Kategori: Historia

I slutet på 1600-talet började konjunkturen gå ner och gruvan att sina. Gruvdrängarna vädrade sitt missnöje vid flera tillfällen före 1743. Missnöjet gällde nästan alltid lönerna men också bergslagets strävan att på olika sätt minska deras inflytande och frihet. Uppror eller ohörsamhet betraktades vid den här tiden som ett svårt brott och hårda straff var att vänta den ohörsamme arbetaren.

1696 utbröt en större arbetsnedläggelse och gruvdrängarnas krav var att få en fast ersättning för sitt arbete – man ville inte arbeta på ackord. Samtidigt inföll en svår missväxt med påföljande hungersnöd.

Ett liknande uppror utbröt 1720. Under resten av 1720- och 30 talen rådde ett relativt lugn men 1740 slog skörden fel igen. Sverige drogs som tidigare nämnts in i ett krig med Ryssland 1741-43 och svår inflation rådde. När malmens värde, som reglerade lönerna, gick ner ökade oron bland arbetarna vid gruvan.

Grunden till staden Falun är gruvan. Gruvan har alltid givit staden näring och förändringar i gruvan påverkade ofelbart människorna i staden.

Bergsmännen hade en given maktposition eftersom de förfogade över kapital och arbetskraft. Falu gruva var under sin storhetstid Sveriges, någon påstår faktiskt hela världens, största industriella arbetsplats.

Efter att under första århundradena ständigt legat i konflikt med varandra knöts bergslaget och staden närmare varandra under 1720-talet.

1721 kommer till och med kunglig konfirmation med syfte att knyta bergsmän och borgare närmare varandra för ortens gemensamma bästa.

Bergsrätten inrättas detta år som en gemensam överstyrelse för staden och gruvan, en institution att handlägga stadens och gruvans ekonomi och politik.

I bergsrätten ingår de gamla instanserna gruvrätten och rådstugerätten som juridiska underorgan. Två av huvudpersonerna var bergmästaren Samuel Troili (ämbetstid 1730-58) samt borgmästaren Per Salenius (ämbetstid 1733-53). Överordnade dessa var det staliga (kungliga) organet Bergskollegium.

Samuel Troili (1693 -1758) var bergmästare i Stora Kopparbergs bergslag från 1730 fram till sin död 1758. Han hade också uppdrag i Bergskollegium först som assessor och senare som bergsråd. Troili var son till kassören vid Falu Bankokontor tillika kyrkoföreståndaren Samuel Zachrisson och dennes hustru Brita Christina Koch. Troili gifte sig 1725 med Agneta Kolthof (1706 – 1755) och tillsamnas fick de ett antal barn. Dottern Brita Christina Troili gifte sig med Per Hedenbladh som skulle komma att ersätta Samuel Troili som bergmästtare i Falun.

Ända sedan Gustaf Vasas dagar hade det stadgats att den ohörsamme arbetaren skulle skrivas ut till knekt. Detta modifierades med tiden då bergslagen var mån om att behålla sin arbetskraft.

Istället började man tillämpa straff som skulle rätta och straffa den felande, men inte nedsätta hans arbetsförmåga. Ibland tillämpades hårda straff i avskräckande syfte. Om förseelsen var så grov att det var omöjligt att behålla personen tillämpades alltid stränga straff.

Under äldre tid var straffarbete eller utskrivning till knekt vanligt men under 1700-talet övergick man till fängelse på vatten och bröd alternativt böter.

Det fanns ett fängelse vid gruvan men en fängelsedom kunde bara bli aktuellt efter rannsakan och dom av landshövdingen. I en lag från 1734 stadgas det att arbetaren skulle dömas till fängelse hellre än böter – bötesstraffet förbehölls dem vars heder skulle kränkas av kroppsstraff. Böter skulle också utdömas om förmildrande omständigheter förelåg.

Böter och skadestånd kunde utdömas retroaktivt så att den drabbade inte skulle gå under helt. För ringa brott, som exempelvis sen ankomst, kunde det räcka med att hänga upp syndaren i händerna på väggen i gruvan ett par timmar.

Ett vanligt förekommande straff var att ränna gatlopp men det ströks ur lagen 1734 då det emellanåt uppstod problem att mobilisera straffstyrkan. Gruvdrängarna ville helt enkelt inte medverka till misshandel av arbetskamrater. Gatloppet ersattes av spöstraff vilket senare ofta omvandlades till straffarbete – i synnerhet om förmildrande omständigheter förelåg.

Det vilade en vidskeplig prägel över tiden i allmänhet och över verksamheten i gruvan i synnerhet. För att man inte skulle stöta sig med Gud, som därmed kunde låta malmen sina, bestraffades även svordomar.

Superiet var tämligen svårt och utbrett bland gruvdrängarna och bergslagen försökte i viss mån stävja det. Men så länge man inte kom berusad till arbetet var det allmänt accepterat. Supandet var annars en av få vardagsflykter som gruvdrängen kunde unna sig – men det var straffbart att lämna arbetet och den som vållade olycka genom försumlighet väntade stränga ersättningskrav.

Gruvan var en mycket stor arbetsplats. Bergslagen var därför rädda för – och uppmärksamma på tendenser till – uppror eller arbetsnedläggelse.

Sådant tolererades överhuvudtaget inte och gruvdrängarna varnades återkommande och ständigt för “sammangaddning”. Extra allvarligt var det om det kunde påvisas att upproret varit organiserat, ledarna för ett sådant hade ingen nåd att vänta.

Så blev det sommar år 1743. 

Nästa del om gruvdrängarnas uppstudsighet kommer inom kort.

relaterade blogginlägg

Faluns 1743 – del 2

Jag fortsätter med att ge ytterligare information från själva arbetet i gruvan för att händelserna i Falun i juni 1743 ska bli begripliga.

När någon erhöll anställning som gruvdräng kontrakterades man i regel för ett år. Under denna tid var arbetaren tvungen att “flitigt inställa sig till arbete” annars riskerade man att stämplas som lösdrivare och då riskerade arresteras, utvisas från staden eller skrivas ut till soldat. Trots det var jobbet attraktivt eftersom en gruvdräng vid en jämförelse ansågs ha en tämligen fri ställning – ett faktum som säger något om den övriga arbetsmarknaden för allmogen.

Ved fördes in i gruvan och antändes mot bergväggen vid bestämda tidpunkter för att undvika olyckor. Efter att gruvan tömts på rök kunde brytningen börja. Man hällde vatten på berget som sprack. Sedan började man bearbeta berget med hacka.

Arbetslagen bestod oftast av åtta till tio man varav två till tre bröt malmstycken, lika många lastade upp på bårar som de återstående fyra arbetarna bar bort till schakten. Vid schaktet tog de så kallade ihävarna vid och lastade över malmen i tunnor som firades upp ur schaktet av en annan personalgrupp: styrarna.

När tunnorna nådde marknivån drogs de in av indragarna med krok varvid de räknades av oppskäraren. Dessa tunnor fungerade även som persontransport – en upplevelse som en för en nutida besökare ter sig tämligen avskräckande. Ibland var gruvgången för trång för bårarna varvid gruvdrängarna bildade kedja och fraktade bort malmen för hand.

Det var inte ovanligt med dödsfall och svåra skador i samband med arbetet. Ras, fallande stenar och olyckor i samband med översvämning hörde till vardagen. Många dödsfall inträffade även i samband med att gruvdrängarna åkte till och från arbetet, i tunnorna.

För sjukvård fanns en fältskär vilket med tiden utvecklades till ett sorts specialsjukhus (detta är en del av gruvans historia som idag ingår i den permanenta utställningarna vid gruvmuseet). Länslasarettet i Falun har gamla anor.

Övervakningen av arbetet bedrevs av särskilda vaktare vilka med tiden kom att överta ledningen av arbetet från bergsmännen liksom rekryteringen av ny arbetskraft.

Det var inte ovanligt att en innehavare av en andel (part), alltså bergsmän, tog tjänst som väktare. Vaktarna utnyttjade arbetslaget att bryta utanför skiftet för att på så vis upptäcka nya fyndigheter att erbjuda andra förmögna bergsmän att bearbeta.

Denna utveckling ledde till en större självständighet bland vaktarna och deras arbetslag. Bergsmännen, som var organiserade i par, blev beroende av vaktarna vilka även kontrollerade arbetarna.

Bergslaget försökte hindra denna utveckling genom att reglera arbetsvillkoren och helt ta över brytningen. Processen innebar ett försvagande av bergsmännens ställning som social klass och maktfaktor.

Från 1620-talet hanterade bergsmännen inte längre ensamma hela produktionskedjan, från brytning till förädling, utan delar började föras över till specialister.

Gruvarbetarna i Falun tjänade mer och hade bättre villkor andra gruvdrängar runt om i landet. Deras lön utbetalades både i natura och i pengar. Detta system medförde att en arbetare i slutet av ett arbetsår kunde stå i skuld till Bergslaget. Detta gjorde det svårt att flytta.

Arbetet utfördes antingen på ackord eller genom dagspenning och den som vågade be om löneökning riskerade att skrivas ut till knekt.

Kvinnorna betalades i regel hälften av vad männen tjänade. (Hur många kvinnor som arbetade i gruvan 1743 vet jag inte.)

När arbetslaget arbetade på ackord kunde den enskilda lönen variera från en dag till en annan. Bergslaget tillämpade gärna ackord när det var ont om malm och fast pris när tillgången var god. På så vis kunde man hålla nere lönekostnaderna över tid.

1730 var årsinkomsten 27 daler kopparmynt och en tunna säd (vilket var vad en normalstor familj konsumerade under ett år) kostade jämförelsevis 16-18 daler kopparmynt. Det säger något om tidens knapphet för de vanliga människorna, men det bör nämnas att 1730 var ett gott år.

Bergslaget hjälpte i viss utsträckning sina anställda men det rörde sig oftast om lån även om annan (gratis) hjälp också förekom. 1698 redovisade bergslaget en knapp vinst, 25 970 daler silvermynt i utgifter och 27 913 daler silvermynt i inkomster. Då var inte kronans bidrag inräknade.

Efter avslutad brytning samlade man malmen i “hopar” att fördelas bland intressenter. Fyra procent gick till vaktarna för allmänna omkostnader. Ytterligare fyra procent, den så kallade centonalmalmen gick till bergslaget.

Den återstående malmen såldes på särskilda auktioner där den först sålda hopen blev prisvägledande. Den malm som eventuellt blev över tillföll arbetslaget men såldes oftast vidare till bergsmän. Vid dessa auktioner brukade vaktarna behålla sin andel men också bjuda på centonalmalmen.

Bergsmännen vågade ofta inte bjuda över sina oumbärliga medhjälpare varför vaktarna kom över mycket malm till förmånliga priser. På så vis kom de att konkurrera med sin egen arbetsgivare.

Gruvdrängarnas löner fastställdes efter varje brytning vid en särskild löneförhandling, Köpgörningen. Köpgörningen leddes av Geswornen (namnet kommer från tyskans ”edsvuren” – men mer om detta senare i berättelsen) bergsfogdarna och representanter från arbetslagen.

I början av 1700-talet försökte Bergslaget motverka bergsmansståndets sönderfall och göra sig till ensam arbetsgivare. Därmed skulle vaktarnas roll som en sorts stat i staten minskas.

Man hade också drivit på för att gruvdrängarna skulle få hela sin lön i natura. Som skäl angavs det svåra superiet – att arbetarna söp upp sina pengar istället för att underhålla sina familjer. Närmare sanningen låg det faktum att bolaget gick dåligt och hade ont om kontanter.

Planerna visade sig svåra att driva igenom då både stadens borgare och gruvdrängarna gjorde gemensamt motstånd. År 1673 betalades en tredjedel av lönen kontant men det höga prisläget tvingade arbetarna till höga krediter och ständig skuldsättning. Den som är satt i skuld är inte fri, något som var bokstavligt sant för en arbetare i gruvan eftersom denne inte fick sluta sitt arbete före han var skuldfri.

Tanken att inrätta ett varumagasin i bergslagets regi hade funnits ända sedan 1300-talet eftersom arbetarna fick en del av sin lön i varor. Varorna införskaffas av bergsmännen och delades ut till gruvdrängarna vid ett magasin.

Genom denna verksamhet utestängdes gruvdrängarna nästan helt från torghandeln då de inte hade råd att handla där. Magasinsverksamheten representerade alltså ytterligare frihetsinskränkningar. Både 1680 och 1701 gjordes försök att utöka magasinsverksamheten men detta stötte på hårt motstånd.

Regeringen stödde förslaget och gruvdrängarna svarade med att kräva en större del av lönen kontant. Man menade att det ofta var köbildning vid magasinet och att bergsmännen inte skötte verksamheten ordentligt. Man menade också att bergsmännen inköpte stora partier av stadens borgare som de sålde vidare till gruvdrängarna vid magasinet till ett högre pris.

Dessutom beskylldes bergsmännen för att förse sig själva med gratis spannmål. Det är nog sant att bergsmännen i magasinsverksamheten hade en säker och lönande investering men det bör påpekas att oroligheterna vid gruvan 1743, som vi snart kommer till, inte hade sin grund i magasinet.

Det var de låga lönerna som väckte gruvdrängarnas vrede. Bergskollegium beslutade, trots stort motstånd från gruvdrängarna, att det skulle råda magasinstvång.

Magasinet har legat på olika platser i Falun men är inte att förväxla med Magasinet vid tågstationen eller Kronobränneriet som ligger efter ån. 1743 låg det antagligen (jag håller på att undersöka det) ännu i det som nu är Storas huvudkontor i centrala Falun. Det var från början en bergsmansgård ägd av familjen Swab.

Nästa del i berättelsen kommer om ett par dagar.

Relaterade blogginlägg:

Del 1

Falun i juni. Staden vibrerar av rörelse, rop och skrik. Upphetsade människor drar fram och tillbaka och tusentals personer samlas på Stora torget och vrålar på olika ämbetspersoner att komma ut.

Är det från VM? Falukalaset? Protester mot asfalterade banor på Lugnet? Inget av detta. Det är Falun några intensiva junidagar – fast år 1743.

De osäkra gingo nu här i sin anlets swett och arbete, nakne till medianen, för munnen hängde en ullen lapp att röken och dambet ej allt för hoptals måtte insupas, swetten rann uhr deras kropp, som watn uhr en ullpåse

Citatet är från Carl von Linné i hans beskrivning av gruvdrängarna i Stora Kopparberget i Bergslagsresa.

Ursprunget till denna text är en akademisk uppsats framlagd vid historiska institutionen vid Uppsala universitet den 2:a juni 1994. Min handledare var professor Stellan Dahlgren. Jag har för bloggformatet bearbetat texten och tonat ner den akademiska formen. Det hela är tänkt som en populärvetenskaplig text som riktar sig till den som är intresserad av ett dramatiskt skeende i Faluns historia under det som är känt som Sveriges sista bondeuppror år 1743. Huvuddelen av materialet utgörs av de rättegångsprotokoll från händelserna som jag studerade på riksarkivet 1994.

Början på 1740-talet präglades i Sverige av svält, krig och ett oroligt politiskt klimat och i Dalarna kulminerade oroligheterna i ett regelrätt uppror, den så kallade Stora Daldansen. I kölvattnet av Daldansen inträffade ytterligare ett uppror vid landets största industriella arbetsplats, Falu gruva. 

Medan Stora Daldansen är välkänd och dokumenterad är den (för att använda en modern term) strejk som inträffade vid gruvan i Falun är mindre känd.

Brytningen i Falu gruva kan spåras till 1000-talet, kanske ännu längre tillbaka i tiden, men det första officiella beviset härrör från 1387 då verksamheten fick sitt första privilegiebrev. Det var bergsmän, från början ett sorts mellanting av arbetare och arbetsgivare, som drev brytningen och det som höjde dem över mängden var deras tekniska utbildning. Bergsmännen utgjorde ingen homogen grupp och villkoren dem emellan var olika. Många levde under relativt enkla villkor och hade bergshanteringen som ett komplement till jordbruket. 

Det vanliga var en sorts familjeföretag med småskalig produktion med bergsmansgården som produktionscentrum. Det var hyttorna som var medelpunkten på bergsmansgårdarna. I gruvan tillämpades av rättviseskäl skiftesbrytning och ibland förenade man sig i så kallade brytningslag för att öka effektiviteten. Verksamheten i gruvan ökade gradvis – från 1538 till 1610 ökade antalet bergsmän från 60 till 450. I början av 1600-talet löste man problemet med att förse gruvan med tillräcklig arbetskraft med den så kallade asylrätten vilket innebar att man gav förbrytare amnesti om de gick med på att arbeta i gruvan.

Systemet byttes senare ut mot rent straffarbete. De äldsta yrkesgrupperna i gruvan är är gruvbrytare, smältare och kolare vilka var en sorts underentreprenörer som arbetade för en eller flera bergsmän. Bergsmännen övervakade personligen, och deltog i brytningen under hela medeltiden. 1620 reglerades brytningen med att det fastställs antalet andelar i gruvan till 75 stycken.

Under 1600-talet upplevde gruvan sin storhetstid vilket kan illustreras av att antalet bergsmän ökade till omkring 800 i slutet av århundradet. De flesta av dessa hade dock endast små andelar och 300 nöjde sig enbart med att sälja malm. I slutet av 1600-talet börjar en produktionsnedgång och gruvan drabbas av flera svåra ras. Det största och mest kända av dessa var “Stora stöten” som inträffade på midsommardagen 1687, en av tre semesterdagar per år och alla var lediga. Ingen omkom i raset.

Raset ledde till att man kom åt mycket malm som tidigare legat svårtillgänglig mellan tre olika schakt. Det har spekulerats i att raset var iscensatt av människohand eftersom sannolikheten är liten att det skulle skett på en dag när gruvan var folktom men detta är och förblir spekulationer.

Från 1621 hade bergsmännen, deras familjer och gruvdrängar med fast anställning befrielse från krigstjänstgöring. Om någon arbetare ville flytta eller av annan anledning sluta sin tjänstgöring så var det bergsmännen som prövade saken innan de gav sitt tillstånd. Från mitten av av 1600-talet skapades en mer systematiserad politik avsedd bergshanteringen och den stora förgrundsgestalten i det sammanhanget var Carl Bonde.

1649 bildades bergskollegiet och det var hit man skulle rapportera om malmfyndigheter. Bergskollegiet reglerade också förhållandet mellan staden och gruvan samt olika privilegier, som att gruvarbetarna var undantagna utskrivning till krigstjänst. Grunden till en fastare organisation på riksplanet lades under Gustaf II Adolf och Axel Oxenstierna. Inom bergskollegiet fanns sakkunskap inom teknik och juridik och man reglerade (uppehöll) priserna på produktionen som gick på export – något som hade stor betydelse för arbetarna eftersom deras löner indexerades efter värdet på malmen.

1649 får gruvan en fastare organisation, för övrigt samma år Bergskollegium bildas, och den högsta övervakningen av gruvan utövas av landshövdingen. Mindre beslut fattas av Gruvrätten, ett administrativt och juridiskt organ som består av de 24 äldsta bergsmännen samt Bergmästaren (som idag är namnet på ett hotell i Falun beläget i byggnaden för landets första systembolag (en titel man träter om med Göteborg men det är en annan historia).

Som parentes kan nämnas att under medeltiden organiserade sig bergsmännen i ett skrå – Sankt Örjans gille som givit viss efterklang i 1900-talets svenska ordensväsende.

Gruvans styrelse består av gruvrätten med Bergmästaren som ordförande.  Beslut fattades vid så kallade gruveting vilka ägde rum en gång i veckan. Spörsmål av icke juridisk karaktär diskuterades vid det man kallade Allmänna sammankomster och där kunde även vanliga arbetare komma till tals. Kanske ser vi här en föregångare till dagens fackföreningsverksamhet? Bergmästarens närmaste man, Geschvornern (vilket är tyska och betyder “edsvuren”), var teknisk chef. Vid gruvan fanns också en allmän åklagare, Bergsfiskalen. Dennes uppgift var efter oroligheter eller förseelser att leda förhandlingarna och utdöma påföljd. De 75 gruvandelarna, eller paren, hade var sin representant med beslurssrätt, i gruvrätten. 

På det personliga planet kan anföras att våren 1988, fyllde Stora 700 år och man firade detta genom att bygga upp en scen i botten av Stora stöten. Vi skolungdomar fick vara med på ett genrep där bland annat Lasse Berghagen uppträdde. Jag minns att vi närmast desperat ropade på att han skulle framföra Teddybjörnen Fredriksson, men det gjorde han inte.

Några år senare, i oktober 1998, förlovade jag mig nere i gruvan.

Nästa del i berättelsen om gruvdrängarnas buller 1743 kommer inom en inte allt för avlägsen framtid.

relaterade blogginlägg:

Var Stora stöten ett försäkringsbedrägeri?