Rättegångarna i Falun under oktober 1743 fortsätter.

Gruvdrängen Olof Tallberg har inte personligen hört Geschwornerns varningar, däremot har han hört andra missnöjt tala om det. Han var med vid Magasinet och berättar att han då såg ett femtontal personer rusa in i byggnaden men hans uppfattning är att de gjorde så i en god mening.

Tallberg såg också när det letades efter de tre förmännen runt omkring Magasinet. Han vågar inte spekulera över vad som skulle skett om gruvdrängarna fått tag på dessa men antar, lite olycksbådande kan tyckas, att man skulle ta vad som stod till buds eftersom man inte kunde ställa de deputerade till svars. Han vill inte heller uttala sig om varför gruvdrängarna fortsatte leta efter de tre ämbetsmännen även efter det att bergmästaren gått med på deras krav.

Tallberg är emellertid god vän med Cornettens Anders Hansson varför rätten anser att jäv föreligger gällande hans vittnesmål kring honom.

Vaktaren Hans Berjus berättar att han gick till Magasinet för att ta reda på om gruvfolket skulle tvingas att delta i upproret eller inte. Där blev han uppmanad att läsa bergmästarens försäkran vilket han också gjorde – tre gånger. Berjus tycker, då som nu, att innehållet bra, förutom avskedandet av de deputerade, och säger till rätten att han hoppas att den fortfarande kan gälla.

Han har förövrigt vid två tillfällen, efter det att upprorshären dragit bort, tagit med flera missnöjda gruvdrängar till bergsfiskalen där de krävt högre lön – men av det blev inget.

Bergsfiskalen har å sin sida sagt att han misstänkt att det förekommit överläggningar mellan vaktarna och drängarna och att Lehus i det sammanhanget inte är så oskyldig som han gör sig.

Det kan vara värt att uppmärksamma vad Geschwornerns förmaningstal faktiskt innehöll eftersom det upplevdes som stötande för många. Jag har inte hittat det i sin helhet men det innehöll formuleringar i stil med att han skulle plåga grufwedrängarne som israels barn blefwo plågade i Egypten. Det är alltså mer hot än förmaningstal.

Gruvdrängen Mikael Ingmarsson gick till torget efter att stadsbetjänten Edman

(en stadsbetjänt var en funktionär vid lokal domstol, magistrat eller motsvarande, med uppgifter av varierad art, allt från vaktmästeri till polisiära uppgifter)

sagt att man där skulle få information om man skulle tvingas delta i upproret eller inte. När han upptäckte att Stora torget var folktomt satte han sig tillsammans med några kamrater på Trotzgatan för att röka tobak. Han upptäckte då en folkmassa vid Magasinet och gick dit för att se vad som pågick.

Vid farstubron kom han i samspråk med Lehus angående upprorshären. Ingmarsson menar att även bergsmännen borde delta om gruvdrängarna skulle göra det och han är bestämt emot att bergslagen ska ge pengar till de upproriska.

Lehus svarar att Gud wet hwad betalning det blir, wy måste wäl gå cassan så när som wy kunna. Ingmarsson säger till rätten att han också var missnöjd med köpgörningen, den var visserligen bättre i fjorton dagar efter bullret men nu är den tillbaka på samma nivå som innan.

Gruvdrängen Anders Jönsson berättar att han vid Magasinet bad bergmästaren att inte ge bort allt spannmål till upprorshären. Han ska ha hört ropet Häf ut dem! men är osäker på vad som menades med det. När han fick se gruvdrängen Danielsson Stor komma ut från Magasinet med yxa i handen skrikandes att alla ska storma Magasinet vräkte Jönsson ner honom från farstubron. Därefter knuffades Danielsson Stor från den ene till den andre ut från magasinsgården.

Även gruvdrängen Gösta Andersson tar avstånd från det inträffade. I trängseln framför Magasinet såg han som enda möjlighet att ta sig in i huset vidare in i köket där han låste in sig för att slippa beblanda sig med hopen. Det hela hade gått alldeles för långt, enligt Andersson. Till köket kom för att gömma sig också Lehus och tre andra vaktare – de stannade där tills bullret var över.

Eric Svensson, som arbetade som dräng hos fru cammerskan Urlander vars gård ligger granne med magasinet, kommer med vittnesmål om gruvdrängen Björk. Svensson stod och lyssnade på larmet från magasinsgården när Björk kom till honom beväpnad med en yxa.

Björk frågade honom om han sett markscheinder Eriksson vilken setts klättra över staketet mot Urlanders gård. Björk hotade med att bränna ner hela gården om de gömt Eriksson varpå Svensson, som uppenbarligen tog hotet på allvar, genast berättade att Eriksson klättrat vidare in till borgmästare Sallenius gård. Björk avlägsnade sig därmed från platsen och de fortsatta händelserna.

Relaterade blogginlägg:

Falun 1743 – del 11

Oroligheterna, bullret, lördagen den 11:e juni 1743 handlade dels om hur stor summa pengar som skulle tillfalla upprorshären och om hur många gruvdrängar som skulle ansluta sig.

Men det handlade också om missnöje med förhållanden i gruvan.

Bergmästare Troili säger i sitt vittnesmål att han hört flera gruvdrängar vråla vid Magasinet att de ville ansluta sig till upproret men också att det är oklart hur många som faktiskt delade den åsikten.

Han själv har iallafall inte sett några kontakter mellan gruvdrängarna och upprorsmännen, däremot tycks två bergsmän, Lehus och Persson, varit flitiga att förmedla sådana kontakter. Dessa två, säger han, har tillbringat mycket tid tillsammans med de upproriska och Schedin (en av Daldansens ledare) bodde under vistelsen i Falun hos Persson. Troili tillägger att han trots detta har förtroende för Lehus och Persson vilka tjänstgjort hos honom under lång tid.

Troili avslutar med att säga att han överlåter åt rätten att rannsaka och döma över gruvdrängarna men förbehåller sig själv rätten att avskeda alla som är missnöjda med den rådande köpgörningen då den i sitt nuvarande läge är bra för bergslagen.

Nästa förhör gäller personen Daniel Danielsson Stor, som under tre år gått lat utan det ringaste arbete och tillsammans med två andra vid Magasinet ruskade om bergmästaren (via armen), skrek och varit mycket ovettig emot honom.

Danielsson var en före detta gruvdräng som tagit avsked för en tänkt soldatkarriär men eftersom han inte klarade mönstringen ville tillbaka till gruvan. När Daldansen kom till Falun hade Danielsson ännu inte lyckats få någon ny anställning och det var skälet till att han befann sig vid både torget och Magasinet.

Vid Magasinet tog han tillfället i akt och trängde sig fram till självaste bergmästaren för att be om anställning. Detta säger sig Danielsson också fått löfte om och därefter utan ondska gått sin väg. Han anser sig inte på något sätt ha betett sig illa. På frågan varför han valde detta olämpliga tillfälle för sitt ärende svarar han att han anser sig också har rätt till svar från bergmästaren på samma sätt som alla andra.

Flera uppger i förhör att de gått till Magasinet enbart eftersom så många andra gjorde det. Man följde gruppen.

Vaktaren Larsson håller med om att gruvdrängarna fick för lite betalt men anser att kraven och besvären framfördes för våldsamt. Larsson själv får nu 12-15 daler silvermynt för arbete som förr var värt 20. Han berättar att han vid Magasinet ombads att försöka hjälp till att lugna ner stämningen något han också menar sig gjort.

Till sist klarar inte bergmästare Troili det massiva trycket utan biföll kraven i det han uppgivet utbrast:

I få nu giöra med mig hwad i wiljen, om det ock wore att taga lifwet af mig.

Förhören visar att kontakter mellan gruvan och Daldansen förekom flitigt. På fredagen den 10:e juni var exempelvis Larsson hemma hos Persson och träffade där flera av upprorsmännen. Han försökte då övertyga dem om att det var fel att plundra bergslagens kassa eftersom det fanns risk för att man skulle behöva försvara sig mot en rysk invasion i Gävle.

Frågan gällde också hur man skulle ställa sig till att också kyrkan skulle avkrävas på pengar. Bergmästare Troili hänvisade det ärendet till Landshövdingen vilken i sin tur, något undfallande, menade att han inte längre beslutade över någonting alls.

Landshövdingen uppmanade istället gruvdrängarna att tala direkt med upprorsmännen och erbjuda dem 6300 daler silvermynt. Så kom det sig att representanter från gruvdrängarna förhandlade direkt med Stora Daldansen. Upprorsmännen antog dock inte erbjudandet.

Ännu var emellertid inget avgjort, vare sig det ena eller det andra.

relaterade blogginlägg

falun 1743 del 10

Förhören vid rättegångarna i Falun fortsätter under hösten 1743. Den 6:e oktober flyttas förhandlingarna till Faluns rådstuga vid Stora torget då vägen till gruvan ansågs lång och besvärlig vid årstiden.

Bergmästaren tvingas acceptera att han framgent måste övervaka köpgiörningen och att han förväntas åtgärda det som gruvdrängarna varit missnöjda med. Att skicka ut de eftersökta förmännen kunde han dock inte bistå med då de tidigare flytt därifrån. Han försökte också om inte desperat så åtminstone mycket indignerat, förklara det djupt omoraliska i gruvdrängarnas agerande vid Magasinet. Vad skulle till exempel hända om ryssen föll in i Gävle? Själv skulle han gladeligen vara deras anförare mot ryssen, säger han men försöket att spela på fosterlandskänsla föll platt och gruvdrängarna framhärdade istället i sina mer jordnära krav.

Bergmästaren bytte taktik och frågade gruvdrängarna om han skulle ge bort den sista av bergslagens fem spannmålsbodar till upprorshären. Detta ville man inte men återgick sedan till att fortsätta väsnas angående lönekraven. Bergmästarens försök att flytta fokus och få gruvdrängarna att se på problemet med upprorshären ur bergslagens och överhetens synvinkel misslyckades helt.

Några av gruvdrängarna tappar något av sin forna sturskhet i förhören. På den ledande frågan om de verkligen ansåg att det var rätt tillfälle att komma med klagomål när bergmästaren var så pressad svarar de nekande. Andra säger sig gått från Magasinet nöjda med uppgörelsen.

Gruvdrängen Anders Olsson träffade torsdagen den 9:e juni en bergsman och flera gruvdrängar, bland andra den tidigare nämnda Cornettens Anders Hansson, på Elfströms krog (det anges inte var denna låg men det vet säkert arkivcentrum). Han uppger att alla var oroliga och missnöjda över den närvarande upprorshären och man beslutade därför att först gå till lilla torget (antingen Fisktorget eller Hälsingtorget) och sedan Magasinet för att se vad man kunde uträtta i saken.

Olsson och Cornettens Anders trängde sig ända fram till förstutrappen vid Magasinet och tillhörde de mest högljudda. Bergsmannen Lehus säger i förhören att kraven från gruvdrängarna visserligen var berättigade men att han ansåg att man måste lugna ner sig.

Olsson kan inte förstå varför någon skulle vilja ha tag på rådman Ersson om det inte gällde kiöpgörningen, Däremot har han hört det frågas efter markscheinder Eriksson och medger att han vet att några hyser agg mot Ersson och Eriksson. Efter stormningen av Magasinet, i vilken han inte deltog, återvände Olsson med Antonsson och prästen Stiernman till krogen (Stiernman, kan man utläsa av hans darriga handstil vid undertecknandet av dokumentet som fastställer kraven, var antingen väldigt gammal eller väldigt nervös, alternativt båda, så han behövde möjligen stärka sig.)

Den 8:e oktober är det bergmästare Troilis tur att berätta om vad som tilldrog sig under bullret vid Magasinet. Han inleder med att berätta hur hårt pressad han varit vid tidpunkten och därför inte kunnat iaktta allt så skarpt.

Han inleder med att berätta att han den 6:e juni nekat en gruvdräng förlängd kredit då denne redan var skyldig pengar. Gruvdrängen blev då arg och hotade med att följa med upprorsmännen till Stockholm. Bergmästare Troili drog då slutsatsen att överläggningar måste ägt rum mellan gruvdrängarna och upprorsmännen och fruktade att resultatet skulle bli att de alla skulle tvingas ansluta sig till upproret.

På tisdagen den 7:e juni fick han besök av två gruvdrängar, Albrektsson och Antonsson, som beklagade sig över att magasinsintendenten vägrade ta emot den kreditsedel som de fått av de deputerade (utsedda representanter) och att intendenten dessutom varit otidig mot dem. Bergmästaren ersatte sedelns värde ur egen ficka för att undvika bråk. 

Efter att samma dag varnat gruvdrängarna för att samarbeta med upprorsmännen fick bergmästaren återigen besök – den här gången av Antonsson, Albrektsson och Björk. De framförde sina krav på hur och av vilka köpgiörningen skulle bedrivas, särskilt viktigt var att de tre nämnda förmännen ersätts liksom de deputerade.

Bergmästaren svarade att det är både dumt, farligt och straffbart att värdera sitt eget arbete, och nu stod dessutom en upprorisk allmoge i staden varför deras besvär måste komma vid ett annat tillfälle. Men gruvdrängarna var av avvikande uppfattning.

Den 9:e juni befallde upprorsmännen borgmästaren och bergmästaren att kalla stadens borgare och bergsmän till Stora torget för att underteckna den skrift som stadens ledande män redan undertecknat.

Trots uttryckliga order om att endast ståndspersoner skulle samlas så kom även en stor mängd gruvdrängar till mötet. När mötet flyttades till Magasinet följde de efter (som vi redan vet, men detta är en protokollsanteckning. Ibland byttes protokollföraren ut och därmed en ny stil och form i källorna) och framförde under stort väsen sina krav.

Bergmästare Troili har i förhören inte längre kvar sin försonade syn från juni. Han beskriver händelserna som en sammansvärjning mot sig själv, de övriga ämbetsmännen och de deputerade.

Som han ser på saken är grufwedelsägarne äro husbönder, waktarne betienter, grufwedrängarna husböndernas arbetsfolk och den som ändrar på den ordningen riskerar att rasera hela samhällssystemet. Gör man det samtidigt som en upprorisk allmoge står i staden är man själv att betrakta som upprorsman, enligt hans uppfattning.

Avslutningen är hård: ingen tvingas till att bli dräng och är man inte nöjd med villkoren kan man lika gärna dö, sammanfattar bergmästaren till rätten. Gruvdrängarna är fria att begära avsked och får det också ovillkorligen om de lägger sig i husbondens göromål.

Det är alltså en hård linje Troili framför, tvärt emot den mjuka och kompromissvänliga framtoning man ur källmaterialet kan skönja vid tiden då händelserna utspelade sig. Bergmästaren trodde sig kunna lugna hopen med skäll, varningar och ransoner och menar att det faller på sin egen orimlighet att han personligen skulle kunna garantera att allt gick lugnt och rättvist till i gruvan.

Avsikten med påståendet om sitt avsked var ett sätt att försöka lugna några av de mest uppretade gruvdrängarna men när dessa senare trängde sig in i Magasinet hade han inget annat val än att tillgodose deras krav, skriftligen. Han trodde dock inte hans förbindelse skulle vara giltig eftersom den var framtvingad.

Fredagen den 10:e juni när visade det sig omöjligt att mobilisera bergsregementet (eftersom gruvdrängarna inte lät sig utmönstras) förberedde Troili sitt avsked och beställde fram en bärstol. Detta var en symbolisk handling för att säga att om upprorshären tvingade med hela bergslagen till Stockholm kunde de få föra honom vart de ville – men inte i egenskap av bergmästare.

Och att gå till fots var för en man i hans ställning uteslutet, men det förstod ju alla.

relaterade blogginlägg

en historisk promenad

falun 1743 – del 9

Rättegångarna fortsätter.

Cornettens Anders Hansson framhåller att det var en allmän uppfattning bland gruvdrängarna (alltså inte hans personliga) att köpgörningen endast skulle genomföras av bergmästaren, vaktarna och bergsfogdarna.

För att få klarhet i den saken kallas ytterligare två vittnen: skomakaren Eric Broman och bergstrumslagaren Jacob Erlandsson. Broman var tidigt på plats vid Magasinet under den dramatiska eftermiddagen den 9:e juni och upptäckte då att många gruvdrängar var samlade. Folkmassan vägrade tystna trots flera försök av såväl bergmästaren som några av stadens prästerskap.

Broman berättar att bergmästaren ropat ut frågan om drängarna skulle låta lugna sig om han avgick. Detta vill dock inte de församlade, utan kräver att de ansvariga för de oförrätter man anser sig lidit under arbetet ska ställas till svars. Bergmästaren tvingas ge efter för kraven och dessutom avge en skriftlig försäkran, berättar Broman, och nämner också att han sett två vaktare sitta på farstubron vilka sett ut att hindra gruvdrängarna från att storma byggnaden.

Men 10-15 av gruvdrängarna gör ändå detta en stund senare bland vilka Broman särskilt identifierar Cornettens Anders Hansson. Efter ungefär en kvart kommer de ut igen, mycket upphetsade. Mer än så har Broman inte sett eftersom han hade en sådan dålig placering och han har heller inte hört några direkta hot uttalas. Det enda han med säkerhet kan säga är att gruvdrängarna med stor iver sökt de tre nämnda ämbetsmännen.

Nästa vittne är trumslagare Erlandsson och han säger sig ha hört gruvdrängarna säga att de skulle döda rådman Ersson om de fick tag på honom. Erlandsson sökte då upp Ersson och erbjöd honom skydd hemma hos sig, något som Ersson avböjde då han trodde sig vara säkrare i skogen.

Nästa gruvdräng att förhöras var Lars Björk som var bland bland dem som var med på mötet den 8:e juni när bergmästaren höll sitt förmaningstal. Han beklagade sig visserligen högljutt vid tillfället men pekar ut Cornettens Anders Hansson som han menar var mycket upprörd. Hansson sade sig enligt Björk inte kunna tro att detta som yttrats var Geschwornerns allvar.

Björk berättar också att han klockan tio på förmddagen träffade några andra på krogen, bland andra Antonsson och Albrektsson, där de diskuterade de tre ämbetsmännens agerande samt lönesättningen. Efter att ha styrkt sig (det framgår tyvärr inte av vad men i min fantasi drack de Falu brännvin) går de för att träffa råman Ersson fär att tala om för honom att de inte tänker tillåta dennes son (marksheindern) att plåga dem på köpgörningen.

Ersson lovade att han ska se till att detta upphör men uppmanade dem också att inte gå ner till Magasinet. Ersson sa att han själv kunde meddela gruvdrängarna resultatet av förhandlingarna senare vid Stora torget.

Efter detta möte säger Björk att man gick hem till Antonsson och stannade där tills sent på kvällen – han har alltså inte varit på Magasinet överhuvudtaget. Som förklaring till att han ändå setts där säger han att han gått dit när allt var över för att leta efter Ersson för dennes oroliga hustrus räkning. Där träffade han några gruvdrängar som berättade om vad som skett tidigare men Björk säger sig inte haft tid att lyssna någon längre stund.

Dagen efter gick han tillsammans med några gruvdrängar till upprorsledaren Gustaf Schedins högkvarter för att höra efter om gruvdrängarna skulle tvingas följa med till Stockholm. Där framkom att de skulle slippa detta om bergslagen betalar en stor summa pengar. Detta är emellertid inget som föll i god jord utan gruvdrängarna meddelade att de kommer att stå emot detta krav med våld om så krävs.

När man diskuterar saken senare med bergmästaren så säger denne att han står helt utan hjälp och vill därför återkalla den flydde geschwornern i tjänst. Detta vägrar Cornettens Anders Hansson höras talas om trots att flera bland gruvdrängarna håller med bergmästaren.

Just geschworner Lars Schulzes förmaningar den 8:e juni tycks vara viktiga i sammanhanget. Under händelserna vid Magasinet frågade gruvdrängarna överhovredikanten Stiernman om Schulze menat allvar när han påstod att gruvdrängarna aldrig skulle komma åter i orten om de beblandade sig med upprorshären. Stiernman svarade att det trodde han inte. Stiernman har förövrigt också tvingats skriva under den av bergmästaren utfästa försäkran gruvdrängarna krävde som garant för sina krav.

Åter till Magasinet. När bergmästaren kom ut byggnaden första gången undrade han varför alla gruvdrängar (och allmoge) kommit till både Stora torget och Magasinet när det enbart var ståndspersoner som varit kallade. En bergsman Lehus svarar för gruvdrängarnas räkning att fasten wi lagt i matsäck och gifwit å dahlkarlen penningar så skulle vi ändå följa med.

Den allmänna uppfattningen var att upproret skulle erhålls mat och pengar i utbyte mot att stadens invånare slapp delta i det. När gruvdrängarna lite senare säger sig vara villiga att följa med mot Stockholm är det endast ett hot för att få igenom sina egna krav vid gruvan.

Bergmästaren replikerar med den retoriska frågan hur det ska gå med gruvan om de överger den (översvämning, det visste alla) men får till svar att gruvdrängarna vill ha rätt villkor för sitt arbete och inte behandlas som under det senaste året. Dessutom kräver de att bergmästaren själv skulle bli deras direkta förman.

Det är dock inte alla gruvdrängar som ställer sig bakom kraven som framförs vid Magasinet. Några fruktar repressalier i efterhand, helst de som inte hade någon egen jord att bruka varför ett avsked skulle vara ödesdigert.

Rättegångarna fortsätter i nästa del.

relaterade blogginlägg

Falun 1743 – del 8

Falu brännvin

Cornettens Anders Hansson. En informell ledare och personlighet på Elsborg i mitten av 1700-talet. Jag vet inte mer om honom än att han var mycket aktiv under upproret i Falun 1743. Han stormade en byggnad och ville ge vissa ämbetsmän i gruvan en rejäl omgång stryk.

Markscheider var en sorts gruvmätare som fanns vid Sala silvergruva och Stora Kopparberget. Liksom bergmästaren (men under denne i rang) en statlig tjänsteman.

Geschworner (edsvuren) var till 1855 en statlig tjänsteman som övervakade att gruvarbetet bedrevs på rätt bergsmansvis. Denne var bergmästarens närmaste man och ställföreträdare. På vissa håll kallades befattningen senare gruvingenjör.

Så skulle ordning och reda skipas.

Den 4:e oktober 1743 inleder bergsfiskal Hjärne med kungligt bifall rättegångarna mot 79 stycken gruvdrängar och vaktare vid Falu koppargruva. Efter fullbordade förhandlingar skulle rättens protokoll insändas till kungen och bergskollegiet för granskning.

Vaktaren Hans Albrektsson berättar i förhör att bergmästaren på köpgörningen den 7:e juni (eller möjligen 8:e) varnat gruvdrängarna för att beblanda sig med den annalkande upprorshären.

Alla närvarande ska enligt Albrektsson ha lovat detta men man framförde också klagomål över sin låga lön. Detta anses bero på att marksheindern Eric Ericsson inte hade inspekterat deras arbete på länge.

Bergmästaren ska ha lovat att undersöka saken. Albrektsson berättade vidare att han den 6:e juni fick en lönesedel för vilken han kunde hämta varor på magasinet. Med sig dit tog han sin vaktarkollega Anton Antonsson.

Men när de försökte hämta ut varorna så vägrades de detta. De gick då till bergmästaren för att klaga och han gav dem rätt att istället få ersättning i kontanter. Personalen, “magasinstjänstemannens betjänt” har i förhör emellertid en annan version av det hela.

Denne vittnar om Antonssons och Albrektssons uppförande när de ville handla för sin värdesedel. Det första de sa var att de krävde pengar eftersom de tänkte följa med upprorshären till Stockholm. Kassan var dock tom och betjänten kunde förövrigt inte bevilja någonting alls utan förmannens (magasinstjänstemannens) order.

Därmed var (den hetsiga) ordväxlingen igång. Det slutade med att bergmästaren gav av egna medel sedan de två drängarna sagt att (hotat med) utmarschen med upprorshären var oundviklig. Detta säger mycket om det upphetsade läget.

När han pressas av domstolen erkänner dock Albrektsson att de begärt varorna och pengarna i upprorets namn medan Antonsson fortsätter neka och menar att han verkligen trodde att han skulle tvingas ansluta sig till upproret då ryktena i staden talade för det.

Men i de senare diskussionerna utanför magasinet sa alla gruvdrängarna att de enbart ville följa med till Stockholm om bergsmännen gjorde så. Därför anses Antonsson inte trovärdig.

Albrektsson hade beslagits med att i sin ägo ha en kopia av den skrift som bergmästaren vid magasinet tvingades utfärda men hävdar inför rätten att han fått den långt efter “bullret”. Han erkänner dock att han visste att gruvdrängarna skulle till magasinet den 9:e juni och vidare att han, Antonsson och en viss Lars Björk samma dag gått till rådman Ersson.

De hann upp Ersson precis när denne var på väg till magasinet och höll kvar honom. De var arga, missnöjda med köpgörningen, men var inte arga på Ersson – det är marksheidern och en bergsman Solberg man var missnöjda med.

Antonsson hävdar inför rätten att Ersson inte uppmanat dem att be sig till magasinet (för att delta i oroligheterna där) och de hade å sin sida heller inte frågat honom om detta. Antonsson påstår att skälet till att han begav sig till magasinet var att rådman Erssons hustru bett honom då hon var orolig eftersom hon hört att hennes make var illa ute där.

När han väl kom dit var händelserna redan avslutade och gruvdrängarna på väg hem. Antonsson kunde inte hitta rådmannen och vad som hänt på platsen tidigare hade han ingen del i.

Nästa åtalade var en av de ledande gruvdrängarna under oroligheterna, Cornettens Anders Hansson. Han var närvarande vid mötet där bergmästaren och geshwornern delgav gruvdrängarna sina uppmaningar och säger att han tog illa vid sig av framförallt vad den senare sade.

Anders menar i förhör att så fort man fick reda på att stadens och gruvans ledning skulle samlas för överläggningar i magasinet den 9:e juni kom man överens om att bege sig dit.

Anklagelserna är allvarliga, Anders hörde till de mest högljudda och var den som stod absolut närmast magasinets farstubro den aktuella dagen.

Inga överläggningar ägde rum med upprorshären utan Anders menar att gruvdrängarna samlades spontant vid magasinet “lika som de blifwit blåste tillhopa”.

Han säger till rätten att han bara hört klagomål riktas mot marsheindern för orättvisor vid köpgörningen men påstår att han sedan gruvdrängarna fått sina krav garanterade i skrift gått hem och menar att de flesta andra också gjorde så.

Anders gick dock längre än övriga då han tagit borgmästaren i handen (eller armen) när han letade efter gechwornern mot vilken han verkar hysa ett oförsonligt hat. Detta, att bära hand på någon från ett högre stånd, var ett mycket allvarligt brott i samtidens ögon.

Han fann Magasinet tomt, Geschwornern hade flytt till Ornäs varifrån Anders några dagar senare övertalas till att följa med och hämta hem honom (vilket kan tyckas märkligt men möjligen tyder på Cornettens Anders Hanssons informella ledarskap).

Han erkänner för rätten att han varit med och föreslagit ett stormöte för gruvdrängarna, att han varit med vid magasinet den 9:e juni och där krävt att geschwornern skulle utlämnas. Han erkänner även att han tagit sig in i byggnaden och letat efter men inte, som han säger, i någon ond avsikt.

Cornettens Anders Hansson. Förmodligen är jag mer intresserad av honom än han varit av mig om sakernas tillstånd vore omvända. Jag hade dessutom möjligen fått mig en omgång om vi träffats i verkligheten. Men om det går inget att säga eftersom det är kontrafaktisk historieskrivning.

Jag ska hursomhelst besöka arkivcentrum och se vad mer jag kan få reda på om honom. Han intresserar mig.

I nästa del fortsätter förhören.

relaterade blogginlägg

Falun 1743 – del 7