Personligt – Sida 7

cancer, Film och TV, Foto, Livsåskådning, Personligt

bild 124: Elias, Barnes, Hattie, Piaget

22 oktober, 202223 oktober, 2022av adolphson

Kärlek är livsnödvändigt.

Poletten har trillat ner. Äntligen, skulle man kunna säga. Livet är inte långt nog för att man ska gå igenom det som dystergök. Under sommaren och hösten har jag funnit sinnesfrid. Jag har styrt upp mig. Vissa saker har inte gått som jag önskat här i livet men å andra sidan är det också mycket som gått bra. Så hur gör jag nu då? Behöver jag månne en inspirerande lärare? Eller uppfinner jag det fortsatta livet ensam?

Sinnesfrid, var det ja. Jag tappade den i oktober 2017. Det är i dagarna ganska exakt fem år sedan. Sedan dess har jag förgäves sökt den. En strategi har varit att ha balans i sömn, kost och motion. En annan att baka bröd och odla pelargoner. Ytterligare en att utveckla mina sätt att uttrycka mig. Undvika onödiga konflikter. Ducka lite i undervegetationens svalkande skugga. Och, förstås, bli kär, älska igen och på olika sätt uttrycka det. Men viktigast: acceptera mitt liv och läge som det faktiskt numera är – och laga därefter.

Usch, vilka vägar jag varit ute och snurrat på sedan oktober 2017. Elias och Barnes, Hattie och Piaget, ständigt kämpar de om herraväldet över min själ. Karaktärerna Elias och Barnes står i filmen Plutonen för olika synsätt på kriget i Vietnam. Elias har tappat tron på krigets rättfärdighet och känner att USA är på väg att förlora. Barnes anser att ändamålen helgar medlen, att segern måste uppnås oavsett pris. De olika synsätten delar gruppen och soldaterna i plutonen börjar frukta varandra lika mycket som fienden.

Jean Piaget är en av de forskare som haft störst påverkan på den moderna pedagogiken. Det är inte helt enkelt att förklara men lite övergripande kanske man kan säga att hans teorier innebär att kunskap uppkommer genom att eleven/barnet själv ska upptäcka eller konstruera den. En annan inflytelserik forskare på området är John Hattie som istället menar att det avgörande för individens kunskapsutveckling är vad läraren gör. Hen måste bedriva tydlig undervisning och synligt lärande. Eleverna behöver förvisso kunskapsmål och återkoppling, samt mötas av höga förväntningar, men i det stora hela är det läraren som är avgörande. Någon att ta rygg på.

Hur kan döden vara så bottenlöst förtvivlad för den som redan visste att, och när, den skulle komma? Ja, säg det den som kan. Sorg kommer, som alla starka känslor, med ett helt följe av förnimmelser. Men håll ut, bäste potentiella läsare, för detta handlar inte om Malin. Hursomhelst. Strax efter begravningen, och efter att min decimerade familj flyttat till ny adress, gjorde jag något som så här i efterhand framstår som lite märkligt. Midsommar stod för dörren och jag mäktade inte med att fira den som vi brukat samtidigt som jag inte ville beröva flickorna det. Så jag skickade dem till morföräldrarna och åkte själv till en riktigt gammal god vän från förr och firade midsommar i Stockholms skärgård. Dagarna efter besökte jag släkt, bodde på hotell Diplomat, tog en springrunda på Djurgården, åt råbiff på Operakällarens bakficka, shoppade på NK och gick på operan.

Varför var det så märkligt, kan man undra. Jo, det är inte lätt att som medelålders plötsligt tvingas att på nytt uppfinna sin livskunskap. Det blev svårt att manövrera i livet. Jag försökte ju, då, midsommaren 2019. Jag gjorde allt som jag alltid brukat göra när jag besöker Stockholm. Kända hjulspår som jag tog för att jag inte kände till något annat. Men det var inte en framkomlig väg. Jag ser alltså beteendet som märkligt. Inget ont om Daniel (min gamle vän), midsommaren i Stockholm var trevlig, men jag borde firat med mina döttrar. Midsommar är en tid att älska, hänryckningens tid, och den bör firas (i Dalarna) tillsammans med viktiga människor.

Hattie och Elias faller mig mer på läppen än alternativen. Jag vill gärna tro det, iallafall. Inte för att jag tror att jag håller på att förlora kriget, det har jag redan gjort, men det gäller moraliska överväganden. Man går ju genom livet full av sin självtillräcklighet och tror sig klara allt. Så händer det ofattbara och man ser, efter ett tag, hur mycket man både behöver och saknar. Visst finns den akuta hjälpen där men det är först senare man riskerar att gå vilse i den vietnamesiska regnskogen. För att hitta ut behöver man en förebild, en vän, någon som leder, hjälper och följer. Och ibland: älskar. Någon att ta rygg på.

Jag använder både Oliver Stones film från 1986 och de pedagogiska forskarna som metaforer för livets metoder och utmaningar. Låt mig istället avsluta högst konkret. När det kommer till en relation går det inte med vilken dussinlirare som helst. Nej, då vill man, iallafall jag, ha någon att inspireras av, en game changer, en bästa vän, någon att upptäcka resten av livet och världen med. Har man en gång upplevt det kan man inte nöja sig med mindre. I (hittills) avsaknad därav får jag framleva mina dagar genom att försöka vara en så inspirerande lärare jag kan. Motionera, vistas i fjällen och resa till Rom (Pantheon är magnifik också upplevd i ensamhet). Kanske borde jag förresten se Plutonen igen – jag har den ju både på VHS och DVD.

Ständigt kämpar alltså Piaget, Hattie, Barnes och Elias om herraväldet över min själ. Men man får inte ta den kampen som ursäkt för att undandra sig ansvar. Man vet inom sig vad man vill, hur det känns. Och jag har länge varit något av en person jag inte vill vara.

Jag inser att jag kanske aldrig kommer att finna kärleken igen. Den insikten utgör den verkliga kampen. Kanske kan det sista som sägs i Plutonen också få avsluta min text. Det är ett vackert citat tillämpbart på mitt liv som det sett ut från 2017 fram till alldeles nyss.

I think now, looking back, we did not fight the enemy, we fought ourselves, and the enemy was in us. The war is over for me now, but it will always be there, the rest of my days…But be that as it may, those who did make it have an obligation to build again. To teach to others what we know, and to try with what’s left of our lives to find a goodness and a meaning to this life.

Det tog fem år. Men jag kan faktiskt i detta nu säga att jag äntligen uppnått sinnesfrid. Poletten nådde slutligen botten. Bli kär, älska igen, det är grejen. Tills så sker väntar jag väl i hörnet vid Seven Eleven. För kärlek är helt livsnödvändigt. Det, om något, har jag lärt mig här i livet.

Relaterade blogginlägg

Kontaktannons från helvetet

Musik (samlat från filmens soundtrack):

Barber: adagio for strings

Sledge: when a man loves a woman

Källor:

Wikforss: alternativa fakta

filmtipset.se

Livsåskådning, Mr Hyde/Neanderthalson, Personligt, Resor

kejsarbrev

16 oktober, 202216 oktober, 2022av adolphson

Skepp ohoj!

Ave Caesar!

Land i sikte!

Hur ska man, som varandes ett stycke drivved på livets ocean, manövrera?

Med termen kejsarbrev avses en officiell skrivelse, ett oomkullrunkeligt (älskar det ordet!) direktiv, ett påbud som inte tål några motsägelser. I vår moderna tid är ett synonym partipiska.

Begränsa dig till nuet, säger den romerske kejsaren Marcus Aurelius.

Ibland, när missmodet drabbar, tänker jag att vi allt är bra enkelspåriga vi människor. Påfallande ofta tycks vi vara någon form av sittande ankor pickande efter smulor medan de smarta, de utstuderade, de med agendor, kammar hem det stora spelet.

Alla är ett geni, säger Albert Einstein.

Vi är så otroligt uppkopplade. Villigt ger vi via surfvanor, smarta telefoner, tv-apparater, luftvärmepumpar (som jag själv just köpt), dammsugare med otroligt mycket mera, bort vår integritet (personliga data) mot gratis e-post, rabattsystem och konton på sociala medier. Vi säljer oss själva, vår integritet, för blingbling. Betänk alla mikrofoner och kameror våra smarta prylar har. Betänk all data de kan samla in och lägga i (exempelvis det kinesiska) molnet. Jämförelsen med när conquistadorerna köpte gruvor i Argentina eller Manhattan för några pärlor och sprit, är intressant.

I solens följe lämnade vi den gamla världen, säger Columbus.

Strax innan pandemin drabbade världen med full kraft gick jag till Claes Ohlson för att inhandla 150 par engånghandskar av plast. Jag har kvar 148 av dem. Se där en rationell förberedelse av en pandemi.

Ge aldrig upp – ge aldrig, aldrig, aldrig, aldrig upp, oavsett om det gäller små eller stora, mer eller mindre betydelsefulla saker, säger Churchill.

Runt om i länet, och landet, skapas så kallade storkoalitioner, uppgörelser mellan främst moderater och socialdemokrater. Inget ont i det – man får samarbeta, eller låta bli att samarbeta, med vem man vill. Jag ser emellertid ett nytt politiskt landskap växa fram. En socialdemokrati och en höger med gemensam agenda: att marginalisera de liberala mittenpartierna C och L. Det blir ju lite lättare för dem på det viset. Högern och S behöver på detta sätt enbart förhålla sig till var sin bråkig ytterkant: V och SD. Planen är utan tvekan att försvaga den liberala mitten inför valet 2026. Smart tänkt. Jag har inget belägg för att det utgått något kejsarbrev från högerpartiernas eller socialdemokraternas ledningar om detta men anser att trenden är tydlig.

Sista fullmäktige i den döende mandatperioden släpar sig lite småtrevligt mot sitt slut. Sossar och moderater gosar. Jag blir så förvirrad, är jag opposition eller majoritet? Gamla allianser har hittat nya vägar. Glöm inte att den bak du sparkar på idag sitter ihop med den rygg du dunkar i morgon.

Det är till mitten politiken går när den ska dö, sa någon jag glömt namnet på i en mycket intressant artikel nyligen.

Den gamla mandatperioden lägger sig sålunda till vila, saknad av ingen och älskad av få. Det känns som om jag blivit något av pånyttfödd, som om jag just fått mitt liv tillbaka. Begåvad med erfarenheter tittar jag framåt, både inom politiken och den fria tiden.

Gondolen är tungt lastad med framtidens hopkurade stenar, säger Tranströmer i sin fantastiska diktsamling Sorgegondolen. Ska man läsa en diktsamling i sitt liv rekommenderar jag, av hela mitt hjärta, den.

Jag kan inte göra mig fri från misstanken att vi i oförstånd återkommande säljer Manhattan för lite blingbling och sprit. Å andra sidan, vem vill äga Manhattan? Det finns, som jag brukar säga, två sorters människor i världen – de som vill och de som inte vill äga Manhattan. Jag tror vägen till sinnesfrid tar en omväg runt mitt metaforiska Manhattan. Livet är som en burk man en gång fick på fars dag fylld med kärleksfulla små meddelanden om ens personlighet. En burk som man öppnar då och då för att må lite bättre.

Mitt inre kejsarbrev slår fast att jag de senaste åren stundtals varit ur kurs under den seglats som normalt sett benämnes livet. Jag har visserligen inte sjunkit, ibland utsatt mig för plågsam stiltje, ibland seglat åt helt fel håll, men stundtals varit rejält ur kurs. Nu beordrar min inre kejsare mig att åter sätta segel.

Ave Caesar!

Skepp ohoj!

Land i sikte! Och inte tusan är det Manhattan.

Relaterade blogginlägg:

Founding fathers

Musik:

Brundin: Clownen

Mascagni: Cavalleria rusticana, O, lola blanche fleur

Källor:

Förekommande länkar i texten

Harari: 21 tankar om det 21:a århundradet

Wikipedia

cancer, Personligt

Goodnight, my angel

17 september, 202217 september, 2022av adolphson

Insikt. Man måste vara lycklig för att börja om.

Det är så mycket jag skulle göra om jag bara kunde. Fred på jorden, rädda planeten, väcka de döda till liv. Men jag är ju trots allt bara människa och man kan inte begära för mycket, det vore omänskligt. För att kunna återuppväcka de döda måste man nog dessutom göra någon form av uppgörelse med Gud.

En dotter väcker mig mitt i natten. Hon är upprörd. Tårarna rinner. Jag tror att hennes känslor har med Malins bortgång att göra men det visar sig vara fel. Hennes förtvivlan beror på att hon vill att jag träffar någon att älska så jag inte blir ensam när hon och hennes syster flyttar ut.

Det enda jag vill säga glimrar utom räckhåll som silver hos pantlånaren. Så säger Tranströmer.

Jag måste skynda mig att leva, det är så mycket tid som gått förlorad. Så säger Too-Ticki.

Det som intresserar mig är att vara människa – inte en minnenas fånge. Det är påfrestande att leva med minnen som inte hjälper, som gör allt värre. Detta envisa förflutna som hela tiden återkommer smakar saknad. Till det kommer små och stora saker jag ångrar att jag inte gjorde medan hon fortfarande levde och var frisk. Jag borde sagt det och det, inte åkt bort den där helgen… Jag är trött på detta ältande. Utmattad, faktiskt.

Jag har under de tre och ett halvt år som gått sedan hon dog blandat in henne i alla situationer i mitt liv, även de lyckliga stunderna. Det ger ingen lättnad. Det gör mig dels omöjlig att leva med och dels till en dålig förälder. Att vara med mig är att samtidigt umgås med en skugga från en omöjlig konkurrent. På så vis är jag fången. Bakbunden. Otålig inför nuet, fientlig till det förflutna och berövad en framtid känner jag mig som oskyldigt dömd till fängelse på livstid. Enda sättet att för en liten stund undkomma är genom självbedrägeriets lyx eller fantasins flykt.

Jag lever därför som en främling, eller gäst, i mitt eget liv. Blind för den omvärld som kan rädda mig eftersom jag tycks föredra att ägna mig åt att vårda minnets bojor. Via gamla bilder och filmer jagar jag ett förflutet där ett visst ljus, känsla eller stämning skapar den atmosfär jag saknar. Jag gör upp med mig själv de stunder jag inte minns hur det faktiskt var. Minnet är på det viset mer krävande än verkligheten, det förvandlas till en fiende. De gånger minnet sviker fyller jag i luckorna. Jag måste därför ständigt påminna mig om att vår kärlek var inte överlägsen andras. Den var helt vanlig.

Strategin, för att slippa undan den dagliga holmgången med minnet, har varit att fylla min dag med så mycket det bara går. Jag läser politiska handlingar, konstruerar lektioner, rättar uppgifter, drygar mig med mina tonåringar, sjunger i körer, går på möten, fester, lyssnar på nyheter, springer, läser och… ja, allt som går. Jag är inte en person att tillbringa någon längre stund med, alltså.

Insikt. Jag måste finna mig i att leva utan henne. Ett helt vanligt liv. Jag har sagt det så många gånger, redan. Men det känns annorlunda den här gången. Jag har vid det här laget sagt allt som finns att säga och det jag inte förmår uttrycka får ligga kvar hos den tranströmska pantlånaren. Jag måste nämligen skynda mig att leva.

(Själv)insikt. Jag älskar livet, människor och är nyfiken på framtiden. Jag måste låta henne gå om det ska vara någon mening med något. Jag avslutar härmed sorgebloggandet med en favoritbild, sedan får det vara. Ni som kände henne får minnas henne på egen hand (hallå, självinsikt, det gör alla redan. Alla utom jag).

Jag både skrattar och rörs av min dotters omtanke men inser att frågan är värd att tas på allvar. Vi viskar länge i mörkret om livets olika faser och realiteter, sedan sjunger jag så tyst jag kan Lullabye. Jag kan den hyfsat eftersom vi sjöng den i kammarkören för länge sedan. Hon somnar till sist. Jag smyger ut från hennes rum för att gå till sängs.

Plötsligt stannar jag mitt i steget. Insikt. Sången är lika mycket riktad till mig som till min dotter och det är Malin som sjunger. Det är inte svårt att föreställa sig för vi sjöng den, när det begav sig, tillsammans. Jag stannar uppe länge, berövad sömnens tillfälliga glömska. Jag tänker, funderar, känner.

Insikt. Det är så fantastiskt mycket jag kan göra. Jag är ju trots allt människa. Låt mig därför vara mänsklig. Jo, nog återstår mycket att göra. A deal with god, som Kate Bush sjunger, exempelvis. Eller varför inte en överenskommelse med själva livet? Så får det bli.

Slutsats. Jag är, relativt sett, lycklig. Quo vadis?

Goodnight, my angel
Time to close your eyes
And save these questions for another day
I think I know what you’ve been asking me
I think you know what I’ve been trying to say
I promised I would never leave you
And you should always know
Wherever you may go
No matter where you are
I never will be far away

Goodnight, my angel
Now it’s time to sleep
And still so many things I want to say
Remember all the songs you sang for me
When we went sailing on an emerald bay
And like a boat out on the ocean
I’m rocking you to sleep
The water’s dark
And deep inside this ancient heart
You’ll always be a part of me

Goodnight, my angel
Now it’s time to dream
And dream how wonderful your life will be
Someday your child may cry
And if you sing this lullabye
Then in your heart
There will always be a part of me

Someday we’ll all be gone
But lullabyes go on and on…
They never die
That’s how you
And I
Will be

Relaterade blogginlägg:

Too-Ticki vs Inferno

Galaxer i mina braxer

Quo vadis

Källor och inspiration:

Tove Jansson

Tranströmer: April och tystnad (Sorgegondolen)

Camus: Pesten

Billy Joel: Lullabye

Kate Bush: Running up that hill

Cats: Memory

Bach: konsert i D-moll

Foto, Personligt, Spännande människor, Uppsala/V-dala

bild 122: Finlands Lejons orden

4 september, 20224 september, 2022av adolphson

Det finns tillfällen i livet som först senare framstår som viktiga, det var inget man förstod medan de inträffade. Sedan finns det andra tillfällen då man genast inser att det är något unikt och viktigt man är med om. Det finns även händelser som på sikt ger perspektiv. Jag tänker (som exempel på det första) på när jag bad Mange om att få Malin som bordsdam eller (som exempel på det andra) på en ordensutdelning på Finlands ambassad eller (som exempel på det tredje) på en resa genom Frankrike i minibuss precis i slutet av ett årtusende.

Finlands Lejons orden delas ut av finska staten och republikens president är dess stormästare. Orden instiftades av Mannerheim 1942 – mitt under brinnande världskrig. Den andra finländska orden heter Finlands Vita Ros och föddes efter självständigheten 1917. I Sverige har vi också ordnar – Wasaorden, Svärdsorden, Nordstjärneorden och, för de kungliga, Serafimerorden – men de är i stort sett avskaffade.

Kommendörstecken för Finlands Lejons orden runt Johans hals

Som det fallit sig har republikens president, och alltså tillika stormästare i Finlands Lejons orden, beslutat sig för att anse min vän Johan som förtjänt och i enlighet därmed utse honom som kommendör av denna orden. Därför var vi några, som förutom den närmaste familjen, som inbjudits att övervara det högtidliga tillfället. Vi passade givetvis på att ses under mer otvungna former redan kvällen innan där vi, Johans ”lustiga” vänner, drog alla ”skämt” vi kunde komma på. För att ha det gjort, liksom. (Vad heter Finlands marinminister, när ska jag och Mange hålla våra hyllningstal, får man sjunga O, gamla klang, är det inte lite tidigt, och för mycket, att bli kommendör, etcetera.)

Men nej. Detta var inte tillfället för lättsam vinfryntlig putslustighet. Stämningen var tvärt om mycket högtidlig. Ambassadören Maimo Henriksson tog hjärtligt emot, berättade om fastigheten ambassaden är inhyst i och något om ordens historia. Det hölls ytterligare tal om Johans insatser varvid den högtidliga ordensutdelningen ägde rum. Därefter vidtog en storstilad lunch. (Någon kör efterfrågades inte).

Jag slogs under dessa två timmar dels av effektiviteten i genomförandet utan att det på något sätt kändes forcerat och dels av det djupa allvar som man tog på Sveriges gemensamma historia med Finland. Den stolthet och högtidlighet som inramade händelsen var påtaglig. Ambassadören var dessutom en utomordentlig värd. Trots högtidligheten satte hon tonen för en mycket vänlig, välkomnande stämning.

Jag hör att ordensväsendet är påväg tillbaka i Sverige. Det tycker jag är bra. Det är ett fint sätt att uppmärksamma viktiga insatser. Jag kan visserligen inte närmare värdera Johans insatser som lett till hans utmärkelse men däremot dra slutsatsen av vad som sades om honom. Och den är att detta är synnerligen väl förtjänt. Tänk att ha gjort insatser för både Sverige och Finland som leder till den typen av uppmärksamhet, tänker jag närmast hänförd.

Hur det än är var det samma vänner då som nu som återigen samlades. Det är det ju alltid oavsett Finlands Lejons Orden. Men nog är jag glad och tacksam över möjligheten att närvara vid detta tillfälle. Man kan man visserligen aldrig så noga veta men något säger mig att jag aldrig mer kommer att uppleva en utdelning av Finlands Lejons orden. Det är sannolikt något jag böjd av ålder kommer älta länge för vem som möjligen orkar lyssna längre än två minuter därinne på hemmet. Och då jag till ambassadören…

Det ska erkännas. Jag hade bra gärna tagit emot medaljen För nit och redlighet i rikets tjänst som man får efter trettio år i statlig tjänst. Men jag är ju inte statens man (något jag mer än gärna varit) så det blir väl guldklocka, eller något, istället. Men, suckar jag för mig själv, den som fikar den samme vare den evigt förlustig. Folkets kärlek är istället min belöning. (Eh, ja, inte egentligen, men jag vet inte hur jag ska uttrycka mig.)

Det saknas någon på bilden från trippen till Frankrike, ovan. Hon står nämligen bakom kameran. På den nedre är hon abcent. Några människor har också tillkommit under resans gång. Det är först efteråt man förstår deras betydelse.

Musik:

Te Deum (för Johan!)

Adolphson och Falk; ifrån

Händel: Alcina

cancer, Foto, Mat och dryck, Mr Hyde/Neanderthalson, Personligt, Resor, styrsö

bild 120: ensamma kufars sällskap

7 augusti, 20227 augusti, 2022av adolphson

En känsla att längta tillbaka till.

Jag och Malin dansade på Brännö brygga sommaren 1996. Det var visserligen bara hon och jag – och utan musik – men vi dansade. Viktor och hans exfru Ulrica dansade där när de gifte sig tio år senare till tonerna av vännen Jobs Karls fiol. Johan och Julia har också dansat mycket i sina dagar. Jag tror det var genom dansen de möttes.

Så kom den igen, bröllopsdagen. Den fruktade. Eller Ensamma Kufars Sällskaps Årsmöte, som vi numera kallar den. Från början var det jag och junior, änkemannen och den frånskilde, som ”firade” samma bröllopsdag. Med tiden har ytterligare en änkeman, svågern Johan, tillkommit.

De första två åren besökte vi det exklusiva Pensionat Skäret här på Styrsö. Sedan det gått i graven besöktes förra året restaurangen på Knarrholmen, trevligt men kanske mer ett etablissemang för människor begåvade med ribbåt, rosa skjorta och backslick än ett ställe för oss. I år föll valet på genuina Brännö Värdshus dit någon hade vänligheten att köra oss.

Friska vindar. På vägen från Halsvik passerar vi släktens vagga Styrsö Tången

Visst log Brännö sitt allra mest välkomnande leende mot oss när vi klev i land vid den gamla klassiska bryggan, tillika dansbanan. När vi ankom värdshuset inne på ön visade det sig att någon godhjärtad, anonym människa, som antagligen läst min något gråtmilda statusuppdatering på sociala medier, förbeställt var sitt stop Brännöl att välkomna de törstiga sjöfararna med. Det hela väckte viss munterhet bland övriga på restaurangen, en munterhet som inte blev mindre när det visade sig att ytterligare någon redan betalt förrätten. Varför betalar folk bara åt er?! Tack, alla goda, fina, okända välgörare! Stämningen på topp och servitrisen tyckte, när kvällen närmade sig sitt slut, inte att vi var ens tillnärmelsevis så skitdryga som man inledningsvis lätt kunde frestas att tro.

Ensamma Kufars Sällskap. Vad avhandlas egentligen under dessa tillställningar? Jo, främst jagas stoff till mina kommande memoarer som (enligt Viktor) går under arbetsnamnet ”På jakt efter den håg som flytt” alternativt ”Ack, Du Stora Dysterhet”. Nä. Syftet är ett annat. Vi är tre tämligen välmående herrar i sina bästa år, tycker vi åtminstone själva, som njuter, eftersom vi obehagligt väl vet hur knapp tiden är, av livet och bejakar bordets fröjder.

Kanske kan mina memoarer, om de någonsin nedtecknas, heta ”Minnen från Brännö”. Jag och Malin upplevde en magisk sommarnatt på Brännö 1996. Vi hade just träffats och jag bjöd ner henne från den jämtländska vildmarken (där hon arbetade) till västkusten. Vi åt på värdshuset, fuldansade, rusiga av vin och romans, på bryggan och åkte i styrhytten på Vipan (jag sommarjobbade på Styrsöbolaget några somrar på 1990-talet) med en vidunderlig utsikt över skärgården under återresan till Styrsö. Det var så vackert, alltihop. Jag längtar dit.

Sommaren går mot sitt slut. Det börjar bli dags att återvända till Dalarna. Dotter 1 ska börja sitt andra år på gymnasiet och Dotter 2 i åttan. Jag tänker under läsåret försöka bli en bättre lärare, bli bättre på att baka samt försöka bidra till att det går så bra som möjligt i valet. Därefter är alla möjligheter och riktningar åter öppna. Men ett personligt mål kvarstår och det blir sannolikt svårt att nå.

Brännö brygga i skymningen sedd inifrån ön

Jag hatar verkligen att inte längre vara gift med Malin. Det är det absolut värsta jag vet. Jag har visserligen sedan länge accepterat vårt öde och slutit fred med tillvaron. Men ändå. Det är inte roligt att varje dag vakna upp och sakna henne. Det är inte en känsla att vila i. Målet jag har är att nästa år, vid den här tiden, inte minnas att det är bröllopsdag den femte augusti utan istället se det som en helt vanlig dag. Först då har Ensamma Kufars Sällskap spelat ut sin roll. Fast Sällskapet spelar egentligen aldrig ut sin roll. Livsnjuteriet är trots allt en ädel konst som bör bejakas varhelst den uppkommer.

Jag har alltid försökt se mig som någon som varit gift istället för som änkeman. För att det känns bättre. Vännen Andreas påminde mig nyligen om ett annat synsätt: Jag är lyckligt gift. Min man råkar bara vara lite död. Det är nog så det är för mig. Spot on, som det heter.

Vi dansade en sommar på Brännö brygga. Sommaren 2022 gjorde vi det igen och den här gången i goda kufars sällskap. Tänk så många potentiella danser på så många olika bryggor det finns, ändå. Möjligheterna är faktiskt oändliga. Det gäller bara att angöra rätt brygga. Och har man lyckats en gång borde det väl gå igen. Om man vill.

Se där en känsla så god som någon att vila trygg i.

Relaterade blogginlägg :

Beyond Thunderdome

Julia

Musik:

Haydn: Stabat mater

Dahlquist: Dans på Brännö brygga

Zetterlund: Angöra en brygga

Foto, Historia, Personligt, Spännande människor

bild 119: blås ut

24 juli, 202224 juli, 2022av adolphson

Stearinljuset brinner i mormors och morfars gamla hus i Halsvik på Styrsö. Flickorna är inte hemma. Jag är således ensam med mig själv och ekon, eller tinnitus om man så vill, från förfluten tid.

Jag börjar vid det här laget, tjugofyra stycken har det hunnit bli, känna igen de olika faserna på semestern. Först sover jag i princip dygnet runt. Sedan njuter jag frossarens överdåd. Därpå följer ångesten över frosseri, såväl verkliga som inbillade tillkortakommanden, följt av tankar om framtiden. Därefter längtan efter att göra nytta, den lutherska driften att återgå i tjänst.

Morfar, i ljus skjorta och omgiven av ”pöjkarna” ombord, kanske på fartyget Albertina, gissningsvis tidigt 1920-tal. Jag vet att han var uppskattad ombord. Semester kom i blygsam omfattning först på 30-talet,

Tankarna far som de vill när inga döttrar kräver omsorg eller uppmärksamhet. Vem är jag och vad håller jag på med? Snart tjugofem år på samma arbetsplats. Ensamstående pappa mitt i livet. Vad tjänar allt till? Kanske kan de som gått före viska råd genom svartvita fotografier, hoppas jag i skenet av mitt stearinljus.

Morfar, till vänster, ska gå i land på permission i någon av världens alla hamnar. Tidigt 1920-tal. Permissioner är korta, återvände man från dem väntade en bonus. Semestrar är långa och bonuslösa

Jag tittar på bilder från mormor och morfars liv. Kameran har frusit tiden och återger ögonblick av strävan och glädje för hundra år sedan. I deras hus bläddrar jag försiktigt i stumma album. Så ser jag faktiskt på det: huset är inte mitt, eller min brors, vi har det endast till låns en liten tid att förvalta. Och nu är det alltså fjärde generationen som härjar runt i det. Bilderna visar ett liv från ett kargare Styrsö. Mormors Styrsö. Bilder från ett hårt liv till sjöss. Morfars liv.

Mormor, tvåa från vänster, är ledig och tittar på fotboll tidigt 1920-tal. Numera är planen flyttad men min löpning tar mig då och då förbi här

Någon som känner mig uppmanade mig nyligen att inte grubbla för mycket. Kanske har hen rätt. När jag misströstar brukar jag försöka sätta saker i perspektiv. Ett sätt är att göra på det viset jag brukar inleda mina kurser: eleverna får tänka på jordens historia som ett enda istället för fyra miljarder år. Bakterierna hade, genom den jämförelsen, i ensamt majestät härskat över planeten till oktober. Livet, som vi känner det, uppkommit i november. Tjugofemte december skulle dinosaurierna dukat under och vid pass klockan 23 på nyårsafton skulle de första människorna dykt upp. Vi skulle levt som jägare och samlare i en knapp timme för att två minuter i tolv uppfinna jordbruket och under den återstående minuten uppleva resten av historien: pyramiderna, antiken, medeltiden, världskrig och allt annat.

Gamla dansbanan. Möjligen tog morfar och mormor en svängom under ledig tid på 1920- och 30-talen. Numera är den sedan länge riven

Till Styrsö kom morfar för knappt hundra år sedan. Anledningen till besöket var att hälsa på två av sina systrar, Berta och Soffi, vilka gift sig och flyttat hit från Gullholmen i Bohuslän. Han presenterades för (mormor) Astrid och tycke uppstod.

Ett rum med utsikt. Jag är ledsen att säga det mormor, men morfar hade rätt

Mormor, född i Wiktorsgården på Styrsö Tången, ville att hon och morfar skulle bo inne på ön. Men morfar, som var sjöman, ville se havet och så fick det bli. Släktskrönan hävdar att det var enda gången under deras femtioåriga äktenskap han sa emot henne. Sagt och gjort: mark ordnades i det isolerade Halsvik och 1936 stod huset färdigt. 1939 föddes mor Anita och några år senare moster Lena. Kanske ville han bo där för att ena systern gjorde det, fast i den södra delen. Halsvik delas på mitten av en klippformation.

Pappa! Hallå?! Vakna! Ska vi bada? En ur den fjärde generationen tittar ut och drar mig tillbaka till nuet

Mormor trivdes nog aldrig fullt ut i Halsvik. Hon ville ju bo i Ma-a (dialekt) och såg sig alltid, samt oss övriga, som egentligen varandes Tångenbor – oaktat det faktum att min familj bodde i Dalarna. Sitt hem i Halsvik kallade hon Blås Ut (eftersom det alltid blåste tyckte hon) och lät därför häcken växa hög till skydd från havets vindar.

Numera tuktad oxel från 1936. En gång stod ett staket under häcken

Jag har sovit, frossat, haft ångest och funderat över framtiden. Nu tänker jag på undervisningen igen. Allt loopar. Vem jag är och vad jag håller på med spelar, med lite perspektiv, strängt taget ingen större historisk roll. Vad allt tjänar till, ja, svaret på den frågan kanske jag finner på en kaj bortom haven.

Semesterns grubbel gör gott för att cirkeln kan slutas. Det finns, inser jag, inga skuggor från en förlorad värld som kan hjälpa mig men nog är de ett gott sällskap, de som gått före. Några råd via minnen eller gamla svartvita fotografier står inte att finna. Vi är väl alla i någon mån produkter av ekon från det förflutna. För mig är det barndomens minnen blandade med upplevelser med Malin. Det är ljusa minnen, oftast.

Jag suckar. Man får helt enkelt stå ut med sig själv, det finns ingen annan. Det är kanske förresten den insikten generationer delar. Plötsligt kommer jag att tänka på fars svar på mina enträgna frågor hur han egentligen har det: ensamheten är inte min bästa vän men en nära vän. Snart börjar ett nytt år, det tjugofemte i skolans tjänst. Stearinljuset brinner alltjämt. Jag blåser ut det. God natt, mormor!

Relaterade blogginlägg:

Halvvägs

Källor:

Bregman: I grunden god

cancer, Livsåskådning, Personligt, Retorik, Skola, Uppsala/V-dala

årets sommarprat

3 juli, 20223 juli, 2022av adolphson

Jag fick förmånen att hålla tal till studenterna på skolan i år. Det är något inspirerande, viktigt och en stor ära.

Kära studenter!

Här kommer en problematisering jag som skolans representant tänker vända och vrida lite på under några minuter. Är ni beredda? Nu kör vi.

Det gäller att inte växa upp alltför mycket eller allt för fort. Livet är meningslöst. Försök alltid resa dig efter en smäll, var alltid lite galen och fortsätt alltid framåt. Passa på att göra det du älskar medan tid är.

I oktober 2017 raserades livet som jag hittills känt det. Marken rämnade under fötterna. Mitt livs kärlek, mina barns mor, min bästa vän, diagnostiserades med cancer. Sedan gick det fort. Efter ett och ett halvt år i helvetet var hon död. Där stod jag plötsligt ensam med två relativt små barn. Det var ett sådant avgörande ögonblick som jag tror alla människor någon gång upplever i livet. Så här i efterhand kan jag konstatera att det gäller att koppla ihop nyckelscenerna i livet för att nå självinsikt.

När jag var i er ålder, strax efter att den sista mammuten lagt näsan i vädret, och student på gymnasiet, var jag en tämligen medioker elev. Rätt halvdana betyg C, eller 3 som det hette på den tiden, i det mesta. Jag levde ur hand i mun, tog dagen som den kom. Så kan man inte leva, insåg jag, det håller inte i längden.

Så jag gjorde högskoleprovet. Jag fick inte så bra resultat, men jag fortsatte göra det tills jag näst intill spikade det. Säkert berodde det mest på tur, men tur har man också ibland. Provet medförde att jag kunde förverkliga min dröm. Så jag åkte först till ett universitet i Frankrike och sedan till Uppsala för att studera historia. Han kanske kan bli bibliotekarie, eller nåt, sa far till mor, eftersom far inte tyckte att yrket historiker lät riktigt seriöst.

Jodå, nog förstår jag att det låter märkligt i era öron, men drömmen var faktiskt inte att bli historielärare. Jag ville bli historisk fackjournalist (far skakade bara på huvudet eftersom han tyckte att jag skulle ha ett riktigt jobb, göra ett rejält dagsverke någon gång i mitt liv) men råkade försova mig efter en sen kväll i Uppsalas studentliv så jag missade ansökningen till journalisthögskolan. Alternativet var lärarhögskolan. Så jag blev historielärare och det har jag aldrig ångrat. Även slumpen drabbar oss ibland.

Inför den där sena kvällen som gjorde att jag missade ansökningen till journalist hade jag fått frågan om jag kunde tänka mig att hoppa in i ett nummer på en scen, inte alltför olik den här. Någon hade blivit sjuk i en föreställning och det behövdes en vikarie som kunde sjunga någorlunda. Där och då måste det avgöras. Jag tackade impulsivt ja och det hela blev en framgång. Jag fick mycket beröm, mitt ego stärktes. I publiken satt en kvinna jag inte kunde slita ögonen ifrån. Det var hon som skulle bli min bästa vän, mina barns mor och min partner. Där och då tog jag mod till mig och gick fram efter föreställningen och… vi slutade inte umgås förrän tjugofem år senare i en sjukhussäng på falu lasarett.

Aldrig, inte ett ögonblick, har jag tänkt att det var synd att jag inte vaknade i tid så jag kunde ansöka om att bli antagen som journalist. Det hade nämligen förutsatt att jag aldrig gick upp på den där scenen. Och det i sin tur att jag aldrig åkt till Uppsala. Och det… jag tror ni förstår vart jag vill komma. För så är livet. Oavsett föräldrars tyckande är det fyllt av kärlek och förluster. Jag har misslyckats så många gånger att jag tappat räkningen. Med högskoleprovet, med att vara en bra pappa, cancerdiagnosen, jag har svikit människor som betyder mycket för mig.

Så här några, nåja, ganska många år senare inser jag att betyg inte är allt. Hur bra det var att jag åkte till Uppsala och klev upp på en scen. Vilken fantastisk relation jag fått till mina döttrar som ensamstående pappa även om jag föredragit alternativet alla dagar i veckan. Dessa motgångar har stärkt mig, jag mäter människors eventuella otrevligheter mot allt jag upplevt och allt jag är. Hur viktigt är egentligen just den här struntsaken som vi just nu bråkar om? Jämfört med sjukdom, menar jag. Eller krig eller en pandemi. Så brukar jag tänka.

Kära studenter. Några av er fick nyligen en lite märklig, tyckte ni, uppgift av mig. Men tänk efter. Om 100 år kommer sannolikt vi alla att vara döda. Varenda människa man känner kommer också vara det. Varenda serviceperson du besöker för att få hjälp med saker, din frisör och hen i kassan på ICA, varenda kollega, influencer, idrottsstjärna, varje släkting du har. Sannolikt, hur smärtsamt det än kan låta, även de flesta av dina eventuella barn. Ingen av oss här inne kommer någonsin att vara så unga som vi är precis nu. Ser man krasst på det är vi mitt inne i en nedräkning. Att verkligen leva är att vara uppmärksam på allt underbart som finns runt omkring oss. Att varje dag bejaka de små tingens gud. Trots allt elände som finns så finns också skönhet. Som att ha en lyckad lektion eller när barnen säger att man inte är helt jävla dum i huvudet, iallafall inte just nu, människors leenden eller känslan av att sätta sina läppar mot… en stor kopp fylld med mango-te.

Jag sa i början av detta anförande att livet är meningslöst. Det var inte ett ogenomtänkt påstående. Jag tycker verkligen att tanken att söka ”mening” i de omständigheter som råkar existera efter miljarder år av händelser är absurd. Vad är meningen med sjukdom? Eller krig? Eller en pandemi? Vi kan förstå hur och när, men inte varför. Inte egentligen.

Men jag är ingen cyniker. Jag är, när allt kommer omkring, faktiskt ganska romantiskt lagd. Och så här ser alltså jag på romantik: Jag kommer snart att vara död. Maskföda, för att citera Shakespeare. Under tiden jag inväntar denna ofrånkomliga sanning kommer livet ibland att tyckas långt, tufft och herregud, så tröttsamt! Jag kommer ibland att vara glad och ibland ledsen. Till sist blir vi alla, även om det inte känns så just nu, gamla. Och sen dör vi. Det finns egentligen bara en slutsats som är rimlig att dra: nämligen att det endast finns en förnuftig sak att göra med denna vår tomma existens, denna segdragna väntan på döden, och det är: Lev. Här och nu.

Visst kan det vara bra att pensionsspara men enligt min åsikt så fyller man livet bäst genom att lära sig så mycket man kan, vara stolt över vad man gör, ha medkänsla, dela med sig och vara positiv i alla lägen. Med det synsättet blir det lättare att alltid göra en ny satsning mot livets stora pokerpott. Vem vet vilka kort man får den här gången? När man tänker närmare på saken, så inser man att det finns väldigt många bra grejer i livet. De små men stora sakerna. Kärlek, resor, vin, sex, kultur, barn, Bach, mat, sång och att ensam en morgon ytterligare något öka farten på löparrundan.

Kära studenter. Här kommer svaret på frågeställningen. Det är en otroligt spännande sak det här på så många sätt totalt meningslösa livet man alltid är precis i början av. Därför tänker jag: Lev det. Bejaka det. Njut det. Och vila trygg i övertygelsen att din bästa tid alltid är precis nu. Detta förhållningssätt har i mitt liv stärkt mina relationer, gör att jag älskar både livet och det jag gör varje dag. Trots allt är det härligt att leva. Slösa inte bort tid på nonsens, dåliga känslor och irriterande människor. Javisst hon dog min kära fru. Men vilket liv hon levde. Vilket liv vi fick tillsammans. Det är inte den som lever längst som vinner utan den som lever varje ögonblick.

Klyschor finns av en anledning. Fånga dagen, se människan, efter regn kommer solsken. Fortsätt vara nyfiken och lite galen, gör det du älskar. Faller du någon gång i livets stora lotteri så rest dig upp, satsa igen. Kära studenter, framtiden är här. Som alltid annorlunda än tänkt, oförutsägbar men definitivt här.

Vi som har jobbat mer eller mindre länge här på skolan har perspektiv. Ni som tar studenten i år har åstadkommit något helt otroligt. Ni sticker ut. Ni är mer makalösa än andra generationer av studenter. Ni har klarat det från hemmet under pandemi. Det är något helt enastående och unikt. Jag är helt säker på att ni kommer att slå oss med häpnad.

När ni nu står vid ett vägskäl i livet vill jag för min del och som representant för all personal här på skolan säga en sak: Tack för er tid på Lugnetgymnasiet. Livet är meningslöst. Passa på att göra det du älskar medan tid är.

Lycka till!

Foto, Mat och dryck, Personligt, Resor, Skola

Bild 116: Leningrad 1990

4 juni, 20224 juni, 2022av adolphson

Men mamma, det fanns ju ingenting att köpa!

Jag brukar vara försiktig med att öppna den ungdomliga pandoraasken i offentligheten men ska göra ett undantag.

Jag brukar också ibland, när mina elever vill åka till Rhodos eller motsvarande, berätta om min egen studentresa. Den gick till Leningrad i Sovjetunionen. Eleverna gör stora ögon. På riktigt? Jajemän, någon berättade inlevelsefullt om vodkans gyllene land och dit åkte min klass, S3, den 28:e april 1990.

En föreställning på hotellet. Notera loafers och tubsockor.

Finlandsfärjan var väl då som nu. Loafers, tubsockor och midjelång kavaj. Äventyrligheterna började först vid sovjetiska gränsen där vakter med kalashnikovs noggrant kontrollerade föremåls införande i landet. Den första verkliga kontakten med Sovjet var Viborg, en stad en gång i svensk ägo. Därifrån gick resan vidare mot Leningrad med buss.

Resan ägde rum endast ett drygt år innan Sovjetunionens kollaps och nog, sett i historiens backspegel, kunde man ana sprickorna i sömmarna. Bussen gjorde noga planerade stopp där champagne, klockor och allsköns bråte såldes. I varje gathörn i Leningrad såldes resterna av landets militärmakt ut. Alltså kläder och prylar.

Hotell Sputnik, där vi bodde, höll inte riktigt den klass min avgångsklass förväntade sig –förutom i antalet personal. Massor av människor fanns att tillgå i arbetarnas paradis. Maten passade tydligen inte heller våra västerländska läckergommar. Ickeförty kostade en liter fin rysk vodka 13 kronor.

För att bli insläppt på ett av stadens mer fashionabla etablissemang, Hotel Leningrad, krävdes någon sorts hotellkort som givetvis inga ryssar hade råd med. Glada i hågen mutade vi oss in till ännu en brakfest. Efteråt betalades en busschaufför 100 kronor, en för honom astronomisk summa, för att köra tjugotalet beskänkta svenska ungdomar till sitt hotell.

Det festades inte bara, vi besökte minsann Vinterpalatset, tsarernas forna residens, numera konstmuseum. Vi såg även rysk cirkus, en fantastisk upplevelse.

Vinterpalatset/Eremitaget (bild från Wikipedia)

En av de första (?) västerländska kedjorna som etablerade sig i landet var Hard Rock Café. När personalen såg att vi var i antågande tömde man helt sonika stället på människor. Mitt framför näsan på oss lämnade ett femtiotal personer, med nedsänkta huvuden, restaurangen. Sedan dukades det upp två långbord med rätter – och vodka. Jag minns min oro för vad kalaset skulle kosta. Jag minns också min förvåning när det kostade 200 kronor. Inte per person utan för oss allihop. En astronomisk… I övrigt har minnet av middagen förlorat sig i historiens dimmor.

Jag samlade redan då på gamla tidningar från olika länder. Jag köpte därför en Pravda och blev, helt rimligt, tilltalad på ryska. När jag uppenbarligen blev svaret skyldig fortsatte försäljaren: “good luck reading this”. Tidningen återfinns idag på Styrsö. Jag köpte också andra saker jag fortfarande har kvar. Särskilt vårdar jag min variant av Larionovs matchtröja från CSKA Moskva (världens mest framgångsrika klubblag, tror jag) som skymtar fram under jackan på sista bilden nedan.

Arméns skärp, klocka som aldrig fungerade och flottans hatt

Det fanns inget att köpa, berättade jag alltså vid hemkomsten för min bekymrade mor. Känslan av att vara en bland några naiva svenska snorungar som köpte ett helt land förmådde jag inte sätta ord på. För det är vad jag minns. Känslan av fattigdom och äcklig mat. Tårarna hos en servitör när jag inte kunde förmå mig att dricka det finaste han kunde erbjuda: färsk mjölk. Den underdåniga tacksamheten för en tia i dricks vilket fick personen att springa efter gåvor som tack. Mitt snidade ryska hantverk hade jag länge kvar.

Jerra. Honom har jag fortfarande kvar ❤️

Eleverna av idag då? Jo, de fortsätter åka till medelhavets strand. Just i år är det mer rätt gjort av dem än någonsin.

Jag kommer givetvis inte ihåg allt detta jag beskriver. Jag har haft god hjälp av min egen artikel i studenttidningen Galder från 1990. Lycka till med att finna den. Men resan sticker ut, det gör den. Och man bör komma ihåg att trots det fruktansvärda sovjetiska systemet fanns kontrollmekanismer. Diktatorn kunde avsättas. Som Chrustjov. Idag finns inget sådant.

Och snart finns inget att köpa.

Källor:

Relaterade blogginlägg:

Memory lane

Musik:

Let’s dance

Foto, Livsåskådning, Personligt, Skola

bild 114: narcissistens klagan II

22 april, 202222 april, 2022av adolphson

Styrsö, påsken 2022. Att leta spår i det förflutna för att kunna förstå sig själv.

Jag blir ofta nostalgisk när jag är på ön. Det blir lätt så, omgiven av minnen och gamla foton. Facebooks algoritmer har under veckors tid hamrat in vad som hände oss för tre år sedan. Algoritmer som inte gör åtskillnad på goda och dåliga minnen. För att få enbart de goda minnena kan man träffa släkten. Det berättas under kafferep om när morfar en gång bjöd in några enträgna Jehovas vittnen att sitta ner över en kopp. Morfar, som upplevde husförhör under uppväxten på Gullholmen förra 00-talet, kunde minsann både bibel och katekes. Vittnena återkom inte.

Det händer ibland att jag funderar över huruvida jag borde byta arbete. Göra något annat. Sedan uppstår omedelbart följdfrågan: vad?

Det är endast arkiven som håller sig evigt unga. Frasen är snodd från min huspoet Tranströmer. Så rätt han har, inser jag under bläddrandet bland gamla skolfoton från karriären. Det mesta är sig likt genom åren förutom rynkor som tilltar, hår som glesnar och skägg vars nyans allt mer övergår i vitt. Dödens blomster, som far säger om grånat hår. Jag suckar lite, tittar ut över havet. Det är väl som det ska med den saken. Allt liv övergår till slut i sin motsats.

Är det nu det händer? Blev jag just gammal? Morfar var aldrig gammal. Inte ens när han fyllde nittiosju år. Jag har snart lagt det tjugofjärde året som gymnasielärare till handlingarna. Tjugofyra år. Det ger en bra bit över tre tusen elever som under åren passerat magisterns klassrum. Änte könsti, som vi säger i Dalom. Jag trivs faktiskt lika bra nu som när jag en gång började. Bättre, till och med.

Åren har gått. Jag räknas inte längre till de unga och nytänkande. Numera tillhör jag skaran som varit längst på bygget. Det gamla gardet. Magister Adolphson. Emeritus. Konstigt, det känns inte så. Jag ser fram emot varje lektion på samma sätt som vore det 1998. Men inget av det spelar någon roll för jag har examen från glömskans universitet, för att återigen parafrasera Tranströmer. Döden har redan tagit sina mått och sitter i detta nu i allsköns ro och knåpar på kostymen. Hoppas Döden är lika dålig på syslöjd som jag. För färdig är jag inte. Å andra sidan, det är väl ingen. Men Döden lämnar, som bekant, inga uppskov.

Jag blir ibland trött på mig själv. Jag har i princip två jobb och vill ändå byta. Eller vill jag det? Jag delar min tid mellan Dalarna och Styrsö. Morfar var under sin yrkeskarriär nästan aldrig hemma på ön. I veckan ringde jag till försvarsmakten, det finns tydligen så kallade snabbspår för den som redan har universitet/högskoleexamen. Jag har tre, förutom Glömskans universitet, så det borde gå snabbare än på SJ:s spår iallafall. Officer? Kan det vara något? Om inte annat för att sätta fart på den gamla diskussionen i kompisgänget om vem av oss man helst har med sig i en skyttegrav. (Hint: inte undertecknad, för man kan inte snacka ihjäl ryssen).

Jag minns något som min far brukade säga: att det som skiljer äkta konst från strunt är det, att i det äkta konstverket lever helheten i varenda del. Meningen. Jag minns hur han talade om de stympade gudabilderna som man gräver upp ur klassisk jord – kanske bara en fot eller bara en skuldra – och ändå fulla av gudom.

Citatet är från Boye. Kanske går det att översätta till livet? Att vara rakt igenom äkta. Som morfar. Och många andra här på ön. Jag känner mig iallafall genuint trygg i yrket. Mycket annat med mig må vara av vindflöjelns spretiga natur, men inte tillvaron som historielärare. Jag känner meningen och helheten i klassrummet. Sådant är äkta. Jag tycker också jag ser något av detta i bilderna som tagits genom åren. Det kanske är inbillning. Men om inte, den känslan ersätter man inte enkelt. Hår, skägg, kroppsligt förfall må kvitta lika. Man måste inte älska det man gör men man måste göra det man älskar.

Så vad ska jag göra när jag blir stor? Sjöman, som morfar, kan jag inte bli. Kanske en gatans musikant i södra Frankrike? Guide i Rom? Flytta till Styrsö?

Medan skymningen faller över Halsvik kommer jag att tänka på Lagerkvists kända ord. De lindrar vankelmodet lite. När jag kämpar med förflutenhetens vålnader påminner jag mig om att det alltid finns en framtid. Alltid.

Det är vackrast när det skymmer all den kärlek jorden rymmer. Ligger samlad i ett dunkelt ljus över jorden, över markens hus.

Allt är ömhet, allt är smekt av händer. Herren själv utplåna fjärran stränder. Allt är nära, allt är lågt ifrån. Allt är givet människan som lån.

Allt är mitt, och allt ska tagas från mig, inom kort skall allting tagas ifrån mig. Träden, molnen, marken där jag går. Jag ska vandra – ensam utan spår.

Relaterade blogginlägg:

Narcissistens klagan

Svart på vitt på azurblått

Gatumusikant i södra Frankrike

Guide i Rom

Musik:

Det är vackrast när det skymmer

Poppeas kröning

I’m a man of constant sorrow

Källor:

Boye: Hon som bär templet

Lagerkvist: Det är vackrast när det skymmer

cancer, Foto, Livsåskådning, Personligt

Var vår är vår vår

10 april, 202210 april, 2022av adolphson

Hur mår jag, detta det tredje året sedan Harmagedon?

Jodå, tackar som frågar, här är prima liv!

Jag brottas med existensiella frågor. Vad är målet? Meningen med alltihop? Är det, uttryckt med Boyes kända ord, vägen som är mödan värd? Ibland är den extra mödosam, så mycket är säkert.

Livet slutar inte med det sista hjärtslaget. Hud, tänder och lemmar fortsätter faktiskt att leva i timmar efter dödsfallet och tankar flyger genom hjärnan i flera sekunder efter att hjärtat stannat. Vad är det sista en döende tänker?

Det har i dagarna gått etthundrafemtiosex fredagar sedan Malin gömde sig, sju somrar har förflutit sedan min lillasyster hoppade över gärdesgården och tjugofem julaftnar har passerat sedan mor fick sluta. Slutet närmade sig för alla tre under våren varför varje vår är en tid av minnen. Det blir tungt i hjärtat. Plötsligt faller tårar. Men jag bär dem alla i klaraste minne, vårar såväl som människor.

Jag har kommit att ompröva min syn på fatalismen. (Fatalism är en teori som menar att människans fria vilja är en illusion då vårt öde redan är avgjort.) Förr var jag skeptisk, inte lika mycket nu. Vi vet ju, när allt kommer omkring, hur filmen slutar – men inte när. Kyrkogårdarna är fyllda av oersättliga människor.

Jag hittade nyligen en av de lappar med anteckningar jag sprider omkring mig. Just den här var daterad 18:e maj 2019, dagen efter Malins begravning och ett år före Julias bortgång. Där stod:

1. Tappa 10 kg och bli äckligt vältränad

2. Lära mig baka bröd

3. Utveckla mitt skrivande

4. Plocka upp windsurfing

5. Älska igen

Jag var smått hysterisk 2019-2020. Det jag i efterhand ser, inte utan viss förskräckelse, är några år av frenetiskt jagande efter, ja, jag vet inte efter vad. Livet, kanske. Jag köpte kläder, böcker och viner för hiskeliga summor. Viktor kan ibland lite bitterljuvt konstatera att ”det var på den gamla goda tiden när du tog notorna”. Min bror levde förvisso gott på min mani men var också ett gott sällskap. Döttrarna undrade slutligen om jag verkligen behövde ytterligare en kavaj. Osunt är förnamnet. Efternamnet stavas undergång.

Eftersom jag äntligen nått den inte särskilt djupsinniga insikten att vår tid är begränsad har jag dykt upp till ytan igen begåvad med nya förhållningssätt. Ett är att tanken att vara snäll mot sig själv är inte liktydigt med shopaholics, nej, det handlar om helt andra saker. Ett annat är att jag inte är rädd för döden. Jag hyser tillit till mig själv och livet som det är. Det som sker det sker. Fatalism, alltså. Jag försöker vara mindre ledsen eller arg över tillvarons eller mina egna tillkortakommanden. Jag försöker numera åka med i livets baksäte istället för att sträva efter total kontroll. Det är nämligen ouppnåeligt. Möjligen är det på det viset att just på grund av att jag upplevt döden så påtagligt så förmår jag älska livet fullt ut. Vi har varandra till låns. Snart nog kommer cancern, eller något, och knackar på så lika bra att leva medan tid är.

Jag saknar min systers skratt, en jul med mor, ett fredagsmys med Malin. Jag lever med korta perspektiv tills min egen tid kommer. Jag försöker vara mer närvarande, göra det jag tror på, försöker vara så snäll jag kan utan att göra avkall på mina principer.

Jag har verkligen inte tappat tio kilo men är hyfsat vältränad för min ålder. Jag blev nyligen uppmanad att undersöka mitt hjärta eftersom Viktor har haft problem med sitt. Piggt som en trettioårings! Nu blir det stora ord, muttrade Viktor surmulet, som när du kom hem efter mönstringen och glatt utropade att det inte fanns uns fett på din kropp. Möjligen säger det hela mer om dagens trettioåringar än om mig. (Ett klent huvud hade han men hjärtat det var gott.) Jag har inte utvecklat mitt skrivande men är numera skaplig på att baka bröd. Jag har inte börjat surfa, och lär inte göra det heller.

Allt är inte ledsamt. Jag beskrev nyligen mina känslor för en vän som har det svårt: Trots allt, efter mammas död för länge sen, min systers 2015 och Malins 2019, känner jag glädje. Jag mådde dåligt under pandemin men hämtade mig. Livet är, trots allt, gott. Jag vill mest ha kul. Svaret jag fick var storartat: Jag tänker att du är som skapt för att leva. Du tar dig igenom alla jävliga motgångar på ett fantastiskt bra sätt. Jag blev glad över den beskrivningen. Det har sina fördelar med att i viss mån tro på ödet. Slutet må vara förutbestämt men allt annat är trots allt en öppen historia.

Livet slutar inte med det sista andetaget. Att få vara bland det sista någon tänker på, att i detta ögonblick se in i varandras ögon, gör att hen för alltid finns kvar i minnet hos den levande. På så vis är man ju odödlig.

(Kom in Martinson: Varje djup sorg har förlorad glädje till föremål. Tappa inte bort denna riktning. Låt inte sorgen glömma sitt ärende. Sorgen är den djupaste ära som glädjen kan få)

Jag var alltså smått hysterisk 2019. Det är så man ska förstå det där med windsurfing. Nu är jag mer lugn till sinnes. Ingen vet vad målet eller meningen är. Men visst är det mål och mening med vår färd. Om inte annat för att få älska igen. Kanske är det förresten Fröding som har rätt:

Nej, sörja sorgen ut till hjärnan domnar i trötthetsdvala är den tröst vi fått.

Jag föredrar nog en lite mer lättsam variant:

Skål för glada minnen, skål för varje vår, inga sinnen sörja mer när punch vi får.

Ett sätt att beskriva hur jag mår är enligt ovan. Ett annat att jag har det svintufft. De är döda, mamma, Helena, Malin och sorgen lämnar mig ingen längre ro. Prima liv? Jag önskar jag vore något av Guido Orefice men förmår inte mycket.

Hursomhelst, så som här beskrivs mår jag detta det tredje året sedan harmagedon.