Kategori: Foto

Södra skärgården är känd under flera namn som exempelvis Älvaskären och Brännholmarna, området har också omväxlande hört till den svenska kronan och Danmark-Norge.

Öarna höjde sig över vattnet 9500 år f. v.t och gott om stenåldersfynd har gjorts. Vikingarna hade Brännö som marknadsplats under 900-talet. Den dansk-norska dominansen bröts under 1200-talet under de svenska försöken att nå havet i väster.

De första människorna kom hit omkring 4500 f.v.t. möjligen för att jaga gråsäl. År 1500 bodde det cirka 100 människor på öarna, år 1800 hade området 1000 innevånare och 1996 bodde cirka 5000 människor i södra skärgården. Man kan alltså tala om en förhållandevis långsam befolkningsökning och det är först de sista decennierna som man kan märka en större ökning.

Ett fynd som antyder hur länge det bott människor i södra skärgården är den oxe man hittade 1975 på S:t Förö. Fyndet innehöll även pilspetsar av flinta och fyndet visade sig vara cirka 4000 år gammalt.

Människorna i södra skärgården har främst ägnat sig åt traditionellt jordbruk och haft fisket som bisyssla. Namnet Älvaskären dyker som tidigare nämnts upp i de isländska sagorna.

Gränsen mot Danmark som drogs under 1200-talet gick strax norr om södra skärgården medan den norra skärgården (Bohuslän) inte införlivades med Sverige före 1658.

När öborna skulle ta sig in till staden under 1100-talet var man först givetvis tvungen att ordna med båtskjuts. Sedan hade man tre mil till den norska staden Kongahälla (en föregångare till nuvarande Kungälv) och sedan ytterligare fem mil till svenska Lödöse, en stad som ibland besöktes av hanseskepp. Från och med 1550-talet finns källor som visar att man åkte till fastlandet för kyrkobesök.

De stora sillfiskeperioderna har alltid medfört befolkningsökning och det var just under en sillperiod på 1500-talet den första kyrkan byggdes. Under en dansk räd 1563 brändes Frölunda kyrka som södra skärgården tillhörde varför man uppförde Styrisöö capell.

Skärgården befann sig ofta i krigszonen för de många stridigheter som utkämpades mellan Sverige och Danmark och den var i dansk ägo mellan 1611-1619 då den andra Älvsborgs lösen betalades.

Krig utbröt på nytt med Danmark men efter freden i Brömsebro 1645 blev Halland svenskt. 1648 köpte en holländsk officer som kämpat för Sverige Vrångö och den svenska fältmarskalken Lennart Torstensson införskaffade skattehemman på Styrsö och Köpstadsö.

Sjömansänkor som stod utan inkomst fick under privilegierade former driva krogrörelse på öarna (jämförelse kan här göras med Falu koppargruvas gruvarbetaränkor som också blev krogföreståndare som ersättning för den avlidne makens inkomst) och denna rörelse kom att blomma upp främst under de stora sillfiskeperioderna som inföll under 1500-talet och 1700-talet. Dessa etablissemang låg till grund för den hotell- och restaurangverksamhet som växte fram under det nya badmodet i skärgården under 1860-talet.

Alkoholen i skärgården har alltid varit en omtvistad fråga, inte bara under 1800-talet. Faktum är att fram till 1990-talet har många etablissemang som serverat alkohol i södra skärgården någon gång brunnit.

Vid sekelskiftet såg skärgården inte alls ut som idag med sin böljande grönska på stora delar av öarna. Under århundradens gång har en mer eller mindre systematisk avröjning skett av så väl danska som svenska kronan.

Eken var gott båtvirke och den var fridlyst för kronans räkning och trots att otillåten avröjning var belagt med stränga straff fällde öborna mycket ek för egen räkning. Vid sekelskiftet startades emellertid olika badgästföreningar vilka odlade olika projekt i skärgården, däribland träodlingar.

I slutet av 1700-talet växer sig sillfiskeindustrin sig stark men var ändå länge förhållandevis svag i södra skärgården i jämförelse med den norra. Man förlitade sig inte helt på sillfisket.

Det faktum att en stenkyrka byggs på Styrsö tolkas av Fhager som en isoleringsbrytning, man skulle inte lida andlig nöd på grund av storm eller krig. Kanske kan man tolka det precis tvärt om – att man vill isolera sig från fastlandet?

Det är framförallt de sydligaste öarna, Styrsö, Donsö och Vrångö som ägnat sig åt fiske medan Brännö och Köpstadsö traditionellt varit lotsöar. Den uppdelningen kan man se än i dag när företagsamheten är starkast på de södra öarna.

Styrsös storhetstid inföll från mitten av 1800-talet då förmögna göteborgare med ångslup åkte ut till ön för att bada. Både badhus och restauranger kom till. Verksamheten nådde sin kulmen vid förra sekelskiftet med besök av självaste kung Oscar II.

På det personliga planet kan anföras att min frus farfars farfars far, teaterdirektör Knut Oscar Tivander, en celebritet på sin tid, uppträdde på Styrsö Bratten i juli 1885. Kanske var mammas morfar Viktor Johansson, eller någon av hans föräldrar, som liten där och såg honom.

Vid det andra världskrigets utbrott hade dock både förutsättningarna förändrats och vid krigsslutet var badverksamheten som den tidigare tett sig helt utdöd. Samtidigt med badverksamheten kommer också en persontrafikrörelse igång på allvar för första gången.

Under 1960-talet tunnades sillfisket ut och länderna runt Nordsjön utvidgade sina territorialgränser vilket begränsar det svenska fisket i väster.

1974 införlivades södra skärgården med Göteborgs kommun men innan så skedde ordnades så att alla bebodda öar fick rinnande vatten och alla vägar asfalterades. Man byggde även bro mellan Styrsö och Donsö.

1980-talet handlade mycket om att bygga upp ett fungerande socialt skyddsnät tillgängligt på plats i skärgården.

I nästa del fortsätter resan in i 1900-talet.