Foto – Sida 6 – Adolphson

Falun/Dalarna, Foto, Historia, Livsåskådning

bild 115: Fetmats revisited

13 maj, 202213 maj, 2022av adolphson

Jag tänker ibland på Margareta Olsdotter. I fyrtiotvå år vankade hon omkring på Elsborg. Vad hon måste ha undrat.

Jag brukar, när inte pandemi råder, som en del av undervisningen genomföra någon form av lokalhistorisk dag. Tanken är att träna eleverna i att se sin omgivning, den man upplever varje dag, med nya ögon. Att fundera över begreppet (historisk) identitet.

Även om varenda unge i stan redan besökt gruvan, ibland flera gånger, handlar det som sagt om att försöka se saker med nya ögon. Så det blev en dag av gruva, Dalarnas museum och undertecknad som höll hov vid stora torget. Och, givetvis, uppgifter att kämpa med. Som grädde på moset fick jag med mig Dotter 2, besöket i gruvan lockade även henne.

Jag trivs i gruvan. Du är ju en native resident!, som en elev uttryckte saken. Jag är rädd för Gruvfrun, sa Dotter 2. Det här är naturvetare, replikerade jag, de tror inte på Gruvfrun. Jag är estet, genmälde Dotter 2, så jag tror på henne. Jag har läst allt om Gruvfrun. Nu går Dotter 2 visserligen inte estetprogrammet (än) men budskapet var i alla händelser tydligt.

Jag håller mitt hov vid speakers corner på torget. Speakers corner. En blinkning till såväl originalet i Hyde Park som antikens torg. Det var på agora, forum, man röstade, dömde och handlade. Vem som helst får tala och det står alla och en var fritt att inte lyssna. Lite som i våra dagars demokrati. Jonas Lennerthson, förre ordföranden i kultur och fritidsnämnden, tillika lärare, cyklade förbi. Han stannande till och berättade att just den här stenen tillkom under hans tid i nämnden och är tänkt att påminna om landets sista uppror 1743: Stora daldansen. Då stod de på torget, upprorsmännen. Så lärde sig också magistern (om stenens ursprung) något nytt denna dag.

I bakgrunden ett resultat av den stora rivningsvågen på 1950- och 60-talen. Snart byggnadsminne?

Ständigt denne Fetmats. Men visst fascinerar han. Förolyckad 1677, återfunnen välbevarad 1719, utställd att begapas som sevärdhet, begravd under pompa och ståt i koret på Kopparbergs kyrka, 1816 upptagen och flyttad till kyrkogården, 1862 uppgrävd och lagd i en låda att förvaras på den kyrkliga vinden, bortglömd men återigen funnen för att slutligen begravas ordentligt först 1930.

Det trodde han inte när han en dag efter arbetet 1677 smög ner i gruvan. Varför gjorde han det? Jag tror han tidigare under arbetsdagen funnit någon vacker metall han i hemlighet ville smussla ut för att ge sin tilltänkta, Margareta Olsdotter. Så fick han plötsligt en sten i huvet. Så kan det gå. Vila i frid, Mats!

Elevernas uppgift handlar inte om Mats. Nej, de har i uppgift att diskutera världsarv, stadsdelar, byggnader och kända falubor. Men jag gillar också att utmana just naturvetarna lite extra med en något filosofisk uppgift:

Om ungefär 100 år kommer vi att vara döda. Varenda människa du känner kommer också vara det. Varenda serviceperson du besöker för att få hjälp med saker, din frisör och hen i kassan på ICA, varenda kompis, alla kändisar, varje släkting du har. Sannolikt, hur smärtsamt det än kan låta, även de flesta av dina eventuella barn.

Platserna du besökt idag har varit miljoner människors hem, arbetsplats och vardag. Ett världsarv innebär att för all framtid spara något. Hur kommunicerar man med människor som lever om 100 000 år? Vad är värt att spara? Hur gör man det? Vem är du? Vilken är din historiska identitet? Vilket är ditt ansvar?

Vad är det här för flum, utbrast någon upprört. Ett världsarv är något som är så viktigt för mänskligheten att det är tänkt att bevaras för all framtid. Historieläraren i mig tvekar om det ens är möjligt att bevara något för all framtid. Jag menar, vi är ju i full färd att krafsa under pyramiderna för att förstå människor som levde för tretusen femhundra år sedan.

Genom att bli uppmärksam på allt det sköna och viktiga runt omkring oss, genom att stanna upp och tänka på alla de människor som gått före oss, kan vi iallafall ta ut en ungefärlig kompassriktning mot den framtid som ofrånkomligen drabbar oss alla. Det är iallafall syftet med dagen.

1998 förlovade jag mig i gruvan. Stora stöten, så att säga. Tyvärr drabbades min tilltänkta många år senare av ett metaforiskt ras och omkom. Sedan dess har jag väntat. Oklart på vad. En framtid, kanske. Men, som historien om Mats och vitriolet lär oss, det går inte att bevara något för all framtid.

Min äldsta dotter, vars passion är teater, följde inte med på skolbesöket. Nej, hon beställde en egen tur, tog med sig sin bästa vän och iscensatte förlovningen. Hon lät en norsk dam föreviga tilltaget. Sedan skickade hon bilden till mig för att göra mig glad.

Jag tänker mig Margareta Olsdotter som lycklig. Javisst, åren går. Men plötsligt drabbar kärleken den dystre vandraren i Elsborg. Vid gruvan påbörjas en ny, vacker promenad. Livet tar en annan väg. Framtiden är här. Annorlunda än tänkt, oförutsägbar som alltid, men definitivt kär. Jag såg aldrig Gruvfrun i gruvan. Men nog skymtade jag Margareta Olsdotter? Och visst log hon mot mig.

Det finns något att lära sig här. Det är fullt möjligt att både gestalta historien och på avstånd kyligt studera den. Det är inte enkelt att avgöra vilket som är bäst. Vad eleverna inte omedelbart tänker på är att endast kärleken är evig. Det är inget flum. Det är svaret på frågan. Men säg inget.

Relaterade blogginlägg

Gruvdrängarna i Falun 1743

En historisk promenad

Jonas släktingar

Foto, Livsåskådning, Personligt, Skola

bild 114: narcissistens klagan II

22 april, 202222 april, 2022av adolphson

Styrsö, påsken 2022. Att leta spår i det förflutna för att kunna förstå sig själv.

Jag blir ofta nostalgisk när jag är på ön. Det blir lätt så, omgiven av minnen och gamla foton. Facebooks algoritmer har under veckors tid hamrat in vad som hände oss för tre år sedan. Algoritmer som inte gör åtskillnad på goda och dåliga minnen. För att få enbart de goda minnena kan man träffa släkten. Det berättas under kafferep om när morfar en gång bjöd in några enträgna Jehovas vittnen att sitta ner över en kopp. Morfar, som upplevde husförhör under uppväxten på Gullholmen förra 00-talet, kunde minsann både bibel och katekes. Vittnena återkom inte.

Det händer ibland att jag funderar över huruvida jag borde byta arbete. Göra något annat. Sedan uppstår omedelbart följdfrågan: vad?

Det är endast arkiven som håller sig evigt unga. Frasen är snodd från min huspoet Tranströmer. Så rätt han har, inser jag under bläddrandet bland gamla skolfoton från karriären. Det mesta är sig likt genom åren förutom rynkor som tilltar, hår som glesnar och skägg vars nyans allt mer övergår i vitt. Dödens blomster, som far säger om grånat hår. Jag suckar lite, tittar ut över havet. Det är väl som det ska med den saken. Allt liv övergår till slut i sin motsats.

Är det nu det händer? Blev jag just gammal? Morfar var aldrig gammal. Inte ens när han fyllde nittiosju år. Jag har snart lagt det tjugofjärde året som gymnasielärare till handlingarna. Tjugofyra år. Det ger en bra bit över tre tusen elever som under åren passerat magisterns klassrum. Änte könsti, som vi säger i Dalom. Jag trivs faktiskt lika bra nu som när jag en gång började. Bättre, till och med.

Åren har gått. Jag räknas inte längre till de unga och nytänkande. Numera tillhör jag skaran som varit längst på bygget. Det gamla gardet. Magister Adolphson. Emeritus. Konstigt, det känns inte så. Jag ser fram emot varje lektion på samma sätt som vore det 1998. Men inget av det spelar någon roll för jag har examen från glömskans universitet, för att återigen parafrasera Tranströmer. Döden har redan tagit sina mått och sitter i detta nu i allsköns ro och knåpar på kostymen. Hoppas Döden är lika dålig på syslöjd som jag. För färdig är jag inte. Å andra sidan, det är väl ingen. Men Döden lämnar, som bekant, inga uppskov.

Jag blir ibland trött på mig själv. Jag har i princip två jobb och vill ändå byta. Eller vill jag det? Jag delar min tid mellan Dalarna och Styrsö. Morfar var under sin yrkeskarriär nästan aldrig hemma på ön. I veckan ringde jag till försvarsmakten, det finns tydligen så kallade snabbspår för den som redan har universitet/högskoleexamen. Jag har tre, förutom Glömskans universitet, så det borde gå snabbare än på SJ:s spår iallafall. Officer? Kan det vara något? Om inte annat för att sätta fart på den gamla diskussionen i kompisgänget om vem av oss man helst har med sig i en skyttegrav. (Hint: inte undertecknad, för man kan inte snacka ihjäl ryssen).

Jag minns något som min far brukade säga: att det som skiljer äkta konst från strunt är det, att i det äkta konstverket lever helheten i varenda del. Meningen. Jag minns hur han talade om de stympade gudabilderna som man gräver upp ur klassisk jord – kanske bara en fot eller bara en skuldra – och ändå fulla av gudom.

Citatet är från Boye. Kanske går det att översätta till livet? Att vara rakt igenom äkta. Som morfar. Och många andra här på ön. Jag känner mig iallafall genuint trygg i yrket. Mycket annat med mig må vara av vindflöjelns spretiga natur, men inte tillvaron som historielärare. Jag känner meningen och helheten i klassrummet. Sådant är äkta. Jag tycker också jag ser något av detta i bilderna som tagits genom åren. Det kanske är inbillning. Men om inte, den känslan ersätter man inte enkelt. Hår, skägg, kroppsligt förfall må kvitta lika. Man måste inte älska det man gör men man måste göra det man älskar.

Så vad ska jag göra när jag blir stor? Sjöman, som morfar, kan jag inte bli. Kanske en gatans musikant i södra Frankrike? Guide i Rom? Flytta till Styrsö?

Medan skymningen faller över Halsvik kommer jag att tänka på Lagerkvists kända ord. De lindrar vankelmodet lite. När jag kämpar med förflutenhetens vålnader påminner jag mig om att det alltid finns en framtid. Alltid.

Det är vackrast när det skymmer all den kärlek jorden rymmer. Ligger samlad i ett dunkelt ljus över jorden, över markens hus.

Allt är ömhet, allt är smekt av händer. Herren själv utplåna fjärran stränder. Allt är nära, allt är lågt ifrån. Allt är givet människan som lån.

Allt är mitt, och allt ska tagas från mig, inom kort skall allting tagas ifrån mig. Träden, molnen, marken där jag går. Jag ska vandra – ensam utan spår.

Relaterade blogginlägg:

Narcissistens klagan

Svart på vitt på azurblått

Gatumusikant i södra Frankrike

Guide i Rom

Musik:

Det är vackrast när det skymmer

Poppeas kröning

I’m a man of constant sorrow

Källor:

Boye: Hon som bär templet

Lagerkvist: Det är vackrast när det skymmer

cancer, Foto, Livsåskådning, Personligt

Var vår är vår vår

10 april, 202210 april, 2022av adolphson

Hur mår jag, detta det tredje året sedan Harmagedon?

Jodå, tackar som frågar, här är prima liv!

Jag brottas med existensiella frågor. Vad är målet? Meningen med alltihop? Är det, uttryckt med Boyes kända ord, vägen som är mödan värd? Ibland är den extra mödosam, så mycket är säkert.

Livet slutar inte med det sista hjärtslaget. Hud, tänder och lemmar fortsätter faktiskt att leva i timmar efter dödsfallet och tankar flyger genom hjärnan i flera sekunder efter att hjärtat stannat. Vad är det sista en döende tänker?

Det har i dagarna gått etthundrafemtiosex fredagar sedan Malin gömde sig, sju somrar har förflutit sedan min lillasyster hoppade över gärdesgården och tjugofem julaftnar har passerat sedan mor fick sluta. Slutet närmade sig för alla tre under våren varför varje vår är en tid av minnen. Det blir tungt i hjärtat. Plötsligt faller tårar. Men jag bär dem alla i klaraste minne, vårar såväl som människor.

Jag har kommit att ompröva min syn på fatalismen. (Fatalism är en teori som menar att människans fria vilja är en illusion då vårt öde redan är avgjort.) Förr var jag skeptisk, inte lika mycket nu. Vi vet ju, när allt kommer omkring, hur filmen slutar – men inte när. Kyrkogårdarna är fyllda av oersättliga människor.

Jag hittade nyligen en av de lappar med anteckningar jag sprider omkring mig. Just den här var daterad 18:e maj 2019, dagen efter Malins begravning och ett år före Julias bortgång. Där stod:

1. Tappa 10 kg och bli äckligt vältränad

2. Lära mig baka bröd

3. Utveckla mitt skrivande

4. Plocka upp windsurfing

5. Älska igen

Jag var smått hysterisk 2019-2020. Det jag i efterhand ser, inte utan viss förskräckelse, är några år av frenetiskt jagande efter, ja, jag vet inte efter vad. Livet, kanske. Jag köpte kläder, böcker och viner för hiskeliga summor. Viktor kan ibland lite bitterljuvt konstatera att ”det var på den gamla goda tiden när du tog notorna”. Min bror levde förvisso gott på min mani men var också ett gott sällskap. Döttrarna undrade slutligen om jag verkligen behövde ytterligare en kavaj. Osunt är förnamnet. Efternamnet stavas undergång.

Eftersom jag äntligen nått den inte särskilt djupsinniga insikten att vår tid är begränsad har jag dykt upp till ytan igen begåvad med nya förhållningssätt. Ett är att tanken att vara snäll mot sig själv är inte liktydigt med shopaholics, nej, det handlar om helt andra saker. Ett annat är att jag inte är rädd för döden. Jag hyser tillit till mig själv och livet som det är. Det som sker det sker. Fatalism, alltså. Jag försöker vara mindre ledsen eller arg över tillvarons eller mina egna tillkortakommanden. Jag försöker numera åka med i livets baksäte istället för att sträva efter total kontroll. Det är nämligen ouppnåeligt. Möjligen är det på det viset att just på grund av att jag upplevt döden så påtagligt så förmår jag älska livet fullt ut. Vi har varandra till låns. Snart nog kommer cancern, eller något, och knackar på så lika bra att leva medan tid är.

Jag saknar min systers skratt, en jul med mor, ett fredagsmys med Malin. Jag lever med korta perspektiv tills min egen tid kommer. Jag försöker vara mer närvarande, göra det jag tror på, försöker vara så snäll jag kan utan att göra avkall på mina principer.

Jag har verkligen inte tappat tio kilo men är hyfsat vältränad för min ålder. Jag blev nyligen uppmanad att undersöka mitt hjärta eftersom Viktor har haft problem med sitt. Piggt som en trettioårings! Nu blir det stora ord, muttrade Viktor surmulet, som när du kom hem efter mönstringen och glatt utropade att det inte fanns uns fett på din kropp. Möjligen säger det hela mer om dagens trettioåringar än om mig. (Ett klent huvud hade han men hjärtat det var gott.) Jag har inte utvecklat mitt skrivande men är numera skaplig på att baka bröd. Jag har inte börjat surfa, och lär inte göra det heller.

Allt är inte ledsamt. Jag beskrev nyligen mina känslor för en vän som har det svårt: Trots allt, efter mammas död för länge sen, min systers 2015 och Malins 2019, känner jag glädje. Jag mådde dåligt under pandemin men hämtade mig. Livet är, trots allt, gott. Jag vill mest ha kul. Svaret jag fick var storartat: Jag tänker att du är som skapt för att leva. Du tar dig igenom alla jävliga motgångar på ett fantastiskt bra sätt. Jag blev glad över den beskrivningen. Det har sina fördelar med att i viss mån tro på ödet. Slutet må vara förutbestämt men allt annat är trots allt en öppen historia.

Livet slutar inte med det sista andetaget. Att få vara bland det sista någon tänker på, att i detta ögonblick se in i varandras ögon, gör att hen för alltid finns kvar i minnet hos den levande. På så vis är man ju odödlig.

(Kom in Martinson: Varje djup sorg har förlorad glädje till föremål. Tappa inte bort denna riktning. Låt inte sorgen glömma sitt ärende. Sorgen är den djupaste ära som glädjen kan få)

Jag var alltså smått hysterisk 2019. Det är så man ska förstå det där med windsurfing. Nu är jag mer lugn till sinnes. Ingen vet vad målet eller meningen är. Men visst är det mål och mening med vår färd. Om inte annat för att få älska igen. Kanske är det förresten Fröding som har rätt:

Nej, sörja sorgen ut till hjärnan domnar i trötthetsdvala är den tröst vi fått.

Jag föredrar nog en lite mer lättsam variant:

Skål för glada minnen, skål för varje vår, inga sinnen sörja mer när punch vi får.

Ett sätt att beskriva hur jag mår är enligt ovan. Ett annat att jag har det svintufft. De är döda, mamma, Helena, Malin och sorgen lämnar mig ingen längre ro. Prima liv? Jag önskar jag vore något av Guido Orefice men förmår inte mycket.

Hursomhelst, så som här beskrivs mår jag detta det tredje året sedan harmagedon.

Jag tänker mig ibland döden som att irra runt i den grekiska övärlden. Exempelvis på Kythiras sydspets. Som en odyssé.

Relaterade blogginlägg:

Musik:

I fall in love too easily

Din vår är min vår

Källor:

Fröding: Nya Dikter/Tröst

Harry Martinson: Vagnen

Karin Boye: I rörelse

cancer, Foto, Livsåskådning, Personligt

bild 113: kälkestad

3 april, 20223 april, 2022av adolphson

Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse.

Begreppet kälkborgare är en beskrivning av invånarna i den fiktiva småstaden Kälkestad. Dessa ägnar sig mest åt skvaller, vardagligheter och allehanda småsaker. De lever sina liv som en hyllning till det enkla livet, ungefär på samma sätt som hoberna i Fylke.

Bild 113 tror jag är tagen i trappan ner till gillestugan i vårt hus i Hälsinggården i Falun. (Gillestuga, det är bra grejer det. En plats för gillen.) Fotot kan i och för sig även vara taget i något annat hus med furutrappa som vi för tillfället befinner oss i. I Grövelsjön, kanske. Jag gissar att det är vårvinter 1978. Fotot föreställer undertecknad, Viktor och våra kusiner Stina och Henrik. Men det saknas två ur barnaskaran. Kusin Magnus ligger sannolikt i sin säng och skrattar och Helena gosar nog i mammas famn eftersom hon inte är särskilt gammal vid tidpunkten.

När jag betraktar det gamla fotot slås jag, rätt i magen, av att det fortfarande saknas två av oss. Och av att ingen av dessa två blev gamla nog. En må ursäkta. Jag blir lätt lite nostalgisk så här års. Jag kan inte hjälpa det. Särskilt när jag tänker på mina egna moderlösa barn slår det mig. Det känns som ett privilegium att ha fått växa upp som jag. Helt, rent, tryggt och kärleksfullt. På så vis också rikt. Det vill jag även för mina flickor.

Min barndom och ungdom är mitt personliga Kälkestad. Vad skulle jag inte ge för att få återvända till den obekymrade världen i furutrappan 1978. Men det finns ingen väg dit. Det som återstår är att gjuta grunden till mina egna barns Kälkestad. Usch, vad deprimerande det låter. Nostalgi. Jag älskade livet, jag älskade känslan, kommer du ihåg?

Hur gjuter man mod i sig själv? Hur gör man det för de unga? Jag skulle kunna lägga ord till ord i fåfäng oförmåga för att beskriva det. Istället låter jag Tranströmer tala.

Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse. Gläntan är omsluten av en skog som kväver sig själv. Svarta stammar med lavarnas askgrå skäggstubb. De tätt sammanskruvade träden är döda ända upp i topparna där några enstaka gröna kvistar vidrör ljuset. Därunder: skugga som ruvar på skugga, kärret som växer. Men på den öppna platsen är gräset underligt grönt och levande. Här ligger stora stenar, liksom ordnade. De måste vara grundstenarna i ett hus, jag kanske tar fel. Vilka levde här? Ingen kan ge upplysning om det. Namnen finns någonstans i ett arkiv som ingen öppnar (det är bara arkiven som håller sig unga). Den muntliga traditionen är död och därmed minnena. Zigenarstammen minns men de skrivkunniga glömmer. Anteckna och glöm. Torpet sorlar av röster, det är världens centrum. Men invånarna dör eller flyttar ut, krönikan upphör. Det står öde i många år. Och torpet blir en sfinx. Till slut är allt borta utom grundstenarna. På något sätt har jag varit här förut, men måste gå nu. Jag dyker in bland snåren. Det går bara att tränga sig igenom med ett steg framåt och två åt sidan, som en schackspringare. Så småningom glesnar det och ljusnar. Stegen blir längre. En gångstig smyger sig fram till mig. Jag är tillbaka i kommunikationsnätet. På den nynnande kraftledningsstolpen sitter en skalbagge i solen. Under de glänsande sköldarna ligger flygvingarna hopvecklade lika sinnrikt som en fallskärm packad av en expert.

Så händer det. Där är den ju, gläntan! Det finns så många vackra känslor i världen. Min glänta.

Du är helt dum i huvudet pappa. Men av alla knäppisar är du den bäste.

Jag läste din text ”Vir bonus” flera gånger. Jag ville tacka dig så mycket för att du ser mig och mina känslor. Jag hoppas på en dag världen är full av människor som dig.

När du kommer in i ett rum är det som en varm vind sveper igenom det.

Jag saknar dig.

Nog har jag gått ordentligt vilse. Men jag tror, tänker jag samtidigt som jag ler åt alla fina minnen av och med kusinerna, mig alltså funnit min glänta. Den ligger ju där, mitt inne i Kälkestad.

Relaterade blogginlägg:

Kusin Magnus

Vir bonus

Den största komplimangen

Musik:

Ingenting

Källor:

Tranströmer: Gläntan

Wikipedia

Film och TV, Foto, Historia, Personligt, Spännande människor

vinthunden 2

4 februari, 20225 februari, 2022av adolphson

Pirater har alltid fascinerat mig. Jag lämnar ofta nuet för att kasta mig ut i historiens och fantasins hisnande bråddjup. Jag läser, ser filmer och fantiserar om pirater. I min fantasi är jag en pirat som kämpar, långt ute på tillvarons stora, vida ocean, mot allt som är lågt och lumpet här i livet. Visserligen är jag pirat lite mer som i Errol Flynns tappning i filmen Kaptenen Blod”. Icke desto mindre. Anfäkta och anamma.

Jag funderar över hur mycket eller lite var och en av oss är summan av våra förfäders liv och gärningar. Arv och miljö, alltså. För att förstå det vill jag veta så mycket som möjligt om dem. Hur det var, hur deras liv gestaltade sig och vilka bevekelsegrunder hade. Vi är alla olika men detta är vad som får mitt dopamin att flöda. Pirater. Jag har pirater i släkten!

Ordet pirat kommer av grekiska och latin och betyder ”försöka”, ”riskera”. Piraten har en lite hjältemodig aura över sig. I filmer och böcker framställs de ofta som, likt Robin Hood, rövare som slåss mot en orättfärdig övermakt. Men verkligheten var nog en annan. I en modern mening används termen för beteckna någon som utan lov distribuerar upphovsrättskyddat material. En pirat drivs enligt myten inte enbart av egenintresse utan av mer altruistiska skäl.

Jolly Roger, den klassiska piratflaggan, pirate bay och Piratpartiet

På västkusten, inte minst mina hemtrakter i Göteborgs södra skärgård, har det svenska sjöröveriet lämnat spår. I början på 1700-talet var Göteborg och öarna utanför centrum för omfattande kaparverksamhet. Särskilt känd i det sammanhanget är Lars Gathenhielm. Mindre känt är att i hans flotta så ingick också min släkting Jonas Gudmundsson Donberg (1682-1765) som förde befäl på kaparfartyget Vinthunden 2.

Den svenska krigsmakten, inte minst flottan, var på dekis efter kung Karl XII:s många kring och långa bortavaro i fjärran land. Kaparna ingick därför som en sorts inofficiell milis i kriget mot Danmark. Ett mer udda inslag i den historien är kontakterna mellan Karl XII och pirater på Madagaskar. År 1714 kontaktades den svenske guvernören i Bremen, Mauritz Vellingk, av en piratkapten som ville förhandla. Nu var det inte vilka duvungar som helst detta, nej, piraterna från Madagaskar tillhörde de mest fruktade och dessa ansåg sig alltså ha mycket att erbjuda i utbyte mot asyl i Sverige. Budbäraren, piraten Samuel S:t Léger, blev senare, liksom Jonas Gudmundsson Donberg, en av Lars Gathenhielms kaptener.

Det handlade om ungefär 1400 pirater som sade sig ha tröttnat på sjöröveriet och ville komma till Europa. Ett mer troligt skäl än att man plötsligt drabbats av ånger över sitt brottsliga leverne var sannolikt att piraterna förstod att deras guldålder närmade sig sitt slut. De europeiska sjönationerna hade börjat vidta åtgärder och det var inte längre riskfritt att härja fritt på världshaven. Piraterna var därför intresserade av statligt beskydd och uppfattade Sverige som lämpligt. 1716 verkade förhandlingarna gå i lås och Sverige hade i utsikt att dels få piratbosättningarna på Madagaskar som koloni, dels att få en piratflotta förlagd till Göteborg, Marstrand eller Kungsbacka. En idé gick ut på att bygga en helt ny sjörövarstadsdel i Göteborg, i Majorna.

Tanken var att piraterna skulle slå sig ner på västkusten mot att de donerade hälften av sina stora rikedomar till den svenska statskassan, upphörde med sin piratverksamhet, försåg den svenska flottan med tjugo skepp samt vara behjälpliga med att upprätta en svensk koloni på Madagaskar. I det nät av storpolitiska ränker som smiddes kors och tvärs genom Europa ingick dessutom en plan på att återinsätta ätten Stuart på den engelska tronen. Detta skulle piraterna från Madagaskar också hjälpa till med och som ett led ingick en svensk-spansk invasion av England. Då måste ju Karl XII ingå, självfallet.

På sommaren 1718 var det mycket nära att man kommit överens men det blev aldrig något avtal, sannolikt på grund av att Karl XII dog senare det året. Liksom förövrigt Gathenhielm. Förhandlarna hade dessutom i själva verket inga kontakter på Madagaskar och hade aldrig varit där varför en koloni måste ses som rent hittepå. Men tanken lockade och drömmen om en koloni skrotades inte förrän 1728. En av förhandlarna, William Morgan, utsågs faktiskt formellt till svensk guvernör på Madagaskar men han åkte aldrig dit.

Det är antagligen inte så exklusivt i Södra skärgården att vara släkt med kaparen Jonas Gudmundsson Donberg, det är nog många som kan göra anspråk på det. Men tänk om vi skakar tombolan, lite. Tänk om invasionen av England blivit av. Tänk om Donberg styrt Vinthunden 2 mot Madagaskar (Kössö syd) eller tänk om Wikileaks legat i Majorna?

Jonas Gudmundsson Donberg. Född samma år som Karl XII men överlevde både den svenske monarken och Gathenhielm med nästan femtio år. På Styrsö gick han runt, kaparen, och framlevde sina dagar som vem som helst. Hur var han? Vad gjorde han och varför?Tydligen har jag dessutom ytterligare några kapare i släkten. Jag borde kanske släktforska, inser jag. Om inte annat för att förstå varför jag är som jag är. För nog applåderar jag i tysthet mig själv när jag opponerar mig, säger emot, går emot eller min egen väg. Så som piraten plägar.

Det går naturligtvis inte att säga hur någon, socialt sett, är en produkt av sina förfäder. Men jag inbillar mig att om man är fri från sin historia så är man verkligen fri. Men samtidigt kanske rotlös och ensam. Själv längtar jag till havet, till Styrsö, till Halsvik. Det har jag ju alltid gjort.

Källor:

Liljegren: Karl XII

Gamlagöteborg.se

Wikipedia

Länkar:

Till havs

Demokrati och samhälle, Foto, Politik, Spännande människor

bild 112: val 22

25 januari, 202218 augusti, 2024av adolphson

Nu är det klart!

Jag har av falucenterns medlemmar utsetts till att stå på andra plats i valet till kommunfullmäktige 2022. Det är en högre placering jämfört med den inför den senaste valrörelsen då jag återfanns på plats tre. Det känns mycket hedersamt och viktigt på många sätt, till vilket jag ska återkomma.

Först, eftersom jag ibland får frågan, vill jag säga att jag enbart ställer upp i det kommunala valet. Regionen har gott om kompetenta kandidater och att kandidera till riksdagen är inte aktuellt för min del. Det är inte för mig att resa runt i länet för att försöka knipa förstaplatsen på riksdagslistan och om detta mot förmodan skulle lyckas vore det ändå helt omöjligt att jobba i Stockholm. Det i sin tur beror på det enklaste av skäl: att jag vill finnas nära mina barn. Dessutom är Ulrika Liljeberg en lysande riksdagskandidat för länet som jag skulle stå mig slätt emot. Nej, Falun är mitt hem och här vill jag bo.

Att bestämma sig för att kandidera politiskt är inget lätt beslut. Det handlar nämligen om att gå all in. De flesta i min politiska omgivning är på ett eller annat sätt heltidspolitiker. Jag respekterar deras val men samtidigt blir det lite rörigt när jag utöver mina uppdrag arbetar heltid som lärare. Jag beklagar mig inte, det är ett val jag gjort. Och jag vill fortsätta så, det är otroligt givande att vistas i båda världarna. Att inte få undervisa, nej, det vore otänkbart. Detta ställningstagande är väl känt och jag tror inte jag skulle nomineras om det inte också var accepterat. Jag är pappa, lärare och politiker.

Jag har innevarande mandatperiod suttit i fullmäktige, kultur och fritidsnämnden, kommunstyrelsen och dess olika utskott. Det ska sägas att jag, helst i början, haft det svårt av personliga skäl. Men det tog sig med tiden. Jag kan inte direkt peka på någon stor sak jag personligen åstadkommit under mandatperioden. Men jag kan åtminstone säga att jag varit med och fattat många mer eller mindre viktiga beslut. Något bra måste jag väl åstadkommit eftersom det interna förtroendet förnyas.

Jag lyfter i alla lägen kulturen, mer precist kulturskolan, och jämställdheten så ofta jag kan. Jag tror inte på att rakt av okritiskt köpa allt ett parti står för. Man går med i ett parti för att påverka det och det försöker jag. I Centerpartiets fall handlar det om skolpolitiken. Den måste bli bättre, lokalt och nationellt. Jag är som sagt lärare varför det inte är okomplicerat att diskutera skolpolitik. Jag kan lätt avfärdas som part i målet. Jag har förresten själv kritiserat lärare som sitter i Barn och ungdomsnämnden. Skillnaden är att jag har rätt. Skämt åsido, det är inte okomplicerat detta.

HALLÅ, ANNIE OCH GÄNGET. DET ÄR SKILLNAD PÅ UTBILDNING OCH BOLAGSSTYRELSER.

Jag tänker ofta att det gäller att hamna på rätt sida historien. Med Centerpartiets principiella hållning mot extrem politik känner jag mig trygg. Det gör att jag i lugn och ro kan ha synpunkter på exempelvis skolpolitiken. Detta eftersom värdegrunden är intakt hos oss. SD har inte backat en tum från sina åsikter och tävlar i storlek med M. Nu har KD, L och M accepterat dem. SD har vunnit allt och inget förlorat. Det är inte utan att man saknar Reinfeldt, Boman, Westerberg och Svensson.

MEN VI HAR ANNIE.

Allt är inte perfekt vare sig i Sverige eller Falun – men jag tror att det kan bli det. Därför går jag tacksam över förtroendet åter till val. Jag gör det tillsammans med Susanne på första plats, en ledare jag verkligen tror på och är beredd att kämpa för. Vi har olika förmågor, hon och jag, men vi ska nog komma att komplettera varandra väl. Och på plats tre finner vi Jenny, en fantastisk person också hon. Under oss tre finner vi på listan många andra duktiga och engagerade personer.

Med detta gäng ber vi alltså om falubornas förtroende den elfte september. Med risk att låta klichéartad: det är ett viktigt val. Vägen fram till det kommer säkert att bli både tuff, hård, säkert smutsig – men med dessa människor runt mig känner jag mig taggad och trygg. Jag lovar för min del att inte delta i negativt kampanjande utan istället försöka lyfta nivån till en hederlig nivå.

Vi får se hur det går. Nu kör vi!

Foto, Mat och dryck, Mr Hyde/Neanderthalson, Personligt, Sång och musik, Spännande människor

Bild 109 – 1-0-0-1-0

23 december, 20219 januari, 2025av adolphson

Daniel Eggertz. Vännen, poeten, jägaren, filantropen, kamraten. Hjälten. Varför denna tillsynes opåkallade hyllning av en slumpvis utvald falubo? Det kräver sin förklaring.

Det var dagarna innan jul illa ställt i det Adolphsonska hemmet. ”Fritids”politikerns, lärarens och den ensamstående förälderns resande tillvaro gjorde allt sammantaget att såväl juldagens middag som julgran saknades. Båda dessa är viktiga och goda råd befanns dyra. Barnen Adolphson som tagna ur en scen av Dickens med blanka ögon och röda kinder. Det gör inget pappa. Det räcker att vi är tillsammans. Minnet av barndomens lyckliga jular skavde tillsammans med alla fina år med Malin. Kvalen rev mitt inre. Vilken usel förälder jag är.

Ett noll noll ett noll
vi måste värna om vänskap
undvika bråk.
Ett noll noll ett noll
vi måste tala samma språk.
Ett noll noll ett noll
ta min invit och min utsträckta hand.
Ett noll noll ett noll
vi måste kunna förstå varann.

Är ni släkt med Edvin Adolphson? Se där en vanligare fråga till mina föräldrar än till mig. Om skådespelaren Edvin var okänd för min generation var under 1980-talet en vanligare undran hur det var med släktskapet till ena halvan av duon Adolphson&Falk. Det är iallafall inte du som sjunger. Mor trodde att dessa min tidiga ungdoms idoler var ett hittepå-band bestående av mig och Tage. Rätt fint tänkt, ändå.

Vad är det som styr våra liv? Att vi blir som vi blir, valen vi gör, känslorna vi känner. Hur våra liv gestaltar sig. Det rör sig om biologi förstås, om sociala och ekonomiska förhållanden, arv, miljö, och, faktiskt, kemi. Kanske styrs vi enbart av algoritmer.

I stort sätt alla känner väl till begreppet algoritmer. Det är i allt högre grad (bara) sådana som styr våra digitala liv. Och digitalt lever alla i den gyllene delen av världen, från vaggan till graven. Algoritmer är en matematisk term som egentligen är ett finare ord för en lista med digitala instruktioner, en detaljerad följd av matematiska kommandon för att utföra en uppgift. I mitt lilla huvud är det en samling arabiska siffror, ettor och nollor.

Om ursprunget till de arabiska siffrorna, utöver att de inte är arabiska, är inte mycket känt. Araberna fick dem från hinduerna som antingen själva uppfann dem eller stal dem från Kina. Araberna fattade hursomhelst grejen och anpassade (sig till) dessa. En viktig person i sammanhanget är Abu Jafar Muhammed ibn Musa al-Khwaismi. Han skrev på 800-talet en bok om det nya siffersystemet som spreds till Spanien och sedan vidare till övriga Europa. Det nya systemet var överlägset det gamla romerska räknesättet. I översättningar till latin förändrades/förvanskades med tiden författarens namn från al-Khwaismi till tidigare versioner av ordet som vi idag uttalar algoritm.

Jag är gjord med precision
Jag är perfekt i minsta del
Varje kugghjul snurrar runt som kugghjul ska
En aldrig svikande funktion
Jag har aldrig gjort ett fel
Jag har den fullkomlighet som människan borde ha
Men händerna som styr mig
Visar prov på fumlighet
Och jag blir skrämd av dessa människor
Och deras ofullkomlighet
Och jag undrar vad som händer
Med dom råd jag lämnar ut

Bilden föreställer undertecknad en jul i slutet på 1970-talet. Jag är mitt i ännu ett framträdande som Agneta i ABBA för den som för stunden orkade lyssna. Eftersom de flesta av mina jämnåriga killkompisar föredrog fotboll (eller motsvarande) bestod publiken oftast av mor. Nu, när ABBA gjort comeback, har några existentiella frågor flutit upp till ytan. Varför blev jag inte artist som jag en gång drömde? Vad var det som avgjorde att min framtida håg skulle komma att stå till lärarkallet och politiken? Det kan man inte så noga veta. Det man däremot med säkerhet kan säga är att det alltid varit viktigare för mig att uppträda än att skaffa julgran i tid.

Det finns förstås beröringspunkter mellan algoritmer och mänskligt liv. Det är ju hela poängen, egentligen. En maskin vet exakt varför den existerar och hur den löser en uppgift. Själv har jag inte en aning. Det har jag aldrig haft. Varje dag grubblar jag över den perfekta lektionen, den ensamma föräldrarollen, politiken och sången, över sorgen, kärleken och glädjen.

Algoritmer jämförs ibland med recept som beskriver i vilken ordning ingredienser ska föras samman och hur de ska hanteras för att uppnå ett resultat. Om vi tar metaforen vidare bestämmer de olika valen som görs vilken kaka det i slutänden blir. Valen avgörs av en rad omständigheter. Vilka omständigheter som ska leda till vilka val är det som beskrivs i en algoritm. Genom denna metafor kanske likheterna med mänskligt liv inte är så långsökta. Det är bara det att vi, till skillnad mot algoritmer, inte kan förutse konsekvenserna av våra val.

Edvin och ABBA har jag ingen relation till. Adolphson&Falk händer det att jag lyssnar på men aldrig Mer Jul (merjulmageddon). Jag tror hursomhelst inte jag förändrats så mycket under åren. Jag är fortfarande den lille gossen i gyllene skor och handväska som gillar att uppträda.

Förra året vid den här tiden bestämde jag mig för att det var dags att ta mig ur det sinnestillstånd jag fastnat i. Malin ville det, flickorna ville det, jag ville det. Och jag vågar säga att jag lyckats. Jag är på en bra plats i livet.

Året har varit bra. Styrsö är åter mitt Alma mater. Det går bra i skolan. Partiet, för att i resonemanget smyga in en tvåa bland alla ettor och nollor, har placerat mig bakom den förträffliga Susanne på kommunlistan inför valet, och jag älskar livet. Det finns nu bara en sak kvar att göra innan allt är fullbordat: skriva en debattartikel tillsammans med Tobias eller Christer Falk. Om inte annat för att få underteckna den med våra efternamn. Kanske kunde den lyda:

Du är mitt ständiga stöd
i varje med- och motgång.
Du sätter gränser och ger mig riktning
och mod att gå.

Jag ber att få tillönska var och en en god jul och gott nytt år! I synnerhet Daniel Eggertz med familj vilka förbarmade sig över mig och försåg mig med både en lokal älgstek till juldagen och dito julgran. Genom en för egen hand fälld gran och för annans bössa fälld älg, båda på Eggertzska Morbygden, förvandlades den usla planeringen inför jul till ett spännande äventyr och framtida goda minnen.

Jag är lycklig, igen. Barnen skrattar, igen. Det är egentligen allt som räknas.

Relaterade blogginlägg:

okärt barn

The Blodkorvers

Källor:

Crosby: Att mäta verkligheten. Europa 1250-1600.

Adolphson & Falk: 1-0-0-1-0

Adolphson & Falk: Mr Jones’ maskin

Ur.se

Länkar

1-0-0-1-0

Mr Jones’ maskin

Foto, Livsåskådning, Personligt

i fablernas värld

15 december, 202118 december, 2021av adolphson

Surt, sa räven om rönnbären.

Filosofen Aisopos lär varit den som uppfann fabelkonsten. Det påstås att han var en slav som lyckades bli frigiven tack vare sin verbala förmåga. Tyvärr blev han sedermera dödad på grund av samma förmåga när den senare användes till spydigheter. Eländet tog inte slut där, som ytterligare lök på laxen finns inga fasta belägg för att han verkligen är upphovsman till fabelgenren eller för att han ens existerat överhuvudtaget. Tufft läge.

Min samtalskontakt skrattar plötsligt till lite. Jag noterar två saker, säger hen. För det första: du döljer dina känslor genom verbal lättsamhet. För det andra: du är extremt lösningsfokuserad.

Rätt livsval. Hur vet man?

Gammal är man när de döda i ens filterbubbla är fler än de levande.

Kognitiv dissonans är en term inom psykologin och avser den (obehagliga) känsla som uppstår när man tänker flera motsägelsefulla tankar samtidigt. Att äta kakan och samtidigt vilja ha den kvar. Teorin hävdar att människan naturligt vill minska den här obehagliga känslan genom att förändra inställningen till sitt agerande. Alltså att försöka tänka bort obehaget. Man kan uppnå detta genom att motivera, kritisera eller förneka saker man gjort eller funderar på att göra.

Verkligheten kan ibland krocka med ens förväntningar på hur livet ska vara. Till exempel genom att ens fru dör eller att man köpt något dyrt och sedan ångrar sig. Det är då lätt känna förvåning, rädsla, skuld, ilska eller skämmas över sig själv. Och det vill man i allmänhet inte. Det är därför vanligt att man trots allt betraktar sina val och ageranden som fullt rimliga, trots att mycket talar för motsatsen.

Ibland kallas fenomenet för att ”rättfärdiga sina val”. Efterklokhet. Jag har ju en trasig bil, lika bra att köpa en ny så slipper jag dyra reparationer. Jag ska alltid leva ensam för jag kan ju bara älska en människa. Och hon är död. Poängen med detta är att försöka förutse, tydliggöra och förekomma ett förvånande, irrationellt eller destruktivt beteende hos sig själv.

Ett klassiskt exempel är fabeln om räven och druvorna av Aisopos, skriven cirka 620-564 f.v.t. I berättelsen ser en räv några smaskiga druvor högt uppe i ett träd. Räven är oförmögen att tänka ut ett sätt att nå dem och intalar sig därför att druvorna förmodligen inte är värda att äta eftersom de säkert är omogna eller sura.

Alltså: man vill ha något, inser att det är ouppnåeligt och minskar sin dåliga känsla genom att kritisera det. En individ som beter sig illa kan känna skuld och ånger över sitt beteende men bortförklara det genom att ändra sin attityd: min partner vill inte ha mig så jag kan lika gärna vara otrogen. Otrohet är en definitionsfråga. Jag vill inte leva ensam men intalar mig att något alternativ inte finns.

När vi tvingas välja mellan två tillsynes lika bra eller dåliga alternativ kommer vi förr eller senare att försöka övertyga oss själva om att det vi valde var bättre än alternativet. Detta eftersom vi strävar efter balans i livet för att må bra.

Om man varesig vill ge ett höger- eller vänsterparti inflytande är en socialdemokratisk statsminister det enda rimliga. Landet måste regeras.

Att jag säger att ett kraftfullt lärosäte inbjuder till potträning innebär inte att jag ser all högre utbildning utanför Uppsala som sämre.

Min bror har länge hävdat att jag inte någon längre stund fördrar ensamheten. Att jag är de fyllda salongernas man. Efter pandemin, om det nu är efter, är jag beredd att ge honom åtminstone delvis rätt.

Far säger att han ska rösta på mig i nästa val oaktat vad som händer. Jag frågar hur han kan vara så säker på det. Därför att vi har vettiga åsikter du och jag, svarar han och ser glad ut. Far fyller snart 88 år. Många i hans filterbubbla är borta men han verkar inte bekymra sig så mycket över det.

Far är ett fullgott bevis för min existens

Den verbala lättsamheten, eller förmågan, är i slutändan det enda jag har att skydda mig med. Det var den som gjorde mig fri. Jag valde ju inte att genomgå sjukdom och död, ändå hände det. Och trots att det drabbat mig väljer jag ändå livet. Jag väljer kärleken, hur den än gestaltar sig, och jag tvekar inte ett ögonblick. Om det är att vara lösningsfokuserad så låt gå.

Samtalskontakten reser sig och säger att hen ser fram emot att träffa mig nästa gång, tackar för förtroendet, och ser glad ut. Har jag månne äntligen träffat rätt sorts kontakt?

Det enda jag är tämligen säker på är att när jag en gång står vid vägskälet, när min stund på jorden närmar sig sitt slut, så var det inte min spydighet som fällde mig. Inte min surhet, heller. Huruvida det sedermera kommer att finnas fasta belägg för min existens må det vara som det gitter med, det viktiga är att jag verkligen levde medan tid var.

Jag gör mig inga illusioner om rönnbären. På något sätt ska jag klättra upp och smaka på dem, därefter uttala min uppfattning om dess eventuella surhet. Och jag ska försöka se glad ut när jag gör det. Inte för att det förändrar något i sak utan för att jag föredrar det.

Om, eller när, jag möter Djävulen tänker jag mig det ungefär så här

Källor:

Wikipedia

Länkar:

I fablernas värld

Mr Leich

Kärlekshymn

Foto, Jämställdhet, Skola, Språk

upp flyger orden (old stuff)

29 oktober, 202131 oktober, 2021av adolphson

Upp flyger orden, tanken stilla står ord utan tanke aldrig himlen når.

Detta säger Claudius i Hamlet. En gång avfyrade jag dem mot någon som av olika skäl var väldigt arg på mig.

Att relativt ledigt kunna uttrycka mig är utan tvekan den förmåga som tjänat mig bäst i livet. Den liksom bara fanns där redan från början. Jag tror det är fars förtjänst att jag tidigt lärde mig att våga lita på mina ord och för det är jag honom evigt tacksam. Redan som mycket liten i 1970-talets Falun kallade grannarna mig för ”den lille riksdagsmannen”. Visserligen nådde jag aldrig riksdagen, men smeknamnet säger ändå något.

Måste man prata på lektionen för att få A i den här kursen?

Schablonen från förr, ”kommer det på provet”, gäller inte längre. Dagens elever är uppvuxna med internet. De är blixtsnabba på att få fram allehanda information av mer eller mindre kuriös natur. Frågan för skolan, eller samhället i stort, är numera hur de ska använda all information. Men är det en samhällsfråga är det per automatik också en fråga för skolan.

Vi är rätt många som fortfarande minns livet före internet. Hur krångligt allt var. Hur man kunde sitta en hel kväll och diskutera laguppställningen från Canada Cup 1976 eller den perfekta, och rätta, varianten av en Long island ice tea. Nu hittar man sådan information genom några enkla knapptryck. Resebyråer behövs knappt och säger jag ”tror jag” på lektionen får jag svaret från eleverna inom några sekunder.

Till de lärde på latin. Eller åtminstone fullmäktige

Livet före internet, som vi ibland nostalgiskt refererar till, var som sagt ofta krångligt. Telefonköer från fasta linor, gå till post och bank för att hämta eller skicka saker och ta ut fysiska pengar. När jag skulle studera i Frankrike föregicks det av en mängd besök på olika ställen där jag rent fysiskt var tvungen att infinna mig. Visum, pass, betyg, ansökan och resehandlingar. Och väl där hade jag ingen aning, verkligen inte en susning, om vad som hände i Sverige samtidigt (1991-92). Jag skrev och mottog brev från mor. Vi talades inte vid i telefon, eftersom jag inte ägde någon mobil och det var dyrt att ringa. Breven finns dock fortfarande kvar som en tidskapsel över våra sinnen från den tiden men de säger inget om den stora världen.

Har vi mer kunskap idag, tack vare internet? Det är omöjligt att svara på. Hade Leonardo istället för universalgeni varit en högst medelmåttig mångsysslare om han levt idag? Jag skulle säga att världen numera är enklare men också svårare. En sak kan vi nog iallafall enas om: vi har fler felaktiga uppfattningar om sakernas natur idag – tack vare internet. Kanske är det här lärarens fokus bör ligga, numera.

Om vi kan enas om premissen om informationens tillgänglighet, som jag nämner ovan, anser iallafall jag för min del att utbildning bör handla om att hjälpa elever att utveckla och lita på sina förmågor istället för på sin telefon eller dator.

Nej, säger jag, du måste inte prata för att nå ett visst betyg. Du kan skriva dig igenom kursen. Men du ger mig ett större betygsunderlag om du också deltar i samtalet. Man ska nämligen inte underskatta värdet av den initierade frågan. Dessutom blir det roligare. Och om du jobbar med din sämsta gren, säger jag, får du sannolikt en bredare spets. Vad man än kastar på dig för uppgifter framgent så löser du dem på hög nivå.

Dessutom, brukar jag vidare uppmana i synnerhet mina kvinnliga studenter, killar pratar. Mycket. Tänk dig en framtida situation med kollegan ”Per”, du själv och chefen. Chefen frågar vem som vill ha det där jättespännande jobbet med mycket högre lön. Vem hugger på den? Jo, det gör Per. Du måste våga säga ifrån, låta din röst höras. Hela tiden. Jag har bättre meriter än Per, måste du säga. Har jobbat längre. Är duktigare. Äh, just ja, säger chefen och harklar sig. Okej, jobbet är ditt. Numera säger chefen oftare det, vågar jag hoppas. Men ibland behöver han bli påmind.

Han som var arg på mig stirrade. Så började han plötsligt skratta. ”Ja, du kan iallafall uttrycka dig, det får man ge dig! Vi skiter i det där – kom nu, Adolphson.” Kanske inte det bästa sättet att möta en utskällning. Men ändå.

Jag må ha nämnt det förut, men när jag en gång frågade Malin varför hon ville hänga med mig, en smådryg och lite lätt överviktig kille från Falun, så svarade hon: ”det var när jag hörde dig prata. Då visste jag att det var dig jag ville ha. Det har aldrig ändrats. När du kommer in i ett rum är det som en varm vind drar igenom det.”

Visst snackar jag mycket strunt men man får inte döma sig själv alltför hårt. Det hon sa är det finaste någon någonsin sagt till mig. Jag tror det jag här diskuterar handlar om att om orden inte når ända upp, ända in, är det ingen idé att säga något överhuvudtaget. Det gäller Hamlet, det gäller mig och det är vad jag försöker göra gripbart för mina elever.

Källor:

Wikforss: Alternativa fakta, kunskapen och dess fiender

Shakespeare: Hamlet

Länkar:

Welcome to the internet

Foto, Historia, Livsåskådning, Personligt

bild 108 – sagan om ringen

22 oktober, 202123 oktober, 2021av adolphson

Jag står i högmässan och sjunger. Inget märkligt i det, det har jag ju gjort sedan barnsben. Mellan sångerna, får jag väl erkänna, dras jag ibland med skingrade sinnen. Hursomhelst, där befinner jag mig alltså, när dessa tankar tänks, mitt ibland många av dem som var med och sjöng på Malins begravning. En tanke slår mig, kanske med anledning av det kristna budskapet: finns det någon glädje bortom döden?

Jag har läst någon gång att den liggande åttan, oändlighetssymbolen, evighetssymbolen, uppfanns 1584 av en italiensk filosof och astrolog, Giordano Bruno. Han tänkte sig ett gränslöst universum med fler solar och planeter än de vi kan iaktta i vårt solsystem. Den liggande åttan symboliserar oändlighetens evighet. Symboliken står också för evigt liv och återfinns inom tron på återfödelse.

Drottningens juvelsmycke är en roman av Carl Jonas Love Almqvist. Det är en snårig historia om en stöld av ett vackert och värdefullt smycke, drottningens, och stölden sker samma natt som Gustav III mördas. Spännande, spännande. Olika öden och äventyr vävs kring smycket i denna bok som ibland kallats Sveriges första historiska roman. Det är också ett av de främsta svenska verken inom den litterära genren romantiken.

Jag är intresserad av smycken. Dock inte så att jag gärna prålar i dem, nej, intresset är mer av kuriös natur. Numera äger jag endast ett smycke men det är mig desto kärare.

När jag konfirmerades på Styrsö sommaren 1985 fick jag och min kusin Stina, som också bekräftade dopet denna sommar, var sin present. Nämligen mormors och morfars vigselringar omgjorda till smycken i kedja. Jag gillar allt sedan dess att få grejer i kedja.

Två analoga konfirmander vid församlingshemmet på Styrsö 1985, den ena i en frisyr ”det var tur mormor aldrig upplevde”.

Ringen jag fick har har morfar burit under ett liv till sjöss. Den har färdats till Australien och Sydamerika, Afrika och USA. Mormors ring, som Stina fick, har knappt lämnat Styrsö. Båda ringarna inbjuder till intressanta perspektiv. De ger, så att säga, olika ringar på vattnet. Jag stal förresten idén när min äldsta dotter konfirmerades. Jag tog hennes mammas vigselring och lät tillverka ett smycke. Jag ska göra det samma för min yngsta och mammans förlovningsring. Smycken för drottningar alltså, om än utan juveler.

Ungdomen är framtiden, glädjen och hoppet. Det klart flickorna ska bära med sig en liten del av sitt ursprung genom livet. Här om dagen kom ringarna åter på tal. Det är ju bara en ring, pappa. Get a grip. Förresten, vad hette den där snubben som var ihop med Monica Lewinsky för jättelänge sen? Precis så, min kära, precis så.

Berättelsen om oss fortgår, förhoppningsvis i evighet. Jag har länge tänkt smälta ner min gamla vigselring, för den lär jag aldrig mer använda, att ingå i en ny kedja till morfars ring. Nu är det dags. En ring har man ju ingen nytta av, det måste vara två. Lägger man två ringar bredvid varandra bildar de en liggande åtta, tecknet Domus, vilket alltså representerar evigheten. Kärleken är evig. Och Domus betyder på latin hus eller hem.

Romantiken, tänker jag där jag står tillsynes bekvämt inlindad i min körkåpa. Hur ser den egentligen ut? Kan den leva och dö, som hos Almkvist, eller återuppstår den så som Kristus enligt Bibeln? Jag vet inte. Man vandrar väl vägen fram, antar jag. Plötsligt står det någon längs vägrenen och räcker fram sin hand. Man fattar den kanske och fortsätter färden tillsammans. Sedan viker man plötsligt av från den stora allfarvägen för att pröva en mindre, en egen, kanske den minst trafikerade, väg och det vägvalet utgör all skillnad i det kommande livet. Vi återföds nog inte. Det är kärleken som ständigt återföds. I evighet. Amen.

Predikant wannabe. Gammalt kort. Ringen är fortfarande på.

Det klart det finns glädje bortom döden. Inte vetenskapligt sett, om vi undviker sidospår som AI och sånt, men bortom döden finns det faktiskt glädje. Det är nog det som är min definition av evigheten: kärlek och glädje. Jag har sett dessa, jag har känt dem. Om man samtidigt bekämpar all världens ringvålnader, verkliga som inbillade, så är jag säker på att man kan uppleva det igen. Och igen.

One Ring to rule them all, One Ring to find them, One Ring to bring them all and in the darkness bind them.

Jag står i högmässan och sjunger, som så många gånger förr. En av psalmerna, nr 285, är ju en av mina favoriter upptäcker jag plötsligt. Får man tro den psalmen är ju allt tämligen okej.

Det finns glädje bortom graven och en framtid fylld av sång.

Relaterade blogginlägg

Förnuft och känsla

Spridda perspektiv

Källor:

Religionslexikonet

Wikipedia