebollens värld och avser förmågan att skruva bollen så den ser ut att få en annan bana än den verkliga. Detta gör det svårare för motståndarna att träffa den med slagträt. En annan beskrivning är att man vilseleder för att få ut det aktuella budskapet på ett så gynnsamt sätt som möjligt. Det hela må uppfattas negativt men är ett faktum för alla partier, organisationer, myndigheter och företag. Alla har i varierande grad pr-avdelningar och spinndoktorer.

Dick Morris var en av de viktigaste strategerna när Bill Clinton återvaldes som president 1996. Det såg inför valet dystert ut men Morris gjorde ett lysande strategiskt arbete. Clinton vann med god marginal. Utgångspunkten i Morris plan var den misstro som fanns mellan människor och politiker. Morris drog slutsatsen att det inte var möjligt för Clinton att bli omvald genom en allmänt positiv image. Sakfrågorna, och konkreta och trovärdiga svar på människors problem i sin vardag, var lösningen. Samt triangulering. Det innebär att man intar en tredje ståndpunkt, mellan två motpoler, i knepiga frågor för locka de väljare som rör sig mellan motpolerna. Morris, som skrivit böcker i ämnet, jämför det med att segla. Det gäller att veta vart man ska men för att nå dit måste man kryssa sig fram med hänsyn till hur vinden blåser.

Sedan dess är det många som anammat triangulering. Det göder ett visst mått av populism, skruvade påståenden och strategi. Jag vet inte om jag, eller mitt parti, har svaren på människors verkliga problem i sin vardag. Men jag kan anföra några frågor som är viktiga för mig: en fungerade skola (vilket kan innebära att ta bort eller reducera vinstintresset), en fungerande integration (vilket kan innebära amnesti), jämställdhet och nollvision mot våld mot kvinnor (vilket kan påverka mäns privilegier). Hur spinner jag dessa frågor? Hur kommunicerar jag, når ut? Hur mycket populism mäktar jag med att skamlöst beslå mina politiska motståndare med? Jag vet inte. En sak vill jag dock säga. Aldrig att jag skulle ta en människas olycka att skylla på mina politiska motståndare för. Om inte annat av respekt för offret och dess anhöriga.

Jag, eller vi, må förlora valet och vi må göra det stort. Det spelar ingen roll, vissa saker gör man bara inte. Det handlar om heder. Thorbjörn har redan formulerat det: ingen politisk position är så åtråvärd att jag är beredd att offra mitt samvete. Jag förfäras över stämningen i rummet där kristdemokraternas kampanj växte fram. Jag värjer mig från avsaknaden av ryggrad när det gick från idé till framställan och förkastar det okritiska trycket på tangenterna som distribuerade det. Var fanns anständigheten? Skäms kristdemokrater, från topp till tå, varhelst ni finns, för detta.

Att vinna val må handla om strategi. Men man har också ett ansvar.

Relaterade blogginlägg:

Spinna spann spunnit I

Källor

Möller: politiskt ledarskap

Falun/Dalarna, Politik

VM 7 – futurum

26 maj, 202226 maj, 2022av adolphson

”Men, var inte du emot VM?”.

Jo, det var jag. Rätt mycket, för att underdriva en aning. Jag har förövrigt både bloggat och varit politiskt aktiv i så många år att jag, när det kommer till vissa frågor, numera kan leta i de egna arkiven. Det som framgår av dessa arkiv (här på bloggen, alltså) är att jag, åtminstone i eget tycke, varit både konsekvent och konstruktiv i mitt motstånd. Låt mig fortsätta i den andan.

Falun har just, när detta skrivs, blivit utsedd att arrangera skid-vm 2027. Alla är glada, även jag. Men samtidigt undrar jag lite. Låt mig först säga att anledningen till att jag bytt fot, och numera gläds åt VM, är tämligen logisk. Sakerna står ju där. Vi kan det här nu. Låt oss köra. Det har varit min hållning genom processen den här gången.

Mina funderingar gäller, vid närmare eftertanke, nog mest mig själv. Vad har egentligen hänt med mig under mina år som fritidspolitiker? Förr vek jag aldrig en tum från min övertygelse. Numera tycks jag mer som något av pragmatiker. Insikten smärtar. Det är dags att väcka min inre idealist ur sin törnrosasömn.

Det har under mandatperioden förvisso varit svårt att hålla ihop två jobb och en personlig tragedi. Men jag beklagar mig inte. Jag konstaterar. Ytterligare något jag konstaterar är att det är svårt att få en politisk ledning som inte har tydlig majoritet att fungera. Det blir kompromisser. Ändå är jag fast övertygad om att detta varit bättre än alternativet.

Vad det är som skaver? Jo, jag måste få utlopp för mina känslor, agera för det jag tror på och vill. Det är så jag fungerar. Jag vill ha en relaxavdelning på nya badhuset. Jag tycker de föreslagna priserna verkar rimliga. Jag vill utveckla kulturen. Och viktigast av allt. Vi måste få slut på mäns våld.

Och jag tycker alltså att vi ska ha ett VM. Det är trevligt för alla. Men, det kostar insatser. Resurser. Och om det ger vinst och överskott, så som påstås, finns det fler grupper som behöver hjälp och uppmuntran. Kulturskolan är en mycket viktig del för ett utvecklat kulturliv. Fotbollen är ett fantastiskt alternativ för ungdomar som riskerar hamna snett. Bowling gynnar folkhälsan för bland annat en äldre del av befolkningen.

Så, govänner inom parti, faluallians och övriga partier. Jag har ett förslag. Det kostar, enligt chefen för kulturskolan, sex mkr att kapa kön dit. Låt oss göra det. Låt oss också bygga en ny central gräsplan för fotboll och en ny hall bowling på Ingarvet. Det kostar nog mer än att kapa kön till kulturskolan men, sagt helt utan bitterhet, det finns gott om entusiaster inom dessa områden som inte hörs lika mycket som de som verkat för ett vm i skidor 2027.

Jag är inte emot VM. Men tänk att människor minns, ändå. Nej, inte emot, jag vill istället bredda konceptet, mjölka kassakon för att utöka vårt idrottsliga och kulturella utbud här i stan. Man får sällan som man vill. Men det är min önskan.

Aldrig kunde jag väl tro när jag skrev om vm 2014-15 att temat skulle återkomma. Håller jag igång 2027? Lever jag ens?

Relaterade blogginlägg:

Vm 1 (oj, vad arg jag var).

Politik

servering på torget

6 maj, 202218 augusti, 2024av adolphson

Det diskuteras huruvida en tillfällig (över sommaren förmodar jag) servering ska uppföras på Stora torget i Falun. I min roll som ledamot i Kultur och fritidsnämnden röstade jag nej till detta. I kommunstyrelsen och kommunfullmäktige kommer jag däremot att rösta ja. Hur går det ihop? Vad vill jag egentligen?

Så här är det tänkt. Bild från centrumutvecklaren Lasse Westin

Tillåt mig en liten utsvävning.

En gång för många år sedan besökte jag stora torget i Krakow. Det är ett av Europas största medeltida torg och mycket vackert. Jag köpte ett handgjort schack där, minns jag (vilket medförde ett rejält omak på flyget hem men jag samlar på ju på schackspel så…), fikade, åt och betraktade den vackra Mariakyrkan med anor från 1200-talet. Kyrkan och torget har ombyggts flera gånger genom århundradena. Rum, prång och utsmyckning har förändrats från gotik till barock och vidare moderniseringar har återkommande genomförs. Särskilt de två tornen med olika höjd är intressanta. Legenden säger att två bröder ledde bygget av var sitt torn i en tävling om vem som kunde komma närmast himlen. Samtiden har haft starka åsikter varje gång både kyrka och torg byggts om.

En i mina ögon näst intill magisk plats är torget utanför Pantheon i Rom. Att sitta där i solnedgången och betrakta det antika templet är en obeskrivlig känsla. Nog upprördes samtiden också över detta skrytbygge, detta monument Marcus Agrippa lät resa över sig själv. Inskriptionen över ingången lyder ”Marcus Agrippa, Lucius son, konsul för tredje gången lät bygga detta”. Tack, Marcus Agrippa, Lucius son, för det. Som tempel åt gudar stod byggnaden klar år 27. Alltså bara fyra år innan en viss upprorsledare, Jesus från Nazaret, avrättades i en avlägsen avkrok av imperiet. (Den enes upprorsledare är den andres frälsare.) Även denna byggnad är ombyggd flera gånger och det är nog vid närmare eftertanke tur. Hade templet med tiden inte blivit kristen kyrka, vilket förutsatte den där avrättningen, hade det kanske inte stått kvar idag.

Och så Stora torget i Falun. Jag älskar det. Från äldre bilder framgår att många tillfälliga konstruktioner passerat i revy genom åren. Det är nyckelordet: tillfälliga. För vad använder man torg till? Jo, man samlas, manifesterar, festar, informerar och informeras. En gång i tiden avrättades människor på vårt torg. Under 1600-talet var det byggplats när kyrkan uppfördes. 1743 stod upproret Stora daldansen här och gastade, tivolin kommer och går och under skid-vm delades det ut medaljer.

Så ska vi ha en servering på torget? Såklart vi ska. Vi har ju redan en som säljer glass. Men det följer några tankar kring den uppfattningen. För det första ska vi vara försiktiga med fasta konstruktioner. Tillfälliga, som den här, går bra.

Mina olika ställningstaganden i frågan är inte märkliga. Kultur och fritidsnämnden har endast möjlighet att uttrycka sig ut ett kulturmiljöperspektiv och får därför ärenden på remiss. Att väga samman olika yttranden är myndighetsnämndens uppgift när de fattar beslut. Nämndens yttrande ska vara ensidigt eftersom det är kultur och fritidsnämndens uppgift att påminna om värden som inte annars får så mycket uppmärksamhet. Gärna liv och rörelse på torget, men med varsamhet. Det är vårt budskap.

När jag sitter på liknande platser i Europa, exempelvis utanför Pantheon, och läppjar på något, exempelvis en Limoncello, är det ofta enkla konstruktioner. Stolar och bord direkt på kullerstenen. Kanske kunde vi prova en europeisk variant? Och för guds skull, låt oss slippa bilarna.

Jag ska med glädje ta mig en pilsner på stora torget i sommar. Kvalar jag därmed in som hycklare? Plötsligt kommer jag att tänka på Guy de Maupassant som lunchade i Eiffeltornets restaurang varje dag, trots att han varit så emot dess tillblivelse. Det sägs att han gjorde det eftersom det var enda platsen i Paris där han inte riskerade att få syn på eländet. Annars kan jag hugga till med ett citat som brukar tillskrivas Crassus (en av antika Roms rikaste män) när denne förespråkade måttfullhet: jag talar om principen, inte om mig själv.

Jag har inte hört någon som är emot en servering på torget, inte egentligen. Poängen med ett torg är alltså att det används, att människor vistas där. Är vi försiktiga klarar vi den balansgången och det är i det ljuset man ska förstå kultur och fritidsnämndens och en och annan tjänstepensions agerande.

Jag, Koffe och Jerra demonsterar på Stora torget i mitten på 80-talet

Relaterade blogginlägg:

Lokalhistorisk promenad

Engelbrekt

Demokrati och samhälle, Politik

Djävulens intervall vs Tjorven Bellman

13 mars, 202218 augusti, 2024av adolphson

Jag kan ha fel.

Detta är visdom förmedlad av buddhistmunken Björn Natthiko Lindeblad. Samme munk lärde mig att det viktigaste inte är vad man gör utan hur det känns efteråt.

Djävulens intervall är en samling noter som tillsammans bildar ett intervall. Det kallas också överstigande kvarten. Eftersom intervallet kvart är ett rent intervall så har man valt att kalla tonen mellan kvarten och kvinten för överstigande. Sammantaget ger det en dissonant klang, det låter illa för oss. Kopplingen till Djävulen är medeltida och intervallet var tidvis förbjudet att använda i kyrklig musik. Eftersom det uppfattas som obehagligt att lyssna på används det numera i skräckfilmer och liknande. Själv översätter jag det till när något inte riktigt låter som det ska. Disharmoni. Fast jag kan ha fel, harmoni har inget med saken att göra. Tror jag.

Tjorven Bellmann är enligt uppslagsverket en tysk diplomat och politiker. Jag har inte fel, hon heter faktiskt så. Jag vet inte vad hon gör men hon ser glad ut. Jag fastnade givetvis för namnet. Jag tror faktiskt jag är lite kär i henne.

Fullmäktige i veckan. Jaja, man får i stort sett säga vad, hur mycket eller lite, man vill i talarstolen. Yttrandefriheten medger oss dessutom rätten att måla rondellhundar av profeten. Men med yttrandefrihet följer också ett ansvar. Det finns flera dimensioner i det där. En är att fullmäktige kostar (förra året) 38 619 kronor i timmen. Vad förväntar sig den som står för notan, kunden/medborgaren, för det priset?

Och apropå. Vänsterpartiet, ivrigt påhejade av S och MP, vill, som man uttrycker det, återupprätta medborgarrelationen genom att kommunen slopar begreppet kund eftersom det utgör ”kittet i new public management.”

Det skaver i mig när någon vill ändra i språket för att tillvaron bättre ska passa vederbörandes världsbild. Det blir lätt lite Orwell över det. Men visst, det är långsökt att koppla ihop motionen med diktaturens kreatur. Jag tror och hoppas dock att ingen blir bemött av ordet kund när hen nyttjar kommunens service. För det är ju inte direkt ett varmt bemötande. Istället ska man se kundbegreppet som något som hjälper kommunen att agera på det sätt som är bäst för medborgarna. Snabba handläggningar, vänligt bemötande och proffsigt agerande. To protect and serve. Individen i centrum.

Jag har nämligen upplevt alternativet. Jag växte upp i det. Det var inte alltid roligt. Att försöka flytta fokus i debatten, exempelvis genom att utmåla oss som inte håller med som marknadstalibaner, tror jag säger mer om den som gör så. Det hela klingar hursomhelst illa i mitt lilla öra.

Någon i S menade vidare (från talarstolen) att vi som styr Falun medvetet tar beslut för att skada ungdomar. Man får säga sådant. Men bör man?

Fullmäktige diskuterade situationen i Ukraina. Den senaste siffran säger oss att två miljoner människor är på flykt och att två hundra tusen väntas till Sverige. SD tycker tydligen inte längre att Sverige är fullt och vill plötsligt att Sverige ska gå med i NATO. Ytterligare någon som tycker den plötsliga omvändelsen skaver lite?

När jag gjorde militärtjänst 1990 fick jag lära mig hur ljudet av fallande ryska bomber låter. Ifall. Nu faller de, verkligen. Det finns en särskild plats i helvetet för den som bombar barnsjukhus. Snacka om djävulskt intervall. Men vi är beredda, här i Falun, så gott det går. Inte på bomber kanske men väl på att ta hand om människor på flykt. Tillsammans klarar vi det.

Tjorven Bellmann är ett bra namn. Jag ser det som åtminstone något av ett aptonym (man är vad man heter, typ ekonomen Annika Winsth). Någon kanske tycker att jag raljerar om viktiga, allvarliga ting. Må så vara. För mig är det viktigt med frihet, tolerans, glädje och kärlek.

Jag kan ha fel. Undrar om den som ser mig som marknadstaliban, påstår att jag medvetet tar beslut som skadar ungdomar eller, som Putin, beordrar bomber över barnsjukhus någonsin tänker den tanken. Undrar också hur samma personer känner sig efteråt, när yttrandena och bomberna är fallna. Jag kopplar verkligen inte ihop dem, jag bara undrar.

Livet är ibland komplicerat. Att vara politiker gör det sällan mindre komplicerat. Radion ville i måndags, när signalen ljöd, göra ett inslag om en levande hes Fredrik och någon tipsade om mig som ju var hes efter en dag av sång i Vasaloppet. Plötsligt ändrade radion sig.

Huvudsaken är inte hur man gör saker utan hur det känns efteråt, alltså. Lärdomen jag drar är att när något klingar lite illa tar jag fram både min inre Tjorven respektive Bellman för att betvinga tillvarons elände. Det funkar nästan alltid. Apropå klinga illa: visst var Bigger than the universe bäst bland alla självlysande tänder.

Men jag kan ha fel. Det kan jag alltid ha.

Källor

Musikteori.se

Jenny Drugge

Björn Natthiko Lindeblad: Jag kan ha fel och andra visdomar från mitt liv som buddhistmunk

Wikipedia

Musik;

1234

Christe eleison (eller Krister Leifson som Dotter 2 brukade säga)

Demokrati och samhälle, Historia, Politik, Spännande människor

grisbukten

20 februari, 202218 augusti, 2024av adolphson

En av de värsta saker som kan inträffa i en grupp är fenomenet grupptänkande. Det klassiska exemplet är när president Kennedy försökte störta Castro genom en iscensatt resning av exilkubaner. Det misslyckades ordentligt och händelsen är känd som Grisbukten.

Hur kunde det gå så som det gjorde? Allt fanns ju på plats: världens starkare militär och kretsen runt presidenten tillhörde eliten i USA. Alla förblindades av presidentens strålglans, ingen såg riskerna med planen. JFK tycktes oövervinnlig, närmast gudomlig. Hela gruppen fick hybris, man såg sig som starkast och smartast medan fienden betraktades som underlägsen. Besluten kom därför att baseras på önsketänkande.

Fenomenet kallas för ”illusionen av enighet” och innebär att man tror att man fattar objektivt korrekta beslut. Inga invändningar eller kritiska röster hörs, personliga tvivel hålls tillbaka, individerna i gruppen är rädda att uppfattas som besvärliga om man reser invändningar. Allt kvävs under kravet på konsensus och skulle någon ändå vara tveksam utses någon annan att diskret prata med vederbörande för att påverka i riktning mot konsensus. I fallet Grisbukten var den personen presidentens bror, Robert.

Jag har länge burit med mig det gamla liberala kravet på statlig skola. Det gör mig tämligen unik som Centerpartist. Jag har hållit fast vid det men inte pratat så mycket om saken. (Jag har förövrigt inte pratat så mycket om skola, alls.) Men så kom jag på ett argument emot. Tänk om det är fel på staten? En totalitär stat får det möjligen svårare om skolan är lokal.

Mer skola. Jag gillar inte uniformerad klädsel. Jag ryser av tanken på skoluniform och tycker det ligger något djupt obehagligt över möjligheten att en skola skulle ha synpunkter på någons kjollängd eller urringning. Det klart, det är väl bara att låta bli att välja IES. Men det är ändå landets största friskola det handlar om. Jag tycker det är att kapitulera inför ”ordning och reda, studiero” om man reducerar den frågan till kläder.

Ska vi fornminnesförklara Stora torget i Falun? Ett av Europas bäst bevarade renässanstorg? Frågan är inte enkel.

Å ena sidan kan man anse att vi inte ska abdikera från vårt lokala ansvar och makt. Å andra sidan kanske det är just därför vi har statlig tillsyn över historiskt viktiga miljöer, de är viktiga för hela Sverige eller världen. Vill man inte ha en orange hamburgerrestaurang i känsliga miljöer kanske man bör tänka till lite. Å tredje sidan kanske man inte vill fråga staten om lov innan man får flytta en kullersten på torget. Å femte sidan kanske torget redan är skyddat genom världsarvet.

Quo vadis, Länsstyrelsen? Vi får väl lyssna, debattera och ta beslut.

Lokala Vänsterpartiet blåser till strid över hur kommunen använder begreppet Kund om medborgarna. Likt Orwell vill de ändra vedertagna begrepp. Låt dem. Jag ska med intresse följa, och kanske delta, i debatten. Och kanske kräva att vi också tar bort begreppet klasskamp?

Olympiastadion i Berlin. En propagandaseger för Hitler. Tänk om världen bojkottat OS, då. Och nu. Jag har inte sett en minut på OS, jag bryr mig inte om medaljerna. Jag är förvisso idrottsintresserad, men helt ointresserad av dessa skammens spel.

Det är lite speciellt att vara lokalpolitiker. Man träffar ju de andra politikerna ofta, under några år är vi kollegor i det allmännas tjänst. Hur vi beter oss mot varandra i offentligheten är en sak, men hur bryr vi oss om varandra privat, om någon mår dåligt? Jag tänker ofta på det. Det har varit tufft för mig under mandatperioden. Men jag har klarat det och vill fortsätta. Jag är glad och stolt över att Centerpartiet i Falun tror på mig och nominerar mig till plats två på den lokala valsedeln.

Vallöfte: jag ska framöver bry mig mer om mina kollegor i Centerpartiet och andra partier på ett personligt plan.

Man kan säga mycket om mig som människa och politiker men gruppstyrd är jag inte. Jag lyssnar på argument, pro ett contra, funderar och förankrar ett ställningstagande utifrån min moraliska kompass. Ibland är jag jobbig att ha i laget, möjligen dryg att ha som motståndare, men min själ är intakt. Jag säljer mig inte för enkel populism. Är någon otrevlig eller kanske rent utav elak brukar jag numera tänka att jag har sett mina barns mor dö i cancer. Vad är den aktuella händelsen mot det? Vad spelar det för roll i det långa loppet? Då bleknar problemet.

Jag tänker faktiskt ofta på JFK, männen runt honom och Grisbukten. Inför varje svårt beslut dyker tanken upp i bakhuvudet. Man måste kunna se både sig själv och omvärlden i ögonen varje dag, svårare är det inte.

Källor:

Möller: politiskt ledarskap

Demokrati och samhälle, Foto, Politik, Spännande människor

bild 112: val 22

25 januari, 202218 augusti, 2024av adolphson

Nu är det klart!

Jag har av falucenterns medlemmar utsetts till att stå på andra plats i valet till kommunfullmäktige 2022. Det är en högre placering jämfört med den inför den senaste valrörelsen då jag återfanns på plats tre. Det känns mycket hedersamt och viktigt på många sätt, till vilket jag ska återkomma.

Först, eftersom jag ibland får frågan, vill jag säga att jag enbart ställer upp i det kommunala valet. Regionen har gott om kompetenta kandidater och att kandidera till riksdagen är inte aktuellt för min del. Det är inte för mig att resa runt i länet för att försöka knipa förstaplatsen på riksdagslistan och om detta mot förmodan skulle lyckas vore det ändå helt omöjligt att jobba i Stockholm. Det i sin tur beror på det enklaste av skäl: att jag vill finnas nära mina barn. Dessutom är Ulrika Liljeberg en lysande riksdagskandidat för länet som jag skulle stå mig slätt emot. Nej, Falun är mitt hem och här vill jag bo.

Att bestämma sig för att kandidera politiskt är inget lätt beslut. Det handlar nämligen om att gå all in. De flesta i min politiska omgivning är på ett eller annat sätt heltidspolitiker. Jag respekterar deras val men samtidigt blir det lite rörigt när jag utöver mina uppdrag arbetar heltid som lärare. Jag beklagar mig inte, det är ett val jag gjort. Och jag vill fortsätta så, det är otroligt givande att vistas i båda världarna. Att inte få undervisa, nej, det vore otänkbart. Detta ställningstagande är väl känt och jag tror inte jag skulle nomineras om det inte också var accepterat. Jag är pappa, lärare och politiker.

Jag har innevarande mandatperiod suttit i fullmäktige, kultur och fritidsnämnden, kommunstyrelsen och dess olika utskott. Det ska sägas att jag, helst i början, haft det svårt av personliga skäl. Men det tog sig med tiden. Jag kan inte direkt peka på någon stor sak jag personligen åstadkommit under mandatperioden. Men jag kan åtminstone säga att jag varit med och fattat många mer eller mindre viktiga beslut. Något bra måste jag väl åstadkommit eftersom det interna förtroendet förnyas.

Jag lyfter i alla lägen kulturen, mer precist kulturskolan, och jämställdheten så ofta jag kan. Jag tror inte på att rakt av okritiskt köpa allt ett parti står för. Man går med i ett parti för att påverka det och det försöker jag. I Centerpartiets fall handlar det om skolpolitiken. Den måste bli bättre, lokalt och nationellt. Jag är som sagt lärare varför det inte är okomplicerat att diskutera skolpolitik. Jag kan lätt avfärdas som part i målet. Jag har förresten själv kritiserat lärare som sitter i Barn och ungdomsnämnden. Skillnaden är att jag har rätt. Skämt åsido, det är inte okomplicerat detta.

HALLÅ, ANNIE OCH GÄNGET. DET ÄR SKILLNAD PÅ UTBILDNING OCH BOLAGSSTYRELSER.

Jag tänker ofta att det gäller att hamna på rätt sida historien. Med Centerpartiets principiella hållning mot extrem politik känner jag mig trygg. Det gör att jag i lugn och ro kan ha synpunkter på exempelvis skolpolitiken. Detta eftersom värdegrunden är intakt hos oss. SD har inte backat en tum från sina åsikter och tävlar i storlek med M. Nu har KD, L och M accepterat dem. SD har vunnit allt och inget förlorat. Det är inte utan att man saknar Reinfeldt, Boman, Westerberg och Svensson.

MEN VI HAR ANNIE.

Allt är inte perfekt vare sig i Sverige eller Falun – men jag tror att det kan bli det. Därför går jag tacksam över förtroendet åter till val. Jag gör det tillsammans med Susanne på första plats, en ledare jag verkligen tror på och är beredd att kämpa för. Vi har olika förmågor, hon och jag, men vi ska nog komma att komplettera varandra väl. Och på plats tre finner vi Jenny, en fantastisk person också hon. Under oss tre finner vi på listan många andra duktiga och engagerade personer.

Med detta gäng ber vi alltså om falubornas förtroende den elfte september. Med risk att låta klichéartad: det är ett viktigt val. Vägen fram till det kommer säkert att bli både tuff, hård, säkert smutsig – men med dessa människor runt mig känner jag mig taggad och trygg. Jag lovar för min del att inte delta i negativt kampanjande utan istället försöka lyfta nivån till en hederlig nivå.

Vi får se hur det går. Nu kör vi!

Politik, Spännande människor

Agneta och Mats

1 december, 202118 augusti, 2024av adolphson

Två av mina politiska idoler, eller idoler överhuvudtaget, är dels min bänkkamrat i fullmäktige, Agneta, och dels det förutvarande kommunalrådet Mats.

Agneta och jag har delat plats i kommunstyrelsens utskott, Mats och jag är numera kyrkopolitiker tillsammans och vi ses alla tre på partimöten. Jag brukar tänka att alla, helst de som är skitsura i största allmänhet men på Centerpartiet i synnerhet, borde hänga lite med Agneta och Mats.

Mats är något av den gamla stammens gentleman. Omtänksam, stark och med en stor portion humor och självdistans. Agnetas politiska meritlista, som är lång, tänker jag här inte närmare beröra. Nej, jag vill istället berätta att jag fullständigt älskar henne på ett allmänmänskligt och själsligt plan. Alltid, när jag kommer flängande med andan i halsen, hälsar hon på mig på sitt glada, lugna och vänliga vis och med en moders omsorg står hon ut med mina infall.

De frågar alltid, båda två, verkligen genuint intresserade, efter hur det står till och hur flickorna mår, påminner mig om att familjen är viktigare än politiken. Dessa båda hedersknyfflar ingår i den exklusiva skara människor som inte glömt vad jag och barnen gått igenom, var vi kommer ifrån. De uttrycker återkommande sin glädje och uppskattning över att jag engagerar mig i partiet och politiken. De är glada för det jag gör, säger de, och har inga synpunkter på det jag inte gör.

Med värme och klokhet uttalar de sig på välmodulerat dalmål (Agneta skulle utan tvekan göra stor karriär som sagoberättare, vilket hon antagligen också gör i den inre kretsen), utan att för ett ögonblick ge avkall på sin integritet, de blir aldrig arga och är alltid pålästa och kunniga. De påminner mig om, var och en på sitt lugna sätt, hur saker är och hur man kan nå fram utan invektiv.

Om jag inte redan visste att de inte är intresserade skulle jag förorda dem som toppkandidater för kommunen, regionen och riksdagen. Och jag skulle kämpa för dem hela vägen. Det är sådana naturliga ledare som man vill följa. Nu är det istället de som kämpar för oss. (Detta ska inte förstås som att jag inte har förtroende för de kandidater som nu står eller kommer att stå i toppen av våra listor, jag uttrycker endast mina känslor för människor som är viktiga för mig.)

Jag är avundsjuk på deras närmaste som har ständig tillgång men gläds samtidigt åt de tillfällen vi delar. För så är det med dessa personer: det påverkar när man alltid hanterar världen med ett vänligt ord till alla och envar. Beväpnade med något som numera är alltför sällsynt, nämligen den gamla skolans hedervärda beteende, slår de åtminstone mig med häpnad. Det må låta konservativt eller till och med lite bittert: men de påminner mig om en tid när människor fick tala till punkt och ett handslag gällde.

Men jag lägger mer i detta. Mats och Agneta är exempel på politiker vi idag ser för få av. Genuint förankrade i bygden där de lever och verkar möter de varje dag de människor vilka påverkas av besluten de fattar. De är folkrörelsepolitiker som ägnat decennier år ideellt arbete. Detta är långt ifrån att vara en politisk broiler eller överklass. Det är att vara verkligt genuin och värt åtminstone min respekt.

Mats och Agneta är helt enkelt mina politiska föräldrar, och för det vill jag ödmjukt tacka. Jag kan ärligt säga att utan dessa föräldrar hade jag nog inte orkat fullfölja mina uppdrag. Och definitivt hade jag inte kandiderat för ytterligare en mandatperiod som jag nu gör. Utan ambition att verka någon annanstans än lokalt ser jag fram emot valet och därefter.

Tack Mats och Agneta!