Kategori: Livsåskådning

Jag minns ett tillfälle vid delikatessdisken i Smedjebacken. Ett par i medelåldern stod före mig i kön. Paret hade viss rondör och mysbyxor. Jag snörpte omedvetet på munnen, berättade Malin efteråt. Paret handlade skagenröra och när expediten frågade hur mycket som önskades svarade paret: ”för fyrtionio och femti.”

Varför då, pappa?

Hur påverkar egentligen pandemin vårt grundläggande beteende?

Åsikterna i hemmet blir med tiden fler och intressantare ju äldre alla blir. Detta förhållande torde gälla tills var och en nått sin personliga tipping point. Fast det är onekligen intressant att studera far som i kraft av sin ställning som emeritus numera struntar i om inte allt så åtminstone det mesta.

Fenomenet grupptänkande innebär att alla i en grupp tänker på samma vis utan att någon står för en kritisk eller avvikande uppfattning. Detta kan bero på att den omedvetna viljan att nå enighet är större än viljan att utvecklas. Det kan även bero på fartblindhet eller individers opportunism – alltså att individer säger ja och amen för att göra ledaren till viljes och därmed möjligen förbättra sin egen position inom gruppen. En klassisk ”jaget före laget”.

Det finns många sorters grupper. Företag, lag och föreningar inom idrott, arbetslag, partier, samfund, vänner och familjer. Det finns de som hävdar att förmågan och viljan att passa in i en grupp är evolutionärt betingat, något människan strävat efter sedan Hedenhös, och att denna vår förmåga och vilja till samarbete tjänat oss väl.

I grunden handlar det om att snabbt kunna avgöra vem som är vän, fiende, om att snabbt nå ett mål. Bygga något, jaga något, sälja något, erövra något, vinna en match eller regeringsmakten. Men det är också en fråga om identitet, om vår önskan av att passa in, att accepteras. Iklädda samma lagtröja gillar vi helt enkelt varann. Det handlar i förekommande fall också om att genom gemenskapen inom gruppen känna sig överlägsen och trygg i motsats till den som står utanför.

Grupptänkande medför strävan att minimera konflikter och att så snabbt som möjligt nå konsensus. En harmonisk grupp vinner ju oftare än en dysfunktionell. Eller? Konsensus uppnås enklast genom att minimera influenser och åsikter utifrån. Det är jobbigt och tidsödande med ifrågasättanden och att diskutera alternativ. Men denna underlåtenhet innebär sällan i förlängningen något bra, likriktad mångfald övergår lätt i enfald.

Det finns flera kända exempel på ledare som omgivit sig med ja-sägare och där utgången inte blev så bra: Karl XII, Hitler och Napoleon var förvisso envåldshärskare så det är kanske inte så konstigt att opposition inte förekom. Det slutade illa (jag avser här deras krig i Ryssland). Kennedys misslyckade invasion i Grisbukten (Kuba) är ett mer modernt exempel. Alla, inklusive de närmaste rådgivarna, var förblindade av den gyllene presidenten som bara inte kunde misslyckas. Det gick som det gick också där.

Men kejsaren är ju naken!

Att ifrågasätta, att ställa kritiska frågor, är inte samma sak som att vara negativ. Man blir inom gruppen lätt bekväm, man vilar i övertygelsen att det går tillräckligt bra. Man blir fartblind. Lojaliteten till en grupp är också en mäktig kraft. Allt sammantaget leder likriktningen obönhörligen mot målet medan besluten som ledde till katastrofen sedda i backspegeln framstår som fullständigt vansinniga.

Hur kunde du använda medlemmarnas pengar för att gå på porrklubb? Chefen sa att det var okej, så har vi alltid gjort…

Maslows behovstrappa är en välkänd teori inom psykologin. Vi människor rör oss från det grundläggande biologiska (sömn, föda, sex) via trygghet (säkerhet och stabilitet), gemenskap (vänskap, kärlek, grupptillhörighet), självkänsla (makt, uppskattning) till självförverkligande (utveckling, att bli allt man kan).

Om pandemins påverkan på individ och grupp är det för tidigt att uttala sig närmare. Om nationers kamp för vaccin och denna kamps inverkan på EU:s eventuella utveckling eller sammanbrott, relationen mellan stad och land eller u-land och i-land, hur vi mår under isolering, anar vi måhända blott tendenser.

Mig och mitt liv har pandemin påverkat något enormt. För min familj går det visserligen ganska bra, vi strävar som alla andra på, vi befinner oss ju trots allt på översta trappsteget på Maslows trappa. Men det är något som gnager inom mig. Vad det är vet jag inte. Kan gruppen hjälpa till? Vännerna, släkten, partiet, kollegorna, körerna? Håller de med eller kritiserar de konstruktivt?

Är jag och flickorna på väg ner i diket? Jag tror inte det. Nej, själv står jag uppe på Maslows topp och gastar om att jag behöver en rejäl jävla fest. Sjunga mig hes, diskutera oerhört mycket nonsens, skratta så jag gråter, gräla med Mange för att avsluta alltihop med att vi gråtmilt faller i varandras armar och dagen efter inte minns vad grälet från början handlade om. En sån fest. Lite längtar jag nog också efter att ha någon att dela en portion skagenröra för fyrtionio och femti med. Om än inte i mysbyxor.

Men en sak grunnar jag över. Nämligen den gamla historiska sanningen att det inte är de som är flest som vinner utan de som är bäst organiserade. Så har det alltid varit.

Viljan att utvecklas är hos min familj är definitivt större än att ständigt nå enighet, så mycket kan jag med säkerhet säga. En annan sak är att jag är uttråkad. Och när jag är det brukar det hända grejer.

Varför då, pappa?

Jag minns att jag fann det lustigt att någon handlade skagenröra i mängd pengar istället för vikt. Lite som på det vis när jag som pojke köpte smågodis på Adolfssons kiosk på Styrsö. Så slog det mig att det var exakt så det var. Paret var så glada och upprymda. De hade inte mer pengar men beslutade sig ändå för att fredagslyxa med de resurser de förfogade över. När jag nu tänker tillbaka på paret skäms jag över min arrogant snörpta mun. Jag tänker att paret står högre upp på Maslows trappa än jag. De mådde så bra inom sin lilla grupp och vem är jag att se ner på det?

Men aldrig du kan ge skagenröra igen till mysbyxepar som stelnat till män. Men lära sig om och av sig själv, kan man alltid – både som grupp och individ.

Tack för det och grattis Tusse!

Källor:

Lundberg, Motivationskoden