Vi turistar i hemmiljö och det är populärt att åka ner i gruvan. Vi får de sista platserna. Familjen bakom oss i kön, vars dialekt avslöjar att de inte är härifrån, blir mycket besvikna. Men ni kan få våra platser för vi bor här, säger Vildvittrorna. Eller hur pappa? Bor ni här, mitt i världsarvet, undrar familjen häpet. Mitt i och mitt i, svarar jag men ja, härnere på Elsborg… Oaw utbrister familjen och verkar uppriktigt imponerad. Vildvittrorna ser förvånade ut.
Det blev alltså gruvan ovan jord för vår del. Bland annat fick jag lyssna på inspelad Elsborgsdialekt. Tänk att det var sådana dialektala skillnader mellan bara någon kilometer.
Vi återvänder till Falun i juni 1743 strax innan Daldansen (upproriska bönder) anlänt från Leksand.
Med anledning av det tillspetsade läget samlade gruvans ledning (främst bestående av bergmästare Samuel Troili och geschworner Lars Schultze) samma dag (8:e juni) upprorshären anländer gruvdrängarna för ett förmaningstal.
Schultze talade om efterräkningar för den som inte skulle hålla sig lugn när bondehären kommer till staden och gruvdrängarna uppmanades att inte beblanda sig med upprorsmännen.
Men flera gruvdrängar uppfattade Schultzes tal som hotfullt och tog illa upp. Spänningen steg och dagen efter la gruvdrängarna trots alla förmaningar ner arbetet och begav sig till Stora torget för att övervaka förhandlingarna mellan stadens ledande män och upprorets ledare.
Den stora frågan gällde om stadens män skulle tvingas följa med hären mot Stockholm eller inte.
Borgmästaren och landshövdingen lyckades köpa lite tid i syfte att ha en egen överläggning tillsammans med ledande bergsmän och borgare. Man sammanträdde i bergslagets magasin. Vad de inte märkte var att gruvdrängarna följde efter dem dit.
Det var vaktaren Anders Lehus som anförde gruvdrängarna och sammanträdet på Magasinet överraskades helt av “den stora myckenheten” ute på magasinsgården. Under stort oväsen framförde arbetarna sina krav på högre löner och man krävde också att geschorner Shultze, rådman Erik Ersson och dennes son markscheider Eriksson skulle komma ut ur magasinet för att ställas till svars för sin hårdhet i gruvan och vid köpgörningen.
Männen i Magasinet var uppenbarligen helt tagna på sängen då de (fullt förståeligt) hade sitt fokus på upprorshären som stod i staden.
Gruvdrängarna fodrade också att de deputerade (utsedda representanter) skulle avsättas och att köpgörningen i fortsättningen skulle genomföras med bergmästaren, vaktarna och bergsfogdarna vilka ansågs som de enda som verkligen kände förhållandena i gruvan.
Man fruktade även att maten i Falun skulle ta slut om man försåg upprorshären med för mycket proviant (en av flera saker som talar för viss opportunism snare än sympati för upprorets sak).
Gruvdrängarna förklarade sig villiga att följa med upproret till Stockholm men bara på villkor att bergmästaren och bergsmännen också gjorde det.
Efter lönlösa förmaningstal av bergmästaren och från två ur stadens prästerskap tvingade gruvdrängarna till sig en skriftlig försäkran att deras krav verkligen skulle efterkommas.
När larmet och oroligheterna tilltog flydde de som sammanträdde ut genom fönstren på magasinet. Det var i grevens tid för när de eftersökta inte frivilligt kom ut stormade flera av gruvdrängarna byggnaden för att själva leta rätt på dem.
När dessa inte stod att finns letade man också i närliggande hus i kvarteret men när ingen av de eftersökta hittades lugnande sig stämningen och man började så småningom bege sig hemåt.
När man efter detta tillsynes fått igenom sina krav ställde sig gruvdängarna lojalt på bergslagets och stadens sida mot upprorshären vilken lämnade Falun ett par dagar senare.
Gruvdrängarna lyckades faktiskt hålla sina löner uppe på de krävda nivåerna i två veckor efter händelserna vid magasinet men efter att Stora Daldansen krossats i Stockholm saknade de ryggrad. Man fortsatte dock stå på sig och de efterföljande rättegångarna hölls under militärt beskydd.
Det går inte att via källorna fastslå var geschworner Lars Schultze höll sitt förmaningstal – men en gissning är framför geschwornergården vilken då som nu ligger centralt på gruvområdet
Nästa del handlar om den efterföljande rättegången mot de ledande bland gruvdrängarnas vid bullret i Falun 1743.
Jag ser, innan jag åter släntrar ner mot Elsborg, familjen som vinkar glatt och gör tummen upp. Dialekten är väl egentligen oväsentlig så länge vi förstår varandra hyggligt.
Jag famlar, för att uttrycka det försiktigt. Och när jag famlar vänder jag mig ofta till kulturen för vägledning. Om det fungerar, ja, det är en annan fråga.
Sanning är enligt filosofin ett antagande som det finns mycket god evidens för. Allt är inte glasklart och utvecklingen fortgår. Ungefär som med evolutionen. Det hindrar ju inte andra att tro eller tycka annorlunda eller att vi människor rent generellt ofta grubblar över tillvarons beständighet. Det finns ingen personlig sanning enligt filosofin för det innebär självmotsägelse. Men den som kan kombinera kunskap med visdom hamnar antagligen ganska nära.
Utan att utveckla det vidare vill jag hävda att som ensamstående pappa blir dessa tankegångar rätt påstridiga. Eller ensam? Nja, hon finns ju alltid med även om jag inte riktigt kan uttrycka hur. Jag förhåller mig hursomhelst ännu till livet, står upp, fortsätter framåt.
Men det är något som saknas. Kärleken, kanske. Vad gör man åt det? Jo, man vänder sig alltså till kulturen. Det är ändå inte mycket som återstår än fortsätta stå, inte ge upp, fortsätta framåt.
Det verkar ha varit en ganska intern krets kring Bergman, iallafall inledningsvis. Samma skådespelare återkommer ofta i hans produktioner. Som Nils Poppe och Inga Landgré (de var under en period gifta), vilka medverkade i den ikoniska filmen Det sjunde inseglet. Medan Poppe har en stor roll har Landgré en liten som riddaren Antonius Blocks hustru Karin.
Efter att ha varit på korståg i det heliga landet färdas karaktärena genom ett pestdrabbat Sverige och ankommer i slutet av filmen riddarens borg och hem. Där möter de Karin som återser sin man för första gången på tio år. Det är en stormig natt och hon möter honom med ett svagt leende och säger att hon hört av andra som återkommit från korståg att han var på väg hem. Hon verkar sval, närmast uppgiven. Hon säger att hon har väntat medan alla andra flytt för pesten. Hon ler och de stiger närmare varann. Hon frågar Antonius om han inte längre känner igen henne men påpekar att också han förändrats. Hon skiner upp när hon ingående betraktar honom och säger att hon ser den unge pojke som en gång gav sig iväg. Antonius svarar att det (oklart vilket, men kanske avses resandet och grubblandet) är slut nu och att han är lite trött. Karin frågar om han ångrar sin resa men Antonius ångrar ingenting men återupprepar att han är trött. Sällskapet bjuds in till (den sista) måltid och medan de äter läser Karin högt ur (tror jag) Uppenbarelseboken. Plötsligt bankar någon på dörren. Det är Döden som slutligen hunnit ifatt sällskapet och kommit för att ta dem med sig.
bilden som föreställer scenen när Karin och Antonius ses för första gången på tio år är hämtad från IMDb.se men antagligen är Svenska filminstitutet ursprunget
Karin fascinerar mig. Utan att försöka ge mig in på ytterligare analyser av själva filmen eller Bergmans, och samtidens, kvinnosyn finns det några tankar som kommer för mig. En är att att det visserligen gick illa för nästan alla karaktärer i filmen (det är bara Jof, Mia och det lilla barnet som reser vidare mot en ljus framtid) men alla skådespelare blev firade inhemska stjärnor under kommande decennier. Och utan att med säkerhet veta något om hur idolerna Gunnar Björnstrand och Max von Sydow klarade #metoo så vill jag på goda grunder hoppas och tro att det inte var så illa som i många andra fall på Sveriges scener.
Inga Landgré gör alltså en liten roll som Karin Block men också hon har en strålande karriär bakom sig. Eller bakom? Snart 93 år gammal är hon ännu aktiv och jag beundrar henne mycket.
Tillbaka till karaktären Karin. Har hon gått där i borgen i tio år och skött hus och hem (några barn finns inte) medan tjänare och övriga en efter en på grund av pesten dött eller givit sig av. Tala om social distansering. Jämfört med i dag är kanske hela medeltiden att betrakta som en social distansering, men ändå. Hur kan hon efter så lång tid vara så sval? Självbehärskning? Vad har hon grunnat på alla dessa år utan att höra något från sin man? Är hon arg? Glad? Bergman låter henne vid återföreningen framstå som försiktigt glad. Men jag undrar, jag.
Kanske låter Bergman en subtil samhällskritik av 1950-talet komma till uttryck? Medan mannen är ute och härjar och söker ära och glans i den personliga övertygelsens namn är kvinnan låst vid hem och härd. Och när mannen äntligen kommer hem förväntas hon moderligt omfamna honom, låta honom vila och servera hans gäster mat. Nja, något säger mig att detta inte riktigt var vad Bergman hade i huvudet när han skrev rollen.
Tankarna vandrar vidare. Det tycks under pandemier bättre att mannen är borta än hemma, iallafall om man beaktar hur övergrepp mot kvinnor och barn utvecklats under Corona.
Filmens underliggande tema är frågan om det verkligen kan finnas en gud när världen är så ond. Antonius tvivlar, men slutligen ställd inför Döden sätter han ändå sitt hopp till Gud och ber intensivt till denne. Kvinnorna, däribland Karin, tycks inför Döden mindre rädda. Kanske har Karin redan insett svaret på frågan: att den eventuelle Gud som låter kvinnor lida så svårt av våld och ojämställdhet omöjligen kan finnas.
Men Döden finns, det är ett obestridligt faktum.
Att jag kommit att tänka på Karin kan bero på en mängd saker. Jag kan filmen ganska väl efter att ha sett den ett tiotal gånger. Jag ägnar mig ofta åt existentiellt grubbel. Jag saknar en (viss) kvinna. Jag ogillar stereotypa könsroller och kan därför identifiera mig med Karin som övergiven i en orolig värld. Vid en snabb sökning ser jag också att det idag är relativt många som heter Karin Block medan jag inte kunde finna någon alls med namnet Antonius Block. Det inger på något vis hopp.
Hur mycket jag än beundrar Inga Landgrés skådespelarprestation som Karin är det inte ett kvinnoideal jag för vidare till mina döttrar. Eller förresten, kanske till viss del. Att finna sig i sakernas tillstånd utan att göra sin röst hörd är inget jag för vidare. Att vara stark och tro på sig själv är något viktigt.
Här hemma har det på senare tid handlat mycket om kroppsideal och uttryck som döttrarnas tvingas utstå. Vad ska man acceptera och inte?
Några enkla råd är allt jag har att komma med:
Känns det du hör inte bra: säg omedelbart ifrån, vänta inte.
Tar du dig igenom högstadiet klarar du det mesta. Var så bra du kan varje dag. Tro aldrig att du inte kan, försök, och när du försöker gör det ordentligt.
Finn din fulla potential och i detta ingår att lära sig hantera misslyckanden. Res dig efter ett sådant, ta ut en ny riktning och försök igen. Fortsätt framåt.
(Aristoteles sa att det är vad du återkommande gör som definierar dig så) bete dig alltid så som du vet att mamma skulle varit stolt och glad över.
Egoism göder dumhet och stolthet är dumhetens börda. Döm inte andra så som du själv inte vill bli dömd.
Kom ihåg vår ramsa från när du var riktigt liten och var orolig att gå in på förskolan och lågstadiet: Var snäll mot alla idag, hjälp alla som behöver hjälp. Om någon är dum mot dig så säger du till. Lär man sig saker i skolan kan man bli vad man vill. Jag älskar dig.
Går allt åt helvete: ring mig. Var du än är, vad du gör eller har ställt till med så ring. Jag kommer alltid och hjälper dig. Du kanske visserligen får gå in på ICA och be hela den hårt arbetande personalen om ursäkt för att du tog en chokladbit utan att betala eller åka hem till klasskompisen du bråkat med och be om ursäkt, och det kommer att vara jobbigt, men jag kommer alltid att komma.
Det är lätt att sprida uppmaningar och moralkakor till andra. Men lever jag själv som jag lär?
Jag är nog inte som Karin Block, ändå. För kärleken saknas inte i mitt liv, nej, den finns alltid där och det är inget jag behöver tveka på. Kärleken förändrar sig inte bara för att jag är ensam förälder. Karin verkar inte ha några barn men jag har två. Och även om jag nästan slutande andas när Malin dog så gör mina flickor att jag nu andas relativt lätt igen.
Och, vill jag med tämligen god evidens påstå, jag kommer inte återse Malin om tio år. Men det kanske är läge att likt Antonius sluta grubbla? Man börjar onekligen bli lite trött.
När vi bar ut kistan ur kyrkan tänkte jag samma mantra jag började mumla sista gången vid hennes säng på palliativa avdelningen.
Stå upp, fortsätt framåt, ge inte upp, rör dig. Gång på gång återupprepar jag den frasen när det känns tungt. Det fungerar ännu.
Bergman brottades med dödsskräck och gudsbild. För mig är inte den stora frågan om Gud finns och vad som händer efter döden utan hur jag faktiskt lever. Här och nu. Varje dag.
Jag famlar, det gör jag, men jag står ännu och visst är jag på väg någonstans.
Annika jobbar med stenen
Och om någon undrar vem Jonatan Block är kan jag meddela att han är lång, före detta skolchef i Falun och numera kommundirektör i Hofors.
I kungliga huvudstaden spred sig paniken och ett intensivt arbete för att på olika sätt försöka övertala upprorshären att stanna vid Stäket utanför Stockholm och därifrån skicka in en grupp till förhandlingsbordet inne i Stockholm pågick.
Regeringen förberedde samtidigt också sitt försvar. Södermanlands regemente drogs samman vid Norrtull. Upprorshären lovade också att stanna utanför staden – ett löfte de svek och framryckningen mot Norrtull fortsatte.
I detta kritiska läge red självaste konung Fredrik I ut för att möta upprorsmännen. Det fördes samtal med representanter för flera socknar och med ledarna Wrangel och Schedin. Flera ståndspersoner som hållits som gisslan släpptes samtidigt som tonen skärptes från regeringssidan.
En elva man stark grupp sändes in till Stockholm för att förhandla med riksrådet och regeringen. Ett viktigt krav från regeringssidan var att dalkarlarna måste stanna utanför staden vilket motiverades med att man inte ville äventyra de pågående fredsförhandlingarna med Ryssland.
Bild från allmogens.se
Detta ignorerades dock och upprorshären passerade ett passivt försvar vid Norrtull. Detta ställde regeringen inför ett dilemma huruvida man skulle bruka våld eller inte, Riksrådet ville sätta hårt mot hårt men kungen motsatte sig allt våld.
Händelserna eskalerade ytterligare när upprorshären forcerade grindarna vid Karlberg. Därmed hade upproret nått slutdestinationen Stockholm. Frågan på allas läppar var vad som skulle hända nu?
Schedin och Wrangel beslutade att man inte skulle fortsätta fram till slottet utan göra halt vid Norrmalmstorg. Man upprättade sitt högkvarter i cedercreutziska huset.
Stockholm behärskades nu av en allmogehär från Dalarna och kungen var i praktiken fånge i sitt slott. Men dalkarlarna var trötta och hungriga, förhandlingarna blev inte klara samma kväll och man saknade en karismatisk ledargestalt. Man gick till vila denna kväll när man man verkligen hade initiativet utan att utnyttja läget.
På kvällen nästa dag, den 21:a juni, anlände tolv fartyg ur flottan till Stockholm och plötsligt hade regeringssidan militär överlägsenhet. Samtidigt som förhandlingarna återupptogs, bland annat meddelades att successionsfrågan nu var helt är knuten till fredsförhandlingarna med Ryssland och därför skulle komma att dra ut på tiden, gjorde sig militären redo att slå ner upproret med våld.
Schedin arbetade under tiden för att försöka få en överenskommelse till stånd. Man backade från kraven i successionsfrågan men behöll de övriga. Men snaran började dras åt. Samtidigt som villkoren för upprorshärens återtåg diskuterades så förde regeringssidan in trupper i staden vilket medförde att upphetsningen åter steg.
Nu tog de mest radikala över ledningen för upproret och man började besätta de närliggande gatorna kring Norrmalmstorg. Regeringstrupperna försökte avväpna så många som möjligt och dalkarlarna började ana oråd och sände därför åter en beskickning till kungen att förhandla om fri lejd ut ur staden.
Svaret blev att man måste vara ute ur staden senast kl 17. De som följde detta ultimatum skulle erbjudas “pardon” medan övriga skulle betraktas som rikets fiender och behandlas därefter.
Upprorsmännen lät sig dock inte skrämmas utan förhandlingarna bröt samman. Schedin gjorde inget för att lugna hären i detta tillspetsade läge. Militären försökte inledningsvis utmanövrera bönderna men när detta inte lyckades utbröt skottlossning.
Bönderna svarade med att avfyra en av de erövrade kanonerna varvid striden bröt ut på allvar och inledningsvis var upprorshären framgångsrik. Uplands och Västmanlands regementens infanterister vägrade skjuta då de kände sympati för upprorets sak och Livregementet flydde.
Upprorshären förmådde dock inte utnyttja situationen, framförallt beroende på bristen av militär erfarenhet och ledarskap, vilket fick till följd att regeringssidan vann dyrbar tid. När Västgöta kavalleri och Älvsborgs regemente slog tillbaka upplöstes hären i vild flykt och upproret var i praktiken krossat.
Uppgifterna om antalet döda och sårade bönder varierar men brukar anges till ett 50-tal döda och 80-tal sårade. I de efterföljande rättegångarna blev det domstolens främsta uppgift att försöka skilja ledare och uppviglare från den stora massan vilken ansågs tämligen oskyldig.
Kung Fredrik I ville framfara milt och utan dödsdomar men resultatet blir ändå sex sådana. Bland dödsdomarna återfanns bland annat “bondegeneralen” Gustaf Schedin och bondeståndets riksdagsman Skinnar Per Andersson.
Carl Gustaf Wrangel var den egentlige ledaren för Dalupproret även om Gustaf Schedin utåt framstod som dess ledare. Wrangel var inte vuxen denna uppgift, vilket bland annat visade sig den 22 juni, då han gjorde misstaget att uppvakta kungen. Under sken av en middagsbjudning blev han kvarhållen och kunde på så sätt inte leda upprorsmännen i striden på Norrmalmstorg.
Från slottet skickades han i fängelse och straffades därefter med 20 dygns vatten och bröd samt livstids fängelse på Marstrands fästning. Han benådades 1751, då Adolf Fredrik kröntes.
Regeringen beslutade också att skicka trupper till Dalarna för att förhindra ytterligare oroligheter.
Även om myndigheterna slog ner upproret tämligen hårt så lyckades det faktiskt åstadkomma en rad förbättringar. Bondeståndet generellt fick större politiskt inflytande genom tillträde till det så kallade Sekreta Utskottet. Man fick igenom sitt krav att erlägga skatterna i pengar, inte i natura, och man fick lättnader i regleringarna i gränshandeln med Norge.
I nästa del kommer vi att återvända till Falun och gruvdrängarnas ”buller” i staden efter att upprorsmännen dragit mot Stockholm.
Det gör nuförtiden ont när diverse sociala medier påminner om allt roligt man gjort för en längre eller kortare tid sedan. Idag exempelvis, fast för nio år sedan, drack vi drinkar med Martin i Ängelholm.
Jag tror det var Newton som sa att grunden för hans framgångsrika forskning var det faktum att han kunnat ”stå på tidigare giganters axlar”. Vi bygger vidare, vi människor, på tidigare gjorda erfarenheter.
Jag höll en middag i höstas. Det serverades, vill jag påstå, mycket gott och dessutom tämligen tilltaget. Det bar sig inte bättre än att någon av gästerna blev så väl beskänkt att vederbörande helt sonika fick gå till sängs mitt under pågående fest. Detta upprörde en annan av gästerna, direktör Bengtsson, så till den milda grad att han senare på natten med läpparna djupt krökta av förakt utlät sig: Somna på en änkemans middag – så fruktansvärt illa.
Nu var det två änkemän som tillsammans med sina döttrar satte kurs mot Björndalen i Oviksfjällen. Så mycket sömn blev det strängt taget inte då plusgraderna lyste med sin frånvaro i den jämtländska fjällvärlden.
Men det är ändå sådant som man bör göra, särskilt i egenskap av änkeman. Alltså stå på de frånvarandes axlar samtidigt som man skapar nya för andra att stå på när den tiden kommer.
Uppsala 1996. Vi äter frukost. Du brer omsorgsfullt ut ditt smör på fel sida av mackan och jag känner, trots fadäsen med brödet, att ja, det här kanske faktiskt kan bli något bra.
Så gör du det gudarna förbjuda. Du viker tillbaka guldfolien så den åter täcker hela smörpaketet. Och jag känner att det nog vid närmare eftertanke trots allt aldrig kan bli vi. Så kom vår kamp att stå vid frukostbordet i 23 år. En kamp jag saknar.
Jag tog inte med något smörpaket på vandringen. Att inte ha henne att gräla om guldfolien med däruppe var en känsla att bespara sig, insåg jag.
När Cortez och hans conquistadorer klev i land vid Vera Cruz (Mexiko) i juli 1519 var det mycket som var förvirrande för både spanjorerna och de infödda. En sak var dock uppenbar för de senare: nykomlingarnas stank. Aztekernas hygien var mycket bättre än spanjorernas.
Några azteker fick det tvivelaktiga uppdraget att följa efter spanjorerna med rökelse vart de än behagade sig. Spanjorerna trodde i sin enfald att infödingarna såg dem som gudar men av inhemskt källmaterial vet vi att de i själva verket tyckte att de nyanlända stank så förfärligt och ville försöka dölja lukten med rökelse.
Det finns något att lära sig här. Vi är alla i någon mån så uppfyllda av vår egen inbillade gudomlighet att den uppenbara verkligheten, den som påfallande ofta ligger och gonar sig alldeles framför näsan, lätt undgår oss.
Med prål och åthävor bygger vi mödosamt våra korthus. Aztekernas mäktiga rike styrdes av härskaren Montezuma. Det är skrämmande och fascinerande att läsa om hans och aztekernas fall, om hur ett välde bestående av miljoner invånare på kort tid besegrades av 550 man.
Hade aztekerna varit det minsta intresserade av omvärlden hade de möjligen känt till hur spanjorerna betett sig på andra platser och därför kunnat göra processen kort med dem.
Montezumas hämnd är förövrigt magsjukan från helvetet som gärna drabbar turister i Mexiko. Undrar om det inte är en opera av Monteverdi också?
Vi fick ingen magsjuka då vattnet är klart och gott på fjället. Det frystorkade krubbet har jag dock aningen svårt för, det ska sägas. Det är lite Montezumavarning över det.
Man börjar onekligen bli något bekväm nu när man är till den mogna åldern kommen. Det är inte längre allt igenom skönt att tälta i nollgradig temperatur, trots ändamålsenlig utrustning.
Omvänd Bucketlist.
Nu har jag gjort allt jag kan komma på utan henne minst en gång, det sista var att tälta på fjället. Jag grät en skvätt i tältet, av saknad eller möjligen över min egen oduglighet, men flickorna tröstade. Det går bra för oss, pappa, säger de, vi klarar det. Pappa, vad är det för skillnad på en binda och en tampong?
Livets vägskyltar
De frågar inte slikt för att de verkligen vill veta, nej, de gör det av lyteskomiska skäl. De är trots allt sina föräldrars döttrar. Så skrattar vi tillsammans åt hela vår naiva härlighet.
Nå, kanske har vi, Johan och jag, genom denna tur ytterligare stärkt en axel eller två för någon dotter att stå på medan vi en gång i en dunkel framtid i ensamhet lyssnar på (eller utsätter personalen för) Montezumas hämnd längst där inne i ålderdomshemmets allra mörkaste vrå.
Äsch – vi har naturligtvis fullt party med gammelkör i gungstolar och grejer.
Fastslogs under färden att Domingo var bäst av de tre tenorerna och att på fjället i regnär en riktig manskörsrökare.
Det är nog trots allt okej att somna på en änkemans middag, iallafall om änkemannen råkar vara undertecknad. Jag är mest glad att man ens kom till mitt bord. Men det var allt bra roligt sagt, av den aktuelle direktören, det var det.
Idag är första dagen på resten av mitt liv. Vem vet, kanske påminner mig mina sociala medier om nio år om något kul jag gjorde idag.
1741 hölls landsting i Falun och Leksand. Mötet i Falun gick lugnt till och resultatet blev att fjorton socknar skrev ner sina önskemål och krav sammanfattat i 24 punkter.
Kraven handlar om att man önskar leva under samma förhållanden som rådde under Karl XII:s tid med en stark kungamakt – man är trött på det röriga adelsväldet som rått under frihetstiden. Man klagade också på soldaternas förhållanden och på kriget överhuvudtaget. Man var även missnöjd med de höga tullarna och den avbrutna handeln över gränsen mot Norge.
Särskilt viktigt var rätten att få utse sina egna representanter till riksdagen för att därigenom kunna framföra sina krav.
I Leksands sockenstuga gick det livligare till. Bönderna uppträdde hotfullt mot landshövdingen Carl Gustaf Wennerstedt – bland annat blev han hotad med en spikklubba som någon drämde i taket ovanför honom. Detta är något oerhört – att hota en högre ståndsperson.
Wennerstedt köpte för övrigt senare spikklubban för 9 daler silvermynt, och den är numera uppsatt i Svennevads kyrka, där Wennerstedt ligger begraven.
De närvarande bland bondeståndets riksdagsmän misshandlades då dessa ansågs medskyldiga för det misslyckade kriget. Dessutom ansågs de generellt ha svikigt sitt stånd genom sitt agerande i riksdagen.
På mötet krävde den uppretade folkmassan att de ansvariga befälen för kriget (generalerna Buddenbrock och Lewenhaupt) skulle straffas. Inga nya solder fick skrivas ut från Dalarna innan så har skett.
Huvudfrågan handlade dock om näringslagarna, skatterna och särskilt viktig var successionsfrågan. Dalkarlarna (det får nog betraktas som ett tämligen säkert antagande att merparten av människorna var män) ville ha kronprinsen i Danmark som kung även i Sverige då man ansåg att en återupprättad union med Danmark skulle gynna dem. Detta skulle även innebära ett större skydd mot Danmark, resonerades det.
Regeringens tronkandidat var hertigen av Holstein-Gottorp, Adolf Fredrik. Dessa ståndpunkter sammanfattades i det så kallade Dalebrevet som inte enbart hade stöd av bönder och allmoge utan även från bergsmän och soldater.
Från ungefär den här tidpunkten, juni 1743, verkar tron på att verka genom riksdagen gått förlorad. Nu var uppror enda vägen framåt.
Allmogen var inte helt oorganiserad. Två personer från samhällets övre skikt stödde deras sak. Det är bruksbokhållaren Gustaf Schedin och majoren Gustaf Wrangel. Dessa hjälpte till att organisera upproret i Leksand.
Man strävade efter att försöka sprida upproret till andra landskap och västerdalarna. Så började upprorshären röra på sig och första anhalten var Falun. Det är vid denna tidpunkt som Gustaf Schedin på allvar framträdde som ledare.
Regeringen i Stockholm svarade med att skicka ett varningsbrev där allmogens krav avvisades och vidare krävde man att landskapet ska fortsätta skicka soldater som tidigare. Både kung Fredrik I och regeringen försökte på olika sätt lugna invånarna i Dalarna – men man stod där fast vid sina krav.
I stället höll allmogen ett nytt möte i Lisselby i Leksands socken med anledning av de avvisade kraven samt att kriget på allvar brutit ut vilket medförde att man insåg att det från regeringens sida skulle anses som absolut vara nödvändigt att skriva ut bönder från Dalarna till krigstjänstgöring.
Vid mötet i Lisselby övertalades de som till äventyrs var emot uppror (vilket mest rörde sig om ståndspersoner och storbönder) att ansluta sig och efter Lisselbymötet är upproret ett faktum.
Landshövding Carl Gustaf Wennerstedt var sjuklig och svag, dessutom hade hans brev till kungen i vilka han bad om hjälp klingat ohörda. Han hade inte mycket att sätta emot upprorets krav.
Det upprorsmännen krävde var pengar, proviant, tillgång till Dalregementets ammunition samt ”man ur huse” i Falun. Väl i Falun lyckas Gustaf Schedin övertyga, tvinga, stadens ledande män till att underteckna kraven.
Medan upprorshären befann sig i Falun florerade många rykten, bland annat trodde man länge att hela bergslaget (alltså alla som arbetade med och i gruvan) såväl som stadens övriga män skulle tvingas delta i upproret och följa med till Stockholm.
Man skickade budkavlar till landskapets södra socknar och en beskickning skickades till Stockholm.
Efter många turer av förhandlingar så enades upprorshären, Falun och Bergslaget om att 20 kavallerister ur Bergsregementet och 6000 daler kopparmynt skulle tillfalla upprorshären.
När kraven är accepterade drog upproret vidare – Falun och bergslag hade köpt sig fria. Vissa ämbetsmän och ståndspersoner togs dock med som gisslan.
I Hedemora lyckades upproret förstärka vapen- och ammunitionsförråden och man kom överens om att var fyrtiofjärde man skulle ansluta sig till upproret.
Alla orter på vägen mot stockholm måste förhandla om hur mycket vapen, ammunition, pengar och män man skulle bidra med. Upprorshären växte alltså långsamt men säkert både genom tvång och frivillig anslutning.
Regeringen svarade med att skicka en beskickning som erbjöd nåd för alla i upproret som återvände hem, men erbjudandet förkastas.
I Sala nådded upprorshären den 15:e juni av ett nytt brev från kungen något mjukare formulerat – men med samma innebörd. Så hände något avgörande: ståndsriksdagen meddelade att om freden i kriget inte är helt sluten före den 21:a juni så var man beredd att välja kronprinsen av Danmark som svensk tronföljare.
Detta ställde saker och ting på sin spets – det handlade om upprorets vara eller icke vara. Med hot och misshandel slogs den opposition som var beredd att överväga de nya villkoren ner – Salas ledande män tvingades tillmötesgå upprorsmännens krav om manskap och proviant. Hären fortsatte mot Stockholm.
Gustaf Schedin 1700-1744
I nästa del diskuteras upprorets slut i Stockholm,
I del 4 följer en kort presentation av händelsernas huvudpersoner. Sedan en bakgrund.
Stånds- och ämbetspersoner:
Kung Fredrik I av Hessen, 1676-1751, var kung av Sverige 1720-1750. Fredrik var framgångsrik som fältherre, blev änkeman utan barn 1705 och friade till Sveriges tronarvinge Ulrika Eleonora som accepterade anbudet.
Ulrika Eleonora blev drottning efter Karl XII:s död men abdikerade 1720 till förmån för sin man. Fredrik och Ulrika Eleonora skulle inlett en ny svensk kungaätt, men de avled utan egna tronarvingar. Värt att notera att Fredrik kunde påvisa släktskap men självaste Magnus Ladulås så helt ny hade denna ätt (Hessen) inte varit.
Wilhelm Gustaf Wrangel, 1695-1774, var militär och politiker. Under det stora nordiska kriget deltog han i striderna i Finland och deltog senare i belägringen av Fredrikshalds fästning 1718. År 1733 flyttades han till Dalregementet där han 1741 befordrades till major.
Gustaf Schedin, 1700-1744, var bokhållare vid Insjö kopparverk i Åls socken i Dalarna. Han var en av ledarna för dalupproret 1743. Han avrättades 1744.
Carl Gustaf Wennerstedt, 1692-1778, Landshövding i Kopparbergs län 1742-1755.
Samuel Troili, 1693-1752, Bergmästare vid gruvan 1730-1752.
Per Salenius, borgmästare i Falun 1733-1753.
Lars Schultze, Geshworner (ämbetsman) i gruvan.
Erik Ersson, rådman i gruvan och Falun.
Erik Eriksson, Marksheinder (ämbetsman) i gruvan.
Olof Stiernman, 1685-1767, präst vid hovet, kyrkoherde i Falun 1740-67.
Johan Ihrman, präst i Falun (datum oklart).
Erland Friedrich Hjärne, bergsfiskal vid gruvan.
Anders Lehus, bergsman, före detta vaktare, krämare.
Gruvdrängar och vaktare:
Hans Albrektsson, vaktare vid gruvan.
Anton Antonsson, vaktare vid gruvan.
“Cornettens”, Anders Hansson, gruvdräng.
Olof Tallberg, gruvdräng.
Lars Björk, gruvdräng.
Under 1730-talet ökade krigsrisken när Europas stormakter Ryssland, Österrike och Frankrike konkurrerade om herravälde. De olika svenska stånden, som under Frihetstiden hade inflytande, såg olika på Sveriges roll. 1740 lyckades adeln få bondeståndet att acceptera ett krig mot Ryssland.
Adeln räknade med att stärka sina positioner vid en eventuell krigsvinst och därmed få inflytande i tronföljdsfrågan som var aktuell genom att Fredrik I inte hade några arvingar. Men bönderna hade börjat få en fastare förankring i politiken vid denna tid.
Det var som sagt oroligt i Sverige. Sedan 1741 rådde krig mellan Sverige och Ryssland där det gick dåligt för Sverige – Dalregementet förlorade många soldater. Värt att notera är också att drottning Ulrika Eleonora, Karl XII:s syster (för övrigt den siste ur ätten pfalz att regera, även om det var kortvarigt då hon tämligen omgående abdikerade till förmån för sin man den blivande Fredrik I) avled (i smittkoppor) detta år.
Under 1742 börjar man i Leksand diskutera ett uppror mot kronan och i januari 1743 beslutade socknarna kring Siljan att inte skicka fler bönder till militärtjänst. Man lägger sig också i tronföljdsfrågan – det hela har nu nått så långt att landshövdingen i maj utfärdar en allmän varning. Men i mitten av maj går budkavlen om uppror från socken till socken. I juni är allmogen i landskapet på fötter och på väg mot Stockholm.
Att upproret bröt ut just i Dalarna beror på att att bönderna där traditionellt haft en stor självständighet. Det beror på att landskapet i stort sett saknar jordägande adel liksom städer som fungerade som självklara maktcentra.
Det var lätt att mobilisera allmogen som sedan gammalt hade en historia av att göra uppror. Dessutom var allmogen mer berest än i många andra landskap då man ofta givit sig ut och gästarbetat runt om i landet när den egna skörden var bärgad.
Bönderna hade viss kännedom om idén om folkets suveränitet och det i kombination med en svag regering och ett korrupt adelsvälde gjorde dem mer benägna att reagera.
När det i kriget med Ryssland lider nederlag och Dalregementet förlorar många soldater i kombination med att hungersnöd härjade på hemmaplan så läggs ansvaret på regeringen.
Dalabönderna kräver att de ansvariga ska straffas innan man sänder nya bönder till fronten. Dessutom var priserna och skatterna höga. Och det är enligt traditionen känt att det bodde en svår och styvsint allmoge i Kopparbergs län.
Bergshanteringen har alltid varit mycket viktig för Dalarnas ekonomi och invånarna hade haft en bestämd skatt ända sedan 1682. Motprestationen var att bönderna enligt indelningssystemet skulle hålla Dalregementets styrka konstant på 1200 man.
Böndernas villkor försämrades kontinuerligt under 1730-talet och när man ville betala med kontanter istället för med varor, så höjdes summan. Bönderna var alltså sedan länge missnöjda med både skatten och näringslagarna.
Och kriget gick alltså dåligt. Rotarna i landskapet var under perioden 1735-1744 tvungna skicka 2192 man till Dalregementet. När allt detta inträffade samtidigt som ett krig som gick dåligt, en svag regering, en utbredd politisk upphetsning, inhemsk och utländsk agitation så måste nästan med nödvändighet revolutionsförsök komma.
I början av 1740-talet steg stämningen i Dalarna. Rykten cirkulerade och hotfullt tal nådde fogdarnas öron. De första riktiga oroligheterna utbröt när rekryter från Dalarna vägrade stiga ombord på de fartyg som skulle föra dem till Finland för att delta i kriget.
Man krävde isåfall att kungen själv skulle anföra dem, så som på karolinernas tid, och inte någon oduglig delsman. Situationen lugnade ner sig men upphetsningen tilltog på andra håll i Dalarna.
Men i Stockholm tog man emellertid lätt på det hela då man var övertygad om att bönderna var oeniga och saknade ledare. Ett misstag, som det skulle visa sig.
Nästa del i berättelsen om gruvdrängarnas uppror i Falun 1743 kommer om någon vecka eller så när (om, för vad vet man egentligen) jag återkommer från fjällen.
Forskarna och prästerna diskuterar, ofta på var sin kant, teorier kring livets uppkomst, innehåll och slut. Men sitter man på var sin kant måste ju jorden, och därmed livet, enligt logikens och matematikens principer, vara något tämligen platt.
Så ser inte jag på det. Personligen ägnar jag mig mest åt att återuppfinna livet, igen. Fylla det med mening och innehåll. Det är den makten som gör oss gudomliga enligt min uppfattning.
Slutet av livet är jag inte allt för intresserad av i nuläget. Lite pensionssparande och investeringar av olika slag sysslar jag väl med inför den dag jag själv ska fälla ner landningsstället.
Ergo: lagom till 75-årsdagen. Lev i nuet, människa! Näe, vill int. Nuet är jobbigt.
En exoplanet (av vissa förhoppningsfulla livsbejakande humorister kallade sexoplanet) är en planet, utöver vår egen, med förutsättningar för liv. En planet med godtagbar atmosfär och sånt. En annan term i sammanhanget är Guldlocks fenomen som avser en planet med lagom storlek och temperatur för att teoretiskt sett kunna erbjuda förutsättningar för liv.
Termen kommer från sagan om Guldlock och de tre björnarna där huvudpersonen föredrar sin gröt inte för varm och inte för kall utan precis lagom.
Även kallat vanilj bland vissa som föredrar s:et framför exo.
Kunskap är inte samma sak som övertygelse. Man kan vara fullständigt övertygad om hur rätt man har men trots detta ändå ha fel. Det, i sin tur, behöver absolut inte innebära att man accepterar att man har fel.
Exempel på områden där detta blir tydligt är politik (Trump) eller religion (fundamentalism). Men även inom vetenskap förekommer det. Mig händer det mest hela tiden.
Vi vet att vi tror men tror att vi vet.
Ett känt citat, och som han ofta sa, från Winston är: ”Min allra främsta prestation är att jag lyckades övertyga min fru att gifta sig med mig.” Jag förstår hur han tänkte därvidlag.
Efter mitt senaste blogginlägg var det flera som hörde av sig med viss oro. Tack för det, men jag mår bra. Jag är, om inte en exoplanet så väl en exoperson. Jag lever möjligen i ett parallellt universum (ett rätt trist sådant, ska sagas) men annars är det lugnt.
Väldigt lugnt.
Eller bra och bra. Jag mår iallafall tillräckligt bra. Jag har ännu inte, så mycket står klart, fullt ut hanterat, bemästrat, den djupa sorg jag känner. Och det oroar mig. Fast det kanske inte är så farligt. Winston talade om ”his black dog” som benämning på det svårmod han ofta bar på. Medan han (antagligen) led av bipolär sjukdom lider jag av en sorg som nästan blivit fysisk. Den har byggt bo i mitt bröst, Ett resesällskap man till sist lär sig leva med. Milen tar längre tid nu, ingen tvekan om det.
Man får inte kramas under Corona. Det är bra det men för mig av andra skäl än de Folkhälsomyndigheten anför. Samtidigt som jag alltid älskat kramar, och saknar dem, vill jag numera inte ha några. Jag kanske hatar att visa mig svag och i behov av en kram, eller nåt.
No hugs.
Jag har alltid fascinerats av kvinnor. I formuleringen ”Fruar är bäst” döljer sig saknaden av en bästa vän, någon att leva med i total tillit, någon som kramar mig både vänskapligt, innerligt och tröstande på samma gång.
Kan jag inte få det lever jag hellre ensam och kramlös. Men eftersom jag en gång levt i ett helt vanligt äktenskap, traskat på i underbar tvåsamhet, lever jag nog ännu i förhoppningen att det faktiskt går att träffa en sådan bland planetens alla miljarder liv.
Månne söker jag ett nytt intergalaktiskt Kramfors. (Förlåt – det är min inre Göteborgare som spökar.)
Men vad är sannolikheten för att det ska hända två gånger? Se där en önskan så oförblommerat grandios till sin natur att den förmodligen får både Gud och Darwin att sätta Folkhälsan i vrångstrupen.
Jag möter käre far. Han har också mistat. Sin mamma tidigt, sin fru, sitt barn och sin syster. Sin sonhustru. Strängt taget leder han över mig i den tveksammaste bland tävlingar men så har han också levt länge än jag.
Far säger inte mycket om saken. Han hanterar det, helt enkelt. Det borde väl jag också kunna göra. Äpplet har tydligen fallit två galaxer från trädet.
Men, som någon godhjärtad människa nyss sa till mig: ”i teorin skulle du kunna tillbringa nästkommande 23 år med en människa, vem vet, kanske med en fru”. Håhåjaja. Det har jag mycket svårt att tro, men så går det när man blandar teorier med förhoppningar och fantasi.
För jag saknar henne ännu. Fasen vad jag gör det.
Människan söker nya planeter, söker efter livets ursprung och mening. Så även jag. Och vem vet – snart nog finner kanske både jag och mänskligheten en ny planet med lagom storlek och tilltalande temperatur.
Liv innebär framtid. Liv innebär mening. Liv innebär hopp. Därför får man aldrig sluta söka det, vara i det, bejaka det.
Och även om jag just nu sitter ensam på en karg och syrelös måne kan jag ju alltid kila över på den ljusa sidan och spana lite. Då ser jag Tellus, skapelsens, vad det verkar, krona.
Hurra! Jag är alltså en Satellit. Voyager. På väg från The Dark side of the moon. Ja, jag vet ju inte det bestämt men är åtminstone tämligen övertygad om saken.
I slutet på 1600-talet började konjunkturen gå ner och gruvan att sina. Gruvdrängarna vädrade sitt missnöje vid flera tillfällen före 1743. Missnöjet gällde nästan alltid lönerna men också bergslagets strävan att på olika sätt minska deras inflytande och frihet. Uppror eller ohörsamhet betraktades vid den här tiden som ett svårt brott och hårda straff var att vänta den ohörsamme arbetaren.
1696 utbröt en större arbetsnedläggelse och gruvdrängarnas krav var att få en fast ersättning för sitt arbete – man ville inte arbeta på ackord. Samtidigt inföll en svår missväxt med påföljande hungersnöd.
Ett liknande uppror utbröt 1720. Under resten av 1720- och 30 talen rådde ett relativt lugn men 1740 slog skörden fel igen. Sverige drogs som tidigare nämnts in i ett krig med Ryssland 1741-43 och svår inflation rådde. När malmens värde, som reglerade lönerna, gick ner ökade oron bland arbetarna vid gruvan.
Grunden till staden Falun är gruvan. Gruvan har alltid givit staden näring och förändringar i gruvan påverkade ofelbart människorna i staden.
Bergsmännen hade en given maktposition eftersom de förfogade över kapital och arbetskraft. Falu gruva var under sin storhetstid Sveriges, någon påstår faktiskt hela världens, största industriella arbetsplats.
Efter att under första århundradena ständigt legat i konflikt med varandra knöts bergslaget och staden närmare varandra under 1720-talet.
1721 kommer till och med kunglig konfirmation med syfte att knyta bergsmän och borgare närmare varandra för ortens gemensamma bästa.
Bergsrätten inrättas detta år som en gemensam överstyrelse för staden och gruvan, en institution att handlägga stadens och gruvans ekonomi och politik.
I bergsrätten ingår de gamla instanserna gruvrätten och rådstugerätten som juridiska underorgan. Två av huvudpersonerna var bergmästaren Samuel Troili (ämbetstid 1730-58) samt borgmästaren Per Salenius (ämbetstid 1733-53). Överordnade dessa var det staliga (kungliga) organet Bergskollegium.
Samuel Troili (1693 -1758) var bergmästare i Stora Kopparbergs bergslag från 1730 fram till sin död 1758. Han hade också uppdrag i Bergskollegium först som assessor och senare som bergsråd. Troili var son till kassören vid Falu Bankokontor tillika kyrkoföreståndaren Samuel Zachrisson och dennes hustru Brita Christina Koch. Troili gifte sig 1725 med Agneta Kolthof (1706 – 1755) och tillsamnas fick de ett antal barn. Dottern Brita Christina Troili gifte sig med Per Hedenbladh som skulle komma att ersätta Samuel Troili som bergmästtare i Falun.
Ända sedan Gustaf Vasas dagar hade det stadgats att den ohörsamme arbetaren skulle skrivas ut till knekt. Detta modifierades med tiden då bergslagen var mån om att behålla sin arbetskraft.
Istället började man tillämpa straff som skulle rätta och straffa den felande, men inte nedsätta hans arbetsförmåga. Ibland tillämpades hårda straff i avskräckande syfte. Om förseelsen var så grov att det var omöjligt att behålla personen tillämpades alltid stränga straff.
Under äldre tid var straffarbete eller utskrivning till knekt vanligt men under 1700-talet övergick man till fängelse på vatten och bröd alternativt böter.
Det fanns ett fängelse vid gruvan men en fängelsedom kunde bara bli aktuellt efter rannsakan och dom av landshövdingen. I en lag från 1734 stadgas det att arbetaren skulle dömas till fängelse hellre än böter – bötesstraffet förbehölls dem vars heder skulle kränkas av kroppsstraff. Böter skulle också utdömas om förmildrande omständigheter förelåg.
Böter och skadestånd kunde utdömas retroaktivt så att den drabbade inte skulle gå under helt. För ringa brott, som exempelvis sen ankomst, kunde det räcka med att hänga upp syndaren i händerna på väggen i gruvan ett par timmar.
Ett vanligt förekommande straff var att ränna gatlopp men det ströks ur lagen 1734 då det emellanåt uppstod problem att mobilisera straffstyrkan. Gruvdrängarna ville helt enkelt inte medverka till misshandel av arbetskamrater. Gatloppet ersattes av spöstraff vilket senare ofta omvandlades till straffarbete – i synnerhet om förmildrande omständigheter förelåg.
Det vilade en vidskeplig prägel över tiden i allmänhet och över verksamheten i gruvan i synnerhet. För att man inte skulle stöta sig med Gud, som därmed kunde låta malmen sina, bestraffades även svordomar.
Superiet var tämligen svårt och utbrett bland gruvdrängarna och bergslagen försökte i viss mån stävja det. Men så länge man inte kom berusad till arbetet var det allmänt accepterat. Supandet var annars en av få vardagsflykter som gruvdrängen kunde unna sig – men det var straffbart att lämna arbetet och den som vållade olycka genom försumlighet väntade stränga ersättningskrav.
Gruvan var en mycket stor arbetsplats. Bergslagen var därför rädda för – och uppmärksamma på tendenser till – uppror eller arbetsnedläggelse.
Sådant tolererades överhuvudtaget inte och gruvdrängarna varnades återkommande och ständigt för “sammangaddning”. Extra allvarligt var det om det kunde påvisas att upproret varit organiserat, ledarna för ett sådant hade ingen nåd att vänta.
Så blev det sommar år 1743.
Bild: Pehr Hilleström d.ä. – Nationalmuseum
Nästa del om gruvdrängarnas uppstudsighet kommer inom kort.
Jag fortsätter med att ge ytterligare information från själva arbetet i gruvan för att händelserna i Falun i juni 1743 ska bli begripliga.
När någon erhöll anställning som gruvdräng kontrakterades man i regel för ett år. Under denna tid var arbetaren tvungen att “flitigt inställa sig till arbete” annars riskerade man att stämplas som lösdrivare och då riskerade arresteras, utvisas från staden eller skrivas ut till soldat. Trots det var jobbet attraktivt eftersom en gruvdräng vid en jämförelse ansågs ha en tämligen fri ställning – ett faktum som säger något om den övriga arbetsmarknaden för allmogen.
Ved fördes in i gruvan och antändes mot bergväggen vid bestämda tidpunkter för att undvika olyckor. Efter att gruvan tömts på rök kunde brytningen börja. Man hällde vatten på berget som sprack. Sedan började man bearbeta berget med hacka.
Arbetslagen bestod oftast av åtta till tio man varav två till tre bröt malmstycken, lika många lastade upp på bårar som de återstående fyra arbetarna bar bort till schakten. Vid schaktet tog de så kallade ihävarna vid och lastade över malmen i tunnor som firades upp ur schaktet av en annan personalgrupp: styrarna.
När tunnorna nådde marknivån drogs de in av indragarna med krok varvid de räknades av oppskäraren. Dessa tunnor fungerade även som persontransport – en upplevelse som en för en nutida besökare ter sig tämligen avskräckande. Ibland var gruvgången för trång för bårarna varvid gruvdrängarna bildade kedja och fraktade bort malmen för hand.
Det var inte ovanligt med dödsfall och svåra skador i samband med arbetet. Ras, fallande stenar och olyckor i samband med översvämning hörde till vardagen. Många dödsfall inträffade även i samband med att gruvdrängarna åkte till och från arbetet, i tunnorna.
För sjukvård fanns en fältskär vilket med tiden utvecklades till ett sorts specialsjukhus (detta är en del av gruvans historia som idag ingår i den permanenta utställningarna vid gruvmuseet). Länslasarettet i Falun har gamla anor.
Övervakningen av arbetet bedrevs av särskilda vaktare vilka med tiden kom att överta ledningen av arbetet från bergsmännen liksom rekryteringen av ny arbetskraft.
Det var inte ovanligt att en innehavare av en andel (part), alltså bergsmän, tog tjänst som väktare. Vaktarna utnyttjade arbetslaget att bryta utanför skiftet för att på så vis upptäcka nya fyndigheter att erbjuda andra förmögna bergsmän att bearbeta.
Denna utveckling ledde till en större självständighet bland vaktarna och deras arbetslag. Bergsmännen, som var organiserade i par, blev beroende av vaktarna vilka även kontrollerade arbetarna.
Bergslaget försökte hindra denna utveckling genom att reglera arbetsvillkoren och helt ta över brytningen. Processen innebar ett försvagande av bergsmännens ställning som social klass och maktfaktor.
Från 1620-talet hanterade bergsmännen inte längre ensamma hela produktionskedjan, från brytning till förädling, utan delar började föras över till specialister.
Gruvarbetarna i Falun tjänade mer och hade bättre villkor andra gruvdrängar runt om i landet. Deras lön utbetalades både i natura och i pengar. Detta system medförde att en arbetare i slutet av ett arbetsår kunde stå i skuld till Bergslaget. Detta gjorde det svårt att flytta.
Arbetet utfördes antingen på ackord eller genom dagspenning och den som vågade be om löneökning riskerade att skrivas ut till knekt.
Kvinnorna betalades i regel hälften av vad männen tjänade. (Hur många kvinnor som arbetade i gruvan 1743 vet jag inte.)
När arbetslaget arbetade på ackord kunde den enskilda lönen variera från en dag till en annan. Bergslaget tillämpade gärna ackord när det var ont om malm och fast pris när tillgången var god. På så vis kunde man hålla nere lönekostnaderna över tid.
1730 var årsinkomsten 27 daler kopparmynt och en tunna säd (vilket var vad en normalstor familj konsumerade under ett år) kostade jämförelsevis 16-18 daler kopparmynt. Det säger något om tidens knapphet för de vanliga människorna, men det bör nämnas att 1730 var ett gott år.
Bergslaget hjälpte i viss utsträckning sina anställda men det rörde sig oftast om lån även om annan (gratis) hjälp också förekom. 1698 redovisade bergslaget en knapp vinst, 25 970 daler silvermynt i utgifter och 27 913 daler silvermynt i inkomster. Då var inte kronans bidrag inräknade.
Efter avslutad brytning samlade man malmen i “hopar” att fördelas bland intressenter. Fyra procent gick till vaktarna för allmänna omkostnader. Ytterligare fyra procent, den så kallade centonalmalmen gick till bergslaget.
Den återstående malmen såldes på särskilda auktioner där den först sålda hopen blev prisvägledande. Den malm som eventuellt blev över tillföll arbetslaget men såldes oftast vidare till bergsmän. Vid dessa auktioner brukade vaktarna behålla sin andel men också bjuda på centonalmalmen.
Bergsmännen vågade ofta inte bjuda över sina oumbärliga medhjälpare varför vaktarna kom över mycket malm till förmånliga priser. På så vis kom de att konkurrera med sin egen arbetsgivare.
Gruvdrängarnas löner fastställdes efter varje brytning vid en särskild löneförhandling, Köpgörningen. Köpgörningen leddes av Geswornen (namnet kommer från tyskans ”edsvuren” – men mer om detta senare i berättelsen) bergsfogdarna och representanter från arbetslagen.
I början av 1700-talet försökte Bergslaget motverka bergsmansståndets sönderfall och göra sig till ensam arbetsgivare. Därmed skulle vaktarnas roll som en sorts stat i staten minskas.
Man hade också drivit på för att gruvdrängarna skulle få hela sin lön i natura. Som skäl angavs det svåra superiet – att arbetarna söp upp sina pengar istället för att underhålla sina familjer. Närmare sanningen låg det faktum att bolaget gick dåligt och hade ont om kontanter.
Planerna visade sig svåra att driva igenom då både stadens borgare och gruvdrängarna gjorde gemensamt motstånd. År 1673 betalades en tredjedel av lönen kontant men det höga prisläget tvingade arbetarna till höga krediter och ständig skuldsättning. Den som är satt i skuld är inte fri, något som var bokstavligt sant för en arbetare i gruvan eftersom denne inte fick sluta sitt arbete före han var skuldfri.
Tanken att inrätta ett varumagasin i bergslagets regi hade funnits ända sedan 1300-talet eftersom arbetarna fick en del av sin lön i varor. Varorna införskaffas av bergsmännen och delades ut till gruvdrängarna vid ett magasin.
Genom denna verksamhet utestängdes gruvdrängarna nästan helt från torghandeln då de inte hade råd att handla där. Magasinsverksamheten representerade alltså ytterligare frihetsinskränkningar. Både 1680 och 1701 gjordes försök att utöka magasinsverksamheten men detta stötte på hårt motstånd.
Regeringen stödde förslaget och gruvdrängarna svarade med att kräva en större del av lönen kontant. Man menade att det ofta var köbildning vid magasinet och att bergsmännen inte skötte verksamheten ordentligt. Man menade också att bergsmännen inköpte stora partier av stadens borgare som de sålde vidare till gruvdrängarna vid magasinet till ett högre pris.
Dessutom beskylldes bergsmännen för att förse sig själva med gratis spannmål. Det är nog sant att bergsmännen i magasinsverksamheten hade en säker och lönande investering men det bör påpekas att oroligheterna vid gruvan 1743, som vi snart kommer till, inte hade sin grund i magasinet.
Det var de låga lönerna som väckte gruvdrängarnas vrede. Bergskollegium beslutade, trots stort motstånd från gruvdrängarna, att det skulle råda magasinstvång.
Magasinet har legat på olika platser i Falun men är inte att förväxla med Magasinet vid tågstationen eller Kronobränneriet som ligger efter ån. 1743 låg det antagligen (jag håller på att undersöka det) ännu i det som nu är Storas huvudkontor i centrala Falun. Det var från början en bergsmansgård ägd av familjen Swab.
Vi älskade midsommar. Jag drömmer, allt medan jag ikläder mig den sorgsne clownens slitna lump, mig tillbaka till en tid när vi firade den tillsammans.
I drömmen är vi i full färd med att planera fjällvandring. Det hade varit vår lösning eftersom detta år inbjuder extra mycket till fjällvärlden som semesteralternativ. Vi har alla prylar, det är bara att packa och bege sig. Men istället sitter jag och drömmer i min fåtölj. Verkligheten väcker mig dock snart. Fjällen utan Malin, nja, det blir allt en påtagligt tom plats i tältet. Jag ser mig omkring. Vad söker jag egentligen? Jo, jag söker Askungen men konstaterar yrvaket att hon tyvärr är död.
Ingen Askunge här inte
Plötsligt kommer jag på mig själv med att försöka minnas dåliga eller trista saker som strategi för att lindra smärtan. Ett gräl eller humöret när cellgifterna härjade som värst. Det hjälper föga. De goda, ljusa minnena vinner alltid kampen. Smärtan består.
Jag bläddrar bland gamla checklistor Malin lämnade mig. Tillgångar jag aldrig brytt mig om. Autogiron. Blommorna. Skötselråd för flickornas kläder. Men ingenstans finner jag en lista med råd för hur jag ska leva utan att ha henne hos mig. Inget är lika kul som en delad upplevelse. Jag vill dela allt med henne, så som det en gång, relativt nyss, var. Hela livet innebär ju faktiskt en strid ström av små och stora saker man delar. Det är det normala tillståndet.
Min favoritblomma orkidén blommar ännu
Så plötsligt bryts strömmen av intryck och händelser. Ena stunden är jag lyckligt gift, någon med en framtid, i nästa har allt tagits ifrån mig. Under sådana omständigheter behöver man ingen checklista utan snarare en reservplan. Plan B. Problemet är att jag inte har någon reservplan. Kartan är blank, jag famlar i mörkret. Så jag drar istället på mig clownkostymen. Under året har jag provat en mängd olika saker – inget fungerar. Men du som alltid ser så glad ut. Jojo. Alla behöver dock inte vara sorgsna bara för att jag är det. Det är där clownen kommer in i bilden.
Plan B är när allt kommer omkring tämligen enkel. Det är inte rocket science, precis. Sluta bara vara ledsen. Just do it. Men det går inte. Hon dog och det knäckte mig. Rätt enkelt också det. Som någon uttryckte det: om hon inte finns någonstans är jag hellre ingenstans med henne än någonstans (här) utan henne.
Midsommarnatt i Tibble
Jag började med politik medan jag var relativt ung, 35 år. Hade jag satsat hårt och smart hade jag antagligen kunnat nå rätt långt. Men jag ville inte. Allt jag ville, och fortfarande vill, var att komma hem till henne. Än i dag anser jag att det var rätt val. Det var förövrigt hon som tyckte jag skulle engagera mig politiskt igen. Och nu är hon död. Vad ska man säga om det? Dåliga saker händer och det är faktiskt ingens fel.
Förr ville jag utnyttja alla dygnets timmar eftersom det fanns så mycket att se, känna och uppleva. Numera gör jag allt jag kan för att dagen äntligen ska ta slut och att jag därigenom ska slippa känna smärta. Värst är det när flickorna ser igenom clownsminkningen. När de säger ”snälla pappa bli glad igen för du är ju glad egentligen. Du gör oss glada, och våra kompisar. Du gör människor glada. Snälla var glad.”
Det är fint sagt. Men samtidigt som jag uppskattar orden drömmer jag mig tillbaka. Tänker att det på midsommardagen var 334 år sedan Stora stöten bildades genom att tre schakt störtade samman. Minns att 1998 gjorde jag den stora stöten genom att fria till henne i guldrummet. Vi förlovade oss ensamma nere i gruvan och åt förlovningsmiddag på Ulfshyttans herrgård. Ett fint minne att drömma om, denna magiska midsommarnatt.
Jag var så lycklig. Så länge hon levde, till och med när hon var sjuk och tiden utmätt, var jag lycklig. Jag älskade under vårt friska och sjuka liv att vara ensam med henne utan flickorna, nästan så jag fick dåligt samvete. Men bara nästan. Förstå mig rätt – självfallet älskar jag mina barn. Men jag älskade också att älska henne.
Jag saknar att vara med henne, att sköta om henne, ge henne vatten, klä henne. Jag saknar henne som hon var när hon var frisk och jag saknar alla hennes små egenheter, de som gjorde henne till henne. Det har gått över ett år och allt jag kan tänka på är hennes darrande underläpp när hon grät och det fantastiska ljudet av hennes skratt.
Allt görs en sista gång men man vet oftast inte när det faktiskt är den sista gången. Därför bör man göra allt med samma passion och intensitet som om det vore den allra sista gången man gjorde det. Det är inte mer synd om mig än någon annan. Alla har sina problem men inte basunerar de ut det på samma enträgna sätt som jag. Människor håller i allmänhet käft och stretar på. Det borde kanske jag också göra men som Mange brukar säga: ”att ligga lågt är inte riktigt din starka sida.” Till den som irriterar sig säger jag därför enkelt: du har min sympati.
Midsommar i Söderbärke 2015
Jag ångrar inget av mina val och fick jag åka tillbaka till 1996 – väl vetandes hur det skulle sluta – skulle jag inte tveka en sekund, jag skulle med glädje göra samma resa. Drömmar återkommer ju ibland, har jag hört.
Hopp är allt. Jag inser det. Tyvärr känner jag inget, längre. Det dog samtidigt med henne. En person sa att det jag förlorat är samma sak som också kan stoppa smärtan. Kärleken. Intellektuellt kan jag förstå det påståendet. Känslomässigt är det helt omöjligt.
Det blir ingen fjällvandring i år, tror jag. Istället lutar jag mig tillbaka i fåtöljen och lyssnar på den sorgsne clownen, fantastiskt gestaltad av Pavarotti medan han ännu var bra. Jag är, inser jag plötsligt, faktiskt lite som Pavarotti under OS-invigningen i Turin 2006. Alltså att jag, som han då gjorde, lajvar mig själv som ett eko från en svunnen tid.
Skratta din pajas
Midsommar kom och gick och det är bara några ytterst få som numera står ut med mig i någon större, längre, utsträckning. Tack för det. Snart kanske jag känner annorlunda? Eller hur. Drömma går ju.
Detta blogginlägg är inspirerat av Leoncavallos opera Pagliacci om den sorgsne clownen. Arian Vesti la giubba betyder sätt på dig kostymen och handlar om att showen i alla lägen måste fortsätta.
Även Frödings dikt Clown Clopopisky, som far läste högt för mig när jag var barn, har inspirerat. Den återges nedan för intresserad.
Det var på nattkafét i ”National”, ett nöjets paradis med syndafall, förbjudna frukter och den lede satan i maskopi med Evor ifrån gatan och gamle Adam själv i månggestalt av nattflanörer från Berlins asfalt. Och gamle Adam sladdrade och drack och levde rövare bland glas och brickor och slog sig lös bland illa kända flickor och söp sig full och bar sig åt som pack.
Min vän och jag, vi sutto i en vrå och drucko bömiskt öl och sågo på, hur slödderströmmen genom dörren drog, och pöbelbränningen i salen slog, och hörde på, hur clownen Clopopisky, förtroligt stämd och doftande av visky, berusat, öppenhjärtigt vemodsöm, förtalde om sin kärleks brustna dröm.
Han drack en klunk och nickade åt oss och tände så på nytt sin papyross – såg på en stund, hur tändsticksresten brann, och när han detta gjort, så sade han:
”En bifallsstorm kom rullande från raden, och bravoropen skränade sig hesa, och en bukett flög över balustraden och föll precis i skötet på Teresa. Hon gav en blick, som kunde smälta sten, åt givaren, den ryske attachén – och så en bugning åt publiken till och hon red ut på Lady Mill.
Jag bet i läppen, vild av svartsjuk vrede, och mumlade små böner till den lede, men det var min tur, Zacco skrek: se opp! och jag sprang in i vinande galopp och satte mig på baken plums pladask och fick applåd av pöbel och patrask.
Men länge skulle ej min framgång vara – ’der schene Ajust’, min kamrat, ni vet, försökte locka mig till rolighet, men det var stopp, jag kunde inte svara.
Jag bjöd nog till att säga he! och äh! men bjuda till hur mycket än jag ville, mitt gamla prövade pajazzosnille var som förvandlat nu till sten och trä.
Amfiteaterns blickar blevo buttra, och raden började att halvhögt muttra, och glåpordshaglet blev till slut orkan: ’Gör konster, ynkrygg’ och ’var kvick, din fan!’
Jag gjorde ännu ett försök att grina, men plötsligen rann sinnet till på mig och jag bröt ut: ’Fördömda byke, tig!’ Då började de ruttna äggen vina från alla håll som kulorna i krig. Och som en störtskur, ifrån himlen fallen, det kom av gamla ben och äppelkart, en lösryckt bänklist slog mig hårt i skallen och som en död jag föll och allt blev svart.
Och när jag återkommit till besinning, jag låg i stallet på en knippa halm och kände blodet sippra ur min tinning och nästan kvävdes av kompostens kvalm.
Och nesan frätte mig och skammen brände, min själ sjönk djupt i grämelsens elände. Då hör jag lätta steg därutanför, det är Teresas lätta steg jag hör, och tänk ändå! – Teresa är så god! Och vem har mätt en kvinnas ädelmod? Kanhända själva skymfens övermått den ädelhjärtade till hjärtat gått? – Nu är hon här att gråta vid mitt bröst och torka av mitt blod och ge mig tröst och säga: caro, caro, povro mio!
Då hörde jag herr diplomatens röst, som sade: ’Alltså fredag klockan tio!’
Då svor jag till och borrade min hjässa i halmens tågor djupt och emot dessa min tinnings färska sår jag söndermol och skrek och skrattade och grät – och gol! Ja, verkligen – jag gol – det var en vana, en rolig konst ifrån min cirkusbana, som Pièce de résistance jag brukat den och i min bittra sorg den kom igen. Sen steg jag upp, gick ut och drack och slogs, tills sorgerna med vettet ränt till skogs.”
Han drack en klunk och nickade åt oss och tände så på nytt en papyross och gjorde sen sin bästa kapriol och stod på huvudet och grät och gol.
Adolphson 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.