På senare tid har jag läst om forskning kring schimpanser. Ju mer jag lär mig om schimpanser desto mer gillar jag deras värld.
I schimpansernas värld förväntas de dominerande medlemmarna respektera de svagare. En hane stjäl exempelvis inte med rå styrka en honas banan för då förlorar han status i gruppen. Det finns även många exempel (googla gärna på ”Kidogo”) när schimpanser aktivt hjälper nödställda i gruppen med mat och förnödenheter. Barn, sjuka eller gamla överges inte.
Beteendet avspeglar moral. Och kärlek. I ett föräldrahjärta finns det alltid plats för fler oavsett om det är ens biologiska barn eller inte. Och med ett mer utvecklat intellekt och känsloliv föds mer avancerade tankegångar. Vad är rätt, vad är fel, enligt vem och varför? Det verkar hursomhelst som moral har existerat långt före människan. Alla sociala däggdjur har moralkoder för att mer effektivt kunna samarbeta i grupp.
Det är ungefär fyra år sedan det blev väsentligt sämre med Malin och hon lades in på sjukhus för att aldrig mer komma hem. Fram tills dess hade vi burit varandra på våra ryggar i över två decennier. Sorgen har under dessa år varit förlamande. Nu är den mer som något av en gammal bekant. Alldeles för gammal och alldeles för bekant. En konstant känsla som ibland klingar av och ibland på.
Jag minns att jag en gång undrade när världen skulle ha glömt oss och vårt trauma. Lite egoistiskt, jag vet, men alla är solen i sitt eget kosmos. Nå, nu är vi där. Världen har glömt, nu får vi, för att citera salig syster, precis som alla andra äta våra pannkakor kalla. Och det är väl vackert så, antar jag. Världen har annat att tänka på. Syster Helena sa en annan gång att jag, trots att jag är så hopplöst heterosexuell, ändå fattade grejen. Dotter 1 säger att jag inte är helt jävla dum i huve, iallafall inte just nu. Även detta är på något sätt vackert att tänka på.
Den manligt behärskade glädjen
Men hur mår du? Någon tröttnade nyligen på att jag ständigt svarar på frågor av den här typen med hur flickornas mående är. Jag stannade upp. Ja, hur mår jag egentligen? Tankarna avbryts med en fråga. Pappa, vem är Svenne och vem är Lotta? Äh, strunt samma. Jag och Dotter 2 slötittar på Mello och legendarerna skulle hyllas. Jag skrattade, jag fann frågan rolig. Fast vid närmare eftertanke: det stämmer ju – det är inte helt lätt att avgöra vem som är vem på bilderna från 70-talet. Frågan vittnar dessutom om en modern, ungdomlig, syn på könsidentitet. Svenne eller Lotta. Det är inte viktigt vem som är vem. Det som är viktigt är musiken, tilliten och hur vi beter oss mot varandra.
Märk hur vår skugga
Så hur mår jag? Visserligen är man alltid en skugga av sina barns mående men på det hela taget mår jag bra. För att flickorna mår bra. Men visst längtar jag. Efter att bli kär i ett vackert sinne, efter att få vara en schimpanshane, efter att få vandra med någon i Roms gränder, efter att under tystnad uppleva solnedgången ute på Saltskär.
Jag hör ett eko av tiden före 2019. Det är ändå bra just nu, livet. Det finns nämligen så många goda människor att lära känna. Flocken är oändlig. Av honor, hanar och allt däremellan.
Drömma går ju. Egentligen kokar det ner till en enda slutsats. Att min potentiella framtida dröm-schimpanshona måste ha en viss egenskap. Det räcker. Hon måste kunna förstå vad jag kommer ifrån utan att känna sig hotad eller likgiltig. Men tar hon risken, vågar hon den satsningen i livets stora pokerpott kan jag som minimum garantera en sak: att hon får behålla bananen alla dagar under livets gång. När hon är frisk eller sjuk, glad eller ledsen, snäll eller dum. Är det något jag fullt ut kan stå för så är det detta enkla faktum.
Allt som är bra är rätt. Det gäller bara att kunna avgöra skillnaden och sedan följa den vägen. Jag gör ständigt fel, är egentligen ofta rätt bedrövlig, men jag håller i slutändan ihop, och de som finns; ja, de finns. Jag och döttrarna. Jag och syskonen. Jag och vännerna. Jag och…
I schimpansernas värld vill jag leva. I schimpanserna värld vill jag, när den dagen kommer, dö. Gärna, om jag får möjligheten att välja, med flocken vid min sida i trygg förvissning att jag blev och gjorde det jag kunde.
Poletten har trillat ner. Äntligen, skulle man kunna säga. Livet är inte långt nog för att man ska gå igenom det som dystergök. Under sommaren och hösten har jag funnit sinnesfrid. Jag har styrt upp mig. Vissa saker har inte gått som jag önskat här i livet men å andra sidan är det också mycket som gått bra. Så hur gör jag nu då? Behöver jag månne en inspirerande lärare? Eller uppfinner jag det fortsatta livet ensam?
Sinnesfrid, var det ja. Jag tappade den i oktober 2017. Det är i dagarna ganska exakt fem år sedan. Sedan dess har jag förgäves sökt den. En strategi har varit att ha balans i sömn, kost och motion. En annan att baka bröd och odla pelargoner. Ytterligare en att utveckla mina sätt att uttrycka mig. Undvika onödiga konflikter. Ducka lite i undervegetationens svalkande skugga. Och, förstås, bli kär, älska igen och på olika sätt uttrycka det. Men viktigast: acceptera mitt liv och läge som det faktiskt numera är – och laga därefter.
Usch, vilka vägar jag varit ute och snurrat på sedan oktober 2017. Elias och Barnes, Hattie och Piaget, ständigt kämpar de om herraväldet över min själ. Karaktärerna Elias och Barnes står i filmen Plutonen för olika synsätt på kriget i Vietnam. Elias har tappat tron på krigets rättfärdighet och känner att USA är på väg att förlora. Barnes anser att ändamålen helgar medlen, att segern måste uppnås oavsett pris. De olika synsätten delar gruppen och soldaterna i plutonen börjar frukta varandra lika mycket som fienden.
Jean Piaget är en av de forskare som haft störst påverkan på den moderna pedagogiken. Det är inte helt enkelt att förklara men lite övergripande kanske man kan säga att hans teorier innebär att kunskap uppkommer genom att eleven/barnet själv ska upptäcka eller konstruera den. En annan inflytelserik forskare på området är John Hattie som istället menar att det avgörande för individens kunskapsutveckling är vad läraren gör. Hen måste bedriva tydlig undervisning och synligt lärande. Eleverna behöver förvisso kunskapsmål och återkoppling, samt mötas av höga förväntningar, men i det stora hela är det läraren som är avgörande. Någon att ta rygg på.
Hur kan döden vara så bottenlöst förtvivlad för den som redan visste att, och när, den skulle komma? Ja, säg det den som kan. Sorg kommer, som alla starka känslor, med ett helt följe av förnimmelser. Men håll ut, bäste potentiella läsare, för detta handlar inte om Malin. Hursomhelst. Strax efter begravningen, och efter att min decimerade familj flyttat till ny adress, gjorde jag något som så här i efterhand framstår som lite märkligt. Midsommar stod för dörren och jag mäktade inte med att fira den som vi brukat samtidigt som jag inte ville beröva flickorna det. Så jag skickade dem till morföräldrarna och åkte själv till en riktigt gammal god vän från förr och firade midsommar i Stockholms skärgård. Dagarna efter besökte jag släkt, bodde på hotell Diplomat, tog en springrunda på Djurgården, åt råbiff på Operakällarens bakficka, shoppade på NK och gick på operan.
Ett glas bubbel i guldfoajén på operan
Varför var det så märkligt, kan man undra. Jo, det är inte lätt att som medelålders plötsligt tvingas att på nytt uppfinna sin livskunskap. Det blev svårt att manövrera i livet. Jag försökte ju, då, midsommaren 2019. Jag gjorde allt som jag alltid brukat göra när jag besöker Stockholm. Kända hjulspår som jag tog för att jag inte kände till något annat. Men det var inte en framkomlig väg.Jag ser alltså beteendet som märkligt. Inget ont om Daniel (min gamle vän), midsommaren i Stockholm var trevlig, men jag borde firat med mina döttrar. Midsommar är en tid att älska, hänryckningens tid, och den bör firas (i Dalarna) tillsammans med viktiga människor.
Hattie och Elias faller mig mer på läppen än alternativen. Jag vill gärna tro det, iallafall. Inte för att jag tror att jag håller på att förlora kriget, det har jag redan gjort, men det gäller moraliska överväganden. Man går ju genom livet full av sin självtillräcklighet och tror sig klara allt. Så händer det ofattbara och man ser, efter ett tag, hur mycket man både behöver och saknar. Visst finns den akuta hjälpen där men det är först senare man riskerar att gå vilse i den vietnamesiska regnskogen. För att hitta ut behöver man en förebild, en vän, någon som leder, hjälper och följer. Och ibland: älskar. Någon att ta rygg på.
Jag använder både Oliver Stones film från 1986 och de pedagogiska forskarna som metaforer för livets metoder och utmaningar. Låt mig istället avsluta högst konkret. När det kommer till en relation går det inte med vilken dussinlirare som helst. Nej, då vill man, iallafall jag, ha någon att inspireras av, en game changer, en bästa vän, någon att upptäcka resten av livet och världen med. Har man en gång upplevt det kan man inte nöja sig med mindre. I (hittills) avsaknad därav får jag framleva mina dagar genom att försöka vara en så inspirerande lärare jag kan. Motionera, vistas i fjällen och resa till Rom (Pantheon är magnifik också upplevd i ensamhet). Kanske borde jag förresten se Plutonen igen – jag har den ju både på VHS och DVD.
Elias i slutscenen
Ständigt kämpar alltså Piaget, Hattie, Barnes och Elias om herraväldet över min själ. Men man får inte ta den kampen som ursäkt för att undandra sig ansvar. Man vet inom sig vad man vill, hur det känns. Och jag har länge varit något av en person jag inte vill vara.
Jag inser att jag kanske aldrig kommer att finna kärleken igen. Den insikten utgör den verkliga kampen. Kanske kan det sista som sägs i Plutonen också få avsluta min text. Det är ett vackert citat tillämpbart på mitt liv som det sett ut från 2017 fram till alldeles nyss.
I think now, looking back, we did not fight the enemy, we fought ourselves, and the enemy was in us. The war is over for me now, but it will always be there, the rest of my days…But be that as it may, those who did make it have an obligation to build again. To teach to others what we know, and to try with what’s left of our lives to find a goodness and a meaning to this life.
Det tog fem år. Men jag kan faktiskt i detta nu säga att jag äntligen uppnått sinnesfrid. Poletten nådde slutligen botten. Bli kär, älska igen, det är grejen. Tills så sker väntar jag väl i hörnet vid Seven Eleven. För kärlek är helt livsnödvändigt. Det, om något, har jag lärt mig här i livet.
Det är så mycket jag skulle göra om jag bara kunde. Fred på jorden, rädda planeten, väcka de döda till liv. Men jag är ju trots allt bara människa och man kan inte begära för mycket, det vore omänskligt. För att kunna återuppväcka de döda måste man nog dessutom göra någon form av uppgörelse med Gud.
En dotter väcker mig mitt i natten. Hon är upprörd. Tårarna rinner. Jag tror att hennes känslor har med Malins bortgång att göra men det visar sig vara fel. Hennes förtvivlan beror på att hon vill att jag träffar någon att älska så jag inte blir ensam när hon och hennes syster flyttar ut.
Det enda jag vill säga glimrar utom räckhåll som silver hos pantlånaren. Så säger Tranströmer.
Jag måste skynda mig att leva, det är så mycket tid som gått förlorad. Så säger Too-Ticki.
Det som intresserar mig är att vara människa – inte en minnenas fånge. Det är påfrestande att leva med minnen som inte hjälper, som gör allt värre. Detta envisa förflutna som hela tiden återkommer smakar saknad. Till det kommer små och stora saker jag ångrar att jag inte gjorde medan hon fortfarande levde och var frisk. Jag borde sagt det och det, inte åkt bort den där helgen… Jag är trött på detta ältande. Utmattad, faktiskt.
Jag har under de tre och ett halvt år som gått sedan hon dog blandat in henne i alla situationer i mitt liv, även de lyckliga stunderna. Det ger ingen lättnad. Det gör mig dels omöjlig att leva med och dels till en dålig förälder. Att vara med mig är att samtidigt umgås med en skugga från en omöjlig konkurrent. På så vis är jag fången. Bakbunden. Otålig inför nuet, fientlig till det förflutna och berövad en framtid känner jag mig som oskyldigt dömd till fängelse på livstid. Enda sättet att för en liten stund undkomma är genom självbedrägeriets lyx eller fantasins flykt.
Jag lever därför som en främling, eller gäst, i mitt eget liv. Blind för den omvärld som kan rädda mig eftersom jag tycks föredra att ägna mig åt att vårda minnets bojor. Via gamla bilder och filmer jagar jag ett förflutet där ett visst ljus, känsla eller stämning skapar den atmosfär jag saknar. Jag gör upp med mig själv de stunder jag inte minns hur det faktiskt var. Minnet är på det viset mer krävande än verkligheten, det förvandlas till en fiende. De gånger minnet sviker fyller jag i luckorna. Jag måste därför ständigt påminna mig om att vår kärlek var inte överlägsen andras. Den var helt vanlig.
Strategin, för att slippa undan den dagliga holmgången med minnet, har varit att fylla min dag med så mycket det bara går. Jag läser politiska handlingar, konstruerar lektioner, rättar uppgifter, drygar mig med mina tonåringar, sjunger i körer, går på möten, fester, lyssnar på nyheter, springer, läser och… ja, allt som går. Jag är inte en person att tillbringa någon längre stund med, alltså.
Insikt. Jag måste finna mig i att leva utan henne. Ett helt vanligt liv. Jag har sagt det så många gånger, redan. Men det känns annorlunda den här gången. Jag har vid det här laget sagt allt som finns att säga och det jag inte förmår uttrycka får ligga kvar hos den tranströmska pantlånaren. Jag måste nämligen skynda mig att leva.
(Själv)insikt. Jag älskar livet, människor och är nyfiken på framtiden. Jag måste låta henne gå om det ska vara någon mening med något. Jag avslutar härmed sorgebloggandet med en favoritbild, sedan får det vara. Ni som kände henne får minnas henne på egen hand (hallå, självinsikt, det gör alla redan. Alla utom jag).
Jag både skrattar och rörs av min dotters omtanke men inser att frågan är värd att tas på allvar. Vi viskar länge i mörkret om livets olika faser och realiteter, sedan sjunger jag så tyst jag kan Lullabye. Jag kan den hyfsat eftersom vi sjöng den i kammarkören för länge sedan. Hon somnar till sist. Jag smyger ut från hennes rum för att gå till sängs.
Plötsligt stannar jag mitt i steget. Insikt. Sången är lika mycket riktad till mig som till min dotter och det är Malin som sjunger. Det är inte svårt att föreställa sig för vi sjöng den, när det begav sig, tillsammans. Jag stannar uppe länge, berövad sömnens tillfälliga glömska. Jag tänker, funderar, känner.
Insikt. Det är så fantastiskt mycket jag kan göra. Jag är ju trots allt människa. Låt mig därför vara mänsklig. Jo, nog återstår mycket att göra. A deal with god, som Kate Bush sjunger, exempelvis. Eller varför inte en överenskommelse med själva livet? Så får det bli.
Slutsats. Jag är, relativt sett, lycklig. Quo vadis?
Goodnight, my angel Time to close your eyes And save these questions for another day I think I know what you’ve been asking me I think you know what I’ve been trying to say I promised I would never leave you And you should always know Wherever you may go No matter where you are I never will be far away
Goodnight, my angel Now it’s time to sleep And still so many things I want to say Remember all the songs you sang for me When we went sailing on an emerald bay And like a boat out on the ocean I’m rocking you to sleep The water’s dark And deep inside this ancient heart You’ll always be a part of me
Goodnight, my angel Now it’s time to dream And dream how wonderful your life will be Someday your child may cry And if you sing this lullabye Then in your heart There will always be a part of me
Someday we’ll all be gone But lullabyes go on and on… They never die That’s how you And I Will be
Jag och Malin dansade på Brännö brygga sommaren 1996. Det var visserligen bara hon och jag – och utan musik – men vi dansade. Viktor och hans exfru Ulrica dansade där när de gifte sig tio år senare till tonerna av vännen Jobs Karls fiol. Johan och Julia har också dansat mycket i sina dagar. Jag tror det var genom dansen de möttes.
Så kom den igen, bröllopsdagen. Den fruktade. Eller Ensamma Kufars Sällskaps Årsmöte, som vi numera kallar den. Från början var det jag och junior, änkemannen och den frånskilde, som ”firade” samma bröllopsdag. Med tiden har ytterligare en änkeman, svågern Johan, tillkommit.
Bröllopsdag
De första två åren besökte vi det exklusiva Pensionat Skäret här på Styrsö. Sedan det gått i graven besöktes förra året restaurangen på Knarrholmen, trevligt men kanske mer ett etablissemang för människor begåvade med ribbåt, rosa skjorta och backslick än ett ställe för oss. I år föll valet på genuina Brännö Värdshus dit någon hade vänligheten att köra oss.
Friska vindar. På vägen från Halsvik passerar vi släktens vagga Styrsö Tången
Visst log Brännö sitt allra mest välkomnande leende mot oss när vi klev i land vid den gamla klassiska bryggan, tillika dansbanan. När vi ankom värdshuset inne på ön visade det sig att någon godhjärtad, anonym människa, som antagligen läst min något gråtmilda statusuppdatering på sociala medier, förbeställt var sitt stop Brännöl att välkomna de törstiga sjöfararna med. Det hela väckte viss munterhet bland övriga på restaurangen, en munterhet som inte blev mindre när det visade sig att ytterligare någon redan betalt förrätten. Varför betalar folk bara åt er?! Tack, alla goda, fina, okända välgörare! Stämningen på topp och servitrisen tyckte, när kvällen närmade sig sitt slut, inte att vi var ens tillnärmelsevis så skitdryga som man inledningsvis lätt kunde frestas att tro.
Värdshuset vs hemma innan årsmötet
Ensamma Kufars Sällskap. Vad avhandlas egentligen under dessa tillställningar? Jo, främst jagas stoff till mina kommande memoarer som (enligt Viktor) går under arbetsnamnet ”På jakt efter den håg som flytt” alternativt ”Ack, Du Stora Dysterhet”. Nä. Syftet är ett annat. Vi är tre tämligen välmående herrar i sina bästa år, tycker vi åtminstone själva, som njuter, eftersom vi obehagligt väl vet hur knapp tiden är, av livet och bejakar bordets fröjder.
Kanske kan mina memoarer, om de någonsin nedtecknas, heta ”Minnen från Brännö”. Jag och Malin upplevde en magisk sommarnatt på Brännö 1996. Vi hade just träffats och jag bjöd ner henne från den jämtländska vildmarken (där hon arbetade) till västkusten. Vi åt på värdshuset, fuldansade, rusiga av vin och romans, på bryggan och åkte i styrhytten på Vipan (jag sommarjobbade på Styrsöbolaget några somrar på 1990-talet) med en vidunderlig utsikt över skärgården under återresan till Styrsö. Det var så vackert, alltihop. Jag längtar dit.
Vipan Bild: Wikipedia Nybakade bröd
Sommaren går mot sitt slut. Det börjar bli dags att återvända till Dalarna. Dotter 1 ska börja sitt andra år på gymnasiet och Dotter 2 i åttan. Jag tänker under läsåret försöka bli en bättre lärare, bli bättre på att baka samt försöka bidra till att det går så bra som möjligt i valet. Därefter är alla möjligheter och riktningar åter öppna. Men ett personligt mål kvarstår och det blir sannolikt svårt att nå.
Brännö brygga i skymningen sedd inifrån ön
Jag hatar verkligen att inte längre vara gift med Malin. Det är det absolut värsta jag vet. Jag har visserligen sedan länge accepterat vårt öde och slutit fred med tillvaron. Men ändå. Det är inte roligt att varje dag vakna upp och sakna henne. Det är inte en känsla att vila i. Målet jag har är att nästa år, vid den här tiden, inte minnas att det är bröllopsdag den femte augusti utan istället se det som en helt vanlig dag. Först då har Ensamma Kufars Sällskap spelat ut sin roll. Fast Sällskapet spelar egentligen aldrig ut sin roll. Livsnjuteriet är trots allt en ädel konst som bör bejakas varhelst den uppkommer.
Jag har alltid försökt se mig som någon som varit gift istället för som änkeman. För att det känns bättre. Vännen Andreas påminde mig nyligen om ett annat synsätt: Jag är lyckligt gift. Min man råkar bara vara lite död. Det är nog så det är för mig. Spot on, som det heter.
Vi dansade en sommar på Brännö brygga. Sommaren 2022 gjorde vi det igen och den här gången i goda kufars sällskap. Tänk så många potentiella danser på så många olika bryggor det finns, ändå. Möjligheterna är faktiskt oändliga. Det gäller bara att angöra rätt brygga. Och har man lyckats en gång borde det väl gå igen. Om man vill.
Se där en känsla så god som någon att vila trygg i.
Jag fick förmånen att hålla tal till studenterna på skolan i år. Det är något inspirerande, viktigt och en stor ära.
Kära studenter!
Här kommer en problematisering jag som skolans representant tänker vända och vrida lite på under några minuter. Är ni beredda? Nu kör vi.
Det gäller att inte växa upp alltför mycket eller allt för fort. Livet är meningslöst. Försök alltid resa dig efter en smäll, var alltid lite galen och fortsätt alltid framåt. Passa på att göra det du älskar medan tid är.
I oktober 2017 raserades livet som jag hittills känt det. Marken rämnade under fötterna. Mitt livs kärlek, mina barns mor, min bästa vän, diagnostiserades med cancer. Sedan gick det fort. Efter ett och ett halvt år i helvetet var hon död. Där stod jag plötsligt ensam med två relativt små barn. Det var ett sådant avgörande ögonblick som jag tror alla människor någon gång upplever i livet. Så här i efterhand kan jag konstatera att det gäller att koppla ihop nyckelscenerna i livet för att nå självinsikt.
När jag var i er ålder, strax efter att den sista mammuten lagt näsan i vädret, och student på gymnasiet, var jag en tämligen medioker elev. Rätt halvdana betyg C, eller 3 som det hette på den tiden, i det mesta. Jag levde ur hand i mun, tog dagen som den kom. Så kan man inte leva, insåg jag, det håller inte i längden.
Så jag gjorde högskoleprovet. Jag fick inte så bra resultat, men jag fortsatte göra det tills jag näst intill spikade det. Säkert berodde det mest på tur, men tur har man också ibland. Provet medförde att jag kunde förverkliga min dröm. Så jag åkte först till ett universitet i Frankrike och sedan till Uppsala för att studera historia. Han kanske kan bli bibliotekarie, eller nåt, sa far till mor, eftersom far inte tyckte att yrket historiker lät riktigt seriöst.
Jodå, nog förstår jag att det låter märkligt i era öron, men drömmen var faktiskt inte att bli historielärare. Jag ville bli historisk fackjournalist (far skakade bara på huvudet eftersom han tyckte att jag skulle ha ett riktigt jobb, göra ett rejält dagsverke någon gång i mitt liv) men råkade försova mig efter en sen kväll i Uppsalas studentliv så jag missade ansökningen till journalisthögskolan. Alternativet var lärarhögskolan. Så jag blev historielärare och det har jag aldrig ångrat. Även slumpen drabbar oss ibland.
Inför den där sena kvällen som gjorde att jag missade ansökningen till journalist hade jag fått frågan om jag kunde tänka mig att hoppa in i ett nummer på en scen, inte alltför olik den här. Någon hade blivit sjuk i en föreställning och det behövdes en vikarie som kunde sjunga någorlunda. Där och då måste det avgöras. Jag tackade impulsivt ja och det hela blev en framgång. Jag fick mycket beröm, mitt ego stärktes. I publiken satt en kvinna jag inte kunde slita ögonen ifrån. Det var hon som skulle bli min bästa vän, mina barns mor och min partner. Där och då tog jag mod till mig och gick fram efter föreställningen och… vi slutade inte umgås förrän tjugofem år senare i en sjukhussäng på falu lasarett.
Aldrig, inte ett ögonblick, har jag tänkt att det var synd att jag inte vaknade i tid så jag kunde ansöka om att bli antagen som journalist. Det hade nämligen förutsatt att jag aldrig gick upp på den där scenen. Och det i sin tur att jag aldrig åkt till Uppsala. Och det… jag tror ni förstår vart jag vill komma. För så är livet. Oavsett föräldrars tyckande är det fyllt av kärlek och förluster. Jag har misslyckats så många gånger att jag tappat räkningen. Med högskoleprovet, med att vara en bra pappa, cancerdiagnosen, jag har svikit människor som betyder mycket för mig.
Så här några, nåja, ganska många år senare inser jag att betyg inte är allt. Hur bra det var att jag åkte till Uppsala och klev upp på en scen. Vilken fantastisk relation jag fått till mina döttrar som ensamstående pappa även om jag föredragit alternativet alla dagar i veckan. Dessa motgångar har stärkt mig, jag mäter människors eventuella otrevligheter mot allt jag upplevt och allt jag är. Hur viktigt är egentligen just den här struntsaken som vi just nu bråkar om? Jämfört med sjukdom, menar jag. Eller krig eller en pandemi. Så brukar jag tänka.
Kära studenter. Några av er fick nyligen en lite märklig, tyckte ni, uppgift av mig. Men tänk efter. Om 100 år kommer sannolikt vi alla att vara döda. Varenda människa man känner kommer också vara det. Varenda serviceperson du besöker för att få hjälp med saker, din frisör och hen i kassan på ICA, varenda kollega, influencer, idrottsstjärna, varje släkting du har. Sannolikt, hur smärtsamt det än kan låta, även de flesta av dina eventuella barn. Ingen av oss här inne kommer någonsin att vara så unga som vi är precis nu. Ser man krasst på det är vi mitt inne i en nedräkning. Att verkligen leva är att vara uppmärksam på allt underbart som finns runt omkring oss. Att varje dag bejaka de små tingens gud. Trots allt elände som finns så finns också skönhet. Som att ha en lyckad lektion eller när barnen säger att man inte är helt jävla dum i huvudet, iallafall inte just nu, människors leenden eller känslan av att sätta sina läppar mot… en stor kopp fylld med mango-te.
Jag sa i början av detta anförande att livet är meningslöst. Det var inte ett ogenomtänkt påstående. Jag tycker verkligen att tanken att söka ”mening” i de omständigheter som råkar existera efter miljarder år av händelser är absurd. Vad är meningen med sjukdom? Eller krig? Eller en pandemi? Vi kan förstå hur och när, men inte varför. Inte egentligen.
Men jag är ingen cyniker. Jag är, när allt kommer omkring, faktiskt ganska romantiskt lagd. Och så här ser alltså jag på romantik: Jag kommer snart att vara död. Maskföda, för att citera Shakespeare. Under tiden jag inväntar denna ofrånkomliga sanning kommer livet ibland att tyckas långt, tufft och herregud, så tröttsamt! Jag kommer ibland att vara glad och ibland ledsen. Till sist blir vi alla, även om det inte känns så just nu, gamla. Och sen dör vi. Det finns egentligen bara en slutsats som är rimlig att dra: nämligen att det endast finns en förnuftig sak att göra med denna vår tomma existens, denna segdragna väntan på döden, och det är: Lev. Här och nu.
Visst kan det vara bra att pensionsspara men enligt min åsikt så fyller man livet bäst genom att lära sig så mycket man kan, vara stolt över vad man gör, ha medkänsla, dela med sig och vara positiv i alla lägen. Med det synsättet blir det lättare att alltid göra en ny satsning mot livets stora pokerpott. Vem vet vilka kort man får den här gången? När man tänker närmare på saken, så inser man att det finns väldigt många bra grejer i livet. De små men stora sakerna. Kärlek, resor, vin, sex, kultur, barn, Bach, mat, sång och att ensam en morgon ytterligare något öka farten på löparrundan.
Kära studenter. Här kommer svaret på frågeställningen. Det är en otroligt spännande sak det här på så många sätt totalt meningslösa livet man alltid är precis i början av. Därför tänker jag: Lev det. Bejaka det. Njut det. Och vila trygg i övertygelsen att din bästa tid alltid är precis nu. Detta förhållningssätt har i mitt liv stärkt mina relationer, gör att jag älskar både livet och det jag gör varje dag. Trots allt är det härligt att leva. Slösa inte bort tid på nonsens, dåliga känslor och irriterande människor. Javisst hon dog min kära fru. Men vilket liv hon levde. Vilket liv vi fick tillsammans. Det är inte den som lever längst som vinner utan den som lever varje ögonblick.
Klyschor finns av en anledning. Fånga dagen, se människan, efter regn kommer solsken. Fortsätt vara nyfiken och lite galen, gör det du älskar. Faller du någon gång i livets stora lotteri så rest dig upp, satsa igen. Kära studenter, framtiden är här. Som alltid annorlunda än tänkt, oförutsägbar men definitivt här.
Vi som har jobbat mer eller mindre länge här på skolan har perspektiv. Ni som tar studenten i år har åstadkommit något helt otroligt. Ni sticker ut. Ni är mer makalösa än andra generationer av studenter. Ni har klarat det från hemmet under pandemi. Det är något helt enastående och unikt. Jag är helt säker på att ni kommer att slå oss med häpnad.
När ni nu står vid ett vägskäl i livet vill jag för min del och som representant för all personal här på skolan säga en sak: Tack för er tid på Lugnetgymnasiet. Livet är meningslöst. Passa på att göra det du älskar medan tid är.
Hur mår jag, detta det tredje året sedan Harmagedon?
Jodå, tackar som frågar, här är prima liv!
Jag brottas med existensiella frågor. Vad är målet? Meningen med alltihop? Är det, uttryckt med Boyes kända ord, vägen som är mödan värd? Ibland är den extra mödosam, så mycket är säkert.
Livet slutar inte med det sista hjärtslaget. Hud, tänder och lemmar fortsätter faktiskt att leva i timmar efter dödsfallet och tankar flyger genom hjärnan i flera sekunder efter att hjärtat stannat. Vad är det sista en döende tänker?
Det har i dagarna gått etthundrafemtiosex fredagar sedan Malin gömde sig, sju somrar har förflutit sedan min lillasyster hoppade över gärdesgården och tjugofem julaftnar har passerat sedan mor fick sluta. Slutet närmade sig för alla tre under våren varför varje vår är en tid av minnen. Det blir tungt i hjärtat. Plötsligt faller tårar. Men jag bär dem alla i klaraste minne, vårar såväl som människor.
Jag har kommit att ompröva min syn på fatalismen. (Fatalism är en teori som menar att människans fria vilja är en illusion då vårt öde redan är avgjort.) Förr var jag skeptisk, inte lika mycket nu. Vi vet ju, när allt kommer omkring, hur filmen slutar – men inte när. Kyrkogårdarna är fyllda av oersättliga människor.
Jag hittade nyligen en av de lappar med anteckningar jag sprider omkring mig. Just den här var daterad 18:e maj 2019, dagen efter Malins begravning och ett år före Julias bortgång. Där stod:
1. Tappa 10 kg och bli äckligt vältränad
2. Lära mig baka bröd
3. Utveckla mitt skrivande
4. Plocka upp windsurfing
5. Älska igen
Jag var smått hysterisk 2019-2020. Det jag i efterhand ser, inte utan viss förskräckelse, är några år av frenetiskt jagande efter, ja, jag vet inte efter vad. Livet, kanske. Jag köpte kläder, böcker och viner för hiskeliga summor. Viktor kan ibland lite bitterljuvt konstatera att ”det var på den gamla goda tiden när du tog notorna”. Min bror levde förvisso gott på min mani men var också ett gott sällskap. Döttrarna undrade slutligen om jag verkligen behövde ytterligare en kavaj. Osunt är förnamnet. Efternamnet stavas undergång.
Eftersom jag äntligen nått den inte särskilt djupsinniga insikten att vår tid är begränsad har jag dykt upp till ytan igen begåvad med nya förhållningssätt. Ett är att tanken att vara snäll mot sig själv är inte liktydigt med shopaholics, nej, det handlar om helt andra saker. Ett annat är att jag inte är rädd för döden. Jag hyser tillit till mig själv och livet som det är. Det som sker det sker. Fatalism, alltså. Jag försöker vara mindre ledsen eller arg över tillvarons eller mina egna tillkortakommanden. Jag försöker numera åka med i livets baksäte istället för att sträva efter total kontroll. Det är nämligen ouppnåeligt. Möjligen är det på det viset att just på grund av att jag upplevt döden så påtagligt så förmår jag älska livet fullt ut. Vi har varandra till låns. Snart nog kommer cancern, eller något, och knackar på så lika bra att leva medan tid är.
Jag saknar min systers skratt, en jul med mor, ett fredagsmys med Malin. Jag lever med korta perspektiv tills min egen tid kommer. Jag försöker vara mer närvarande, göra det jag tror på, försöker vara så snäll jag kan utan att göra avkall på mina principer.
Jag har verkligen inte tappat tio kilo men är hyfsat vältränad för min ålder. Jag blev nyligen uppmanad att undersöka mitt hjärta eftersom Viktor har haft problem med sitt. Piggt som en trettioårings! Nu blir det stora ord, muttrade Viktor surmulet, som när du kom hem efter mönstringen och glatt utropade att det inte fanns uns fett på din kropp. Möjligen säger det hela mer om dagens trettioåringar än om mig. (Ett klent huvud hade han men hjärtat det var gott.) Jag har inte utvecklat mitt skrivande men är numera skaplig på att baka bröd. Jag har inte börjat surfa, och lär inte göra det heller.
Allt är inte ledsamt. Jag beskrev nyligen mina känslor för en vän som har det svårt: Trots allt, efter mammas död för länge sen, min systers 2015 och Malins 2019, känner jag glädje. Jag mådde dåligt under pandemin men hämtade mig. Livet är, trots allt, gott.Jag vill mest ha kul. Svaret jag fick var storartat: Jag tänker att du är som skapt för att leva. Du tar dig igenom alla jävliga motgångar på ett fantastiskt bra sätt. Jag blev glad över den beskrivningen. Det har sina fördelar med att i viss mån tro på ödet. Slutet må vara förutbestämt men allt annat är trots allt en öppen historia.
Livet slutar inte med det sista andetaget. Att få vara bland det sista någon tänker på, att i detta ögonblick se in i varandras ögon, gör att hen för alltid finns kvar i minnet hos den levande. På så vis är man ju odödlig.
(Kom in Martinson: Varje djup sorg har förlorad glädje till föremål. Tappa inte bort denna riktning. Låt inte sorgen glömma sitt ärende. Sorgen är den djupaste ära som glädjen kan få)
Jag var alltså smått hysterisk 2019. Det är så man ska förstå det där med windsurfing. Nu är jag mer lugn till sinnes. Ingen vet vad målet eller meningen är. Men visst är det mål och mening med vår färd. Om inte annat för att få älska igen. Kanske är det förresten Fröding som har rätt:
Nej, sörja sorgen ut till hjärnan domnar i trötthetsdvala är den tröst vi fått.
Jag föredrar nog en lite mer lättsam variant:
Skål för glada minnen, skål för varje vår, inga sinnen sörja mer när punch vi får.
Ett sätt att beskriva hur jag mår är enligt ovan. Ett annat att jag har det svintufft. De är döda, mamma, Helena, Malin och sorgen lämnar mig ingen längre ro. Prima liv? Jag önskar jag vore något av Guido Orefice men förmår inte mycket.
Hursomhelst, så som här beskrivs mår jag detta det tredje året sedan harmagedon.
Jag tänker mig ibland döden som att irra runt i den grekiska övärlden. Exempelvis på Kythiras sydspets. Som en odyssé.
Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse.
Begreppet kälkborgare är en beskrivning av invånarna i den fiktiva småstaden Kälkestad. Dessa ägnar sig mest åt skvaller, vardagligheter och allehanda småsaker. De lever sina liv som en hyllning till det enkla livet, ungefär på samma sätt som hoberna i Fylke.
Bild 113 tror jag är tagen i trappan ner till gillestugan i vårt hus i Hälsinggården i Falun. (Gillestuga, det är bra grejer det. En plats för gillen.) Fotot kan i och för sig även vara taget i något annat hus med furutrappa som vi för tillfället befinner oss i. I Grövelsjön, kanske. Jag gissar att det är vårvinter 1978. Fotot föreställer undertecknad, Viktor och våra kusiner Stina och Henrik. Men det saknas två ur barnaskaran. Kusin Magnus ligger sannolikt i sin säng och skrattar och Helena gosar nog i mammas famn eftersom hon inte är särskilt gammal vid tidpunkten.
När jag betraktar det gamla fotot slås jag, rätt i magen, av att det fortfarande saknas två av oss. Och av att ingen av dessa två blev gamla nog. En må ursäkta. Jag blir lätt lite nostalgisk så här års. Jag kan inte hjälpa det. Särskilt när jag tänker på mina egna moderlösa barn slår det mig. Det känns som ett privilegium att ha fått växa upp som jag. Helt, rent, tryggt och kärleksfullt. På så vis också rikt. Det vill jag även för mina flickor.
Min barndom och ungdom är mitt personliga Kälkestad. Vad skulle jag inte ge för att få återvända till den obekymrade världen i furutrappan 1978. Men det finns ingen väg dit. Det som återstår är att gjuta grunden till mina egna barns Kälkestad. Usch, vad deprimerande det låter. Nostalgi. Jag älskade livet, jag älskade känslan, kommer du ihåg?
Hur gjuter man mod i sig själv? Hur gör man det för de unga? Jag skulle kunna lägga ord till ord i fåfäng oförmåga för att beskriva det. Istället låter jag Tranströmer tala.
Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse. Gläntan är omsluten av en skog som kväver sig själv. Svarta stammar med lavarnas askgrå skäggstubb. De tätt sammanskruvade träden är döda ända upp i topparna där några enstaka gröna kvistar vidrör ljuset. Därunder: skugga som ruvar på skugga, kärret som växer. Men på den öppna platsen är gräset underligt grönt och levande. Här ligger stora stenar, liksom ordnade. De måste vara grundstenarna i ett hus, jag kanske tar fel. Vilka levde här? Ingen kan ge upplysning om det. Namnen finns någonstans i ett arkiv som ingen öppnar (det är bara arkiven som håller sig unga). Den muntliga traditionen är död och därmed minnena. Zigenarstammen minns men de skrivkunniga glömmer. Anteckna och glöm. Torpet sorlar av röster, det är världens centrum. Men invånarna dör eller flyttar ut, krönikan upphör. Det står öde i många år. Och torpet blir en sfinx. Till slut är allt borta utom grundstenarna. På något sätt har jag varit här förut, men måste gå nu. Jag dyker in bland snåren. Det går bara att tränga sig igenom med ett steg framåt och två åt sidan, som en schackspringare. Så småningom glesnar det och ljusnar. Stegen blir längre. En gångstig smyger sig fram till mig. Jag är tillbaka i kommunikationsnätet. På den nynnande kraftledningsstolpen sitter en skalbagge i solen. Under de glänsande sköldarna ligger flygvingarna hopvecklade lika sinnrikt som en fallskärm packad av en expert.
Så händer det. Där är den ju, gläntan! Det finns så många vackra känslor i världen. Min glänta.
Du är helt dum i huvudet pappa. Men av alla knäppisar är du den bäste.
Jag läste din text ”Vir bonus” flera gånger. Jag ville tacka dig så mycket för att du ser mig och mina känslor. Jag hoppas på en dag världen är full av människor som dig.
När du kommer in i ett rum är det som en varm vind sveper igenom det.
Jag saknar dig.
Nog har jag gått ordentligt vilse. Men jag tror, tänker jag samtidigt som jag ler åt alla fina minnen av och med kusinerna, mig alltså funnit min glänta. Den ligger ju där, mitt inne i Kälkestad.
Att skiljas är att dö en smula. Att älska är att leva fullt ut i varje ögonblick.
Någon, faktiskt en vän som säger sig läsa nästan allt jag skriver, antydde nyligen att jag i mina texter inte sällan snuddar vid pekoralens gräns. Åh, jag vet käre vän, jag vet.
Pekoral kommer från från latinets ord för boskap (pecus) och är en benämning på en text som är seriöst menad men som genom författarens oförmåga istället oavsiktligt blir komisk eller löjlig. Skämskudde, för att uttrycka sig folkligt. Det har sagts att utmärkande för en pekoralist är att bekräftelsebehovet är större än förmågan och förmågan lägre än ambitionen. Min väns påstående får nog därför anses riktigt och jag kan således utan självömkan och med fast blick fastslå att jag är de bloggade pekoralens stormästare. Alltid något att ta med sig in i evigheten den gång jag lägger näsan i vädret.
Ljuset i tunneln. Livet är måhända en lång korridor med stängda dörrar. Vågar man öppna dem?
Vem är jag? Utöver en bloggande pekoralist, alltså. Jag vet inte. En medveten varelse på planen Tellus, kanske. En varelse som, vågar jag isåfall påstå, kontinuerligt försöker utveckla sitt medvetande. Det mesta i den vägen handlar tyvärr om politik och ekonomi – sällan om våra behov som medvetna människor. Världen är påtagligt mer intresserad av att jag svarar på mail så snart som möjligt än av att höra hur mina degar smakar omvandlade till nygräddade bröd. Snacka om surdeg (förlåt). Detta innebär att jag mailar medan jag äter mackor och den livsstilen tycks medföra att jag på sikt förlorar förmågan att uppmärksamma de små detaljerna. Som att fullt ut njuta av den underbara smaken av nygräddat bröd. Världen pressar mig att återkommande se över mitt pensionssparande när jag istället borde reflektera över min medkänsla.
Det här låter kanske mer än lovligt som den bittre pekoralistens hemmasnickrade betraktelse. Men funderar man på det så nog påminner den moderna människan om andra av planetens tama djur. Boskap, alltså. Pecus. Kanske är hela mänskligheten i grund och botten inget annat än ett stort pekoral. Jag menar, vi har ju avlat fram kor som visserligen ger enorma mängder mjölk men som också är underlägsna sina förfäder. De är mindre och nyfikna, påhittiga och viga än dessa. Och låt oss inte ens börja diskutera kycklingindustrin.
Man kan visserligen konstatera att vi människor stundligen och dagligen producerar en enorm mängd fantastiska ting. Ändå tycks vi, vid en jämförelse med våra forntida förfäder, förlorat många av våra sinnens förmågor. Detta stör mig och jag funderar ofta över hur man når sin fulla mänskliga potential. Kanske måste man någon gång falla hårt för att vakna upp. Falla, både som individ och kollektiv. Jag har gjort det. Liksom mänskligheten.
Den som falla. Den som falla stiga opp, i den andres armar. Bortom bergen finns ett svar bara två kan finna. Den som falla.
Allt som funnits finns än kvar, kärleken förbarmar. Nedan månen finns ett svar, bara två kan finna. Den som falla.
Den som falla stiga opp, i den andres armar. Bortom bergen finns ett svar, bara två kan finna. Den som falla.
Tut, tut. Ljuset i tunneln är ett tåg. Glaset är halvfullt. Jag väljer livet. Med en positiv attityd slår man skiten med häpnad. Jag suckar när jag fylld av självförakt inser att mitt problem alltid har varit att jag bekymrar mig (för) mycket över vad människor runt mig ska tycka. Om vad? Om vad som helst. Om allt eller inget.
Slutsatsen är egentligen tämligen enkel. Jag är inte stark nog att klara av världen som den är, jag klarar inte att hantera alla känslor ensam. Så jag tar till pekoralen när jag rider till storms. Men det är faktiskt okej att hysa flera motstridiga känslor samtidigt, att inte kunna förstå eller ha förmågan att uttrycka alla underbara, eländiga eller ologiska saker. Som någon sa: vetenskap hjälper oss att förstå hur vi ska leva längre medan känslor förklarar varför.
Så jag fyller mitt liv med pekoral. Låter dessa stå som spön i backen. Omfamnar och hyllar dem, upphöjer dem till allmän lag. Jag lever i nuet för i morgon kan jag få en cancerdiagnos. Hellre lyss till den sträng som brast än att aldrig spänna en båge. Alla ligger vi i rännstenen men somliga av oss tittar på stjärnorna. Man är aldrig längre än ett hjärtslag från döden. Jag njuter av stundens ingivelse, intressanta samtal och städar i morgon. Jag älskar och sörjer på samma gång. Jag sluter ögat som stirrar mot svärtan, äter en semla och begrundar devisen att man aldrig kan få tillbaka en förlorad kalori.
Jag ska bättra mig. Snart. I morgon, kanske. Först blir det lite musik. Det enda jag beklagar här i livet är att jag inte kan få uppleva Jussi live. Om något vore absolut skönhet vore det en konsert med honom.
Hedonist vs pekoralist
Jag begrundar till sist en del ur Björn Natthiko Lindeblads vackra hälsning inför sin bortgång samt några kända ord från Tage.
Släpp taget, eller åtminstone håll löst och ledigt, i allt som inte överlever döden. Se till att kapitalet på den karmiska minnesbanken är, i huvudsak, ljust och lätt att leva, och dö, med.
Det är ens skyldighet att hålla glädjen levande. Det kan vara tungt men man måste försöka. Om man ger upp och drunknar i sorgen ökar manvärldens elände.
Det är sant som det är sagt: att skiljas är att dö en smula, att älska är att leva fullt ut i varje ögonblick.
Stort, faktiskt oändligt, ligger västerhavet framför mig på samma vis det alltid gjort. När jag ser ut över det känns det lite som det bara är mitt.
Ett täckminne är ett minne som i själva verket representerar ett annat eftersom det ursprungliga är för jobbigt att hantera. Alltså något vi (ofta) omedvetet hittat på för att skydda oss från det verkliga hemska. Täckbark känner den odlingsintresserade som ett för ömtåliga växter skyddande lager mot kyla.
Från Styrsö har jag många vackra minnen. Min barndom och ungdom, när jag och Malin drack champagne i skymningen på Saltskär eller middagar och skratt i goda vänners lag. I veckan fyllde jag på depåerna av det senare.
Familjen Darkthurson 2021
”Jaha, hur ska det gå nu när alla åkt? Du har ju alltid varit de fyllda salongernas man.” Min bror oroar sig, från sitt sjukläger, för hur jag ska klara mig efter att dalabrigaden (familjerna Darke och Thuresson) lämnat ön. Det han i själva verket oroar sig för är att jag i ensamhet ska förlora mig i dystra minnen. Men den senaste veckan är ju till bredden fylld av goda minnen att ersätta de dåliga med.
In i dimman, en metafor så god som någon
Även flickorna beklagar sig lite efter att sång och dans-gänget lämnat. ”Han säger att han ska göra carbonara men så står vi där med hans jäkla solskenspasta igen”. Hur länge kan man förresten sitta i en fåtölj utan att göra något, undrar de vidare. Men jag gör ju saker. Visst gör jag det. Jag minns, exempelvis. Processar. Jag låter minnena skölja över mig, som havet över… en gås? Men är det verkligen äkta minnen jag umgås med, funderar jag, och gäller alltid ju förr desto bättre-regeln?
När jag diskuterar minnen med far blir jag ibland frustrerad. Far svarar nämligen ofta på mina allt mer enträgna frågor att ”det minns jag inte” eller ”så var det kanske”.
Halsvik 2021
Jag har sällan någon att minnas Malin med. Det är helt enkelt ingen som vill, eller möjligen törs. Jag lider av det. För jag vill minnas, komma ihåg henne. Jag vill minnas alltihop. Men det är en ojämn kamp eftersom minnet alltid sviker oss. Mina vänner pratar dock ofta och gärna om henne och det gör oss gott.
Först är det triviala saker som går förlorade men förr eller senare gör alla minnen så. Minnet är lurigt. Det kan, förutom att gradvis försvinna, också ta bort eller lägga till saker beroende på att man fått kunskap senare i livet eller för att passa bättre in i ens liv som man föredrar att se det. Man kan exempelvis ha hört något kul berättas och senare minnas det som att det faktiskt hände en själv.
Vinga 2021
Jag och Malin var på Vinga 2003 eller möjligen 2004, jag minns inte så noga. Ett minne bryts obönhörligt och långsamt ner och luckorna som uppstår fylls med tiden av antaganden, gissningar, improviserande och andras minnen. Vissa saker försvinner fort, annat tar tid beroende på vikten och omständigheterna kring när det uppstod. När jag blir äldre kommer jag säkert att blanda ihop mina (hittills) tre besök på Vinga.
Vinga 2021
Det finns hos äldre människor ofta en omvänd minnes-kronologi. Far kan exempelvis namnet på alla sina hundar från sin barndom men kan näppeligen utan ansträngning påminna sig vem av barnbarnen som lystrar till vilket namn. Evert återvände senare i livet bara någon enstaka gång till sin födelseplats, kanske föredrog han den som den framstod i minnet.
Evert och ungdomar 2021
Om det eller det hänt eller inte hänt. Om jag trots allt kommit in på juristlinjen i Stockholm, bott kvar i Aix, bott kvar på Styrsö eller om hon inte blivit sjuk. Vi överväger ibland våra alternativa liv, chanserna vi missade eller tog. Vad som hänt om… (inte). Men det är dock sällan vi överväger det värsta scenariot som konsekvens av det där alternativa livet.
Darkthurson 2021
Jag tänker numera sällan på cancer och begravning. Inte ens när jag besöker gravarna på Styrsö eller Falun. Istället påminner jag mig om andra saker. Som nu i veckan när den klassiska burgaren ”Tsarens favorit” på Råbygrillen i Uppsala flöt upp till ytan. Burgaren med rödlök, stenbitsrom och bearnaisesås. Det var nästan bara Mange och jag som konsumerade den (i synnerhet till frukost) och det hände att vi fick tjugo spänn av grillkillen för att trava över till Norska Hydro och köpa romen till burgaren. Nu tillagade Mange den till mig på Styrsö som en hyllning till våra gemensamma minnen.
Tsarens favorit 2021
Livet är en parentes mellan två evigheter, sägs det. Och havet sveper in och fyller parentesen med minnen och lite vemod. Jag vet ju att det alls inte bara är mitt hav utan allas. Alla som har levt, alla som lever och alla som kommer att leva.
Jag vill fylla parentesen med innehåll och ett sätt är att fortsätta tillverka mina täckminnen och täckbark och därefter utgå från att havet varmt och horisonten gyllene.
Det finns ett tema som jag på olika sätt återkommer till med mina studenter och i år fick jag också tillfälle att rikta mig till min dotter.
Till min briljanta dotter, Mina, som lämnat grundskolan.
Det finns många fina stipendier att få. Men jag struntar för det mesta i betyg och resultat, det viktigaste är att du lärt dig något. Det har du definitivt. Och du fick även den i mina ögon finaste och viktigaste utmärkelse man kan få. Du fick den trots allt du gått igenom. Jag kunde inte vara stoltare, nej, det vore inte möjligt.
Alla på bilderna, utom den här tallriken, har givit sitt tillstånd att medverka i inlägget
Mina! Hakuna matata!
Det där är ett begrepp som jag stötte på när jag, dödssjuk efter att ha ätit rå kyckling, låg i fosterställning vid sidan av en väg i Kenya. När jag efter ytterligare en kaskad tittade upp på min lokale guide som stort leende pekade på en dekal på bilen såg jag detta budskap. Hakuna matata. Inga problem. Det löser sig.
Det finns en berättelse som i olika varianter berättats under tusentals år för miljarder människor. Berättelsens sensmoral är att vi alla ingår i ett evigt kretslopp som förbinder inte bara oss människor utan alla varelser på hela planeten med varandra. Alla fyller vi en funktion i detta eviga kretslopp. Att förstå livets mening, tillvarons alla stora och små besynnerligheter, är att förstå och tro på just sin unika funktion och att försöka leva livet så att man fyller denna.
Ett exempel är den hinduiska berättelsen Bhagavadgita som handlar om hjälten Arjuna vilken tvivlar på sitt deltagande i ett blodigt inbördeskrig. Han ser sina vänner och släktingar i den andra hären och undrar vad meningen är med alltihop. Han vill ju inte döda dem. Vad är meningen med det och vem har bestämt det? Men guden Krishna förklarar för honom att varje individ har en unik väg att följa och med den vägen följer plikter. Gör man inte sin plikt rubbas den kosmiska ordningen. Tyvärr leder samtalet till att Arjuna fortsätter kriga eftersom hans väg är soldatens.
Om vi återvänder till Afrika hittar vi samma berättelse i en modernare variant: Lejonkungen. Prinsen Simba vill också förstå livets mening och hans far, Musafa, berättar om livets stora kretslopp. Han berättar att antiloperna äter gräs, lejonen äter antiloper, och när lejonen dör ruttnar deras kroppar och blir gräs. Så fortsätter livet generation efter generation förutsatt att alla spelar sin tilldelade roll. Men när Musafa mördas av sin bror Scar klandrar Simba sig själv och lämnar sin bana. Ute i vildmarken vandrar han omkring tills han träffar två andra utstötta, en surikat och ett vårtsvin, Timon och Pumbaa, vars något speciella livshållning kan sammanfattas: hakuna matata. Med hjälp av dessa nyfunna vänner minns Simba sin position och återvänder till sin väg, dödar Scar och blir själv kung. Fred och endräkt råder åter.
Timon och Pumbaa a.k.a Mina och Erik. Det gäller att omge sig med solstrålar.
Poängen är, i alla varianter av den här berättelsen, att man ska hålla fast vid sin identitet och arbeta enligt sina plikter. Det är starka värden här i livet. Följer man denna livshållning kommer man slutligen att nå frälsning, kunskap, insikt. Det finns många varianter i omlopp: andra religioner, nationalismen och det kommunistiska manifestet. Gör din plikt, få din rätt. Men jag hävdar att man inte ska tro på detta. Vi har haft fel i tusen och åter tusen år. Alla berättelser är nämligen ofullständiga. För att ge livet mening, finna sin identitet, behövs ingen fullständig berättelse eller gudagivet facit. Nej, detta är inget bra sätt att se på tillvaron.
Det är lätt fastna i kretsloppet därför att vi blint tror på berättelsen och dess uttolkare. Och berättelsen är ju inte utan poänger. Den ger trygghet. Mening. Roll och funktion. Tillhörighet. Men berättelsen kan också vara kvävande. Bevarande av dåliga saker. Den gynnar tanken att förändring är omöjligt. Tills någon eller något inträffar som faktiskt förändrar. Som visar att det är möjligt att skapa något som är större än den enskilda människan. Gandhi visade en samvaro utan krig, Mandela en värld utan rasism, moder Theresa att alla kan få vård och kärlek. Till och med Buddha bröt mot sin väg som prins och drog iväg och grundade en ny religion för miljoner efterföljare att misstolka.
Lilla Mina. Med allt som följt efter att din mamma dog i cancer, och allt annat som följt i Coronas spår, kan ingen komma och klappa dig på huvudet och säga att du är för ung eller oerfaren för att förstå. Att du bara är en liten tjej. Så här har vi alltid gjort. Det var bättre förr. Följ nu kretsloppet, bara, så ska du se att det blir bra. Gör din plikt.
De där resonemangen gäller inte längre, om de nu någonsin gjort det. Kretsloppet hackar. Det gör kretslopp ibland. Du var nämligen med, du var där, du bär redan på enorma erfarenheter. Och med all den osäkerhet som nu råder, när kretsloppet plötsligt stannat varvid ett nytt börjar, är detta din generations värld att forma. Det är din tid nu. Inte sedan våren 1945, när världen låg i ruiner, har detta varit mer sant än idag. Eftersom jag tillhör det gamla gänget, dinosaurierna, de som genom corona blivit passé, gårdagens iskalla gäng, kan jag inte förmå mig att tala om för dig vad du ska göra med alla dessa möjligheter. Men jag skulle, eftersom jag gärna ser mig som något av Yoda i sammanhanget (även om du anser att Jabba the Hutt passar bättre som liknelse) vilja ge några råd, eller som Folkhälsomyndigheten säger, rekommendationer, innan du stormar vidare i livet.
Först och främst: var inte rädd. Världen har klarat svåra tider förr. Två världskrig, statsministermord, Digerdöden, när man flyttade frysdisken på ICA Rånet i Uppsala 93, Jussis död. Även om många led svårt har vi klarat det och kommit ut starkare på andra sidan. Ofta har det berott på att ny generation, unga människor som du, lärde sig av tidigare misstag och försökte göra saker bättre.
För det andra: finn din röst och följ den. Höj den, låt den ingå i berättelsen. Låt den eka i kretsloppet. Låt aldrig någon avfärda dig som bara en liten tjej. Säg ifrån till den som förtrycker dig eller andra. Ta ingen skit.
För det tredje: utgå, hur klicheartat det än kan låta, från värderingar som ärlighet, ansvar, rättvisa, generositet, respekt för andra. Du kommer ändå inte, hur mycket du än försöker, att gå felfri genom livet. Du kommer att göra misstag som alla gör. Men om du lyssnar på din inre övertygelse om vad som är rätt istället för att alltid påverkas av andra, även när det är svårt eller obekvämt, kommer omgivningen att lägga märka till dig. Det är sådana människor som är med formar samhället. Som Gandhi, Mandela, moder Theresa och Buddha.
Men ingen åstadkommer ensam stora saker. Just nu, när världen är pressad, är det lätt att säga: ”Jag bryr mig bara om mig själv eller min familj eller om människor som ser ut eller eller talar samma språk som jag. Hit med vaccinet och låt mig resa till Mallis.” Men om vi ska klara den här krisen, dessa svåra tider, om vi ska skapa en värld där alla har möjlighet att hitta ett jobb, utbilda sig, en värld där vi räddar miljön och bättre hanterar framtida pandemier, då vi kommer att behöva göra det tillsammans. Du känner själv väl till vad människors omtanke betyder. Erik Darkes exempelvis, för att bara nämna en i mängden i vår närhet. Ta därför, kära dotter, hand om dina medmänniskor, stå upp för deras rättigheter. Lämna den gamla världens sätt att tänka med sexism, rasism och egoism. För in oss på en annan, bättre, väg.
Till sist skulle jag vilja säga till dig att de senaste åren, sedan oktober 2017, på många sätt varit hopplösa. Ett kretslopp av elände, till synes utan slut. Du vet nu något om hur det känns när tidvattnet vänder. Självklart är det en erfarenhet jag skulle offra allt för du skulle ha sluppit. Men nu har du stått där, ensam vid stupet. Du har hållit din mammas hand när livet lämnade henne, du har upplevt en ensamhet av episka dimensioner. Ändå klarade du det. Ibland har du burit både mig och din syster på din lilla rygg. Helt otroligt, egentligen. Du har alltså förmågan att ensam bryta kretslopp. Hur många kan säga det?
Mitt enda råd till dig är att inte slösa bort din talang på nonsens. För världen behöver dig. Vi alla som lever i den, som sitter ihop med dig, behöver dina insatser, ditt engagemang, ditt mod, din passion och briljans. Men jag är egentligen inte orolig. Du må vara liten till växten men du har redan burit bördor som fått giganter på fall.
Så, kära Mina, räta på dig, fortsätt ut i världen och erövra den, ge den allt du har. Håll aldrig tillbaka. Om det är någon berättelse som är evig så är det den om de unga som beger sig ut i världen och gör den bättre. Hallå världen! Här kommer Mina! Låt berättelsen börja!
Jag fortsätter envist hävda att var man än är, hur man än är, så ska man alltid låta sin inre stjärna lysa för andra. Det är viktigare än allt. Den där medaljen, gjord av en enkel papperstallrik, är faktiskt något fullständigt ovärderligt.
Med blid och livlig värma till allt som varit dött, sig solens strålar närma, och allt blir återfött.
Post scriptum:
Det finns några onumrerade bilder som nu indexerats. Därför är detta, passande nog, bild nummer 100.
Adolphson 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.