Adolphson

falun 1743 – del 1

20 juni, 202021 juni, 2020av adolphson

Falun i juni. Staden vibrerar av rörelse, rop och skrik. Upphetsade människor drar fram och tillbaka och tusentals personer samlas på Stora torget och vrålar på olika ämbetspersoner att komma ut.

Är det från VM? Falukalaset? Protester mot asfalterade banor på Lugnet? Inget av detta. Det är Falun några intensiva junidagar – fast år 1743.

De osäkra gingo nu här i sin anlets swett och arbete, nakne till medianen, för munnen hängde en ullen lapp att röken och dambet ej allt för hoptals måtte insupas, swetten rann uhr deras kropp, som watn uhr en ullpåse

Citatet är från Carl von Linné i hans beskrivning av gruvdrängarna i Stora Kopparberget i Bergslagsresa.

Ursprunget till denna text är en akademisk uppsats framlagd vid historiska institutionen vid Uppsala universitet den 2:a juni 1994. Min handledare var professor Stellan Dahlgren. Jag har för bloggformatet bearbetat texten och tonat ner den akademiska formen. Det hela är tänkt som en populärvetenskaplig text som riktar sig till den som är intresserad av ett dramatiskt skeende i Faluns historia under det som är känt som Sveriges sista bondeuppror år 1743. Huvuddelen av materialet utgörs av de rättegångsprotokoll från händelserna som jag studerade på riksarkivet 1994.

Början på 1740-talet präglades i Sverige av svält, krig och ett oroligt politiskt klimat och i Dalarna kulminerade oroligheterna i ett regelrätt uppror, den så kallade Stora Daldansen. I kölvattnet av Daldansen inträffade ytterligare ett uppror vid landets största industriella arbetsplats, Falu gruva.

Medan Stora Daldansen är välkänd och dokumenterad är den (för att använda en modern term) strejk som inträffade vid gruvan i Falun är mindre känd.

Brytningen i Falu gruva kan spåras till 1000-talet, kanske ännu längre tillbaka i tiden, men det första officiella beviset härrör från 1387 då verksamheten fick sitt första privilegiebrev. Det var bergsmän, från början ett sorts mellanting av arbetare och arbetsgivare, som drev brytningen och det som höjde dem över mängden var deras tekniska utbildning. Bergsmännen utgjorde ingen homogen grupp och villkoren dem emellan var olika. Många levde under relativt enkla villkor och hade bergshanteringen som ett komplement till jordbruket.

Det vanliga var en sorts familjeföretag med småskalig produktion med bergsmansgården som produktionscentrum. Det var hyttorna som var medelpunkten på bergsmansgårdarna. I gruvan tillämpades av rättviseskäl skiftesbrytning och ibland förenade man sig i så kallade brytningslag för att öka effektiviteten. Verksamheten i gruvan ökade gradvis – från 1538 till 1610 ökade antalet bergsmän från 60 till 450. I början av 1600-talet löste man problemet med att förse gruvan med tillräcklig arbetskraft med den så kallade asylrätten vilket innebar att man gav förbrytare amnesti om de gick med på att arbeta i gruvan.

Systemet byttes senare ut mot rent straffarbete. De äldsta yrkesgrupperna i gruvan är är gruvbrytare, smältare och kolare vilka var en sorts underentreprenörer som arbetade för en eller flera bergsmän. Bergsmännen övervakade personligen, och deltog i brytningen under hela medeltiden. 1620 reglerades brytningen med att det fastställs antalet andelar i gruvan till 75 stycken.

Under 1600-talet upplevde gruvan sin storhetstid vilket kan illustreras av att antalet bergsmän ökade till omkring 800 i slutet av århundradet. De flesta av dessa hade dock endast små andelar och 300 nöjde sig enbart med att sälja malm. I slutet av 1600-talet börjar en produktionsnedgång och gruvan drabbas av flera svåra ras. Det största och mest kända av dessa var “Stora stöten” som inträffade på midsommardagen 1687, en av tre semesterdagar per år och alla var lediga. Ingen omkom i raset.

Raset ledde till att man kom åt mycket malm som tidigare legat svårtillgänglig mellan tre olika schakt. Det har spekulerats i att raset var iscensatt av människohand eftersom sannolikheten är liten att det skulle skett på en dag när gruvan var folktom men detta är och förblir spekulationer.

Från 1621 hade bergsmännen, deras familjer och gruvdrängar med fast anställning befrielse från krigstjänstgöring. Om någon arbetare ville flytta eller av annan anledning sluta sin tjänstgöring så var det bergsmännen som prövade saken innan de gav sitt tillstånd. Från mitten av av 1600-talet skapades en mer systematiserad politik avsedd bergshanteringen och den stora förgrundsgestalten i det sammanhanget var Carl Bonde.

1649 bildades bergskollegiet och det var hit man skulle rapportera om malmfyndigheter. Bergskollegiet reglerade också förhållandet mellan staden och gruvan samt olika privilegier, som att gruvarbetarna var undantagna utskrivning till krigstjänst. Grunden till en fastare organisation på riksplanet lades under Gustaf II Adolf och Axel Oxenstierna. Inom bergskollegiet fanns sakkunskap inom teknik och juridik och man reglerade (uppehöll) priserna på produktionen som gick på export – något som hade stor betydelse för arbetarna eftersom deras löner indexerades efter värdet på malmen.

1649 får gruvan en fastare organisation, för övrigt samma år Bergskollegium bildas, och den högsta övervakningen av gruvan utövas av landshövdingen. Mindre beslut fattas av Gruvrätten, ett administrativt och juridiskt organ som består av de 24 äldsta bergsmännen samt Bergmästaren (som idag är namnet på ett hotell i Falun beläget i byggnaden för landets första systembolag (en titel man träter om med Göteborg men det är en annan historia).

Som parentes kan nämnas att under medeltiden organiserade sig bergsmännen i ett skrå – Sankt Örjans gille som givit viss efterklang i 1900-talets svenska ordensväsende.

Gruvans styrelse består av gruvrätten med Bergmästaren som ordförande. Beslut fattades vid så kallade gruveting vilka ägde rum en gång i veckan. Spörsmål av icke juridisk karaktär diskuterades vid det man kallade Allmänna sammankomster och där kunde även vanliga arbetare komma till tals. Kanske ser vi här en föregångare till dagens fackföreningsverksamhet? Bergmästarens närmaste man, Geschvornern (vilket är tyska och betyder “edsvuren”), var teknisk chef. Vid gruvan fanns också en allmän åklagare, Bergsfiskalen. Dennes uppgift var efter oroligheter eller förseelser att leda förhandlingarna och utdöma påföljd. De 75 gruvandelarna, eller paren, hade var sin representant med beslurssrätt, i gruvrätten.

På det personliga planet kan anföras att våren 1988, fyllde Stora 700 år och man firade detta genom att bygga upp en scen i botten av Stora stöten. Vi skolungdomar fick vara med på ett genrep där bland annat Lasse Berghagen uppträdde. Jag minns att vi närmast desperat ropade på att han skulle framföra Teddybjörnen Fredriksson, men det gjorde han inte.

Några år senare, i oktober 1998, förlovade jag mig nere i gruvan.

Nästa del i berättelsen om gruvdrängarnas buller 1743 kommer inom en inte allt för avlägsen framtid.

relaterade blogginlägg:

Var Stora stöten ett försäkringsbedrägeri?

Historia, Spännande människor

Memfis

17 juni, 202017 juni, 2020av adolphson

Memfis är ett historiskt område beläget två mil söder om centrala Kairo. Platsen, som idag är en arkeologisk utgrävningsplats, har ett mäktigt förflutet, var under lång tid huvudstaden i det gamla egyptiska riket. Memfis kan under 3000-2000-talen f.v.t varit världens största stad med upp emot 30 000 innevånare.

I Memfis bodde Farao, den levande guden. Den levande guden var emellertid i allra högsta grad mänsklig, en människa med behov som vilken annan människa som helst. Han behövde äta och sova, kände begär och hade ett känsloliv. Detta var självfallet inget som den genomsnittlige innevånaren i riket kände till, nej, för dem var Farao gudomlig.

Det var föreställningen om den gudomlige Faro, inte den levande biologiske, som var den verklige härskaren och makten uppehölls genom berättelser om guden i Memfis – berättelser som präster och människor spred. För så är det: tror vi kollektivt på något fungerar det. Kejsaren är inte naken.

Allt medan Farao chillade i palatsets svalkande skugga skötte ämbetsmännen ruljansen som höll maktapparaten igång. De organiserade skatteuppbörden, de rekryterade soldater, leverade arbetare till olika byggnadsprojekt, räknade ut hur mycket vete som skulle levereras till Faraos hov – allt i en strid ström av papyrusrullar till och från Memfis.

Ämbetsmännen, hur nu det skrivs med hieroglyfer, var mäktiga. Många var det som inte bara tjänade sitt levebröd utan också levde gott genom detta välsmorda maskineri. Myten om den gudomlige Farao tjänade stora intressen.

Inte ens när den levande guden dog och under stor pompa fördes till evig (nåja) balsamerad ro i nekropolen upphörde byråkratins kvarnar att mala. The show must go on. Lite som på samma sätt som ett personligt varumärke av modernt snitt fungerar.

Vi kan exempelvis ta Sinatra eller Elvis. Eller varför inte vår egen Zlatan – trots att han ännu lever så har han sedan länge snickrat på myten om sig själv. Han talar ju till och med om sig själv i tredje person – pluralis majestatis. Den private mannen och varumärket är olika saker.

Dessa personer är exempel på en berättelse, en myt, ett varumärke, som forntidens Faraoner (tillsammans med den närmaste omgivningen) också skapade. Elvis biologiska kropp hade samma behov som resten av oss. Han åt och drack (med tiden lite väl mycket), hade känslor och begär.

Exemplen är, var, så mycket mer än en biologisk människa. De utgör alltså också en berättelse, en myt, ett varumärke. Det handlar om en ekonomisk organisation som håller igång en hel industri. Biljetter till konserter och matcher, produkter som bär deras namn, blingbling, turister som betalar för att besöka deras hem. Många är det som tjänar sitt uppehälle på Graceland.

Ibland, inte så ofta, faller berättelsen, och därmed varumärket. Som nyligen i exemplet Paolo, och då faller det tungt.

Elvis är, passande nog, begravd i The King’s nekropol, Memfis, Tennessee. Det är för mig okänt om The King var kunnig och intresserad av de forntida faraonerna eller om det var några historieintresserade produktutvecklare hittade på det. Säkert vet fanklubbens ordförande besked. Det är hursomhelst bara den biologiske Elvis som vilar där. Legenden och varumärket lever ännu. Rättigheter innehas, in the ghetto streamas, Graceland besöks. Pengar tjänas.

Framförs berättelsen på ett tillräckligt effektivt sätt tror vi på den. Ju mer utvecklat ett samhälle är desto mer avancerade system har det. I Egypten var människan för fem tusen år sedan tvungen att lita på vad hon själv såg och hörde – information och berättelser framfördes och tolkades människor emellan, från en människa till en annan. Idag följer hela samhället ett enormt stort system – ett system vi alla verkar inom.

Vi vill så gärna tro på statsepidemiologen och regeringen. Samtidigt, när en blotta visar sig, när vi blir osäkra på siffror och resultat, är vi snabba att försöka riva ner, att kritisera. Kejsaren var visst naken ändå, och det finns inga gråskalor. Kampen sker, påstår jag, genom var och ens personliga narrativ, genom var och ens varumärke.

Det är sålunda rätt mycket som förenar den forntida Farao med The King, The Voice och ”jag kom som en kung och lämnar som en gud”. Skillnaden mot våra dagars styre är det demokratiska systemet.

Vad som är rätt eller fel i sammanhanget avstår jag från att diskutera. Jag iakttar – och säkert som amen i kyrkan tolkar jag allt om inte fel så åtminstone personligt.

Idag finns det mest åkrar och ruiner i Memfis, men ännu så sent som under högmedeltiden var området en mäktig betraktelse. Kanske kan man härav dra slutsatsen att vi blivit mer ivriga, effektiva, i att förstöra efter, för, oss – om inte annat tycks klimatkrisen tala för det påståendet.

Kanske var vi faktiskt bättre förr? Allt ska ju i våra dagar räknas i effektivitet – det forntida Egypten bestod i 3000 år. Räknar vi in hela historien 5000 år. Vår egen moderna civilisation består sedan 1776 – om vi räknar snällt. Är det dess dödsryckningar vi nu ser?

Är berättelsen slut, snart?

Walking in Memfis

Källor:

Wikipedia

Harari: Homo Deus

cancer, Film och TV, Livsåskådning, Personligt

kontaktannons (från helvetet)

14 juni, 202014 juni, 2020av adolphson

Någon frågade om det gick bra att vara konferencier, hålla tal och sjunga hela fredagen. Det är inte upp till mig att bedöma men jag tror det. Någon blev glad, någon lite rörd. De flesta sa inget. Det hela fick mig under alla omständigheter att tänka på annat än Malin för en stund.

Strax semester.

Jag tittar på serien ”after life”. Den handlar om en man som förlorat sin fru, sitt livs kärlek, i cancer. Det är smärtsamt, på gränsen till självskadebeteende, att se men samtidigt så underbart befriande.

Jag överväger definitivt inte självmord (som han i serien) men jag har lika svårt att finna mening i tillvaron. Den försvann helt med Malin och lyser ännu med sin frånvaro. Hon var meningen. Hon var riktningen, mina barns mor. Hon var allt.

Min största seger i livet är att Malin valde mig. Människor tror jag är okej, att jag mår bra, men jag saknar henne så ofantligt. Det handlar inte, när jag plötsligt verkar lite ur humör, om något tillfälligt bakslag utan om en konstant smärta.

Jag lever i ett ständigt ursinne över alltings jävlighet och jag spelar endast pliktskyldigast rollen av mig själv från förr. Men under ytan är mitt verkliga jag svagt och sorgset. Krossat.

Det uttrycks nu och då välmenande att jag borde gaska upp mig, försöka finna kärleken igen. Kom igen, det är över ett år sedan nu, vad finns det att vara rädd för egentligen? Till och med flickorna nämner det ibland.

På så vis. Okej. Here goes. Jag är stolt att kunna presentera kontaktannonsen från helvetet. Håll till godo.

Men först måste jag reda ut ett par saker. Vad är det som avskräcker, som djupt därinne skrämmer mig? Kanske att en eventuell ny partner också till slut ska bli sjuk och dö ifrån mig? Att ännu en gång uppleva det jag redan gått igenom?

Eller ännu värre: att sätta denna eventuella någon i samma sits som jag har nu. Det, om något, skulle jag inte mäkta med.

Mitt logiska jag svarar mig själv att dö kan man göra närsomhelst, en viss ålder eller hälsotillstånd utgör ingen garanti. Det viktiga är att leva fullt ut i kärlek, glädje och passion, i varje ögonblick. Så att man, när ögonblicket slutligen kommer, kan säga att man verkligen levt och inte bara existerat.

Kanske skrämmer perspektivet att jag härigenom skulle glömma Malin? Att jag håller fast vid minnet och smärtan för att därigenom också hålla henne vid liv? Jag svarar mig att den rädslan är missriktad. Hon har självklart format oss alla tre men skulle inte varit nöjd med att se oss, mig, över tid långsamt förtvina av sorg.

Men ändå. Sorgen är idag tyngre än på länge. Mycket värre än för ett år sedan, exempelvis.

Fast en sak vet jag ju. Om denna framtida, högst eventuella och imaginära kärlek faktiskt blivit sjuk hade jag tagit hand också om henne hur illa det än blivit.

Jag hade givit samma trygghet, kärlek och omsorg som jag själv förväntat mig om istället jag blivit drabbad av någon odefinierad vederstygglighet. För det är så kärlek fungerar.

Till det positiva i annonsen anförs därför att jag har rutin på området. Jag vet att jag aldrig viker ner mig ens under de mest svåra och utsiktslösa omständigheter. Jag stirrar ännu döden i vitögat and I think the other guy just blinked.

Yep. Been there, done that ✅

Jag tänker att en kommande kärlek under ett liv med mig inte skulle haft en enda tråkig dag – att jag skulle återigen gjort allt också för henne. För det är så jag fungerar.

Jag är, skriver jag i annonsen, en utpräglad romantiker. Passionerad. Det är alltid starka känslor i mig – på gott och på ont – och det kanske skrämmer. Den som fångar mitt intresse har min fullständiga uppmärksamhet.

Visst drömmer jag om att återigen få dela en flaska vin i sommarnatten på västkusten, om att njuta av mat och dryck på en lyxig krog, om att i skymningen vandra runt tillsammans bland Roms ruiner tills (Malin) med en lätt kyss tystar mitt ordflöde och istället uppmanar mig att ta in upplevelsen också med andra sinnen, om att under fredagsmyset i dystra november samtala länge och skratta mycket.

Visst vill jag ha någon att dela livets stora och små ögonblick med. Samtidigt gör jag inte mycket åt saken trots möjligheter. Varför?

Malins sjukdom. Det är helt klart bättre att vara behövd än att behöva någon. Åh, jag skulle ge om inte allt så åtminstone väldigt mycket för bara fem minuter tillsammans med henne, för att om så bara för en liten, liten stund ännu en gång få vila huvudet i hennes knä, för att känna hennes doft.

Jag känner dagligen smärta och tänker att jag hellre lever i sorg och saknad efter Malin än att tänka mig alternativet att det vore tvärt om, att det var hon som skulle leva i sorg efter mig.

Det är så långt jag kommer i förmågan att föreställa mig alternativa möjligheter. Det låter måhända inte så tilltalande för en presumtiv vän. Bläddra, förlåt, svajpa vidare.

Jag kunde medan Malin levde mycket väl göra saker utan henne – och det kan jag fortfarande. Men jag ville inte ofta. Jag kritiserades ibland för osjälvständighet på grund av det.

Sanningen är enkel. Jag ville helt enkelt inte, och vill ännu inte, göra något utan henne. Hon behöver vara med när saker händer eller inrycks görs. Det går inte längre. Jag är därför en robot som gör saker den verklige Fredrik en gång brukade.

Jag saknar också att göra ingenting med henne, att bara sitta och glo på varann eftersom vi förr eller senare alltid började skratta. Nu glor jag istället ensam likt en pastisch av det klassiskt tragiska vraket tills jag börjar gråta.

Hon finns inte längre och jag saknar att göra saker med henne. En omöjlig ekvation. Kolla på TV. Läsa. Laga mat. Damma böcker. Planera en fjällresa. Skynda sig hem från möten. Vänta in hennes hemkomst från sina möten. Vara på kören tillsammans. Åka hem från den. Dricka kaffe. Analysera människors och världens beteenden. Få hennes kritik på mina texter.

Allt detta och mer kan jag göra, och gör, utan henne. Men det är inget kul. Hade jag inte flickorna vete tusan, då hade jag nog packat ihop och flyttat till en stuga i Kanadas otillgängliga vildmark.

Man är inte galen förrän fotografiet svarar.

Nej, det är sannolikt kört för mig – brukar jag lite lagom självömkande svara den som uppmanar mig att kasta mig upp på hästryggen igen.

För, ärligt talat, vem skulle vilja vara den andra kvinnan för alltid dömd att vandra i Malins skugga? Inte minst blogginlägg av den här typen bidrar ju paradoxalt nog till det.

Det jag däremot kan göra är att fortsätta försöka göra andra människor glada, fortsätta försöka att göra min lilla del av världen till en bättre plats. För lycka och glädje är något värdefullt i sig trots att upplevelsen inte är min.

Och då är det ju strängt taget inte längre fråga om någon kontaktannons. Inte heller vältrande i självömkan. Iallafall inte som jag ser det. Jag beskriver helt enkelt mitt tillstånd väl medveten om att alla har sina eländen att hantera.

Snart semester. Det tar emot men den här semestern ska jag göra något bra av. För flickornas skull. För min bror och hans familjs skull. För mormor och morfars, svågrarnas och lilla Elinoras skull. För Linas skull. För farfars. För så mångas skull som möjligt.

En, och aldrig har väl detta pronomen varit mer välfunnet, får helt enkelt kämpa på. Robot eller ej.

– Kolla! Boken matchar tröjan!
– Mina! Pappa är cringe igen.

Foto, Personligt, Retorik, Skola, Spännande människor, Uppsala/V-dala

Bild 74 – Annus horribilis

8 juni, 202015 augusti, 2024av adolphson

Studenten har firats på ungefär samma sätt sedan dess införande 1868. För 30 år sedan, förra året och så även i år. Visst har det genom åren förekommit variationer, som de fruktade studentprovens avskaffande 1968, och givetsvis kommer Corona-generationen sticka ut, men i stora drag ser vår moderna vuxenhetsrit ut som den alltid gjort.

I år är det 30 år sedan jag själv tog studenten. Tänka sig. S3 1990 tänkte fira det menää…ja.

Det har varit ett konstigt år, i år. Men jag avstår från att lägga ut texten kring diverse skol-corona-analyser, om undervisning på distans och uteblivna fester. Det lär andra göra så det räcker och blir över.

Men man får allt anstränga sig lite extra ett år som detta, bjuda på det man kan och behärskar. Sålunda har jag gästat två Coronasäkrade baler, sjungit, hållit festtal, varit toastmaster och konferencier, (kommer att) hållit officiella tal på skolan, åkt runt och uppvaktat.

Apat mig, som Malin skulle uttryckt det. Det är hursomhelst ingen uppoffring, det är en sann glädje och ett verkligt privilegium.

Jag minns faktiskt inte så mycket av min egen student. Jag minns (givetvis) resan till Leningrad, utsprunget, något av flaket och mottagningen hemma, festen på kvällen. Men den härliga känslan minns jag tydligt. Känslan av att ha åstadkommit något bra, något som ingen kan ta från en, och att livet nu ligger där, alldeles framför näsan, och bara väntar på att tas i besittning.

För det är nog så med riter att alla som för en längre eller kortare tid sedan genomgått den genom att se nya generationer uppleva det samma åter upplever något av den känsla de själva en gång upplevde. I det sammanhanget är mitt jobb fantastiskt – jag tror på fullt allvar aldrig att jag kommer sluta. Det här är vad jag kan och vad jag gör, helt enkelt.

Utdrag från ett av talen:

Ni är den generation studenter som sticker ut. Ni är de som som sedan studentens införande 1878 kommer att avvika, medan alla andra ingår i ett stort grått kollektiv kommer Coronagänget för evigt att vara unika. Ni är de som klarade det trots världens bedrövligheter. Snacka om bonus meritpoäng! Ni kommer att få alla schyssta jobb utan att anstränga er – för ni symboliserar nämligen framgång, problemlösning och framtidstro i en tid när sådana världen nått bottennivåer. Det är ni som kommer att fixa det.

Jag och Jessica inför francaisen – en tradition som inte överlevt 30 år

30 år. Så många misslyckanden och bedrövelser jag upplevt under dessa tre decennier. Så många underbara ting. Det ankommer förvisso inte på mig att komma med pekpinnar om livets väsentligheter men något jag återkommande hävdar är att man måste våga misslyckas för att komma någonstans.

Alla här, säger jag till mina studenter, har vad som krävs för att lyckas. Men klarar du att misslyckas? Har man aldrig misslyckats har man inte ens försökt. För att få något du aldrig haft måste du göra något du aldrig gjorde.

Utdrag ur ett annat tal:

Slösa inte bort din talang. Världen behöver dig nu, mer än tidigare generationers studenter. Ni är unika. Människor som lever i fattigdom behöver din hjälp. Nyanlända till Sverige behöver den också. Sjukvården behöver den, våldsutsatta kvinnor behöver den, polisen behöver den, barnen behöver den liksom de gamla. Världen behöver din hjälp, vi alla som lever i den behöver era insatser, engagemang, passion och briljans. Så, kära studenter, när ni nu lämnar Lugnets trygga värld bakom er vill jag avslutningsvis till var och en säga: låt dig aldrig avskräckas. Håll aldrig tillbaka. Ge världen allt du har.

En sak kan jag iallafall säga: den är välanvänd, studentmössan. Med lamboring och allt. Under 30 år har den varit med – i vått som torrt.

Många som känner oss tror att jag och Malin flirtade ett tag och på en nationsfest i Uppsala den 28:e maj 1996 gick hem tillsammans och därefter var ett par i 23 år.

Inte många vet att jag i själva verket uppvaktade henne rätt länge innan hon slutligen gick med på en dejt. Att jag inför det tillfället tog reda på så mycket om henne att jag tangerade stalkingens gräns för att kunna finslipa konversationen till briljans när dagen för dejten väl kom. Att vi gick på Uppsalas dyraste restaurang med påföljd att jag fick jobba extra på V-dala och därmed försummade studierna och inte kunde bli fil.mag förrän 2011.

Det var det värt. Vi fick ett bra liv, hon ett halvt, och två underbara barn. Hade jag inte firat studentexamen för 30 år sedan hade kanske inget av detta inträffat. Möjligen något annat, men inte just detta.

Nu sitter jag här i min gyllene bur och samtidigt som jag drömmer mig tillbaka så undrar jag lite ängsligt vad framtiden bär i sitt sköte. Precis som jag gjorde den 8/6 1990.

Hur det än är med den saken så kommer jag under några dagar stt ägna mig åt studentfirande, igen. Precis som för 30 år sedan.

Relaterade blogginlägg:

Livets vatten och avgrundshål

Falun/Dalarna, Foto, Historia, Mat och dryck, Spännande människor

bild 73 – på villovägar

4 juni, 20205 juni, 2020av adolphson

Vissa saker är värda sina omvägar. Det är emellertid lätt att råka på villovägar. Köra i diket. Falla.

Jag har under det senaste året nog varit lite vilse. Å andra sidan innebär genvägar som bekant ofta senvägar. Till vissa saker går helt enkelt inte att gena medan andra är värda all ansträngning. Det fina i kråksången är att man aldrig i förväg kan veta, man måste emellanåt våga chansa.

I Dalarne, närmare bestämt Falun, mitt under brinnande världskrig, den 26:e oktober 1917, hölls en intressant middagsbjudning. Gästerna bestod av två män och en kvinna. Låt oss kliva in i tidsmaskinen och färdas till Falun sent i oktober 1917.

Det är, med dåtida falumått mätt, två tämligen udda fåglar som kliver av aftontåget från Stockholm. En är konstnären Oskar Kokoschka. Han är i Sverige på officiellt uppdrag av Österrikes-Ungerns regering för att ställa ut samtida österrikisk konst på Liljevalchs. Det verkliga uppdraget är dock att leda en propagandakampanj för att sprida bilden av dubbelmonarkin som en ännu mäktig nation. Den andre, geografiprofessorn från Wien Ervin Haslik, är ute på samma typ av uppdrag och kvinnan de ska besöka är Selma Lagerlöf.

I Hasliks och Kokoschkas uppdrag ingår att besöka framstående svenskar, man mötte bland annat Hjalmar Branting, och ett besök hos den berömda nobelprisbelönade och i tyskspråkiga länder mycket populära författaren (särskilt Gösta Berlings saga var mycket uppskattad) var givet.

Säkert var resan ett välkommet avbrott i den monotona krigstillvaron hemma i Österrike. Tyvärr var det Sverige de mötte påvert och även om vi inte direkt drabbats av krigshandlingarna var effekterna tydliga. Dyrtid, svält, strejker och kravaller. Stod Sverige, likt Ryssland, på randen till revolution? (Händelsen samma år som i efterhand gått till historien som Potatiskravallerna är välkänd.)

Normalt skulle Selma tagit emot på Mårbacka i Värmland men på grund av det höga priset på ved hade hon inte råd att värma upp gården under vintern – så det fick bli huset på Villavägen i Falun istället.

Bild från 1913. Källa: projekt Runeberg.org

Selma bjuder alltså, sina reumatiska besvär till trots, på supé och samtalet kretsar kring hur mycket man avskyr kriget. Det dricks rejält. Kokoschka ligger dock lågt i samtalet, hans syfte med resan är inte politiskt utan omväxling, finna ny inspiration för sitt skapande samt att knyta nya kontakter gynnsamma för karriären.

Professor Haslik vill å sin sida ta tillfället i akt och visa den berömda författaren ett korrektur till en bok han skrivit – han skissar på en plan för total, internationell och evig fred.

Han kommer under kvällen, måhända stärkt av brännvinet, igång ordentligt när han luftar sina drömmar om internationell fred – men Kokoschka blir allt mer irriterad. När Hadlik hävdar, och dessutom får medhåll av Selma, att tyskarna lider brist på idealism brister det för honom. Hur tusan kan tre år av försakelser, hundratusentals liv som offrats för fosterlandet, anses vara brist på idealism?!

Haslik och och Selma protesterar förvånat men samtalet fortsätter, det dricks mer akvavit, till långt in på natten. Kokoschka tecknar under tillställningen Selmas porträtt.

Supén slutade, vad det verkar, i fred.

De kejserliga ätterna Habsburg i Österrike-Ungern, Hohenzollern i Tyskland (den siste tyske kaisern Vilhelm II hade senare inga närmare kontakter med naziregimen, han dog i exil i Nederländerna 1941. En detalj är att han kallade nazisterna senapsregimen då den var stark och brun) och Romanov i Ryssland gick under i freden året efter.

Selma lämnade världen strax efter freden, 1940.

Kokoschka dog 1980, nästan 94 år gammal, som känd konstnär. Hasliks öde är, liksom världsfredens, för mig okänt. En vänlig själ på twitter, ”Deadlift Unicorn”, hade vänligheten att skicka mig porträttet:

I närheten av adressen där Selma höll supé ligger idag Villovägens bryggeri. Där görs lokalt öl och gin av Sven – påhejad av Petra. I området låg längre tillbaka en krog. Kanske kunde Villovägens ta fram en lokal akvavit till minne av middagen hos Selma? Den kunde heta…”Selmas Fred(rik)”. Jag tecknar mig härmed för en butelj eller två.

Tänk att en sen natt få dricka akvavit och prata om fred med Selma. Det kan väl inte anses som att ha farit vilse? Det ska jag prova, någon gång. Ja, inte med Selma såklart men jag vet vem jag ska bjuda på den aktuella supén såväl som supen.

Det är lätt att råka på villovägar. Köra i diket. Falla. Förr eller senare händer det oss alla. När det händer får man helt enkelt kravla sig upp ur diket. När man faller så får man försöka falla framåt. Skiter det sig fullständigt får man ta ut en ny riktning och försöka igen. Hur svårt det än är finns alltid hjälp. Selma Lagerlöf, exempelvis, finns alltid där redo att sträcka ut en hjälpande hand. Då som nu.

Bröderna fara väl vilse ibland

Selma bodde i Falun från 1897 och staden är mycket stolt över detta. Också jag är mycket stolt.

Villan det refereras till ovan, Villavägen 34-36, köpte hon 1907 och ägde till sin död. Huset är liksom alla hennes bostäder (inte Centralpalatset som helhet, men våningen är inte kvar) numera rivna. Läs gärna Örjan Hamrins berättelse om det. I Falun skrev Selma flera av sina mest framstående verk.

Ännu står hon och blickar ut över Faluån och jag besöker henne ofta eftersom jag gillar att prata med henne. Okej, jag erkänner: hon är en av mina stora kärlekar här i världen.

Det finns saker som återkommande är värda en omväg.

Relaterade blogginlägg:

Hornstöten i Falun

Elsborg

Källor:

Englund: 1917

Wikipedia

Project Runeberg.org

Dalarnasmuseum.se

dt.se

Moderna museet.se

Foto, Historia, Jämställdhet, Personligt, Spännande människor

bild 72 – mandom, mod och morske män

27 maj, 20208 augusti, 2021av adolphson

Han kunde vara barsk, morfar. Kompromisslös. Hård men rättvis. En riktig karlakarl i mitt tycke. Det tycker jag förövrigt fortfarande. Min morfar som seglat på de sju världshaven. Som barn var jag lite rädd för honom, något som snabbt gick över för han var ju så snäll. Bakom den hårda ytan fanns en genuint ärlig och god man. Ett föredöme bland män.

Morfar hade en grundmurad moral målad i de svartvita kulörer som ofta är utmärkande för någon sprungen ur 1800-talets värderingar.

Även om morfars ibland ålderstigna syn på tillvaron kunde krocka med den moderna världens (mina) värderingar klarade hans uppfattningar tidens skiftningar väl. Som att utövandet av våld endast sker i självförsvar. Som att man behandlar sina medmänniskor med respekt och att respekt är något man förtjänar. Som att hjälpa den bedövande. Som att alltid agera principfast även om det strider mot omkringvarande majoritetens uppfattning.

På det hela taget ganska självklara, samtidigt nuförtiden nästan att betrakta som bibliska, företeelser.

Det finns en berättelse om när morfar ”blev ond” på besättningsmän som haft (antagligen köpt) sex i Brasilien på 1930-talet. När jag frågade honom närmare om saken sa han bara att det var fel! Sånt gör man icke! Men vår herre straffade dem för de fick klamydia allihop. Ha! Jag vet inte om morfar var särdeles religiös men han refererade ofta till ”vår herre” i en blandning av dåtidens språkbruk och sjömannens invanda vidskeplighet.

Mitt blogginlägg om Paolo blev, med mina mått mätt, smått vitalt och har när detta skrivs delats och kommenterats vida. Det gläder mig. Reaktionerna har dock sett olika ut beroende på vilken filterbubbla det handlar om.

I mitt Facebookflöde dök det upp en person som drev argumentationen kring myten om den lyckliga horan. Vederbörande befann sig där tämligen ensam och fick gedigna svar på tal.

På twitter såg det annorlunda ut. Jag anonymiserar det lite för att inte röra om i getingboet allt för mycket.

Jo, men så måste det vara. Om någon blir rånad och misshandlad måste han först uppröras över alla rån och våld som begås i hela världen innan han får reagera på vad han själv råkat ut för.

Nej. Jag är ironisk. Han har fel. Varför jag är att betrakta som ryggradslös idiot eller hycklare framgick inte.

Sen har vi nästa snubbe – han som tycker att jag borde lära mig sakernas tillstånd från tv-serier.

Personen driver tesen att om prostitution är en form av slaveri är också familjen Wallenberg att betrakta som slavägare. Han gör ingen skillnad på situation härvidlag. Jag vet inte, är det bara jag eller haltar argumentationen något?

Näste man till rakning ömmar för Paolos närmaste – och det är ju fint.

Men han tror, som framgår, att hon som sålde sex blev glad över att hon fick sälja och anser vidare att jag var dum mot Paolo som skrev mitt blogginlägg. Varför, frågar jag mig, har Paolo svikit sin familj om nu offret som sålde sex blev glad av det hela?

Nästa person är rätt intressant. Plötsligt finner jag mig inslängd bland några av landets, ja, världens, mest inflytelserika personer. Till och med för en person med mitt självförtroende är detta lite väl magstarkt. Men visst, jag gillar inte SD.

I veckan blev min partikollega Camilla hotad. Det hade med en artikel i dt.se gällande SD att göra (jag går inte in i detalj). Hon polisanmälde, förstås. Även inkorgen levererar obehagligheter företrädesvis för kvinnor som uppbär politiska uppdrag:

Det kanske behövs ett utökat språkkrav för hatande män? (Kunde inte avhålla mig. Ursäkta sarkasmen.)

Inte en elak kommentar från någon kvinna. Av ca 10 000 som enligt analysverktyget läst blogginlägget om Paolo är det många kvinnor som reagerat men endast en som argumenterat emot mig men då inte direkt otrevligt. Det hela är på ett övergripande plan tämligen tydligt. Det är männen som är aggressiva och kvinnorna deras offer. Starka kvinnor i offentligheten hotas.

Men vi är även många män som värjer oss mot beteendet, män från vänster till höger, män som istället vill lyfta fram en annan, trygg, självsäker, inkluderande, mjuk, manlighet. Män som inte känner sig hotade av det faktum att det är män som beter sig så här.

Det börjar dock komma närmare nu, hatet. Illviljan. När står någon i en mörk gränd och väntar på mig beväpnad med ett järnrör? Vågar jag ens fortsätta mitt politiska engagemang med hänsyn tagen till mina barn? När får de i skolan höra om sin idiotiske, ryggradslöse pappa?

I år fyller jag femtio. Jag vet, jag vet, det syns inte på mig. Icke desto mindre är detta sakernas obönhörliga tillstånd. Oavsett ålder vill jag fortsätta kämpa för att försöka vara åtminstone något av det föredöme för mina flickor som morfar var, och ännu är trots att han gick bort 1996 97 år gammal, för mig.

Det är i stort när omöjligt men i ansträngningen döljer sig anständigheten.

När morfar fyllde femtio 1949 var han mitt ute på Atlanten. Kanske var han mest en längtan för mor och att det istället var mormor som utgjorde det verkliga föredömet. Kanske låg styrkan i mormors och morfars gemensamma syn på tillvaron.

Mor var vid födelsedagen tio år och i hennes klippbok finns tidningsnotisen bevarad:

50 år fyller 8 jan sjömannen John Ivar Isaksson. Han är född på Hermanö i Gullholmens församling men har sedan ett tiotal år nedslagit sina bopålar på Styrsö. Han gick till sjöss vid 14 års ålder och tjänstgjorde till en början i Trans Atlantics fartyg på Australientraden men övergick senare till Johnsonlinjens fartyg. Under sista världskriget var han anställd i m/s Brazil som då var lejdfartyg och minsprängdes utanför norska kusten, men han klarade livhanken och kom senare till samma rederis m/s Argentina där han nu tjänstgör som båtsman och gjort sig omtyckt av befäl och kamrater. 1919 den 21:a september deltog han och utmärkte sig vid räddningen av de överlevande av passagerare och besättning från norske ångaren ”Hortense Lea” vid dennes undergång i Nordsjön. Han erhöll härför av norska staten H H Kongens medalj för ädelt dåd. Han firar högtidsdagen till sjöss på resa från Californien till Sverige.

Han kunde vara barsk, morfar. För honom fanns inga filterbubblor. Han var inte bekväm när jag, vilket ofta hände, talade om hur mycket jag älskade och beundrade honom. Sådant passade sig inte att uttrycka i hans värld – i synnerhet inte karlar emellan.

Där höll jag aldrig med dig, morfar, sådant måste ofta sägas, men hur det än är med den saken: det finns för få av din sorts män. Då som nu.

Relaterade blogginlägg:

Morfars medalj

Källor:

Mammas klippbok från 1940-talet

cancer, Livsåskådning, Personligt, Spännande människor

Julia

21 maj, 202021 maj, 2020av adolphson

Min svägerska Julia har gått bort i sviterna av cancer. Hon fattas mig, tjejerna är (återigen) förtvivlade men våra tankar går främst till Johan, Elinora och Julias mamma Lina.

Julia. Alltid med ett förnumstigt leende och någon rolig knorr på sakernas tillstånd. Vi fann varandra väl, du och jag, som två, visserligen med olika personligheter, tämligen udda fåglar i den större ingifta familjen.

Julia. Med öga för olika delikatesser, ofta bestående av choklad. Tillsammans tog vi oss an familjens med tiden allt tjockare sånghäfte.

Julia. Ett roligt tillfälle i mitt liv var när jag fick äran att vara toastmaster på ditt bröllop. Medan festen pågick allt längre fick döttrarna sova i städskrubben i festlokalen som inretts i bästa askungenstil. En härlig kväll. En bland många.

Julia. Redan sommaren 2017 var du uträknad. Men du kämpade dig tillbaka och crowdfundade dig via helikopter (med champagnen under armen, givetvis) till fjällets topp.

Julia. All din kreativitet och dådkraft. Vi visste det inte där på fjället men redan hade sjukdomen fått fäste också i Malin. Senare blev du en inspiration i hennes kamp mot samma vidriga sjukdom.

Julia. Kanske kan vi, flickorna och jag, i någon liten mån vara till stöd och nytta när sorgen då och då ansätter dina närmaste. Något vet vi ju om vad de går igenom.

Julia. I en perfekt blandning av västkusten och Jämtland. Så många stunder vi delat i sång och gamman kring ett stort bord. I Mölnlycke. I Söderbärke. I Bydalen. Vi blir allt färre kring det bordet och det sörjer jag stort. Orättvisan smärtar.

Julia. Jag saknar dig. Och jag kommer att minnas dig som en i raden av alla starka, egensinniga och inspirerande kvinnor som lämnat mig. Mormor Astrid. Moster Lena. Mamma Anita. Syster Helena. Hustru Malin. Svägerska Julia.

Allt detta tillhör för mig på samma gång livets realitet som en obegriplighet och orättvisa av episka dimensioner.

Även om det känns bittert att du, Malin, och min syster enbart beviljades ett halvt liv har ni inte lämnat mig tomhänt eller oberörd. Ni har på olika sätt gjort världen lite bättre, ljusare, för oss som ännu lever i den. Ni är alla djupt saknande, älskade och minnesvärda.

Så idag låter jag sorgen minnas sitt ärende som den djupaste ära glädjen kan få. Jag kommer ikväll att tända ett ljus för dig, Julia, äta något kaloririkt av choklad och minnas alla goda stunder vi delat.

Du var själv övertygad om att du nu hänger i kosmos. Jag ser dig där glatt sökandes efter nya spännande casher.

Kanske passar det dig att jag avslutar med några rader från Eddan:

Fä dör,
fränder dö,
även själv skiljes du hädan,
men eftermålet aldrig dör
för envar, som ett gott har vunnit.

Julia. Tack för festen. Tack för glädjen, sången och skratten. Vila i frid.

Relaterade blogginlägg

Skäckerfjällen (när jag var lycklig)

Källor:

Den höges sång, Den poetiska Eddan, de nordiska guda- och hjältesagorna

Demokrati och samhälle, Film och TV, Jämställdhet, Okategoriserade

till Paolo

17 maj, 202018 maj, 2020av adolphson

Jaha, här sitter jag och anstränger mig för att inte tycka allt för synd om mig själv. Det är idag ett år sedan jag hade begravningsgudstjänst för min fru, mina barns mor. Huvaligen, självömkan är verkligen patetiskt. Så får jag ofrivilligt syn på din insta.

Vad i helvete?

Du och jag har aldrig riktigt klickat Paolo. Du är några år äldre än jag. Du slog igenom i filmen Stockholmsnatt i slutet på 80-talet när jag gick på högstadiet.

Stockholmsnatt. Inte tänker jag på körsbärsblommorna i Kungsan när jag nu motvilligt påminns om filmen.

Det står att läsa om Stockholmsnatt att den skildrar dig när du upplevde en identitetskris i det svenska samhället. Att det var skälet till att du utsatte människor för våld.

Om detta gjordes alltså en i mitt tycke rätt dålig film som alla i min generation var tvungna att se eftersom den användes i skolundervisningen. Det var visserligen i ett gott syfte, det ska sägas, vi unga skulle lära oss hur man kan lösa konflikter utan våld, hur man bör bete sig i samhället. Att man måste behärska sig. Ett gott syfte men icke desto mindre plågsam att se. Det tyckte jag redan då.

Följer du med i allt som nu produceras om dig, Paolo? Säkert inte. Det vore närmast att betrakta som självskadebeteende. Det anses att du är ett svin i största allmänhet samt bedrövlig på krishantering. Lite motsägelsefullt, måhända. Den överväldigande majoriteten är hursomhelst övertygad om att du ljuger, att du gjort det förut.

Det vore förvisso lätt att yla med – för jag har som sagt aldrig riktigt gillat dig. Du är för mig ännu en av alla dessa personer som mer eller mindre välförtjänt figurerar i offentligheten. Men jag ska försöka vara konstruktiv.

Here goes: Nu har du allt hoppat i Timells galna tunna. Game over. Snart nog skriver du säkert en bok om, i, självömkan. Om hål i hjärtan, trasighet, övergrepp i barndomen och sånt.

Visst kunde jag berätta något om brustna hjärtan för dig. Det kunde även ditt offer, henne vars kropp du köpte. Och många andra. Men vet du, jag tror inte du skulle lyssna.

Jag vill i möjligaste mån försöka undvika att kokettera från den höga moralens balustrad – nej, jag är faktiskt, även om jag djupt föraktar det du gjort, intresserad av vad som händer inuti en sexköpande mans huvud. Kalla mig pappafeminist eller vad du vill – men intresserad är jag. Hur tänker någon som köper sex? Hur är det möjligt att genomföra samlaget rent fysiskt? Frågorna är många.

Men låt oss inte teoretisera. Du har köpt en människas kropp. Du har ägnat dig åt slavhandel. Möjligen (definitivt om du frågar mig) våldtäkt.

Svär jag över detta ditt beteende svarar du för mitt inre som något taget ur Stockholmsnatt: ”kom igen då, vi ses i ringen”. Ditt våldsoffer behöver du inte ens bemöda dig med att ge något svar.

Paolo. Varför kallar jag dig förresten vid förnamn? Vi känner inte varann. Ett retoriskt grepp, jag vet, för att du och jag och offret ska närma oss varann – att vi alla ska få namn, kön och subjekt.

Jag tror alltsamman handlar om hyckleri. Jag tror du gjort det här förr och att du kommer att göra det igen om möjligheten uppstår. Så det måste vi förhindra. Det är viktigare än allt.

Jag tror du spelade in Stockholmsnatt av samma skäl som du köper människors kroppar. För att bli någon, för att du kan. Jag tror inte du för ett ögonblick någonsin reflekterat över filmens innehåll eller det felaktiga i att köpa någon.

Kanske är det på ett övergripande plan något bra att du kommit att ge sexköparen ett ansikte. Hur orättvist du än anser det vara.

Istället för att slänga alla produkter som bär ditt namn kunde dessa fortsätta säljas till förmån för alla sexköpares offer. En tanke bara. Men produkterna med en leende Paolo skulle antagligen få många konsumenter att tappa matlusten.

Paolo. Du lyssnar nog inte på mig, självfallet inte. Har du ens sett Stockholmsnatt? Kanske hoppas du på en uppföljare?

Filmen handlar alltså om att ta till våld på grund av en identitetskris i det svenska samhället. Var det vad du upplevde även denna gång, var det skälet till att du utsatte ditt offer för våld? Så oerhört cyniskt (i den moderna betydelsen). Hur tror du identitetskrisen ser ut hos ditt offer efter ditt övergrepp?

Jag har ett annat filmtips till dig och till många andra: Lilja Forever. Har du sett den? Du är med i den. Ja, du har ingen roll – men du gestaltas i birollerna. Du är torsken.

Självömkan sägs vara en gemensam nämnare hos de 10% bland män som köper sex. Iallafall hos dem som åker fast. Inte ömkan över brottet i sig eller över offrets belägenhet, nej, sorgen och missräkningen gäller oturen att åka dit. Du ingår här – det har du visat inför hela världen. Ditt Instagram och din intervju. Det är skälet till att jag tror som jag gör om dig.

Så vad händer inom den som tar beslutet att köpa en annan människas kropp? Tas beslutet under rus? Sexsvält? Hat? Ingen aning. Någon djupare kontakt med sitt känsloliv kan iallafall inte föreligga.

Paolo. Att det var just din nuna som fick bli omslagsbild för torskmagasinet är så himla typiskt. En kliché. Likväl inte. Det kunde varit nästan vem som helst.

Jag är inte kompetent nog att avgöra hur samhället kan hjälpa alla utsatta kvinnor. Men en sak vet jag – alla män som inte vill förknippas med detta måste reagera. Vi måste visa på en annan sorts manlighet. Upplåta vår stämma. Det räcker nu. Lite på samma sätt som demokraten måste rycka den svenska flaggan ur rasistens hand.

Inte alla män beter sig så här. Men några. 10% bland oss män köper sex. Du är en av dem, Paolo. Något fler än så gör det inte själva men tycker det är okej på ett principiellt plan.

Inte alla män – men du. Paolo Roberto. Just nu struntar jag i ditt inre hål, mörker eller barndom. Istället säger jag: lär dig medmänsklighet. Lär dig självbehärskning. Släpp ditt insta, skriv inga böcker. Kryp istället tillbaka in i din bur och sätt på dig munkavle tills du lärt dig hur man beter sig i samhället.

Att leva med någon annan länge, att älska den människan, är att ge upp något av sig själv. Det är att låta sig erövras istället för att erövra. Det är en känsla så varm och intensiv att den överlever döden. Jag tycker synd om dig, Paolo, för att du aldrig fått uppleva den känslan. Jag hatar dig för att du berövade ditt offer den.

cancer, Historia, Livsåskådning, Språk

tillflyktsort

14 maj, 202013 augusti, 2020av adolphson

När jag studerade teologi i Uppsala kom jag i kontakt med Descartes ontologiska gudsbevis, ett av de klassiska gudsbevisen. Det var min första riktiga kontakt med filosofin vilken sedan dess fortsatt fascinera och intressera mig. Just det ontologiska gudsbeviset bygger i hög utsträckning på någon sorts filosofisk-religiös känsloyttring.

Descartes menar att vi tänker oss Gud som något fullkomligt. Till fullkomligheten räknas existensen – för om Gud inte existerade vore han (att ange Gud i maskulinum tillhör en äldre tradition som 1600-talsfilosofen Descartes definitivt tillhörde) ju inte fullkomlig. En ofullständig Gud finns däremot inte. Om Gud inte existerar så är han (…) inte fulländad i alla avseenden. Alltså måste han existera. Man kan inte skilja på Gud och existens, det är som att tänka sig ett berg utan dal eller en triangel utan tre vinklar.

En nutida betraktare har möjligen svårt att ta till sig detta tämligen religiösa argument. Också samtiden reagerade. Ett kraftfullt svar (som Desacters aldrig helt lyckades hantera) kom från en matematiker (Gassendi) som menade att existens inte kan betraktas som en fullkomlighet. Saknar något existens är det inte bara ofullkomligt – det är ingenting alls. Alltså finns inte Gud.

I förlängningen handlar det också om människans existens. Människan tänker, alltså existerar hon. Gud likaså. Om Gud inte tänker skulle han (…) inte kunnat skapa oss. Cognito ergo sum.

Att vara cynisk kan innebära olika saker. Ofta avses en känslokall närmast likgiltig syn på tillvaron. Men cynism kan även innbära att se på tillvaron som den faktiskt är utan påverkan av regler, normer, maskerande traditioner eller andra förklaringsmodeller. Den senare tolkningen är faktiskt den ursprungliga som går tillbaka ända till den kyniska skolan i antikens Grekland – vilken inte förespråkade känslokyla eller likgiltighet utan oberoende och självbehärskning.

Ofta förväxlas cynism med pessimism när det i själva verket handlar om en kritisk syn. Förväxlingen kommer sig av en modern världs föreställningar medan den antike cynikern var en person som förkastade både pessimism och optimism för att istället välja den sakliga, neutrala, vägen där man anstränger sig att inte forma verkligheten med orimliga positiva eller negativa inställningar.

Cynismen innebär en illusionslöshet där man försöker att inte i förväg tro något dåligt eller bra. Istället är man beredd att se och erkänna både positiva och negativa faktorer när de uppstår och sedan erkänna dessa för vad de verkligen innebär. Detta synsätt har ofta (av optimister) tolkats som pessimism.

Cynism har också kommit att förknippas med en allmänt bohemisk livsstil, kanske beroende på att skrönor och anekdoter förekom redan under dess ursprung. Den mest kände cynikern, Diogenes, sägs ha bott i en tunna, att han aldrig tvättade sig och därför luktade illa vilket medförde smeknamnet hunden (eller så var detta ett namn han givit sig själv för att framhäva sitt ideal – kynism betyder ordagrant översatt hundlik ((lik en hund)).

För en bredare allmänhet är anekdoten om när Alexander den store besökte Diogenes och frågade om det fanns något han kunde göra för honom så fick han svaret att flytta på sig för att inte skymma solen mer känd. En annan berättelse om Diogenes kravlösa liv berättar att han, då han sett ett barn dricka ur sin kupade hand, slängde sin egen mugg eftersom han därefter ansåg den onödig.

Något att lära sig av i tider av klimatkris och Corona, måhända.

Far tycks ta det lugnt, så 86 vårar fyllda han är. Jag jagar honom ständigt via telefon och finner honom än där, än här. Han menar sig ha överlevt det mesta – världskrig, pandemier, sitt barns och hustrus död. Så det här med Corona må väl bära eller brista. Jag inser att han inte är cynisk – eller så är det just det han är – eller oförsiktig utan mer av inställningen att det som sker det sker. Det är inte utan att jag förstår honom.

far behöver mer av en kinesisk variant av Folkhälsoinstitut

Vi har fått vår fria rörlighet begränsad. Kanske blir det till att vara hemma i sommar, hemska tanke.

Från medeltiden och framåt utfärdades en sorts pestbrev som bevisade att innehavaren kom från pestfri ort och därför fick passera stadsporten på den aktuella platsen. Detta dokument, som kom att kallas passer par la porte, översattes till allehanda språk (passport, pass) blev då som nu något eftertraktat, en handelsvara, eftersom det medgav rättigheter som var värdefulla.

Kan man få en coronastämpel i passet i sommar? Förvandlas passet till en corona-app? Om kontrollen bliknar blå, en signal för det säkra, om kontrollen blinkar blå, då är allt som det ska.

För att återväda till antikens greker var ett vanligt straff för den som förbrutit sig mot stadsstaten i vilken man var medborgare landsförvisning permanent eller under begränsad tid. Ville sig saker och ting riktigt illa kunde man för att undvika döden vara tvungen att begära asyl (som betyder fristad eller tillflyktsort) i ett tempel i vilket man kunde stanna tills ens vedersakare givit sig av.

Lämnade man templet för tidigt riskerade man att bli ihjälslagen men där inne var man tifri. Det kunde i extremfallen gå så långt att den ansylsökande, om ingen smugglade in mat, svalt ihjäl därinne. Men själva rätten till asyl var det ingen som ifrågasatte.

Perspektiven som öppnar sig. Parallellerna jag drar. Är det cyniskt att ge människor tillfälliga uppehållstillstånd? Att inte släppa asylsökande över gränsen, att utvisa människor som länge befunnit sig (i templet) eller helt enkelt låta dem svälta ihjäl medan de utövar sin asylrätt?

Jag sitter i halvdunklet inne i mitt eget lilla tempel och hittar på saker för att hålla ledan stången. Jag gör en låt till mina elever. Skriver en bloggpost eller två. Läser för ena dottern. Tänker ut roliga saker att göra – sen. Skämtar med städfirman:

Planerar för en oviss framtid. Tänker på henne. Och så här minns jag alltihop. Och så grunnar jag över skillnaden mellan orden övergripande och översiktligt .

Det förra betyder

sammanfattning, sammandrag, överblick, resumé, revy, synopsis, synops, krönika, tablå, exposé,bokslut, disposition, helhetsblick, kortversion, plan, program, sammanställning, summering, system, tabell, tideböcker, tvärsnitt, utblick

och det senare

överskådlig, klar, åskådlig, summarisk, schematisk, synoptisk, kursiv, överblickbar, skelettartad, skissartad

Det kanske krävs ett gudomligt sinnelag för att se skillnaden tydligt.

Kanske är språk och filosofi en lyxvara i tider av armod och nöd. Men de utgör också ett heligt tempel för asylsökande. Vissa, hur märkligt det kunde förefalla Descartes, känner sig kanske ofullständiga utan tron på Guds existens, andra inte. För den asylsökande återstår inte mycket annat att säga än jag existerar. Jag är här. Jag finns. Jag är människa och därför gudomlig.

När jag studerade religionsfilosofi i Uppsala träffade jag Malin. Jag visste det inte då, men en sak kan jag så här med lite perspektiv fastslå: det är ännu så länge det närmaste det gudomliga jag kommit. Inte hon som människa utan det vi skapade tillsammans. En familj. Det är inte slut, det är inte dött, bara för att hon lämnat oss. Den existerar. Den är ett berg med djupa dalar och vi som utgör den en triangel av kärlek.

Det känns, i brist på bättre ord, gudomligt.

Källor:

Kenny: Västerlandets filosofi

Tallerud: Skräckens tid

Wikipedia

synonymer.se

Livsåskådning

bild 71 – Li

9 maj, 20209 maj, 2020av adolphson

Jag befinner mig bekvämt tillbakalutad i min personliga sociala distansbubbla och intresserar mig (bisarrt nog) för den kommande post corona-debatten. Det är väl historikern i mig som spökar, kan tänka.

Vad är sant?

Hur vet jag att jag inte vill bli kontaktad av Li?

Hur mycket mer illa än eljest har den redan svage farit av att hela samhället stängde ner? Kommer vi att, med lite perspektiv, träffsäkert kunna analysera vad som inträffade när den kollektiva sociala kontrollen plötsligt försvann? Månne går den moderna civilisationens medmänskliga fernissa inte särskilt djupt, kanske räcker det att skrapa aldrig så lite på den för att finna sin biologiska nemesis titta fram.

Psykisk ohälsa. Missbruk. Våld i hemmet. Först i kön till hyllan med toapapper. Den starkes rätt. Medan vi tittade annorstädes kom bumerangen plötsligt tillbaka och slog ut alla tänderna på oss. Eller blev det inte så illa?

Inte konstigt att intresset för religion och andlighet ökar i (corona)tider av oro eller overksamhet. Hur kommer förresten dessa ting att påverkas över tid av det vi nu genomgår? De religiösa föreställningarna förändras ju alltid under kriser. Hur ser den andliga nöden eller existentiella grubblandet ut under och efter att samhället upphöde att fungera på det vis som vi känner det?

De gamla religionerna är sprungna ur forntidens jordbrukssamhällen. Kunde man resa med sin privata lilla tidsmaskin till templet i Jerusalem vid tiden när Jesus hängde där hade man funnit stället som något av en blandning av grillbar och slakthus. Alla som besökte templet dåförtiden hade mangrant med sig något djur att offra – allt för att blidka gamla testamentets ofta vresige gud i förhoppningen att undgå evig förtappelse.

Kanske får vi efter Corona en bättre förståelse för vad religion egentligen är. Ofta tycks det mig att diskussioner om religion utgår från felaktiga premisser, från missuppfattningar. Från huruvida religionen är sann eller falsk. Det blir inte riktigt rätt eftersom man inte enbart kan definiera religion utifrån andlighet, vidskepelse, tro på övernaturlighet eller gudar. Religion är strängt taget alltid något sant och kan inte avfärdas som humbug eftersom den som utövar den inte håller med.

Vi tror nämligen alltid på sanningen. Det är andra som tror på vidskepelse. Jag ser nu någon omedelbart resa ragg: vissa gemensamma utgångspunkter för vad som är sant måste vi väl ändå ha?! Självfallet. Se bara på USA:s 45:e president. Men, skämt åsido, häng med ett tag till, ge mig lite utrymme. Du behöver i slutändan inte hålla med mig, det är själva grundpoängen med detta blogginlägg, men läs fram till sista punkten innan du protesterar.

För den som tror på tomtar och troll är dessa ting en lika naturlig del av naturen som fåglar och insekter. För foliehatten är chemtrails i allra högsta grad något verkligt. Att enbart likställa religion med tro på övernaturlighet är att indirekt påstå att man känner till och kan förklara alla naturfenomen i hela världen. Ever. Ett modigt, men förvisso inte omöjligt, påstående.

Är en övertygad kommunist mindre religiös enbart på grund av att marxismen inte erkänner några gudar? Inte alls, hävdar jag.

Jag påstår inte att innehållet i Bibeln (eller motsvarande bok) bokstavligen är sant. Religon är skapad av människor, inte av gudar, och är liksom allt annat människan skapat något verkligt, något sant. Religion måste förstås utifrån dess sociala strukturer – inte utifrån huruvida Jesus faktiskt gick på vattnet eller ej. Allt som ger samhället någon sorts övermänsklig legitimitet kan sägas vara religion. Det kan handla om tomtar och troll, kommunism, nazism, humanism, liberalism, kristendom eller islam. Religion legitimerar mänskliga normer genom att hävda att de avspeglar övermänskliga, universella lagar som man måste följa om inte allt (enligt uppfattningen) ska gå fullständigt överstyr.

Om det är rätt eller fel, bra eller dåligt, är en (helt) annan fråga, mycket mer fruktbar och intressant än huruvida religion är något sant eller falskt.

Profeten kan heta Jesus, Buddha, Hitler, Lenin, Shiva eller Lennon. Och alla är de i någon mån sanna.

Det judiska barnet frågar sin far rabbinen varför hen inte får äta fläskkött. Svaret blir: för att det är så världen fungerar. Du är för ung att förstå. Äter vi fläskkött straffar Gud oss och det går illa. Det är inte jag som hittat på det, det är Gud, som skapade allt från början och som av okänd anledning hittade på det. Vi ska inte äta fläskkött. Punkt.

Ett tyskt barn frågar under andra världskriget sin far, SS-officeren, varför hens judiske lekkamrat måste dö. Svaret blir: för det är så världen fungerar. Du är för ung att förstå. Låter vi judarna leva går till sist vi tyskar och därmed hela världen under. Det är inte jag som hittat på det, det är Hitler som skapade reglerna för hur vi ska förhålla oss till världen och som av okänd andledning befallde oss att följa dessa regler. Så det ska vi. Punkt.

Ett kinesiskt barn frågar sin förälder varför man måste låsa in regimkritiker utan rättegång och under överskådlig tid. Svaret: för det är så världen fungerar. Du är för ung att förstå. Låter vi människor kritisera fritt går till sist arbetarnas paradis under. Det är inte jag som hittat på det, det är Marx och Mao som av okänd anledning befallde oss att följa dessa regler. Så det ska vi. Punkt.

Min dotter frågar sin socialliberale, humanistiske lärarpappa, ledamot i Faluns parlament, varför vi ska bry oss om huruvida flyktingarna i Moria-lägret på Lesbos får Corona när vi redan är så sjuka här i Falun. Jag svarar henne att det är så världen fungerar. Du är för liten för att förstå allt fullt ut men alla människor, även flyktingarna på Lesbos, har samma rättigheter till liv och hälsa. Det är inte jag som hittat på det – inte fullmäktige heller. Även flyktingarna på Lesbos rättigheter måste respekteras annars kommer snart någon och kränker våra rättigheter och då går det illa också för oss.

Inget av exemplen tillåter sig att avfärdas som tro på vidskepelse. Kommunister, nazister, liberaler, ateister och religiösa – alla tror vi på system, moral och lagar som skapats av människor och som människor förväntas följa. Så har det alltid sett ut i mänsklighetens historia även om systemens utformning och innebörd varierat. Det är svårt att tänka sig att detta skulle förändras efter Corona. Ibland har det dock, enligt ett annat synsätt, gått illa genom denna tro och övertygelse men ur dess ruiner har därefter nya övermänskliga morallagar uppstått.

Vi kan förändra lagar om exempelvis vinster i välfärden men inte – enligt Marx – historiens lagar. Dessa lagar är oföränderliga och eviga. Vad kapitalisterna än gör kommer de, enligt dessa lagar och så länge de låter sina rikedommar växa, till sist att krossas av proletariatet eftersom de genom sitt beteende skapar klasskonflikter.

Vi kan diskutera hur vi får fler människor i arbete men aldrig – enligt Hitler – förändra det faktum att vissa människor måste mördas för att lyckas med det.

Vi må fundera över hur resurserna ska räcka till men att tron på Jesus Kristus leder till frälsning är inte för diskussion.

Vi bestyrks i vår övertygelse att flyktingkrisen måste hanteras solidariskt inom EU men grundtesen om alla människors lika värde är helig.

Detta synsätt är enligt den övertygade kommunisten lika sant som IS tanke att Allah kommer att välsigna kalifatet till evig lycka eller den nazistiska doktrinen att det tredje tusenåriga riket genom arierns överlägsna styrka för alltid kommer att bestå. Alla är vi övertygade om att endast den egna övertygelsen är sann och det är ju, på ett rent teoretiskt plan, faktiskt möjligt att åtminstone en bland alla riktningar har rätt.

Sanningen ligger alltså ofta i betraktarens öga. Jag har mina egna riter för att besvärja Corona. Jag mår ännu ganska bra även om jag saknar mina elever, vänner, körsång och fria rörlighet. Jag mår dåligt över att inte kunna bistå vänner och släktingar i nöd eller delta i ett sista avsked. Jag tror som sagt att mycket kommer att förändras efter Corona. Hur och vad vet jag självklart inte – men förändring är sällan sämre, kanske bättre, alltid annorlunda.

Jag gillar förövrigt tomtar men undviker troll – sanna är de icke desto mindre.

För att citera mig själv:

vi tror att vi vet men vet att vi tror

Bild 71. Vad är sant? Vad ska jag tro? Vad vill jag tro?

Li kanske verkligen gillar mig. Omöjligt är det iallafall inte. Li kanske verkligen tror att jag på bild 71 bär en ung (= nyinköpt?), temperamentsfull klänning och det har väckt hens intresse. Plattformen misstänker å sin sida argan list och antar att jag inte vill bli kontaktad av Li och erbjuder därför det alternativet.

Vad som är sant härvidlag är som det är med Allahs 99 namn. Endast kamelen känner det hundrade.