Spännande människor – Sida 7

Foto, Historia, Jämställdhet, Personligt, Spännande människor

bild 72 – mandom, mod och morske män

27 maj, 20208 augusti, 2021av adolphson

Han kunde vara barsk, morfar. Kompromisslös. Hård men rättvis. En riktig karlakarl i mitt tycke. Det tycker jag förövrigt fortfarande. Min morfar som seglat på de sju världshaven. Som barn var jag lite rädd för honom, något som snabbt gick över för han var ju så snäll. Bakom den hårda ytan fanns en genuint ärlig och god man. Ett föredöme bland män.

Morfar hade en grundmurad moral målad i de svartvita kulörer som ofta är utmärkande för någon sprungen ur 1800-talets värderingar.

Även om morfars ibland ålderstigna syn på tillvaron kunde krocka med den moderna världens (mina) värderingar klarade hans uppfattningar tidens skiftningar väl. Som att utövandet av våld endast sker i självförsvar. Som att man behandlar sina medmänniskor med respekt och att respekt är något man förtjänar. Som att hjälpa den bedövande. Som att alltid agera principfast även om det strider mot omkringvarande majoritetens uppfattning.

På det hela taget ganska självklara, samtidigt nuförtiden nästan att betrakta som bibliska, företeelser.

Det finns en berättelse om när morfar ”blev ond” på besättningsmän som haft (antagligen köpt) sex i Brasilien på 1930-talet. När jag frågade honom närmare om saken sa han bara att det var fel! Sånt gör man icke! Men vår herre straffade dem för de fick klamydia allihop. Ha! Jag vet inte om morfar var särdeles religiös men han refererade ofta till ”vår herre” i en blandning av dåtidens språkbruk och sjömannens invanda vidskeplighet.

Mitt blogginlägg om Paolo blev, med mina mått mätt, smått vitalt och har när detta skrivs delats och kommenterats vida. Det gläder mig. Reaktionerna har dock sett olika ut beroende på vilken filterbubbla det handlar om.

I mitt Facebookflöde dök det upp en person som drev argumentationen kring myten om den lyckliga horan. Vederbörande befann sig där tämligen ensam och fick gedigna svar på tal.

På twitter såg det annorlunda ut. Jag anonymiserar det lite för att inte röra om i getingboet allt för mycket.

Jo, men så måste det vara. Om någon blir rånad och misshandlad måste han först uppröras över alla rån och våld som begås i hela världen innan han får reagera på vad han själv råkat ut för.

Nej. Jag är ironisk. Han har fel. Varför jag är att betrakta som ryggradslös idiot eller hycklare framgick inte.

Sen har vi nästa snubbe – han som tycker att jag borde lära mig sakernas tillstånd från tv-serier.

Personen driver tesen att om prostitution är en form av slaveri är också familjen Wallenberg att betrakta som slavägare. Han gör ingen skillnad på situation härvidlag. Jag vet inte, är det bara jag eller haltar argumentationen något?

Näste man till rakning ömmar för Paolos närmaste – och det är ju fint.

Men han tror, som framgår, att hon som sålde sex blev glad över att hon fick sälja och anser vidare att jag var dum mot Paolo som skrev mitt blogginlägg. Varför, frågar jag mig, har Paolo svikit sin familj om nu offret som sålde sex blev glad av det hela?

Nästa person är rätt intressant. Plötsligt finner jag mig inslängd bland några av landets, ja, världens, mest inflytelserika personer. Till och med för en person med mitt självförtroende är detta lite väl magstarkt. Men visst, jag gillar inte SD.

I veckan blev min partikollega Camilla hotad. Det hade med en artikel i dt.se gällande SD att göra (jag går inte in i detalj). Hon polisanmälde, förstås. Även inkorgen levererar obehagligheter företrädesvis för kvinnor som uppbär politiska uppdrag:

Det kanske behövs ett utökat språkkrav för hatande män? (Kunde inte avhålla mig. Ursäkta sarkasmen.)

Inte en elak kommentar från någon kvinna. Av ca 10 000 som enligt analysverktyget läst blogginlägget om Paolo är det många kvinnor som reagerat men endast en som argumenterat emot mig men då inte direkt otrevligt. Det hela är på ett övergripande plan tämligen tydligt. Det är männen som är aggressiva och kvinnorna deras offer. Starka kvinnor i offentligheten hotas.

Men vi är även många män som värjer oss mot beteendet, män från vänster till höger, män som istället vill lyfta fram en annan, trygg, självsäker, inkluderande, mjuk, manlighet. Män som inte känner sig hotade av det faktum att det är män som beter sig så här.

Det börjar dock komma närmare nu, hatet. Illviljan. När står någon i en mörk gränd och väntar på mig beväpnad med ett järnrör? Vågar jag ens fortsätta mitt politiska engagemang med hänsyn tagen till mina barn? När får de i skolan höra om sin idiotiske, ryggradslöse pappa?

I år fyller jag femtio. Jag vet, jag vet, det syns inte på mig. Icke desto mindre är detta sakernas obönhörliga tillstånd. Oavsett ålder vill jag fortsätta kämpa för att försöka vara åtminstone något av det föredöme för mina flickor som morfar var, och ännu är trots att han gick bort 1996 97 år gammal, för mig.

Det är i stort när omöjligt men i ansträngningen döljer sig anständigheten.

När morfar fyllde femtio 1949 var han mitt ute på Atlanten. Kanske var han mest en längtan för mor och att det istället var mormor som utgjorde det verkliga föredömet. Kanske låg styrkan i mormors och morfars gemensamma syn på tillvaron.

Mor var vid födelsedagen tio år och i hennes klippbok finns tidningsnotisen bevarad:

50 år fyller 8 jan sjömannen John Ivar Isaksson. Han är född på Hermanö i Gullholmens församling men har sedan ett tiotal år nedslagit sina bopålar på Styrsö. Han gick till sjöss vid 14 års ålder och tjänstgjorde till en början i Trans Atlantics fartyg på Australientraden men övergick senare till Johnsonlinjens fartyg. Under sista världskriget var han anställd i m/s Brazil som då var lejdfartyg och minsprängdes utanför norska kusten, men han klarade livhanken och kom senare till samma rederis m/s Argentina där han nu tjänstgör som båtsman och gjort sig omtyckt av befäl och kamrater. 1919 den 21:a september deltog han och utmärkte sig vid räddningen av de överlevande av passagerare och besättning från norske ångaren ”Hortense Lea” vid dennes undergång i Nordsjön. Han erhöll härför av norska staten H H Kongens medalj för ädelt dåd. Han firar högtidsdagen till sjöss på resa från Californien till Sverige.

Han kunde vara barsk, morfar. För honom fanns inga filterbubblor. Han var inte bekväm när jag, vilket ofta hände, talade om hur mycket jag älskade och beundrade honom. Sådant passade sig inte att uttrycka i hans värld – i synnerhet inte karlar emellan.

Där höll jag aldrig med dig, morfar, sådant måste ofta sägas, men hur det än är med den saken: det finns för få av din sorts män. Då som nu.

Relaterade blogginlägg:

Morfars medalj

Källor:

Mammas klippbok från 1940-talet

cancer, Livsåskådning, Personligt, Spännande människor

Julia

21 maj, 202021 maj, 2020av adolphson

Min svägerska Julia har gått bort i sviterna av cancer. Hon fattas mig, tjejerna är (återigen) förtvivlade men våra tankar går främst till Johan, Elinora och Julias mamma Lina.

Julia. Alltid med ett förnumstigt leende och någon rolig knorr på sakernas tillstånd. Vi fann varandra väl, du och jag, som två, visserligen med olika personligheter, tämligen udda fåglar i den större ingifta familjen.

Julia. Med öga för olika delikatesser, ofta bestående av choklad. Tillsammans tog vi oss an familjens med tiden allt tjockare sånghäfte.

Julia. Ett roligt tillfälle i mitt liv var när jag fick äran att vara toastmaster på ditt bröllop. Medan festen pågick allt längre fick döttrarna sova i städskrubben i festlokalen som inretts i bästa askungenstil. En härlig kväll. En bland många.

Julia. Redan sommaren 2017 var du uträknad. Men du kämpade dig tillbaka och crowdfundade dig via helikopter (med champagnen under armen, givetvis) till fjällets topp.

Julia. All din kreativitet och dådkraft. Vi visste det inte där på fjället men redan hade sjukdomen fått fäste också i Malin. Senare blev du en inspiration i hennes kamp mot samma vidriga sjukdom.

Julia. Kanske kan vi, flickorna och jag, i någon liten mån vara till stöd och nytta när sorgen då och då ansätter dina närmaste. Något vet vi ju om vad de går igenom.

Julia. I en perfekt blandning av västkusten och Jämtland. Så många stunder vi delat i sång och gamman kring ett stort bord. I Mölnlycke. I Söderbärke. I Bydalen. Vi blir allt färre kring det bordet och det sörjer jag stort. Orättvisan smärtar.

Julia. Jag saknar dig. Och jag kommer att minnas dig som en i raden av alla starka, egensinniga och inspirerande kvinnor som lämnat mig. Mormor Astrid. Moster Lena. Mamma Anita. Syster Helena. Hustru Malin. Svägerska Julia.

Allt detta tillhör för mig på samma gång livets realitet som en obegriplighet och orättvisa av episka dimensioner.

Även om det känns bittert att du, Malin, och min syster enbart beviljades ett halvt liv har ni inte lämnat mig tomhänt eller oberörd. Ni har på olika sätt gjort världen lite bättre, ljusare, för oss som ännu lever i den. Ni är alla djupt saknande, älskade och minnesvärda.

Så idag låter jag sorgen minnas sitt ärende som den djupaste ära glädjen kan få. Jag kommer ikväll att tända ett ljus för dig, Julia, äta något kaloririkt av choklad och minnas alla goda stunder vi delat.

Du var själv övertygad om att du nu hänger i kosmos. Jag ser dig där glatt sökandes efter nya spännande casher.

Kanske passar det dig att jag avslutar med några rader från Eddan:

Fä dör,
fränder dö,
även själv skiljes du hädan,
men eftermålet aldrig dör
för envar, som ett gott har vunnit.

Julia. Tack för festen. Tack för glädjen, sången och skratten. Vila i frid.

Relaterade blogginlägg

Skäckerfjällen (när jag var lycklig)

Källor:

Den höges sång, Den poetiska Eddan, de nordiska guda- och hjältesagorna

cancer, Film och TV, Foto, Livsåskådning, Mr Hyde/Neanderthalson, Personligt, Spännande människor

bild 70 – omvänd Sisyfos

1 maj, 20202 maj, 2020av adolphson

Hur kan tillvaron bäst beskrivas? Som lidande enligt Buddha. Gör din plikt – kräv din rätt enligt politiken. Som tragedi, dystopi eller komedi enligt kulturen. Comédia Infantil är en roman av Mankell. Enligt baksidetexten handlar den om en resa genom kärlekens, barbariets och okuvlighetens växlande landskap på den afrikanska kontinenten. Jag tror jag ska läsa den.

The buck stops here är en fras som syftar på vems ansvaret egentligen är.

Jag läser för min dotter på kvällen. Hon är okoncentrerad. Pappa, (en vän) säger att de snackar skit om dig på internet. Det har (en vän)s pappa berättat.

Jag har under ett år bearbetat mitt livs största sorg. Jag känner att jag börjar bli ganska trött på alltihop, trött på mig själv, och att bearbetandet närmar sig sitt slut. Jag kommer säkert att på ett eller annat sätt återkomma till ämnet men detta är det sista kapitlet om Malins sjukdom. The book stops here.

Tiden efter begravningen var mycket präglad av flytten och orienteringen mot det nya i livet. Att komma in i nya rutiner. Att inte förlora sig i dystra tankar när man inte hela tiden är på språng och därför plötsligt finner sig ha tid över att tänka, känna och grubbla. Att uppleva allt utan Malin en första gång. Att tvinga sig att äta och träna för att inte bli sjuk och ämlig, att komma in i gängorna.

Men nog var det lättare att efter hennes bortgång slippa tänka eller känna, att istället fylla tiden med måsten, järn i diverse eldar och bollar i luft. Men förr eller senare måste man återvända till en långsiktig rutin. Till ett vardagsliv. Till ett liv.

Jag har under året som gått reflekterat över frågorna jag aldrig ställde. Hur man gör som ensam förälder, hur man flätar hår. Det går ju inte längre att säga “fråga mamma”. Insikten att jag aldrig mer kan säga så var tung. Och något man verkligen inte får göra, inte under några omständigheter, är att för att genomdriva sin vilja säga saker i stil med det hade mamma också tyckt. Big no-no, på det.

Hur kan man någonsin bli arg på ett barn som förlorat sin mor? Det går inte. Samtidigt riskerar man, om man aldrig skärper tonen, att skapa odrägliga individer som under återstoden av sina liv kommer att identifiera sig som människor som får göra som de vill eftersom det är så fasligt synd om dem.

Hur hanterar man hennes grejer som ännu finns kvar i hemmet som kläder och morgonrockar? Jag luktar på dem. Visst dröjer det sig ännu kvar en doft… av henne? En kvinnas doft.

De ändlösa frågorna som alla är utan svar. Jag kände mig till sist driven till nära galenskapens gräns av grubblerierna. Vid urnnedsättningen, som ägde rum i oktober på hennes födelsedag, hade jag inte mycket kraft kvar. Jag har förresten ännu svårt att besöka graven – meningslösheten blir så tydlig när jag är där. Platsen innebär mest en påminnelse om en ett liv som kunde ha varit.

Lugnet har lagt sig. Vardagen flyter för det mesta på i sin lunk men bitvis är det tungt, som att bära på en kvarnsten runt halsen. Jag tar emellanåt dåliga beslut. Kämpar mot tröstlösheten. Mot meningslösheten. Men då finns han där, min inre Winston, och viskar till mig. We shall fight on the beaches, we shall fight on the landing grounds, we shall fight in the fields and in the streets, we shall fight in the hills; we shall never surrender,

Jag fascineras av kvinnor. Jag älskar ett knivskarpt intellekt och en vacker insida. När jag tänker på dessa ting inser jag att jag nog får vara glad att jag träffade rätt åtminstone en gång. Det är inte alla förunnat. Men Malin uppmanade mig, på det tydliga vis som var så utmärkande för henne, att efter hennes bortgång låta henne ingå i frasen i ljusaste minne bevarad.

Man kan inte hålla på och älska en avliden människa, som hon på sitt likaledes typiskt krassa vis också uttryckte det. Det är svårt. Jag tänker på henne varje dag. Och visst är minnena ljusa.

Ibland känner jag mig som Henry Ford. Jag står vid ett löpande band och gör mekaniska rörelser medan livet rusar förbi. Henry Ford är också karaktären i Huxleys roman Du nya sköna värld. Berättelsen beskriver en framtid där barn inte föds utan skapas och redan under graviditeten anpassas till sin kommande plats i samhället. Lite som närThe Matrix möter Handmaids tale , ungefär. Okej, nu är jag antagligen lite väl dramatisk och inte så lite drabbad av coronadepression. Inte borde jag heller stanna i känslan från Waughs roman En förlorad värld (även gestaltad i världens bästa TV-serie). Istället kommer angenämare vision för mig.

En gång i bloggens linda berättade jag om en äldre, grånad, mycket dement, gentleman. Denne facinerande man återfanns på en plats där jag i min ungdom arbetade. Jag tror han var flyktigt bekant med far och att jag därför blev uppmärksammad på hans existens. Men vilken existens.

Varje dag dök han upp iklädd klassisk kritstrecksrandig kostym, vattenkammad och med nejlika i knapphålet. I ett moln av au de cologne skred han fram till sin fru, som också fanns på hemmet, och uppvaktade henne. Varje dag hade han tack vare demensens dimmor fullständigt glömt att de redan varit gifta i minst femtio år. Varje dag träffade han likt en omvänd Sisyfos på nytt sitt livs kärlek.

Jag minns att när jag från baksidan av min städvagn betraktade skådespelet tänkte att det var vackert, att på det viset ville också jag möta ålderdomen och småningom sluta mina dagar. Så blev det inte. Men när jag nu åter tänker på mannen i den kritstrecksrandiga kostymen inser jag att det egentligen inte finns någonting som säger att det inte fortfarande kan bli så. Trots allt, för att fortsätta droppa filmreferenser, Love is all around.

Hur klyschigt det än låter så handlar denna min sista cancerspaning inte om så mycket annat än att det som återstår för mig är att spela den hand jag fått mig given.

När jag ser in i hennes stora, oroliga, tårfyllda ögon känner självföraktet inga gränser. Vad i helvete håller jag på med, säger jag till mig själv. Jag tar ett djupt andetag och berättar för henne att så är det ju inte. Jag debatterar offentligt och ibland blir människor arga. Ibland gör också jag fel. Även om det är sällan förekommande. Mitt försök till humor faller platt. Hon skrattar inte, väntar en stund under tystnad innan hon säger sin åsikt.

Jag vill inte att folk ska vara arga på dig på internet. Kan du inte sluta?

Älskade lilla dotter, det var ju inte så här det skulle bli. Du får ju inte växa upp med en rädsla för samhällsengagemang. Det är illa nog att växa upp utan mamma. Jag lovar högtidligt att sluta och berättar att jag ringt till kvinnojouren och erbjudit mig att bli volontär. Det låter mycket bättre än att gräla på internet, säger hon och somnar nästan genast.

Själv ligger jag länge vaken.

Jag har under mitt liv lärt mig den stenhårda vägen vad som är viktigt. Vad som verkligen betyder något. Ändå gör jag om samma gamla misstag. Gång på gång. Det, lär oss Einstein, är definitionen av enfald. Jag vill inte vara enfaldrig så jag inser att jag måste förändra mitt fokus, hur jag lever och hur jag är. Det är något som borde skett för länge sedan.

Det duger inte med läpparnas bekännelse, nu gäller att gå från ord till handling. Jag lägger omedelbart ner det offentliga debatterandet. Allt gnäggande på internet. Dagen ska både sluta och börja i harmoni. Arga, ofta osanna eller tillskruvade meddelanden ska inte längre få finnas i min telefon vare sig när jag somnar eller när jag vaknar. Mitt samhällsengagemang finns kvar men det andra slutar. Nu.

Ett löfte till ett barn bryter man inte lättvindigt.

Bäste potentielle läsare – nu är det faktiskt slut. Ja, inte bloggandet i sig, men det om Malin, oss och hennes bortgång. Hon finns kvar hos oss, i ljusaste minne bevarad, men det är dags att lyfta blicken, sluta med destruktivitet och ömkanden, det är tid att göra nya erfarenheter.

Tack för alla kommentarer, gillanden och uppmuntran jag fått i det här ämnet. Det har betytt mycket att ni funnits där, i verkligheten och på nätet, under detta år.

Livet, som jag ser det, är på samma gång både en barnsligt rolig komedi och nattsvart tragedi. Men dystopi, nej, det går jag inte med på. The buck stops here. Ansvaret för vad som kommer är mitt. Litteraturen och musiken hjälper mig att ta det, för vilket jag är evigt tacksam.

Det finns ju, när allt kommer omkring och för den som orkar lyfta blicken, så oändligt mycket skönhet här i världen.

Vamos a la playa.

relaterade blogginlägg

i väntan på vadå

Malin

Stilla veckan – hard core

the leftovers

Förnuft och känsla 4

Makalös

Näktergalen från Falun

den inre urtidsmänniskan

Snövit (glöm inte dvärgarna)

jävla Sokrates

de små insikterna

ett halvt ark papper

tårar i regn, tårar i rymd

quo vadis

Sång och musik, Spännande människor, Uppsala/V-dala

Gingen

9 april, 202023 juni, 2025av adolphson

Min vän – och under en tid i livet något av mentor – Claes-Henrik ”Gingen” Jonsson har gått bort i sviterna av Corona. Han fattas mig men min omtanke går i första hand till Åsa, Anna Liv, Johannes, Jörgen och Robert med familjer. Med deras tillstånd vill jag till hans eftermäle foga något som i stora drag bygger på saker jag då och då framfört till honom personligen genom åren.

”Och hur var det med Gingen?”.

Malin kunde efter att vi lämnat Uppsala emellanåt ha synpunkter på att jag då och då återvände dit. Återvändandet gällde Uppsala i allmänhet men V-dala nation i synnerhet. Till bibliotekarieträffar, gasker och kuratorsträffar återvände jag men kanske oftare på senare tid till JuvenalOrden. Alltid hägrade fest och upptåg. Och nästan alltid var Gingen på ett eller annat sätt inblandad.

Frågan Malin ställde vid min hemkomst var alltså i lika delar relevant som logisk.

Claes-Henrik ”Gingen” Jonsson var från Falun men flyttade snart till Uppsala där han kommit att bli mer typiskt Uppsala än Uppsala självt. Iallafall det Uppsala jag känner. Wennerbergs Uppsala, Bellmans Uppsala, glädjens, svärmeriets, kärlekens och den eviga ungdomens Uppsala.

Gingen kom att verka i nära fem decennier på V-dala nation. Främst inom biblioteket och dess verksamhet. Där var han Urstöveln som vakade över oss övriga skitstövlar.

(Bibliotekarien kallas så allt sedan när Gingen uppbar ämbetet en gång råkade servera lättöl till snapsen och för det fick tillmälet Skitstöveln a.k.a. Stöveln. Och eftersom Gingen var först blev han Urstöveln.)

Gingen betydde mycket för oss som var (hyper)aktiva studenter på 1990-talet. Särskilt för oss som ibland av omgivningen lite avundsjukt refererades till som ”Gingens pojkar”. Man avsåg med epitetet oss som drev biblioteket vidare i hans anda. Nu har det sedan 1990-talet hunnit bli många av Gingens barn i biblioteket, både pojkar och flickor, och många är vi som saknar honom.

Vi är måhända ännu i chock. Kanske drunknar vår sorg just nu i mängden sorg runt omkring i en tid när Gingens alldeles förtidiga bortgång blev droppen som fick olustbägaren att rinna över. Men det kommer också en tid när vår fruktansvärda saknad blir som ett småbarn i vår famn.

Men de som saknar Gingen mest är hans närmaste. Det är bara det att vi är så många som känner oss som en del av hans familj.

Jag blev mycket tagen av beskedet att Gingen lämnat oss och har tänkt på hans anhöriga. Något vet jag ju om vad de nu går igenom. Under en tid kommer sorgen och saknaden att kännas övermäktiga men snart nog kommer de goda minnena sakta smygande. Och i Gingens fall finns det många sådana, hela han är en djup brunn av värme att ösa goda minnen ur. Så övergår knytet i famnen med tiden till en stor, varm, låt vara nostalgisk och bitterljuv, känsla. En känsla att vårda.

Jag tänker således på mina egna minnen av Gingen. Vi träffades senast på Malins begravning…eller var det på något JO-kapitel i höstas…? Jag minns ärligt talat inte så noga för Gingen och Åsa tillhör den kategori människor med vilka man bara plockar upp tråden där man senast lämnade den.

Jag tänker på alla körer, föreningar och organisationer som nu förlorat en glädjens mecenat, en humanismens fanbärare, en riktigt god kamrat och kul gamäng.

Jag tänker på hur mycket du, Gingen, fattas mig personligen och vill tacka dig för allt du lärde mig medan jag ännu var ung och formbar. Du tog den uppgiften – för mig och för många andra – på stort allvar.

Herregud vad många sena middagar vi delat genom åren. Vad mycket sång, spex, upptåg, tal och skratt vi alla upplevt tillsammans med dig.

Särskilt minns jag en gång när jag återkom till nationen efter några år och du till kaffet för de hänförda yngre studenterna höll en föreläsning om…mig. Jag hade på den efterföljande groggbänken svårigheter att leva upp till din levnadsbeskrivning av mig. Till sist sneglade jag, ivrigt ansatt av frågor om mig och mitt förr, smått desperat mot dig men möttes bara av ditt stora leende och en diskret skål på avstånd. Du tyckte av oklar anledning att jag där och då förtjänade en hyllningskör. Huruvida det du berättade var sant eller inte var av mindre vikt.

Så verkligen genomsympatisk du var. Utan like. Det är inte konstigt att det nu är många som vill ingå i din hyllningskör. För de fanns även när du levde och verkade mitt bland oss.

Tack, Gingen. Tack för ditt bullrande skratt och alltid så vänliga uppsyn, tack för dina visa och uppmuntrade ord, för prestigelösheten och människokärleken, tack för helheten i din fullständigt briljanta syn på livet. Du följde bokstavligen budet till slutet: god och glad bör människan vara – bidandes döden.

Vi gillar ju att ibland lajva Bellman, Gingen, så jag tycker följande rader passar bra i sammanhanget:

Hvem är som ej vår Broder mins?
Fastän hans skugga mer ej fins,
Fastän hans Waldhorn tystnat har,
Är skogens genljud ändå qvar:
Än Floras foglaskara
Skall ömt hans spel förklara,
Än Jägarn vid sin snara
Skall på sin pipa svara,
Hur ibland Orphei Söner
Af Bacchus krönt så sköner,
Han utan Like var.

Ur Bacchi tempel, Carl Michael Bellman

Så vad svarade jag Malin, hur var det med Gingen? Jo, det var ju alltid bra med honom. Det var alltid upplyftande att träffa honom. Han hade den unika förmågan att verkligen se och muntra upp vem det nu var han för ögonblicket pratade med. Malin log och nickade igenkännande, trots mina svårigheter att återge vad vi egentligen mer precist samtalat om. ”Vad bra. Hälsa honom och Åsa nästa gång. Kanske följer jag med då”.

Världen, Uppsala, V-dala och jag själv har förvisso förlorat en profil, en av de genuint goda, men tänk så mycket vi också vunnit genom denne briljante, kärleksfulle man.

Nu låter vi sorgen finna sitt ärende så som den största ära glädjen kan få. Gingen – tack för festen! Det har varit en härlig resa! Jag höjer mitt glas för dig och minns allt det goda. Tills vi ses igen!

(TTT!)

Musik:

Gingens polska

Relaterade inlägg:

Mats Olsmats

Bistånd, Historia, Mat och dryck, Mr Hyde/Neanderthalson, Spännande människor

borgmästaren i wuhan

29 mars, 202015 augusti, 2024av adolphson

Det är så många människor som gör viktiga och vettiga insatser i dessa dagar. Anders Tegnell. Personal inom sjukvården. Ja, och så mitt eget kött och blod YB Södermalm som ännu ihärdigt patrullerar Södermalms gator till allmänhetens fromma. Vad jag förstår handlar hans jobb en del om att förhindra smittspridning, nu.

Som alltid funderar jag också över min egen insats. Här sitter jag i mitt lugna hem och undervisar på distans. Nå, går allt än mer överstyr kommer vi alla att på ett eller annat sätt göra en insats. Men jag undrar ändå, vilken är egentligen pedagogens och historikerns roll i det stora hela? Att kallt från distans iaktta?

Nå, nu är jag knappast historiker på det viset, men kanske kan jag bidra till att vissa av Stockholms innevånare, i synnerhet Södermalms med tanke på hur de framstått på senare tid, att känna sig lite gladare.

Statsepidemiolog Anders Tegnel, kanske livmedikus Andreas Sparman eller varför inte borgmästaren i Wuhan?

Det ska villigt erkännas: jag hade svårigheter med att döpa det här blogginlägget men rubriken som den nu står låter ju som en roman av John Le Carré. Coolt så det förslår så den fick det bli.

Relativt sent vågade borgmästaren i den numera världskända kinesiska staden Wuhan, Zhou Xianwang, uppmana stadens invånare att inte resa därifrån och avrådde dessutom utsocknes att besöka staden. Möjligen är det lättare att agera hårt och resolut i en diktatur – när ordern uppifrån väl kommer vill säga.

Ibland kommer aldrig direktiven. Det kan bero på mycket. Ett haveri i en kärnreaktor inträffar inte i arbetarnas paradis Sovjet – vad folk i Chernobyl än påstår. Säga vad man vill om Stalin men tågen gick i tid.

Försök att begränsa smitta geografiskt har mänskligheten ägnat sig åt sedan åtminstone antiken. I Bibeln berättas exempelvis om orena (antagligen sjuka i lepra) som måste bo utanför stadens murar.

Just ordet karantän har vi fått från franskans quarantaine (fyrtio heter quarante på franska) och härrör som mycket annat från Digerdöden och efterföljande pestepidemier. Ordet avser regeln för främmande fartyg att ligga isolerade i fyrtio dagar innan de fick komma in till hamn. Orsaken var att fartyget måste kunna bevisa att ingen pestsmitta fanns ombord.

Sveriges första karantänförordning kom i samband med pestepidemin i Stockholm 1572. Pestutbrottet var ingen lek. Hovet flydde från Stockholm till Kalmar och ämbetsmännen utlokaliserades till andra städer. Johan III utfärdade dessutom ett något nervöst direktiv att ingen fick besöka honom

hwilket wärf och ärende de än haffwa kunna

De kungliga direktiven uppmanade vidare att noga övervaka sjöfarten och avvisa fartyg som kom från pestdrabbade orter, märka hus som drabbats samt utfärda förmaningar till enskilda som insjuknat men också till dem som ännu inte gjort det. Här har kanske Åre och Sälen något att lära, tänker jag.

Många svenskar har på senare tid lärt sig ett nytt ord: statsepidemiolog. En av 1600-talets, ett århundrade då pesten inledningsvis också härjade svårt, svenska motsvarigheter till våra dagars numera rikskände statsepidemiolog Anders Tegnell var Stockholms stadsphysicus tillika drottning Kristinas livsmedicus Andreas Sparman.

Sparman var dåtidens medicinska stjärna och ledde ett försök från statsmakten att mer organiserat bekämpa pest och andra epidemier, vilket bland annat resulterade i boken huru man sigh i pesttilenztidjer förhålla skal.

Innehållet är intressant. Förutom det religiösa som hörde tiden till uppmanas myndigheterna att hålla gatorna rena, förhindra djur att fritt ströva omkring i staden, inte importera gods från smittade orter och i övrigt följa läkares råd. Har pesten redan brutit ut bör man, något som kanske känns trösterikt för stockholmsbaserade fjällresenärer att läsa, omedelbart ge sig av. Kunde man av olika skäl inte det återstod att städa och vädra (om det händelsevis blåste från icke smittade orter, märk väl) ordentligt. Man kunde även elda med äppelskal, svavel, vitriol, malört, rödlök, tobak eller…krut.

Sparman ger även diagnos huruvida den drabbades symptom innebär pest samt föreslår medicinering. Ett tydligt symptom bland många andra är…ångest. Kollektiv som individuell.

Personer som med nödvändighet måste gå ut och träffa andra gör bäst i att mota smittan genom att tugga på citronskal, enbär, angelikarot doppad vinättika eller pensla näsan med enbärsolja eller bärnstensbalsam.

Nu i våra dagar kanske huvudstadens innevånare som sagt känner sig lite kuvade. Men här kommer något till er – i synnerhet till er som bor på Södermalm. Häng med.

Sparman manar visserligen till att iaktta försiktighet vid intagande av mat och dryck – däremot uppmuntrar han till rikligt intagande av livets vatten, aqua vitae. Alltså brännvin. Han avråder å det bestämdaste från att gå ut nykter när pesten härjar. Ett gott vin, ett angenämt samtal och vad vi i dag kallar positivt tänkande är vad han å det varmaste rekommenderar.

Det kan även vara värt att notera att den som bröt mot karantänföreskrifterna straffades hårt. Kölhalning blev exempelvis följden för två skeppare som genom att ignorera karantän ansågs orsakat pestutbrottet 1638. Åre och Sälen…närå. Vi släpper den bollen.

Allt ledarskap, demokratiskt som diktatoriskt, mäts i ljuset av kriser. Exemplen är många på hur ledarskap som ansetts svaga i kristider direkt eller på sikt fallit. Redan nu analyseras regeringens krishantering, trots att krisen inte ens är över.

Chernobyl bidrog i allra högsta grad till Sovjetunionens kollaps, Vietnamkriget till att den inrikespolitiskt skicklige Lyndon B Johnson som sittande president inte ställde upp för omval för en andra mandatperiod. Jag tror han är den ende i sitt slag, därvidlag. Kritiken mot regeringskansliet efter hanteringen av tsunamin 2004 anses ha bidragit till att förtroendet sjönk vilket bidrog till valförlusten och Göran Perssons sorti 2006.

Vi får trots allt kanske inte vara för hårda mot borgmästaren i Wuhan. I Kina tas inga initiativ utanför boxen. Dessutom verkar de i skrivande stund ha viss kontroll på läget – även om de fullt förståeligt går i taket när Trump envisas med att kalla Covid 19 för ”det kinesiska viruset”. Virus bär inte pass.

Här i landet följer vi en lång tradition: det oxenstiernska ämbetsmannaidealet. Denna kod, eller samhällsanda, skapades samtidigt som Sveriges institutioner byggdes upp mitt under brinnande stormaktstid. Mannen bakom framgångarna var kanslern Axel Oxenstierna som införde ett ideal, ett förhållningssätt, hos tjänstemännen.

Tanken var att opolitiska och oberoende tjänstemän, hög som låg, skulle vara och verka inom förvaltningen och genomföra beslut utan egen agenda, vilja eller möjlighet att påverka.

Det går än i dag inte i lika stor utsträckning i Sverige som i många andra länder att påverka tjänstemän med en present eller genom att bjuda på resor eller storstilade middagar. Vi är idag ett av de minst korrupta länderna i världen.

Även om vissa tecken pekar på att detta börjar förändras är det alltså ett arv från Axel Oxenstierna och något som byggt Sverige starkt, hävdar vissa statsvetare och historiker. Därför har Anders Tegnell mycket mer gemensamt med Starman än borgmästare Zhou Xianwang de nästan fyra århundraden som ligger i mellan dem till trots. Tegnell fortsätter på en månghundraårig svensk tradition som tjänat oss väl.

Vi (de flesta iallafall) skrattar nu lite åt Stockholmarna runt om i landet. Humor. Det är en allvarlig sak. Man får skämta om allt i en demokrati. Men bör man?

Med yttrandefrihet följer ansvar. Människan har i alla tider skämtat när nöden stått för dörren. Kriget tar inte slut förrän Göring får plats i Himmlers byxor, som den luttrade tyska folkhumorn aningen galghumoristiskt uttryckte sig 1945. (Den förre var väldigt fet, den senare smal.)

Narren har genom historien haft en viktig funktion och inte sällan fungerat som rådgivare eller informella makthavare. Mycket lustigheter passerar förbi i spåren av Corona. Jag har svårt att inte hänga med.

När begränsningen om 50 personer i grupp påbjöds skojade jag lite med mina gamla vänner i Folkpartiet. Skönt, då klarar ju ni er. Någon blev lite sur.

Hockey-VM är inställt. Tre Coronor får inte spela.

Det var en svensk man från Verona, som hemåt flydde Corona men resan blev kort ty Corona han fått nu sjukvården om honom måna

Ridå.

Jag vill även i sammanhanget passa på att länka till Billy Opels sång om stadsepidemiologen. Här. Dalarna, va. Jag vill också i sammanhanget länka till den smått geniale och i lika delar bisarre Erik Rolfhamre. Här. Norduppland, va.

Nå, med sedvanlig svensk mellanmjölk-mentalitet, lite av vårt historiska arv, en gnutta humor, genom att visa stor uppskattning till dem som förtjänar det, kommer vi säkert igenom också detta.

Så medan jag ännu på avstånd klappar (mina nytvättade) händerna åt min bror och hans kollegor, hjältarna inom sjukvården, alla enskilda initiativ till hjälp, råd och stöd och skämtar lite så förbereder jag mig för att även jag tids nog måste göra något mer än att bara teoretisera, betrakta och kommentera.

Glädje behövs alltid. Liksom trygghet. Så kanske bidrar vi alla, åtminstone de flesta av oss, i våra respektive hörn till helheten. Kämpa Södermalm! Kämpa Stockholm! Kämpa Sverige! Kämpa världen!

Källor

Tallerud: Skräckens tid

Möller: Politiskt ledarskap

Studio ett

Wikipedia

Relaterade blogginlägg:

Stancyk

cancer, Historia, Okategoriserade, Personligt, Resor, Spännande människor

bild 66 – vackra mask

27 februari, 202028 februari, 2020av adolphson

Jag har drömt om Malin varje natt här i Bydalen. Positiva drömmar från tiden utan helvetescancern. Från tiden innan hennes friska sinne blev fångad i en sjuk kropp. Ofta står hon och vinkar åt mig på avstånd i drömmarna.

Livet är bra märkligt, numera. Men allt är inte Tinder som glimmar. Vi visar väl alla upp våra fasader och masker. Allt jag strävar efter är att inte hyckla… allt för mycket.

Kolla er farsa – han är skitläskig!

Vadå, brukar inte era pappor lägga ansiktsmask sista fredagen i månaden?

Öh, nä..?

Consuelo Vanderbilt ansågs för hundra år sedan vara världens vackraste kvinna. Då utgjorde hon det ultimata skönhetsidealet. Skönhetsideal förändras dock över tid – vem saknar inte den tid då den svällande vaden på en man ansågs väldigt sensuellt?

Consuelos historia är tragisk. Det började bra i det hon skilde sig från det kärlekslösa äktenskap hon tvingats in i och levde sedermera ett friare societetsliv. Med tiden blev det dock allt svårare att upprätthålla ryktet som internationell skönhet.

Vetenskapen visste dock på råd då den uppfunnit en metod att bromsa åldrande – något som med tiden gjorde Consuelo till ett av världens första offer för skönhetsoperationer.

Metoden utgjorde dåtidens spjutspetsteknologi och hade ursprungligen utvecklats i Wien för att åtgärda näsor som förstörts av syfilis. Konkret innebar den att man injicerade paraffin i ansiktet. Metodens användningsområde spreds snart från näsor till bröst, penisar och alltså för att återkalla ungdomens spänst till åldrade anletsdrag.

Det fanns ett problem. Paraffinet rörde sig runt i kroppen och tenderade att klumpa ihop sig på oönskade ställen. Och så bildades ibland hårda, broskliknande knölar och vätskande vargångar. I värsta fall kunde det leda till blindhet, kallbrand och faktiskt döden.

Consuelo dog inte men metoden som skulle bevara hennes skönhet förvandlade henne istället till ett monster. Åtminstone i hennes egna ögon. Paraffinet gled runt under huden och vanställde henne. I sin förtvivlan flydde hon offentligheten och levde i avskildhet fram till 1964 då hon som en gång ansågs som världens vackraste kvinna gick ur tiden.

Jag har numera ett Tinder-konto. Jajamän.

Det var junior som ansåg att jag utgjorde en mer än lovligt tragisk syn när han iakttog mig i en stol med (i hans tycke) ”glasartad blick fästad i fjärran” och tillsynes helt förlorad (i Brahms). Det är väl ment – men vad ser människor mig som för stackare, egentligen?

Jag påminde om att Gösta Ekman den äldre, som på sin tid ansågs som vacker och framgångsrik, var berömd för sin glasartade, mytiska blick. Visst, och han hade ju också ett tungt förflutet och nyttjade droger, menade junior glatt medan han servade en GT. Men, lade junior till med viss skärpa, Gösta hade inte något konto på Tinder.

Att jag satt och tänkte på ståchornas ståcha och var förlorad i förflutenhetens landskap utgjorde tydligen ingen ursäkt. Så han skaffade alltså ett konto åt mig. Tack så mycket.

Tyvärr fattar jag inte riktigt hur det hela fungerar – jag tycker ju att alla människor förtjänar en superlike eller två då och då. Sålunda har superliksen tagit slut för mig, man får nämligen inte ge bort hur många som helst på Tinder.

Verkliga livet – Tinder 1-0.

Hursomhelst: där, på Tinderkontot, har det inte hänt mycket. Men man blir sällan profet i sin egen hembygd, heter det ju. När jag i veckan ankom Jämtland för att fira sportlov rasslade det till i appen, minsann. Det fullkomligt regnade (jämförelsevis) likes. Gilla Jämtland! Här vet man att uppskatta mig efter förtjänst – mer så än hemma i Dalom, tydligen.

Kanske beror det på att ingen här känner mitt förflutna? Att jag inte har något att maskera? Hursomhelst – det är ståchor som är grejen 😍.

Tyvärr hade jag ingen tid till att säga hej till någon av de uppskattande för som kapten för flickornas sportlov kommer det egna jaget sist. Eller strängt taget först, eftersom jag trivs så oerhört väl i kaptensrollen.

God afton vackra mask lär vara orden Anckarström fällde innan det dödliga skottet avfyrades mot GIII på maskeradbalen. Säkert är det inte sant, säkert är det en faktoid.

Jag använder då och då ansiktsmask, om än inte en gång i månaden. Malin tyckte att det var en rolig sak med mig, en av mina små egenheter. Nu skrämmer jag istället barnens kamrater i min obetänksamhet. Inte kan jag förklara för dem att masken i fråga inte lika mycket är till för att skrämmas som för att höja mina aktier på en potentiell marknad för män i sena 40-årsåldern.

(Närå. Skämt. Okej?)

Livet är dock bra märkligt numera. Det är som om allt jag gör, uttrycker eller visar, saker som förr varit helt okej och höjd över varje misstanke, plötsligt betraktas genom den ensamståendes skenheliga nålsöga.

Consuelos skönhet var typisk för sin tid. När hon sökte besvärja åldrandets obönhörliga process gick det illa. På något vis befinner jag mig lika ofrivilligt i en tid där vett, snille et gloire tar sig andra uttryck än jag är van. Eller uttryckt med bakfyllans enkla terminologi: igår kung, idag knekt.

Med den skillnaden att jag ännu försöker hålla god min i elakt spel. Jag tänker minsann inte spruta in paraffin i… någonstans.

Håhåjaja. Rynka, ålder, elefantman eller semiflint är mig likgiltigt. Flickorna skrattade ihjäl sig när jag skrämdes medelst ansiktsmask.

Till syvende och sist: om det är något den stora maskeradbalen, den vi i dagligt tal kallar och benämner livet, lär oss så är det att när man själv till sist står inför den rykande flintlåspistolen så hjälper oss inga masker.

Jag har drömt om henne varje natt här i de jämtländska fjällen, platsen för vårt bröllop och där hon alltid kände sig hemma. Jag har vaknat varje morgon med ett leende. Men jag återvänder också snart till det oerhört smärtsamma tillfälle när hon sa att jag snart måste låta henne gå.

Men hur låter man tjugofem år gå? Jag försöker, det gör jag. Med appar, exempelvis. WordPress-appen och nu tydligen med Tinder-appen.

Att låta henne gå innebär inte att glömma. Så jag råder mig själv att lägga ner telefonen och leva i nuet.

Hon som en gång var världens vackraste kvinna är ännu världens vackraste människa. Om än i våra minnen.

Jag säger till sist som jag återkommande gör: min bästa tid är nu. I min värld skulle jag exempelvis kunna bli en helt okej afterskibandssångare.

Jämförelsevis.

Källor;

Peter Englund: Tystnadens historia

Relaterade blogginlägg

Ståchor, LH och Eva

cancer, Film och TV, Livsåskådning, Personligt, Spännande människor

tårar i regn, tårar i rymd

11 februari, 202014 februari, 2020av adolphson

Vi gillade sci-fi, Malin och jag. Blade Runner hör till favoriterna och vi hade en höjdarstund när vi såg uppföljaren. Under den sista tiden påminde jag henne om en av filmens gyllene scener, tears in the rain-monologen, alldeles i slutet. Hon skrattade och sa att hon nu trodde sig förstå innebörden av den.

I’ve seen things you people wouldn’t believe. Attack ships on fire of the shoulder of Orion. I watched C-beams glitter in the dark near the Tannhäuser Gate. All those moments will be lost in time, like tears in rain. Time to die.

Eller här framförd i filmen av en av mina favoriter, Rutger Hauer, som förövrigt också nyligen lämnade oss. Liksom Terry Jones. Nej, lämnade? Jag ser dem som odödliga – och länkar (igen) till John Cleeses tal på Graham Chapmams begravning.

För ett år sedan närmade sig, precis som för Roy Batty i Blade runner, den sista tiden. Kanske var det därför vi kom att prata om tears in the rain. Men ännu var det ingen som fullt ut visste hur illa det var. Medan tillvaron rullade på i enorm hastighet med alla måsten och bestyr blev hon allt mer som en liten fågelunge. Obönhörligt svagare, motståndet mot cellgifterna allt mindre kraftfullt. Men hon kämpade, det gjorde hon.

Parallellen till en annan av mina gamla sci-fi favoriter, Aniara, är inte långt borta. Medan rymden utanför rymdskeppet rusar förbi i stor hastighet är livet inne i det oändligt långsamt.

Det var först senare, på palliativa avdelningen, när allt praktiskt var klart, när de sista samtalen var hållna och avskeden tagna, som hon till sist gav efter och oändligt vackert, stilla och långsamt – men för mig tumultartat och i fasansfullt hög hastighet – tynade bort.

Den sista veckan har jag tidigare återgett så gott jag förmår – den går inte riktigt att återge med ord. Jag mäktar iallafall inte med det. Veckan som samtidigt som den var så innerligt vacker också brännmärkte mig så som Jussi av Tengils män. Men jag är inte Tengils, eller Catos man, även om jag förvisso känner mig brännmärkt av Döden. Säkert har Döden också redan tagit mitt mått och sitter nu i all tysthet bland skuggorna och knåpar på min kostym.

Nej, Dödens man är jag inte. Jag är numera strängt taget ingens man. Men jag har en gång varit det och därför är jag trots allt ännu en lycklig människa. Jag har nämligen sett saker ingen kan tro. Jag har sett henne skratta sitt glimrande skratt. Jag har gett mig hän tillsammans med henne och jag har sett våra barn födas. Kommer alla dessa ögonblick att försvinna i tiden likt tårar i regnet?

Det spelar kanske ingen roll. Så länge jag bär på upplevelserna är inget förlorat – och det är antagligen därför jag nu formulerar det som en gång var spridda anteckningar på papper, ark som inte sällan förlorat sin styva form. Nedtryckta i fickor, fuktskadade av missräkningens bittra, och den djupa sorgens stora, tårar har de förlorat sin form och är ofta svåra att tyda. Kanske borde jag förresten spara dessa blad? De utgör ju vittnesmål om någon som hänt, levt, känt och upplevt.

Vår sista bra kväll vi hade tillsammans inföll den här veckan. Vi åt och skrattade tillsammans. Vi lyssnade på musik och drog (dåliga) vitsar för varann. Hon hade röstat på mig i omvalet och skrattade åt dubbeltydigheten i att hennes röst var bortkastad.

(Hur jag förresten ännu orkar och vill hålla på med politik? Jag tror mig ha funnit svaret på den gåtan. Jag kan inte undandra mig det uppdrag som bland annat Malins röst gav mig. Hennes röst får inte vara bortkastad. Även om jag åstadkommer aldrig så lite, även om mina insatser är flyktiga som tårar i regn, får just den rösten, det förtroendet, inte vara bortkastad.

Märklig hickup, måhända, men så är det. Det är arvet från den kvällen.)

Veckan på palliativa började med panik men övergick sakta till lugn. Den fantastiska personalen, mina vänner, alla goda människor – allt sammantaget gav mig ett inre stoiskt lugn. Och det känner jag ännu.

Vi delade säng, vi åt mat från samma tallrik. Jag klädde henne, kammade henne, kysste henne. Jag körde henne i rullstol och jag sov med min hand över hennes puls. Det enda som betydde något var vad som skulle vara det sista hon skulle höra och känna. Det måste vara ett vänligt ord, en kärleksförklaring, en kram, en kyss. Hon blev nog lite trött på mig, till sist.

Kan du sätta dig i stolen mittemot så jag ser dig. Jag vill bara se på dig nu.

Så dog hon. En helt vanlig dag, strax efter lunch den elfte april 2019.

Hon förstod vad det handlade om – att jag gjorde allt detta för att jag sköt känslorna framför mig. Om det var en bra eller dålig strategi, vem kan svara på det? Det enda jag kan säga om saken just nu, när dessa rader skrivs, är att jag är på en bra plats. Och att jag inte längre bär näsdukar i alla fickor.

Jag läser om Aniara igen. Jag vet inte, jag gillar verkligen den boken. Och tydligen har den blivit film också. Vågar man, tro? Jag läser och låter mig omfamnas av orden.

När den man älskat nått till dödens dörr står rymden hård och grymmare än förr.
Vi tyngas mer och mer, vi sönderkrossas och aldrig mera skall vår själ förlossas ur detta grepp den onda rymden har.
Och fram ur Bildbevararen jag tar allt det jag sammanspart från Mimas dar, och mimahallen blir en trängselns håla där spillrorna ur Mimas syner måla i efterglansens färg en kavalkad, en solnedgång i Aniaras stad.

Jag har upplevt saker ni aldrig kan tro. Alla dessa ögonblick som sammantaget byggt och format mig som människa. Kanske försvinner de i flödet av händelser, som tårar i regn. Men det är inte det viktiga. Det viktiga är att jag inte skulle byta bort något av alla dessa små och stora ögonblick. Inte ett enda.

Relaterade blogginlägg

Stilla veckan – hard core

Terra incognita

Källor:

Harry Martinsson, ”Aniara”

Historia, Spännande människor

Publius Cornelius Scipio Aemilianus

24 november, 201924 november, 2019av adolphson

På senaste fullmäktige haglade de historiska metaforerna friskt. Jag vet inte vad jag ska tycka om det – kanske bra? Det är ju trots allt så att historiebruk skiljer sig väldigt mycket från det som faktiskt inträffade.

Du får ta en för laget, ibland. För det gäller ju att i slutänden vinna kriget, helheten, och då får man ibland acceptera en tillfällig förlust.

Det visste romarna som var vana att då och då bli besegrade och så resonerade de allierade under andra världskriget när de knäckt koden till nazisternas Enigma. Om britterna plötsligt börjat vinna överallt tack vare sin förhandsinformation hade tyskarna genast anat ugglor i mossen och sett till att undanröja problemet. Men det gjorde de aldrig – och vi vet ju vilka som vann.

Ibland är dock måttet rågat och man drar i handbromsen. Ibland måste man stå upp för sin övertygelse hur felaktig eller konstig den än är. Som när en stad i norra Spanien, Numanthia bebodd av ett keltiskt folk, på 100-talet före vår tideräkning utropade sin självständighet gentemot Rom.

Numanthia var framgångsrika i sin övertygelse – de besegrade alla försök från Rom att sätta stopp för denna uppstudsighet. Det stolta, mäktiga Rom som betvingat alla motståndare runt Medelhavet – allt från Greklands stadsstater, det mäktiga Egypten till ett fullständigt krossat Karthago.

Men Numanthia försvarade sig framgångsrikt och till sist brast tålamodet hos den romerska senaten som skickade sin främste general, Scipio Aemilianus i spetsen (nåja) för en stor armé. Scipio var ingen duvunge, nej, denne general var en riktig hårding, en man med kända släktingar och en diger meritlista – bland annat låg han bakom Karthagos förstörelse.

Roms ära var hotad, nu skulle det stämmas ordentligt i bäcken.

Scipio visste vad han gjorde. Istället för att ge sig in i kostsamma strider i den svåra terrängen belägrade han staden och lät svälten vinna kriget åt sig. De besegrade ska hellre än att bli slavar tagit sina liv (den källkritiskt bevandrade noterar en viss likhet med belägringen av Masada hundratalet år tidigare i den motsatta änden av imperiet).

Man förstår att den här berättelsen kommit att utgöra en viktig del i spansk nationalism oavsett om nationalismen handlat om olika regioners kamp för att frigöra sig från den spanska nationalstaten eller om landet som helhet – i synnerhet under Franco.

Ruinerna förklarades redan 1882 som nationalmonument, Cervantes har skrivit om händelsen, liksom många andra diktare, tonsättare och konstnärer. Böcker, serier (både tecknade och på TV) har återkommande använt Numanthiernas fåfänga kamp som fond.

En snabb sökning på nätet visar att händelsen numera lever ett gott liv i dataspelens värld. Numathia förkroppsligar för övrigt än i dag hjältemod, frihet och patriotism på den Iberiska halvön. Både Barcelona, Madrid och Baskien kan använda sig av denna berättelse i sin patriotiska strävan.

För berättelsen är mycket viktigare än själva händelsen. Det är det som är skillnaden mellan historieskrivning och historia. Men låt oss stanna upp ett tag och beakta sakernas tillstånd.

Sångerna om Numathia sjungs faktiskt på spanska – ett språk som kommer från Scipios latin. Det keltiska språk som talades i Numathia är utdött. Cervantes, och alla andra diktare och tonsättare, skriver sina hyllningar med latinska bokstäver och arabiska siffror. De flesta på Iberiska halvön tillhör den romersk katolska kyrkan och tillber därmed en gud på latin. När den katalanske exilpresidenten Carles Puigdemont av spanska myndigheter begärs utlämnad från Bryssel är det romersk rätt som tillämpas, överhuvudtaget vilar den europeiska politiken, och för övrigt tanken om EU, på romersk grund. Till och med maten vi äter och vinet vi dricker i Spanien härrör från det gamla Rom.

Vi fattar grejen – inget finns egentligen kvar av Numathia. Inget, utom några ruiner i norra Spanien till vilka spanska nationalister vallfärdar. Och de skulle inte ens känna till vad det var för ruiner om det inte vore tack vare romerska historiker.

(Som förövrigt rent källkritiskt bör studeras enligt den tidens mode då det i under Roms glansdagar var populärt att beskriva och försköna vissa barbarfolks frihetslängtan – den självgode och bekväme romaren ödslade gärna några silvermynt på att uppleva detta på Colosseum eller på annat sätt höra talas om).

Precis som i fallet Karthago var Roms seger så stor att man övertog minnet av de besegrade. Detta är inget vi människor rent dramaturgiskt gillar. Nej, vi föredrar den som slåss ur underläge, vi hoppas att åtminstone någon i Numathia ska ha överlevt, vi letar ännu efter Hannibals fotspår.

Tyvärr är historien skoningslös – Numathia gick under precis som så gott som alla tidigare kulturer besegrades den av en stormakt och försvann ur historien.

Att ta en för laget. Att förlora ett slag men att vinna kriget.

Resonemanget är tillämpbart på en mängd områden. Det gäller dock att se upp så inte pragmatismen ersätts av cynismen. Då kan det gå illa – jag tror detta misstag är en inte oväsentlig anledning till naziregimens uppgång. Jag tror att många av de människor som åtalades i och efter andra världskriget, eller efter andra brott mot mänskligheten därefter, var just sådana människor som inte sett upp när samvetet fått göra eftergifter.

Själv då? Jag försöker att ständigt observera min moraliska kompass. På jobbet, som ensamstående pappa till två halvstora döttrar, och självklart inom politiken. Och aldrig är man färdig. Det bara pågår. Jag antar att hela detta resonemang kokar ner till frågeställningen huruvida jag är att betrakta som en Scipio Aemilianus eller den okände som ledde försvaret av Numathia.

(Vi vet inte om det var en man eller kvinna. Men vi kan alla killgissa. Åtminstone hälften av oss.)

Det känns trösterikt att tänka så här. Det hjälper mig att inse att mitt liv på det hela taget är något bra, det hjälper mig att dra slutsatsen att SD:s framgångar, liksom känslor i största allmänhet hur starka de än må vara, alltid är något övergående.

Det gäller bara att hantera dem när de uppstår.

Jag kanske också ska börja kasta historiska anekdoter från talarstolen i fullmäktige? Kan andra förlänga mötet kan väl jag. Det förekom ju redan under antiken att en talare aldrig slutade sitt anförare i akt och mening att förhindra beslut han inte gillade. Det är väl därför vi har tidsbegränsning på ett par minuter nuförtiden, kan tänka.

Källor:

Harari – Sapiens en kort historik över mänskligheten 2014

Nordisk familjebok 1916

För den som vill läsa mer om Numathia finns många bilder och några texter på nätet på ruiner och från olika spel. Annars får man nog lära sig latin och besöka något romerskt arkiv. Studier i keltiska språk är, i sammanhanget, bortkastat.

cancer, Film och TV, Foto, Livsåskådning, Personligt, Sång och musik, Spännande människor

bild 60 – kärlek

12 oktober, 201910 oktober, 2024av adolphson

Jag får nog acceptera att jag är en romantiskt lagd person.

Gehenna är ett hebreiskt ord och anses vara namnet på en dalgång, Hinnomdalen, söder om Jerusalem. Detta är ingen trevlig plats. I Gamla testamentet berättas det om att detta är platsen för hemska händelser där oskyldiga brändes levande i ohyggliga riter, sedermera blev området en soptipp där djurkadaver, sopor och lik från kriminella dumpades. Man eldade konstant för att förhindra att sjukdomar spreds. Hinnomdalen blev platsen man avsåg som helvetet på jorden, den plats som Gud förberett för djävulen och hans anhang. Det känns som jag bott där i två år och just kommit ut, eller bort, därifrån.

Jag är alltid fylld av starka känslor. När jag känner något så inte är det någon lite småljum känsla. Nej, den är alltid stark. Jag går ofta omkring och är allmänt förtjust i saker, stort som smått. Ibland blir jag så hänförd över något att jag nästan blir som förälskad. Det var iallafall så Malin beskrev det. Hur? Jo, exempelvis när jag ser vänlighet, empati, andras kärlek, engagemang, ett leende eller något annat – vad det nu kan vara. Det är väl därför jag gillar romantiska komedier på film och opera så mycket.

Annorlunda uttryckt:

Whenever I get gloomy with the state of the world, I think about the arrivals gate at Heathrow Airport. General opinion’s starting to make out that we live in a world of hatred and greed, but I don’t see that. It seems to me that love is everywhere. Often, it’s not particularly dignified or newsworthy, but it’s always there – fathers and sons, mothers and daughters, husbands and wives, boyfriends, girlfriends, old friends. When the planes hit the Twin Towers, as far as I know, none of the phone calls from the people on board were messages of hate or revenge – they were all messages of love. If you look for it, I’ve got a sneaky feeling you’ll find that love actually is all around.

Veckan som gick har varit så fullproppad av känslor att jag nästan bubblat över. I tisdags, när Malin skulle, borde, fyllt år gravsatte vi hennes urna. När jag lade den till rätta med några personliga ord var det nästan som jag hörde henne uppmana mig, så som hon så ofta gjorde:

kom igen, ryck upp dig. Stanna inte av nu. Det är som det är, du måste vara den du är. Förälskad och lite galen.

Jag inser att det kan låta konstruerat, men faktum är att hon en gång sa exakt så till mig. Jag mådde inte bra över något och detta var hennes tröstande ord. Orden hjälpte. Hon hjälpte. Jag mådde bra igen. Och att följa en uppmaning som menar att man ska vara sig själv, ja, det bör man kanske göra.

Veckan fortsatte med att Dotter 1 fyllde fjortis. Hon och hennes syster vill också leva ett liv utan sorg, det vet jag. Stora känslor ryms också i min förstfödda. Hon är på många sätt sin far upp i dagen – om än inte utseendemässigt (som tur är). Detta gör det lite komplicerat att vara förälder till henne, ibland. Jag känner så väl igen mig i henne när jag var i samma ålder. Känsligheten, rastlösheten, frihetslängtan, glädjen och svärmeriet (som det heter någonstans). Allt det och mycket mer. Att inte vilja spela andra fiolen i ett stort grått kollektiv för man kan och vill själv. Och att gå emot någon som vill vara sig själv bör man kanske inte heller göra.

I lördags blomstrade kärleken. Hammarn (a.k.a Michael) och Veronika, sannolikt två av kommunens roligaste människor, skulle gifta sig. Igen. De gjorde så redan för tjugo år sedan, sedan har de varit skilda i tio. Nu ville de försöka igen och jag fick äran att viga dem. Det klart jag ville vara med och snika åt mig lite av den kärlekslycka som blomstrade i ett helt vanligt kök i Bjursås en lördag i oktober 2019. Deras kärlek blev därmed också lite av min. Hela dagen fortsatte sedan i ett tillstånd av inre kärleksrus trots att tilldragelsen inte på något sätt hade med mig att göra. Men det är det som är grejen med kärlek. Den ska bejakas varhelst den dyker upp.

Michael /Veronikas bröllopsfoto. Och mitt, lite.

Lördagseftermiddagen övergick i kväll. Vildvittrorna var utfodrade och (efter viss motsträvighet) kramade och pussade på, därefter försjunkna i sina göranden (läs skärmar). Så jag knallade ner till Kulturhuset tvärs över gatan och såg livesändningen från Metropolitans säsongsöppning. Den är verkligen sönderspelad, paradtenorarian från Puccinis Turandot. Väl på plats möttes jag av erbjudandet att ingå i kulturföreningens styrelse. Just det, jag som har så mycket tid.

Turandot – den kinesiska prinsessan som på grund av en kvinnlig släktings öde inte vill gifta sig. Hon låter alla friare svara på tre gåtor och svarar någon fel dödas han omgående. En främmande prins består provet och betvingar hennes hårda hjärta med hjälp av verklig kärlek. Det är också den mystiske främlingens namn: Kärlek.

The Met. Vilka sångare. Åker jag någonsin till NY är det hit jag vill. Förutom sångarna blev jag också förvånad över att den tidigare nämnda och alltså inte så lite uttjatade arian den här gången träffade mig rakt i mellangärdet.

Här följer den i översättning:

Ingen ska sova! Ingen ska sova!
Också du, prinsessa,
i ditt kalla rum,
ser på stjärnorna
som darrar av kärlek och hopp.
Men min hemlighet är gömd i mig,
mitt namn ska ingen veta!
Nej, nej, mot dina läppar ska jag säga det
när ljuset bryter fram.
Och min kyss ska upplösa tystnaden
som gör dig min!

(kör: Ingen ska veta hans namn,
och vi, ack, ska dö, ska dö!)

Vik hädan, natt! Stjärnor, gå ned!
Stjärnor, gå ned! Vid gryningen segrar jag!
Segrar jag! Segrar jag!

Urnan vid graven. Jag har så oerhört svårt att acceptera att hon inte längre är här, samtidigt som jag också har ett oerhört stort behov av ett liv utan sorg. Ett helt vanligt liv. Mitt liv. Notera att jag undviker formuleringen gå vidare. Nästan tjugofem år av mitt liv har jag levt tillsammans med Malin. Det är jag tacksam över. Men mitt liv handlar också om annat. Om mycket starka känslor, exempelvis. Jag kan inte förmå mig att göra något slentrianmässigt. Nej, jag går all in. Det innebär ibland problem. Samtidigt hjälper det mig att bearbeta saker, i det här fallet sjukdom och död. Tänk att gå igenom livet utan att känna starka känslor, tänker jag i bland. Nej, det är inget för mig. Under de senaste två åren har jag känt mycket. Jag har gråtit, jag har förbannat, jag har skrattat och jag har älskat. Jag har bott i Gehenna men också tagit mig därifrån på egen hand.

(Möjligen är det inte svårare än så här)

Hej, Livet! Kul att råkas. Tack alla som finns i dig för hjälpen. Tack för alla som fortsätter bry sig och hjälpa. Tack mina barn, vänner, alla och envar. Tack Puccini och tack Bach. Jag älskar er alla.

Vid gryningen segrar jag!
Segrar jag! Segrar jag!

Källor:

Gamla testamentet

Turandot (opera – uppsättningen på Metropolitan hösten 2019)

Bonniers lexikon (äpplet)

Love actually (film) 2003

Foto, Historia, Mat och dryck, Mr Hyde/Neanderthalson, Personligt, Spännande människor

bild 58 – bridge over tw

17 augusti, 201918 augusti, 2019av adolphson

Ett citat från Bodil Malmsten som jag gillar lyder

sträva efter det enkla, det svåra kommer vi ändå inte ifrån

Teologen och historikern Ericus Olai har ibland angetts som den svenska historieskrivningens upphovsperson – antagligen eftersom hans skrifter ofta förhöll sig hyfsat neutrala till olika maktfaktorer i omgivningen. Han anses vara en av de viktigaste källorna till Sveriges historia från 1300- och 1400-talen men om honom som person är inte mycket känt. Historikern Erik Lönnroth skrev 1961

Är han den doktor Erik, som 1486 fick pantsätta sin hatt hos Arboga byfogde, är ett tragikomiskt missöde i hans sista ålderdom det enda mänskliga smådrag av honom, som blivit bevarat åt eftervärlden.

Jag vet inte, ska man lämna något efter sig är väl ett gäng tragikomiska missöden inte det sämsta?

Greve Moltke log två gånger: på sin svärmors begravning och när han såg Vaxholms fästning

Hur har sommaren varit, då?

Detta är väl den vanligaste frågan jag fått på sistone. Jo tack, den har varit bra. Och relativt vilsam. Flyttlasset gick två dagar innan midsommar varefter jag låste dörren och åkte till Stockholm. Att fira midsommar utan henne kändes outhärdligt så jag besökte istället min gamle vän Daniel som sedan några år lever ensam. Han och hans nya vän bjöd mig på en båttur i skärgården.

Därefter klev jag i land och träffade släktingar och andra gamla vänner.

Efter återkomsten till Dalarna blev det en tur till Tibble, igen.

Därefter gick färden till Örebro tillsammans med junior och alla tjejerna.

Det lär finnas ett vattenland i Örebro. Eller var det vattenhål? Själv bjöd jag in till kulturhistorisk vandring i slottsmiljö – men den fick jag företa ensam. Domage.

Bron över öret – i dubbel bemärkelse. Eller Suckarnas bro om man så vill

Slottet har jag sett på bild många gånger. Nu var det äntligen dags – allt medan junior led tusen dödar på något som kallas waterworld. Pommes frites hade man på badlandet, givetvis. Inte på slottet. Det är skillnaden.

Jag har det lite svårt när man spexar till historiska miljöer – men låt gå

Efter slottsvistelsen vandrade jag runt lite i stan – och träffade på Röda Korset.

Åter i Dalarna laddades det om för Söderbärke, a.k.a pärlan vid Barken, för att traditionsenligt fira Fredrik/Margareta-dagarna.

Efter att pliktskyldigast packat upp någon flyttkartong eller två var det åter dags att bege sig ut på vägarna – denna gång för besöka framsidan. Först Tivanders i Göteborg/Mölnlycke och därefter Styrsö.

”Goestan” gjorde verkligen skäl för smeknamnet.

Nästan lika gulligt som random barnbild – jag hann träffa Klas och Henrik igen!

Totalt sett, på grund av andra vuxnas oerhörda vänlighet, besöktes Liseberg inte mindre än tre (3) gånger. Jag vägrade de efterföljande två. Efter att jag fått min milkshake är jag liksom klar. Så inte döttrarna, tydligen.

Det är något med nöjesfält, något som jag inte gillar. Är det masshysterin? Känslan av att plötsligt betrakta världen från insidan av en gigantisk sockervadd? Att det kostar plenti? All of the above?

Det är något skrämmande med nöjesfält. Det är kanske Kings fel?

Nåja, huvudsaken är ju att barnen har kul. Men jag kan ju, som bekant, också spexa till det ibland – ge mig bara en lustig hatt och jag slår världen med häpnad! Alldeles gratis!

Varför en tonåring aldrig kan vinna över mig 1

I fädrens spår. Styrsö är alltid Styrsö – om än med lite nya hus här och där. I Halsvik märks dock relativt lite av tidens obarmhärtiga rand. Man tittar ut och fylls av ett inre lugn – men också av vemod. Den är bitterljuv för att jag delat vyn med så många som inte längre finns annat än i minnet. Som mormor och morfar, mamma, moster, syster, kusin och… hon.

En alldeles fantastisk sak med Styrsö är att springa på öns naturstigar för att avsluta rundan med att kasta sig i havet. Då lever jag. Då njuter jag.

varför en tonåring aldrig kan vinna över mig 2

Skulle man plötsligt få för sig att man lever för sunt är det bara att say the word så står han där redo att med ett inställsamt grin servera fin- respektive fulgin, cigarr eller så.

Det är lustigt, när det är vackert på västkusten slår det mycket. Inte allt, men mycket. När det är uselt väder är det väl som eljest. Då går man in i ett partytält där allt det goa och fina fortsätter. Släkten från Styrsö Tången bjöd in och släkten kom – från stan, från Halsvik, från Kössö (Köpstadsö). Kössö syd ligger för kännedom på Mallis, fick jag lära mig denna kväll. Bland mycket annat.

släktkalas på Viktorsgården (mammas morfar hette ((också)) Viktor

En kollega gjorde mig nyligen uppmärksam på krisens fyra faser – chockfasen, reaktionsfasen, bearbetningsfasen och nyorienteringsfasen. Den här sommaren har jag ägnat mycket tid till eftertanke. Jag har också sökt så många olika samtalspartners som möjligt för att få perspektiv och råd. Jag har med flit utsatt mig, oss, för i stort sett alla saker vi brukat göra under somrarna (med undantag för fjällvandring) för att denna sommar för första gången uppleva allt utan henne.

Teorin är att det ska bli lite lättare nästa gång. Det är teorin, det.

En annan vanlig fråga är hur mina flickor mår. Samma sak där. Jo tack, de tar det ännu så länge mycket bra även om jag inser att det kan komma reaktioner längre fram. Jag själv känner smärta över mycket – ibland annat när det inte pratas om henne i sammanhang där hon förr varit ett naturligt inslag.

Men det är väl så det är.

Jag har redan ställt in rätt så många saker med vänner och bekanta och för det är jag uppriktigt ledsen. Men jag har det tungt nu. Det mesta är över, tiden är plötsligt fri, alla exceptionella måsten utförda – och det är väl då de kommer, demonerna.

Jag är ännu i reaktion/bearbetning, förstår jag. Jag vill mest krypa upp i soffan med en god bok – och det tänker jag så långt det är möjligt också göra. Men endera dagen är jag väl på banan igen, kan man väl hoppas. Men just nu drar jag långsamt, men resolut, i handbromsen. Jag kan inte kosta på mig att bli sjuk, också.

Hm – something is rotten in the state of Denmark

Döttrarna kommer först, alltid är det så.

Jag har under sommaren i allt väsentligt strävat efter att följa Bodil Malmstens uppmaning och lär fortsätta göra så. Livet är fullt av såväl tragiska som komiska livsöden så det är bara att tangle on och göra det bästa av sin stund här på jorden (som Fuglesang och Armstrong möjligen sa).

Det finns trots allt så mycket fint, varmt, gott och bra att glädjas åt. Det pantsätter jag härmed min hatt i Arboga på!

relaterade blogginlägg:

Greve Moltke