Författare: adolphson

cancer, Film och TV, Foto, Historia, Jämställdhet, Personligt

bild 76 – hypatia, poppea och den gudomliga

av adolphson

Idag skulle vi firat 20-årig bröllopsdag, Malin och jag. Porslinsbröllop. Istället firar jag den med min frånskilde bror som har (hade) samma bröllopsdag. Det är allt lite tragikomiskt.

Inramningen i Monteverdis opera Poppeas kröning är en strid mellan dygdens, lyckans och kärlekens gudinnor över vem av dem som har den största makten över människan. Se där något att grunna över.

Gasljus är en film från 1944 med Ingrid Bergman i en av huvudrollerna. Hon belönades med en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll för insatsen.

Filmen handlar om ett gift par där mannen långsamt försöker manipulera kvinnan att tro att hon är galen. Han försöker uppnå detta genom att få henne tvivla på sin övertygelse om vad som är verkligt. Han flyttar på saker, ställer om gasljusets styrka, med mera, och målet är få henne att tvivla på allt, till och med sina sinnen.

Fenomenet har nått vetenskapen och med Gaslightnining avses när populister försöker vinna inflytande genom att få människor ifrågasätta fakta, sanningen. Därför ljuger de mot bättre vetande. Så jobbade Hitler, Stalin och så jobbar (avstår från att namnge). Ibland har också jag funderat. Stod inte lampan därborta tidigare? Pratade jag inte med henne senast igår? Knarrar det i trappan? Håller jag på att långsamt bli galen?

Jag har alltid levt omgiven av starka kvinnor. Det har påverkat mig och jag har beundrat dem eftersom de ofta fått kämpa hårdare än män för att åstadkomma och uppnå saker. Kanske är detta en anledning till att jag reagerar så starkt på sexism, kvinnofridsbrott eller när jämställdheten är skev (alltså ständigt).

En återkommande uppgift jag ger mina elever är att lära känna Hypatia av Alexandria, en filosof och matematiker som levde ungefär 370-415 e.v.t. Hon är lite som Sokrates då det som är känt om henne mestadels är återgivet av andra. Inget hon själv skrev finns bevarat. Myt och vittnesmål har blandats genom århundradena.

Alexandria var på 300-talet en intellektuell smältdegel, bärare av den hellenistiska kulturen efter att Grekland gått under och ett Rom på dekis. I Alexandria fanns biblioteken, föregångarna till våra dagars universitet, där fanns den spirande kristendomen, islam och judendom allt i en salig hellenistisk röra.

I Alexandria och Aten verkade Hypatia som lärare i matematik och filosofi och ”den kvinnliga filosofen” var mycket uppskattad. Hon älskade att diskutera och använde sig (likt Sokrates) av förnuftets betydelse i argumentationen. Från det monoteistiska perspektivet var hon att betrakta som hedning. Hon var dock inte enbart filosof och matematiker utan även verksam inom astronomin och fysiken.

Det är som sagt svårt att veta vad som är sant och vad som är myt i berättelserna om hennes liv. Det berättas att hon växte upp i en synnerligen gynnsam akademisk miljö som dotter till en grekisk matematiker inne på biblioteksområdet i Alexandria där både far och dotter sedermera verkade. Hypatia beskrivs som en mycket skicklig föreläsare (alltså var hon även retoriskt kunnig) och som en stor skönhet. Genom sin berömmelse drogs hon snart in i storpolitiken.

En av maktspelarna, Oregenes, ville göra sig populär för att ta makten och hans strategi var att gifta sig med den berömda Hypatia. Men hon avslog frieriet då hon ville ägna sitt liv åt vetenskapen. Oregenes gav sig dock inte och till sist gav Hypatia efter mot löfte om skydd för den hellenistiska (grekiska) kulturen i konkurrensen med de tidigare nämnda religionerna.

Det blev inte mycket av det löftet och Hypatia såg sig därför som ovärdig sin position vid akademin och sökte avsked. I den inhemska maktkampen utpekades hon dessutom som syndabock. Det slutade brutalt. En dag hejdades hennes ekipage av en kyrkans representant. Denne drog med våld henne ut ur vagnen varvid hon överfölls av en folkmassa. Det sägs att man skar köttet från hennes ben med porslinskärvor (porslin igen, vilket obehagligt sammanträffande) och att hon därefter, man gick uppenbarligen grundligt tillväga, brändes till döds.

Det brutala mordet tystades ner och de som ställdes till svars mutade sig ur anklagelserna. Hennes tragiska öde och stora begåvning har dock givit genklang i historien. Exempelvis var en av de giganter vars axlar Newton sa sig stå på Hypatias.

Galenskap eller ej: man ska inte slarva med orden. Det är för min del sorg det handlar om och under sådan kan man ibland tvivla på mycket hos sig själv. Nyckeln är att träffa nya människor, att komma ur bubblan, att präglas av så många perspektiv det bara går. Det finns ingen konspiration – ljusets styrka är intakt. Hon dog och lämnade mig försiktigt med en önskan att jag skulle fortsätta att älska.

Ja, jag vet, det är Greta G som är den gudomliga. Men för mig är alla starka kvinnor i det här blogginlägget gudomliga – både de som nämns och de som inte gör det. Starka kvinnor är i mina ögon så oändligt mycket mer mänskliga än starka män. För, vad är egentligen styrka? Jag vet inte så noga men om jag får tycka något som saken säger jag följande.

Styrka är att vara nyfiken på allt och alla. Styrka är att vara generös med sina tillgångar: sinnliga, andliga och materiella. Styrka är att vara empatisk och styrka är att kunna älska.

Detta kan alla, kvinnor som män. Men kvinnorna, vill jag påstå, leder.

Jag skulle ha firat 20-årig bröllopsdag idag, men så blev det alltså inte. Istället slutade det brutalt. Jag tänker ändå att mer än två decennier tillsammans med en mycket stark, egensinnig och vacker kvinna onekligen sätter sina spår.

Det är bra (o)lustigt, ändå. Förr, när allt var som det skulle, hade jag visst sjå att hålla reda på alla bemärkelsedagar av olika slag. Nu sitter de i mig som vore de inbrända av glödgat järn.

Men samtidigt kan jag trots allt inte hävda, precis som Monteverdi, annat än att kärlekens gudinna i alla lägen segrar. Jag vill gärna tro att också Hypatia håller med mig där. Med risk att spoila en film från 1944: Ingrid blir inte galen i Gasljus.

Tvekar du inför mitt påstående därför att världen är grym? Lyssna på den fantastiska arian och övertygas. Själv är jag säker: jag kommer att älska igen. Jag gör det strängt taget redan. Eller som librettot lyder översatt till engelska:


I gaze at you
I tighten closer to you
I delight in you
I am bound to you
I no longer suffer
I no longer die
Oh my life, Oh my treasure.
I am yours
You are mine
My hope, say it, say,
The idol of mine, Yes, my love,
You are mine, tell me so
The idol of mine,
Yes, my love,
Yes, my heart, my life, yes.
I gaze at you
I tighten closer to you
I delight in you
I am bound to you
I no longer suffer
I no longer die
Oh my life, Oh my treasure.

Foto: Mina Adolphson

Jag hoppade över den automatiska stenfabriken begravningsbyrån erbjöd och vände mig istället till min vän stenhuggaren Annika på Inscriptorum. Nu är stenen klar och på plats. Jag tänker att det är dags att sätta någon sorts punkt, därmed.

Jag är inte galen. Mitt förnuft och känsloliv säger mig att jag sörjer en stark kvinna, min bästa vän, en människa som varje dag i 24 år funnits i mitt huvud. Nu har hon sin plats.

Så jag firar bröllopsdag med min bror, igen. Det är inte så illa. Måhända blir det en vana?

Foto: Annika Pettersson

Källor:

Margaretabjorndahl.se

Wikipedia

Filosofilexikonet

Monteverdi: Poppeas kröning

relaterade blogginlägg;

19-årig bröllopsdag

Bild 19: 20 år

Falun/Dalarna, Historia

falun 1743 – del 8

av adolphson

Cornettens Anders Hansson. En informell ledare och personlighet på Elsborg i mitten av 1700-talet. Jag vet inte mer om honom än att han var mycket aktiv under upproret i Falun 1743. Han stormade en byggnad och ville ge vissa ämbetsmän i gruvan en rejäl omgång stryk.

Markscheider var en sorts gruvmätare som fanns vid Sala silvergruva och Stora Kopparberget. Liksom bergmästaren (men under denne i rang) en statlig tjänsteman.

Geschworner (edsvuren) var till 1855 en statlig tjänsteman som övervakade att gruvarbetet bedrevs på rätt bergsmansvis. Denne var bergmästarens närmaste man och ställföreträdare. På vissa håll kallades befattningen senare gruvingenjör.

Så skulle ordning och reda skipas.

Den 4:e oktober 1743 inleder bergsfiskal Hjärne med kungligt bifall rättegångarna mot 79 stycken gruvdrängar och vaktare vid Falu koppargruva. Efter fullbordade förhandlingar skulle rättens protokoll insändas till kungen och bergskollegiet för granskning.

Vaktaren Hans Albrektsson berättar i förhör att bergmästaren på köpgörningen den 7:e juni (eller möjligen 8:e) varnat gruvdrängarna för att beblanda sig med den annalkande upprorshären.

Alla närvarande ska enligt Albrektsson ha lovat detta men man framförde också klagomål över sin låga lön. Detta anses bero på att marksheindern Eric Ericsson inte hade inspekterat deras arbete på länge.

Bergmästaren ska ha lovat att undersöka saken. Albrektsson berättade vidare att han den 6:e juni fick en lönesedel för vilken han kunde hämta varor på magasinet. Med sig dit tog han sin vaktarkollega Anton Antonsson.

Men när de försökte hämta ut varorna så vägrades de detta. De gick då till bergmästaren för att klaga och han gav dem rätt att istället få ersättning i kontanter. Personalen, “magasinstjänstemannens betjänt” har i förhör emellertid en annan version av det hela.

Denne vittnar om Antonssons och Albrektssons uppförande när de ville handla för sin värdesedel. Det första de sa var att de krävde pengar eftersom de tänkte följa med upprorshären till Stockholm. Kassan var dock tom och betjänten kunde förövrigt inte bevilja någonting alls utan förmannens (magasinstjänstemannens) order.

Därmed var (den hetsiga) ordväxlingen igång. Det slutade med att bergmästaren gav av egna medel sedan de två drängarna sagt att (hotat med) utmarschen med upprorshären var oundviklig. Detta säger mycket om det upphetsade läget.

När han pressas av domstolen erkänner dock Albrektsson att de begärt varorna och pengarna i upprorets namn medan Antonsson fortsätter neka och menar att han verkligen trodde att han skulle tvingas ansluta sig till upproret då ryktena i staden talade för det.

Men i de senare diskussionerna utanför magasinet sa alla gruvdrängarna att de enbart ville följa med till Stockholm om bergsmännen gjorde så. Därför anses Antonsson inte trovärdig.

Albrektsson hade beslagits med att i sin ägo ha en kopia av den skrift som bergmästaren vid magasinet tvingades utfärda men hävdar inför rätten att han fått den långt efter “bullret”. Han erkänner dock att han visste att gruvdrängarna skulle till magasinet den 9:e juni och vidare att han, Antonsson och en viss Lars Björk samma dag gått till rådman Ersson.

De hann upp Ersson precis när denne var på väg till magasinet och höll kvar honom. De var arga, missnöjda med köpgörningen, men var inte arga på Ersson – det är marksheidern och en bergsman Solberg man var missnöjda med.

Antonsson hävdar inför rätten att Ersson inte uppmanat dem att be sig till magasinet (för att delta i oroligheterna där) och de hade å sin sida heller inte frågat honom om detta. Antonsson påstår att skälet till att han begav sig till magasinet var att rådman Erssons hustru bett honom då hon var orolig eftersom hon hört att hennes make var illa ute där.

När han väl kom dit var händelserna redan avslutade och gruvdrängarna på väg hem. Antonsson kunde inte hitta rådmannen och vad som hänt på platsen tidigare hade han ingen del i.

Nästa åtalade var en av de ledande gruvdrängarna under oroligheterna, Cornettens Anders Hansson. Han var närvarande vid mötet där bergmästaren och geshwornern delgav gruvdrängarna sina uppmaningar och säger att han tog illa vid sig av framförallt vad den senare sade.

Anders menar i förhör att så fort man fick reda på att stadens och gruvans ledning skulle samlas för överläggningar i magasinet den 9:e juni kom man överens om att bege sig dit.

Anklagelserna är allvarliga, Anders hörde till de mest högljudda och var den som stod absolut närmast magasinets farstubro den aktuella dagen.

Inga överläggningar ägde rum med upprorshären utan Anders menar att gruvdrängarna samlades spontant vid magasinet “lika som de blifwit blåste tillhopa”.

Han säger till rätten att han bara hört klagomål riktas mot marsheindern för orättvisor vid köpgörningen men påstår att han sedan gruvdrängarna fått sina krav garanterade i skrift gått hem och menar att de flesta andra också gjorde så.

Anders gick dock längre än övriga då han tagit borgmästaren i handen (eller armen) när han letade efter gechwornern mot vilken han verkar hysa ett oförsonligt hat. Detta, att bära hand på någon från ett högre stånd, var ett mycket allvarligt brott i samtidens ögon.

Han fann Magasinet tomt, Geschwornern hade flytt till Ornäs varifrån Anders några dagar senare övertalas till att följa med och hämta hem honom (vilket kan tyckas märkligt men möjligen tyder på Cornettens Anders Hanssons informella ledarskap).

Han erkänner för rätten att han varit med och föreslagit ett stormöte för gruvdrängarna, att han varit med vid magasinet den 9:e juni och där krävt att geschwornern skulle utlämnas. Han erkänner även att han tagit sig in i byggnaden och letat efter men inte, som han säger, i någon ond avsikt.

Cornettens Anders Hansson. Förmodligen är jag mer intresserad av honom än han varit av mig om sakernas tillstånd vore omvända. Jag hade dessutom möjligen fått mig en omgång om vi träffats i verkligheten. Men om det går inget att säga eftersom det är kontrafaktisk historieskrivning.

Jag ska hursomhelst besöka arkivcentrum och se vad mer jag kan få reda på om honom. Han intresserar mig.

I nästa del fortsätter förhören.

Här inne, någonstans, finns Anders. Bild: arkivcentrumdalarna.se

relaterade blogginlägg

Falun 1743 – del 7

cancer, Historia, Jämställdhet, Personligt

hallonflickan (Lascia ch’io pianga)

av adolphson

Hon älskade hallon.

Snart nog börjar minnet spela en små spratt. Man minns gärna det härliga, det underbara. Vi människor söker generellt information som bekräftar våra åsikter. Faktum är att vi hade det precis lika jävligt som alla andra i normala relationer, vårt liv var varken bättre eller sämre därvidlag. Men det är inte den bilden som gamla album och sociala mediers minnen frambringar. Tiden går och det underbara består, liksom det obestridliga och vedervärdiga faktum att hon är död. Men vem mer än jag kan säga hur det egentligen var?

Det är inte lätt att sticka ut, att gå emot normen eller gruppen. Vi människor har också ett behov att få våra åsikter bekräftade och vi bekräftar gärna andra inom gruppen. Detta kallas på vetenskapens språk gruppbias och populärvetenskapligt för ja-sägare. Sådant kan leda till förfärliga saker.

Lisbeth Palme var övertygad om att Christer var mördaren men som det visade sig var hon relativt snart inte längre att betrakta som pålitligt vittne. Minnet spökar med oss. Kennedys grisbukt är ett välkänt exempel på hur illa det kan gå om det bara finns finns ja-sägare bland rådgivarna.

1943 grävdes det efter torv på Rogestorps mosse i Falköpingstrakten. Under kriget var det svårt att få tag på kol och koks till bränsle och torv var en bra ersättning. En dag upptäcktes skelettdelar i mossen. Det hela polisanmäldes men snart stod det klart att det måste röra sig om ett mycket gammalt skelett. Fyndet sändes till Historiska museet i Stockholm. Kvarlevorna visade inga spår av våld och inte heller hittade man runt omkring något föremål som kunde tolkas som ett mordvapen. Men andra fynd gjordes. Exempelvis fanns, på den plats där magen varit, rester av hallon. Personen hade strax före döden tydligen ätit sådana. Eftersom man också kunde fastställa att det var kvarlevor från en ung kvinna var namnet givet. Hallonflickan var född.

(Eller född och född, det är väl som med Columbus, Amerika och dess invånare som ju faktiskt existerade innan den vite manlige europén upptäckte dem, låt vara med andra namn.)

Det är mycket vi vet om Hallonflickan. Hon levde och dog för fem tusen år sedan, vi vet på ett ungefär hur miljön och växtligheten såg ut på fyndplatsen och faktiskt, tack vare en rekonstruktion, hur hon såg ut. Samtidigt är det mer vi inte vet om henne.Vem var hon? Hur dog hon? Varför hamnade hon vid dödstillfället i slutet av stenåldern på botten av en drygt meterdjup sjö? Hennes skelett är inte komplett men det som finns kvar är mycket välbevarat trots den höga åldern. Man har kunnat fastslå att hon vid sitt frånfälle var runt tjugo år och 144 cm lång (vilket även för den tiden var under medellängd). Skelettets läge är förbryllande (mer om det strax) då kroppen legat på magen och med benen böjda vid knäna med fötterna mot skinkorna.

Det finns som sagt inga spår efter våld, skador eller sjukdomar men två saker har givit upphov till diskussion. Dels att hennes fötter varit uppbundna mot ryggslutet och dels fyndet av hallonkärnor i magen. Man är tämligen säker på att det inte rör sig om en olycka utan att andra människor varit inblandade i hennes död. Det kan röra sig om ett människooffer eller en avrättning. Men vi vet inte och frågorna hopar sig. Vad var det egentligen som hände när Hallonflickan hamnade på den grunda sjöbottnen? Blev hon dränkt eller var hon redan död? Varför ligger hon på magen?

Erfarenheter från brottsmedicin kan ge viss vägledning. En död kropp i vatten sjunker först. Efter ett tag bildas gaser vilket får kroppen att flyta upp till ytan med magen och ansiktet nedåt. Efter ett tag sjunker den döda åter (till botten) i denna ställning. Detta skulle alltså förklara Hallonflickans position och styrka antagandet att hon var död när hon placerades i vattnet. Och med tiden blev sjön en mosse och mossen en omärkt grav. Hallonflickans ben är kraftigt böjda i knäleden. Tå- och fotben ligger samlade på lårbenet. En sådan extrem ställning innebär att fötterna varit hopsurrade mot benen. Båda underarmarna sticker in under bäckenet så att händerna ligger mot magen. Även hennes handleder har troligen varit bundna. Frågan som förbryllar är om en så hårt hopbunden kropp verkligen skulle vända sig på mage i vattnet på grund av gasbildning.

Det finns inga andra fynd som kan förklara Hallonflickans öde – med ett undantag. Tre år före man hittade skelettet hittades en pilspets av flinta. Fyndet gjordes sex meter ifrån och på samma nivå som skelettet. Spetsen är samtida. Huruvida både spets och flicka hamnade i mossen samtidigt är däremot omöjligt att avgöra. Spetsen väcker frågan om någon sköt mot henne och om hon var skottskadad eller redan död när hon hamnade i sjön. Sannolikheten är dock liten. Skelettets ställning ger mer stöd för antagandet att hon blivit offrad.

Hallonflickan dog under sensommaren och kan därför inte gärna offrats i syfte att gynna jordbruket för isåfall skulle hon sannolikt offrats på våren. Stämmer denna teori skedde ritualen hursomhelst av anledningar och till gudar vi inte vet något om. Kanske var det inte något straff att bli offrad utan en stor ära att vara den som genom att offra livet gav välgång och samhörighet för stammen. Men hon kan lika väl ha varit en brottsling som avrättats. Detta är dock allt vi vet om Hallonflickan. Med hjälp av moderna metoder har man gjort en rekonstruktion av henne och sedan 1994 finns hon att beskåda på Falbygdens museum. Jag tror jag ska åka dit någon gång.

Jag lämnar forskningen för fantasin och tänker på sannolikheter och osannolikheter. Kanske var Hallonflickan någon som inte passade in i kollektivet och blev avrättad som häxa. Kanske blev hon bragd om livet av en försmådd friare, kanske hade hon av hunger stulit hallon och blivit avslöjad. Kanske fanns några som visste att hon var oskyldig men inte våga gå emot gruppens krav på blod. Men om hon faktiskt blev offrad hoppas jag döden blev lindrig och att hon verkligen njöt av sin sista måltid. Tiden går och det underbara består, liksom det obestridliga och vedervärdiga faktum att hon är död. Men vem kan säga hur det egentligen var?

Bara för att minnet inte ska spela mig alltför stora spratt, för att ingen ska förledas att tro att jag idealiserar vår relation, vill jag berätta att Malin älskade hallon. Så mycket att hon en gång blev mycket arg för att jag ätit upp de sista och därför kastade en sked på mig. Det är egentligen inget trevligt minne men vi skrattade snart åt det. Jag saknar faktiskt att få en sked i nyllet av henne. Bland det sista hon bad mig om var att få ett glas hallonsaft. För hon älskade smaken av hallon.

Tiden går alltså och det underbara består, liksom det obestridliga och vedervärdiga faktum att hon är död. Men vem kan säga hur det egentligen var? Kanske behövs det inte ens. Kanske ska vi låta Hallonflickans liv vara för henne och samtiden.

Eller som en viss Rossi formulerade saken, (tonsatt av Händel), vilket passar in på både mig och mina kvarvarande hallonflickor:

Låt mig begråta
mitt grymma öde,
och låt mig längta
efter frihet.

Måtte min sorg
slita dessa
mitt lidandes bojor
om än blott av medlidande.

Ja, vad finns mer att säga? Att nog älskade hon hallon.

Källor:

falköping.se/falbygdensmuseum

Wikipedia

NE.se

Alla de större medierna tog upp nyheten när ansiktet rekonstruerades.

Falun/Dalarna, Historia

falun 1743 – del 7

av adolphson

Vi turistar i hemmiljö och det är populärt att åka ner i gruvan. Vi får de sista platserna. Familjen bakom oss i kön, vars dialekt avslöjar att de inte är härifrån, blir mycket besvikna. Men ni kan få våra platser för vi bor här, säger Vildvittrorna. Eller hur pappa? Bor ni här, mitt i världsarvet, undrar familjen häpet. Mitt i och mitt i, svarar jag men ja, härnere på Elsborg… Oaw utbrister familjen och verkar uppriktigt imponerad. Vildvittrorna ser förvånade ut.

Det blev alltså gruvan ovan jord för vår del. Bland annat fick jag lyssna på inspelad Elsborgsdialekt. Tänk att det var sådana dialektala skillnader mellan bara någon kilometer.

Vi återvänder till Falun i juni 1743 strax innan Daldansen (upproriska bönder) anlänt från Leksand.

Med anledning av det tillspetsade läget samlade gruvans ledning (främst bestående av bergmästare Samuel Troili och geschworner Lars Schultze) samma dag (8:e juni) upprorshären anländer gruvdrängarna för ett förmaningstal.

Schultze talade om efterräkningar för den som inte skulle hålla sig lugn när bondehären kommer till staden och gruvdrängarna uppmanades att inte beblanda sig med upprorsmännen.

Men flera gruvdrängar uppfattade Schultzes tal som hotfullt och tog illa upp. Spänningen steg och dagen efter la gruvdrängarna trots alla förmaningar ner arbetet och begav sig till Stora torget för att övervaka förhandlingarna mellan stadens ledande män och upprorets ledare.

Den stora frågan gällde om stadens män skulle tvingas följa med hären mot Stockholm eller inte.

Borgmästaren och landshövdingen lyckades köpa lite tid i syfte att ha en egen överläggning tillsammans med ledande bergsmän och borgare. Man sammanträdde i bergslagets magasin. Vad de inte märkte var att gruvdrängarna följde efter dem dit.

Det var vaktaren Anders Lehus som anförde gruvdrängarna och sammanträdet på Magasinet överraskades helt av “den stora myckenheten” ute på magasinsgården. Under stort oväsen framförde arbetarna sina krav på högre löner och man krävde också att geschorner Shultze, rådman Erik Ersson och dennes son markscheider Eriksson skulle komma ut ur magasinet för att ställas till svars för sin hårdhet i gruvan och vid köpgörningen.

Männen i Magasinet var uppenbarligen helt tagna på sängen då de (fullt förståeligt) hade sitt fokus på upprorshären som stod i staden.

Gruvdrängarna fodrade också att de deputerade (utsedda representanter) skulle avsättas och att köpgörningen i fortsättningen skulle genomföras med bergmästaren, vaktarna och bergsfogdarna vilka ansågs som de enda som verkligen kände förhållandena i gruvan.

Man fruktade även att maten i Falun skulle ta slut om man försåg upprorshären med för mycket proviant (en av flera saker som talar för viss opportunism snare än sympati för upprorets sak).

Gruvdrängarna förklarade sig villiga att följa med upproret till Stockholm men bara på villkor att bergmästaren och bergsmännen också gjorde det.

Efter lönlösa förmaningstal av bergmästaren och från två ur stadens prästerskap tvingade gruvdrängarna till sig en skriftlig försäkran att deras krav verkligen skulle efterkommas.

När larmet och oroligheterna tilltog flydde de som sammanträdde ut genom fönstren på magasinet. Det var i grevens tid för när de eftersökta inte frivilligt kom ut stormade flera av gruvdrängarna byggnaden för att själva leta rätt på dem.

När dessa inte stod att finns letade man också i närliggande hus i kvarteret men när ingen av de eftersökta hittades lugnande sig stämningen och man började så småningom bege sig hemåt.

När man efter detta tillsynes fått igenom sina krav ställde sig gruvdängarna lojalt på bergslagets och stadens sida mot upprorshären vilken lämnade Falun ett par dagar senare.

Gruvdrängarna lyckades faktiskt hålla sina löner uppe på de krävda nivåerna i två veckor efter händelserna vid magasinet men efter att Stora Daldansen krossats i Stockholm saknade de ryggrad. Man fortsatte dock stå på sig och de efterföljande rättegångarna hölls under militärt beskydd.

Det går inte att via källorna fastslå var geschworner Lars Schultze höll sitt förmaningstal – men en gissning är framför geschwornergården vilken då som nu ligger centralt på gruvområdet

Nästa del handlar om den efterföljande rättegången mot de ledande bland gruvdrängarnas vid bullret i Falun 1743.

Jag ser, innan jag åter släntrar ner mot Elsborg, familjen som vinkar glatt och gör tummen upp. Dialekten är väl egentligen oväsentlig så länge vi förstår varandra hyggligt.

Relaterade blogginlägg

Falun 1743 – del 6

Elsborg

Film och TV, Jämställdhet, Livsåskådning, Spännande människor

karin block

av adolphson

Jag famlar, för att uttrycka det försiktigt. Och när jag famlar vänder jag mig ofta till kulturen för vägledning. Om det fungerar, ja, det är en annan fråga.

Sanning är enligt filosofin ett antagande som det finns mycket god evidens för. Allt är inte glasklart och utvecklingen fortgår. Ungefär som med evolutionen. Det hindrar ju inte andra att tro eller tycka annorlunda eller att vi människor rent generellt ofta grubblar över tillvarons beständighet. Det finns ingen personlig sanning enligt filosofin för det innebär självmotsägelse. Men den som kan kombinera kunskap med visdom hamnar antagligen ganska nära.

Utan att utveckla det vidare vill jag hävda att som ensamstående pappa blir dessa tankegångar rätt påstridiga. Eller ensam? Nja, hon finns ju alltid med även om jag inte riktigt kan uttrycka hur. Jag förhåller mig hursomhelst ännu till livet, står upp, fortsätter framåt.

Men det är något som saknas. Kärleken, kanske. Vad gör man åt det? Jo, man vänder sig alltså till kulturen. Det är ändå inte mycket som återstår än fortsätta stå, inte ge upp, fortsätta framåt.

Det verkar ha varit en ganska intern krets kring Bergman, iallafall inledningsvis. Samma skådespelare återkommer ofta i hans produktioner. Som Nils Poppe och Inga Landgré (de var under en period gifta), vilka medverkade i den ikoniska filmen Det sjunde inseglet. Medan Poppe har en stor roll har Landgré en liten som riddaren Antonius Blocks hustru Karin.

Efter att ha varit på korståg i det heliga landet färdas karaktärena genom ett pestdrabbat Sverige och ankommer i slutet av filmen riddarens borg och hem. Där möter de Karin som återser sin man för första gången på tio år. Det är en stormig natt och hon möter honom med ett svagt leende och säger att hon hört av andra som återkommit från korståg att han var på väg hem. Hon verkar sval, närmast uppgiven. Hon säger att hon har väntat medan alla andra flytt för pesten. Hon ler och de stiger närmare varann. Hon frågar Antonius om han inte längre känner igen henne men påpekar att också han förändrats. Hon skiner upp när hon ingående betraktar honom och säger att hon ser den unge pojke som en gång gav sig iväg. Antonius svarar att det (oklart vilket, men kanske avses resandet och grubblandet) är slut nu och att han är lite trött. Karin frågar om han ångrar sin resa men Antonius ångrar ingenting men återupprepar att han är trött. Sällskapet bjuds in till (den sista) måltid och medan de äter läser Karin högt ur (tror jag) Uppenbarelseboken. Plötsligt bankar någon på dörren. Det är Döden som slutligen hunnit ifatt sällskapet och kommit för att ta dem med sig.

bilden som föreställer scenen när Karin och Antonius ses för första gången på tio år är hämtad från IMDb.se men antagligen är Svenska filminstitutet ursprunget

Karin fascinerar mig. Utan att försöka ge mig in på ytterligare analyser av själva filmen eller Bergmans, och samtidens, kvinnosyn finns det några tankar som kommer för mig. En är att att det visserligen gick illa för nästan alla karaktärer i filmen (det är bara Jof, Mia och det lilla barnet som reser vidare mot en ljus framtid) men alla skådespelare blev firade inhemska stjärnor under kommande decennier. Och utan att med säkerhet veta något om hur idolerna Gunnar Björnstrand och Max von Sydow klarade #metoo så vill jag på goda grunder hoppas och tro att det inte var så illa som i många andra fall på Sveriges scener.

Inga Landgré gör alltså en liten roll som Karin Block men också hon har en strålande karriär bakom sig. Eller bakom? Snart 93 år gammal är hon ännu aktiv och jag beundrar henne mycket.

Tillbaka till karaktären Karin. Har hon gått där i borgen i tio år och skött hus och hem (några barn finns inte) medan tjänare och övriga en efter en på grund av pesten dött eller givit sig av. Tala om social distansering. Jämfört med i dag är kanske hela medeltiden att betrakta som en social distansering, men ändå. Hur kan hon efter så lång tid vara så sval? Självbehärskning? Vad har hon grunnat på alla dessa år utan att höra något från sin man? Är hon arg? Glad? Bergman låter henne vid återföreningen framstå som försiktigt glad. Men jag undrar, jag.

Kanske låter Bergman en subtil samhällskritik av 1950-talet komma till uttryck? Medan mannen är ute och härjar och söker ära och glans i den personliga övertygelsens namn är kvinnan låst vid hem och härd. Och när mannen äntligen kommer hem förväntas hon moderligt omfamna honom, låta honom vila och servera hans gäster mat. Nja, något säger mig att detta inte riktigt var vad Bergman hade i huvudet när han skrev rollen.

Tankarna vandrar vidare. Det tycks under pandemier bättre att mannen är borta än hemma, iallafall om man beaktar hur övergrepp mot kvinnor och barn utvecklats under Corona.

Filmens underliggande tema är frågan om det verkligen kan finnas en gud när världen är så ond. Antonius tvivlar, men slutligen ställd inför Döden sätter han ändå sitt hopp till Gud och ber intensivt till denne. Kvinnorna, däribland Karin, tycks inför Döden mindre rädda. Kanske har Karin redan insett svaret på frågan: att den eventuelle Gud som låter kvinnor lida så svårt av våld och ojämställdhet omöjligen kan finnas.

Men Döden finns, det är ett obestridligt faktum.

Att jag kommit att tänka på Karin kan bero på en mängd saker. Jag kan filmen ganska väl efter att ha sett den ett tiotal gånger. Jag ägnar mig ofta åt existentiellt grubbel. Jag saknar en (viss) kvinna. Jag ogillar stereotypa könsroller och kan därför identifiera mig med Karin som övergiven i en orolig värld. Vid en snabb sökning ser jag också att det idag är relativt många som heter Karin Block medan jag inte kunde finna någon alls med namnet Antonius Block. Det inger på något vis hopp.

Hur mycket jag än beundrar Inga Landgrés skådespelarprestation som Karin är det inte ett kvinnoideal jag för vidare till mina döttrar. Eller förresten, kanske till viss del. Att finna sig i sakernas tillstånd utan att göra sin röst hörd är inget jag för vidare. Att vara stark och tro på sig själv är något viktigt.

Här hemma har det på senare tid handlat mycket om kroppsideal och uttryck som döttrarnas tvingas utstå. Vad ska man acceptera och inte?

Några enkla råd är allt jag har att komma med:

Känns det du hör inte bra: säg omedelbart ifrån, vänta inte.

Tar du dig igenom högstadiet klarar du det mesta. Var så bra du kan varje dag. Tro aldrig att du inte kan, försök, och när du försöker gör det ordentligt.

Finn din fulla potential och i detta ingår att lära sig hantera misslyckanden. Res dig efter ett sådant, ta ut en ny riktning och försök igen. Fortsätt framåt.

(Aristoteles sa att det är vad du återkommande gör som definierar dig så) bete dig alltid så som du vet att mamma skulle varit stolt och glad över.

Egoism göder dumhet och stolthet är dumhetens börda. Döm inte andra så som du själv inte vill bli dömd.

Kom ihåg vår ramsa från när du var riktigt liten och var orolig att gå in på förskolan och lågstadiet: Var snäll mot alla idag, hjälp alla som behöver hjälp. Om någon är dum mot dig så säger du till. Lär man sig saker i skolan kan man bli vad man vill. Jag älskar dig.

Går allt åt helvete: ring mig. Var du än är, vad du gör eller har ställt till med så ring. Jag kommer alltid och hjälper dig. Du kanske visserligen får gå in på ICA och be hela den hårt arbetande personalen om ursäkt för att du tog en chokladbit utan att betala eller åka hem till klasskompisen du bråkat med och be om ursäkt, och det kommer att vara jobbigt, men jag kommer alltid att komma.

Det är lätt att sprida uppmaningar och moralkakor till andra. Men lever jag själv som jag lär?

Jag är nog inte som Karin Block, ändå. För kärleken saknas inte i mitt liv, nej, den finns alltid där och det är inget jag behöver tveka på. Kärleken förändrar sig inte bara för att jag är ensam förälder. Karin verkar inte ha några barn men jag har två. Och även om jag nästan slutande andas när Malin dog så gör mina flickor att jag nu andas relativt lätt igen.

Och, vill jag med tämligen god evidens påstå, jag kommer inte återse Malin om tio år. Men det kanske är läge att likt Antonius sluta grubbla? Man börjar onekligen bli lite trött.

När vi bar ut kistan ur kyrkan tänkte jag samma mantra jag började mumla sista gången vid hennes säng på palliativa avdelningen.

Stå upp, fortsätt framåt, ge inte upp, rör dig. Gång på gång återupprepar jag den frasen när det känns tungt. Det fungerar ännu.

Bergman brottades med dödsskräck och gudsbild. För mig är inte den stora frågan om Gud finns och vad som händer efter döden utan hur jag faktiskt lever. Här och nu. Varje dag.

Jag famlar, det gör jag, men jag står ännu och visst är jag på väg någonstans.

Annika jobbar med stenen

Och om någon undrar vem Jonatan Block är kan jag meddela att han är lång, före detta skolchef i Falun och numera kommundirektör i Hofors.

Källor

IMDb.com

filminstitutet.se

Bergman: Det sjunde inseglet (1957)

relaterade blogginlägg

Det sjunde inseglet 2

The greatest showman

and the oscar goes to

Falun/Dalarna, Historia

falun 1743 – del 6

av adolphson

I kungliga huvudstaden spred sig paniken och ett intensivt arbete för att på olika sätt försöka övertala upprorshären att stanna vid Stäket utanför Stockholm och därifrån skicka in en grupp till förhandlingsbordet inne i Stockholm pågick.

Regeringen förberedde samtidigt också sitt försvar. Södermanlands regemente drogs samman vid Norrtull. Upprorshären lovade också att stanna utanför staden – ett löfte de svek och framryckningen mot Norrtull fortsatte.

I detta kritiska läge red självaste konung Fredrik I ut för att möta upprorsmännen. Det fördes samtal med representanter för flera socknar och med ledarna Wrangel och Schedin. Flera ståndspersoner som hållits som gisslan släpptes samtidigt som tonen skärptes från regeringssidan.

En elva man stark grupp sändes in till Stockholm för att förhandla med riksrådet och regeringen. Ett viktigt krav från regeringssidan var att dalkarlarna måste stanna utanför staden vilket motiverades med att man inte ville äventyra de pågående fredsförhandlingarna med Ryssland.

Bild från allmogens.se

Detta ignorerades dock och upprorshären passerade ett passivt försvar vid Norrtull. Detta ställde regeringen inför ett dilemma huruvida man skulle bruka våld eller inte, Riksrådet ville sätta hårt mot hårt men kungen motsatte sig allt våld.

Händelserna eskalerade ytterligare när upprorshären forcerade grindarna vid Karlberg. Därmed hade upproret nått slutdestinationen Stockholm. Frågan på allas läppar var vad som skulle hända nu?

Schedin och Wrangel beslutade att man inte skulle fortsätta fram till slottet utan göra halt vid Norrmalmstorg. Man upprättade sitt högkvarter i cedercreutziska huset.

Stockholm behärskades nu av en allmogehär från Dalarna och kungen var i praktiken fånge i sitt slott. Men dalkarlarna var trötta och hungriga, förhandlingarna blev inte klara samma kväll och man saknade en karismatisk ledargestalt. Man gick till vila denna kväll när man man verkligen hade initiativet utan att utnyttja läget.

På kvällen nästa dag, den 21:a juni, anlände tolv fartyg ur flottan till Stockholm och plötsligt hade regeringssidan militär överlägsenhet. Samtidigt som förhandlingarna återupptogs, bland annat meddelades att successionsfrågan nu var helt är knuten till fredsförhandlingarna med Ryssland och därför skulle komma att dra ut på tiden, gjorde sig militären redo att slå ner upproret med våld.

Schedin arbetade under tiden för att försöka få en överenskommelse till stånd. Man backade från kraven i successionsfrågan men behöll de övriga. Men snaran började dras åt. Samtidigt som villkoren för upprorshärens återtåg diskuterades så förde regeringssidan in trupper i staden vilket medförde att upphetsningen åter steg.

Nu tog de mest radikala över ledningen för upproret och man började besätta de närliggande gatorna kring Norrmalmstorg. Regeringstrupperna försökte avväpna så många som möjligt och dalkarlarna började ana oråd och sände därför åter en beskickning till kungen att förhandla om fri lejd ut ur staden.

Svaret blev att man måste vara ute ur staden senast kl 17. De som följde detta ultimatum skulle erbjudas “pardon” medan övriga skulle betraktas som rikets fiender och behandlas därefter.

Upprorsmännen lät sig dock inte skrämmas utan förhandlingarna bröt samman. Schedin gjorde inget för att lugna hären i detta tillspetsade läge. Militären försökte inledningsvis utmanövrera bönderna men när detta inte lyckades utbröt skottlossning.

Bönderna svarade med att avfyra en av de erövrade kanonerna varvid striden bröt ut på allvar och inledningsvis var upprorshären framgångsrik. Uplands och Västmanlands regementens infanterister vägrade skjuta då de kände sympati för upprorets sak och Livregementet flydde.

Upprorshären förmådde dock inte utnyttja situationen, framförallt beroende på bristen av militär erfarenhet och ledarskap, vilket fick till följd att regeringssidan vann dyrbar tid. När Västgöta kavalleri och Älvsborgs regemente slog tillbaka upplöstes hären i vild flykt och upproret var i praktiken krossat.

Uppgifterna om antalet döda och sårade bönder varierar men brukar anges till ett 50-tal döda och 80-tal sårade. I de efterföljande rättegångarna blev det domstolens främsta uppgift att försöka skilja ledare och uppviglare från den stora massan vilken ansågs tämligen oskyldig.

Kung Fredrik I ville framfara milt och utan dödsdomar men resultatet blir ändå sex sådana. Bland dödsdomarna återfanns bland annat “bondegeneralen” Gustaf Schedin och bondeståndets riksdagsman Skinnar Per Andersson.

Carl Gustaf Wrangel var den egentlige ledaren för Dalupproret även om Gustaf Schedin utåt framstod som dess ledare. Wrangel var inte vuxen denna uppgift, vilket bland annat visade sig den 22 juni, då han gjorde misstaget att uppvakta kungen. Under sken av en middagsbjudning blev han kvarhållen och kunde på så sätt inte leda upprorsmännen i striden på Norrmalmstorg.

Från slottet skickades han i fängelse och straffades därefter med 20 dygns vatten och bröd samt livstids fängelse på Marstrands fästning. Han benådades 1751, då Adolf Fredrik kröntes.

Regeringen beslutade också att skicka trupper till Dalarna för att förhindra ytterligare oroligheter.

Även om myndigheterna slog ner upproret tämligen hårt så lyckades det faktiskt åstadkomma en rad förbättringar. Bondeståndet generellt fick större politiskt inflytande genom tillträde till det så kallade Sekreta Utskottet. Man fick igenom sitt krav att erlägga skatterna i pengar, inte i natura, och man fick lättnader i regleringarna i gränshandeln med Norge.

I nästa del kommer vi att återvända till Falun och gruvdrängarnas ”buller” i staden efter att upprorsmännen dragit mot Stockholm.

relaterade blogginlägg:

Faluns 1743 – del 5

cancer, Foto, Historia, Resor

bild 75 – på giganternas axlar

av adolphson

Det gör nuförtiden ont när diverse sociala medier påminner om allt roligt man gjort för en längre eller kortare tid sedan. Idag exempelvis, fast för nio år sedan, drack vi drinkar med Martin i Ängelholm.

Jag tror det var Newton som sa att grunden för hans framgångsrika forskning var det faktum att han kunnat ”stå på tidigare giganters axlar”. Vi bygger vidare, vi människor, på tidigare gjorda erfarenheter.

Jag höll en middag i höstas. Det serverades, vill jag påstå, mycket gott och dessutom tämligen tilltaget. Det bar sig inte bättre än att någon av gästerna blev så väl beskänkt att vederbörande helt sonika fick gå till sängs mitt under pågående fest. Detta upprörde en annan av gästerna, direktör Bengtsson, så till den milda grad att han senare på natten med läpparna djupt krökta av förakt utlät sig: Somna på en änkemans middag – så fruktansvärt illa.

Nu var det två änkemän som tillsammans med sina döttrar satte kurs mot Björndalen i Oviksfjällen. Så mycket sömn blev det strängt taget inte då plusgraderna lyste med sin frånvaro i den jämtländska fjällvärlden.

Men det är ändå sådant som man bör göra, särskilt i egenskap av änkeman. Alltså stå på de frånvarandes axlar samtidigt som man skapar nya för andra att stå på när den tiden kommer.

Uppsala 1996. Vi äter frukost. Du brer omsorgsfullt ut ditt smör på fel sida av mackan och jag känner, trots fadäsen med brödet, att ja, det här kanske faktiskt kan bli något bra.

Så gör du det gudarna förbjuda. Du viker tillbaka guldfolien så den åter täcker hela smörpaketet. Och jag känner att det nog vid närmare eftertanke trots allt aldrig kan bli vi. Så kom vår kamp att stå vid frukostbordet i 23 år. En kamp jag saknar.

Jag tog inte med något smörpaket på vandringen. Att inte ha henne att gräla om guldfolien med däruppe var en känsla att bespara sig, insåg jag.

När Cortez och hans conquistadorer klev i land vid Vera Cruz (Mexiko) i juli 1519 var det mycket som var förvirrande för både spanjorerna och de infödda. En sak var dock uppenbar för de senare: nykomlingarnas stank. Aztekernas hygien var mycket bättre än spanjorernas.

Några azteker fick det tvivelaktiga uppdraget att följa efter spanjorerna med rökelse vart de än behagade sig. Spanjorerna trodde i sin enfald att infödingarna såg dem som gudar men av inhemskt källmaterial vet vi att de i själva verket tyckte att de nyanlända stank så förfärligt och ville försöka dölja lukten med rökelse.

Det finns något att lära sig här. Vi är alla i någon mån så uppfyllda av vår egen inbillade gudomlighet att den uppenbara verkligheten, den som påfallande ofta ligger och gonar sig alldeles framför näsan, lätt undgår oss.

Med prål och åthävor bygger vi mödosamt våra korthus. Aztekernas mäktiga rike styrdes av härskaren Montezuma. Det är skrämmande och fascinerande att läsa om hans och aztekernas fall, om hur ett välde bestående av miljoner invånare på kort tid besegrades av 550 man.

Hade aztekerna varit det minsta intresserade av omvärlden hade de möjligen känt till hur spanjorerna betett sig på andra platser och därför kunnat göra processen kort med dem.

Montezumas hämnd är förövrigt magsjukan från helvetet som gärna drabbar turister i Mexiko. Undrar om det inte är en opera av Monteverdi också?

Vi fick ingen magsjuka då vattnet är klart och gott på fjället. Det frystorkade krubbet har jag dock aningen svårt för, det ska sägas. Det är lite Montezumavarning över det.

Man börjar onekligen bli något bekväm nu när man är till den mogna åldern kommen. Det är inte längre allt igenom skönt att tälta i nollgradig temperatur, trots ändamålsenlig utrustning.

Omvänd Bucketlist.

Nu har jag gjort allt jag kan komma på utan henne minst en gång, det sista var att tälta på fjället. Jag grät en skvätt i tältet, av saknad eller möjligen över min egen oduglighet, men flickorna tröstade. Det går bra för oss, pappa, säger de, vi klarar det. Pappa, vad är det för skillnad på en binda och en tampong?

Livets vägskyltar

De frågar inte slikt för att de verkligen vill veta, nej, de gör det av lyteskomiska skäl. De är trots allt sina föräldrars döttrar. Så skrattar vi tillsammans åt hela vår naiva härlighet.

Nå, kanske har vi, Johan och jag, genom denna tur ytterligare stärkt en axel eller två för någon dotter att stå på medan vi en gång i en dunkel framtid i ensamhet lyssnar på (eller utsätter personalen för) Montezumas hämnd längst där inne i ålderdomshemmets allra mörkaste vrå.

Äsch – vi har naturligtvis fullt party med gammelkör i gungstolar och grejer.

Fastslogs under färden att Domingo var bäst av de tre tenorerna och att på fjället i regn är en riktig manskörsrökare.

Det är nog trots allt okej att somna på en änkemans middag, iallafall om änkemannen råkar vara undertecknad. Jag är mest glad att man ens kom till mitt bord. Men det var allt bra roligt sagt, av den aktuelle direktören, det var det.

Idag är första dagen på resten av mitt liv. Vem vet, kanske påminner mig mina sociala medier om nio år om något kul jag gjorde idag.

Källor:

Wikipedia

Harari: Sapiens

Relaterade blogginlägg:

I någon annans skor

Falun/Dalarna, Historia

falun 1743 – del 5

av adolphson

1741 hölls landsting i Falun och Leksand. Mötet i Falun gick lugnt till och resultatet blev att fjorton socknar skrev ner sina önskemål och krav sammanfattat i 24 punkter.

Kraven handlar om att man önskar leva under samma förhållanden som rådde under Karl XII:s tid med en stark kungamakt – man är trött på det röriga adelsväldet som rått under frihetstiden. Man klagade också på soldaternas förhållanden och på kriget överhuvudtaget. Man var även missnöjd med de höga tullarna och den avbrutna handeln över gränsen mot Norge.

Särskilt viktigt var rätten att få utse sina egna representanter till riksdagen för att därigenom kunna framföra sina krav.

I Leksands sockenstuga gick det livligare till. Bönderna uppträdde hotfullt mot landshövdingen Carl Gustaf Wennerstedt – bland annat blev han hotad med en spikklubba som någon drämde i taket ovanför honom. Detta är något oerhört – att hota en högre ståndsperson.

Wennerstedt köpte för övrigt senare spikklubban för 9 daler silvermynt, och den är numera uppsatt i Svennevads kyrka, där Wennerstedt ligger begraven.

De närvarande bland bondeståndets riksdagsmän misshandlades då dessa ansågs medskyldiga för det misslyckade kriget. Dessutom ansågs de generellt ha svikigt sitt stånd genom sitt agerande i riksdagen.

På mötet krävde den uppretade folkmassan att de ansvariga befälen för kriget (generalerna Buddenbrock och Lewenhaupt) skulle straffas. Inga nya solder fick skrivas ut från Dalarna innan så har skett.

Huvudfrågan handlade dock om näringslagarna, skatterna och särskilt viktig var successionsfrågan. Dalkarlarna (det får nog betraktas som ett tämligen säkert antagande att merparten av människorna var män) ville ha kronprinsen i Danmark som kung även i Sverige då man ansåg att en återupprättad union med Danmark skulle gynna dem. Detta skulle även innebära ett större skydd mot Danmark, resonerades det.

Regeringens tronkandidat var hertigen av Holstein-Gottorp, Adolf Fredrik. Dessa ståndpunkter sammanfattades i det så kallade Dalebrevet som inte enbart hade stöd av bönder och allmoge utan även från bergsmän och soldater.

Från ungefär den här tidpunkten, juni 1743, verkar tron på att verka genom riksdagen gått förlorad. Nu var uppror enda vägen framåt.

Allmogen var inte helt oorganiserad. Två personer från samhällets övre skikt stödde deras sak. Det är bruksbokhållaren Gustaf Schedin och majoren Gustaf Wrangel. Dessa hjälpte till att organisera upproret i Leksand.

Man strävade efter att försöka sprida upproret till andra landskap och västerdalarna. Så började upprorshären röra på sig och första anhalten var Falun. Det är vid denna tidpunkt som Gustaf Schedin på allvar framträdde som ledare.

Regeringen i Stockholm svarade med att skicka ett varningsbrev där allmogens krav avvisades och vidare krävde man att landskapet ska fortsätta skicka soldater som tidigare. Både kung Fredrik I och regeringen försökte på olika sätt lugna invånarna i Dalarna – men man stod där fast vid sina krav.

I stället höll allmogen ett nytt möte i Lisselby i Leksands socken med anledning av de avvisade kraven samt att kriget på allvar brutit ut vilket medförde att man insåg att det från regeringens sida skulle anses som absolut vara nödvändigt att skriva ut bönder från Dalarna till krigstjänstgöring.

Vid mötet i Lisselby övertalades de som till äventyrs var emot uppror (vilket mest rörde sig om ståndspersoner och storbönder) att ansluta sig och efter Lisselbymötet är upproret ett faktum.

Landshövding Carl Gustaf Wennerstedt var sjuklig och svag, dessutom hade hans brev till kungen i vilka han bad om hjälp klingat ohörda. Han hade inte mycket att sätta emot upprorets krav.

Det upprorsmännen krävde var pengar, proviant, tillgång till Dalregementets ammunition samt ”man ur huse” i Falun. Väl i Falun lyckas Gustaf Schedin övertyga, tvinga, stadens ledande män till att underteckna kraven.

Medan upprorshären befann sig i Falun florerade många rykten, bland annat trodde man länge att hela bergslaget (alltså alla som arbetade med och i gruvan) såväl som stadens övriga män skulle tvingas delta i upproret och följa med till Stockholm.

Man skickade budkavlar till landskapets södra socknar och en beskickning skickades till Stockholm.

Efter många turer av förhandlingar så enades upprorshären, Falun och Bergslaget om att 20 kavallerister ur Bergsregementet och 6000 daler kopparmynt skulle tillfalla upprorshären.

När kraven är accepterade drog upproret vidare – Falun och bergslag hade köpt sig fria. Vissa ämbetsmän och ståndspersoner togs dock med som gisslan.

I Hedemora lyckades upproret förstärka vapen- och ammunitionsförråden och man kom överens om att var fyrtiofjärde man skulle ansluta sig till upproret.

Alla orter på vägen mot stockholm måste förhandla om hur mycket vapen, ammunition, pengar och män man skulle bidra med. Upprorshären växte alltså långsamt men säkert både genom tvång och frivillig anslutning.

Regeringen svarade med att skicka en beskickning som erbjöd nåd för alla i upproret som återvände hem, men erbjudandet förkastas.

I Sala nådded upprorshären den 15:e juni av ett nytt brev från kungen något mjukare formulerat – men med samma innebörd. Så hände något avgörande: ståndsriksdagen meddelade att om freden i kriget inte är helt sluten före den 21:a juni så var man beredd att välja kronprinsen av Danmark som svensk tronföljare.

Detta ställde saker och ting på sin spets – det handlade om upprorets vara eller icke vara. Med hot och misshandel slogs den opposition som var beredd att överväga de nya villkoren ner – Salas ledande män tvingades tillmötesgå upprorsmännens krav om manskap och proviant. Hären fortsatte mot Stockholm.

Gustaf Schedin 1700-1744

I nästa del diskuteras upprorets slut i Stockholm,

Relaterade blogginlägg:

Falun juni 1743 del 4

Falun/Dalarna, Historia

falun 1743 – del 4

av adolphson

I del 4 följer en kort presentation av händelsernas huvudpersoner. Sedan en bakgrund.

Stånds- och ämbetspersoner:

Kung Fredrik I av Hessen, 1676-1751, var kung av Sverige 1720-1750. Fredrik var framgångsrik som fältherre, blev änkeman utan barn 1705 och friade till Sveriges tronarvinge Ulrika Eleonora som accepterade anbudet.

Ulrika Eleonora blev drottning efter Karl XII:s död men abdikerade 1720 till förmån för sin man. Fredrik och Ulrika Eleonora skulle inlett en ny svensk kungaätt, men de avled utan egna tronarvingar. Värt att notera att Fredrik kunde påvisa släktskap men självaste Magnus Ladulås så helt ny hade denna ätt (Hessen) inte varit.

Wilhelm Gustaf Wrangel, 1695-1774, var militär och politiker. Under det stora nordiska kriget deltog han i striderna i Finland och deltog senare i belägringen av Fredrikshalds fästning 1718. År 1733 flyttades han till Dalregementet där han 1741 befordrades till major.

Gustaf Schedin, 1700-1744, var bokhållare vid Insjö kopparverk i Åls socken i Dalarna. Han var en av ledarna för dalupproret 1743. Han avrättades 1744.

Carl Gustaf Wennerstedt, 1692-1778, Landshövding i Kopparbergs län 1742-1755.

Samuel Troili, 1693-1752, Bergmästare vid gruvan 1730-1752.

Per Salenius, borgmästare i Falun 1733-1753.

Lars Schultze, Geshworner (ämbetsman) i gruvan.

Erik Ersson, rådman i gruvan och Falun.

Erik Eriksson, Marksheinder (ämbetsman) i gruvan.

Olof Stiernman, 1685-1767, präst vid hovet, kyrkoherde i Falun 1740-67.

Johan Ihrman, präst i Falun (datum oklart).

Erland Friedrich Hjärne, bergsfiskal vid gruvan.

Anders Lehus, bergsman, före detta vaktare, krämare.

Gruvdrängar och vaktare:

Hans Albrektsson, vaktare vid gruvan.

Anton Antonsson, vaktare vid gruvan. 

“Cornettens”, Anders Hansson, gruvdräng.

Olof Tallberg, gruvdräng.

Lars Björk, gruvdräng.

Under 1730-talet ökade krigsrisken när Europas stormakter Ryssland, Österrike och Frankrike konkurrerade om herravälde. De olika svenska stånden, som under Frihetstiden hade inflytande, såg olika på Sveriges roll. 1740 lyckades adeln få bondeståndet att acceptera ett krig mot Ryssland.

Adeln räknade med att stärka sina positioner vid en eventuell krigsvinst och därmed få inflytande i tronföljdsfrågan som var aktuell genom att Fredrik I inte hade några arvingar. Men bönderna hade börjat få en fastare förankring i politiken vid denna tid.

Det var som sagt oroligt i Sverige. Sedan 1741 rådde krig mellan Sverige och Ryssland där det gick dåligt för Sverige – Dalregementet förlorade många soldater. Värt att notera är också att drottning Ulrika Eleonora, Karl XII:s syster (för övrigt den siste ur ätten pfalz att regera, även om det var kortvarigt då hon tämligen omgående abdikerade till förmån för sin man den blivande Fredrik I) avled (i smittkoppor) detta år.

Under 1742 börjar man i Leksand diskutera ett uppror mot kronan och i januari 1743 beslutade socknarna kring Siljan att inte skicka fler bönder till militärtjänst. Man lägger sig också i tronföljdsfrågan – det hela har nu nått så långt att landshövdingen i maj utfärdar en allmän varning. Men i mitten av maj går budkavlen om uppror från socken till socken. I juni är allmogen i landskapet på fötter och på väg mot Stockholm.

Att upproret bröt ut just i Dalarna beror på att att bönderna där traditionellt haft en stor självständighet. Det beror på att landskapet i stort sett saknar jordägande adel liksom städer som fungerade som självklara maktcentra.

Det var lätt att mobilisera allmogen som sedan gammalt hade en historia av att göra uppror. Dessutom var allmogen mer berest än i många andra landskap då man ofta givit sig ut och gästarbetat runt om i landet när den egna skörden var bärgad.

Bönderna hade viss kännedom om idén om folkets suveränitet och det i kombination med en svag regering och ett korrupt adelsvälde gjorde dem mer benägna att reagera.

När det i kriget med Ryssland lider nederlag och Dalregementet förlorar många soldater i kombination med att hungersnöd härjade på hemmaplan så läggs ansvaret på regeringen.

Dalabönderna kräver att de ansvariga ska straffas innan man sänder nya bönder till fronten. Dessutom var priserna och skatterna höga. Och det är enligt traditionen känt att det bodde en svår och styvsint allmoge i Kopparbergs län.

Bergshanteringen har alltid varit mycket viktig för Dalarnas ekonomi och invånarna hade haft en bestämd skatt ända sedan 1682. Motprestationen var att bönderna enligt indelningssystemet skulle hålla Dalregementets styrka konstant på 1200 man.

Böndernas villkor försämrades kontinuerligt under 1730-talet och när man ville betala med kontanter istället för med varor, så höjdes summan. Bönderna var alltså sedan länge missnöjda med både skatten och näringslagarna.

Och kriget gick alltså dåligt. Rotarna i landskapet var under perioden 1735-1744 tvungna skicka 2192 man till Dalregementet. När allt detta inträffade samtidigt som ett krig som gick dåligt, en svag regering, en utbredd politisk upphetsning, inhemsk och utländsk agitation så måste nästan med nödvändighet revolutionsförsök komma.

I början av 1740-talet steg stämningen i Dalarna. Rykten cirkulerade och hotfullt tal nådde fogdarnas öron. De första riktiga oroligheterna utbröt när rekryter från Dalarna vägrade stiga ombord på de fartyg som skulle föra dem till Finland för att delta i kriget.

Man krävde isåfall att kungen själv skulle anföra dem, så som på karolinernas tid, och inte någon oduglig delsman. Situationen lugnade ner sig men upphetsningen tilltog på andra håll i Dalarna.

Men i Stockholm tog man emellertid lätt på det hela då man var övertygad om att bönderna var oeniga och saknade ledare. Ett misstag, som det skulle visa sig.

Nästa del i berättelsen om gruvdrängarnas uppror i Falun 1743 kommer om någon vecka eller så när (om, för vad vet man egentligen) jag återkommer från fjällen.

Relaterade blogginlägg

Falun 1743 – del 3

cancer, Livsåskådning, Personligt, Resor

guldlocks fenomen

av adolphson

Forskarna och prästerna diskuterar, ofta på var sin kant, teorier kring livets uppkomst, innehåll och slut. Men sitter man på var sin kant måste ju jorden, och därmed livet, enligt logikens och matematikens principer, vara något tämligen platt.

Så ser inte jag på det. Personligen ägnar jag mig mest åt att återuppfinna livet, igen. Fylla det med mening och innehåll. Det är den makten som gör oss gudomliga enligt min uppfattning.

Slutet av livet är jag inte allt för intresserad av i nuläget. Lite pensionssparande och investeringar av olika slag sysslar jag väl med inför den dag jag själv ska fälla ner landningsstället.

Ergo: lagom till 75-årsdagen. Lev i nuet, människa! Näe, vill int. Nuet är jobbigt.

En exoplanet (av vissa förhoppningsfulla livsbejakande humorister kallade sexoplanet) är en planet, utöver vår egen, med förutsättningar för liv. En planet med godtagbar atmosfär och sånt. En annan term i sammanhanget är Guldlocks fenomen som avser en planet med lagom storlek och temperatur för att teoretiskt sett kunna erbjuda förutsättningar för liv.

Termen kommer från sagan om Guldlock och de tre björnarna där huvudpersonen föredrar sin gröt inte för varm och inte för kall utan precis lagom.

Även kallat vanilj bland vissa som föredrar s:et framför exo.

Kunskap är inte samma sak som övertygelse. Man kan vara fullständigt övertygad om hur rätt man har men trots detta ändå ha fel. Det, i sin tur, behöver absolut inte innebära att man accepterar att man har fel.

Exempel på områden där detta blir tydligt är politik (Trump) eller religion (fundamentalism). Men även inom vetenskap förekommer det. Mig händer det mest hela tiden.

Vi vet att vi tror men tror att vi vet.

Ett känt citat, och som han ofta sa, från Winston är: ”Min allra främsta prestation är att jag lyckades övertyga min fru att gifta sig med mig.” Jag förstår hur han tänkte därvidlag.

Efter mitt senaste blogginlägg var det flera som hörde av sig med viss oro. Tack för det, men jag mår bra. Jag är, om inte en exoplanet så väl en exoperson. Jag lever möjligen i ett parallellt universum (ett rätt trist sådant, ska sagas) men annars är det lugnt.

Väldigt lugnt.

Eller bra och bra. Jag mår iallafall tillräckligt bra. Jag har ännu inte, så mycket står klart, fullt ut hanterat, bemästrat, den djupa sorg jag känner. Och det oroar mig. Fast det kanske inte är så farligt. Winston talade om ”his black dog” som benämning på det svårmod han ofta bar på. Medan han (antagligen) led av bipolär sjukdom lider jag av en sorg som nästan blivit fysisk. Den har byggt bo i mitt bröst, Ett resesällskap man till sist lär sig leva med. Milen tar längre tid nu, ingen tvekan om det.

Man får inte kramas under Corona. Det är bra det men för mig av andra skäl än de Folkhälsomyndigheten anför. Samtidigt som jag alltid älskat kramar, och saknar dem, vill jag numera inte ha några. Jag kanske hatar att visa mig svag och i behov av en kram, eller nåt.

No hugs.

Jag har alltid fascinerats av kvinnor. I formuleringen ”Fruar är bäst” döljer sig saknaden av en bästa vän, någon att leva med i total tillit, någon som kramar mig både vänskapligt, innerligt och tröstande på samma gång.

Kan jag inte få det lever jag hellre ensam och kramlös. Men eftersom jag en gång levt i ett helt vanligt äktenskap, traskat på i underbar tvåsamhet, lever jag nog ännu i förhoppningen att det faktiskt går att träffa en sådan bland planetens alla miljarder liv.

Månne söker jag ett nytt intergalaktiskt Kramfors. (Förlåt – det är min inre Göteborgare som spökar.)

Men vad är sannolikheten för att det ska hända två gånger? Se där en önskan så oförblommerat grandios till sin natur att den förmodligen får både Gud och Darwin att sätta Folkhälsan i vrångstrupen.

Jag möter käre far. Han har också mistat. Sin mamma tidigt, sin fru, sitt barn och sin syster. Sin sonhustru. Strängt taget leder han över mig i den tveksammaste bland tävlingar men så har han också levt länge än jag.

Far säger inte mycket om saken. Han hanterar det, helt enkelt. Det borde väl jag också kunna göra. Äpplet har tydligen fallit två galaxer från trädet.

Men, som någon godhjärtad människa nyss sa till mig: ”i teorin skulle du kunna tillbringa nästkommande 23 år med en människa, vem vet, kanske med en fru”. Håhåjaja. Det har jag mycket svårt att tro, men så går det när man blandar teorier med förhoppningar och fantasi.

För jag saknar henne ännu. Fasen vad jag gör det.

Människan söker nya planeter, söker efter livets ursprung och mening. Så även jag. Och vem vet – snart nog finner kanske både jag och mänskligheten en ny planet med lagom storlek och tilltalande temperatur.

Liv innebär framtid. Liv innebär mening. Liv innebär hopp. Därför får man aldrig sluta söka det, vara i det, bejaka det.

Och även om jag just nu sitter ensam på en karg och syrelös måne kan jag ju alltid kila över på den ljusa sidan och spana lite. Då ser jag Tellus, skapelsens, vad det verkar, krona.

Hurra! Jag är alltså en Satellit. Voyager. På väg från The Dark side of the moon. Ja, jag vet ju inte det bestämt men är åtminstone tämligen övertygad om saken.

Relaterade blogginlägg


En ordinär lördag

Källor

Wikipedia

Nyberg (red): Winston Churchill de 200 bästa citaten

Wikforss: Alternativa Fakta