Vi som är politiskt aktiva börjar nog alla bli lite trötta.
Jag gjorde nyligen ett försök att kliva ut ur min filterbubbla och presenterade i diverse grupper på sociala medier huvuddragen i min personliga kandidatur.
Om man nu kan prata om en sådan. Huvudsaken det går bra för laget vill jag helt ärligt, om än en aning klyschigt, påstå.
Varför gick jag ut med den informationen? Jag har nämligen fått skäll för den. Tja, jag ville väl upplysa om vad som är utmärkande för just mig, just här i stan. Alla som vill kan annars lätt hitta Centerpartiets lokala och centrala valmanifest.
Men varför, egentligen. Jo, jag har på sistone funderat över varför en potentiell väljare ska kryssa mig. Eller, för all del, låta bli.
Jag försöker profilera mig som en kulturpolitiker, med inriktning mot det som vi lokalt kallar ”attraktiva Falun”. Min egen lite skämtsamma benämning är ”inte bara hopptorn”. Idrott är bra, självfallet, men Falun har även en stor potential som kulturstad och jag vill att Centerpartiet ska vara en pådrivande kraft för att försöka fylla den.
Magasinet är en väldigt bra sak, exempelvis.
Jag ser vidare miljöpolitiken som viktig men inser att jag kan för lite. Så där ser jag en utvecklingspotential för mig personligen under mandatperioden.
Jämställdheten mellan män och kvinnor är även den en viktig fråga för mig. Kanske för att jag är pappa till två döttrar – för nog vill väl varje förälder intill det absurdas gräns kratta manegen.
Jag är stolt över att jag fick möjlighet att, om än aldrig så lite, vara med och påverka vår partiledare i samband med den så kallade gymnasielagen.
Och så till elefanten i rummet. Den som känner mig vet redan väl var jag står i frågan. Visst, man bör gå till val på sin egen politik och allt det där. Men jag hävdar att det är precis det jag gör.
Med en dåres envishet framhärdar jag i det där, trots det skäll jag fått mig till livs.
Det är nämligen många som är oroliga över SD:s politik och vilket eventuellt inflytande partiet kommer att få efter valet. P1 har sänt två relativt långa reportage från Falun och Borlänge gällande väljare som går till SD, lokaltidningen har också granskat frågan.
Frågan tycks alltså extra relevant här i länet och även om jag inte kan ge svar på den lokala regeringsfrågan kan jag lämna svar i detta.
Till dessa oroliga säger jag: en röst på mig är en röst på en aktiv opposition mot SD. Förstå mig rätt – det här med att störa möten eller vända ryggen till är inte min grej. Nej, de får väl framföra sina åsikter både i fullmäktige och annorstädes som alla andra.
Det jag lovar är något annat. Om jag kommer in i fullmäktige lovar jag att efter förmåga att ta debatten, ta replik och rösta emot. För det är väl bättre än att ignorera dem? Tänk om de har ett bra förslag då, tänker du. Nja, det spelar ingen roll.
Då får jag helt enkelt gå hem till kammaren för att återkomma med ett bättre alternativ. Varje röst med ett SD-förslag är nämligen ett aktivt bidrag till normaliseringen av deras vedervärdiga åsikter.
Och det kommer jag inte att tillåta, det kommer inte att ske, not on my watch. Så ser jag på saken och du är naturligtvis helt fri att inte hålla med och därför kryssa någon annan eller rösta med ett annat parti. Det handlar nämligen om ideologi. Ideologi är målet, visionen, för samhället och världen medan politiken är vägen dit. Ideologi är förklaringen för mitt ställningstagande.
Jag brukar anföra Nazitysklands djurskyddslagar som exempel. Hitler, som var stor djurvän, stod för samtidens bästa djurskyddslagar. Utan att, ursprunget undantaget, jämföra SD med NSDAP vidare påstår jag att principen är densamma.
Man får en massa skit på köpet som man inte vill ha om man för samtal eller röstar med SD.
Och en populistisk politik som är emot EU, en obefintlig miljöpolitik, en kvinnofientlig, homofobisk och rasistisk inställning till tillvaron som deras är inget jag kan medverka till att normalisera.
Jag verkar inom den parlamentariska demokratin och tar debatten hela mandatperioden. Kan du tänka dig att rösta på Centerpartiet och samtidigt försäkra dig om det jag beskriver ovan kan jag vara ett alternativ.
En vald politiker har inga skyldigheter mot andra än sina egna väljare, att föra deras talan, att på bästa sätt verka för deras intressen. Om nu någon kan överväga en röst på mig lovar jag härmed ännu en gång att jag aldrig kommer att samarbeta eller rösta med det partiet. Hur stora de än blir.
Det är väl egentligen allt jag säger. Sedan är valet ditt.
Jag står till och med fredag, när jag inte jobbar eller umgås med min familj, utanför ICA i Slätta om någon vill prata lite politik eller ställa frågor. Därefter är valrörelsen över för min del eftersom jag reser bort.
Men äsch, det blir nog inte så illa. Alltså valet. Oavsett vilket, när det hela är klappat och klart sitter jag i min ungdoms Provence och läppjar på ett glas rosé. Jag kommer inte att sörja hur illa det än går, nej, jag kommer väl att gilla läget och istället jobba vidare. Om jag nu blir vald till något. Annars jobbar jag väl på ändå.
Sorg. Hur den uttrycks privat och kollektivt är både tidsbundet och kulturellt betingat. Jag har personligen sörjt många saker i mitt liv, kanske framförallt de i min familj som inte längre finns med mig, men jag har aldrig sörjt ett valresultat. För det är världsliga ting. Så jag tänker inte börja nu.
Offentlig sorg, då? Jag tittar på Youtube på det som påstås vara bilder från den förre diktatorns i Nordkorea offentliga begravning. Och det finns fler fascinerande uttryck av sorg på andra håll och i andra tider i världen.
Jag kan mycket väl förstå den som istället för att själv sörja hyr in ett par gråterskor vid en anhörigs begravning, för det är verkligen jobbigt att sörja.
Jag kommer plötsligt att tänka på Maria Eleonora, Gustav II Adolfs fru, som var mycket utåtagerande i sin sorg över maken. Samtiden tyckte inte riktigt det passade änkedrottningen att så till den milda grad leva ut sorgen över den fallne hjälten. Tänk om du istället haft några professionella gråtare till hands, Maria Eleonora!
Men sådana förekom inte i Sverige, då heller, vad jag vet. Professionella gråterskor är, sett ur svenskt perspektiv, en främmande sedvänja som måhända får den genomsnittlige sverigedemokraten att i utstuderat bryderi sakta runka sin panna. Så några sådana lär vi inte få se på valvakorna.
Hur ser förresten sorgens nationella historia ut? Det låter som något för Peter Englund att ta tag i. Jag tror inte han sörjer sitt avhopp från akademien, det är säkert roligare att skriva. Några personliga nedslag har jag dock själv gjort i ämnet.
Högt uppblåsta (!) sedermera grusade förhoppningar kan leda till starka känslor. Ta ingenjör Andre, exempelvis. De följande trettiotre åren efter avfärd tillhörde den försvunna expeditionen Sveriges, och till viss del även omvärldens, stora mysterier. Vad hade egentligen hänt de hjältemodiga? I några år sökte man aktivt, men även efter att man slutat med det förblev expeditionen föremål för rykten och konspirationer med återkommande rapporter om möjliga spår efter de försvunna.
Efter mycket möda återfanns resterna av expeditionen 1930. De tre männens kvarlevor fördes genom huvudstaden under stora manifestationer, i det närmaste rådde ett tillstånd av landssorg. Det finns bilder på nätet.
Liknande bilder finns att studera från kronprins Gustav Adolfs (kungens pappa) respektive Folke Bernadottes (hur nu han är släkt) nästan samtidiga begravningar. Den förra omkom i en flygkrasch 1947, den senare mördades i Jerusalem 1948.
I min egen tid är det framförallt tre händelser jag tänker på när det kommer till kollektiv sorg. Mordet på Olof Palme 1986, Estonia-katastrofen 1994 och tsunamin 2004. Detta är händelser som var för sig fick landet att stanna upp, händelser som gjorde avtryck.
I fallet Palme är det inte så konstigt. Landets statsminister mördad på öppen gata. Alla vi som var med då kan nog i detalj redogöra för var vi var och vad vi gjorde när nyheten kom. I samband med Estonia och tsunamin omkom över 500 svenskar (totalt sett var det flera hundra tusen omkomna under tsunamin) i respektive katastrof.
Om jag problematiserar lite, exempelvis genom att jämföra med den pågående katastrofen i Syrien? Det kanske inte går. Det är väl det där med geografiskt och kulturellt avstånd. Det var svenskar som omkom på Estonia och i Thailand och alltså berör det oss kollektivt som bor här, även om vi inte själva förlorade någon anhörig eller bekant.
Vi har det för jäkla bra, ändå. Vi har högre levnadsstandard än någonsin, vi har teknik och kapacitet att hantera de mest storslagna problem – allt från klimathotet till att människor flyr hit. Ändå tycks människor gå om kring och vara rädda för, eller sörja, en värld som de upplever som att den antingen är eller håller på att gå förlorad (något som förövrigt diskuterades i Filosofiska rummet härförleden).
Nej, jag tror inte på det. Jag tror världen är bra och jag sörjer inte. Frågan jag ställer mig är i stället om det går att få dessa rädda, sörjande människor att tänka lite annorlunda. För rädslan, sorgen, leder i förlängningen till misstro och förstör slutligen sammanhållningen i vårt samhälle. Anledningen till att de skandinaviska länderna är så framgångsrika och (relativt sett) trygga beror just på sammanhållningen. Att det inte längre är så måste vi ta i tu med framöver, det är där den stora utmaningen ligger. Vägen dit är inte den enkla populismens väg. Det kommer att ta tid, det finns ingen Quick fix.
Så nej, jag sörjer inte. Jag tror vi har underbara dagar framför oss. För att närma mig den horisonten ska jag under den kommande mandatperioden motarbeta destruktiva, populistiska, sörjande eller rädda krafter genom att försöka komma med positiva, konstruktiva förslag. Kort sagt: låt gaphalsarna hållas medan vi andra på.
Wie schaffen das.
Det ska bli spännande det som kommer. Jag känner nästan fjärilar i magen över framtiden. Och nu ska jag alltså åka till min ungdoms förlorade värld i Provence. Jag undrar hur det ser ut nu? Det ska bli spännande att upptäcka. Och hur det än är, om något hade varit konstigt i sammanhanget så vore det professionella gråterskor på Olof Palmes begravning. Därmed inte sagt att det hade varit ett problem. Det kanske till och med hade varit intressant. Och intressant är alltid bra.
Vad ska man med historia till, egentligen? Denna ständiga fråga. För att det är viktigt att lära sig kritiskt tänkande, kanske? Ett bra exempel på källkritik är att gå igenom den så kallade Konstantins donation.
I det medeltida Europa hade påvarna stor makt – det var påvestolen som avgjorde politiska tvister inom och mellan de olika länderna. Inte minst vår egen Magnus Eriksson fick känna på det under 1300-talet i konflikten med Heliga Birgitta. Inte lätt att bråka med både gud och påve, suckade säkert kung Magnus mer än en gång.
(Förövrigt har väl Carl XVI Gustaf just gått om Magnus som den monark som suttit längst på Sveriges tron. Men det är lite orättvist mätt eftersom Magnus smädligen avsattes några år mitt i regeringsinnehavet. Om man nu kan prata om orättvisa i det här sammanhanget).
Påvens medeltida profana och religiösa maktposition vilade inte bara på religiös grund i egenskap av sin roll som guds ställföreträdare på jorden. För att legitimera sin internationella makt påminde påvarna ofta om den gamle romerske kejsaren Konstantins donation.
För att förstå sammanhanget lite bättre bör man känna till att kejserliga dekret smällde högt i det medeltida Europa. Kejsare ansågs gudomligt tillsatta och ju äldre dekret desto större legitimitet.
Enligt berättelsen om dokumentet hade kejsar Konstantin år 315 upprättat ett dekret (ett dekret är ett skriftligt dokument som i princip blir gällande lag. I regel utfärdas det av den historiska motsvarigheten till en statschef eller en regering. Ordet ((adjektivet)) uppfattas som negativt då det ofta utfärdats av en envåldsförsamling eller person) till påve Silvester I vilken gav denne och hans efterträdare evig makt över det som varit det västra romerska riket.
Konstantin ska ha gjort detta av tacksamhet eftersom Silvester I genom ett mirakel botat honom från spetälska.
Konstantin stod högt i kurs, inte minst inom den katolska kyrkan, under medeltiden eftersom det var han som kristnade romarriket. Dock lät han lät döpa sig först på dödsbädden – vilket kronologiskt inte går ihop med att han långt tidigare ska ha varit döende i spetälska vid ett tillfälle då han alltså inte lät döpa sig.
Påvarna använde och vårdade detta dokument för att legitimera sin makt eftersom det i praktiken gjorde dem till kejsare över det gamla västromerska riket.
Dokumentet spelade en avgörande roll i heliga stolens propagandaapparat under århundraden. Man trodde och accepterade det relativt allmänt eftersom man alltså hade stor respekt för Konstantin som själv närmast ansågs gudomlig. Och det gav som sagt påven stor makt.
Huruvida Konstantin (eller påven själv, för den delen) är gudomlig kan vetenskapen inte genom experiment vederlägga. Man kan såklart invända att det inte finns något vetenskapligt bevis för att livet överlever kroppens död. Det går nämligen inte motbevisa religion genom vetenskapliga experiment. Man kan visserligen heller inte bevisa motsatsen men som det kommit att bli när det gäller etik och känslomässiga tankar ligger bevisbördan oftast på vetenskapen.
Faktautsagor i sammanhanget kan vi emellertid motbevisa genom att förhålla oss källkritiska.
En medeltida katolsk präst, Lorenzo Valla, var även en framstående lingvist. Valla brukar för övrigt anges som den moderna textkritikens upphovsman och som sådan var han inte särskilt populär hos sin arbetsgivare.
Valla visade nämligen år 1441 att dokumentet faktiskt var en förfalskning. Han analyserade språket (latinet) och kunde konstatera att dokumentet innehöll ord som inte existerade på 300-talet och fastslog på goda grunder att dokumentet förmodligen författades någon gång på 700-talet.
Men han analyserade också dokumentets datering med hjälp av gedigna historiska kunskaper. I dokumentet anges att det skrevs samma år en viss Gallicanus ”blev konsul för tredje gången”.
I romarriket valdes årligen två konsuler (för att motverka att en man fick för mycket makt) och man daterade ofta offentliga dokument med konsulernas regeringsår. Konstantin var en av två konsuler år 315 men den för oss relativt okände Gallicanus blev inte vald för tredje gången förrän 317.
Nu kan man ju invända att det där kan vara fråga om ett enkelt misstag, den mänskliga faktorn, men detta var viktiga saker i det romerska riket och ett sådant grovt misstag hade romarna aldrig tillåt sig. Det är som om vi i dagens Sverige skulle datera införandet av allmän lika rösträtt till 1931. Det är för välkänt att det skedde tio år tidigare för att passera.
Det finns många intressanta historiska förfalskningar. Och en fråga man kan ställa sig är vem eller vilka som har stor makt idag – och vad den makten vill få oss att tro på för utsagor i olika sammanhang. Det som framstår som uppenbart bedrägeri när vi studerar det genom historiens backspegel var inte alls lika tydligt för samtiden. Vad är det som får oss att tro att vi som lever nu inte är lika blinda?
Jo, vår typiskt mänskliga arrogans och självupptagenhet. Och det är på grund av dessa egenskaper, hävdar jag, som vi i ett lika klart som sällsynt tillfälle av klarsyn uppfann historieskrivningen.
Givetvis med brasklappen att det är fullt möjligt att skriva sin egen historia, exempelvis för att legitimera en upphöjd position. Men ändå. Vi får inte vara så naiva att vi tror att de medeltida påvarna var ensamma i sitt agerande. samtidigt som vi inser det goda och nyttiga med korrekt historieskrivning – om nu något sådant existerar överhuvudtaget.
Det finns flera vetenskapliga teorier som handlar om att mänsklighetens förmåga till skvaller varit avgörande för att vi kunnat dominera jordklotet. Alla, eller de flesta, arter har utvecklat system för grundläggande kommunikation – som att varna varandra för annalkande fara exempelvis.
Relativt få arter har förmågan att skvallra om och med sina artfränder. Skvaller kräver nämligen ett sofistikerat språk och utvecklade sociala relationer och förmågor. Något som inte bara är utmärkande utan också typiskt för människan.
Vi avslutade semestern med en tripp västerut till min barndoms sommarmarker på Styrsö i Göteborgs södra skärgård. Det är en sådan där plats där inte mycket förändras även om förändringar sker, om nu en potentiell läsare förstår hur jag menar.
På det hela taget samma utsikt då som nu från mormor och morfars gamla hus
Men nu är det dags att börja jobba igen.
Man ser sig om i flödet. En kompis påstår att hen ska sluta jobba efter 20 år i kostym för att istället ”be a man of leisure”. En annan vän känner efter endast fem minuter på första arbetsdagen efter ledigheten samma leda som för 6 år sedan – en tidpunkt då hen alltså fortfarande arbetade på samma arbetsplats.
Kanske har man det inte så illa, ändå. Jag tycker allt det ska bli lite småroligt att börja jobba igen.
Blank som en spegel av koppar och järn ligger havet
Jag vet inte hur många gånger jag fotograferat den här vyn. När jag bodde på ön tog jag ett foto om dagen – med analog kamera (sic!). Det är alltid något som förändrat sig mellan de olika bilderna.
Att sitta på verandan och blicka ut mot horisonten, medan mörkret långsamt sänker sig i den ljumma och alldeles vindstilla augustikvällen, är mycket avkopplande.
Det är som sagt alldeles stilla – det enda som hörs är det avlägsna dunket från fartygen långt ute på redden. Och så ljudet från lillebrors ivriga twittrande, förstås. Men så har han 153 437 följare, också. Enligt vissa forskare är det betydligt fler sociala kontakter än vad en enskild människa kan underhålla.
Men han gör ett tappert försök, iallafall, det måste man ge honom. Som grädde på moset gör allt twittrande honom tillräckligt upptagen för att undgå att märka att jag dricker upp hans Remy Martin.
Alltid något. Eller som han själv säger: det är skillnad på avkopplad och uppkopplad.
den positiva antitesen till avkopplad.
Det var på det hela taget skapligt (alltså alla sorters) väder under vår vecka på Styrsö – vilket är en direkt nödvändighet när man bor i ett relativt litet hus med fem flickor i åldrarna 3-12 år.
Men skvaller, var det ja. Varje människa man möter har många sociala relationer (mellan 50 – 200 om vi undantar sociala medier) och ju mer du känner till om dessa relationer desto större inflytande kan du skaffa dig. Skvaller, alltså.
hur många sociala relationer kan rymmas i ett rum?
För vad är det egentligen alla pratar om när de ses i fikarummet nu efter semestern? Lite om jobbet, självklart, men också hur semestern varit. Är någon i bekantskapskretsen sjuk? Har någon skilt sig, flyttat, fifflat med skatten eller fått nytt jobb? Allt detta är information man kan ha nytta av, utöver vanlig nyfikenhet.
Denna vår sociala förmåga till skvaller gör paradoxalt nog också att vi kan samarbeta effektivt i grupp på ett mycket mer sofistikerat vis än andra arter. Den som är bäst organiserad vinner – inte den starkaste. Historien bekräftar också detta.
Ute på Saltskärs udde en stormig dag
Jag förklarar för en dotter att på andra sidan havet ligger Danmark. Hur tog sig de tidiga resenärerna dit under yngre järnåldern (ja, ja vikingatiden, då), undrar hon. Jo, genom samarbete.
Och nog kan vi säkert anta att det skvallrades bland båtbyggarna om hövdingen som skulle göra resan över havet för att erövra fjärran land. Var han inte för tjock för resan? Och kunde han verkligen navigera ordentligt?
Nu har ju inte jag ett arbete som innebär tydliga rutiner, dag ut och dag in. Mitt schema styr det mesta jag gör. Men jag hör ibland människor (vad jag vet) oberoende av varandra beklaga sig över något man kallar och upplever som ”penalistfikandet”.
Lugnet före stormen
Penalistfikandet innebär att man fikar, äter lunch tillsammans på vissa givna tider. Kaffe och mat är viktigt, så klart. Men nog skvallras det också ordentligt vid dessa tillfällen. Och den som väljer att regelmässigt utebli från fikat kan vara tämligen säker på att själv bli ett självklart föremål för stundens skvallrande.
Se där ute i väst blinkar Vinga fyr
Vi åt och drack gott under denna vår sista semestervecka. Särskilt njöt vi av den lokalproducerade lammsteken. Det har ju påbjudits att äta svenskt kött, om man nu måste äta kött, efter denna torra sommar.
Han badar inte länge men ofta, mannen med 153 437 följare på Twitter. Jag har två teorier om det där. Den ena teorin följer evolutionens lagar och menar att det som föregångarna gör förvaltas och förfinas av de efterföljande. Det var jag, hans äldre bror, ett steg närmare aporna men han är ett stort steg närmare apparna (förlåt, Göteborg igen) som en gång i tiden började föra protokoll över mina bad. Numera räknar jag bara de riktigt värdefulla badupplevelserna.
Den andra teorin handlar om att det är bara när han badar han inte kan ta med sig sina 153 437 följare. Då kan han enbart vårda de sociala relationerna, de viktiga. Som sina barn, exempelvis.
Men det är en kort respit. Åter uppe på torra land kan han obehindrat sladdra på om minnesvärda bad i parti och minut för den som gitter lyssna.
Så som det antagligen såg ut när den första stenåldersmänniskan kom till Brännholmsviken
Släkten följa släktens gång. Ett besök på Styrsö innebär alltid ett besök vid den vackra gamla kyrkan där så många övergångsriter i släkten firats. Mina barn är döpta där.
I familjegraven vilar mammas mormor och morfar, Viktor och Selma, mormors syster Signe som dog ung, min mormor och morfar Astrid och Ivar, min mamma Anita, min moster Lena, min kusin Magnus och min syster Helena som båda dog (alldeles) för unga.
Efter ett besök vid graven dröjer det inte så värst länge innan den lite högtidliga stämningen livas upp av samtal om minnen, skrönor, ja, för att inte säga skvaller, om de som lämnat oss. Mer tydligt framstår minnena om Helena, förstås. Eller faster Nea som några av kusinerna säger.
en stunds begrundan vid familjegraven
Jag hann med det mesta av det man måste på ön. Bad på Vassholmen, Uttervik, Saltskärsudde, god mat och dryck på Öberska och Båtebacken, springa i yttermarkerna med efterföljande salta dopp, gedigna middagar och massor med barn.
Till de släktingar och gamla vänner jag inte hann med att besöka denna gång säger jag: förlåt! Nästa gång ses vi, kanske. Vi har ju en del skvaller att ta i kapp.
Och nu ska jag fortsätta försöka spöa skiten ur livets prövningar. Jag har ett spännande år framför mig med valrörelse, nytt läsår i skolan och sång.
Men… kanske ska jag tillbringa lite mer tid i fikarummet, i år?
Man ska prova att gå i någon annans skor nu och då, heter det ju.
Så snabbt han kunde efter återkomsten till Sverige inledde Karl XII nya krigshandlingar, nu mot det danska Norge. Befälhavaren Carl Gustaf Armfeldt fick order att leda ett anfall från Jämtland mot Trondheim.
Familjen Adolphson föll också in i Norge nästan exakt 300 år senare. Vi tog dock en annan väg via västra Dalarna och Värmland. Detta är trakter där jag knappt satt min fot och Dalarnas västra del är väl värt att besöka, upptäckte jag.
På ICA i Malung träffade jag förövrigt en elev som gick ut i våras. Elin jobbar där och blev mäkta förvånad över att se magistern i butiken. Hon var glad att vara hemma igen, storstan (Falun) var inget för henne, berättade hon. På många sätt förstår jag henne.
En numera sömnig och odramatisk riksgräns
Vi följde Klarälven vidare in i Norge, först till Elverum sedan Hamar som ligger vid Norges största insjö. Schyssta bad finns det där.
Nästa dag fortsatte vi mot Molde via ett kort stopp i Lillehammer där jag ägnade mig åt att fråga främlingar om OS 1994 och foppatofflor. Inget monument är rest över hockey-miraklet, tydligen.
Ett rum med utsikt i Molde
Den norska kronan är fortfarande dyr och även prisläget är relativt högt. Men landets saltade torsk med bacon och grejer är värd varenda krone. Så styrde vi kosan vidare mot Trollveggen och Trollstigen. Fantasieggande, om än lite läskig, körning.
Utmed Trollstigen
Det finns troll här, säger Dotter 1 från bakom kameran
På vägen ner ägande sig några i familjen åt ett sådant där drömskt, kallt och grönskimrande bad.
Rauma vid Trollveggen
Scenerierna när man närmar sig kusten är nästan magiska. Området är inte särskilt tätbebyggt vilket förmodligen beror på att vädret möjligen inte alltid är lika förlåtande som just den dag vi kom.
The Sound of Music
Jag kan nu lägga till ännu ett hav till min bad-samling. Jag har badat i Kattegatt, Skagerrak, Bottenhavet, Östersjön, Medelhavet, Adriatiska havet, Indiska oceanen och Atlanten. Kanske heter det egentligen Norska havet? Nåja, jag har ändå badat i Atlanten: i San Sebastian 1988.
Atlanten var hur som helst en aning kylslagen just här – annars råder en tydlig medelhavskänsla. Jag kan inte låta bli att undra: varför åker inte fler badsugna människor hit? Varför sökte sig vikingarna bort härifrån? Varför finns det bara ett konkurrensverk?
Kolle – de svenske jänterne ska bade!
Vi reser vidare mot det som av många anses som världens vackraste bilväg, Atlanterhavsveien. Det är en knapp mil lång vägsträcka i det absoluta havsbandet. Vi åkte den två gånger och åt på vägen en slibbig våffla. Det är nämligen generellt sett ont om matställen efter vägarna i Norge – å andra sidan slipper man se de gyllene bågarna i parti och minut.
Atlanterhavsveien
Karl XII reste mycket men Atlanten såg han nog aldrig. Efter sin plötsliga död vid Fredrikstens fästning den 30 november 1718 var det i alla händelser för sent. I stället blev alla svenska trupper beordrade att omedelbart återvända till Sverige.
Armfeldt fick tillsammans med sina cirka 6000 soldater dödsbudet i juldagarna. Han beslutade att armén skulle ta kortast möjliga väg hem till Sverige: över fjällen till Jämtland. Ett problem var dock att armén var bristfälligt utrustad och uttröttad efter fyra månaders fälttåg.
Efter Atlanterhavsveien gjorde vi gemensam sak med karolinerna, men alltså 300 år senare (vilket inte är någon större tidsrymd historiskt sett) och drog oss åter mot hemlandet via Trondheim och Storlien.
Mitt skämt” varför bor det så få människor i Storlien – alla män är liemän” fungerade dåligt. Man kan tycka att just innevånarna i Storlien borde veta att uppskatta skämtet – en fåfäng förhoppning kom det alltså att visa sig.
Coop i Storlien gör dock lysande affärer på grund av alla invaderande norrmän. Gränshandeln mellan Norge och Sverige omsätter årligen massor med miljarder. Vi i familjen bunkrade denna gång lätt eftersom vi tänkte vandra Jämtlandstriangeln med kreditkortet som liggunderlag: göra dagsturer med övernattning på stationerna.
Storulvån
Storulvåns fjällstation är närmast ett hotell. God mat, stora rum och det går att betala sig fram – hyra/köpa både lakan och lunchpaket. Det är relativt mycket människor i omlopp eftersom triangeln är populär. Många springer eller cyklar ute på fjället.
Storulvån var förövrigt också starten för min första vandring i fjällen någonsin under min militärtjänstgöring i augusti 1990.
Jag och Tebogo på Helags augusti 1990
Så bar det av.
På den norska sidan bröt Armfeldts armé upp den 28 december 1718 för att gå mot Sverige. På grund av det kalla vädret dog under färdens första dygn ungefär 200 man. På nyårsdagen rådde fortfarande mycket kallt väder. Avståndet till byn Handöl (idag känd för täljsten och braskaminer) på svenska sidan (i dagens Åre kommun) var cirka 55 kilometer.
kan du se Sylarnas fjällstation?
Första dagens etapp från Storulvån till Sylarnas fjällstation är 17,2 km. Detta var något ovant för oss, vana som vi är att gå mol allena till fjälls. Att ständigt se och möta människor var en stor omställning. Men man förstår ju varför människor åker hit.
Huvudbyggnaden på Sylarna är sedan förra året helt renoverad och modern. Här kan man få öl på fat och älggryta. En bra sak med fjällstationer är att man får ta det som bjuds. En nyttig erfarenhet, inte bara för Vildvittrorna.
Det är förövrigt bara på fjällstationer man kan iaktta människor som går omkring barfota eller spelar Jatzy i offentlig miljö. Är man ute i god tid kan man boka eget rum annars finns sovsalar och självhushåll på alla fjällstationer. Nu var det dessutom extra trångt eftersom det totala eldningsförbudet innebar att ingen kunde använda sitt trangiakök.
Utanför Sylarnas fjällstation
Nästa etapp Sylarna-Blåhammaren är 19,36 km, turens längsta etapp. Här var det lite glesare med människor, det verkar som om de flesta går Storulvån-Sylarna tur/retur och stannar ett dygn eller två för att bestiga Storsylen, eller så.
Springer och går man mycket blir fötterna en aning plattare med åren. Detta grymma öde drabbade undertecknad lika plötsligt som hårt. Fruktansvärda smärtor i stortånaglarna gjorde snart varje steg omöjligt. Kängorna passade helt enkelt inte längre. Maleur.
Till sist gick (!) det inte längre varvid stora skobytardagen inföll mitt ute på vida fjället. Jag tog mina Keen-sandaler, barnens mor mina kängor och dotter 2 hennes. På så vis tog vi oss fram, steg för steg. Keen är fantastiska skodon, måste sägas, som var helt avgörande för mig denna gång.
Dotter 1 på leden
Nedan syns den genuina fjällstationen Blåhammaren. Gammal, ursprunglig, mysig. Utmärkt mat, tre rätters meny, där man tvingas sitta vid samma bord som fullständiga främlingar. Snart stiger stämningen och samtalen avlöser varandra. Bastuns panorama är också magnifikt. Särskilt vid sämre väder.
Skobytardag – nedanför Blåhammaren
Framme. High five.
Det var bland annat hit soldaterna helt utmattade kom för snart 300 år sedan. Utanför fjällstationen står karolinermonumentet, ett bland rätt många sådana monument i trakten.
Barnens mor, som trots flera försök genom åren faktiskt aldrig besökt den här fjällstationen, tog sig en närmare titt på monumentet.
Hennes far var nämligen under sin militärtjänstgöring med och reste det under tidigt 1960-tal. Det var under denna tid han träffade sin jämtländska blivande fru varför man kan se det som ett monument över familjen Adolphsons sköldsida, om ett lite ålderdomligt släktforskar uttryck tillåts.
Karolinermonumentet
Den andra januari 1719 bröt ett rejält oväder ut. Med dålig sikt och under bitande köld tvingades man slå läger på Öjfjällets nordsida. Man försökte förgäves göra upp eldar med vad som än stod till buds, det brändes gevärskolvar och slädar. Ytterligare ungefär 200 man frös ihjäl här.
När familjen Adolphson ankom Blåhammaren kunde vi bokstavligen känna historiens vindar då det friskade i ordentligt, men särskilt kallt var det inte. Med vinden vinande i fösterglipor och skorstenar spisade vi läcker röding. Att det blåste 20 sekundmeter gav Vittrorna en utmanande lek.
Stormen fortsatte på nyåret 1719 ryta över de oskyddade soldaterna och återtåget blev helt kaotiskt. De fortsatte att frysa ihjäl, hästarna stupade och all utrustning måste lämnas på fjället.
Dotter 2 lyckades 300 år senare tappa en förhållandevis stor sten på sin tå men linkande tappert på hela triangeln. Inget brutet, meddelande oss en fjällvandrande läkare varpå färden kunde fortsätta. Kanske var hon den av oss som kom närmast karolinernas umbäranden.
1700-tals-stormen höll i sig samtidigt som de första trupperna med Armfeldt i spetsen slutligen nådde Jämtland och Handöl. Huvuddelen av de överlevande kom efter de följande dagarna.
Även för oss som vandrade 300 år senare väntade en sträcka på 13,2 km tillbaka till Storulvån i 20 sekundmeter vind och rejält med regn. Men bara i 3 timmar. Sen blev det bra vänder igen.
För Armfelds arma karoliner var läget mer dystert. Kvar bland fjällen låg cirka 3000 ihjälfrusna människor. Och än var umbärandena inte över. På den fortsatta resan till Duved, där inkvartering var ordnad, dog ytterligare cirka 700 man. Av de överlevande 2100 soldaterna blev ungefär 600 på olika sätt invalidiserade.
Civilisationen närmar sig – då öar takten
I Åre finns för den moderne fjällvandraren en fantastisk möjlighet till lyx och flärd efter fjäll och vildmark. Hotellet Copperhill, som antagligen är för kostsamt för de flesta av oss under högsäsong, är väl värt ett besök. Det borde kanske ligga i Falun, tänker jag, men inser på grund av Dotter 2:s uttal att vi redan har ett splittrans nytt Cooperhill.
(I Falun har Coop byggt ett nytt varuhus alldeles bredvid gruvan. KOM IGEN! DEN VAR VÄL BRA IALLAFALL!?!)
Dotter 2 har bytt om till middagenDotter 1 tycker Copperhill är världens bästa hotellkärlek
Kanske är konceptet led + fjällstation ändå inte riktigt vår kopp te. Vi är måhända bortskämda av tidigare upplevelser. Samtidigt är det ju ett enkelt sätt att njuta av rejäla fjäll. Man behöver egentligen bara regnkläder och en liten ryggsäck. Och så en plånbok, förstås.
Kanske är det lite knasigt att tvinga barnen att trava nästan 5 mil på tre dagar – men man får mycket till tillsammans. Och det gick bra, trots några skavsår och blåa tår. Och inte en mygga så långt ögat kunde förnimma.
För att knyta ihop såväl historia som nutid passar kanske Peterson-Bergers Jämtlandssången eller, som den egentligen heter, Jämtlands brudmarsch, bra, sången barnens mor och jag för ganska exakt 18 år sedan gjorde entré till i Hallens kyrka:
Så tåga vi tillsamman bort mellan Jämtlands gröna ängar bort mellan nyland som prunka fulla av bröllopsblomsters prakt.
Så skåda vi med gamman hän över berg i blåa fjärran hän över sjöar, strömmar, skogar jämt kring bygder på vakt.
Fagert är landet som blev vår lott och arvedel så firom dess fägring nu med sång och stråkars spel. Tändom ånyo det hopp som våra fäder närt! För slit och mödor av fröjd och sol ett mått oss beskärt.
Det är viktigt hur vi uttrycker oss i den offentliga debatten. Maktens språk får på olika vis återverkningar i samhället. Byter vi innebörd på ord eller tillskriver grupper epitet och tillmälen är risken att vi avhumaniserar dem och legitimerar övergrepp.
Hitler lät i propagandan likställa judar med råttor. I en sådan förvriden värld är det logiskt, kanske själva förutsättningen, för att senare kunna mörda dem med gift/gas. I Stalins Sovjet och i Robert Mugabes Zimbabwe var det accepterat att slå ihjäl farmare och bönder då dessa i det offentliga språkbruket utmålades som svin – och sådana får man ju slakta. NMR talar om folket men det är inte hela folket som avses, bara vissa.
Jag har den senaste tiden sett varianter på påståendet att polisen är nazivurmare. Den som accepterar det påståendet förlorar också något av förtroendet för polisen och möjligheten att hen ger sig på en polis ökar.
Spärren minskar, gränsen flyttas. För nog är det lättare att misshandla en fascist än en polisman, alltså en statstjänsteman som i sin yrkesutövning följer lagen? Så ord och tillmälen har betydelse och jag hävdar att för makthavare och politiska representanter följer ett särskilt ansvar.
Precis som SD avkrävs svar på var partiet står i den här frågan behöver vi, tyvärr, också be om svar från Vänsterpartiet. Varför? Jo, därför att demokratins kärnvärden ständigt behöver återerövras.
Jag tror på dialog.
Jag försöker därför så ofta jag kan diskutera med människor som tänker annorlunda än jag. Som ett led i detta hade jag i höstas en serie samtal med en uttalad kommunist, en före detta högt uppsatt Sverigedemokrat och en frikyrkopräst. Jag har även lite löst diskuterat med människor som på olika sätt förnekar klimatförändringarna.
Ofta är det jobbigt men också på olika sätt givande. Som nyligen när jag tillsammans med partikollegor under ett par timmar gick runt och samtalade med människor i ett område där det nästan bara bor nyanlända. Alltså människor med livsöden och bakgrunder helt olika mina egna.
Hemkommen efter att ha umgåtts med alla dessa jag ofta talar om men sällan med, mådde jag så oerhört bra. Vi knackade dörr och hängde på allmänna platser och somalier, syrier och många andra nationaliteter öppnade sina hem och bjöd på kaffe. De berättade hur fantastiskt Sverige är och hur bra de trivs i Falun.
De berättade också hur svårt det är att få jobb och att de anser att svenskarna är snälla men även lite reserverade. Hit ska jag åka fler gånger och ta med mig barnen. Inte för att göra politisk kampanj utan för att bara vara.
Så mycket värme, glädje, framtidstro och kärlek jag mötte. Det är här de finns människorna vi så ofta pratar om i debatten. Jag känner mig väligt berikad av dessa möten, och glad.
Tänk om jag ägnat min tid åt att berätta för dem att polisen är militanta kommunister och vänsterpartiet polisens hantlangare? Inte för att det är sant – men tänk vilken skada jag då, genom att rubba deras redan skadade förtroende ytterligare, åsamkat vår demokrati.
Jag följer flera vänsterorienterade organisationer och har flera sådana kontakter i mina sociala medier. Jag försökte tidigare följa Jimmie Åkesson på Twitter. Jag anser att det är en av poängerna med sociala medier – närheten till olika makthavare och åsiktsyttringar. Det tog dock inte lång tid innan Jimmie blockade mig.
Jag har gjort allt detta av ovan angivna skäl och för att träna och tona ner min ibland konfrontatoriska debatt-teknik. Jag försöker alltså efter förmåga slå hål på min egen filterbubbla. Det är också viktigt för mig att visa respekt för mina politiska motståndare.
Återkommande har jag diskuterat med en relativt högt profilerad lokal vänsterpartist. Jag har ibland givit mig in i hens trådar och hen i mina. Debatterna i hens urartar nästan alltid och i den senaste diskussionen om polisens agerande i samband med att nazister beviljas demonstrationstillstånd nåddes nya bottennivåer.
Min åsikt är att polisen följer lagen. Grundlagen reglerar, direktiv ges från riksdagen, polisledningen (med jurister och experter) tolkar direktiven och utformar instruktioner till insatsledningen på aktuell plats vilken ger direktiv till den enskilde polismannen. Möjligen kan polisen göra mer inom befintligt regelverk men jag är säker på att de diskuterar det internt.
På det stora hela taget litar jag på polismyndigheten. Jag tror inte särskilt många poliser hyser nazistiska sympatier.
Och jag trodde aldrig jag skulle behöva säga detta – men till flera jag förde diskussioner med inom V blev jag tvungen. Så lyssna nu: jag hatar all form av nazism. Jag anser inte att våldsbejakande extrema grupper borde beviljas demonstrationstillstånd. Det, är jag medveten om, är inte en okontroversiell ståndpunkt och den är min personliga.
Polismyndigheten måste återkommande granskas. Men det är farligt att beskylla polisen inte bara för att inte följa lagen utan även för att vara högerextrem, utan tydliga belägg.
Vänsterpartisten jag diskuterat med påstår att det finns ett förtroendetapp hos allmänheten gentemot polisen. Jag tror inte det stämmer helt, men det som sedan följer i debatten är det som detta handlar om, det är det som på sikt riskerar undergräva demokratin. Det är sådant partiet måste jobba med om det vill behålla sin demokratiska trovärdighet.
Här följer några obearbetade citat som inte på något sätt är ovanliga.
Jag är kommunist och känner till din sort. Ni är ena farliga jävlar som alltid hjälpt fascismen på traven. Ni äcklar mig. Jag hyser en ENORM avsky gentemot er ideologi. Precis som jag gör mot den reaktionära västerländska nationalismen som ni älskar att flirta med. Piss off (som du redan har gjort din stackare)
Fredrik Adolphson: Våra resonemang bygger inte på den ignorans som du besitter. Polisen skyddar och gullar med Nazister och fascister. Det är fakta. Åh hur den faktan påverkar de människor som nazisterna/fascisterna och rasisterna hatar… det vet bara en som är deras hatobjekt. Det är självklart att förtroendet för polisen sjunker när polisen försvarar och skyddar hatet
Önskar att det förekom mer vandalism i Almedalen
Öppet gängkrig mot nassarna hade varit nice också
Jag bemöts i dessa debatter med återkommande hån, sarkasmer och positionsförflyttande från sak till person. Jag har kallats för Pinochet när jag försvarande det fria skolvalet, jag är humorlös, anklagas utan belägg för att ägna mig åt härskartekniker, är ohederlig i största allmänhet, det påstås att det är märkligt att människor kan överväga att rösta på en sån som jag. Alltså inte på grund av vad jag som politiker säger, utan på en sån som jag.
Den aktuelle vänsterpartisten har vid två tillfällen sagt till några av dem som är med och kommenterar i hens trådar att inte ägna sig åt personangrepp. Det är allt. Jag har återupprepade gånger frågat vad hen anser om tonen i sina egna trådar – men vederbörande ser inga större problem:
då tar jag hellre bort er då jag är mer intresserad av (…) samhällsanalyser än av era, minus personangrepp
Ytterligare synpunkter från vänsterpartiets representanter:
Polismyndigheten tolkar exakt samma lagstiftning annorlunda idag jämfört med när Nationalsocialistisk front var aktiva fram till 2005-2006. Så lagändring är inte det som behövs. Polisen måste bara sluta dalta med nazister och sluta tolka lagen till deras fördel i vartenda läge. (Icke)Insatsen i Almedalen var nog det värsta jag sett i mitt liv. Och nej det är inte bara nåt som kommer från vänsterhåll. Skärpning!
Enligt mitt förmenande ÄR NMR en terrororganisation under beskydd av svensk polis
Rasister på gatan i polisuniform!
Vänsterpartiet, städa i era led. Sådant här språkbruk är farligt och riskerar i förlängningen att urarta. För att demokratin ska bestå måste vi skydda våra demokratiska institutioner, inte grundlöst angripa dem.
Jag personligen har stora problem med exempelvis antagandet att alla företagare i välfärdssektorn är kriminella som smugglar gigantiska summor till skatteparadis. Det finns problem men generaliseringen är inte bra.
Påståendet att polisen gullar med nazister tar det hela till nya, farligare, nivåer.
Vi måste alltså tänka på hur vi uttrycker oss. Allt för lätt är det att (bakom en skärm) ta heder och ära av människor vi inte delar uppfattningar med. Särskilt vi politiker måste tänka på detta – vi sätter tonen som sprider sig vidare ner i undervegetationen.
Vi borde klara av att lyssna utan att tillskriva varandra åsikter vi tror (eller hoppas) motståndaren har. Jonas och Annie har rest runt i landet på debatt-turné eftersom de olika perspektiven är så tydliga. De klarade det, så det borde väl också vi på lokal nivå göra, har jag tänkt.
Men jag tänkte uppenbarligen fel. Med uppriktig sorg har jag tagit bort den lokale vänsterpartisten från mina flöden – det blev för aggressivt att vara med i debatten där.
Vänsterpartister – avfärda mig om ni vill. Tyck att jag är en lärare som missköter mitt arbete, en borgerlig smygfascist eller se det jag skriver här som en partsinlaga bara för att jag har en bror som är polis.
Eller så provar ni att lyssna på vad jag faktiskt säger och bemöter argumenten med motargument istället för min person. Det borde väl gå, det kan väl inte vara så farligt? Det är iallafall vad jag hoppas på – för allas skull.
De har snurrat runt på nätet ett tag nu, filmklipp på människor som försöker föra samtal med nazister. Även om jag beundrar ambitionen resignerar jag. De bara ljuger och ljuger, nazisterna. Döva för all logisk, känslo- eller faktabaserad argumentation fortsätter de enkelspårigt rapa upp sin hatiska grundlagsskyddade rappakalja.
Det går inte längre, detta. Och vi sitter ju inne med facit – så varför tveka?
Efter påtryckningar från bland annat Sverige och Danmark fick Röda korset i juni 1944 tillstånd att besöka koncentrationslägret Theresienstadt. Möjligen berodde Sveriges engagemang på att Folke Bernadotte var högt uppsatt inom Röda korset, men det är jag inte helt säker på.
Det kanske låter konstigt att Nazityskland gick med på detta men Himmler visste vad han gjorde. Det vill säga – man ljög. Förberedelserna hade pågått länge och man var fullt beredd att iscensätta ett stort propagandanummer. Redan 1943 påbörjades en förvandling att göra Theresienstadt till ett mönsterläger att visa upp för omvärlden.
Baracker renoverades, parker och rabatter anlades, fångarna fick mer mat för att se välnärda ut, över 7500 personer flyttades till Auschwitz för att lägret inte skulle se så överbefolkat ut.
När inspektörerna väl kom möttes de av en idyll med iscensatta fotbollsmatcher, konserter till och med en kör bestående av judiska barn som sjöng för dem. Det förekom även jazzmusik (trots att jazz förbjudits av nazisterna eftersom den betraktades som degenererad form av musik) av bandet Ghetto Swingers. Man ersatte tyskan med jiddisch när man namngav olika gator och byggnader i lägret.
Samtidigt som besökarna från Röda korset var på plats påbördades arbetet med en propagandafilm där lägret cyniskt nog beskrevs som ”en kurort för judar”. Det var lägerfångar som fick arbeta med projektet på uppdrag av SS. Musiken till filmen kom bland annat från Ghetto Swingers.
I samma stund inspektörerna lämnade lägret föll Potemkinkulissen ihop fullständigt. Theresienstadt var nämligen inget annat än ett koncentrationsläger bland andra (även om det inte var ett förintelseläger för det hade varit svårt till och med för nazisterna att dölja). Judarna som arbetade med filmprojektet och medlemmarna i Ghetto Swingers – alla skickades de till Auschwitz för att mördas.
Endast 17 000 judar av 140 000 som skickades till Theresienstadt överlevde.
Vi måste förbjuda våldsbejakande extremism. Så enkelt är det. Och nu verkar iallafall något vara på gång. Detta kan vara regeringens viktigaste beslut under en i övrigt medioker mandatperiod där de viktigaste framgångarna uppnåtts av utrikesministern.
Detta kan bli något bestående – äntligen får Olof något att le åt där i sin himmel.
Även om det inte går att förbjuda bort nazismen innebär en lag att det blir lättare att lagföra de framträdande representanterna, det blir lättare för polisen att agera, svårare att få tillstånd med mera. Och det är så en demokrati måste jobba – vi måste mobilisera mot hatet och intoleransen.
Någras rättigheter kan aldrig stå över andras. Rättigheter måste kunna stå sida vid sida utan att slåss.
Fotnot:
Det finns gott om bilder och möjligen ljudklipp på nätet av Ghetto Swingers
Katarsis är ett grekiskt ord som betyder ”rening” eller ”rensning” med sitt ursprung i ordet katharos, som betyder ”ren”. Det var Aristoteles som använde termen inom teatern i betydelsen att tragedin är en genre som själsligt renar oss.
När vi ser en pjäs, eller film, innebär katarsis det vi upplever efter pjäsen eller filmen. Den här känslan är viktig då den hjälper oss att bearbeta tillvarons små och stora jävligheter. Genom gestaltningen på scenen kan såväl skådespelare som publik bearbeta sina känslor från verkliga livet för att kunna gå vidare i tillvaron.
Steget är inte långt till terapi. Inom psykoanalysen talas det om kathartisk metod för att beskriva en omvälvande och helande insikt hos den som genomgår terapi. Metoden innebär att patienten på olika sätt återupplever och avreagerar sig (bearbetar) en traumatisk upplevelse.
Det är kanske därför rätt många människor trivs på en scen eller att konsumera det som framförs på en sådan.
Far börjar bli årsrik. Det går kanske lite långsammare samtidigt som han är som han alltid varit. Han tittar lite frågande på mig när jag tålmodigt förklarar att poängen med en mobiltelefon är att man faktiskt svarar i den.
Ja, det skulle väl vara för din skull då säger han lakoniskt.
Far lägger däremot gärna ut texten om förflutenhetens landskap. Jag har tidigare nämnt hans sorg över att farmor inte lät honom lära sig spela piano med motiveringen att det inte var någon framtidsbransch eftersom ljudfilmen kommit till stan. (Tills för inte så länge sedan före detta tillfälle hade man haft livemusik av piano på biograferna varför han då, alltså förr, kunnat försörja sig som pianist där. Genom ljudfilmens intåg var det inte längre en framkomlig väg, så av pianolektionerna blev det intet.)
Så tänkte farmor. Jag tror inte det beror på att hon inte uppmuntrade sina barn att följa sina drömmar. Det handlar nog istället om överlevnadshorisont – farmor var en norrländsk bondkvinna född vid förra sekelskiftet. Hon hade en annan inställning till nöd, utvandring, klassresor och rösträtt än jag.
Far kompenserade för detta, har hans syskon berättat, genom att på hög volym om söndagarna lyssna på radioteatern. RADIOTEATERN GEEER… Det är väl också en sorts uppror, tänker jag.
Härförleden förvånade mig far på nytt genom att gå igenom sina teaterroller som han fick senare i livet. Sång och teater såg jag honom som barn aldrig framföra – däremot ofta festliga tal på middagar. Som det visade sig var hans, enligt egen utsago, paradroller följande.
I HC Andersens Kejsarens nya kläder spelade han krigsministern. Enligt far en tyst roll, alltså HELT utan repliker, och därför inte så rolig. I Lars Levi Læstadius Sönderslagen spegel framförde han adjunkten Fredlander och i Eugene O’neils Ljuva ungdomstid spelade han den försupne journalisten Sid Davies. Den rollen tyckte han om.
Dessa roller framfördes på scenerna vid Ljungskile Folkhögskola och Socialhögskolan i Stockholm. Man får konstatera att det är rätt tunga roller i relativt tunga dramer han framfört under sin karriär. Eller? Arkiven ger delvis en annorlunda bild:
Far längst till vänster i ”Kejsarens nya kläder”
Äpplet faller inte långt från trädet.
Nog har jag tillbringat mycket tid på scener i mina dagar – men aldrig inom teatern. Kör och tal, javisst. Men aldrig teater. (Men det ska sägas – min röst gör en sen karriär. Den har nu används flera gånger av Esteterna på min skola. Senast gick den till final på Stadsteatern i Stockholm. Eller, okej, produktionen där den förekommer ((som nyhetsuppläsare)) gjorde så).
Nedan syns min enda huvudroll – hittills, nota bene – som Gustaf Vasa i ett spex på V-dala nation i Uppsala. Salig mor och moster var där och vi var nog alla efteråt överens om att det här med teater kanske inte riktigt var min paradgren. Men det var ju roligt att jag försökte, tydligen.
Dotter 1 har hittat hem i livet. För andra året i rad har hon i Kulturskolans regi varit med i musikal. I år spelade hon en apa i en variant på Aladdin. Detta innebär att hon får öva drama, dans och sång under professionell ledning.
Jag kan av egen erfarenhet säga att man växer av att stå på scen. Och den som låter sin inre stjärna lysa för andra är i ordets sanna bemärkelse verkligen en människa. Var scenen ligger, och hur den ser ut, är däremot en helt annan fråga.
Jag är avundsjuk på Dotter 2. Iallafall när det kommer till sång. Hon har da shit, som man säger. Jag försöker verkligen att inte överföra mina egna drömmar på barnen – men hon har så infernaliskt lätt för sig när det kommer till musik. Nedan syns hon i Musikskolans musikal ”Låtbåten” och ytterligare längre ner när hon trakterar sitt instrument. Hon är mycket engagerad i sin kyrkokör, också.
En sund själ i sund kropp, heter det ju. Jag kämpar visserligen också med att få mina flickor att utöva någon form av idrott, mest för balansens skull. Men jag tror verkligen livet blir en aning ljusare om man fyller sin själ med lite katarsis, nu och då.
Med det sagt säger jag att regeringens förslag om ett obligatoriskt estetiskt ämne i gymnasiet är en god idé. Precis som det är bra med obligatorisk idrott på schemat under alla tre åren.
För folkhälsans skull. Leve folkhälsan. Leve kulturen,
Säsongens första semestertripp gick söderöver. En vit fläck på kartan för mig är Öland, den ön har jag länge velat besöka. Och nu skedde det.
På vägen återupplevde vi Söderköping och Trädgårdshotellet i Stegeborg som vi besökte också för sex år sedan. Men då var det Gotland som gällde. Denna gång Öland – i övrigt samma koncept.
Stegeborg är en betydelsefull historisk plats och här trivs jag. Johan III föddes och växte upp i den gamla 1200-talsborgen och ett avgörande slag i Sveriges sista (senaste) inbördeskrig (mellan Sigismund och hertig Karl) stod utanför dess murar.
Jag undrar om hertig Karl hade koll på frisyren under slaget. Men mer om det senare. Det är mest ruiner som återstår i Stegeborg men Hamnkrogen i kombination med vyn nedan gör att maten smakar extra fint.
fästningen sett från hamnkrogen
Så bar det av ut över Sveriges längsta bro med öländska Mörbylånga som slutdestination. Här finns det utmärkta lilla ekohotellet Strandnära. Gott, fint och pittoreskt. Liksom hela ön, på något sätt. Öland känns som helhet ganska avstressat.
Världsarvet Södra Ölands odlingslandskap med Stora Allvaret är en självklarhet. Sedan när jag även en passion för landsändar varför båda fyrarna var ett måste. Den namnkunnige Långe Jan påstår sig vara Sveriges högsta fyr, minsann.
Ölands södra utpost
Det blir gärna historiska resmål när familjen rör på sig, så Vittrorna har kommit att acceptera (nåja) detta som en naturlig beståndsdel av våra resor. Karlevistenen innebar därför ett kort stopp. Hur förklarar man egentligen vad en runsten är? En tusen år gammal statusuppdatering?
Stenen är 130 centimeter hög och troligen transporterad från fastlandet. Den restes i slutet av 900-talet över en dansk hövding, Sibbe den gode/vise. Enligt inskriften har han blivit begravd här – antagligen av en slump då han möjligen plötsligt dog när han seglade förbi. Dotter 2 har många frågor. Varför dog han? Tja, man gjorde det på 1000-talet… bäst att styra över samtalet på runorna. Inskriften består av två delar:
Denna sten blev satt efter Sibbe [den] gode, Foldars son, men hans följe satte på ön [detta minnesmärke].
Dold ligger den som de största dåd följde, det visste de flesta, ‘stridernas Truds arbetare’ i denna hög. Ej skall en rättrådigare, kampstark ‘Vagn-Vidur’ på sjökonungens väldiga mark råda över land i Danmark.
Trud är namnet på en gudinna, och stridernas Truds arbetare betyder hövding. Vidur är ett av Odens namn, som här används om den döde, och den vagn man färdas på är skeppet. Vagn-Vidur tolkas som skeppshövding. Med Sjökonungens väldiga mark avses havet.
(Källa är olanningen.com/olands runstenar.)
Strax utanför Borgholm ligger Solliden. Man har ju slötittat på TV den 14:e juli genom åren och på impuls svängde vi in. Det var ändå kaffedags och rojalister har i allmänhet trevliga caféer.
Solliden byggdes som sommarnöje åt Gustaf V:s gemål, drottning Victoria, 1906. Alltså kungens farfars mor och kungen ärvde det när gamle V-gurra gick ur tiden 1950. Tydligen trivs också nuvarande kungafamiljen här och på den vägen är det.
Själv råkade jag i plötsligt bryderi eftersom jag hade för mig att Gustav VI Adolf var bror och inte son till V-gurra. Maleur.
PAPPA! HADE DU…FEL!!?
Nåja, ingen är felfri. Hur som helst intresserade jag mig mer för det gamla slottet strax bredvid – Borgholms slott. Dit åker vi nästa gång, tänker jag i all tysthet. Jag var iallafall den ende i familjen som hälsade på Victoria seniors minne.
Jag undrar om du var lycklig.
Varför, funderar jag, är det så mysigt och trivsamt i Borgholm? För att det styrts av Centerpartiet sedan 16 år? Det bär sannolikhetens prägel. Man funderar förövrigt över att slå ihop kommunen med Mörbylånga i ett projekt kallat Ölands framtid.
En fin strand har de också, där i Borgholm. Men kanske upplevde ön en storhetstid på 80-talet när alla pressade sol i hetsig iver att uppnå chokladbrunhetens perfektion. Idag beter vi oss lite annorlunda på semestern, tycks det mig. Men misströsta inte, Öland, historien går i cykler.
Borgholms strand
Två små samhällen på resan norrut är Köpingsvik och Byxelkrok. Där kan man med fördel äta lunch. Och dricka juice.
Jag upplever öns norra ände som lite mer gemytlig än den södra. Vi gick inte upp i Långe Erik för entrén var 10 kronor dyrare än den i Långe Jan. Och, som jag påpekade för personalen, den fyren är ju längre så enligt vissa nationalekonomiska principer bör jag avstå…vad? Tycker ni inte att jag är någon glad fyr? Skämt åsido, barn måste lära sig pengars värde. Skämt åsido igen – familjen ville resa vidare.
Ölands norra uddeClose up Långe Erik
För vi skulle besöka Trollskogen, och den var ju fin. Där finns bland andra magnifika träd en ek som är 900 år gammal.
900 år – och så får man inte klättra i den. Vad är poängen, pappa?
Så var det dags att lämna idyllen Öland för Kalmar med dess ståtliga slott. Denna välkända historiska plats visade sig vara mycket bra att ta med sig barn till. Man fick puckla på riddare, gå på prinsess/skattjakt-promenader och ta del av allehanda skådespel.
Och jag och barnens mor fick god tid att själva upptäcka slottet.
Jag tillbringade exempelvis en hel halvtimme att studera hertig Karls frisyr. Levde karln i en religiös filterbubbla? Eller gillade han helt enkelt inte sin skallighet? Kanske var han bara helt enkelt modemedveten?
Man hade en Leonardo-utställning på slottet, också. Nedan syns det sista universalgeniets förslag till dykardräkt. Jag kopplar dock ihop den med Star Wars på något sätt.
sandman?
Privat guidning
Efter slottet gick vi till ett ställe som visade Sveriges match på storbild. Alla lockades dock inte.
När är det klart?
Vittrorna bestämde att vi för tredje gången skulle besöka Astrid Lindgrens värld. Där träffade vi traditionsenligt LH och Eva som följde sin tradition att fira bröllopsdag. Då, på deras bröllop, var jag toastmaster. Det var kul, det.
Vittrorna skulle se alla föreställningar, i värmen, så det blev en lång dag. Klart värt, som kidsen säger. Det är kvalitet på grejerna i Astrids värld.
Mattisborgen
Man kan inte beskylla mig för att vara snål, tycker jag, när jag i våffelkön citerade John Travolta och frågade om man hade sprit i våffelsmeten. Jag bara undrade, ju. I så fall vill vi inte ha, förklarade jag ursäktande för det förvånade våffelbiträdet. Det verkade vara det enda rimliga att säga för att hantera situationen, resonerade jag senare. Jodå, inföll barnens mor, du klarade det jättebra.
Produktionskostnaden är samma här som där
En annan gång det blev lite pinsamt var när dotter 2 i kön till varmkorven högt frågade sin mor om vad pappa menade när han sa att det är det här som är verklighetens Westworld.
Men hon, barnens mor alltså, kunde raskt ta över utlärandet. Hon har nämligen just läst den prisbelönta biografin om Ester Blenda Nordström. Som det visat sig har Astrid snott inte så lite av de mest kända händelserna i sina böcker från henne.
Nils Karlsson pysslingsolstingKolla! Katla! MYCKET bättre än i filmen!
Dotter 2 har sedan vi lämnade Småland analyserat Bröderna Lejonhjärta in i minsta beståndsdel. Och det är långt hem därifrån. Nu är vi iallafall hemma igen, mätta på upplevelser.
Now I have come to the crossroads in my life. I always knew what the right path was. Without exception, I knew. But I never took it. You know why? It was too damn hard.
Någon cineast kanske minns karaktären Frank Slades monolog i filmen En kvinnas doft. Jag kan, inser jag, ha kommit till ett väsentligt crossroads i mitt liv. Vilken väg ska jag ta?
Jag har precis fullgjort mitt tjugonde år som lärare och kan därmed göra någon form av bokslut. De första fem åren var lite stela och osäkra medan de sista 15 varit mycket bra. De senaste 5 har varit helt makalösa, egentligen. Särskilt förra året.
Jag utgår från elevernas resultat, deras respons och utvärderingar när jag säger detta.
Det klart, någon gång måste det väl vända. Eller åtminstone bli en tillbakagång. Om tillbakagången är tillfällig eller permanent återstår väl att se. Det har under året varit lite tufft privat och sånt ger ofta utslag i det offentliga livet. Men det räcker inte som förklaring. I år har det helt enkelt inte varit lika roligt. Resultaten ser ut som de brukar men eleverna har inte varit lika nöjda, generellt sett.
Vad beror det på, grubblar jag över.
Jag tror jag tröttnat lite. Tröttnat på att känna mig, trots hårda ansträngningar, som ständigt liggandes i bakvattnet. Ett stycke drivved på skolmyndighetens ocean, för att parafrasera junior. Låt mig förklara.
Jobbar man med gymnasiegemensamma ämnen kan det bli svårt att profilera sig. Hur man än vänder och vrider på sig är man i slutändan… expendable. För det går ju alltid att få tag i en historielärare, tycks det.
Visserligen är jag part i målet – men nog känner jag att min arbetsgivare kunde utnyttja min potential lite bättre. Hur det än är med den saken är det svårt att ständigt leverera på högre nivåer. Och det kostar på att ligga i på det viset. Jag är när detta skrivs helt slut – och kan nog inte fortsätta så här. Hela maj ägnar jag åt jobbet, i princip dygnet runt, och så är det för många av mina kollegor också, naturligtvis.
I stressen, i tröttheten gör man ibland misstag och så är det detta som efteråt ligger kvar på näthinnan. Nej, ska jag ens bli 65 måste jag växla ner, eller om, känns det som.
Sedan alla dessa konstiga skolreformer – jodå, jag har på olika sätt fått del av det, jag har det relativt bra. Men, som vi säger i Dalarna, änte könsti. De lärare som antingen blivit Förstelärare eller fått lärarlyftet och inte får det längre, ja den kollegan kan se sig ståendes men en högst påtaglig lönesänkning i sommar. Om det gällde mig skulle jag vara rätt sur. Om jag vore ett fackförbund lika så.
Så, just när man halvt sjukskriven och något nedslagen begrundar sakernas tillstånd, skramlar det till i inkorgen:
Hej! Idag tar jag examen från grundlärarutbildningen. Jag vet inte om du minns det men när du undervisade mig så erbjöd du alla i klassen hjälp med studieteknik. Jag hade det lite tufft i skolan då och bestämde mig för att ta emot din hjälp. Du gav mig några tips på hur jag kunde förbättra mig. Detta betydde väldigt mycket för mig och jag kan än idag inte riktigt sätta fingret på vad det var. Hur som helst så var det något med just det tillfället och den empati du alltid utstrålat som inspirerat mig till att läsa vidare till lärare, trots att jag inte hade dig som lärare under en längre tid. Det jag vill säga är tack! Tack för att du inspirerade och hjälpte mig!
Lustigt nog hörde min bror polisen av sig ungefär samtidigt:
Energi. Så ser man sig plötsligt på semestern sittandes och skissa lite löst på nästa års uppgifter, vad tror en potentiell läsare om denna (obs – utkast!)
INSTRUKTION
Skriv lagom utförligt men nyanserat såinihelvete en reflektion över följande: Christer Fuglesang är förste svenske astronaut i rymden. Fuglesangen är en ö på Svalbard som Ingenjör André flög över med sin olycksaliga ballong. Är detta en slump?
Eller så plockar jag fram en gammal favorit: handgrottan i Argentina, Cueva de las manos. Handavtrycken i grottan har gjorts av människor som levde för omkring 9 000 år sedan.
Det ser ut som om dessa för länge sedan döda händer sträcker sig mot oss inifrån grottan. Detta är en av de mest rörande lämningarna från de tidiga jägare-samlarnas värld, men ingen vet vad den betyder.
Uppgiften skulle kunna handla om vilka spår vi lämnar efter oss i kosmos och hur eftervärldens ska kunna tolka dessa. Eller nåt.
Ingen vill bli tagen för självklar. Ingen vill vara kanonmat. Som legitimerad humanist i den svenska gymnasieskolan innebär detta påstående något bildligt – för en ensamkommande syrier, eller afghan, något högst påtagligt.
Nej, de flesta av oss vill utvecklas. Så något måste jag göra åt min situation, herregud, vi snackar ju om 20 år. Vad hände, liksom?
I väntan på nya möjligheter och utmaningar så tänker jag att nästa år ska jag rikta min energi mot de ensamkommande. Det är ändå de behöver mig mest. Och till alla teoretiska förståsigpåare som inte dagligen träffar någon av dessa vill jag fyra av den legendariska 80-talsidrottslärarens på Södra skolan klassiska citat:
Dra igen limpsaxen – nu går vi vidare!
Snart nog kommer valet och vad som därefter följer. Utmaningar, nya spår. Jag ska göra vad som krävs, om jag kommer i mandat, för staden och dess medborgare. Jag köpte, som en upptakt till detta nya spår, härom dagen Annies Lööfs bok och fick den signerad av henne. Vi hann prata en liten stund och jag frågade om hon mindes vår mailväxling från tidigare i vår.
Javisst – det var ju du som träffar några av de ensamkommande varje dag! Tack för ditt engagemang! Om du visste hur många brev och meddelanden jag fått av tacksamma människor…
Jag vet också hur mycket hat hon får utstå. Nassarna stod utanför – de som tidigare hotat att hänga henne – men här var hon iallafall glatt leende i en allt intensivare valrörelse. Vilken inspiration! Kan jag bevara aldrig så lite av den intensiteten och engagemanget är mycket vunnet.
Ett vallöfte ger jag iallafall här och nu: en röst på mig i valet innebär en aktiv röst på kulturen. En röst på mig är också en aktiv röst mot SD. Jo, jag vet, man ska gå till val på sin egen politik och sådär. Och det gör jag. Men nu vet jag var min huvudsakliga håg (håg är ett substantiv som innebär själslig läggning som styr tankar, föreställningar, minnesbilder. Då måste väl var vara riktigt? Inte vart? #nervös) står: att i alla lägen verka mot SD.
Härmed lanserar jag Adolphson-doktrinen, detta är mitt politiska löfte:
Var helst SD gör framsteg ska jag, efter förmåga, vara där och motverka. Jag ska rösta emot, argumentera emot och jag kommer aldrig ge upp, samarbeta eller vara tyst gentemot det parti som jag ser som rasistiskt, kvinnofientligt och auktoritärt.
När man står inför crossroads i livet måste man, med Frost ord, ta the one less traveled by – eller åtminstone den väg ens samvete bjuder. Hur hård den än verkar. Jag tror det är det Frost menar i avslutningen:
Adolphson 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.