Foto – Sida 5 – Adolphson

Foto, Personligt, Spännande människor, Uppsala/V-dala

bild 122: Finlands Lejons orden

4 september, 20224 september, 2022av adolphson

Det finns tillfällen i livet som först senare framstår som viktiga, det var inget man förstod medan de inträffade. Sedan finns det andra tillfällen då man genast inser att det är något unikt och viktigt man är med om. Det finns även händelser som på sikt ger perspektiv. Jag tänker (som exempel på det första) på när jag bad Mange om att få Malin som bordsdam eller (som exempel på det andra) på en ordensutdelning på Finlands ambassad eller (som exempel på det tredje) på en resa genom Frankrike i minibuss precis i slutet av ett årtusende.

Finlands Lejons orden delas ut av finska staten och republikens president är dess stormästare. Orden instiftades av Mannerheim 1942 – mitt under brinnande världskrig. Den andra finländska orden heter Finlands Vita Ros och föddes efter självständigheten 1917. I Sverige har vi också ordnar – Wasaorden, Svärdsorden, Nordstjärneorden och, för de kungliga, Serafimerorden – men de är i stort sett avskaffade.

Kommendörstecken för Finlands Lejons orden runt Johans hals

Som det fallit sig har republikens president, och alltså tillika stormästare i Finlands Lejons orden, beslutat sig för att anse min vän Johan som förtjänt och i enlighet därmed utse honom som kommendör av denna orden. Därför var vi några, som förutom den närmaste familjen, som inbjudits att övervara det högtidliga tillfället. Vi passade givetvis på att ses under mer otvungna former redan kvällen innan där vi, Johans ”lustiga” vänner, drog alla ”skämt” vi kunde komma på. För att ha det gjort, liksom. (Vad heter Finlands marinminister, när ska jag och Mange hålla våra hyllningstal, får man sjunga O, gamla klang, är det inte lite tidigt, och för mycket, att bli kommendör, etcetera.)

Men nej. Detta var inte tillfället för lättsam vinfryntlig putslustighet. Stämningen var tvärt om mycket högtidlig. Ambassadören Maimo Henriksson tog hjärtligt emot, berättade om fastigheten ambassaden är inhyst i och något om ordens historia. Det hölls ytterligare tal om Johans insatser varvid den högtidliga ordensutdelningen ägde rum. Därefter vidtog en storstilad lunch. (Någon kör efterfrågades inte).

Jag slogs under dessa två timmar dels av effektiviteten i genomförandet utan att det på något sätt kändes forcerat och dels av det djupa allvar som man tog på Sveriges gemensamma historia med Finland. Den stolthet och högtidlighet som inramade händelsen var påtaglig. Ambassadören var dessutom en utomordentlig värd. Trots högtidligheten satte hon tonen för en mycket vänlig, välkomnande stämning.

Jag hör att ordensväsendet är påväg tillbaka i Sverige. Det tycker jag är bra. Det är ett fint sätt att uppmärksamma viktiga insatser. Jag kan visserligen inte närmare värdera Johans insatser som lett till hans utmärkelse men däremot dra slutsatsen av vad som sades om honom. Och den är att detta är synnerligen väl förtjänt. Tänk att ha gjort insatser för både Sverige och Finland som leder till den typen av uppmärksamhet, tänker jag närmast hänförd.

Hur det än är var det samma vänner då som nu som återigen samlades. Det är det ju alltid oavsett Finlands Lejons Orden. Men nog är jag glad och tacksam över möjligheten att närvara vid detta tillfälle. Man kan man visserligen aldrig så noga veta men något säger mig att jag aldrig mer kommer att uppleva en utdelning av Finlands Lejons orden. Det är sannolikt något jag böjd av ålder kommer älta länge för vem som möjligen orkar lyssna längre än två minuter därinne på hemmet. Och då jag till ambassadören…

Det ska erkännas. Jag hade bra gärna tagit emot medaljen För nit och redlighet i rikets tjänst som man får efter trettio år i statlig tjänst. Men jag är ju inte statens man (något jag mer än gärna varit) så det blir väl guldklocka, eller något, istället. Men, suckar jag för mig själv, den som fikar den samme vare den evigt förlustig. Folkets kärlek är istället min belöning. (Eh, ja, inte egentligen, men jag vet inte hur jag ska uttrycka mig.)

Det saknas någon på bilden från trippen till Frankrike, ovan. Hon står nämligen bakom kameran. På den nedre är hon abcent. Några människor har också tillkommit under resans gång. Det är först efteråt man förstår deras betydelse.

Musik:

Te Deum (för Johan!)

Adolphson och Falk; ifrån

Händel: Alcina

cancer, Foto, Mat och dryck, Mr Hyde/Neanderthalson, Personligt, Resor, styrsö

bild 120: ensamma kufars sällskap

7 augusti, 20227 augusti, 2022av adolphson

En känsla att längta tillbaka till.

Jag och Malin dansade på Brännö brygga sommaren 1996. Det var visserligen bara hon och jag – och utan musik – men vi dansade. Viktor och hans exfru Ulrica dansade där när de gifte sig tio år senare till tonerna av vännen Jobs Karls fiol. Johan och Julia har också dansat mycket i sina dagar. Jag tror det var genom dansen de möttes.

Så kom den igen, bröllopsdagen. Den fruktade. Eller Ensamma Kufars Sällskaps Årsmöte, som vi numera kallar den. Från början var det jag och junior, änkemannen och den frånskilde, som ”firade” samma bröllopsdag. Med tiden har ytterligare en änkeman, svågern Johan, tillkommit.

De första två åren besökte vi det exklusiva Pensionat Skäret här på Styrsö. Sedan det gått i graven besöktes förra året restaurangen på Knarrholmen, trevligt men kanske mer ett etablissemang för människor begåvade med ribbåt, rosa skjorta och backslick än ett ställe för oss. I år föll valet på genuina Brännö Värdshus dit någon hade vänligheten att köra oss.

Friska vindar. På vägen från Halsvik passerar vi släktens vagga Styrsö Tången

Visst log Brännö sitt allra mest välkomnande leende mot oss när vi klev i land vid den gamla klassiska bryggan, tillika dansbanan. När vi ankom värdshuset inne på ön visade det sig att någon godhjärtad, anonym människa, som antagligen läst min något gråtmilda statusuppdatering på sociala medier, förbeställt var sitt stop Brännöl att välkomna de törstiga sjöfararna med. Det hela väckte viss munterhet bland övriga på restaurangen, en munterhet som inte blev mindre när det visade sig att ytterligare någon redan betalt förrätten. Varför betalar folk bara åt er?! Tack, alla goda, fina, okända välgörare! Stämningen på topp och servitrisen tyckte, när kvällen närmade sig sitt slut, inte att vi var ens tillnärmelsevis så skitdryga som man inledningsvis lätt kunde frestas att tro.

Ensamma Kufars Sällskap. Vad avhandlas egentligen under dessa tillställningar? Jo, främst jagas stoff till mina kommande memoarer som (enligt Viktor) går under arbetsnamnet ”På jakt efter den håg som flytt” alternativt ”Ack, Du Stora Dysterhet”. Nä. Syftet är ett annat. Vi är tre tämligen välmående herrar i sina bästa år, tycker vi åtminstone själva, som njuter, eftersom vi obehagligt väl vet hur knapp tiden är, av livet och bejakar bordets fröjder.

Kanske kan mina memoarer, om de någonsin nedtecknas, heta ”Minnen från Brännö”. Jag och Malin upplevde en magisk sommarnatt på Brännö 1996. Vi hade just träffats och jag bjöd ner henne från den jämtländska vildmarken (där hon arbetade) till västkusten. Vi åt på värdshuset, fuldansade, rusiga av vin och romans, på bryggan och åkte i styrhytten på Vipan (jag sommarjobbade på Styrsöbolaget några somrar på 1990-talet) med en vidunderlig utsikt över skärgården under återresan till Styrsö. Det var så vackert, alltihop. Jag längtar dit.

Sommaren går mot sitt slut. Det börjar bli dags att återvända till Dalarna. Dotter 1 ska börja sitt andra år på gymnasiet och Dotter 2 i åttan. Jag tänker under läsåret försöka bli en bättre lärare, bli bättre på att baka samt försöka bidra till att det går så bra som möjligt i valet. Därefter är alla möjligheter och riktningar åter öppna. Men ett personligt mål kvarstår och det blir sannolikt svårt att nå.

Brännö brygga i skymningen sedd inifrån ön

Jag hatar verkligen att inte längre vara gift med Malin. Det är det absolut värsta jag vet. Jag har visserligen sedan länge accepterat vårt öde och slutit fred med tillvaron. Men ändå. Det är inte roligt att varje dag vakna upp och sakna henne. Det är inte en känsla att vila i. Målet jag har är att nästa år, vid den här tiden, inte minnas att det är bröllopsdag den femte augusti utan istället se det som en helt vanlig dag. Först då har Ensamma Kufars Sällskap spelat ut sin roll. Fast Sällskapet spelar egentligen aldrig ut sin roll. Livsnjuteriet är trots allt en ädel konst som bör bejakas varhelst den uppkommer.

Jag har alltid försökt se mig som någon som varit gift istället för som änkeman. För att det känns bättre. Vännen Andreas påminde mig nyligen om ett annat synsätt: Jag är lyckligt gift. Min man råkar bara vara lite död. Det är nog så det är för mig. Spot on, som det heter.

Vi dansade en sommar på Brännö brygga. Sommaren 2022 gjorde vi det igen och den här gången i goda kufars sällskap. Tänk så många potentiella danser på så många olika bryggor det finns, ändå. Möjligheterna är faktiskt oändliga. Det gäller bara att angöra rätt brygga. Och har man lyckats en gång borde det väl gå igen. Om man vill.

Se där en känsla så god som någon att vila trygg i.

Relaterade blogginlägg :

Beyond Thunderdome

Julia

Musik:

Haydn: Stabat mater

Dahlquist: Dans på Brännö brygga

Zetterlund: Angöra en brygga

Foto, Historia, Personligt, Spännande människor

bild 119: blås ut

24 juli, 202224 juli, 2022av adolphson

Stearinljuset brinner i mormors och morfars gamla hus i Halsvik på Styrsö. Flickorna är inte hemma. Jag är således ensam med mig själv och ekon, eller tinnitus om man så vill, från förfluten tid.

Jag börjar vid det här laget, tjugofyra stycken har det hunnit bli, känna igen de olika faserna på semestern. Först sover jag i princip dygnet runt. Sedan njuter jag frossarens överdåd. Därpå följer ångesten över frosseri, såväl verkliga som inbillade tillkortakommanden, följt av tankar om framtiden. Därefter längtan efter att göra nytta, den lutherska driften att återgå i tjänst.

Morfar, i ljus skjorta och omgiven av ”pöjkarna” ombord, kanske på fartyget Albertina, gissningsvis tidigt 1920-tal. Jag vet att han var uppskattad ombord. Semester kom i blygsam omfattning först på 30-talet,

Tankarna far som de vill när inga döttrar kräver omsorg eller uppmärksamhet. Vem är jag och vad håller jag på med? Snart tjugofem år på samma arbetsplats. Ensamstående pappa mitt i livet. Vad tjänar allt till? Kanske kan de som gått före viska råd genom svartvita fotografier, hoppas jag i skenet av mitt stearinljus.

Morfar, till vänster, ska gå i land på permission i någon av världens alla hamnar. Tidigt 1920-tal. Permissioner är korta, återvände man från dem väntade en bonus. Semestrar är långa och bonuslösa

Jag tittar på bilder från mormor och morfars liv. Kameran har frusit tiden och återger ögonblick av strävan och glädje för hundra år sedan. I deras hus bläddrar jag försiktigt i stumma album. Så ser jag faktiskt på det: huset är inte mitt, eller min brors, vi har det endast till låns en liten tid att förvalta. Och nu är det alltså fjärde generationen som härjar runt i det. Bilderna visar ett liv från ett kargare Styrsö. Mormors Styrsö. Bilder från ett hårt liv till sjöss. Morfars liv.

Mormor, tvåa från vänster, är ledig och tittar på fotboll tidigt 1920-tal. Numera är planen flyttad men min löpning tar mig då och då förbi här

Någon som känner mig uppmanade mig nyligen att inte grubbla för mycket. Kanske har hen rätt. När jag misströstar brukar jag försöka sätta saker i perspektiv. Ett sätt är att göra på det viset jag brukar inleda mina kurser: eleverna får tänka på jordens historia som ett enda istället för fyra miljarder år. Bakterierna hade, genom den jämförelsen, i ensamt majestät härskat över planeten till oktober. Livet, som vi känner det, uppkommit i november. Tjugofemte december skulle dinosaurierna dukat under och vid pass klockan 23 på nyårsafton skulle de första människorna dykt upp. Vi skulle levt som jägare och samlare i en knapp timme för att två minuter i tolv uppfinna jordbruket och under den återstående minuten uppleva resten av historien: pyramiderna, antiken, medeltiden, världskrig och allt annat.

Gamla dansbanan. Möjligen tog morfar och mormor en svängom under ledig tid på 1920- och 30-talen. Numera är den sedan länge riven

Till Styrsö kom morfar för knappt hundra år sedan. Anledningen till besöket var att hälsa på två av sina systrar, Berta och Soffi, vilka gift sig och flyttat hit från Gullholmen i Bohuslän. Han presenterades för (mormor) Astrid och tycke uppstod.

Ett rum med utsikt. Jag är ledsen att säga det mormor, men morfar hade rätt

Mormor, född i Wiktorsgården på Styrsö Tången, ville att hon och morfar skulle bo inne på ön. Men morfar, som var sjöman, ville se havet och så fick det bli. Släktskrönan hävdar att det var enda gången under deras femtioåriga äktenskap han sa emot henne. Sagt och gjort: mark ordnades i det isolerade Halsvik och 1936 stod huset färdigt. 1939 föddes mor Anita och några år senare moster Lena. Kanske ville han bo där för att ena systern gjorde det, fast i den södra delen. Halsvik delas på mitten av en klippformation.

Pappa! Hallå?! Vakna! Ska vi bada? En ur den fjärde generationen tittar ut och drar mig tillbaka till nuet

Mormor trivdes nog aldrig fullt ut i Halsvik. Hon ville ju bo i Ma-a (dialekt) och såg sig alltid, samt oss övriga, som egentligen varandes Tångenbor – oaktat det faktum att min familj bodde i Dalarna. Sitt hem i Halsvik kallade hon Blås Ut (eftersom det alltid blåste tyckte hon) och lät därför häcken växa hög till skydd från havets vindar.

Numera tuktad oxel från 1936. En gång stod ett staket under häcken

Jag har sovit, frossat, haft ångest och funderat över framtiden. Nu tänker jag på undervisningen igen. Allt loopar. Vem jag är och vad jag håller på med spelar, med lite perspektiv, strängt taget ingen större historisk roll. Vad allt tjänar till, ja, svaret på den frågan kanske jag finner på en kaj bortom haven.

Semesterns grubbel gör gott för att cirkeln kan slutas. Det finns, inser jag, inga skuggor från en förlorad värld som kan hjälpa mig men nog är de ett gott sällskap, de som gått före. Några råd via minnen eller gamla svartvita fotografier står inte att finna. Vi är väl alla i någon mån produkter av ekon från det förflutna. För mig är det barndomens minnen blandade med upplevelser med Malin. Det är ljusa minnen, oftast.

Jag suckar. Man får helt enkelt stå ut med sig själv, det finns ingen annan. Det är kanske förresten den insikten generationer delar. Plötsligt kommer jag att tänka på fars svar på mina enträgna frågor hur han egentligen har det: ensamheten är inte min bästa vän men en nära vän. Snart börjar ett nytt år, det tjugofemte i skolans tjänst. Stearinljuset brinner alltjämt. Jag blåser ut det. God natt, mormor!

Relaterade blogginlägg:

Halvvägs

Källor:

Bregman: I grunden god

Demokrati och samhälle, Foto, Historia, Livsåskådning, Spännande människor

Melita Maschmann

26 juni, 202226 juni, 2022av adolphson

Man kan inte lära gamla hundar sitta, lyder ett känt ordspråk. Det är ett vist uttryck som syftar på hur svårt människor har att ändra invanda beteenden. Ränderna går aldrig ur. Det finns många exempel på detta, liksom på motsatsen.

Som exempel kan anföras när far bytte bank och förklarade för bankmannen att han också ville ha ett par hundra i börsen. Den förvirrade personen undrade om far hade en aktieportfölj i miljonklassen men allt far ville ha var ett par hundralappar i plånboken.

Som motsats kan Melita Maschmann tjäna som exempel. Jag vet inte så mycket om henne utöver att hon hade en ledande roll i Beund Deutsher Mädel, avdelningen för unga flickor i Hitlerjugend. Hon är en av ytterst få som efter kriget förklarat sitt ställningstagande för Hitler på ett annat sätt än genom offerkoftan. Hon skrev bland annat en bok om sitt förflutna 1962. Hon levde förövrigt till 2010.

Att lära gamla hundar att sitta. Förlorade Hitler kriget? Dog nationalsocialismen 1945? Frågan är inte så märklig som i förstone kan tyckas. Det kan även vara intressant att påminna sig om Görings ord från rättegången i Nürnberg: Vänta bara – om några år måste västmakterna vackert fortsätta den kamp mot kommunismen som vi började. Egentligen är ni tacksamma, men vågar inte säga det.

Vad hände sen? Kalla kriget, antisemitismen är långt ifrån utrotad, rasismen mer påtaglig än på länge. Demokratin är hotad på många håll, inte minst i USA. Nationalismen vinner mark på globaliseringens bekostnad. Och nu senast Rysslands aggression på en suverän stat, krig i Europa igen.

Mycket av det som är utmärkande för nazismen finns fortfarande: elittänkande, tanken att makt automatiskt innebär förakt för svaghet, att ta sig rätten att ingripa i suveräna staters inre angelägenheter, tron på att lösa problem genom våld, övertygelsen att ens egen kultur och moral är överlägsen, tanken att den som kan härska också ska det.

Svaret på våld i samhället tycks vara mer våld (varför sköt inte polisen skarpt i Örebro?). Utvisningar är svaret på problem och utmaningar. Stormningen av Capitolium. Upphävande av aborträtten. Attentat mot HBTQI-samhället, kriget i Ukraina.

Maktlojal innebär att vara lojal mot det rådande samhället. Det kanske är något bra om samhället är bra. Frågan är bara om det finns så bra samhällen att de i alla lägen bör försvaras. Att vara grupplojal innebär samma sak fast i en snävare kontext. Båda två är något fundamentalt inom totalitära stater och system. Självständigt, kritiskt, tänkande hör inte hemma där.

Det kan hända att det går utmärkt att bilda regering med SD. Men att bygga en övertygelse på löften som utgår från vi och dem, att vi är de riktiga, värdefulla människorna, landets framtid, det tror jag inte på. Om inte annat är det vad Melita Maschmanns ungdom påminner mig om.

Så vad är min slutsats? Antagligen, jag är ju trots allt liberalt lagd, att ingen ska tvingas lära sig sitta. Det är inte så saker går till, helt enkelt. Hitler vann inte. Men kanske måste jag ta till något mer känslomässigt argument. Den som söker på nätet efter ’Alfred Eisenstaedt –Goebbels’ finner ett av de mest ruskiga fotografier som finns. Fotografen Eisenstadt gjorde ett reportage om nazitoppen Josef Goebbels 1933. Fotografen följde nazisten i arbetet och fotograferade. Plötsligt upplyser någon Goebbels om fotografens judiska ursprung och i samma ögonblick tar denne en bild.

Titta in i ögonen. Möt blicken. Samma ögon finns fortfarande. Hur mycket tid som än passerat så nog är det samma ögon. Det gäller att inte vika ner blicken. Det går att ändra invanda beteenden. Det måste gå. Vi måste våga möta Goebbels blick var helst den uppkommer.

Det går alltså inte att lära gamla hundar att sitta, sägs det. Å andra sidan, sagt med Henry Hasins ord, den som är för gammal för att lära sig något nytt har antagligen alltid varit det.

Källor:

The New yorker – artikel om Melita

Ofstad: vårt förakt för svaghet

Demokrati och samhälle, Foto, Livsåskådning, Skola

bild 117: homo narrans/ homo ludens

18 juni, 202219 juni, 2022av adolphson

Den ljusnande framtid är vår.

Homo narrans betyder den berättande människan och homo ludens den lekande människan. Berättelse. Lek. Nyfikenhet. Kreativitet. Fantasi. Det hänger ihop det där. Jag ser dessa egenskaper som fundament i mitt liv, i min syn på barnuppfostran och undervisning. Kryddar man dessutom anrättningen med en nypa moralisk övertygelse så får man en svårsmält brygd.

Jag talar nu inte om min inre bror duktig, jag är (som jag återkommande känner mig manad att upplysa en eventuell läsare om) vare sig bättre eller sämre än någon annan. Men låt mig ge några exempel på hur jag menar så får vi se var vi landar.

En känd händelse är när den förutvarande statsministern Tage Erlanders fru, Aina, efter makens död återlämnande ett antal av hans gamla pennor märkta ”Tillhör Statsverket”.

Jag tycker inte riktigt om hur skolan ibland fungerar. Jag finner mig emellanåt inlåst i en regelstyrd institution som påfallande ofta inte gynnar kreativitet, fantasi, glädje eller kritiskt tänkande. För det är väl tanken? Vad gör man åt det? Jag tänker att det ena leder till det andra. Första steget är att våga misslyckas. Jag vet inte hur många gånger jag gjort det. Misslyckats, alltså. Påt igen, strunt samma vad människor tycker. Men samhället tycks istället uppmuntra inställningen att man måste behärska allt på första försöket. Som om det vore möjligt. Tala om stressande.

För att komma åt detta i undervisningen måste jag som lärare våga släppa matriserna och proven för att istället värdera andra förmågor och intressen. Jag tycker att vi rent allmänt borde uppgradera de estetiska förmågorna och ämnena. Poesin existerar faktiskt utanför svenskämnet. Filosofin är ständigt närvarande, musiken, dansen och konsten likaså. Det som för någon är en grå vägg är för någon annan en myriad av kulörer.

Mäster Yoda säger att man först måste glömma det man redan lärt sig för att kunna hantera kraften rätt. Jag tycker det ligger mycket i det yttrandet. Öppna sinnet, och annat flum. Ofta får jag frågan ”vad händer om jag misslyckas på provet”. Jag svarar att det fixar hen genom att vara aktiv på lektionerna. Eleven flackar med blicken. Omprov är det enda svar som duger.

Men jag har inte alla svar. Jag brukar lite skämtsamt säga i klassrummet att det enda jag inte lär ut är briljans. Den finner man, som Yoda lär oss, inom sig. Jag märker att jag varje år tar ytterligare små steg mot mina ledstjärnor berättelse, lek, nyfikenhet, kreativitet, fantasi och glädje. Och samtidigt som jag gör det tar jag också steg ifrån formalia, lagbundenhet, regler och tradition.

Eleverna verkar i stora drag nöjda, även i år. Men det handlar verkligen inte om mig. Undervisning, utbildning, är ingen popularitetstävling. Det handlar om människan man har framför sig. Ecce homo – att se människan. Och att människan ser sig själv.

Gammal skåpmat. Redan Sokrates ville förlösa den kunskap eleven har inom sig. Den regelstyrde teknokraten sträcker återigen på sig: flummigt. Jag vidhåller att för att nå kreativitet, fantasi, glädje, och kritiskt tänkande i såväl skola som förälder måste man visa ärlighet, integritet, äkthet och, faktiskt, kärlek. Det är personliga egenskaper som går att träna sig i.

Episoden om Erlanders pennor är på sina håll populär eftersom den påminner om ett socialdemokratiskt drömtillstånd när politiker, och andra, inte skodde sig. Jag tänker att det gäller fler än s-politiker, det gäller oss alla. Det är där kryddmåttet moral kommer in i bilden.

Bättre eller sämre, var det ja. Det svårsmälta är inte lätt att sätta fingret på, faktiskt. Jag fattar att jag framstår som något dumdryg, det är ofrånkomligt. Så mer än så här säger jag inte om mina tjugofyra år som lärare. För, som Voltaire säger: konsten att tråka ut är att berätta allt. För egen del tänker fortsätta både leka och berätta under mitt kommande tjugofemte år.

Den som lever (och/eller går naturprogrammet på Falu gymnasium) får väl se. Detta är hursomhelst mitt dragna strå till den stack vi ibland formulerar den ljusnande framtid till vår.

Relaterade blogginlägg

Lärartyper

Bortom mr Keating

Foto, Mat och dryck, Personligt, Resor, Skola

Bild 116: Leningrad 1990

4 juni, 20224 juni, 2022av adolphson

Men mamma, det fanns ju ingenting att köpa!

Jag brukar vara försiktig med att öppna den ungdomliga pandoraasken i offentligheten men ska göra ett undantag.

Jag brukar också ibland, när mina elever vill åka till Rhodos eller motsvarande, berätta om min egen studentresa. Den gick till Leningrad i Sovjetunionen. Eleverna gör stora ögon. På riktigt? Jajemän, någon berättade inlevelsefullt om vodkans gyllene land och dit åkte min klass, S3, den 28:e april 1990.

En föreställning på hotellet. Notera loafers och tubsockor.

Finlandsfärjan var väl då som nu. Loafers, tubsockor och midjelång kavaj. Äventyrligheterna började först vid sovjetiska gränsen där vakter med kalashnikovs noggrant kontrollerade föremåls införande i landet. Den första verkliga kontakten med Sovjet var Viborg, en stad en gång i svensk ägo. Därifrån gick resan vidare mot Leningrad med buss.

Resan ägde rum endast ett drygt år innan Sovjetunionens kollaps och nog, sett i historiens backspegel, kunde man ana sprickorna i sömmarna. Bussen gjorde noga planerade stopp där champagne, klockor och allsköns bråte såldes. I varje gathörn i Leningrad såldes resterna av landets militärmakt ut. Alltså kläder och prylar.

Hotell Sputnik, där vi bodde, höll inte riktigt den klass min avgångsklass förväntade sig –förutom i antalet personal. Massor av människor fanns att tillgå i arbetarnas paradis. Maten passade tydligen inte heller våra västerländska läckergommar. Ickeförty kostade en liter fin rysk vodka 13 kronor.

För att bli insläppt på ett av stadens mer fashionabla etablissemang, Hotel Leningrad, krävdes någon sorts hotellkort som givetvis inga ryssar hade råd med. Glada i hågen mutade vi oss in till ännu en brakfest. Efteråt betalades en busschaufför 100 kronor, en för honom astronomisk summa, för att köra tjugotalet beskänkta svenska ungdomar till sitt hotell.

Det festades inte bara, vi besökte minsann Vinterpalatset, tsarernas forna residens, numera konstmuseum. Vi såg även rysk cirkus, en fantastisk upplevelse.

Vinterpalatset/Eremitaget (bild från Wikipedia)

En av de första (?) västerländska kedjorna som etablerade sig i landet var Hard Rock Café. När personalen såg att vi var i antågande tömde man helt sonika stället på människor. Mitt framför näsan på oss lämnade ett femtiotal personer, med nedsänkta huvuden, restaurangen. Sedan dukades det upp två långbord med rätter – och vodka. Jag minns min oro för vad kalaset skulle kosta. Jag minns också min förvåning när det kostade 200 kronor. Inte per person utan för oss allihop. En astronomisk… I övrigt har minnet av middagen förlorat sig i historiens dimmor.

Jag samlade redan då på gamla tidningar från olika länder. Jag köpte därför en Pravda och blev, helt rimligt, tilltalad på ryska. När jag uppenbarligen blev svaret skyldig fortsatte försäljaren: “good luck reading this”. Tidningen återfinns idag på Styrsö. Jag köpte också andra saker jag fortfarande har kvar. Särskilt vårdar jag min variant av Larionovs matchtröja från CSKA Moskva (världens mest framgångsrika klubblag, tror jag) som skymtar fram under jackan på sista bilden nedan.

Arméns skärp, klocka som aldrig fungerade och flottans hatt

Det fanns inget att köpa, berättade jag alltså vid hemkomsten för min bekymrade mor. Känslan av att vara en bland några naiva svenska snorungar som köpte ett helt land förmådde jag inte sätta ord på. För det är vad jag minns. Känslan av fattigdom och äcklig mat. Tårarna hos en servitör när jag inte kunde förmå mig att dricka det finaste han kunde erbjuda: färsk mjölk. Den underdåniga tacksamheten för en tia i dricks vilket fick personen att springa efter gåvor som tack. Mitt snidade ryska hantverk hade jag länge kvar.

Jerra. Honom har jag fortfarande kvar ❤️

Eleverna av idag då? Jo, de fortsätter åka till medelhavets strand. Just i år är det mer rätt gjort av dem än någonsin.

Jag kommer givetvis inte ihåg allt detta jag beskriver. Jag har haft god hjälp av min egen artikel i studenttidningen Galder från 1990. Lycka till med att finna den. Men resan sticker ut, det gör den. Och man bör komma ihåg att trots det fruktansvärda sovjetiska systemet fanns kontrollmekanismer. Diktatorn kunde avsättas. Som Chrustjov. Idag finns inget sådant.

Och snart finns inget att köpa.

Källor:

Relaterade blogginlägg:

Memory lane

Musik:

Let’s dance

Falun/Dalarna, Foto, Historia, Livsåskådning

bild 115: Fetmats revisited

13 maj, 202213 maj, 2022av adolphson

Jag tänker ibland på Margareta Olsdotter. I fyrtiotvå år vankade hon omkring på Elsborg. Vad hon måste ha undrat.

Jag brukar, när inte pandemi råder, som en del av undervisningen genomföra någon form av lokalhistorisk dag. Tanken är att träna eleverna i att se sin omgivning, den man upplever varje dag, med nya ögon. Att fundera över begreppet (historisk) identitet.

Även om varenda unge i stan redan besökt gruvan, ibland flera gånger, handlar det som sagt om att försöka se saker med nya ögon. Så det blev en dag av gruva, Dalarnas museum och undertecknad som höll hov vid stora torget. Och, givetvis, uppgifter att kämpa med. Som grädde på moset fick jag med mig Dotter 2, besöket i gruvan lockade även henne.

Jag trivs i gruvan. Du är ju en native resident!, som en elev uttryckte saken. Jag är rädd för Gruvfrun, sa Dotter 2. Det här är naturvetare, replikerade jag, de tror inte på Gruvfrun. Jag är estet, genmälde Dotter 2, så jag tror på henne. Jag har läst allt om Gruvfrun. Nu går Dotter 2 visserligen inte estetprogrammet (än) men budskapet var i alla händelser tydligt.

Jag håller mitt hov vid speakers corner på torget. Speakers corner. En blinkning till såväl originalet i Hyde Park som antikens torg. Det var på agora, forum, man röstade, dömde och handlade. Vem som helst får tala och det står alla och en var fritt att inte lyssna. Lite som i våra dagars demokrati. Jonas Lennerthson, förre ordföranden i kultur och fritidsnämnden, tillika lärare, cyklade förbi. Han stannande till och berättade att just den här stenen tillkom under hans tid i nämnden och är tänkt att påminna om landets sista uppror 1743: Stora daldansen. Då stod de på torget, upprorsmännen. Så lärde sig också magistern (om stenens ursprung) något nytt denna dag.

I bakgrunden ett resultat av den stora rivningsvågen på 1950- och 60-talen. Snart byggnadsminne?

Ständigt denne Fetmats. Men visst fascinerar han. Förolyckad 1677, återfunnen välbevarad 1719, utställd att begapas som sevärdhet, begravd under pompa och ståt i koret på Kopparbergs kyrka, 1816 upptagen och flyttad till kyrkogården, 1862 uppgrävd och lagd i en låda att förvaras på den kyrkliga vinden, bortglömd men återigen funnen för att slutligen begravas ordentligt först 1930.

Det trodde han inte när han en dag efter arbetet 1677 smög ner i gruvan. Varför gjorde han det? Jag tror han tidigare under arbetsdagen funnit någon vacker metall han i hemlighet ville smussla ut för att ge sin tilltänkta, Margareta Olsdotter. Så fick han plötsligt en sten i huvet. Så kan det gå. Vila i frid, Mats!

Elevernas uppgift handlar inte om Mats. Nej, de har i uppgift att diskutera världsarv, stadsdelar, byggnader och kända falubor. Men jag gillar också att utmana just naturvetarna lite extra med en något filosofisk uppgift:

Om ungefär 100 år kommer vi att vara döda. Varenda människa du känner kommer också vara det. Varenda serviceperson du besöker för att få hjälp med saker, din frisör och hen i kassan på ICA, varenda kompis, alla kändisar, varje släkting du har. Sannolikt, hur smärtsamt det än kan låta, även de flesta av dina eventuella barn.

Platserna du besökt idag har varit miljoner människors hem, arbetsplats och vardag. Ett världsarv innebär att för all framtid spara något. Hur kommunicerar man med människor som lever om 100 000 år? Vad är värt att spara? Hur gör man det? Vem är du? Vilken är din historiska identitet? Vilket är ditt ansvar?

Vad är det här för flum, utbrast någon upprört. Ett världsarv är något som är så viktigt för mänskligheten att det är tänkt att bevaras för all framtid. Historieläraren i mig tvekar om det ens är möjligt att bevara något för all framtid. Jag menar, vi är ju i full färd att krafsa under pyramiderna för att förstå människor som levde för tretusen femhundra år sedan.

Genom att bli uppmärksam på allt det sköna och viktiga runt omkring oss, genom att stanna upp och tänka på alla de människor som gått före oss, kan vi iallafall ta ut en ungefärlig kompassriktning mot den framtid som ofrånkomligen drabbar oss alla. Det är iallafall syftet med dagen.

1998 förlovade jag mig i gruvan. Stora stöten, så att säga. Tyvärr drabbades min tilltänkta många år senare av ett metaforiskt ras och omkom. Sedan dess har jag väntat. Oklart på vad. En framtid, kanske. Men, som historien om Mats och vitriolet lär oss, det går inte att bevara något för all framtid.

Min äldsta dotter, vars passion är teater, följde inte med på skolbesöket. Nej, hon beställde en egen tur, tog med sig sin bästa vän och iscensatte förlovningen. Hon lät en norsk dam föreviga tilltaget. Sedan skickade hon bilden till mig för att göra mig glad.

Jag tänker mig Margareta Olsdotter som lycklig. Javisst, åren går. Men plötsligt drabbar kärleken den dystre vandraren i Elsborg. Vid gruvan påbörjas en ny, vacker promenad. Livet tar en annan väg. Framtiden är här. Annorlunda än tänkt, oförutsägbar som alltid, men definitivt kär. Jag såg aldrig Gruvfrun i gruvan. Men nog skymtade jag Margareta Olsdotter? Och visst log hon mot mig.

Det finns något att lära sig här. Det är fullt möjligt att både gestalta historien och på avstånd kyligt studera den. Det är inte enkelt att avgöra vilket som är bäst. Vad eleverna inte omedelbart tänker på är att endast kärleken är evig. Det är inget flum. Det är svaret på frågan. Men säg inget.

Relaterade blogginlägg

Gruvdrängarna i Falun 1743

En historisk promenad

Jonas släktingar

Foto, Livsåskådning, Personligt, Skola

bild 114: narcissistens klagan II

22 april, 202222 april, 2022av adolphson

Styrsö, påsken 2022. Att leta spår i det förflutna för att kunna förstå sig själv.

Jag blir ofta nostalgisk när jag är på ön. Det blir lätt så, omgiven av minnen och gamla foton. Facebooks algoritmer har under veckors tid hamrat in vad som hände oss för tre år sedan. Algoritmer som inte gör åtskillnad på goda och dåliga minnen. För att få enbart de goda minnena kan man träffa släkten. Det berättas under kafferep om när morfar en gång bjöd in några enträgna Jehovas vittnen att sitta ner över en kopp. Morfar, som upplevde husförhör under uppväxten på Gullholmen förra 00-talet, kunde minsann både bibel och katekes. Vittnena återkom inte.

Det händer ibland att jag funderar över huruvida jag borde byta arbete. Göra något annat. Sedan uppstår omedelbart följdfrågan: vad?

Det är endast arkiven som håller sig evigt unga. Frasen är snodd från min huspoet Tranströmer. Så rätt han har, inser jag under bläddrandet bland gamla skolfoton från karriären. Det mesta är sig likt genom åren förutom rynkor som tilltar, hår som glesnar och skägg vars nyans allt mer övergår i vitt. Dödens blomster, som far säger om grånat hår. Jag suckar lite, tittar ut över havet. Det är väl som det ska med den saken. Allt liv övergår till slut i sin motsats.

Är det nu det händer? Blev jag just gammal? Morfar var aldrig gammal. Inte ens när han fyllde nittiosju år. Jag har snart lagt det tjugofjärde året som gymnasielärare till handlingarna. Tjugofyra år. Det ger en bra bit över tre tusen elever som under åren passerat magisterns klassrum. Änte könsti, som vi säger i Dalom. Jag trivs faktiskt lika bra nu som när jag en gång började. Bättre, till och med.

Åren har gått. Jag räknas inte längre till de unga och nytänkande. Numera tillhör jag skaran som varit längst på bygget. Det gamla gardet. Magister Adolphson. Emeritus. Konstigt, det känns inte så. Jag ser fram emot varje lektion på samma sätt som vore det 1998. Men inget av det spelar någon roll för jag har examen från glömskans universitet, för att återigen parafrasera Tranströmer. Döden har redan tagit sina mått och sitter i detta nu i allsköns ro och knåpar på kostymen. Hoppas Döden är lika dålig på syslöjd som jag. För färdig är jag inte. Å andra sidan, det är väl ingen. Men Döden lämnar, som bekant, inga uppskov.

Jag blir ibland trött på mig själv. Jag har i princip två jobb och vill ändå byta. Eller vill jag det? Jag delar min tid mellan Dalarna och Styrsö. Morfar var under sin yrkeskarriär nästan aldrig hemma på ön. I veckan ringde jag till försvarsmakten, det finns tydligen så kallade snabbspår för den som redan har universitet/högskoleexamen. Jag har tre, förutom Glömskans universitet, så det borde gå snabbare än på SJ:s spår iallafall. Officer? Kan det vara något? Om inte annat för att sätta fart på den gamla diskussionen i kompisgänget om vem av oss man helst har med sig i en skyttegrav. (Hint: inte undertecknad, för man kan inte snacka ihjäl ryssen).

Jag minns något som min far brukade säga: att det som skiljer äkta konst från strunt är det, att i det äkta konstverket lever helheten i varenda del. Meningen. Jag minns hur han talade om de stympade gudabilderna som man gräver upp ur klassisk jord – kanske bara en fot eller bara en skuldra – och ändå fulla av gudom.

Citatet är från Boye. Kanske går det att översätta till livet? Att vara rakt igenom äkta. Som morfar. Och många andra här på ön. Jag känner mig iallafall genuint trygg i yrket. Mycket annat med mig må vara av vindflöjelns spretiga natur, men inte tillvaron som historielärare. Jag känner meningen och helheten i klassrummet. Sådant är äkta. Jag tycker också jag ser något av detta i bilderna som tagits genom åren. Det kanske är inbillning. Men om inte, den känslan ersätter man inte enkelt. Hår, skägg, kroppsligt förfall må kvitta lika. Man måste inte älska det man gör men man måste göra det man älskar.

Så vad ska jag göra när jag blir stor? Sjöman, som morfar, kan jag inte bli. Kanske en gatans musikant i södra Frankrike? Guide i Rom? Flytta till Styrsö?

Medan skymningen faller över Halsvik kommer jag att tänka på Lagerkvists kända ord. De lindrar vankelmodet lite. När jag kämpar med förflutenhetens vålnader påminner jag mig om att det alltid finns en framtid. Alltid.

Det är vackrast när det skymmer all den kärlek jorden rymmer. Ligger samlad i ett dunkelt ljus över jorden, över markens hus.

Allt är ömhet, allt är smekt av händer. Herren själv utplåna fjärran stränder. Allt är nära, allt är lågt ifrån. Allt är givet människan som lån.

Allt är mitt, och allt ska tagas från mig, inom kort skall allting tagas ifrån mig. Träden, molnen, marken där jag går. Jag ska vandra – ensam utan spår.

Relaterade blogginlägg:

Narcissistens klagan

Svart på vitt på azurblått

Gatumusikant i södra Frankrike

Guide i Rom

Musik:

Det är vackrast när det skymmer

Poppeas kröning

I’m a man of constant sorrow

Källor:

Boye: Hon som bär templet

Lagerkvist: Det är vackrast när det skymmer

cancer, Foto, Livsåskådning, Personligt

Var vår är vår vår

10 april, 202210 april, 2022av adolphson

Hur mår jag, detta det tredje året sedan Harmagedon?

Jodå, tackar som frågar, här är prima liv!

Jag brottas med existensiella frågor. Vad är målet? Meningen med alltihop? Är det, uttryckt med Boyes kända ord, vägen som är mödan värd? Ibland är den extra mödosam, så mycket är säkert.

Livet slutar inte med det sista hjärtslaget. Hud, tänder och lemmar fortsätter faktiskt att leva i timmar efter dödsfallet och tankar flyger genom hjärnan i flera sekunder efter att hjärtat stannat. Vad är det sista en döende tänker?

Det har i dagarna gått etthundrafemtiosex fredagar sedan Malin gömde sig, sju somrar har förflutit sedan min lillasyster hoppade över gärdesgården och tjugofem julaftnar har passerat sedan mor fick sluta. Slutet närmade sig för alla tre under våren varför varje vår är en tid av minnen. Det blir tungt i hjärtat. Plötsligt faller tårar. Men jag bär dem alla i klaraste minne, vårar såväl som människor.

Jag har kommit att ompröva min syn på fatalismen. (Fatalism är en teori som menar att människans fria vilja är en illusion då vårt öde redan är avgjort.) Förr var jag skeptisk, inte lika mycket nu. Vi vet ju, när allt kommer omkring, hur filmen slutar – men inte när. Kyrkogårdarna är fyllda av oersättliga människor.

Jag hittade nyligen en av de lappar med anteckningar jag sprider omkring mig. Just den här var daterad 18:e maj 2019, dagen efter Malins begravning och ett år före Julias bortgång. Där stod:

1. Tappa 10 kg och bli äckligt vältränad

2. Lära mig baka bröd

3. Utveckla mitt skrivande

4. Plocka upp windsurfing

5. Älska igen

Jag var smått hysterisk 2019-2020. Det jag i efterhand ser, inte utan viss förskräckelse, är några år av frenetiskt jagande efter, ja, jag vet inte efter vad. Livet, kanske. Jag köpte kläder, böcker och viner för hiskeliga summor. Viktor kan ibland lite bitterljuvt konstatera att ”det var på den gamla goda tiden när du tog notorna”. Min bror levde förvisso gott på min mani men var också ett gott sällskap. Döttrarna undrade slutligen om jag verkligen behövde ytterligare en kavaj. Osunt är förnamnet. Efternamnet stavas undergång.

Eftersom jag äntligen nått den inte särskilt djupsinniga insikten att vår tid är begränsad har jag dykt upp till ytan igen begåvad med nya förhållningssätt. Ett är att tanken att vara snäll mot sig själv är inte liktydigt med shopaholics, nej, det handlar om helt andra saker. Ett annat är att jag inte är rädd för döden. Jag hyser tillit till mig själv och livet som det är. Det som sker det sker. Fatalism, alltså. Jag försöker vara mindre ledsen eller arg över tillvarons eller mina egna tillkortakommanden. Jag försöker numera åka med i livets baksäte istället för att sträva efter total kontroll. Det är nämligen ouppnåeligt. Möjligen är det på det viset att just på grund av att jag upplevt döden så påtagligt så förmår jag älska livet fullt ut. Vi har varandra till låns. Snart nog kommer cancern, eller något, och knackar på så lika bra att leva medan tid är.

Jag saknar min systers skratt, en jul med mor, ett fredagsmys med Malin. Jag lever med korta perspektiv tills min egen tid kommer. Jag försöker vara mer närvarande, göra det jag tror på, försöker vara så snäll jag kan utan att göra avkall på mina principer.

Jag har verkligen inte tappat tio kilo men är hyfsat vältränad för min ålder. Jag blev nyligen uppmanad att undersöka mitt hjärta eftersom Viktor har haft problem med sitt. Piggt som en trettioårings! Nu blir det stora ord, muttrade Viktor surmulet, som när du kom hem efter mönstringen och glatt utropade att det inte fanns uns fett på din kropp. Möjligen säger det hela mer om dagens trettioåringar än om mig. (Ett klent huvud hade han men hjärtat det var gott.) Jag har inte utvecklat mitt skrivande men är numera skaplig på att baka bröd. Jag har inte börjat surfa, och lär inte göra det heller.

Allt är inte ledsamt. Jag beskrev nyligen mina känslor för en vän som har det svårt: Trots allt, efter mammas död för länge sen, min systers 2015 och Malins 2019, känner jag glädje. Jag mådde dåligt under pandemin men hämtade mig. Livet är, trots allt, gott. Jag vill mest ha kul. Svaret jag fick var storartat: Jag tänker att du är som skapt för att leva. Du tar dig igenom alla jävliga motgångar på ett fantastiskt bra sätt. Jag blev glad över den beskrivningen. Det har sina fördelar med att i viss mån tro på ödet. Slutet må vara förutbestämt men allt annat är trots allt en öppen historia.

Livet slutar inte med det sista andetaget. Att få vara bland det sista någon tänker på, att i detta ögonblick se in i varandras ögon, gör att hen för alltid finns kvar i minnet hos den levande. På så vis är man ju odödlig.

(Kom in Martinson: Varje djup sorg har förlorad glädje till föremål. Tappa inte bort denna riktning. Låt inte sorgen glömma sitt ärende. Sorgen är den djupaste ära som glädjen kan få)

Jag var alltså smått hysterisk 2019. Det är så man ska förstå det där med windsurfing. Nu är jag mer lugn till sinnes. Ingen vet vad målet eller meningen är. Men visst är det mål och mening med vår färd. Om inte annat för att få älska igen. Kanske är det förresten Fröding som har rätt:

Nej, sörja sorgen ut till hjärnan domnar i trötthetsdvala är den tröst vi fått.

Jag föredrar nog en lite mer lättsam variant:

Skål för glada minnen, skål för varje vår, inga sinnen sörja mer när punch vi får.

Ett sätt att beskriva hur jag mår är enligt ovan. Ett annat att jag har det svintufft. De är döda, mamma, Helena, Malin och sorgen lämnar mig ingen längre ro. Prima liv? Jag önskar jag vore något av Guido Orefice men förmår inte mycket.

Hursomhelst, så som här beskrivs mår jag detta det tredje året sedan harmagedon.

Jag tänker mig ibland döden som att irra runt i den grekiska övärlden. Exempelvis på Kythiras sydspets. Som en odyssé.

Relaterade blogginlägg:

Musik:

I fall in love too easily

Din vår är min vår

Källor:

Fröding: Nya Dikter/Tröst

Harry Martinson: Vagnen

Karin Boye: I rörelse

cancer, Foto, Livsåskådning, Personligt

bild 113: kälkestad

3 april, 20223 april, 2022av adolphson

Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse.

Begreppet kälkborgare är en beskrivning av invånarna i den fiktiva småstaden Kälkestad. Dessa ägnar sig mest åt skvaller, vardagligheter och allehanda småsaker. De lever sina liv som en hyllning till det enkla livet, ungefär på samma sätt som hoberna i Fylke.

Bild 113 tror jag är tagen i trappan ner till gillestugan i vårt hus i Hälsinggården i Falun. (Gillestuga, det är bra grejer det. En plats för gillen.) Fotot kan i och för sig även vara taget i något annat hus med furutrappa som vi för tillfället befinner oss i. I Grövelsjön, kanske. Jag gissar att det är vårvinter 1978. Fotot föreställer undertecknad, Viktor och våra kusiner Stina och Henrik. Men det saknas två ur barnaskaran. Kusin Magnus ligger sannolikt i sin säng och skrattar och Helena gosar nog i mammas famn eftersom hon inte är särskilt gammal vid tidpunkten.

När jag betraktar det gamla fotot slås jag, rätt i magen, av att det fortfarande saknas två av oss. Och av att ingen av dessa två blev gamla nog. En må ursäkta. Jag blir lätt lite nostalgisk så här års. Jag kan inte hjälpa det. Särskilt när jag tänker på mina egna moderlösa barn slår det mig. Det känns som ett privilegium att ha fått växa upp som jag. Helt, rent, tryggt och kärleksfullt. På så vis också rikt. Det vill jag även för mina flickor.

Min barndom och ungdom är mitt personliga Kälkestad. Vad skulle jag inte ge för att få återvända till den obekymrade världen i furutrappan 1978. Men det finns ingen väg dit. Det som återstår är att gjuta grunden till mina egna barns Kälkestad. Usch, vad deprimerande det låter. Nostalgi. Jag älskade livet, jag älskade känslan, kommer du ihåg?

Hur gjuter man mod i sig själv? Hur gör man det för de unga? Jag skulle kunna lägga ord till ord i fåfäng oförmåga för att beskriva det. Istället låter jag Tranströmer tala.

Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse. Gläntan är omsluten av en skog som kväver sig själv. Svarta stammar med lavarnas askgrå skäggstubb. De tätt sammanskruvade träden är döda ända upp i topparna där några enstaka gröna kvistar vidrör ljuset. Därunder: skugga som ruvar på skugga, kärret som växer. Men på den öppna platsen är gräset underligt grönt och levande. Här ligger stora stenar, liksom ordnade. De måste vara grundstenarna i ett hus, jag kanske tar fel. Vilka levde här? Ingen kan ge upplysning om det. Namnen finns någonstans i ett arkiv som ingen öppnar (det är bara arkiven som håller sig unga). Den muntliga traditionen är död och därmed minnena. Zigenarstammen minns men de skrivkunniga glömmer. Anteckna och glöm. Torpet sorlar av röster, det är världens centrum. Men invånarna dör eller flyttar ut, krönikan upphör. Det står öde i många år. Och torpet blir en sfinx. Till slut är allt borta utom grundstenarna. På något sätt har jag varit här förut, men måste gå nu. Jag dyker in bland snåren. Det går bara att tränga sig igenom med ett steg framåt och två åt sidan, som en schackspringare. Så småningom glesnar det och ljusnar. Stegen blir längre. En gångstig smyger sig fram till mig. Jag är tillbaka i kommunikationsnätet. På den nynnande kraftledningsstolpen sitter en skalbagge i solen. Under de glänsande sköldarna ligger flygvingarna hopvecklade lika sinnrikt som en fallskärm packad av en expert.

Så händer det. Där är den ju, gläntan! Det finns så många vackra känslor i världen. Min glänta.

Du är helt dum i huvudet pappa. Men av alla knäppisar är du den bäste.

Jag läste din text ”Vir bonus” flera gånger. Jag ville tacka dig så mycket för att du ser mig och mina känslor. Jag hoppas på en dag världen är full av människor som dig.

När du kommer in i ett rum är det som en varm vind sveper igenom det.

Jag saknar dig.

Nog har jag gått ordentligt vilse. Men jag tror, tänker jag samtidigt som jag ler åt alla fina minnen av och med kusinerna, mig alltså funnit min glänta. Den ligger ju där, mitt inne i Kälkestad.