Man tittar i backspegeln för ta ut riktningen. Uppgivenheten ger en rak höger i solarplexus. Varför håller man på, egentligen? Tar man ungarna igenom skolan, lär dem vika tvätt och laga carbonara, så har man väl gjort sitt, tänker jag.
Jag har under de senaste månaderna varit lite missnöjd över att ha passerat 50. Lite åldersnoja i största allmänhet, visst, men jag har iallafall inte köpt båge, anmält mig till ett maraton och börjat spela el-gura. Nej, det värsta var att ”fira” genom att sitta ute i sin pyttelilla trädgård i gråkalla november-Falun med närmast sörjande på Corona-säkert avstånd. Det var ju inte så partyt skulle bli.
Morfars 50-årsdag (jag vet, jag har skrivit om det förr) ägde rum 1949 och gav visst eko, iallafall i diverse västsvenska tidningar. Det var andra grejer, det.
50 år fyller 8 jan sjömannen John Ivar Isakson. Han är född på Hermanö i Gullholmens församling men har sedan ett tiotal år slagit ner sina bopålar på Styrsö. Han gick till sjöss vid 14 års ålder och tjänstgjorde till en början Transatlantics fartyg på Australientraden men övergick senare till Johnsonlinjens fartyg. Under sista världskriget var han anställd i m/s Brazil som då var lejdfartyg och minsprängdes utanför norska kusten, men Ivar klarade livhanken o kom senare till samma rederis fartyg m/s Argentina, där han nu tjänstgör som båtsman och gjort sig omtyckt av befäl och kamrater. 1919 den 21 september deltog han i och utmärkte sig vid räddningen av de överlevande av passagerare och besättning från norska ångaren Hortense Lea vid dennas undergång i Nordsjön. Han erhöll härför av norska staten H.M. Kongens medalj för ädelt dåd. Han firar högtidsdagen till sjöss på resa från Californien till Sverige.
Morfar firade födelsedagen ute till havs. Halvvägs hemma. Vem ser inte metaforen i det? Det finns även andra, aningen mer kärnfulla, annonser från tillfället: (…) Han hjälpte till med fisket och tillhörde avdelning 45 Styrsö, avdelningen gratulerar.
Morfar på besök i Falun. Som den världsresenär han var trivdes han också i Dalarna. Men Styrsö har aldrig varit långt borta i vårt hem: på väggen bakom syns Halsvik i motiv vävt av moster Lena samt till vänster viken fotograferad från ovan
Tänk så många händelser som ryms mellan annonsens rader. Mormor Astrids och döttrarna Anita och Lenas liv hemma på Styrsö, morfars slitsamma sjömansliv. Undrar förresten hur besöket i Kalifornien gestaltade sig. Någonstans finns en bildserie därifrån, i en sorts kolorerade bilder man tittar på i en sorts tittkamera. Morfar måste givit den till mor som i sin tur gav den vidare till oss barn.
Morfar och jag på min student. På väggen bakom syns ett Styrsömotiv målad i olja av…Bertil? Vet någon från ön?
Egentligen kommer sig nog missnöjet med min egen påvra högtidsdag mer av det enkla faktum att pandemin gjorde att den fick firas i tysthet. Men att fira i tysthet ligger inte för min släkt, vare sig på fars eller mors sida. De närmsta gjorde vad de kunde med det som stod till buds. Och faktiskt, inser jag med den mogne mannens fulla klarhet, var det helt okej. Däremot hade det varit roligt att återigen ha familjens alla färgstarka kvinnor samlade runt omkring mig. Moster, mamma, syster och, såklart, mina barns mor.
De fattas mig.
Det finns inga belägg för att detta foto togs under morfars 50-årsfest mitt ute på oceanen. Det ser dock ut som en rätt schysst fest. Det är taget ombord på m/s Argentina. Den andre från höger i mittersta raden är morfar, just bredvid han som ser ut som Hasse Alfredson. Killen längst ut på raden är förövrigt min favorit.
Så sluter jag ögonen. Jag hör för mitt inre mor ropa efter något varvid far genast går upp i givakt. Jag hör morfar ilsket muttra alle desse glasera, liknar sånt! Min syster vinkar i smyg på mig, hon har just kommit på något kul som hon vill berätta. Vi går ut ur huset och en skön vind från söder friskar upp. Mosters och mammas skratt ekar över viken. Snart är det fest Halsvik.
Nu tar vi tag i det igen, min bror Viktor (ja, döpt efter mors morfar) och jag. Vi fyller Astrids och Ivars hus med fem töser som alla är på god väg att formas till starka, självständiga kvinnor. Här finns två Anitor, två Viktorior, och några namn till. Får vi sitta där på verandan och titta ut över havet, omgivna av så mycket glädje och kärlek så som morfar, och kanske en dag som han få ge något av en morfars omtanke till ett barnbarn eller två, ja då har man nog funnit svaret på den inledande frågan.
Morfar i högsätet. Tångenborna från Viktorsgården är på besök någon gång på 1980-talet
Jag sitter hemma i isolering. Jag söker mig ut i världen och historien utan att rent fysiskt förflytta mig. Nedan följer en rätt lång text, Sagan om Falu gruva, av min favoritförfattare Selma Lagerlöf. Därefter följer ett foto från 1910 föreställande tre gruvdrängar, Falk, Lyrberg, och ”Svärdsjö-Anders”. De överlevde ett ras i gruvan och förevigades därför.
För längre sedan bodde här i Dalarna en jätte, som hade två döttrar. När jätten blev gammal och kände, att han skulle dö, kallade han döttrarna till sig för att dela sina egendomar mellan dem.
Hans förnämsta rikedom bestod av några berg, som var fulla av koppar, och dessa ville han skänka till döttrarna. Men innan jag lämnar er arvet,’ sade han, ‘måste ni lova mig, att om någon främling skulle råka att upptäcka era kopparberg, så ska ni slå ihjäl honom, innan han hinner visa sitt fynd för någon annan.’ Den äldsta av jättedöttrarna var grym och vild, och hon lovade utan tvekan att lyda faderns vilja. Den andra hade ett mera milt sinnelag, och fadern såg, att hon betänkte sig, innan hon gav löftet. Därför lämnade han henne bara en tredjedel av arvet, medan den äldsta fick jämnt dubbelt så mycket som hon. ‘Dig vet jag att jag kan lita på, som om du voro en karl’, sade jätten, ‘och därför ska du få brorslotten.’
Strax därefter dog gammaljätten, och långa tider framåt var båda döttrarna lika noga att hålla löftet. Det hände mer än en fattig vedhuggare eller jägare, att han fick syn på kopparmalmen, som på flera håll låg oppe vid bergytan, men knappast hade han hunnit hem och talat om vad han hade sett, förrän han träffades av en olycka. Antingen störtade en torrfura över honom, eller också råkade han ut för ett bergras. Han fick aldrig tid på sig att visa en annan var skatten var till finnandes i vildmarken.
På den här tiden var det bruk överallt i landet, att bönderna om somrarna sände sina kreatur på bete långt in i skogarna. Vallhjonen följde med dem för att ta vara på mjölken och göra ost och smör. För att folk och boskap skulle ha någon tillflykt i vildmarken, röjde bönderna opp en liten plats i skogen och byggde där ett par små stugor, som de kallade fäbodar.
Nu hände det sig, att en bonde, som bodde invid Dalälven i Torsångs socken, hade sina sommarbodar vid stränderna av sjön Runn, där marken var så stenbunden, att ingen hade försökt sig på att odla den. En höst begav sig bonden med ett par klövjehästar bort till fäbodvallen för att hjälpa till att föra hem kreaturen, smörbyttorna och ostarna. När han skulle räkna boskapen, råkade han märka, att en av bockarna var alldeles röd om hornen. ‘Vad är det för horn, som Kårebocken har fått?’ sade bonden till vallkullan. – ‘Jag vet inte, jag,’ svarade hon. ‘Han har kommit hem med röda horn var kväll i sommar. Han tycker nog, att det är grant.’ – ‘Jaså, tror du det,’ sade bonden. – ‘Han har sitt lynne för sig, den här bocken, och om jag skurar det röda av hornen, går han genast och skaffar dit nytt.’ – ‘Skura då av rödfärgen än en gång,’ sade bonden, ‘så får jag se hur han bär sig åt!’
Inte förr hade bocken fått hornen skurade, än han sprang till skogs. Bonden följde honom, och när han hann opp bocken, stod denne och gned hornen mot några stenar, som var röda. Bonden tog opp stenarna, smakade och luktade. Han trodde sig förstå, att han hade råkat på något slags malm.
Medan han stod där och funderade, kom ett stenblock rullade utför en brant tätt bredvid honom. Bonden sprang åt sidan och räddade sig, men bocken Kåre kom rätt under blocket och blev ihjälslagen. När bonden tittade oppåt branten, såg han en stor, stark jättekvinna, som var i färd med att rulla ner ännu ett stenblock mot honom. ‘Vad tar du dig till?’ ropade bonden. ‘Jag har varken gjort dig eller någon av de dina något ont.’ – Nej, det vet jag nog,’ sade jättekvinnan. ‘Men jag måste slå ihjäl dig, därför att du har upptäckt mitt kopparberg.’ Detta sade hon med bedrövad röst, som om hon vore ganska motvillig att döda honom, och härav fick bonden mod att ge sig i tal med henne.
Då berättade hon honom om gammaljätten, om löftet, som hon hade gett, och om systern, som hade fått brorslotten. ‘Jag är så led åt att slå ihjäl alla de oskyldiga stackare, som finner reda på mitt kopparberg,’ sade hon, ‘att jag önskar, att jag aldrig hade tagit emot arvet. Men vad jag har lovat, det får jag hålla.’ Därmed började hon åter bända på stenblocket. ‘Ha inte så bråttom!’ sade bonden. ‘Inte behöver du slå ihjäl mig för det där löftets skull. Det var inte jag, som fann reda på kopparn, utan det var bocken, och honom har de redan dödat.’ – ‘Menar du, att jag kunde slippa med det?’ sade jättedottern och blev tveksam. – ‘Ja, det menar jag visst,’ sade bonden. ‘Du har hållit ditt löfte så väl, som någon kan begära.’ Och han talade så förståndigt med henne, att han fick behålla livet.
Bonden for nu för det första hem med korna. Sedan vandrade han neråt Bergslagerna och lejde sig drängar, som förstod sig på bergshantering. Dessa hjälpte honom att ta opp sig en gruva på det stället, där bocken hade mist livet. I början var han rädd att bli dödad, med det förhöll sig nog så, att jättedottern hade tröttnat på att vakta sitt kopparberg. Hon ofredade honom aldrig.
Malmådern, som bonden hade upptäckt, gick fram i själva bergytan, så att det var varken svårt eller besvärligt att bryta malmen. Han och drängarna släpade fram ved ur skogen, lade opp stora bål på malmberget och tände på. Då sprack stenen sönder av värmen, så att de kunde komma åt malmen. Därpå lät de malmstyckena gå igenom den ena elden efter den andra, tills de fick fram den rena kopparn och hade skilt den från slaggen.
Förr i världen använde folk nästan ännu mer koppar till dagligt bruk, än de gör nu för tiden. Den var en eftersökt och nyttig vara, och bonden, som ägde gruvan, blev snart stormrik. Han byggde sig en stor, präktig gård i närheten av gruvan och kallade den Kårarvet efter bocken. När han red till gudstjänsten i Torsång, var hans häst skodd med silver, och när hans dotter skulle fira bröllop, lät han brygga öl av tjugu tunnor malt och steka tio stora oxar på spett.
På den tiden brukade folk för det mesta hålla sig stilla var och en i sin landsända, och nyheter blev inte så lätt kringförda som nu. Men ryktet om att en stor koppargruva hade blivit funnen nådde ändå fram till många människor, och de, som inte hade bättre att göra, gav sig åstad oppåt Dalarna. På Kårarvet blevo alla fattiga vandrare väl mottagna. Bonden tog dem i sin tjänst, gav dem god lön och lät dem bryta malm åt honom. Det fanns nog och övernog av malm, och ju fler tjänare han kunde sätta till arbete, desto rikare blev han.
Men en kväll lär det ha hänt, att fyra raska karlar med bergsmanshackan på axeln kom vandrande till Kårarvet. De blev väl mottagna som alla andra, men när bonden frågade om de ville arbeta hos honom, sade de tvärt nej. ‘Vi tänker bryta malm för egen räkning,’ sade de – ‘Det är väl ändå så, att det här malmberget är mitt,’ sade bonden. – ‘Vi tänker inte bryta i din gruva,’ svarade de främmande. Berget är stort, och det, som ligger fritt och ohägnat i vildmarken, har vi lika mycken rätt till som du.’
Mer blev det inte talat om detta, och bonden fortfor att visa gästfrihet mot de nykomna. Tidigt nästa dag gick de ut för att arbeta, fann kopparmalm ett stycke längre bort och började bryta den. När de hade hållit på några dar, kom bonden till dem. ‘Det är gott om malm här i berget,’ sade han. – ‘Ja, det vill mycket folks arbete till, innan denna skatten är lyftad,’ svarade en av de främmande. – ‘Det förstår jag nog,’ sade bonden, ‘men jag tycker ändå, att ni borde ge mig skatt av den malm, som ni bryter, därför att det är min förtjänst, att det kan drivas bergshantering här.’ – ‘Nu förstår vi inte vad du menar,’ sade karlarna. – ‘Jo, jag har frigjort berget genom min klokhet,’ sade bonden och berättade för dem om de båda jättedöttrarna och om brorslotten.’
Karlar hörde mycket noga på detta, men de tycktes fästa sig vid annat i berättelsen, än bonde hade väntat. ‘Är det säkert, att den andra jättekvinnan är farligare än den, som du råkade ut för?’ sade de. ‘ Jag tror inte, att hon skulle visa er mycket förbarmande,’ svarade bonden. Därmed lämnade han dem, men han höll ögonen på dem, och om en stund såg han, att de upphörde att arbeta och vandrade inåt skogen.
När folket satt vid kvällsvarden på Kårarvet den dagen, hördes ett förfärligt tjut av vargar borta från skogen. Mittibland vilddjurens tjutande ljöd människoskrik. Bonden reste sig genast, men drängarna tycktes inte ha lust att följa honom. ‘Det kan vara gott nog åt det där tjuvpacket att bli rivet av vargarna,’ sade husfolket. – ‘Nog ska vi bistå dem, som är i nöd,’ sade bonden och gick ut med alla sina femti drängar.
De fick genast syn på en förfärligt stor skara vargar, som tumlade om varandra och revs och slets om ett byte. Drängarna jagade bort dem och fann på marken fyra människokroppar, som var så illa medfarna, att de inte skulle ha förstått vilka det var, om de inte hade sett fyra gruvhackor, som låg bredvid dem.
Efter detta förblev kopparberget i en mans ägo ända till bondens död, då det övertogs av hans söner. Dessa arbetade gemensamt i gruvan, men den malm, som hade blivit upptagen under ett år, delade de i högar, kastade lott om dem och smälte sedan fram kopparn i var sina ugnar. De blev alla mäktiga bergsmän och byggde sig stora och ansenliga gårdar. Och efter dem tog deras arvingar fatt på arbetet, öppnade nya gruvschakt och ökade malmbrytningen. År för år växte gruvan i betydenhet, och allt fler bergsmän fick del i den. Somliga bodde helt nära den, andra hade sina gårdar och hyttor runt om i trakten. En mäktig bygd uppstod, och denna kallades Stora Kopparbergs bergslag.
Nu är att märka, att den malm, som låg så till, att den kunde brytas oppifrån, som man bryter sten ur ett stenbrott, började ta slut, och gruvarbetarna blev tvungna att söka malmen djupt under jorden. De måste genom trånga schakt och långa, slingrande gångar arbeta sig in i jordens mörka innandömen för att lägga sina eldar och spränga sönder berget. Det är alltid ett tungt och svårt arbete att bryta berg, men därtill kom pinan av röken, som inte kunde leta sig ut i luften, och svårigheten att frakta malmen på branta stegar opp till jordytan. Och ju längre neråt djupet de trängde, desto farligare blev brytningen. Ibland kom starka vattenströmmar frambrusande ur en vrå av gruvan, ibland hände det, att taket i gruvgångarna störtade in över gruvdrängarna. Detta gjorde, att arbetet i den stora gruvan blev så fruktat, att ingen ville ägna sig däråt av fri vilja. Då erbjöds livdömda förbrytare och män, som strök omkring fredlösa i skogarna, att de skulle få tillgift för sina brott, om de ville bli gruvarbetare i Falun.
Under långa tider hade ingen tänkt på att söka efter brorslotten. Men bland de laglösa männen, som kom till Stora Kopparberget, fanns flera, som inte aktade sitt liv så högt som ett äventyr, och dessa började genomströva trakten i hopp att finna den.
Hur det avlöpte för alla de sökande, det kan ingen säga, men en berättelse finns kvar om ett par gruvdrängar, som sent en kväll kom hem till husbonden och talade om, att de hade funnit en stor och mäktig malmåder i skogen. De hade bläckat opp väg till den, och nästa dag ville de visa den för husbonden. Men nästa dag var en söndag, och husbonden ville inte gå till skogen och söka malm den dagen, utan gick i stället till kyrkan med allt sitt husfolk. Det var vinter, och de vandrade till kyrkan över sjön Varpan. På bortvägen gick allt väl, men på hemvägen föll båda drängarna ner i en vak och drunknade. Då började folk påminna sig den gamla sägnen om brorslotten och sade, att det säkert var denna, som drängarna hade funnit.
För att råda bot på alla brister vid gruvan tog bergsmännen sig för att kalla in utlänningar, som var kunniga i gruvarbete, och dessa utländska mästare lärde dem bygga gruvkonster, som pumpade bort vattnet och fraktade upp malmen. Främlingarna ville inte sätta mycken lit till sagan om jättedöttrarna, men väl trodde de, att det kunde vara möjligt, att det fanns en mäktig malmåder någonstans i närheten, och de sökte efter den med stor iver. Och en kväll kom en tysk gruvfogde till härbärget vid gruvan och berättade, att han hade funnit brorslotten. Men tanken på den stora rikedom, som han nu skulle vinna, gjorde honom alldeles yr och vild. Han ställde till gästabud samma natt, drack och dansade och spelade tärning, och till sist råkade han i gräl och slagsmål och blev nerstucken av en bland dryckesbröderna.
Ur stora Kopparberget hämtades alltjämt en sådan myckenhet malm, att gruvan räknades för den rikaste koppargruva, som fanns i något land. Den gav stor rikedom, inte bara åt den närmaste trakten, utan de skatter, som hämtades därur, blev Sveriges rike till stor hjälp under betryckta tider. För dess skull blev hela Falu stad oppbyggd, och så märkvärdig och nyttig har gruvan ansetts vara, att kungarna brukade resa till Falun för att besöka den och kallade den för Sveriges lycka och Svea rikes skattkammare.
När människor tänkte på hur mycken rikedom, som hade kommit ur den gamla gruvan, kan ingen undra på att de, som trodde att, en dubbelt så stor kopparskatt fanns i närheten, skulle förarga sig över att den var oåtkomlig. Mången vågade livet för att söka efter den, men vann ingenting därmed.
En av de sista, som såg brorslotten, var en ung Falubergsman av god och rik släkt, som ägde gård och hytta i staden. Han ville gifta sig med en vacker bonddotter från Leksand och vandrade dit för att fria till henne, men hon nekade att gifta sig med honom, därför att hon inte ville flytta till Falun, där röken från rostugnar och hyttor låg så tungt och tryckande över staden, att hon blev ängslig, bara hon tänkte på den.
Bergsmannen höll henne mycket kär, och när han vände tillbaka hem, var han djupt bedrövad. Han hade bott i Falun i hela sitt liv, och han hade aldrig tänkt på att det kunde vara svårt att leva där. Men när han nu närmade sig staden, blev han förfärad. Ur den stor gruvöppningen, ur de hundra rostugnarna omkring den uppsteg den tunga, stickande svavelröken och svepte hela staden i en dimma. Röken hindrade växterna från att trivas, så att marken låg bar och naken vida omkring. Hyttor, ur vilka elden lågade, och som var omgivna av svarta slaggvarp, såg han överallt, inte bara i staden och dess närhet, utan i hela trakten. De stod vid Grycksbo, vid Bengtsarvet, vid Bergsgården, vid Stennäset, vid Korsnäs, i Vika och ända bortåt Aspeboda. Han förstod, att den, som var van vid att bo i ljus och grönska vid den skinande Siljan, inte kunde trivas härnere.
Åsynen av staden gjorde honom ännu dystrare, än han hade varit. Han tyckte sin inte vilja gå hem genast, utan vek av från vägen och vandrade in i skogsmarken. Där strövade han omkring hela dagen utan att tänka på vart han gick. När det led mot aftonen, hände det sig, att han råkade få se en bergyta, som glänste likt guld. När han såg bättre efter, märkte han, att det var en mäktig åder kopparmalm. Först blev han glad åt upptäckten, men sedan kom han att tänka på att detta torde vara brorslotten, som hade bragt många i fördärvet, och då blev han skrämd. ‘I dag må jag säga att olyckan förföljer mig,’ tänkte han. ‘Kanske att jag nu måste mista livet, därför att jag har funnit den här rikedomen.’
Han vände sig genast bort och begav sig på hemvägen. Om en stund kom han i möte med en hög och stor kvinna. Hon var lik en myndig bergsmansmor, men han kunde inte påminna sig, att han hade sett henne förut. ’Jag undrar vad du har haft för dig i skogen,’ sade kvinnan. ‘Jag har sett, att du har strukit omkring här hela dagen.’ – ‘Jag har gått och sett mig om efter en boplats,’ sade bergsmannen, ‘för den kullan, som jag tycker om, vill inte bo i Falun.’ – ‘Tänker du inte på att bryta malm ur kopparberget, som du fann för en stund sedan?’ frågade hon vidare. – ‘Nej, jag får lov att sluta med bergshanteringen, annars kan jag inte få den, som jag tycker om.’ – ‘Ja, håll ord med detta bara,’ sade kvinnan, ‘så ska inget ont hända dig!’Med detsamma lämnade hon honom. Men han skyndade sig att göra till sanning vad han hade sagt för nöds skull. Han upphörde med kopparhanteringen och byggde sig en gård långt ifrån Falun. Och sedan hade hon, som han tyckte om, ingenting emot att flytta till honom.”
Selmas berättelse sätter min fantasi i rörelse. Männen på bilden nedan är samtida med henne. Kanske stötte de på varann någon gång, kanske inspirerade de henne när hon skrev sagan om gruvan. Det vet vi inte. Något vi däremot vet är att de tre männen överlevde ett ras i gruvan.
Förstora bilden. Studera deras ansikten. Det är inga brutna män vi ser. Beslutsamheten lyser ur deras ögon. De vet något som inte vi vet. Man nästan hör deras röster: dä ä lugnt, inge ä brutä iallafall. Gånt jä till jobbe i möra å, då?Kanske hittade de något djupt där nere i mörkret under den tid de var instängda i den rasade gruvan. Kanske bidar de sin tid, måna om sin hemlighet. Oroligt sneglar de senare över axeln medan de skyndar hem genom Elsborgs gator. Med en nick i samförstånd skils de åt.
Ras i gruvan 12 maj 1910. 3 stycken instängda gruvdrängar: Falk, Lyrberg, och ”Svärdsjö-Anders”.
Allt kommer och går. Den tekniska nivån utvecklas men mentaliteten hos oss människor förändrar sig mer långsamt.
Dalregementet flyttades 1908 från Romehed till Falun. Jag är inte närmare insatt i regementets historia från den här tiden men kan tänka mig att mycket, då som inför dess nu stundande återkomst, handlade om logistik. Var ska soldaterna bo, hur servar vi fordonen, var ska hästarna bada? Och hur mår sibirienfångarna?
Vänta lite nu. Sa han hästarna? Sibirien?
Efter första världskriget engagerade de så kallade sibirienfångsrnas öde både i Sverige och övriga Europa. En av Sveriges mer kända historiska doldisar, Elsa Brändström (1888-1948) var engagerad i frågan. Det hela handlade om hur krigsfångar från kriget behandlades i ryska läger och Elsas engagemang var måhända inte konstigt då hon var född i Ryssland. Hennes insatser gav henne hursomhelst smeknamnet ”Sibiriens ängel” och renommé långt utanför Sveriges gränser. Även i Falun engagerade frågan som diskuterades i Stadsfullmäktige:
I enlighet med därom av Drätselkammaren i avgivet utlåtande gjord hemställan beslöto Fullmäktige uppå proposition att bifalla den av Musikdirektören Joel Olsson gjord ansökning om befrielse från erläggande av nöjesskatt för en av Dalregementets och Hälsinge regementes musikkårer den 4:e december 1920 konsert för Sibirienfångarne.
Perspektiven är intressanta. Musikkåren vid Dalregementet samlar in pengar till förmån för krigsfångar i läger som var föregångare till Gulag.
Strandbaden, Falun. Foto från Svante Nyberg
Bilden nedan föreställer civila och militära falubor på 1930-talet. Regementet ägde mark vid Runn, vid något som kallades Strandbaden, belägen vid Hälsinggårdsbryggorna in mot stan (bild ovan). Platsen utnyttjades för vård av hästar och soldater.
Hur får jag nu ihop det här? Ja, kanske genom påståendet att när regementet snart är åter här i staden så kan soldaten tvaga sin lekamen genom att nyttja antingen hästkraft eller apostlahäst för att bege sig till det nya badhuset. Eller, enligt den nya flugan, vinterbada.
Allt kommer och går. Säkert finns det såväl dusch som fordon för ändamålet.
Då och då har jag i politikens värld hört utsagan att eftersom det aktuella ärendet är brådskande måste det hanteras skyndsamt. Oftast maler dock demokratins kvarnar lika (långsamt) för alla vilket kan uppfattas frustrerande. Ett annat faktum är att det ligger i systemets natur att partier och människor prioriterar olika. Därmed ser man också olika på vad som är viktigt och vad som inte är det.
För ganska exakt hundra år sedan ansåg falubon Carl-Fredrik Grönvall att följande var brådskande.
Motion av herr Grönvall om åtgärder för nedbringande av levnadsomkostnaderna här i staden
Till Stadfullmäktige i Falun
Under nuvarande depressionstider och desamma åtföljande arbetslöshet ligger det den största vikt uppå, att omkostnaderna för vad som hörer till livets nödtorft bliva i högsta möjliga grad nedbringade.
Kunna levnadsomkostnaderna minskas, så kunna även arbetslönerna minskas; minskas arbetslönerna, kan industrien återupptaga arbetet; om att med nya krafter kunna i full utsträckning så småningom upptaga det nu nedlagda arbetet, som dock är källan till allt välstånd.
Det är antagligen under känslan av, att något måste göras i denna riktning, som i orterns tidningar en uppmaning riktats till stadens köpmän att minska sina priser å de oundgängligaste artiklarne. Vad verkan denna uppmaning haft är icke gott att veta; under alla förhållanden är saken för utomstående svårkontrollerbar.
En genom pressen publicerad uppgift å en del nödvändighetsartiklar visa visserligen, att priserna å många av desso äro stadda i ständigt nedåtgående, men i vad mån priserna härå skulle kunna ytterligare sänkas, har icke kommit i dagen. Skall man ernå några verkliga fördelar och skörda några faktiska vinster, fruktar jag, att man måste gå till botten och först göra klart för sig, vad som oundgängligen erfodras för livets nödtorft av livsmedel, beklädnadsartiklar, bränsle m.m.
Är denna fråga utredd, gäller det att framskaffa dessa artiklar till lägsta pris; framkommer man då med vissa bestämda önskemål och anhåller man om vissa bestämda åtgärder från stadens köpmannakår och icke inskränker sig till vissa allmänna fraser, är jag viss om, att denna kår ska ställa sig förstående för tidens krav och göra allt, vad i dess makt står, för att linda nöden.
Men det är icke blott stadens köpmän som man härvid måste vända sig till, utan även till stadens egna affärsdrivande verk och inrättningar, vilka icke genom sin prissättning få verka störande eller hindrande å den allmänna prissänkningen. En allsidig utredning av dessa frågor måste enligt min mening åvägabringas.
Då vi nu efter allt att döma gå till mötes ett år av stora umbäranden för stora delar av vårt folk, är det stadens oavvisliga plikt tillse, att från dess sida allt ha blivit gjort, som göras kan, i detta hänseende. Jag har därföre äran föreslå,
att fullmäktige måtte tillsätta en kommitté å förslagsvis 3 personer med uppgift att uppmärksamt följa prissättningen inom staden å de oundgängligaste artiklarne och genom hänvändelse till stadens köpmannakår söka nedbringa kostnaderna härför, samt
att till Stadsfullmäktige inkomma med förslag, vilka åtgärder som från stadens sida måste vidtagas för att få priserna nedstatta å de artiklar, som anses höra till livets nödtorft, och vad som i övrigt skulle kunna bidraga till levnadsomkostnadernas minskning i samhället; för detta ändamål bör kommitten sättas i tillfälle att taga del av räkenskaper, kontrakt m.m vid de stadens verk och inrättningar, som den påfodrar.
Då ärendet tarvar snabbt avgörande, om något skall kunna uträttas innevarande höst, har jag äran att anhålla, att denna motion omedelbart måtte överlämnas till vederbörande utskott för beredning.
Falun den 30:e augusti 1921
Carl-Fredrik Grönvall
Nödtorft. Hänvändelse. Oundgängliga. Åvägabringa. Vilka vackra ord. Tänk så mycket bättre allt blir med vackra ord. Nå, också vi som lever idag är inne i en svår tid. Också vi brottas med en pandemi. Också vi funderar över vad som hör livets nödtorft liksom över vad som är brådskande.
På bilden nedan syns några av stadens handlare, och klientel, anno 1916. Alltså mitt under det stora kriget. Även om mycket var annorlunda då var också mycket lika. Människor gjorde sina prioriteringar och stressade på. Det fanns ingen demokrati 1916. Inte heller någon pandemi. Annars var det väl på det stora hela tämligen lika.
Vårfloden i Faluån 1:a januari 1916. K F Mossbergs Beklädnadsaffär. American Bazaren. B Danielsson Tobakshandel. Husqvarna nederlag. E A Ström Manufaktur Kortvaruaffär. Avlagda manskläder.
För att sammanfatta. Vårflod 1916, fattigdom och pandemi 1921. Och 2021. Det brådskar.
Källor:
Arkivcentrum, Falun: Stadsfullmäktige i Falun, protokoll och handlingar 1921
Jag stod i mitten av min levnads bana då i en nermörk skog jag mig befann, där ej mer väg och stig jag kunde ana.
Ej vet jag längre hur jag skildra kan en skog så full av grymheten och nöden; vid minnet än mig skräcken slår i bann.
Den ödslig var som tomheten, som döden – men skall jag säga er hur tröst jag fann, så må jag måla färdens alla öden.
Jag har upptäckt att jag numera påfallande ofta lever mitt liv i det förflutna. Lite som Dante, citatet ovan är hämtat ifrån Den Gudomliga komedin, rör jag mig från helvetets nedersta kretsar och förhoppningsvis når jag liksom honom slutligen paradiset.
Minnena är är många och goda, jag saknar mitt gamla liv. En konsekvens härav är att nuet lätt synes mig likgiltigt. Konstigt, jag som alltid varit så bra på att uppskatta ögonblicket och att leva i nuet. Ytterligare en konsekvens är att det blir svårt, oviktigt på något sätt, att föreställa sig en framtid. För trots att alla har en sådan så bleknar drömmarna, strävan avstannar. Tankar om livet och dess möjligheter ersätts av tankar om döden, hur de som redan ljutit den har det.
Jag nämnde nyligen Sokrates som i slutet av sitt liv funderade över huruvida döden är en drömlös sömn. Jag utgår från att Dante kunde sin Sokrates. Han, Sokrates, ser en sådan sömn som mer välsignad än de flesta nätter och dagar i livet. Som mitt liv ser ut, där lyckan ligger i det förflutna och framtiden framstår som något bäst beskrivet i Jersilds roman Babels hus, så tycks han onekligen ha en poäng.
Kanske, filosoferar Sokrates vidare, innebär döden en resa till en annan värld. Han ser isåfall mycket fram emot den resan – att få möta de ärorika döda och samtala med självaste Homeros. Han är beredd att dö flera gånger om för den möjligheten. Jag håller med honom. Tänk så mycket jag hade att samtala om med dem som redan korsat Styx. Om inte annat för att be om utsäkt för alla misstag, för alla gånger jag inte var en så bra son, bror och make.
I Hades finns ingen cancer, förmodar jag. För Hades är inte ett synonym för helvetet. Jag har nämligen sett helvetet. Jag har levt i helvetet. Jag hatar helvetet.
En konsekvens av mina tankegångar är att jag likt Mastodontfilms-Mats tagit mig igenom gamla klassiker som Fanny och Alexander, Gudfadern I-III och Troells Utvandrarna/Nybyggarna. Bergman ser jag mest för skådespelarnas skull. Gudfadern III kommer visserligen inte upp i sina föregångares klass men SÅ jäkla dålig är den inte. Den nya maffiabossen ställer dock i Pacinos tappning (del II) två intressanta frågor:
kan man förlora sin familj?
hur kunde han (pappa Vito) bli så älskad och jag så fruktad?
Utvandrarna är härlig att se, den är som filmad teater. Det ska visst göras en nyinspelning. Varför då, kan man undra. En replik som stannat kvar i sinnet är det är allt illa ställt med gamla Sverige när till och med lössen utvandrar.
Två saker tar jag med mig från berättelsen. Dels termen stutabåset vilken innebär att sova avskild från sin vän (Kristina skulle inte överleva ytterligare en graviditet varvid de inte längre – på något sätt – kunde dela säng). Jag sover numera alltid avskild från min vän. Jag saknar att sträcka ut handen i mörkret och känna henne där, att sent höra de lugna andetagen när hon sover och jag läser. Ett sådant ögonblick var det sista vi upplevde tillsammans. Jag saknar det.
Jag berörs också av Roberts öde – han för vilken guldet blev till sand. Efter alla motgångar förlorar han till sist sin godmodiga livsglädje och det sista han säger är att han förlikat sig med sin lott. Det borde måhända också jag göra, det låter som djup, efterlängtad sinnesfrid.
I alla tre berättelserna förekommer karaktärer som under ålderdomen existerar genom sina minnen: i Fanny och Alexander är det Helena Ekdahl, i Gudfadern II-III är det Michael Corleone och i Utvandrarna (Sista brevet hem till Sverige) är det Karl-Oskar. Alla begrundar de i sin ensamhet livet de levt.
Berättelserna i det här blogginlägget präglas också av huvudpersonernas förhållande till religion och Gud. Kanske får jag, i ett försök att göra detta personligt, dra till med sinnesro-bönen: Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.
Livet är som det är. Det är bara att åka med, antar jag, man kan ändå endast hjälpligt styra färden. Det är sant för Dante, Primus, Helena, Karl-Oskar, Kristina, Michael och alla de andra. Det är sant även för mig. Dante klampar ju runt i helvetet och träffar döda kändisar. Kanske är det hela en allegori för verklighetens vardag – alltså det jag upplever nu. Dock hamnar han så småningom i paradiset i jakten på sin ungdoms kärlek Beatrice.
Med det synsättet är mitt beteende väl inte så märkligt?
Jag slutar där jag började, hos Dante.
Du är så mäktig, kvinna, att om någon behöver nåd och inte tar sin tillflykt till dig, blir hans längtan utan vingar. (…)
Hur torftigt känns ej här mitt tal, hur kraftlöst mot vad jag minns! och minnet, mot det sedda, är så, att ”svagt” icke är rätta ordet. Eviga ljus, som ensamt i dig vilar och ensamt känner dig, och av dig fattat och fattande dig själv, i kärlek fröjdas!
Jag har aldrig varit någon större entusiast vad gäller maskerader. Men när någon made an offer I couldn’t refuse blev det Michael Corleone som stod som förlaga. V-dala, nyårsafton 1996
I stadsfullmäktige diskuterades våren 1918 följande promemoria.
P. M. angående Tiskens och Faluåns förskönande. Strandpromenaden.
Som slänten mellan Strandpromenaden är belagd med sten, någon växtlighet med utandtag för maskrosor och hästhovar, var detta synneligen kalt och ödsligt, evad man färdas promenaden sjöledes. Dock går det tämligen lätt att för en ringa kostnad fara hela denna slänt från kajen till Norslund. Se bifogade förslag och kostnadsberäkning. Som förslaget visar skulle endast här planteras vildväxande buskar och träd, vilka icke efter planteringen tarva nämvärd skötsel och torde dock komma att försököna platsen genom lummig grönska, vilken på denna plats vore synnerligen värdefull.
Öarna i Tisken
Meningen med förslaget att anlägga tvenne öar i Tisken är dels att göra Tisken mer tilltalande från estetisk synpunkt, ty med all säkerhet komma dessa anläggningar att pryda sin plats samt giva Tisken ett mera inbjudande utseende, dels att giva vildänderna en fristad, där de ostörda kunna häcka samt tillbrina första tiden med ungarna, innan dessa kunna vara i vattnet. Om denna fristad gives dessa trevliga fåglar inom en ej långt avlägsen framtid Tisken bliva en ”Tåkern i smått”, ty om vildänderna bli riktigt hemma där torde flera andra arter av fåglar komma att slå sig ned för att bygga och bo. Planeringarna på samt omkring holmarna, som föreslagits (se bilagan!) äro sammansatta med särskild tanke på att giva skydd samt trevnad för fåglarna. Anläggningarna av dessa öar torde lämpligast ske på så sätt att under vintrarna utköres, den fyllning som nu lägges på stranden, till dess öarna bli fullt stora, då fyllningen vid stranden fortsätter. På öarna fylles först överst med 1 m lera eller annan för växterna passande jord samt ett matjordslager av 20 cm där växterna skola planteras.
Västra stranden.Vid västra stranden fylles på samma sätt med 1 cm lera eller annan för växterna passnde jord samt ett matjordslager av 20 cm där växterna skola planeras. Till träden som föreslagits att planteras vid järnvägsbron, södra sidan, gräves gropar 1 m djupa och 2 m i diameter samt fylles med jord som ovan föreslagits.
Klabbron-Järnvägsbron
Östra stranden. Slaggen borttages till 1 m och 20 cm djup och i dess ställe fylles med 1 m samt därovanpå 20 cm matjord. Stranden avrundas mot vattenbrynet, enligt ritning (…).
Falubron-Klabbron
Västra stranden. Grundarbetena utföres i likhet med ovanstående. Planteringarna enligt åtföljande förslag. Östra stranden. Vid omläggning av Östra Hamngatan bottages slaggen å det till plantering föreslagna området till 1,20 m djup. Detta område fylles sedan med 1 m lera och 20 cm matjord med avrundning mot vattenbrynet. Under vattenbrynet muras med slaggsten o.d. Västra stranden. Här bibehålles den stenmur som finnes men bakom denna fylles med matjord, där träd föreslagits till plantering, till 1 m djup. Här är det ej rådligt att fylla med lera, ty vid frost kan leran rubba stenmuren. Planteringarna på stränderna utföras enligt åtföljande förslag. Den badbrygga som finnas å östra stranden för hästar är här borttagen av hygienska skäl, ty flera kloaker ha sitt utlopp i Falu ån ovanför detta badställe. Badbrygga för hästar vore lämpligare att förlägga till Östanforsån.
Kristinebron – Falubron
Östra stranden. Utanför ordenshuset fylles i ån med 1/2 m matjord samt planteras med Typha latifolia. Västra stranden. Här fylles ån med 1 m på det område, som föreslagits till plantering. Fyllningen danas så att den bildar ett skär av kullersten av matjord mellan stenarna, samt att planteringar enligt förslag.
Nybron-Kristinebron
Östra stranden. Stensöta samt diverse andra ormbunkar planteras i springorna i denna stenmur, som upptar hela denna sida. Västra stranden. På detta område bortföres slaggen till ett djup av 1.20 m samt fylles med 1 m lera samt 20 cm matjord. Kanten mot vattenbrynet avrundas enligt ritning. under vattenbrynet muras med slaggsten eller annan lämplig materiel. Å detta område har lämnats plats til båtars upptagning. En promenadväg är också tänkt mellan Nybron och Kristinebron. Dock ej så att det ska bliva en vetenskaplig anläggning som stör harmonin i denna vildmark. Denna väg skulle bli en skogsväg, en vildmarks(…)
Magasinsbron-Nybron
Östra stranden. Området vid Johanneskrykan utfylles enligt förslag i ritningen. Om kring den gamla punpen, som bibehålles, planteras träd. Slaggen borttages till 1,20 m djup. Området fylles som oban föreslagits, likaså stränderna. Å denna udde bygges ett litet hus för tama vildänder för att där kunna giva dem mat under den kallaste vintern. Denna plats är synnerligen lämplig för detta ändamål, ty å ena sidan av udden flyter den del av ån, som passerat kvarnen och elektricitetsverket, och ån är där aldrig frusen, ej ens under den strängaste köld. På andra sidan är en fors som ej fryser. Därtill är området väl skyddat för hundar och människor. Dock har man den vackrste utsikt över det hela från Magasinsbron, där de tre delarna av ån sammanflyta. Å den del av västra stranden, som tillhör Falu stad, har föreslagit att plantera området enligt ritining och beskrivning. Här torde träden kunna planteras utan några grundarbeten å marken därför att en trädgård ligger omedelbart intill området och matjord från denna har sköljts ner till detta område. För att få en kraftig växlighet samt lummig grönska i harmoni med Tisken och Faluån har föreslagits att plantera områdena med träd, buskar och örter ur vår vildflora. Dessa anläggningar bliva ej så dyra i underhåll som vetenskpliga dylika men torde dess bättre pryda sin plats (…).
Förslag till planteringar vid strandvägen.
Som slänten mellan Strandvägen och sjön Tisken är belagd med sten, ger denna ett kalt och oangenämt intryck. Endast hästhovar och maskrosor tyckas frodas där mellan stenarna, vilka icke försököna området. Dock går det att med en tämligen ringa kostnad försköna denna slänt och som den ligger vid strandpromenaden får den efter en dylik försköning stort värde i estetiskt hänseende. Enligt ritning och åtföljande beskrivning avser förslaget att plantera våra vanliga vilda trödbuskar och örter, vilka torde komma att trivas samt giva en lummig grönska. Vid planeringen upptagas stenar, vilka få kvarligga vid stranden. Till varje tröd och buske åtgår 1/2 kbm matjord, utgörande 40 kbm matjord, till 80 st träd och buskar. Tills trand och underplanteringar av 375 ormbunkar och blomsterväxter åtgår c:a 25 kbm matjord.
Kostnadsberäkning:
80 st tröd och buskar: 47,90
375 st ormbunkar och blomsterväxter: 210, –
65 kbm matjord à 5 kr pr kbm: 325, –
Arbeten med grävningar, matjord m. m. samt plantering: 400, –
Summa kronor: 982,90
Till detta pris är trädgårdsmästare Lindberg villig att utföra anläggningen,
Förövrigt kan anföras att lärarkåren vid Falu Folkskola i kristidstillägg för år 1918 fick ytterligare en halv årslön. I lönen ingick visserligen avtalad ersättning för husrum, ved och ort (!), men ändå. Falun var generös mot sina lärare – men så var det ju under en rådande pandemi (Spanska sjukan) också.
Who wantslive forever, who dares to love forever, when love must die
Se där en textrad från Queens ledmotiv till filmen Highlinder från 1986, en film jag och mina vänner gillade. (Ja, uppföljarna är usla.) Filmen har nyligen kommit över mig igen, jag känner mig lite som huvudpersonen Connor MacLeod när han lever ett helt liv med sin fru. Bortsett från att jag, till skillnad från honom, inte är odödlig. Hon åldras och dör, inte han. Men de fick iallafall ett helt liv tillsammans.
Konfirmation på Styrsö 1986
Vi människor är sociala varelser. Det, om något, har blivit tydligt under pandemin. Förutom det lidande den medfört, förstås.
Det finns, iallafall för mig, en inbyggd motsättning mellan att arbeta som lärare-politiker och en rakt igenom positiv syn på artificiell intelligens/design. De förra försöker (i allmänhet) förbättra tillvaron här och nu (även om ett framtidsperspektiv finns). Det senare handlar om att mixtra med vetenskap för att hitta genvägar till… utveckling. Ibland går det bra, ibland inte. Genvägar har vi hursomhelst funnit. På relativt kort tid har människan förflyttat sig enormt mycket på evolutionsskalan och därmed sin position på jorden. Det som normalt tagit hundratusentals år att utveckla har för oss tagit något enstaka årtusende eller två. Den korta tid som vaccinet framtagits under innebär nytt världsrekord. Igen. Denna evolutionära förflyttning har gjort stora avtryck i våra liv, i kulturen och på planeten.
Prometheus, exempelvis, var i den grekiska mytologin den som stal elden från gudarna för att ge till människorna. Grekerna hade en dubbeltydig hållning till detta brott då de räknande händelsen som ursprunget till konsten och vetenskapen. Metaforen innebär att fel använd kan både eld, konst och vetenskap vara något farligt.
Det är idag möjligt att designa liv. Konstbefrukta, klona, förbättra, försköna, renodla och ta bort. Filmen Jurassic Park är ingen utopi, vi skulle kunna (har kanske redan, säger min inre foliehatt) återskapa mammutar och neandertalare. Det är inte svårt eller ens kostsamt och det finns tydligen frivilliga homo sapiens som kan tänka sig bära ett sådant foster. Neandertalarnas återkomst, alltså. Varför? För att studera deras hjärnor och jämföra med våra? Eller för att det var vårt fel att de försvann? Sak samma – riskerna är många. Kanske begränsar vi denna kunskap till att designa bättre framtida exemplar av vår egen art. Men vi bör som sagt ändå vara försiktiga. Den kognitiva förändring som innebar att vi gick från att vara enkla apor på savannen till planetens härskare var en obetydlig förändring i hjärnans inre struktur. Mixtrar vi mycket med det där får vi resultat som är omöjliga att förutse.
Detta tema är inte något nytt i kulturhistorien. Temat behandlas i klassiker som Frankensteins monster, Dr Jekyll and mr Hyde och Dracula. Dessa berättelser kretsar kring ondska och godhet i den mänskliga naturen, om anatomi och frågor kring döden och livets uppkomst. Särskilt Frankenstein är intressant. Den heter förresten egentligen Frankenstein: eller den moderne Prometeus.
Huvudpersonen i berättelsen försöker ge döda ting liv och bestämmer sig för att skapa en egen varelse av död materia. Detta visar sig dock inte vara alltför lyckat. Frankenstein tänker nämligen inte igenom de konsekvenser hans handlande kan få och när monstret kommer till liv tappar hans skapare kontrollen. Monstret vandrar ensam omkring och försöker lära känna världen. Men hans utseende skrämmer och var han än dyker upp möter han hat och rädsla. Hans hämndbegär för detta riktar sig slutligen mot sin skapare. Kanske borde den som vill återskapa neandertalare läsa boken.
Framtiden är viktig. Men det är också här och nu. För det är nuet som skapar framtiden och historien nuet, för att parafrasera Orwell. Nuet utgörs av relationer och dessa förändras under livet och särskilt så under en pandemi. Om relationer kan man notera följande under ”vår” pandemi, åtminstone vad gäller mig: de viktiga relationerna har fördjupats och de ytliga har blivit mindre viktiga. Och det är just det som är problemet. Hemma i enskildhet tycks många nu ha det svårt. Därför måste forskaren, läraren och politikern gå hand i hand. Vaccinet och vården tyglar Covid, läraren, kulturen och filosofin ger verktyg åt var och en att tygla sitt inre monster.
Jag begär inte så mycket av livet nuförtiden. Att kunna ta hand om barnen, att kunna röra på mig, läsa, lyssna på musik. Att titta ut över havet från altanen på Styrsö. Jag läser fortfarande högt för Dotter 2. Hon kan läsa, men vi gillar båda högläsningen. Vi har just avslutat Dracula (vilka stereotypa könsroller pappa! Men huvudpersonen heter Mina) och ska snart läsa Frankensteins monster. Hon vill även se musikalen, säger hon.
Ett rum med utsikt
Evigt liv, ska det vara något att stå efter? Nä, det låter plågsamt. Jag har fina minnen, goda relationer och försöker alltid göra morgondagen lite bättre än gårdagen. Mer klarar jag inte, den ambitionen får räcka under min stund på jorden. För att citera Gladiatorn med stort G: Death smiles at us all. All a man can do is smile back. Och apropå: memento mori. Kom ihåg att du är dödlig. Se framåt. Men kom också ihåg att du är mänsklig.
Ingmar Bergman var 90 fyllda när han kom över sin rädsla för döden. Jag är, om jag någonsin fruktat den, sedan Malins bortgång helt botad. Men varför fundera så mycket? Trösterika ord, oavsett vad var och hen lägger i begreppet Gud, finns i vers 4 och 5 i af Wiréns Sommarpsalm:
Allt kött är hö, allt flyktar här och snart förvissna gräsen. Hos dig allena, Herre, är ett oförgängligt väsen. Min ande giv det nya liv, som aldrig skall förblomma, fast äng och fält stå tomma.
Då må förblekna sommarns glans och vissna allt fåfängligt; min vän är min och jag är hans, vårt band är oförgängligt. I paradis han huld och vis, mig sist skall omplantera, där inget vissnar mera.
Jag ser honom ofta, Ehrenfried Billengren. Sträng och oförvägen blickar han, förevigad av Carl Larsson, ner på mig från sin upphöjda plats på väggen i rådhusets sessionssal.
Jag har faktiskt kommit att sakna honom lite, eftersom alla möten numera sker på distans. Han får mig nämligen alltid att skärpa till mig. Ehrenfrieds rynkade panna skämtar man inte bort, nej, i hans värld tillåts inga skingrade sinnen under möten som berör stadens väl och ve.
Hur var han egentligen, denne Ehrenfried? Som tung politiker (jag är osäker på vilket parti men något säger mig att han var högerman) var han verksam i Falun under tre decennier och gymnasielärare i samma ämnen som jag – fast för hundra år sedan.
Är det Nordstjärneorden han bär? Visserligen bara riddartecknet men är inte det…för mycket? Bild: privat
Kultur- och fritidsnämnden diskuterar just nu bland annat det nya badhuset och vad som kan tänkas vara en rimlig entréavgift för ett bad samt huruvida det så kallade Olgahuset ska rivas eller bevaras. Jag kommer under mötet att tänka på (ursäkta Ehrenfried!) det gamla badet, det som många äldre falubor nostalgiskt saknar.
I början på 1900-talet väcktes förslag om ett nytt varmbadhus i Falun och ett förslag presenterades 1907. Känt är stadsfullmäktiges ordförandes (mmm, just det, Ehrenfried) något kallsinniga svar: Jag badar nämmeligen icke, de övriga stadsfullmäktige badar nämmeligen icke heller, vad skola vi då med ett badhus? Ett badhus blev det icke desto mindre. Ritat i jugendstil av stadsarkitekt Klas Boman och placerat framför dagens polishus, i korsningen Ölandsgatan-Kristinegatan, stod det klart för invigning den 16:e november 1911.
bild: falun.se
På första våningen fanns en allmän tvättstuga, på den andra en bassäng om 10×10 meter. Det erbjöds allehanda moderniteter som karbad, simbad, bastu och tempererad dusch med regndusch, stråldusch och sittdusch.
Regnduschen gives från en stril lagom stor för att strålen ska omfatta hela kroppen. Strilen är uppställd i 45 graders vinkel, då vattnet vid det använda ledningstrycket faller behaglig häftighet.
1968 byggdes polishuset och biblioteket (efter rivningar av äldre bebyggelse) och invigdes av självaste Gustaf VI Adolf. Denne lär ha undrat, när han tittade ut genom ett fönster i polishuset, vad det var för mäktigt hus som stod framför.
Fram till i december 1972, när badet stängdes hade drygt 3 miljoner bad ägt rum. Storhetstiden inföll under 1940-talet med nära 70.000 bad per år. Det stängdes samma år som det nya badet på Lugnet, vilket var inhyst i samma byggnad som då var nordens största inomhushall, invigdes.
Ett allt modernare Sverige präglades på många håll av en på senare tid ofta beklagad rivningsvåg. Mellan 1959 och 1981 revs stora delar av Faluns centrum. Det gamla badet var i stort behov av kostsamma reparationer och ett nytt bad fanns som sagt redan på Lugnet.
Idag finns inga spår kvar av badet som låg framför polishuset vilket uppfördes 1968 i stram, statlig stil. Foto: privat
Men det var många som var emot rivningen och den så kallade badhusstriden 1973-1974 väckte ett stort engagemang med aktionsgrupper och protestlistor. Förgäves. Beslutet att riva badet fattades i april 1973. och i mars 1974 skulle rivningen genomföras. Då hade femtiotal ungdomar förskansat sig i byggnaden och rivningen fick vänta tills polis (de hade inte så långt att gå) hade avlägsnat dessa.
Paradoxalt nog uppfördes byggnaden på medborgarnas initiativ och under protest från stadsfullmäktiges ordförande (jajemän, Ehrenfried) och revs enligt stadsfullmäktiges beslut trots folkliga protester.
I mars 1918 presenterade Falu varmbadhus sin revisionsberättelse för stadsfullmäktige.
Berättelse över Falu stads varmbadhus Förvaltning och Ekonomi under år 1917
Styrelsen för Falu stads Varmbadhus får härmed i enlighet med gällande instruktion avgiva berättelse över Varmbadhusets förvaltning och ekonomi under år 1917. Under året hava i badhusets serverats 40618 bad som motsvaras under år 1912: 42594, 1913: 45135, 1914: 42675. 1915: 39288, 1916: 42577
Av de bilagda jämförande rapport över serverade bad under 6 år framgå de olika badformerna. Badfrekvensen har minskat: från 3,548 per innvånare under 1916 till 3.329 per invånare under 1917. Folkskolebaden hava även under icke utbrukast i den utsträckning, som varit möjlig. 1912 serverades 9928 skolbad, 1913: 12284, 1914: 9982, 1915: 8535, 1916: 9242, 1917: 8454.
Anmärkningsvärt är, att under de sex år badhuset varit i drift folkskolebadens antal under 1917 varit det minsta som förekommit och 3830 stycken mindre än det högsta antalet, som förekommer år 1913. Varmbadhusets ekonomi framgår av här bilaift gda avskrift av 1917 års vinst och förlustkonto. Därav framgår ävenledes, att ett av stadens anslagsmedel hava för badhusets verksamhets upprätthållande tagit i anspråk 7618 kronor och 50 öre.
Inkomsten av serverade bad var under år 1912 kronor 18976, 1913: 19916, 1914: 19360, 1915: 19201, 1916: 19924, 1917: 19684.
De omåttligt uppskruvade cokespriserna hava nödgat varmbadshusstyrelsen att övergå till användning av ved som bränsle. Under år 1916 inköpets emellertid cokes – visserligen dyrt -, som varande till den 5:e augusti 1917, varefter vedeödning vidtog.
Att av anslagsmedlen icke större belopp än ovanstående måst anvämdas är sålunda beroende på cokesinköpet, som gjordes under år 1916. Den ved, som nu befinner sig i badhusets ägo, torde vara tilleäckligt för behovet intill 1 oktober 1918.
För bränslebesparing företogs inför året följande inskränkningar i badtiderna: Från den 15.e februari till den 27:e juli hölls badhuset öppet varje helgri dag från kl. 2 till 9 e.m. från och med den 27:e juli till den 1 december hölls badhuset öppet blott tre dagar i veckan från kl 1 till kl 9 e.m. Från 1 december till årets slut blrev det nödvändigt för att icke äventyra badhusets vattebrörsystem att elda ångpannorna varje dag , och har därför badhuset hållits öppet helgfria dagar från kl 1 till kl 9 e.m.
Å inventarierna hava avskrivits 477 kronor och 68 öre och å vattenledningsröret i Faluån 384 kronor och 98 öre. För vattenledningsvatten och mätarehyra hava till vattenledningsverket utbetalts 1183 kronor och 40 öre.
Falun i mars 1918
K. A. Åkerblom, C. A Carlsson, Valborg Olander
Jag är ganska ny i nämnden men jag har ändå varit politiker i Falun under snart häften av Ehrenfried Billengrens tid i tjänst. Jag inser att jag möjligen dyker djupare i historien än vad som möjligen är rimligt för en fritidspolitiker. Detta till trots anser jag det kan vara värdefullt att sätta badhuset i perspektiv. Om inte annat för att framöver slippa riskera att sakna en vacker byggnad i stadens hjärta.
Någon ny Ehrenfried Billengren strävar jag i alla händelser inte efter att bli – men skulle hens majestät ringa och erbjuda Nordstjärneorden, om så bara av första klass, skulle jag inte tveka. Det är ju trots allt länge sedan badhuset stormades (om någon greppar referensen).
Källor
Stadsgullmäktiges handlingar, nr 10, 1918
Falun.se
Dalasamlingen
Viss information kommer från sidan reddit.com. Jag vet inte vad det är för källa och den källhänvisar bara till ”i huvudsak Faluns Vattenhistoria, men även stadsvandringar och artiklar” vilket torde röra sig om Dalasamlingen på biblioteket och stadsvandringar med falunestorerna Örjan Hamrin och Daniels Sven Olsson.
Inget är. Även om något är, så är det obegripligt för människan. Även om det är begripligt, kan det iallafall inte meddelas och förklaras till någon annan.
Detta är den grekiske filosofen Georgias ord från 400-talet f.v.t. Ett annat uttryck från samma filosofi (sofismen) är
Om inte ens ord överenstämmer med ens karaktär är man som en flöjt som talar med en annans mun.
Jag hörde nyligen ett inslag på radion om en närmast desperat kvinna som mist sin man i covid. Hon var så ledsen. Hon hade ju aldrig varit ensam, aldrig druckit förmiddagskaffe i ensamhet, aldrig varit den som skött allt i sitt hem, aldrig varit ensam i sina tankar. Det smärtade att lyssna på. Samtidigt tänkte jag att jag kanske skulle höra av mig till henne och förmedla några tips.
Nu har jag växlat upp och börjat (om) igen. Några av er har hört av er under helgerna och undrat hur läget är. Tack för det! Det är faktiskt ganska bra men det har varit en lång resa. Och den pågår.
Efter Malins bortgång kändes det viktigt att lägga allt det dåliga bakom mig. Detta förhållningssätt medförde ett närmast maniskt beteende som ibland ledde till dåliga beslut. Min samtalspartner säger att jag försökte fylla ett svart hål efter Malin.
Den här hösten kom allt ikapp mig och jag har varit tvungen (det fungerar inte som livsstil att fly) att bearbeta det. Det var den andra vågen, kanske man kan säga. Den andra vågen av sorg. Risken är att sådant mående, om det inte bearbetas, leder till depression. För man kan inte fly i oändlighet.
Jag har fått god hjälp, hittat strategier och det känns ljusare igen. Det är faktiskt till och med så att livsglädjen är om inte tillbaka så åtminstone lite på väg. Och flickorna hjälper till. Vi är så nära, flickorna och jag.
Dotter 1 vill söka estet teater till hösten. Jag skrattar för mig själv. Malin, en stjärna på matematik, logik, ekonomi och organisation, med mera, suckade ofta åh, de är ju som du, hopp, studs, musik och evigt babbel.
Så då kör vi då. Utöver mitt heltidsarbete på skolan är det på tisdagar och torsdagar antingen fullmäktige, kommunstyrelsen, något av dess utskott eller Kultur och fritidsnämnden. Till det kommer olika sporadiska möten ”där det är bra om jag är med”. Förberedande möten, tjänstemän som vill informera, utbildningar (dock inget som har med partiet att göra, sådant ligger på kvällar eller helger). Arbetet med Globala Målen har tidigare varit intressant, hoppas det det kommer igång igen.
Summa cum laude: det pumpas ständigt ut nya kallelser i googlekalendern.
Den dag min chef säger att jag måste gå ner i tjänst får jag avsäga mig politiska uppdrag eftersom jag inte får något betalt utöver mötesarvode och ett blygsamt arvode som vice ordf i Kommunstyrelsens utvecklingsutskott.
Men jag vill inte gå ner i tjänst. Jag har förvisso inte råd men jag älskar också att undervisa. Jag tycker Lugnetgymnasiet är en fantastisk arbetsplats. Den bästa. Det skulle jag tycka även om jag provat att arbeta på en annan skola, för att citera en viss Christer Birgersson.
Nej, jag klagar inte. Detta är mitt val, min livsstil. Det är kul att hantera frågor om spillvattnet i Bergsgården, detaljplan för vindkraft i Lumsheden, världsarvets utveckling, vettig integration, muddring i Tisken eller att höra av mig till Annie och säga att det är huvudlöst att inte tillåta offentlighetsprincipen i friskolor. Att cykla från skolan med andan (och lunchen) i halsen och tinnitusen ringandes i örat för att rusa in i det knäpptysta rådhuset och sitta helt still i sju timmar. Jag gillar det. Annars skulle jag inte göra det.
Jag har det varken bättre eller sämre än människor i allmänhet och vill med denna bloggpost meddela att jag är hyfsat på banan igen. Jag kommer att jobba hemifrån så länge man måste, jag har insett att jag aldrig kommer att kunna fylla hålet i mitt hjärta och bitvis saknar jag Malin så jag håller på att bli galen.
Men jag har som sagt utvecklat mina strategier. Varje vaket ögonblick är inte längre fyllt av smärta, det kan ibland gå en hel halvtimme utan att jag tänker på henne. Det tycker mina vänner, min bror, till och med flickorna är något bra. (I söndags fick förresten flickorna med mig till IKEA, Mammons högborg antitesen till parterapi. Bara en sån sak!)
Så jag ska försöka ta nya tag nu, på båda mina jobb. Kanske har jag just överlevt andra vågen av sorg. Jag hyser förhoppningar av den typ som lätt uppstår när man ställer sig på den andra vågen i lika delar from som fåfäng förhoppning att den ska visa en annan, angenämare, vikt.
Strategierna då? Run, Forrest, run. Spring, löp, åk skidor, simma, cykla. Träning, motion, hjälper mot allt. Omge dig med goda människor och skippa idioterna. Leta inom dig efter de svunna superögonblicken, sådana där tillfällen när allt bara var helt underbart, och försök återuppleva om så bara en tiondel av känslan du hade då. Skratta, om du kan. Skratta åt sorgen, skratta åt döden. Skratta åt dig själv. Jag menar, livet är ett skämt – så varför inte skratta åt det? En sak kan jag iallafall säga: mina ord matchar min karaktär.
I passed the test. I will diminish…and go into the West…and remain Galadriel.
Något av allt detta dravel kanske jag kan förmedla till den ledsna kvinnan på radion. Å andra sidan:
Inget är. Även om något är, så är det obegripligt för människan. Även om det är begripligt, kan det iallafall inte meddelas och förklaras till någon annan.
Jag går upp till Hästparken. Jag passerar den ofta i slutet på min löparrunda. Jag tänker, jag minns. Ernst? Måhända relaterar en nutida besökare till en annan person.
En liten oansenlig park i övre Elsborg. Numera mest lekpark men en gång i tiden en oas på slaggvarpen för bönderna som kom resande från Tunahållet. Här rastade de sina hästar innan färden fortsatte in till staden.
Parken löper längs med Konstvaktaregatan med kortsidorna i söder mot Mormorsgatan (kanske kommer gatunamnet från ett av gruvans smeknamn: ”Gamla Mormor”) och i norr mot Berghauptmansgatan (namnet kommer av att detta var bergmästarens officiella titel). En tvärgata som möter Konstvaktaregatan mitt för parken hette förr Tunavägen men är numera omdöpt till Ernst Rolfs gata.
Och alldeles bredvid står han byst i evig uthuggen ro, revykungen. Undrar om de vet vem han var, barnen (?) som brukar klä honom i kvarglömda kläder.
Själva parken anlades av Falu planteringssällskap under åren 1915-21. Skötseln övertogs av Falu stad 1931, alltså ett år innan Ernst Rolf avled på juldagen 1932.
Ena hälften av parken – den som jag så ofta frekventerat
Ernst Rolf var en av landets stora underhållningsprofiler under mellankrigstiden. Fun fact är att ett av hans barn, Tom Rolf, sedermera hade en framgångsrik karriär som filmklippare i Hollywood. Han arbetade med produktioner som Taxi Driver och Rätta virket för vilken han fick en Oscar för bästa klippning. Andra filmer som kan nämnas är War Games, Pelikanfallet, Heat och Mannen som kunde tala med hästar.
Mannen som kunde tala med hästar. Här i Hästparken måste han i alla händer ha lekt som barn, Ernst Johansson, pojken som växte upp till revykungen Ernst Rolf. Och här lekte vi elsborgsbarn på 1970- och 80-talen. Bara ett stenkast från parken ligger Ernstrolf-gården som sedan 1985 innehåller både café och utställning. Det är Ernst barndomshem och adressen Styraregatan 28. Det finns även en trevlig gård där man om sommaren kan ta en fika. Tidigare bodde både gruvarbetare och hantverkare i huset som är från mitten av 1700-talet.
Under några år i slutet på 1890-talet borde Ernst ha lekt här i parken, det har ju alla barn som vuxit upp på Elsborg gjort.
Jag ser mig omkring. Tänker på alla timmar jag härjat här. Parken, navet i barnens lek. Fotboll på sommaren, skridskor på vintern. Bus, stoj, skratt, bråk kärlek och tårar. Gräva sig till Kina. Vippa. Snurrgungan. Kurragömma. Röda-vita rosen. Se upp för plommongubben! Bittra förluster och storslagna segrar.
Ja, det är många minnen.
Det finns en tv-serie om Ernst Rolf, Lykkeland från 1982. Jag har inte sett den, vad jag minns. Däremot var jag med i den. Eller i varje fall min röst. Vissa scener, de från Ernst barndom, spelades in på Elsborg och produktionen ville ha barn som talade faludialekt. Så man dubbade. Min dialekt var inte så utpräglad men jag sjöng i kyrkokören. Och Ernst måste ju kunnat sjunga även som barn, resonerades det.
Så kom det sig att ett gäng ungar från Södra skolan fick följa med till Dalaradion och läsa in repliker. Vi fick hamburgare på restaurang Kopparhatten till lunch, oerhört lyxigt. Jag vet inte in till denna dag om min röst faktiskt kom med. Mamma påstod det, iallafall. Och det måste väl räknas för något.
Ernst var inte lycklig. Stundtals deprimerad hotade han ofta med självmord. Och försökte också, flera gånger. Julafton 1932 kastade han sig i vattnet på Lidingö men räddades. Han drabbades dock av lunginflammation och avled redan dagen därpå, 41 år gammal.
Begravningståget genom Stockholm på nyårsdagen kantades av 40 000 sörjande åskådare. Han är begravd på Norra begravningsplatsen i Stockholm. Far säger att Ernst sista vilja, att vila i Falun, aldrig hörsammades. Var han nu fått det ifrån. Det upprör dock far.
Två dagar före sin död spelade Ernst in en nyårshälsning för tv, trots sin depression. Se här. The show must go on, antar jag.
Jag gillar att besöka Hästparken. Att minnas. Att tänka på dem som inte längre finns hos mig. Det är som Voltaire drabbar mig genom sina ord: vi är skyldiga de levande respekt men de döda sanningen. Jag går hem igen, jag rycker i slutet på löparrundan. Jag nynnar på den visa ingen kan stå emot. Jag tänker, jag minns. Det är för var och ens möjlighet att bli revykungen/drottning/president vi kämpar.
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.