SAMMANFATTANDE DISKUSSION

Under de rättegångar som ägde rum i Falun mellan den fjärde oktober och tolfte november 1743 uppvisade de anklagade gruvdrängarna en förvånansvärd tuffhet. Stora Daldansen var krossad och själva stod de anklagade för uppror, bevakade av soldater, och ändå stod de fast vid att den nya (framtvingade) kiöpgörningen (prisnivån på malm vilken reglerade löner) borde gälla.

Visserligen var det många som påstod att de tvingats delta i bullret, att de knuffats in på magasinsgården och oavsiktligt befunnit sig där. Det samlade intrycket är ändå att både vaktare, gruvdrängar och en hel del bergsmän önskade att de villkor som bergmästaren tvingats acceptera borde gälla även efter rättegången.

Det är när bullret går över styr, när gruvdrängarna rusar in i Magasinet och börjar sin våldsamma jakt på de tre förmännen, som många börjar anse att det hela gått för långt och lämnar platsen.

Upproret i gruvan 1743 måste ses som en spontan händelse med sin grund i ett växande missnöje, men även på grund av oro över vad som skulle hända när Stora Daldansen kom till Falun. Man ville inte se sin arbetsplats länsad för även om magasinsverksamheten var impopulär garanterade den ändå mat i magen när lönen var slut.

Gruvdrängarnas ärende på Magasinet var att ta reda på huruvida de skulle tvingas delta i upproret och marschera med Stora Daldansen till Stockholm. Man ville även säkerställa (oavsett om de skulle följa med eller inte) att bergslagen inte skulle avtvingas all spannmål. Man tänkte på sina familjers överlevnad samt på sin egen när de återvände från Stockholm. När de förvissat sig om att även bergsmännen skulle följa med om de själva tvingades så övergick gruvdrängarna till att klaga på kiöpgörningen.

Man ville få bort de deputerade, geschwornern, marksheindern, och rådman Ersson från kiöpegörningen vilken framöver skulle skötas av vaktarna, gruvdrängarna och bergmästaren. Dessa ansågs vara de enda som kände de verkliga förhållandena i gruvan och därför de som bäst kunde bedöma arbetet och prissättningen på malmen.

Bergmästaren avtvingades en skriftlig försäkran för detta. Efter att dessa krav är tillgododsedda passar några modiga (berusade) gruvdrängar på att försöka tillgodose mer personliga önskemål. Drängen Danielsson-Stor försökte exempelvis få tillbaka sin anställning, andra krävde spannmål.

Dagen efter, när allt lugnat sig, ställer sig gruvdrängarna åter på bergslagens sida gentemot upprorsmännen. Representanter från gruvdrängarna, vaktarna och de bergsmän som inte var avskydda av gruvdrängarna träffades shemma hos bergmästaren för att överlägga om hur Stora Daldansen skulle hanteras.

Gruvdrängarna tar även egna kontakter med upproret, ledaren Schedin bodde exempelvis hemma hos en av bergsmännen men dessa informella kontakter var inte ett orgnaniserat samarbete mot bergslagen utan man diskuterade vilka villkor upprorsmännen ställde för att lämna staden.

Gruvdrängarna var, när de väl vunnit sitt slag, minst lika ivriga att blir av med Stora Daldansen som någon annan.

Landshövdingen var under händelserna helt satt ur spel och borgmästaren mer eller mindre i Stora Daldansens våld. Bergmästaren, vars tre närmaste män är bortjagade ur staden, stod således helt ensam och är därför tvungen att tillmötesgå gruvdrängarna för ortens och grufans bästa.

Själva upptakten till oroligheterna uppges vara geschwornerns förmaningstal onsdagens den 8:e juni även om denne i sitt eget vittensmål hävdade att han inte hotat någon. Faktum kvarstår dock: han hade ännu en dryg vecka efter händelserna fortfarande inte vågat sig tillbaka till Falun från sin tillflyktsort i Ornäs. Bergmästaren hade svårt att övertala gruvdrängarna att tillåta honom att komma tillbaka.

Det är på detta möte som gruvdrängarna för första gången framför sina krav. De får till svar att vänta med sina krav tills upproret lämnat staden och då framföra sina krav skriftligen. Problemet är bara att man gjort detta många gånger tidigare utan resultat. Dessutom ansåg gruvdrängarna att de fick för dåligt betalt för ett mycket farligt jobb.

Det var väl känt att överläggningar skulle äga rum på Stora torget torsdagen 9:e juni klockan 16 och den aktuella dagen jäser Falun av oro, missnöje och rykten. Gruvdrängarna lägger ner arbetet i gruvan och samlas på krogar för att diskutera läget.

När mötet börjar drar man sig dit och där talar bergsmannen Anders Lehus till dem och hävdar att de har rätt i sina krav och anför dem till Magasinet. Där utbryter tumultet med explosionsartad kraft men det är först efter man fått igenom sina krav som det går överstyr.

Bergmästaren och övriga ståndspersoner som tar aktiv del av händelserna försöker hela tiden övertala gruvdrängarna att lämna in sina besvär skriftligt efter att Daldansen lämnat Falun. Gruvdrängarna svarar att de gjort detta ofta men aldrig fått något gehör. Tron på att verka den vägen har man aldrig övervägt, skulle något ske måste det ske omedelbart och med kraft ansågs det.

Det framkommer flera gånger under rättegången att några av dem som klagat högst på mötet den 8:e juni, Björk och Antonsson, tillhör dem som har störst förtjänst i gruvan. En inte helt orimlig slutsats av det är att den högsta förtjänsten inte var särskilt hög. Kanske är det också så att vänskap och lojalitet spelade in i deras engagemang.

Under sommaren året efter, 1744, så tjänade gruvdrängarna dubbelt så mycket som de gjorde innan bullret och det fanns de som inte trodde gruvan skulle överleva den bördan. Storhetstiden från 1600-talet är över och skulle inte återkomma.

Efter att Daldansen fallit i Stockholm hävdar äldre forskning (Beckman se slutet när källor presenteras) att gruvdrängarna saknad ryggrad men så länge kungen inte skickade trupper var deras sak ohotad. De höll stånd länge och de äldre villkorens återkomst dröjde vilket kan bero på att gruvdrängarna hade ett brett stöd från både vaktare och en del bergsmän. Från den senare gruppen märktes förslag om att behålla den nya ordningen och faktiskt göra sig av med flera av personerna på högre poster inom bergslagen.

Vid flera tillfällen under händelserna hotar gruvdrängarna att ansluta sig till Daldansen men detta är bara ett hot för att få igenom sina krav. Det förekommer förhandlingar med upprorsmännen och ett viktigt skäl till att inte lämna gruvan var att den då skulle översvämmas så svårt att den inte skulle gå att pumpa ur under innevarande livstid.

Det allvarligaste brottet i Bergsrättens ögon var utan tvivel att man bröt sig in i Magasinet, hoten mot förmännen samt att lägga hand på bergmästaren och landshövdingen. Rätten lägger stor vikt vid att utreda hur det kom sig att man samlades vid Magasinet och om någon uppviglade gruvdrängarna att gå dit.

Genom sitt agerande omkullvälter aktörerna rådande förordningar och, som bergmästaren uttrycker det, hotar hela samhället. Den som på så vis är uppstudsig samtidigt när en upprorisk allmoge står i staden är själv att betrakta som upprorsman och bör inte visas någon nåd.

Bergmästare Troilis totala fördömelse av gruvdrängarnas agenade kan vara ett sätt att visa för rätten att han själv verkligen gjorde allt som stod i hans makt för att förhindra det inträffade likaväl som det kan vara hans verkliga synsätt. Oavsett vilket förblir detta spekulationer. Man bör dock komma ihåg att Troili var den ende av gruvans förmän som inte blev helt lamslagen under händelseförloppet. Han säger även under förhören att han anser att vaktarna borde höras i större utsträckning, något man kan hålla med honom om.

Vaktarna stödde gruvdrängarna, några deltog aktivt i bullret, vilket är självklart eftersom de hade lika mycket att vinna som gruvdrängarna. Veckorna efter bullret är det vaktarna och gruvdrängarna som dominerar köpgörningen – ändå är det inte många vaktare som åtalas och de som gör det får inte de strängaste straffen.

Gruvdrängarnas straff har redan redogjorts för men de mildrades senare. Inga dödsstraff verkställdes och det tog lång tid innan alla fängelsestraff verkställdes.

Nästa del handlar ytterligare om efterspelet.

Relaterade blogginlägg

Del 16

När bergmästaren och borgmästaren gav order om vilka som skulle delta i överläggningarna med upprorshären tycks kommunikationen varit bristfällig. Bergmästaren gav order om att gruvdrängarna inte skulle komma dit tillsammans med övrigt bergsfolk medan borgmästaren inte gjorde någon sådan avskiljning.

Möjligen kan hans motiv varit att han ville inhämta hela stadens uppfattning innan det förhandlades med upprorshären. Påbudet spreds således urskiljningslöst och nådde självfallet också gruvdrängarnas öron. Schedin )upprorsledaren) ska å sin sida ha verkat för en uppgörelse mellan upprorshären och bergslagen – något som ju också kom till stånd.

Lehus försäkrade gruvdrängarna att inget ont skulle ske dem, han trodde att överläggningarna skulle löpa väl med upprosmännen. Borgmästaren Sallenius trodde att gruvdrängarna var upprörda över upprorsmännens hårda krav men förstod snart hur fel han hade. Han anser i rätten att gruvdrängarnas krav som fullkomligt befängda och omoraliska.

Mot slutet av förhandlingarna lämnas ordet fritt varvid gruvdrängen Björk stiger fram och kräver att hela bergslagen måste höras huruvida det inte kunde förbli så att kiöpgörningen kunde ske utan de deputerade – så som skett under sommaren. Han får till svar att så grannlaga sak, som intet får röras.

Rätten påminner sig också i sammanfattningen om att Lehus och Jönsson faktiskt bidragit till att lugna ner stämningen bland gruvdrängarna och inte gjort gemensam sak med dem.

Per Andersson, son till en bergsman och som inte betett sig som Lehus och Jönsson, har skrivit ett brev till rätten där han ber om förlåtelse för sitt agerande och lovar att vara lydig framöver – bara han slipper kroppsstraff. 

DOMAR

Domarna börjar med en sammanfattning över anklagelserna mot respektive gruvdräng. Alla anklagas för uppror bergslagens och riksens förmän. Man understryker särskilt att händelserna ägt rum under en synnerligen olämplig tidpunkt – nämligen när en rasande dalaallmoge stod i staden. Detta faktum betraktas som en mycket graverande omständighet för samtliga anklagade. Rätten påpekar även i domarna att det inträffade varit till stor skada för bergslagen.

Cornettens-Anders Hansson

Hanssson har hyst agg mot geswornern, han gick medvetet till magasinet för att kränka kiöpgörningen, han var bland de främsta vid byggnadens farstubro, han har då gapat och skrikit i största allmänhet, han har krävt att gechwornern, marksheidern, och rådmannen ska komma ut ur magasinet och stå till svars för sina illgärningar, han var den förste att storma magasinsbyggnaden och då enligt vittnen så ond att han gråtit och sett ut som en biörn. Han sökte vidare på bakgråden och på granngårdar och han var med och bröt upp dörren till bergslagens övernattningsstuga. Hans allvarligaste brott tycks dock ha varit att han fungerat som ledare för de mest illasinnade grufdrängarne. Efter händelerna har Hansson inte visat någon ånger och varit uttalat sig emot att låta geschworner Shultze återkomma till Falun från sin tillflyktsort i Ornäs. Cornettens-Anders Hansson döms till döden.

Hans Danielsson Stor

Danielsson döms till döden för att ha hotat bergmästaren med en yxa. Han hade förövrigt inget med händelserna att göra då han inte ens var anställd vid ruvan.

Olof Tallberg, Erik Willman och Karl Öman

Döms till 30 par spö. 

Hans Albrektsson och Anton Antonsson

Tio dagar i fängelse på vatten och bröd. 

Anders Lehus (och ytterligare några bergsmanssöner som Per Andersson)

Böter om 20 daler slivermynt samt att inför bergmästaren göra offentlig avbön. Deras heder skulle kränkas om de utsattes för kroppsstraff. 

Ytterligare 28 gruvdrängar

Döms till fyra dagar i fängelse på vatten och bröd då de varit med på magasinet men utöver detta inte begått några brott. 

31 andra gruvdrängar

Slipper straff trots att de varit med vid magasinet. Det fastslås att deras deltagande var ett brott och de slipper undan med ett varningens finger.

I nästa del kommenteras efterspelet ytterligare.

relaterade blogginlägg:

del 15

Vissa bergsmän varnades uttryckligen för att gå till gruvan dagen efter bullret, den 10:e juni, då deras säkerhet inte kunde garanteras. Bland dessa fanns Göran Sohlberg vilken var synnerligen impopulär för sin hårdhet i gruvan och orättvisa vid köpgörningen.

När gruvdrängarna kom till Magasinet var de, som vi har sett, mycket upphetsade och hotade de eftersökta till livet. När de senare återgick till arbetet i gruvan var de fortfarande orädda och sturska och någon avbön var de inte beredda att göra.

Efter att upprorshären dragit vidare mot Stockholm kom ett antal gruvdrängar i samtal med prästen Hefselius vilken tyckte att gruvdrängarna borde be om tillgift för sitt ”omoraliska beteende” för att därigenom få sitt kommande straff mildrat. För bestraffade skulle de utan tvekan bli.

Han fick till svar att detta inte ansågs nödvändigt eftersom hela landet var i rörelse. Hefselius började då argumentera för hörsamhet gentemot kyrkan (som predikade lydnad mot överheten) vilket fick som enda resultat att de aktuella drängarna helt sonika vände på klacken och gick därifrån.

Landshövdingen gav så småningom, med stöd från både bergmästaren och borgmästaren, sitt bifall till upprorshärens krav men ville också inhämta stadens innevånares åsikter varför dessa kallades till möte på Stora torget den 9:e juni 1743 klockan 15.00.

Det är alltså efter detta möte som gruvdrängarna gick mot Magasinet där de visste att stadens ledande män överlade.

Upprorshären blev till sist nöjd med vad den fick, man sa sig inse att det skulle vara till skada för orten om de begärde mer – ett mer realistiskt skäl var att man inte ville dröja längre i Falun. Man hade högre mål att uppnå.

Överenskommelsen blev att 6300 daler kopparmynt samt 24 kavalerister ur bergsregementet skulle tillfalla upprorshären. I sista stund ändrade man sig och försökte tilltvinga sig 300 soldater men detta realiserades aldrig eftersom man helt enkelt inte hann stanna längre i staden.

(Några av upprorsmännen stannade dock i Falun för kunna att tvinga fram förstärkningar längre fram i tiden, om det skulle behövas.)

Gruvdrängen Måns Nilsson gamal, bräcklig, ofärdig, enögd och hör illa vet att akta sig för han har varit med om buller i gruvan på salig Svabs (Troilis företrädare som bergmästare) tid och vet därför hur illa det brukar sluta för gruvdrängarnas del.

Cornettens Anders Hansson var den första som rusade in i magasinet och skrek och vrålade, vilket han också erkänner i förhör. Han hävdar dock att han endast ville tala med de eftersökta och inte misshandla dem så som rätten hävdar.

Men vad var det egentligen som geswornern sade i sitt omtalade förmaningstal den 8:e juni, det som väckte så mycket ont blod? Gesworner Shultze lämnar in talet till rätten. Det är hans formuleringar och det går inte att fastslå om han skrev detta efter händelsen eller om hans ord faktiskt föll så här:

Godt folk. I som igår ej hade tillfälle att höra den förmaning, som bergmästaren då wid kiöpgörningen giorde till arbetsfolket, hwilka hade lottning at de skulle skika sig beskildeligen och nyktre, wid dett at dale allmogen ankommer och wistas här uti staden, samt att det på intet sätt måtte göra et med dem. Eder skall iag och nu förmana, at i och giören det samma, ty den tänker efter utgåmgen och ändalyckten däraf, han har sig wäl före. Och iag antar eder alla för mycket beskiedlige så will iag ovh hoppas, at i och efter kommen min förmaning.

Enligt Schultze själv har han alltså inte hotat att plåga eller straffa någon och endast en vag antydan om detta förekommer i hans version av talet. Mot detta står i stort sett samtliga gruvdrängars vittnesmål.

Schultze uppges även vid ett tillfälle haft ansvaret för en olycklig sprängning i gruvan samt att han lagt sig i betingningen för mycket när han var bergsfogde.

Bergsman Lehus bytte under händelseförloppet efter hand sida och försökte lugna gruvdrängarna. Han säger också att han inte kände till att endast bergsmän var kallade till torget och att han inte märkt att gruvdrängarna följde efter honom till Magasinet (vilket förefaller orimligt).

Till saken hör att Lehus redan 1741 avsagt sig sitt uppdrag som vaktare då han var missnöjd med villkoren. Han visste dock, påstår han, att många av gruvdrängarna var missnöjda och därför inte skulle gå att lita på när upprorshären kom till staden.

Det var av den anledningen gruvdrängarna skulle komma till Magasinet. Under rättegången tvingas han erkänna att han faktiskt sagt att det var rätt att de tre förmännen fick höra vad man hade emot dem. Han tillägger dock att han då bett gruvdrängarna gå lugnt tillväga.

Andra vittnen uppger att han sagt att han sagt att att han tyckte att missunnsamhet och avund rådde i gruvan vad gällde den allmänna hushållningen men även att han faktiskt har försökt ställa bullret till rätta.

Lehus själv bedyrar att han inte velat rådman Ersson något illa utan tvärtom försökt stävja gruvdrängarna därvidlag. Han har även beordrat fram vaktposter utanför Erssons hus för att garntera rådmannen och hans familjs säkerhet.

relaterade blogginlägg

del 14

De ledande bland gruvdrängarna under bullret vid Magasinet är enligt samstämmiga vittnesmål Cornettens Anders Hansson, Tallberg, Björk, Danielsson-Stor, Jönsson och Lehus.

Handelsman Bergström

(Namnet på dagens galleria, Bergströms galleria, härstammar från diversehandlaren Abraham Bergström som hade ett litet affärsimperium på ön Holmen under mitten av 1800-talet. Tillsammans med sin syster Sara drev han en handelsbod som närmast var ett litet varuhus där man kunde köpa allt mellan himmel och jord (EPA?) och hade man inga pengar så kunde man byta nästan vad som helst mot varor, eller pantsätta saker för att få loss kontanter. Syskonen Bergström hade också en övernattningsstuga där tillresta bönder, ofta från Svärdsjö och Enviken, övernattade när det var dags för marknad i stan. Detta är möjligen, men inte säkert, en äldre släkting men hursomhelst borgerskapets representant i sammanhanget.)

vittnar om att Lehus inte varit ensam om att anföra gruvdrängarna från Stora Torget till Magasinet, det fanns minst ytterligare en bergsman vid hans sida och kanske flera.

I Magasinet satt alltså stadens ledande män och diskuterade hur man skulle gå tillväga med den närvarande upprorshären, dessutom hade upprorets ledare uppmanat dem att underteckna upprorets syn på succesionsfrågan.

Man blev fullständigt överraskad av den plötsliga anstormningen gruvdrängar, vaktare och bergsmän. Ingen släpptes in eller ut och gruvdrängarna var inte, som vi tidigare sett, mottagliga för förmaningar.

I det tillspetsade läget uppmanade handelsman Bergström marksheinder Eriksson och ingenjören Enström att fly ut genom fönstren på baksidan. På bakgården upptäckte gruvdrängen Forslund flykten men han mutas med en hand full med wita pengar” att tiga om det hela. Bergsmannen Ingelsson uppmanade rådman Ersson att även han ska fly.

Vittnet (gruvdrängen) Jöns Nilsson uppger inför rätten, möjligen för att rättfärdiga bullret, att han han innan bullret tjänat 15-30 daler kopparmynt i månaden men anser att han borde tjäna 2 daler kopparmynt om dagen eftersom den rådande dyrtiden kräver detta.

Ett annat vittne menar sig kritiserat de mest högljudda, främst Cornettens Anders Hansson för dennes beteende under bullret men fick då till svar att han måste tagit mutor för att ha mage att påstå något dylikt.

Gruvdrängen Willman lyckades i trängseln vid Magasinet ta sig upp till magasinsdörren och avkräva självaste landshövdingen en tunna säd med motiveringen att han och hans familj inte hade tillräckligt med mat.

När gruvdrängarna gemensamt krävde att geschworner Shultze ska komma ut ur byggnaden fick de till svar (lögnen) att att han inte varit på Magasinet på hela dagen. Vid det andra försöket att storma byggnaden uppmanades de åter att lugna ner sig för att inte ge upprorsmännen, vilka nu på grund av larmet började samlas i gårdsporten, anledning att starta ytterligare oroligheter.

Willman såg enligt vittnens uppgift helt vansinnig ut när han gick fram till landshövdingen och räckte honom sin yxa med påståendet att det var lika gott att landshövdingen slog ihjäl honom då han är lika lycklig levande som död eftersom han ändå snart svälter ihjäl.

Även landshövdingen tyckte vid den här tidpunkten att bergmästaren måste ge sin försäkran skriftligt då situationen var ohållbar och motvilligt lät sig bergmästaren övertalas.

Inga vittnesmål nämner något om något samarbete med allmogen eller upproret utan samtliga hävdar att “bullret” var en spontan händelse. Uppgifterna om hur många gruvdrängar som faktiskt varit vid magasinet varierar kring ett 40-tal varav många ska ha varit berusade.

På Stora torget talades det illa om marksheidern: skall en sådan ung Gloper och Snorkilling wärdera gamla karlars arbeten andra mer råbarkade element menade att man ville behålla whar sitt stycke af honom.

När prästen Stiernman fortsatte att förmana gruvdrängarna då de började löpa amok och bryta sig in i granngårdarna i jakten på de försvunna förmännen svarade man honom tig du, bry dig alls intet härom, ytan gå hem och läs din bok och låt oss taga rätt på wåra skiälmare.

Bergsmannen Jan Ersson, rådman Erssons andre son, såg med fasa gruvdrängarna rusa omkring beväpnade med yxor och leta efter hans far och bror. Hans kollega, bergsman Forslund tycker att gruvdrängarnas vrede mot geshwornern, på grund av dennes förmaningstal dagen innan upprorshären kom till Falun, förefaller märklig eftersom inga hot uttalades och ingen vid tillfället verkade upprörd.

Relaterade blogginlägg

Falun 1743 – del 13

Holmenkollen

Rättegångarna i Falun i oktober 1743 fortsätter.

Gruvdrängarna nöjde sig inte med konstaterandet att de tre eftersökta ämbetsmännen inte längre fanns på Magasinet. De begav sig även till bergslagens närliggande så kallade nattstuga (där viktigare gäster och bodde när de besökte gruvan) i jakten på de tre förmännen.

När prästen Stiernman förebrådde de gruvdrängar som bröt sig in där så fick han till svar att rådman Ersson inte skulle ha flytt om han inte hade något att dölja. Nu syns det at han är en skiälm.

Den tidigare nämnde gruvdrängen Tallberg tillfrågas av rätten om planen redan från början var att lägga fram sina krav när upprorshären stod i staden. Tallberg svarar att han inte vet men att han sett många gruvdrängar hemma hos (gruvdrängen) Jönsson kvällen innan upproret nådde Falun.

Magister Ihrman (också präst) blev under oroligheterna uppmanad att försöka stilla bullret vilket han med diverse religiösa utlåtelser också försökte. Han uppmanade till att vänta med att framföra sina krav tills efter att upprorshären lämnat staden. Ihrmans uppmaningar får viss effekt – somliga gruvdrängar tystnar, vissa gråter

(det ska sägas att gråten hade inte samma känslomässiga betydelse som idag. Gråt ansågs inte omanligt eller som ett tecken på svaghet – tvärtom var det ett tecken på djup sinnesrörelse eller upprördhet. Gustav Vasa grät ofta offentligt och inte sällan när han ville driva igenom sin vilja inför ständerna. Exempelvis vid riksdagen i Västerås 1527 som fastslog att Sverige nu var ett protestantiskt land.)

och korsar sig. Bullret uppstod dock åter och med förnyad styrka när Lehus ropade ut frågan om de ville gå med till Stockholm. Alla skriker jakande. Ihrman krävde på nytt att de skulle framföra sina klagomål under lugnare omständigheter och lika lugnt invänta svaret. Detta lovades.

Ihrman var den som fick överlämna svaret från bergmästaren i vilket han lovade att framgent sitta med på köpgörningen så ofta han hade tid. Detta ville gruvdrängarna ha undertecknat i skrift men det vägrade bergmästaren gå med på och hotade istället med avsked om de vidhåller detta krav.

Gruvdrängarna veknade då något, de hyste inte ovilja mot bergmästarens ämbete eller person utan var enbart missnöjda med att deras klagan alltid förblir ohörd. Bergmästaren säger sig stå för sin muntliga försäkran men gruvdrängarna vill även ha samma försäkran av rådman Ersson och geschworner Schultze. När Ihrman meddelade att han inte kunde hitta dessa inne i Magasinet stormades byggnaden då folkmassan inte trodde på detta.

Ihrman försökte förgäves lugna de upprörda människorna men dessa lovade slå Ersson fördärvad när de hittade honom. Med en allvarsam påminnelse om att gruvdrängarna kunde komma att straffas av både gud och överhet gick Ihrman hem.

När gruvdrängarna stormade Magasinet berättade (ropade) kaptenen Colvin, som var på plats med anledning av det förestående mötet med upprorshären, för dem att de tre förmännen inte längre fanns på platsen.

Men Colvin ljög. Så fort han ropat ut detta lämnade han Magasinet och gick raka vägen hem till Shultze och varnade honom så att han inte skulle låta sig fångas.

Lehus säger till rätten att han tycker att gruvdrängarna hade rättmätiga krav men inte gällande personjakten på de deputerade och de tre förmännen. Det var dock lönlöst att få något gehör för detta och Lehus nekar till att han skulle hört till dem som uppmuntrande till bullret.

Efter tre försök stormas alltså slutligen Magasinet och när man kommer ut igen var det Cornettens Anders Hansson som var mest arg över att man inte kunnat finna de eftersökta.

Många vrålar ut sin ilska och det var vid detta tillfälle som bullret nådde sitt klimax med påföljande klappjakt i de närliggande gårdarna. De som var kvar på Magasinet därefter enades om att man kunde tänka sig att låta en del män ansluta sig till upproret, men inte alla.

Många vittnen pekar i förhör ut Lehus som den som uppmanat dem att följa med (honom) till Magasinet därför att han var missnöjd med beslutet att bidra med både mat och pengar till upproret om man ändå skulle tvingas att följa med.

Samtidigt som de tre förmännen flydde utgenom fönster på Magasinet gick bergmästaren i en modig (svekfull, beroende på perspektiv) skenmanöver ut på framsidan och säger till de församlade att

Hatwen i något emot mig, så står jag här för edra ögon, och om i nu wiljen dräpa mig så dör iag som en braf och ärlig karl.

Ett vittne, gruvdrängen Willman, erkänner för rätten att han stått på tröskeln till Magasinet och lagt handen på bergmästarens axel och varit ohövlig mot honom. Detta är en händelse som rätten ägnar mycket uppmärksamhet eftersom att lägga hand på ståndspersoner är ett svårt brott.

Gruvdrängarna har i sina besvär framfört (som motiv för sitt deltagande i bullret) att det är svårt att få kontant betalning för malmen av råds- och bergsmännen. Ingen hjälp har heller funnits att få från bergmästaren Troili som vid ett tillfälle hotat en klagande med eldgaffel. Trots det tilltaget samt en allmänt omvittnad ovilja att lyssna på gruvdrängarnas klagomål är bergmästare Troli populär, man litar på honom.

Relaterade blogginlägg:

Falun 1743 – del 12