Adolphson

cancer, Film och TV, Foto, Livsåskådning, Mr Hyde/Neanderthalson, Personligt, Spännande människor

bild 70 – omvänd Sisyfos

1 maj, 20202 maj, 2020av adolphson

Hur kan tillvaron bäst beskrivas? Som lidande enligt Buddha. Gör din plikt – kräv din rätt enligt politiken. Som tragedi, dystopi eller komedi enligt kulturen. Comédia Infantil är en roman av Mankell. Enligt baksidetexten handlar den om en resa genom kärlekens, barbariets och okuvlighetens växlande landskap på den afrikanska kontinenten. Jag tror jag ska läsa den.

The buck stops here är en fras som syftar på vems ansvaret egentligen är.

Jag läser för min dotter på kvällen. Hon är okoncentrerad. Pappa, (en vän) säger att de snackar skit om dig på internet. Det har (en vän)s pappa berättat.

Jag har under ett år bearbetat mitt livs största sorg. Jag känner att jag börjar bli ganska trött på alltihop, trött på mig själv, och att bearbetandet närmar sig sitt slut. Jag kommer säkert att på ett eller annat sätt återkomma till ämnet men detta är det sista kapitlet om Malins sjukdom. The book stops here.

Tiden efter begravningen var mycket präglad av flytten och orienteringen mot det nya i livet. Att komma in i nya rutiner. Att inte förlora sig i dystra tankar när man inte hela tiden är på språng och därför plötsligt finner sig ha tid över att tänka, känna och grubbla. Att uppleva allt utan Malin en första gång. Att tvinga sig att äta och träna för att inte bli sjuk och ämlig, att komma in i gängorna.

Men nog var det lättare att efter hennes bortgång slippa tänka eller känna, att istället fylla tiden med måsten, järn i diverse eldar och bollar i luft. Men förr eller senare måste man återvända till en långsiktig rutin. Till ett vardagsliv. Till ett liv.

Jag har under året som gått reflekterat över frågorna jag aldrig ställde. Hur man gör som ensam förälder, hur man flätar hår. Det går ju inte längre att säga “fråga mamma”. Insikten att jag aldrig mer kan säga så var tung. Och något man verkligen inte får göra, inte under några omständigheter, är att för att genomdriva sin vilja säga saker i stil med det hade mamma också tyckt. Big no-no, på det.

Hur kan man någonsin bli arg på ett barn som förlorat sin mor? Det går inte. Samtidigt riskerar man, om man aldrig skärper tonen, att skapa odrägliga individer som under återstoden av sina liv kommer att identifiera sig som människor som får göra som de vill eftersom det är så fasligt synd om dem.

Hur hanterar man hennes grejer som ännu finns kvar i hemmet som kläder och morgonrockar? Jag luktar på dem. Visst dröjer det sig ännu kvar en doft… av henne? En kvinnas doft.

De ändlösa frågorna som alla är utan svar. Jag kände mig till sist driven till nära galenskapens gräns av grubblerierna. Vid urnnedsättningen, som ägde rum i oktober på hennes födelsedag, hade jag inte mycket kraft kvar. Jag har förresten ännu svårt att besöka graven – meningslösheten blir så tydlig när jag är där. Platsen innebär mest en påminnelse om en ett liv som kunde ha varit.

Lugnet har lagt sig. Vardagen flyter för det mesta på i sin lunk men bitvis är det tungt, som att bära på en kvarnsten runt halsen. Jag tar emellanåt dåliga beslut. Kämpar mot tröstlösheten. Mot meningslösheten. Men då finns han där, min inre Winston, och viskar till mig. We shall fight on the beaches, we shall fight on the landing grounds, we shall fight in the fields and in the streets, we shall fight in the hills; we shall never surrender,

Jag fascineras av kvinnor. Jag älskar ett knivskarpt intellekt och en vacker insida. När jag tänker på dessa ting inser jag att jag nog får vara glad att jag träffade rätt åtminstone en gång. Det är inte alla förunnat. Men Malin uppmanade mig, på det tydliga vis som var så utmärkande för henne, att efter hennes bortgång låta henne ingå i frasen i ljusaste minne bevarad.

Man kan inte hålla på och älska en avliden människa, som hon på sitt likaledes typiskt krassa vis också uttryckte det. Det är svårt. Jag tänker på henne varje dag. Och visst är minnena ljusa.

Ibland känner jag mig som Henry Ford. Jag står vid ett löpande band och gör mekaniska rörelser medan livet rusar förbi. Henry Ford är också karaktären i Huxleys roman Du nya sköna värld. Berättelsen beskriver en framtid där barn inte föds utan skapas och redan under graviditeten anpassas till sin kommande plats i samhället. Lite som närThe Matrix möter Handmaids tale , ungefär. Okej, nu är jag antagligen lite väl dramatisk och inte så lite drabbad av coronadepression. Inte borde jag heller stanna i känslan från Waughs roman En förlorad värld (även gestaltad i världens bästa TV-serie). Istället kommer angenämare vision för mig.

En gång i bloggens linda berättade jag om en äldre, grånad, mycket dement, gentleman. Denne facinerande man återfanns på en plats där jag i min ungdom arbetade. Jag tror han var flyktigt bekant med far och att jag därför blev uppmärksammad på hans existens. Men vilken existens.

Varje dag dök han upp iklädd klassisk kritstrecksrandig kostym, vattenkammad och med nejlika i knapphålet. I ett moln av au de cologne skred han fram till sin fru, som också fanns på hemmet, och uppvaktade henne. Varje dag hade han tack vare demensens dimmor fullständigt glömt att de redan varit gifta i minst femtio år. Varje dag träffade han likt en omvänd Sisyfos på nytt sitt livs kärlek.

Jag minns att när jag från baksidan av min städvagn betraktade skådespelet tänkte att det var vackert, att på det viset ville också jag möta ålderdomen och småningom sluta mina dagar. Så blev det inte. Men när jag nu åter tänker på mannen i den kritstrecksrandiga kostymen inser jag att det egentligen inte finns någonting som säger att det inte fortfarande kan bli så. Trots allt, för att fortsätta droppa filmreferenser, Love is all around.

Hur klyschigt det än låter så handlar denna min sista cancerspaning inte om så mycket annat än att det som återstår för mig är att spela den hand jag fått mig given.

När jag ser in i hennes stora, oroliga, tårfyllda ögon känner självföraktet inga gränser. Vad i helvete håller jag på med, säger jag till mig själv. Jag tar ett djupt andetag och berättar för henne att så är det ju inte. Jag debatterar offentligt och ibland blir människor arga. Ibland gör också jag fel. Även om det är sällan förekommande. Mitt försök till humor faller platt. Hon skrattar inte, väntar en stund under tystnad innan hon säger sin åsikt.

Jag vill inte att folk ska vara arga på dig på internet. Kan du inte sluta?

Älskade lilla dotter, det var ju inte så här det skulle bli. Du får ju inte växa upp med en rädsla för samhällsengagemang. Det är illa nog att växa upp utan mamma. Jag lovar högtidligt att sluta och berättar att jag ringt till kvinnojouren och erbjudit mig att bli volontär. Det låter mycket bättre än att gräla på internet, säger hon och somnar nästan genast.

Själv ligger jag länge vaken.

Jag har under mitt liv lärt mig den stenhårda vägen vad som är viktigt. Vad som verkligen betyder något. Ändå gör jag om samma gamla misstag. Gång på gång. Det, lär oss Einstein, är definitionen av enfald. Jag vill inte vara enfaldrig så jag inser att jag måste förändra mitt fokus, hur jag lever och hur jag är. Det är något som borde skett för länge sedan.

Det duger inte med läpparnas bekännelse, nu gäller att gå från ord till handling. Jag lägger omedelbart ner det offentliga debatterandet. Allt gnäggande på internet. Dagen ska både sluta och börja i harmoni. Arga, ofta osanna eller tillskruvade meddelanden ska inte längre få finnas i min telefon vare sig när jag somnar eller när jag vaknar. Mitt samhällsengagemang finns kvar men det andra slutar. Nu.

Ett löfte till ett barn bryter man inte lättvindigt.

Bäste potentielle läsare – nu är det faktiskt slut. Ja, inte bloggandet i sig, men det om Malin, oss och hennes bortgång. Hon finns kvar hos oss, i ljusaste minne bevarad, men det är dags att lyfta blicken, sluta med destruktivitet och ömkanden, det är tid att göra nya erfarenheter.

Tack för alla kommentarer, gillanden och uppmuntran jag fått i det här ämnet. Det har betytt mycket att ni funnits där, i verkligheten och på nätet, under detta år.

Livet, som jag ser det, är på samma gång både en barnsligt rolig komedi och nattsvart tragedi. Men dystopi, nej, det går jag inte med på. The buck stops here. Ansvaret för vad som kommer är mitt. Litteraturen och musiken hjälper mig att ta det, för vilket jag är evigt tacksam.

Det finns ju, när allt kommer omkring och för den som orkar lyfta blicken, så oändligt mycket skönhet här i världen.

Vamos a la playa.

relaterade blogginlägg

i väntan på vadå

Malin

Stilla veckan – hard core

the leftovers

Förnuft och känsla 4

Makalös

Näktergalen från Falun

den inre urtidsmänniskan

Snövit (glöm inte dvärgarna)

jävla Sokrates

de små insikterna

ett halvt ark papper

tårar i regn, tårar i rymd

quo vadis

Okategoriserade

min sanning III

25 april, 202025 april, 2020av adolphson

För, vad jag kan påminna mig, för första gången känner jag mig tvungen att nyansera ett blogginlägg. Jäklar vad mycket kommentarer jag fått på allehanda kanaler. Mycket pling i telefonen när jag satte på den i morse.

Nåväl. Människor måste tas på stort allvar. Även jag har ett ansvar för ord – så jag ska försöka bemöta det kommentarerna i huvudsak handlat om.

Låt mig först säga att jag inte anser mig bättre eller att jag har rätt och V fel. Det jag reagerar på är det aggressiva sätt som V-anhängare (jag vet ju inte vilka de är egentligen) ofta har.

Jag kan säkert vara nog så polemisk, provokativ, kanske arrogant i motståndarens ögon. Men aldrig att jag övergår till personangrepp, hatar eller hotar. Det förekommer återkommande hos V. Detta är kärnan i min kritik.

Jag kan absolut redogöra för vem som sagt vad i olika sammanhang. Men vad gäller händelsen på Lugnetgymnasiet gör jag med hänsyn till de inblandade inte det. Därmed är den saken fördigdiskutetad för min del. Vad jag själv kallats genom åren tar jag gärna upp med vänsterns ledning om de så önskar.

Det är inte synd om mig. Jag skriver ju det tydligt – jag ömkar mig inte, klär mig inte i någon kofta, är inte bitter. Jag redogör enbart för varför jag kommer att undandra mig debatt av det slag som ofta blir fallet med V. Min fru har dött, det är sant, jag är extra känslig och det kan vara en förklaring till min rektion, men det har strängt taget inte med detta att göra.

Jag är övertygad om att det är farligt att ägna sig åt den typen av retorik. Jag vill inte bekämpa åsikten i sig utan sättet på vilket den ofta uttrycks.

Jag redigerar inte det förra inlägget. Det var dock dumt av mig att blanda in Hitler. Meningen var att illustrera hur lätt det blir fel när vi flyttar utgångspunkten för debatten. Jag misslyckades och ber om ursäkt.

Även jag och mitt parti bär ansvar. Jag tycker vi tar det. Vi hetsar inte, vi kastar inte sten i glashus. Har något sådant skett: maila mig på fredrikadolphson@gmail.com så tar jag upp saken på medlemsmöte.

V borde också uppmana till sådan intern diskussion för ni har, även om det är lätt att ignorera saken enkom beroende på att det är jag som framför den, strukturella problem i partiet.

Människor blir ofta bedrövliga i sociala medier. Säkert jag med. Vi tappar ofta hövligheten och därmed något av medmänskligheten. Jag vill inte längre vara en del av det.

Jag är nämligen så gammaldags att jag vill vara kompis med människor, också med mina politiska motståndare. För så är jag uppvuxen och skolad. Det är den liberala världen jag tror på. I en blandning av åsikter men alltid i ett klimat präglat av respekt växer vi och utvecklas. Min äldste vän är helt klart vänster. Vi gillar ännu efter 40 år att umgås, vi tycker ännu genuint bra om varann.

Låt oss istället för att gasta på internet mötas i verkligheten. Kanske efter Corona återkommande träffas på en pub eller kafé för att föra tvärpolitiska samtal. Lyssna, prata, bli upprörda och kanske arga, bli vänner, skratta och vara sams. Det vore väl något? Hänger ni med vänstern? Kommer ni om Sd dyker upp? Och vad säger ni i andra partier?

Kram!

Falun/Dalarna, Foto, Historia, Personligt

bild 69 – hälsing på avstånd

18 april, 202018 april, 2020av adolphson

Allt och alla är en produkt av sin historia. Detta påstående kan för all del anses som något alldeles självklart men tänk, ändå, så mycket verklighet som faktiskt ryms bakom dessa ord. Reflektera en stund över hur mycket var och en av oss verkligen är en produkt av just sin historia.

Mina egna platser diskuterar jag ibland här på bloggen och i dag tänker jag på Falun, Lugnet och Hälsingtorget/gården.

Jag är till vardags lärare på Lugnetgymnasiet och när jag inte är upptagen av mina politiska uppdrag eller Corona-distans är påbjuden är jag dagligdags där. Jag är född på Falu lasarett, framlevde mina första år i Hälsinggården, sedermera Elsborg där jag nu åter bor. Förutom under de tio år när jag gjorde militärtjänst och utbildade mig har jag alltid bott i Falun. Mina barn också. Jag är sedan 2006 på olika sätt engagerad i Faluns politik. Jag håller även emellanåt i studiecirklar.

Nästan varje dag passerar jag över Hälsingtorget på min väg till och från hemmet. Vilket trevligt litet torg. Jag tänker ibland på att jag inte hyser någon större längtan att bo eller verka någon annanstans än här i stan. Jag är intresserad av platsen som sett mig födas och växa upp och tänker att jag genom mitt yrke och politiska engagemang påverkar staden, dess innevånare och historia. Vilket hisnande ansvar att bära, egentligen.

Lugnet bestod ursprungligen av tre gårdar: Lugnets gård, Myckelmyra och Jernlindens gård. Den första dokumenterade idrottstävlingen hölls 1792. Det var någon sorts trekamp som jag inte närmare känner detaljerna kring – möjligen får jag framgent undersöka dessa. Under andra världskriget behövde regementet, staten, mer mark och köpte under hot om expropriering området från en ovillig markägare.

Antagligen är det därför Lugnet idag är frilufts/idrottsområde för om kommunen fått råda hade man gjort villaområde av alltihop. Det är välkänt att Lugnet sedan 1974 är riksskidstadion men möjligen mindre känt att den första officiella skidtävlingen i Falun ägde rum på Tisken i januari 1880 och att arrangör var Falu Läroverk. Gymnasiet, alltså. De första hoppbackarna, som kom till senare, låg vid dagens mördarbacke.

Släkten på fars sida är från norrbotten men det finns flera ingifta individer från Hälsingland. Far studerade i Stockholm men återvände efter examen hem till Boden. Via en sin chef på sjukhuset, en viss Carlén, fick han erbjudandet att följa med till dennes nya befattning på barnpsykiatrin i Falun. Karriären fortsatte och far fick tjänst som amanuens på Landstingsförbundet, en titel han än i dag är mycket stolt över.

Dock bar det sig inte bättre än att han, innan han påbörjade sin nya tjänst i Stockholm, på en studiecirkel i litteratur träffade mor och tycke uppstod. Han bjöd henne på föreställningen “Tre konungar” på Falu stadsteater. Alltså Folkets hus, där mina döttrar numera livligt utövar musik och teater.

Med i bilden fanns den dåvarande, fruktade och impopuläre, sjukhusdirektören Gösta Vigert. Det hade på sjukhuset startats en protestlista, namninsamling, mot honom och det ryktades att han i sin översta skrivbordslåda hade listan med namnen och att han tittade på den varje dag. Eftersom far skulle börja nytt jobb på Landstingsförbundet i Stockholm såg han ingen anledning att skriva på listan.

Genom århundradena var det många handelsmän från Hälsingland som reste till Falun för att sälja sina varor på marknaderna. Enligt klädeshandlaren Magnus Johanson som på 1800-talet gjorde den resan var det som salufördes ofta produkter av lin, möjligen från Flors linnemanufakturi utanför Söderhamn som var i drift 1729-1859. Hälsingarna hade i Falun tillstånd sätta upp sina stånd på Hälsingtorget, som jag passerar varje dag, som därför fick detta namn.

Mina föräldrar firade förlovningsfest i sin lägenhet på Manhemsvägen 1963. Husen står ännu kvar och min dotters bästa vän bor i ett av dem. Fars bäste vän på den tiden, en viss Hans Hallkvist, fick som svensexegeneral en dag ett märkligt samtal från självaste sjukhusdirektören Vigert som meddelade att han ville vara med på svensexan. Det var inte en fråga.

Hans Hallkvist är förvisso ett kapitel för sig. Men han och far hade i början på 1960-talet mycket roligt och döpte sina ungkarlsmiddagar till MDP. Den som känner mig förstår sambandet. Hans protesterade senare mot att mor och far ville döpa mig till Marcus med motiveringen att jag kunde få framtida men av att döpas efter kapitalets lakej Marcus Wallenberg. Så det blev Fredrik.

Under förbrödringens sena timma på svensexan delade Hans och Gösta på en öl i potatiskällaren. Jag har aldrig närmare efterforskat detaljerna kring fars svensexa – vissa saker bör måhända lämnas ostörda i historiens djupa mylla. Känt är dock att det alltså fanns en potatskllare på platsen för tilldragelsen och att Hans, som ju skrivit på den tidigare nämnda protestlistan, där inledde följande dialog med sjukusdirektören:

Fan Gösta, hade jag vetat att du var så här trevlig hade jag aldrig skrivit på den där listan!
Bäste Hans, jag är samma människa nu som då.

Längre tillbaka i tiden verkar alla norrlänningar som kom till stan ha kallats för hälsingar. Det går alltså inte att exakt ange varifrån alla de som har gett namn åt Hälsinggården, Hälsingtorget eller Hälsingberg kom. Känt är att det på 1500-talet fanns flera personer med tillnamnet Helsing i Falun. Senare, i kyrkböckerna från 1700- och 1800-talen, kan man se att det fanns ett antal personer som kom från Hälsingland men tydligen inte i kyrkböckerna före det.

Nå, mor kunde som västkustbo naturligtvis inte under några omständigheter tänka sig att bo i Stockholm så av amanuenskarriären blev det intet. Däremot ordnade sjukhusdirektör Vigert ett annat jobb åt far eftersom sjukhuset på det viset inte bara rektyterade honom utan även slapp att förlora en duktig sjuksköterska.

Och så hade han ju inte skrivit på den där listan.

Jag skojar med far och säger att han byggde sin karriär på ett oportunistiskt ryggkrökande. Knappast, replikerar far i det han glimmar till i något av sitt gamla jag, det var aldrig jag som krökade något. Slumpens skördar har alltid rått.

Far och mor arbetade hela sina liv inom landstinget Dalarna. De började 1965 (eller för far egentligen 1961 genom flytten från Boden) och far, som fullföljde karriären till skillnad från mor som blev sjuk 1995, avgick med ålderspension 1999. Han hade då under sina nära fyra decennier varit med och drivit igenom att landstingsanställda har rabatt vid entré till Lugnets badhus (något som med tiden utvidgades till att omfatta även kommunalt anställda vilket jag som politiker motvilligt varit med om att om inte ta bort så åtminstone reducera – något jag ännu inte vågat berätta för honom. Där ser vi måhända något av skillnaden mellan rekordården och coronakrisen), starta Falu Lasaretts Idrottsförening (FLIF) samt personaltidningen Mixturen i vilken han och Hans publicerade sin roman Kolmilan eftersom ingen annan ville anta manuset.

Själv är bäste dräng, lite som jag och bloggen.

Under de två sista åren av sitt yrkesliv byggde far upp Dalarnas idrottsmuseum som då låg på Lugnet, ungefär där informationen och kassan för campingen idag ligger. Då hade hans tre barn hunnit utbilda sig, hans dotter till sjuksköterska, och ene son efter avslutade studier återvänt till Falun.

Hälsingarnas väg till Falun berode antagligen till stor del på vilka yrken de utövade. Handelsmän flyttade direkt till Falun från Hudiksvall eller Söderhamn, andra, som hade yrken med anknytning till gruvor och bruk, kom till Falun via Svärdsjö eller Svartnäs. Några blev kvar, bildade familj och bosatte sig i Hälsinggården.

Kunde man gräva lite i var och en av dessa hälsingars historia hittar man säkert liknande berättelser som min och kanske är det då inte längre ett stort mysterium varför de hamnade i Falun.

För visst är det trivsamt här, tänker jag på min väg över torget. Och än i dag gäller ju den gamla sanningen att stannar man i Falun för en längre eller kortare tid, i mitt fall definitivt en längre, hamnar man förr eller senare på Lugnet.

Far började av en slump 1961. Jag själv som kommunanställd 1998. Jag tänkte ge det ett år eller två medan Malin pluggade klart.

Jag närmar mig 25 år i kommunens tjänst. Och ännu trivs jag. Hoppas bara jag får komma åter till Lugnetgymnasiet snart!

Relaterade blogginlägg

Källor:

Solberg: Lugnet då och nu

Elisabet Hemström (information)

Sång och musik, Spännande människor, Uppsala/V-dala

Gingen

9 april, 202023 juni, 2025av adolphson

Min vän – och under en tid i livet något av mentor – Claes-Henrik ”Gingen” Jonsson har gått bort i sviterna av Corona. Han fattas mig men min omtanke går i första hand till Åsa, Anna Liv, Johannes, Jörgen och Robert med familjer. Med deras tillstånd vill jag till hans eftermäle foga något som i stora drag bygger på saker jag då och då framfört till honom personligen genom åren.

”Och hur var det med Gingen?”.

Malin kunde efter att vi lämnat Uppsala emellanåt ha synpunkter på att jag då och då återvände dit. Återvändandet gällde Uppsala i allmänhet men V-dala nation i synnerhet. Till bibliotekarieträffar, gasker och kuratorsträffar återvände jag men kanske oftare på senare tid till JuvenalOrden. Alltid hägrade fest och upptåg. Och nästan alltid var Gingen på ett eller annat sätt inblandad.

Frågan Malin ställde vid min hemkomst var alltså i lika delar relevant som logisk.

Claes-Henrik ”Gingen” Jonsson var från Falun men flyttade snart till Uppsala där han kommit att bli mer typiskt Uppsala än Uppsala självt. Iallafall det Uppsala jag känner. Wennerbergs Uppsala, Bellmans Uppsala, glädjens, svärmeriets, kärlekens och den eviga ungdomens Uppsala.

Gingen kom att verka i nära fem decennier på V-dala nation. Främst inom biblioteket och dess verksamhet. Där var han Urstöveln som vakade över oss övriga skitstövlar.

(Bibliotekarien kallas så allt sedan när Gingen uppbar ämbetet en gång råkade servera lättöl till snapsen och för det fick tillmälet Skitstöveln a.k.a. Stöveln. Och eftersom Gingen var först blev han Urstöveln.)

Gingen betydde mycket för oss som var (hyper)aktiva studenter på 1990-talet. Särskilt för oss som ibland av omgivningen lite avundsjukt refererades till som ”Gingens pojkar”. Man avsåg med epitetet oss som drev biblioteket vidare i hans anda. Nu har det sedan 1990-talet hunnit bli många av Gingens barn i biblioteket, både pojkar och flickor, och många är vi som saknar honom.

Vi är måhända ännu i chock. Kanske drunknar vår sorg just nu i mängden sorg runt omkring i en tid när Gingens alldeles förtidiga bortgång blev droppen som fick olustbägaren att rinna över. Men det kommer också en tid när vår fruktansvärda saknad blir som ett småbarn i vår famn.

Men de som saknar Gingen mest är hans närmaste. Det är bara det att vi är så många som känner oss som en del av hans familj.

Jag blev mycket tagen av beskedet att Gingen lämnat oss och har tänkt på hans anhöriga. Något vet jag ju om vad de nu går igenom. Under en tid kommer sorgen och saknaden att kännas övermäktiga men snart nog kommer de goda minnena sakta smygande. Och i Gingens fall finns det många sådana, hela han är en djup brunn av värme att ösa goda minnen ur. Så övergår knytet i famnen med tiden till en stor, varm, låt vara nostalgisk och bitterljuv, känsla. En känsla att vårda.

Jag tänker således på mina egna minnen av Gingen. Vi träffades senast på Malins begravning…eller var det på något JO-kapitel i höstas…? Jag minns ärligt talat inte så noga för Gingen och Åsa tillhör den kategori människor med vilka man bara plockar upp tråden där man senast lämnade den.

Jag tänker på alla körer, föreningar och organisationer som nu förlorat en glädjens mecenat, en humanismens fanbärare, en riktigt god kamrat och kul gamäng.

Jag tänker på hur mycket du, Gingen, fattas mig personligen och vill tacka dig för allt du lärde mig medan jag ännu var ung och formbar. Du tog den uppgiften – för mig och för många andra – på stort allvar.

Herregud vad många sena middagar vi delat genom åren. Vad mycket sång, spex, upptåg, tal och skratt vi alla upplevt tillsammans med dig.

Särskilt minns jag en gång när jag återkom till nationen efter några år och du till kaffet för de hänförda yngre studenterna höll en föreläsning om…mig. Jag hade på den efterföljande groggbänken svårigheter att leva upp till din levnadsbeskrivning av mig. Till sist sneglade jag, ivrigt ansatt av frågor om mig och mitt förr, smått desperat mot dig men möttes bara av ditt stora leende och en diskret skål på avstånd. Du tyckte av oklar anledning att jag där och då förtjänade en hyllningskör. Huruvida det du berättade var sant eller inte var av mindre vikt.

Så verkligen genomsympatisk du var. Utan like. Det är inte konstigt att det nu är många som vill ingå i din hyllningskör. För de fanns även när du levde och verkade mitt bland oss.

Tack, Gingen. Tack för ditt bullrande skratt och alltid så vänliga uppsyn, tack för dina visa och uppmuntrade ord, för prestigelösheten och människokärleken, tack för helheten i din fullständigt briljanta syn på livet. Du följde bokstavligen budet till slutet: god och glad bör människan vara – bidandes döden.

Vi gillar ju att ibland lajva Bellman, Gingen, så jag tycker följande rader passar bra i sammanhanget:

Hvem är som ej vår Broder mins?
Fastän hans skugga mer ej fins,
Fastän hans Waldhorn tystnat har,
Är skogens genljud ändå qvar:
Än Floras foglaskara
Skall ömt hans spel förklara,
Än Jägarn vid sin snara
Skall på sin pipa svara,
Hur ibland Orphei Söner
Af Bacchus krönt så sköner,
Han utan Like var.

Ur Bacchi tempel, Carl Michael Bellman

Så vad svarade jag Malin, hur var det med Gingen? Jo, det var ju alltid bra med honom. Det var alltid upplyftande att träffa honom. Han hade den unika förmågan att verkligen se och muntra upp vem det nu var han för ögonblicket pratade med. Malin log och nickade igenkännande, trots mina svårigheter att återge vad vi egentligen mer precist samtalat om. ”Vad bra. Hälsa honom och Åsa nästa gång. Kanske följer jag med då”.

Världen, Uppsala, V-dala och jag själv har förvisso förlorat en profil, en av de genuint goda, men tänk så mycket vi också vunnit genom denne briljante, kärleksfulle man.

Nu låter vi sorgen finna sitt ärende så som den största ära glädjen kan få. Gingen – tack för festen! Det har varit en härlig resa! Jag höjer mitt glas för dig och minns allt det goda. Tills vi ses igen!

(TTT!)

Musik:

Gingens polska

Relaterade inlägg:

Mats Olsmats

Foto, Livsåskådning, Mr Hyde/Neanderthalson

bild 68 – aprilskämt

1 april, 20203 april, 2020av adolphson

Om det som pågår är någon sorts aprilskämt: snälla säg det nu! Erkänn och ta skiten för ett synnerligen misslyckat försök.

Det är ta mig tusan helt otroligt, detta som nu sker. Jag blir galen. Som vi alla, antar jag. Inte sedan andra världskriget… Världen är upp och ned. Och som en naturlig del av detta blir vi, om vi bara tar hänsyn till begreppet social distansiering, uttråkade. Utleda. Och det triggar konstiga sidor hos oss. Detta blogginlägg bör läsas i skenet av detta.

Något pucko har bränt ner kårebocken. Som många andra var jag, när nyheten kom, först övertygad om att det hela rörde sig om ett aprilskämt. Men det var det inte. Det är sant. Någon har faktiskt bränt ner kårebocken. Förutom att detta nidniningsdåd är fullkomligt idiotiskt i största allmänhet vill jag även passa på att rikta mig direkt till pyromanen ifråga:

FATTAR DU VAD DU HAR GjORT!? Inse tsunamin av indignerade insändare, medborgarförslag och annat dravel svärjevänerna nu kommer att bombardera oss som verkar i kommunens tjänst med. ”Politik i Falun” kommer att go bananas. Men det får man väl inte säga i det här jävla landet. Någon som förresten vet var Gävle befann sig vid tiden för brottet?

Ledan. Tristessen. Långsamheten.

Fenomenet att ha tråkigt härrör från 1800-talet. Det var först i mitten av det århundradet som övre medelklassen och överheten kunde jaga njutningar eftersom all tid inte enbart handlade om att slita för sin överlevnad. Lord Byron (som jag förövrigt skämtsamt kallar min fullständigt värdelösa byrå) fångade det väl i formuleringen att mänskligheten oavsett när, hur eller var, kan indelas i två kategorier: de uttråkade och de som tråkar ut.

Ledan är alltså något av ett lyxproblem, då som nu, för den som inte ständigt behöver arbeta för sin överlevnad eller har andra basala behov att fundera över. Ledan är en sorts likgiltighet för livet självt.

En förklaring som givits till ledans uppkomst är våra förändrade livsvilkor. En bonde var trots slitsamt och monotont arbete ständigt i rörelse inom bondelivets alla måsten och vedermödor medan våra dagars löneslav inte äger sin egen tid. Den äger arbetsgivaren. Att vara på en viss plats oavsett om där finns något att göra eller ej föder leda.

Genom att via våra arbeten vara bundna till en viss plats är vi inte fysiskt fria. Det gynnar ledan. Just nu, runt om i Sverige, förekommer diskussioner huruvida lärare som har distansundervisning ska genomföra den på sin arbetsplats eller på en plats de själva väljer. Det är inget aprilskämt – det är sant. Beslutet var jag ska vara är inte politiskt. Folhälsomyndigheten rekommenderar och sedan är det upp till varje kommunal förvaltningschef att besluta i frågan.

Hur ska man tänka, vojne, vojne. Själv tänker jag att man tydligen kan vara smittbärare utan att veta om det. Detta faktum borde väl underlätta beslutet?

Filosofin hävdar att ledan uppkommer av att en tom själ avspeglar ett tomt liv. Man kan se känslan av att vara uttråkad som en sorts själens larmsignal att allt inte står rätt till. Vi har tråkigt när livet saknar mål och mening. Sålunda är ledan något bra eftersom den vill styra oss mot ett bättre liv. Ledan uppmanar oss att försöka göra något åt läget och ta oss ur denna känsla.

Tristess handlar alltså om våra krav, eller otillfredställda behov, på tillvaron och faktiskt också om makt. Detta eftersom det ytterst handlar om vad vi gör med vår tid. När tillvaron blir för tryckande reagerar vi. Hur vi reagerar beror historiskt sett var på Maslows behovstrappa vi befinner oss.

Jag ser tecken på att man börjar politisera covid 19 och häpnar. Aprilskämtar du med mig? Är det liberalernas fel? Hej, Digerdöden ringde och ville ha sin syndabockskonspiration tillbaka.

Jag måste, känner jag, ge en bredare publik tillgång till kollega P:s aprilskämt. Det diskuterades under veckan i kollegiet hur man håller rättssäkra prov på distans. P menade sig ha löst problemet:

Bara för att vara extra tydlig: det är alltså ett aprilskämt. Ett mycket roligt sådant om någon frågar mig. Men det är det strängt taget ingen som gör.

Covid 19 är inget aprilskämt. Covid 19 bör inte politiseras. Bockbränningen är/bör vare sig det ena eller det andra – men möjligen hänger det ihop. Nå, när detta elände dragit förbi kommer vi såklart att utvärdera både hur samhället hanterat krisen och vi själva ledan.

För egen del har jag inte ett dugg tråkigt, här hemma. Mitt hem är min borg. Tills jag själv drabbas av virus arbetar jag mer effektivt än på länge. Jag dricker gott kaffe på dagarna, hänger med Vildvittrorna, stödjer det lokala näringslivet efter förmåga, njuter på kvällen något glas vin och läser. Rosor och Afrodite håller mig också på gott humör.

Och så lyssnar jag på Bach, särsklit efter utsändningen från Aktuellt. Kalla mig pretto men det hjälper. Det är nämligen musik som botar ledan och förmedlar framtidshopp. Musiken låter mig känna och tro att det blir bättre. I fantasin åker jag på resor till både när och fjärran. Och så tänker jag, oss emellan sagt, på kyssar. Historiska såväl som framtida. Det är Afrodites fel, förmodar jag. Men det fungerar. Vansinnet avtar sakterliga. Och det är mycket vackert så.

Trevlig helg!

relaterade blogginlägg

Kårebockssafari

mitt aprilskämt 2010

Källor:

Englund: Om tystnadens historia och andra essäer

Bistånd, Historia, Mat och dryck, Mr Hyde/Neanderthalson, Spännande människor

borgmästaren i wuhan

29 mars, 202015 augusti, 2024av adolphson

Det är så många människor som gör viktiga och vettiga insatser i dessa dagar. Anders Tegnell. Personal inom sjukvården. Ja, och så mitt eget kött och blod YB Södermalm som ännu ihärdigt patrullerar Södermalms gator till allmänhetens fromma. Vad jag förstår handlar hans jobb en del om att förhindra smittspridning, nu.

Som alltid funderar jag också över min egen insats. Här sitter jag i mitt lugna hem och undervisar på distans. Nå, går allt än mer överstyr kommer vi alla att på ett eller annat sätt göra en insats. Men jag undrar ändå, vilken är egentligen pedagogens och historikerns roll i det stora hela? Att kallt från distans iaktta?

Nå, nu är jag knappast historiker på det viset, men kanske kan jag bidra till att vissa av Stockholms innevånare, i synnerhet Södermalms med tanke på hur de framstått på senare tid, att känna sig lite gladare.

Statsepidemiolog Anders Tegnel, kanske livmedikus Andreas Sparman eller varför inte borgmästaren i Wuhan?

Det ska villigt erkännas: jag hade svårigheter med att döpa det här blogginlägget men rubriken som den nu står låter ju som en roman av John Le Carré. Coolt så det förslår så den fick det bli.

Relativt sent vågade borgmästaren i den numera världskända kinesiska staden Wuhan, Zhou Xianwang, uppmana stadens invånare att inte resa därifrån och avrådde dessutom utsocknes att besöka staden. Möjligen är det lättare att agera hårt och resolut i en diktatur – när ordern uppifrån väl kommer vill säga.

Ibland kommer aldrig direktiven. Det kan bero på mycket. Ett haveri i en kärnreaktor inträffar inte i arbetarnas paradis Sovjet – vad folk i Chernobyl än påstår. Säga vad man vill om Stalin men tågen gick i tid.

Försök att begränsa smitta geografiskt har mänskligheten ägnat sig åt sedan åtminstone antiken. I Bibeln berättas exempelvis om orena (antagligen sjuka i lepra) som måste bo utanför stadens murar.

Just ordet karantän har vi fått från franskans quarantaine (fyrtio heter quarante på franska) och härrör som mycket annat från Digerdöden och efterföljande pestepidemier. Ordet avser regeln för främmande fartyg att ligga isolerade i fyrtio dagar innan de fick komma in till hamn. Orsaken var att fartyget måste kunna bevisa att ingen pestsmitta fanns ombord.

Sveriges första karantänförordning kom i samband med pestepidemin i Stockholm 1572. Pestutbrottet var ingen lek. Hovet flydde från Stockholm till Kalmar och ämbetsmännen utlokaliserades till andra städer. Johan III utfärdade dessutom ett något nervöst direktiv att ingen fick besöka honom

hwilket wärf och ärende de än haffwa kunna

De kungliga direktiven uppmanade vidare att noga övervaka sjöfarten och avvisa fartyg som kom från pestdrabbade orter, märka hus som drabbats samt utfärda förmaningar till enskilda som insjuknat men också till dem som ännu inte gjort det. Här har kanske Åre och Sälen något att lära, tänker jag.

Många svenskar har på senare tid lärt sig ett nytt ord: statsepidemiolog. En av 1600-talets, ett århundrade då pesten inledningsvis också härjade svårt, svenska motsvarigheter till våra dagars numera rikskände statsepidemiolog Anders Tegnell var Stockholms stadsphysicus tillika drottning Kristinas livsmedicus Andreas Sparman.

Sparman var dåtidens medicinska stjärna och ledde ett försök från statsmakten att mer organiserat bekämpa pest och andra epidemier, vilket bland annat resulterade i boken huru man sigh i pesttilenztidjer förhålla skal.

Innehållet är intressant. Förutom det religiösa som hörde tiden till uppmanas myndigheterna att hålla gatorna rena, förhindra djur att fritt ströva omkring i staden, inte importera gods från smittade orter och i övrigt följa läkares råd. Har pesten redan brutit ut bör man, något som kanske känns trösterikt för stockholmsbaserade fjällresenärer att läsa, omedelbart ge sig av. Kunde man av olika skäl inte det återstod att städa och vädra (om det händelsevis blåste från icke smittade orter, märk väl) ordentligt. Man kunde även elda med äppelskal, svavel, vitriol, malört, rödlök, tobak eller…krut.

Sparman ger även diagnos huruvida den drabbades symptom innebär pest samt föreslår medicinering. Ett tydligt symptom bland många andra är…ångest. Kollektiv som individuell.

Personer som med nödvändighet måste gå ut och träffa andra gör bäst i att mota smittan genom att tugga på citronskal, enbär, angelikarot doppad vinättika eller pensla näsan med enbärsolja eller bärnstensbalsam.

Nu i våra dagar kanske huvudstadens innevånare som sagt känner sig lite kuvade. Men här kommer något till er – i synnerhet till er som bor på Södermalm. Häng med.

Sparman manar visserligen till att iaktta försiktighet vid intagande av mat och dryck – däremot uppmuntrar han till rikligt intagande av livets vatten, aqua vitae. Alltså brännvin. Han avråder å det bestämdaste från att gå ut nykter när pesten härjar. Ett gott vin, ett angenämt samtal och vad vi i dag kallar positivt tänkande är vad han å det varmaste rekommenderar.

Det kan även vara värt att notera att den som bröt mot karantänföreskrifterna straffades hårt. Kölhalning blev exempelvis följden för två skeppare som genom att ignorera karantän ansågs orsakat pestutbrottet 1638. Åre och Sälen…närå. Vi släpper den bollen.

Allt ledarskap, demokratiskt som diktatoriskt, mäts i ljuset av kriser. Exemplen är många på hur ledarskap som ansetts svaga i kristider direkt eller på sikt fallit. Redan nu analyseras regeringens krishantering, trots att krisen inte ens är över.

Chernobyl bidrog i allra högsta grad till Sovjetunionens kollaps, Vietnamkriget till att den inrikespolitiskt skicklige Lyndon B Johnson som sittande president inte ställde upp för omval för en andra mandatperiod. Jag tror han är den ende i sitt slag, därvidlag. Kritiken mot regeringskansliet efter hanteringen av tsunamin 2004 anses ha bidragit till att förtroendet sjönk vilket bidrog till valförlusten och Göran Perssons sorti 2006.

Vi får trots allt kanske inte vara för hårda mot borgmästaren i Wuhan. I Kina tas inga initiativ utanför boxen. Dessutom verkar de i skrivande stund ha viss kontroll på läget – även om de fullt förståeligt går i taket när Trump envisas med att kalla Covid 19 för ”det kinesiska viruset”. Virus bär inte pass.

Här i landet följer vi en lång tradition: det oxenstiernska ämbetsmannaidealet. Denna kod, eller samhällsanda, skapades samtidigt som Sveriges institutioner byggdes upp mitt under brinnande stormaktstid. Mannen bakom framgångarna var kanslern Axel Oxenstierna som införde ett ideal, ett förhållningssätt, hos tjänstemännen.

Tanken var att opolitiska och oberoende tjänstemän, hög som låg, skulle vara och verka inom förvaltningen och genomföra beslut utan egen agenda, vilja eller möjlighet att påverka.

Det går än i dag inte i lika stor utsträckning i Sverige som i många andra länder att påverka tjänstemän med en present eller genom att bjuda på resor eller storstilade middagar. Vi är idag ett av de minst korrupta länderna i världen.

Även om vissa tecken pekar på att detta börjar förändras är det alltså ett arv från Axel Oxenstierna och något som byggt Sverige starkt, hävdar vissa statsvetare och historiker. Därför har Anders Tegnell mycket mer gemensamt med Starman än borgmästare Zhou Xianwang de nästan fyra århundraden som ligger i mellan dem till trots. Tegnell fortsätter på en månghundraårig svensk tradition som tjänat oss väl.

Vi (de flesta iallafall) skrattar nu lite åt Stockholmarna runt om i landet. Humor. Det är en allvarlig sak. Man får skämta om allt i en demokrati. Men bör man?

Med yttrandefrihet följer ansvar. Människan har i alla tider skämtat när nöden stått för dörren. Kriget tar inte slut förrän Göring får plats i Himmlers byxor, som den luttrade tyska folkhumorn aningen galghumoristiskt uttryckte sig 1945. (Den förre var väldigt fet, den senare smal.)

Narren har genom historien haft en viktig funktion och inte sällan fungerat som rådgivare eller informella makthavare. Mycket lustigheter passerar förbi i spåren av Corona. Jag har svårt att inte hänga med.

När begränsningen om 50 personer i grupp påbjöds skojade jag lite med mina gamla vänner i Folkpartiet. Skönt, då klarar ju ni er. Någon blev lite sur.

Hockey-VM är inställt. Tre Coronor får inte spela.

Det var en svensk man från Verona, som hemåt flydde Corona men resan blev kort ty Corona han fått nu sjukvården om honom måna

Ridå.

Jag vill även i sammanhanget passa på att länka till Billy Opels sång om stadsepidemiologen. Här. Dalarna, va. Jag vill också i sammanhanget länka till den smått geniale och i lika delar bisarre Erik Rolfhamre. Här. Norduppland, va.

Nå, med sedvanlig svensk mellanmjölk-mentalitet, lite av vårt historiska arv, en gnutta humor, genom att visa stor uppskattning till dem som förtjänar det, kommer vi säkert igenom också detta.

Så medan jag ännu på avstånd klappar (mina nytvättade) händerna åt min bror och hans kollegor, hjältarna inom sjukvården, alla enskilda initiativ till hjälp, råd och stöd och skämtar lite så förbereder jag mig för att även jag tids nog måste göra något mer än att bara teoretisera, betrakta och kommentera.

Glädje behövs alltid. Liksom trygghet. Så kanske bidrar vi alla, åtminstone de flesta av oss, i våra respektive hörn till helheten. Kämpa Södermalm! Kämpa Stockholm! Kämpa Sverige! Kämpa världen!

Källor

Tallerud: Skräckens tid

Möller: Politiskt ledarskap

Studio ett

Wikipedia

Relaterade blogginlägg:

Stancyk

cancer, Livsåskådning, Personligt, Resor

quo vadis

27 mars, 202023 januari, 2025av adolphson

… är en latinsk term och betyder vart går du? Det är förövrigt också en känd roman som givit upphov till flera filmer. Men jag håller mig kvar i filosofins värld. Vart är jag på väg i här i tillvaron? Vad återstår ännu att göra? Var står jag? Mitt i livet? I slutet av det? Kanske har jag ännu bara levt en tredjedel? Månne är jag odödlig?

Jag har en återkommande dröm. Jag drömmer om att när flickorna blivit stora ska jag flytta till Rom för att bli ett smått alkoholiserat orginal som framlever sina dagar genom att guida rika turister. Jag ser mitt pensionerade jag i halmhatt och skrynklig linnekostym åkandes på vespa bland ruinerna och dra mer eller mindre sanna anekdoter för att efter väl förrättat värv avsluta dagen på en bar i skuggan av Pantheon. På baren är jag en välkänd uppskattad storyteller med kredit och som mot en limoncello (eller två) gärna bjuder på lustiga anekdoter och sånger. De lokala italienska stamgästerna och barägaren nickar och skrattar menade i samförstånd när jag efter att ha sjungit och oförargligt härjat till sist somnat vid bordet. Man tillser att den lustige svensken, som man i övrigt inte vet så mycket om, inte själv kör vespan till sin lilla lägenhet i en bergsby med bländande utsikt över den eviga staden.

…och flickorna då? Ja, se där lusen i satans veck. Det gäller att gå varligt fram, både som barnens pappa och när jag skriver dessa rader. Men frågan är berättigad och jag förstår att den väcks av omtanke. Mina flickor har, vilket är lätt att glömma, varit med under hela sjukdomstiden och ibland under den allmänna villervallan kanske inte alltid fått den omtanke och uppmärksamhet de annars varit vana vid. Tysta har de tålmodigt stått bredvid och bevittnat vår oro, frustration, ilska och sorg. Men också vår kärlek, hopp, framtidstro och livsglädje. De har sett cellgifterna påverka deras mamma, kommit på sin pappa i obevakade ögonblick utan den obekymrade glättighetens rustning. Snabbt har de sett honom torka sina tårar för att spricka upp i ett tillkämpat leende uttrycka något i stil med: Det är ingen fara, jag är bara lite trött. Men de har också sett vår, nåja, hennes, kamp, järnvilja, inställning och varseblivningsförmåga. Vad har allt detta gjort med dem, undrar jag emellanåt, hur har deras kommande liv påverkats. Nå, den som lever får väl se. Life will find a way, som det heter i filmen “Jurassic park”.

Den elfte april 2019 fann inte livet längre någon väg, för då dog Malin. Just den enstaka timme jag inte var på plats hos henne. Jag önskar att jag kunde säga att hon låg i mina armar när hon somnade in. Att jag vakade vid hennes sida precis som när min syster dukade under av samma förhatliga sjukdomshelvete. Men så var det inte. Nej, jag var på språng någonstans. Jag var inte där. Jag hade tills detta slutgiltiga ögonblick bott hos henne på sjukhuset i över en vecka, tillbringat all tid med henne och när jag till sist verkligen behövde göra några ärenden passade hon på att checka ut. Man behöver inte vara särskilt konspiratoriskt lagd för att tänka tanken att hon verkligen passade på. Den som känner henne håller nog med om att det vore väldigt typiskt. Jag bestämmer väl själv när jag kilar över gärdesgården. Jag ringde till sjukhuset för att meddela att jag snart skulle vara där igen när personalen istället berättade att hon lämnat oss.

Det kändes som en försiktig spark i magen. En spark av Bruce Lee i slow motion. Pyspunka. Ögonblicket jag länge fruktat hade infunnit sig i all sin ogästvänlighet. Allt blev plötsligt lugnt och stilla. Från att ständigt varit på språng, med rusande puls på väg, var inget längre bråttom. Manuset hade inte fler sidor. Min planering hade nått slutet. The end. Utan karta i okänt land tog jag mig för några saker. Jag ringde hennes familj. Jag gick håglöst runt i huset. Grät lite. Packade ner några saker, särskilt några av de ytterst fina buteljer hon köpt på vår vinresa föregående höst, sedan åkte jag ner till flickornas skola. Jag inväntade att deras lektioner skulle ta slut för jag inbillade mig att de skulle traumatiseras av att jag stormade in med ett besked de redan visste skulle komma. Och bråttom var ju inget, längre. (Jag fick själv en gång beskedet om min mammas insjuknande och sedermera bortgång på ett hårt och opedagogiskt vis varför detta kändes viktigt.)

Varför är du här pappa? Jaha. De var så tysta och modiga, mina älskade små flickor. Vi åkte till Malin och tog vårt farväl. Vi fick med oss hennes ägodelar. Vi besökte personalen på kvinnokliniken, vilka tagit hand om henne under större delen av sjukdomen, och meddelade att hon lämnat oss eftersom de inte nåtts av informationen. Det kändes, minns jag, mycket viktigt att personligen tacka för all hjälp och vård vi fått. Sedan åkte vi till flickornas mormor och morfar några dagar.

Det var som en tidig höstmorgon när dimman ligger tät, den där dagen. Och i viss mån står jag ännu kvar i den. Jag anar att solen snart ska bryta igenom och skingra dimman. Med den skillnaden att jag inte vet om jag vill det, kanske är jag rädd för vad jag ska upptäcka i solens skarpa avslöjande sken. Medan dimman ännu ligger tät kan jag inte se världen och hoppas och tror därför att den inte heller kan se mig. Lite som ett barn som håller för ögonen och tror att ingen kan se det. Men flickorna är med mig hela tiden, där i höstdimman, och inte sällan pekar de ut färdriktingen. De har varandra, vi har varandra. De tröstar ibland och behöver ofta själva tröst. Om det är något jag kan säga om hur allt detta påverkat dem så är det att de har kommit varandra nära. Vi har kommit varandra nära. Och det, om något, måste vara något gott. De är ännu modiga och tar det bra. Livet har sin gilla gång. Ett steg framför det andra. Kanske är Dotter 2 den av oss som klarar allt bäst just nu när cirkeln börjar slutas. Hon är som något av en pansarvagn som forcerar terrängen oavsett vilka hinder livet lägger i hennes väg. Hon gör det med integritet, nyfikenhet, fantasi, glädje, sång och musik.

Man måste låta sin inre tönt lysa igenom. Du är bra på det, pappa, och jag med!

Men ändå. Jag kan inte riktigt frigöra mig från känslan av att tycka så oerhört synd om dem. Men vad gagnar egentligen sådant? Nej, förälder är man i varje medgång och motgång. Jag är deras pappa, i dimma som skolsken. Det är något fantastiskt och något att ta vara på här och nu. Inte sen, när allt kanske känns lite bättre.

Nej. Här. Nu.

Så vi pratar på om kroppsideal, mens, corona och det obestridliga faktum att om tar man sig igenom högstadiet så klarar man allt. Nej, inte går det att ducka för ansvaret, inte. Jag tackar istället för att de kommer till mig med stort som smått, att vi trots allt har möjligheten att skratta, gråta och gräla tillsammans.

Drömmen att dra mig tillbaka som något av ett rödnäst original, som i skrynklig linnekostym framlever sina åldrade dagar med att guida rika amerikaner i Rom, låter ännu vänta på sig. Filosofin lär oss att drömmar inte bör gå i uppfyllelse, vi måste alltid ha något att drömma om, suckta efter, se fram emot. Jag lever i alla händelser en annan dröm nu. Det är inte alltid lätt, men icke desto mindre underbart. Pappa till mina flickor. Jösses, vilken grej att få uppleva. Rom ligger där hon legat sedan år 753 före vår tideräkning.

Sen är sen, då är då, nu är nu och aldrig ska man aldrig säga. Jag har ingen aning om vart jag går, den som lever får som sagt se.

Relaterade blogginlägg

Den lille mand med den röde näse

Bistånd, Demokrati och samhälle, Historia, Livsåskådning, Resor, Skola

Pandemi

20 mars, 202020 mars, 2020av adolphson

Ordet kommer från grekiskans hela folket och avser en världsomspännande epidemi. Sådana är kända sedan åtminstone antiken men det arkeologiska materialet är magert eftersom virus i allmänhet inte lämnar spår på skelett.

Det kan i dessa tider vara värt att påminna sig om tidigare pandemier. I slutet av första världskriget var många övertygade om att Digerdöden återkommit. Så fruktansvärd var den, Spanska sjukan. Människor dog i miljontal efter att varit sjuka i bara några dagar. I skrivande stund är cirka 200 000 sjuka och 10 000 avlidna i Corona.

Visserligen var Spanskan oerhört smittsam men ingen pest. Nej, sjukdomen var ”bara” världens värsta influensaepidemi. Hittills. Plötsligt dök den upp i spåren av första världskriget och anlände olämpligt nog till en redan försvagad mänsklighet.

Åren 1918-1920 skördade sjukdomen massor av offer i planetens alla hörn. Ännu lever människor med minnen från den tiden.

Bara det andra världskriget har under seklerna sedan Digerdöden skördat fler offer än Spanska sjukan. 25 miljoner människor gick under, 40 000 i Sverige. Det är lika många som i dog i Digerdöden har det antagits.

Far köper av princip inte kläder på loppis då han är rädd för att TBC-smittan ska dölja sig i kläderna – men Corona har han en mer pragmatisk syn på. Jag har den senaste tiden jagat honom över hela stan från den ena – för honom ur smittosynpunkt olämpliga platsen – till den andra. Far och jag är på något sätt som världen i miniatyr.

Nog är det lite paradoxalt. Pandemier har skördat fler offer än krig. Civilisationer, befolkningskoncentrationer, uppfinner mediciner som botar samtidigt som de allt sedan de första högkulturerna även utgör förutsättningen för pandemier. Närhet, kommunikationer, djur och hygien är nycklarna. Krig förstör förvisso civilisationer och så börjar det om. Ett slags evigt kretslopp, måhända.

Men utveckling har alltså skett i spåren av allt detta elände – i Bibeln symboliskt (får man anta) tolkat när Jesus uppväcker Lasarus från döden. Berättelsen i Johannesevangeliet har gett upphov till namnet och företeelsen Lasarett. Även om berättelsen får betraktas som ett mer än osedvanligt lyckat exempel på intensivvård så nämns inte just det ordet i berättelsen. Det är nämligen ett modernt ord.

Ehuru ordet för dagen. Hur många platser har vi, måste vi välja vem som ska få vård, undrar vi oroligt.

Även om tanken att alla människor förtjänar så god vård som möjligt också är ett modernt fenomen får man nog förmoda att Jesus – som vi känner honom genom Bibeln – hade hållit med.

Sankt Göran, som vi kallar honom i Sverige, är en katolsk martyr tillika en av de fjorton nödhjälparna. Han har alltid åkallats vid fara, feber eller ogynnsam väderlek för att ingjuta styrka, mod och tapperhet. Nu behöver vi honom alla: Greta, Donald, Vladimir, Xi och Jair.

Nu undervisar Falu gymnasium, liksom många andra gymnasier och universitet runt om i landet, på distans. Inga problem, det finns gott om digitala möjligheter. Jag själv har sedan flera år en Youtube-kanal (även om flickorna tittar misstänksamt på mig när jag hävdar att jag bytt jobb och blivit influencer: hallå! om man jobbar via tuben på grund av influensa: vad annat kan man kalla sig?!) att damma av.

Nej, för min och mina elevers del är det inga problem. Samhället har just nu större utmaningar än så. Det löser sig på ett eller annat sätt för eleverna. Men jag funderar över hur detta kommer att påverka världen på sikt.

Tänk om vi upptäcker att vi under normala förhållanden gör en faslig massa saker vi egentligen inte behöver?

Exempel?

Tänk om vi upptäcker att mödan de nationella proven innebär inte står i paritet med resultatet? Kanske behövs de inte ens? Tänk om vi på andra sidan tunneln finner oss ett steg närmare utbildningens och digitaliseringens innersta väsen?

Tänk om vi på grund härav slutar resa till Thailand lika ohämmat som tidigare och om vi inte löser klimatproblemen därmed så åtminstone får lite hjälp på traven mot en ny hållbar värld. Och förövrigt: väl utvecklade kommunikationer är som sagt en viktig förutsättning för smittspridning.

Men priset är för högt för dessa möjliga insikter. Ingen ska behöva förlora livet eller jobbet. Nu är tid att hjälpa varann. Här som där.

Nå, går det tillräckligt långt ska ni få se. Då jagas syndabockar. Då sprids rykten. Då bunkrar vi. Det har redan börjat. Det krävs ett stabilt samhälle för köbildning. Eller som Tallerud (nedan) uttrycker saken i en beskrivning av Digerdöden:

Så stor var fasan för sjukdomen att ingen längre tog hänsyn till medmänniskan. Bror flydde bror, hustru från man och föräldrar från barn

Historieprofessorn Dick Harrisson säger att vi inte kommer att minnas Corona på grund av antalet döda utan på grund av hur samhället agerade. Stängde ner allt.

Den ekonomiska kris som följer härav kan sätta fart på den redan tilltagande nationalismen. Historien varnar: ingen Hitler utan den stora depressionen.

Pandemi betyder hela folket. Låt oss skapa en pandemi av kärlek. Vi måste ta hand om varandra nu. Hela folket.

Källor:

Wikipedia

Tallerud: Skräckens tid, Farsoternas kulturhistoria

Bistånd, Demokrati och samhälle, Historia, Politik

visgoterna och aristrides

13 mars, 20207 oktober, 2021av adolphson

Varning! Den här texten innehåller spår av politiskt budskap. De åsikter som återges är just åsikter och de är författarens egna. Dessa åsikter är grundade i principer – passar de inte har jag andra, som Groucho Marx sa.

Det finns saker att lära av historien. Detta är inte bara en klyscha, det är faktiskt sant. Något som inte är sant är att historien återupprepar sig. Men det finns likheter och därav går det alltså att lära sig.

Jag har återkommande intresserat mig för historiska personer som gjort bestående insatser. Intressant är hur någras godhet, men också andras ondska, manifesterats genom inställning, organisation och dokument.

Det svenska passet, i dagens Sverige liksom i andra världskrigets Budapest utfärdat av Raoul Wallenberg, eller arbetstillstånd hos Oscar Schindler är exempel på handlingar som inneburit rättigheter och därmed skillnaden mellan liv och död.

Ett annat exempel. När Frankrike 1940 invaderades av Tyskland försökte många judar fly. För att kunna fly söderut behövdes dokument, visum, från Spanien eller Portugal. Det portugisiska konsulatet i Bordeaux belägrades därför av desperata människor som försökte få sitt exemplar av det livräddande dokumentet.

Den portugisiska regeringen förbjöd att sådana skulle utfärdas men den tjänstgörande konsuln Aristrides de Sousa Mendes gjorde som Wallenberg: han trotsade förbudet.

När de nazistiska trupperna närmade sig arbetade han och personalen i tio dagar dygnet runt med att utfärda och stämpla visum. Mendes hann utfärda tusentals innan han kollapsade av utmattning.

Han avskedades visserligen för detta tilltag men de dokument han utfärdat respekterades av alla myndigheter och nästan 30 000 människor undkom därmed Förintelsen. Det är den största räddningsoperation under kriget som kan tillskrivas en enskild person.

Hunnerna var ett aggressivt krigarfolk från Asien. Detta folk krigade sig under 300-talet västerut och nådde till sist Europas yttre gränser. I Ukraina attackerade man ett annat folk, Goterna, som flydde vidare västerut och år 376 desperata stod vid Donau som utgjorde Romarrikets gräns.

Imperiet var vid den här tiden på dekis och delades förövrigt år 395 där den östra rikshalvan blev den dominerande.

Goterna ville för att undkomma död och nöd söka asyl på på romersk jord – något som inget folk med egen ledare normalt beviljades. Men Goterna beviljades detta, möjligen med baktanken att de skulle utgöra en buffertzon vid imperiets gräns.

Vi känner till den romerska evakueringen av Goterna över Donau genom den romerske historikern Ammianus Marcellinus som återger händelsen i verket ” Res Gstae”.

En samtida romare beskriver scenen vid Donaus gräns:

En stor mängd människor…står på den motsatta stranden…de sträcker ut sina armar i gråt pch klagosång, medan de ber om lov att få fara över.

Evakueringen gick alltså illa. Flyktingmottagandet var dåligt förberett och de romerska soldaterna inte tränade för uppgiften. Goterna evakuerades över den strida floden i små farkoster och i oro över att hunnerna skulle hinna upp dem började de göra egna flytetyg. Många försökte också simma med resultat att många människor dukade under.

Läget blev desperat. Lik flöt omkring, vettskrämda folkmassor trängdes i panik för att komma åt de båtar som fanns att tillgå. Båtar krockade, människor föll i vattnet, skrik och bråk i nattmörkret.

Väl över på andra sidan samlades tusentals människor utan ägodelar i provisoriska läger utan mat, avlopp eller färskt vatten. Snart blev villkoren vidriga. Liken gav upphov till en fruktansvärd stank, sjukdomar utbröt.

Snart började de närboende klaga. Den utlovade hjälpen från romerska myndigheter uteblev vilket medförde svält och ytterligare nöd. Och som alltid i spåren därav: stölder och plundringar och den svarta marknaden.

Nöden tvingade desperata föräldrar att sälja sina egna barn som slavar (vilket var lika otänkbart då som nu). Ett barn byttes bort mot en hund – för att ge övriga i familjen något att äta.

År 377 var läget bortom kontroll och romarna ville flytta lägret. För att lyckas lättare försökte man lönnmörda den gotiske ledaren.

Lönnmordet misslyckades och Rom fick istället ett uppror på halsen. Snart anslöt sig fler folk som också vågat sig över gränsen och flyktingkrisen övergick till ett regelrätt krig.

För att göra en lång historia kort: trettio år senare plundrade visgoterna Rom och en ny historisk epok började: Folkvandringstiden.

Det borde finnas något att lära sig här. Upplever vi idag Folkvandringstiden 2.0? Ska vi inte ta tillvara människors kompetens istället för att avvisa dem till lidande och död? Plundrar de månne snart Rom varvid EU kollapsar?

SD må applådera därvidlag – men man bör vara försiktig med sina önskningar. De kan nämligen gå i uppfyllelse, men kanske inte helt på det sätt som det var tänkt.

Jag skojade när jag citerade Groucho Marx. Jag har inga andra principer än de jag faktiskt har. Låt oss inte frukta, missunna eller hata. Låt oss inte göra (om) historiska misstag.

Låt oss istället älska.

Källor:

Varberg Människan har alltid vandrat

NE.se

Wikipedia

sousamendesfondation.org

relaterade blogginlägg

svarta nejlikan

Folke Bernadotte

Raoul Nordling

Bistånd, Demokrati och samhälle, Foto, Historia, Livsåskådning, Mr Hyde/Neanderthalson, Okategoriserade, Skola

bild 67 – min sanning

6 mars, 202015 augusti, 2024av adolphson

Ännu en vecka. Alla dessa dagar.

Jag har under denna passerade och för övrigt aldrig återkommande vecka slagit armen ur led, läxat upp det lokala Vänsterpartiet, välkomnat en schweizare till mitt hem, deltagit i fullmäktige och sjungit i kör.

Vad är sanning? Är Sverige fullt? Är Jimmie full? Vad vet vi egentligen? En sak som åtminstone jag vet är att vi äntligen ankommit upplysningen och den industriella revolutionen i mina kurser.

Det är ändå rätt märkligt att det moderna vetenskapliga genombrottet skedde i Europa.

Under 15- och 1600-talen var vår kontinent fullproppad av religiösa fanatiker och knappast platsen för vetenskaplig utveckling och tolerans. Det var ett Europa som möjligen passat Jimmie bättre än dagens – här förvisades judar och muslimer, kättar- och häxbålen flammade höga och religionskrigen stod som spön i backen.

Ville man dåförtiden finna ett multikulturellt och tolerant samhälle fick man snällt bege sig till Kairo eller Istanbul där sunnimuslimer, shiiter, ortodoxt kristna, katoliker, armenier, kopter, judar och faktiskt en och annan hindu relativt fredligt levde sida vid sida.

Även om problem förekom var detta ett intellektuellt paradis jämfört med Europa. I London slog man vid samma tid ihjäl katoliker, i Paris protestanter. Judarna var sedan länge bortjagade och ingen människa skulle någonsin komma på tanken att släppa en muslim över gränsen.

Ändå var det i Europa upplysningen och den vetenskapliga revolutionen började, inte i Kairo.

Men det är kanske inte så konstigt. Religion och vetenskap syftar båda till att bringa makt och struktur in till människors liv och ibland kan dessa två sammanfalla och bland inte.

Detta får mig hursomhelst att tro att det vansinne som just nu tycks drabba vissa delar av befolkningen – vilket i sin tur får vissa som aspirerar på makt att på bild posera i jaktkläder med budskapet att stänga gränsen, eller etter värre: åka till härdar för mänskligt lidande med budskapet att i Sverige är medlidandet slut – snart dragit vidare till historiens gödselstack.

Just ja – vi arbetar ju också med satir och humor i mina kurser.

Men lämnar vi satiren därhän: skämmes ta mig fan.

Men i skolan trummar vi alltså på. I skolan kan vi exempelvis låta Tolkien möta Churchill:

What can men do against such reckless hate?

Even though large tracts of Europe and many old and famous States have fallen or may fall into the grip of the Gestapo and all the odious apparatus of Nazi rule, we shall not flag or fail. We shall go on to the end. We shall fight in France, we shall fight on the seas and oceans, we shall fight with growing confidence and growing strength in the air, we shall defend our island, whatever the cost may be. We shall fight on the beaches, we shall fight on the landing grounds, we shall fight in the fields and in the streets, we shall fight in the hills; we shall never surrender, and if, which I do not for a moment believe, this island or a large part of it were subjugated and starving, then our Empire beyond the seas, armed and guarded by the British Fleet, would carry on the struggle, until, in God’s good time, the New World, with all its power and might, steps forth to the rescue and the liberation of the old.

Det viktigaste en lärare, eller strängt taget vem som helst, kan göra om hen strävar efter att väcka intresse hos sina elever eller sina åhörare är att berätta en personlig historia på ett sådant sätt som eleverna, eller åhörarna, vill höra fortsättningen på.

Jag, om jag får säga det själv, lyckas ofta med det i min blygsamma lilla värld. Så gjorde också Tolkien liksom Churchill och så gör även Jimmie.

Sanningen ligger måhända i betraktarens öga. Vad som får en politisk ledare att åka till katastrofens rand och håna nödlidande är obegripligt på så många plan att jag inte vet hur jag ska analysera det.

Medan Jimmie motar flyktingar i Turkiet motionerar lokala SD om att höja åkanterna i Falun för att undvika framtida översvämningar. Trots att vetenskapen förser dem i formation att detta inte är rätta sättet att lösa problemet framhärdar de inför öppen ridå i sin okunskap.

Måhända har vi därmed funnit partiets essens? Stäng gränsen, höj åkanten. Framhärda i okunskap.

Skillnaden mellan Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna är hursomhelst att de förra faktiskt, om än med viss möda, går att läxa upp.

Arm ur led? Ur led är tiden. Jag saknar en fjälled. Här kommer istället ett random akademiskt skämt:

Tur att man inte doktorerar för på promotionen i Uppsala (heter det inte promoveringen?!) säger de alltid accepte Corona.

Men. Det är som Churchill lär oss: vi får inte ge upp. Här följer en teaser för nästa veckas lektion om upplysning och vetenskaplig revolution.

Don’t miss.

Eller som Dotter 2 brukar säga: det är en oändlig tur att du inte är mattelärare pappa.

Alla på bilden (utom over headen) har givit sitt tillstånd att förekomma på den

Ännu en vecka. Alla dessa dagar.

Trevlig helg!

Källor:

Harari: Homo Deus

Nyberg (red) Winston Churchill de 200 bästa citaten

Wikipedia