Livsåskådning – Sida 8

Livsåskådning, Mr Hyde/Neanderthalson, Personligt, Resor

kejsarbrev

16 oktober, 202216 oktober, 2022av adolphson

Skepp ohoj!

Ave Caesar!

Land i sikte!

Hur ska man, som varandes ett stycke drivved på livets ocean, manövrera?

Med termen kejsarbrev avses en officiell skrivelse, ett oomkullrunkeligt (älskar det ordet!) direktiv, ett påbud som inte tål några motsägelser. I vår moderna tid är ett synonym partipiska.

Begränsa dig till nuet, säger den romerske kejsaren Marcus Aurelius.

Ibland, när missmodet drabbar, tänker jag att vi allt är bra enkelspåriga vi människor. Påfallande ofta tycks vi vara någon form av sittande ankor pickande efter smulor medan de smarta, de utstuderade, de med agendor, kammar hem det stora spelet.

Alla är ett geni, säger Albert Einstein.

Vi är så otroligt uppkopplade. Villigt ger vi via surfvanor, smarta telefoner, tv-apparater, luftvärmepumpar (som jag själv just köpt), dammsugare med otroligt mycket mera, bort vår integritet (personliga data) mot gratis e-post, rabattsystem och konton på sociala medier. Vi säljer oss själva, vår integritet, för blingbling. Betänk alla mikrofoner och kameror våra smarta prylar har. Betänk all data de kan samla in och lägga i (exempelvis det kinesiska) molnet. Jämförelsen med när conquistadorerna köpte gruvor i Argentina eller Manhattan för några pärlor och sprit, är intressant.

I solens följe lämnade vi den gamla världen, säger Columbus.

Strax innan pandemin drabbade världen med full kraft gick jag till Claes Ohlson för att inhandla 150 par engånghandskar av plast. Jag har kvar 148 av dem. Se där en rationell förberedelse av en pandemi.

Ge aldrig upp – ge aldrig, aldrig, aldrig, aldrig upp, oavsett om det gäller små eller stora, mer eller mindre betydelsefulla saker, säger Churchill.

Runt om i länet, och landet, skapas så kallade storkoalitioner, uppgörelser mellan främst moderater och socialdemokrater. Inget ont i det – man får samarbeta, eller låta bli att samarbeta, med vem man vill. Jag ser emellertid ett nytt politiskt landskap växa fram. En socialdemokrati och en höger med gemensam agenda: att marginalisera de liberala mittenpartierna C och L. Det blir ju lite lättare för dem på det viset. Högern och S behöver på detta sätt enbart förhålla sig till var sin bråkig ytterkant: V och SD. Planen är utan tvekan att försvaga den liberala mitten inför valet 2026. Smart tänkt. Jag har inget belägg för att det utgått något kejsarbrev från högerpartiernas eller socialdemokraternas ledningar om detta men anser att trenden är tydlig.

Sista fullmäktige i den döende mandatperioden släpar sig lite småtrevligt mot sitt slut. Sossar och moderater gosar. Jag blir så förvirrad, är jag opposition eller majoritet? Gamla allianser har hittat nya vägar. Glöm inte att den bak du sparkar på idag sitter ihop med den rygg du dunkar i morgon.

Det är till mitten politiken går när den ska dö, sa någon jag glömt namnet på i en mycket intressant artikel nyligen.

Den gamla mandatperioden lägger sig sålunda till vila, saknad av ingen och älskad av få. Det känns som om jag blivit något av pånyttfödd, som om jag just fått mitt liv tillbaka. Begåvad med erfarenheter tittar jag framåt, både inom politiken och den fria tiden.

Gondolen är tungt lastad med framtidens hopkurade stenar, säger Tranströmer i sin fantastiska diktsamling Sorgegondolen. Ska man läsa en diktsamling i sitt liv rekommenderar jag, av hela mitt hjärta, den.

Jag kan inte göra mig fri från misstanken att vi i oförstånd återkommande säljer Manhattan för lite blingbling och sprit. Å andra sidan, vem vill äga Manhattan? Det finns, som jag brukar säga, två sorters människor i världen – de som vill och de som inte vill äga Manhattan. Jag tror vägen till sinnesfrid tar en omväg runt mitt metaforiska Manhattan. Livet är som en burk man en gång fick på fars dag fylld med kärleksfulla små meddelanden om ens personlighet. En burk som man öppnar då och då för att må lite bättre.

Mitt inre kejsarbrev slår fast att jag de senaste åren stundtals varit ur kurs under den seglats som normalt sett benämnes livet. Jag har visserligen inte sjunkit, ibland utsatt mig för plågsam stiltje, ibland seglat åt helt fel håll, men stundtals varit rejält ur kurs. Nu beordrar min inre kejsare mig att åter sätta segel.

Ave Caesar!

Skepp ohoj!

Land i sikte! Och inte tusan är det Manhattan.

Relaterade blogginlägg:

Founding fathers

Musik:

Brundin: Clownen

Mascagni: Cavalleria rusticana, O, lola blanche fleur

Källor:

Förekommande länkar i texten

Harari: 21 tankar om det 21:a århundradet

Wikipedia

cancer, Livsåskådning, Personligt, Retorik, Skola, Uppsala/V-dala

årets sommarprat

3 juli, 20223 juli, 2022av adolphson

Jag fick förmånen att hålla tal till studenterna på skolan i år. Det är något inspirerande, viktigt och en stor ära.

Kära studenter!

Här kommer en problematisering jag som skolans representant tänker vända och vrida lite på under några minuter. Är ni beredda? Nu kör vi.

Det gäller att inte växa upp alltför mycket eller allt för fort. Livet är meningslöst. Försök alltid resa dig efter en smäll, var alltid lite galen och fortsätt alltid framåt. Passa på att göra det du älskar medan tid är.

I oktober 2017 raserades livet som jag hittills känt det. Marken rämnade under fötterna. Mitt livs kärlek, mina barns mor, min bästa vän, diagnostiserades med cancer. Sedan gick det fort. Efter ett och ett halvt år i helvetet var hon död. Där stod jag plötsligt ensam med två relativt små barn. Det var ett sådant avgörande ögonblick som jag tror alla människor någon gång upplever i livet. Så här i efterhand kan jag konstatera att det gäller att koppla ihop nyckelscenerna i livet för att nå självinsikt.

När jag var i er ålder, strax efter att den sista mammuten lagt näsan i vädret, och student på gymnasiet, var jag en tämligen medioker elev. Rätt halvdana betyg C, eller 3 som det hette på den tiden, i det mesta. Jag levde ur hand i mun, tog dagen som den kom. Så kan man inte leva, insåg jag, det håller inte i längden.

Så jag gjorde högskoleprovet. Jag fick inte så bra resultat, men jag fortsatte göra det tills jag näst intill spikade det. Säkert berodde det mest på tur, men tur har man också ibland. Provet medförde att jag kunde förverkliga min dröm. Så jag åkte först till ett universitet i Frankrike och sedan till Uppsala för att studera historia. Han kanske kan bli bibliotekarie, eller nåt, sa far till mor, eftersom far inte tyckte att yrket historiker lät riktigt seriöst.

Jodå, nog förstår jag att det låter märkligt i era öron, men drömmen var faktiskt inte att bli historielärare. Jag ville bli historisk fackjournalist (far skakade bara på huvudet eftersom han tyckte att jag skulle ha ett riktigt jobb, göra ett rejält dagsverke någon gång i mitt liv) men råkade försova mig efter en sen kväll i Uppsalas studentliv så jag missade ansökningen till journalisthögskolan. Alternativet var lärarhögskolan. Så jag blev historielärare och det har jag aldrig ångrat. Även slumpen drabbar oss ibland.

Inför den där sena kvällen som gjorde att jag missade ansökningen till journalist hade jag fått frågan om jag kunde tänka mig att hoppa in i ett nummer på en scen, inte alltför olik den här. Någon hade blivit sjuk i en föreställning och det behövdes en vikarie som kunde sjunga någorlunda. Där och då måste det avgöras. Jag tackade impulsivt ja och det hela blev en framgång. Jag fick mycket beröm, mitt ego stärktes. I publiken satt en kvinna jag inte kunde slita ögonen ifrån. Det var hon som skulle bli min bästa vän, mina barns mor och min partner. Där och då tog jag mod till mig och gick fram efter föreställningen och… vi slutade inte umgås förrän tjugofem år senare i en sjukhussäng på falu lasarett.

Aldrig, inte ett ögonblick, har jag tänkt att det var synd att jag inte vaknade i tid så jag kunde ansöka om att bli antagen som journalist. Det hade nämligen förutsatt att jag aldrig gick upp på den där scenen. Och det i sin tur att jag aldrig åkt till Uppsala. Och det… jag tror ni förstår vart jag vill komma. För så är livet. Oavsett föräldrars tyckande är det fyllt av kärlek och förluster. Jag har misslyckats så många gånger att jag tappat räkningen. Med högskoleprovet, med att vara en bra pappa, cancerdiagnosen, jag har svikit människor som betyder mycket för mig.

Så här några, nåja, ganska många år senare inser jag att betyg inte är allt. Hur bra det var att jag åkte till Uppsala och klev upp på en scen. Vilken fantastisk relation jag fått till mina döttrar som ensamstående pappa även om jag föredragit alternativet alla dagar i veckan. Dessa motgångar har stärkt mig, jag mäter människors eventuella otrevligheter mot allt jag upplevt och allt jag är. Hur viktigt är egentligen just den här struntsaken som vi just nu bråkar om? Jämfört med sjukdom, menar jag. Eller krig eller en pandemi. Så brukar jag tänka.

Kära studenter. Några av er fick nyligen en lite märklig, tyckte ni, uppgift av mig. Men tänk efter. Om 100 år kommer sannolikt vi alla att vara döda. Varenda människa man känner kommer också vara det. Varenda serviceperson du besöker för att få hjälp med saker, din frisör och hen i kassan på ICA, varenda kollega, influencer, idrottsstjärna, varje släkting du har. Sannolikt, hur smärtsamt det än kan låta, även de flesta av dina eventuella barn. Ingen av oss här inne kommer någonsin att vara så unga som vi är precis nu. Ser man krasst på det är vi mitt inne i en nedräkning. Att verkligen leva är att vara uppmärksam på allt underbart som finns runt omkring oss. Att varje dag bejaka de små tingens gud. Trots allt elände som finns så finns också skönhet. Som att ha en lyckad lektion eller när barnen säger att man inte är helt jävla dum i huvudet, iallafall inte just nu, människors leenden eller känslan av att sätta sina läppar mot… en stor kopp fylld med mango-te.

Jag sa i början av detta anförande att livet är meningslöst. Det var inte ett ogenomtänkt påstående. Jag tycker verkligen att tanken att söka ”mening” i de omständigheter som råkar existera efter miljarder år av händelser är absurd. Vad är meningen med sjukdom? Eller krig? Eller en pandemi? Vi kan förstå hur och när, men inte varför. Inte egentligen.

Men jag är ingen cyniker. Jag är, när allt kommer omkring, faktiskt ganska romantiskt lagd. Och så här ser alltså jag på romantik: Jag kommer snart att vara död. Maskföda, för att citera Shakespeare. Under tiden jag inväntar denna ofrånkomliga sanning kommer livet ibland att tyckas långt, tufft och herregud, så tröttsamt! Jag kommer ibland att vara glad och ibland ledsen. Till sist blir vi alla, även om det inte känns så just nu, gamla. Och sen dör vi. Det finns egentligen bara en slutsats som är rimlig att dra: nämligen att det endast finns en förnuftig sak att göra med denna vår tomma existens, denna segdragna väntan på döden, och det är: Lev. Här och nu.

Visst kan det vara bra att pensionsspara men enligt min åsikt så fyller man livet bäst genom att lära sig så mycket man kan, vara stolt över vad man gör, ha medkänsla, dela med sig och vara positiv i alla lägen. Med det synsättet blir det lättare att alltid göra en ny satsning mot livets stora pokerpott. Vem vet vilka kort man får den här gången? När man tänker närmare på saken, så inser man att det finns väldigt många bra grejer i livet. De små men stora sakerna. Kärlek, resor, vin, sex, kultur, barn, Bach, mat, sång och att ensam en morgon ytterligare något öka farten på löparrundan.

Kära studenter. Här kommer svaret på frågeställningen. Det är en otroligt spännande sak det här på så många sätt totalt meningslösa livet man alltid är precis i början av. Därför tänker jag: Lev det. Bejaka det. Njut det. Och vila trygg i övertygelsen att din bästa tid alltid är precis nu. Detta förhållningssätt har i mitt liv stärkt mina relationer, gör att jag älskar både livet och det jag gör varje dag. Trots allt är det härligt att leva. Slösa inte bort tid på nonsens, dåliga känslor och irriterande människor. Javisst hon dog min kära fru. Men vilket liv hon levde. Vilket liv vi fick tillsammans. Det är inte den som lever längst som vinner utan den som lever varje ögonblick.

Klyschor finns av en anledning. Fånga dagen, se människan, efter regn kommer solsken. Fortsätt vara nyfiken och lite galen, gör det du älskar. Faller du någon gång i livets stora lotteri så rest dig upp, satsa igen. Kära studenter, framtiden är här. Som alltid annorlunda än tänkt, oförutsägbar men definitivt här.

Vi som har jobbat mer eller mindre länge här på skolan har perspektiv. Ni som tar studenten i år har åstadkommit något helt otroligt. Ni sticker ut. Ni är mer makalösa än andra generationer av studenter. Ni har klarat det från hemmet under pandemi. Det är något helt enastående och unikt. Jag är helt säker på att ni kommer att slå oss med häpnad.

När ni nu står vid ett vägskäl i livet vill jag för min del och som representant för all personal här på skolan säga en sak: Tack för er tid på Lugnetgymnasiet. Livet är meningslöst. Passa på att göra det du älskar medan tid är.

Lycka till!

Demokrati och samhälle, Foto, Historia, Livsåskådning, Spännande människor

Melita Maschmann

26 juni, 202226 juni, 2022av adolphson

Man kan inte lära gamla hundar sitta, lyder ett känt ordspråk. Det är ett vist uttryck som syftar på hur svårt människor har att ändra invanda beteenden. Ränderna går aldrig ur. Det finns många exempel på detta, liksom på motsatsen.

Som exempel kan anföras när far bytte bank och förklarade för bankmannen att han också ville ha ett par hundra i börsen. Den förvirrade personen undrade om far hade en aktieportfölj i miljonklassen men allt far ville ha var ett par hundralappar i plånboken.

Som motsats kan Melita Maschmann tjäna som exempel. Jag vet inte så mycket om henne utöver att hon hade en ledande roll i Beund Deutsher Mädel, avdelningen för unga flickor i Hitlerjugend. Hon är en av ytterst få som efter kriget förklarat sitt ställningstagande för Hitler på ett annat sätt än genom offerkoftan. Hon skrev bland annat en bok om sitt förflutna 1962. Hon levde förövrigt till 2010.

Att lära gamla hundar att sitta. Förlorade Hitler kriget? Dog nationalsocialismen 1945? Frågan är inte så märklig som i förstone kan tyckas. Det kan även vara intressant att påminna sig om Görings ord från rättegången i Nürnberg: Vänta bara – om några år måste västmakterna vackert fortsätta den kamp mot kommunismen som vi började. Egentligen är ni tacksamma, men vågar inte säga det.

Vad hände sen? Kalla kriget, antisemitismen är långt ifrån utrotad, rasismen mer påtaglig än på länge. Demokratin är hotad på många håll, inte minst i USA. Nationalismen vinner mark på globaliseringens bekostnad. Och nu senast Rysslands aggression på en suverän stat, krig i Europa igen.

Mycket av det som är utmärkande för nazismen finns fortfarande: elittänkande, tanken att makt automatiskt innebär förakt för svaghet, att ta sig rätten att ingripa i suveräna staters inre angelägenheter, tron på att lösa problem genom våld, övertygelsen att ens egen kultur och moral är överlägsen, tanken att den som kan härska också ska det.

Svaret på våld i samhället tycks vara mer våld (varför sköt inte polisen skarpt i Örebro?). Utvisningar är svaret på problem och utmaningar. Stormningen av Capitolium. Upphävande av aborträtten. Attentat mot HBTQI-samhället, kriget i Ukraina.

Maktlojal innebär att vara lojal mot det rådande samhället. Det kanske är något bra om samhället är bra. Frågan är bara om det finns så bra samhällen att de i alla lägen bör försvaras. Att vara grupplojal innebär samma sak fast i en snävare kontext. Båda två är något fundamentalt inom totalitära stater och system. Självständigt, kritiskt, tänkande hör inte hemma där.

Det kan hända att det går utmärkt att bilda regering med SD. Men att bygga en övertygelse på löften som utgår från vi och dem, att vi är de riktiga, värdefulla människorna, landets framtid, det tror jag inte på. Om inte annat är det vad Melita Maschmanns ungdom påminner mig om.

Så vad är min slutsats? Antagligen, jag är ju trots allt liberalt lagd, att ingen ska tvingas lära sig sitta. Det är inte så saker går till, helt enkelt. Hitler vann inte. Men kanske måste jag ta till något mer känslomässigt argument. Den som söker på nätet efter ’Alfred Eisenstaedt –Goebbels’ finner ett av de mest ruskiga fotografier som finns. Fotografen Eisenstadt gjorde ett reportage om nazitoppen Josef Goebbels 1933. Fotografen följde nazisten i arbetet och fotograferade. Plötsligt upplyser någon Goebbels om fotografens judiska ursprung och i samma ögonblick tar denne en bild.

Titta in i ögonen. Möt blicken. Samma ögon finns fortfarande. Hur mycket tid som än passerat så nog är det samma ögon. Det gäller att inte vika ner blicken. Det går att ändra invanda beteenden. Det måste gå. Vi måste våga möta Goebbels blick var helst den uppkommer.

Det går alltså inte att lära gamla hundar att sitta, sägs det. Å andra sidan, sagt med Henry Hasins ord, den som är för gammal för att lära sig något nytt har antagligen alltid varit det.

Källor:

The New yorker – artikel om Melita

Ofstad: vårt förakt för svaghet

Demokrati och samhälle, Foto, Livsåskådning, Skola

bild 117: homo narrans/ homo ludens

18 juni, 202219 juni, 2022av adolphson

Den ljusnande framtid är vår.

Homo narrans betyder den berättande människan och homo ludens den lekande människan. Berättelse. Lek. Nyfikenhet. Kreativitet. Fantasi. Det hänger ihop det där. Jag ser dessa egenskaper som fundament i mitt liv, i min syn på barnuppfostran och undervisning. Kryddar man dessutom anrättningen med en nypa moralisk övertygelse så får man en svårsmält brygd.

Jag talar nu inte om min inre bror duktig, jag är (som jag återkommande känner mig manad att upplysa en eventuell läsare om) vare sig bättre eller sämre än någon annan. Men låt mig ge några exempel på hur jag menar så får vi se var vi landar.

En känd händelse är när den förutvarande statsministern Tage Erlanders fru, Aina, efter makens död återlämnande ett antal av hans gamla pennor märkta ”Tillhör Statsverket”.

Jag tycker inte riktigt om hur skolan ibland fungerar. Jag finner mig emellanåt inlåst i en regelstyrd institution som påfallande ofta inte gynnar kreativitet, fantasi, glädje eller kritiskt tänkande. För det är väl tanken? Vad gör man åt det? Jag tänker att det ena leder till det andra. Första steget är att våga misslyckas. Jag vet inte hur många gånger jag gjort det. Misslyckats, alltså. Påt igen, strunt samma vad människor tycker. Men samhället tycks istället uppmuntra inställningen att man måste behärska allt på första försöket. Som om det vore möjligt. Tala om stressande.

För att komma åt detta i undervisningen måste jag som lärare våga släppa matriserna och proven för att istället värdera andra förmågor och intressen. Jag tycker att vi rent allmänt borde uppgradera de estetiska förmågorna och ämnena. Poesin existerar faktiskt utanför svenskämnet. Filosofin är ständigt närvarande, musiken, dansen och konsten likaså. Det som för någon är en grå vägg är för någon annan en myriad av kulörer.

Mäster Yoda säger att man först måste glömma det man redan lärt sig för att kunna hantera kraften rätt. Jag tycker det ligger mycket i det yttrandet. Öppna sinnet, och annat flum. Ofta får jag frågan ”vad händer om jag misslyckas på provet”. Jag svarar att det fixar hen genom att vara aktiv på lektionerna. Eleven flackar med blicken. Omprov är det enda svar som duger.

Men jag har inte alla svar. Jag brukar lite skämtsamt säga i klassrummet att det enda jag inte lär ut är briljans. Den finner man, som Yoda lär oss, inom sig. Jag märker att jag varje år tar ytterligare små steg mot mina ledstjärnor berättelse, lek, nyfikenhet, kreativitet, fantasi och glädje. Och samtidigt som jag gör det tar jag också steg ifrån formalia, lagbundenhet, regler och tradition.

Eleverna verkar i stora drag nöjda, även i år. Men det handlar verkligen inte om mig. Undervisning, utbildning, är ingen popularitetstävling. Det handlar om människan man har framför sig. Ecce homo – att se människan. Och att människan ser sig själv.

Gammal skåpmat. Redan Sokrates ville förlösa den kunskap eleven har inom sig. Den regelstyrde teknokraten sträcker återigen på sig: flummigt. Jag vidhåller att för att nå kreativitet, fantasi, glädje, och kritiskt tänkande i såväl skola som förälder måste man visa ärlighet, integritet, äkthet och, faktiskt, kärlek. Det är personliga egenskaper som går att träna sig i.

Episoden om Erlanders pennor är på sina håll populär eftersom den påminner om ett socialdemokratiskt drömtillstånd när politiker, och andra, inte skodde sig. Jag tänker att det gäller fler än s-politiker, det gäller oss alla. Det är där kryddmåttet moral kommer in i bilden.

Bättre eller sämre, var det ja. Det svårsmälta är inte lätt att sätta fingret på, faktiskt. Jag fattar att jag framstår som något dumdryg, det är ofrånkomligt. Så mer än så här säger jag inte om mina tjugofyra år som lärare. För, som Voltaire säger: konsten att tråka ut är att berätta allt. För egen del tänker fortsätta både leka och berätta under mitt kommande tjugofemte år.

Den som lever (och/eller går naturprogrammet på Falu gymnasium) får väl se. Detta är hursomhelst mitt dragna strå till den stack vi ibland formulerar den ljusnande framtid till vår.

Relaterade blogginlägg

Lärartyper

Bortom mr Keating

Falun/Dalarna, Foto, Historia, Livsåskådning

bild 115: Fetmats revisited

13 maj, 202213 maj, 2022av adolphson

Jag tänker ibland på Margareta Olsdotter. I fyrtiotvå år vankade hon omkring på Elsborg. Vad hon måste ha undrat.

Jag brukar, när inte pandemi råder, som en del av undervisningen genomföra någon form av lokalhistorisk dag. Tanken är att träna eleverna i att se sin omgivning, den man upplever varje dag, med nya ögon. Att fundera över begreppet (historisk) identitet.

Även om varenda unge i stan redan besökt gruvan, ibland flera gånger, handlar det som sagt om att försöka se saker med nya ögon. Så det blev en dag av gruva, Dalarnas museum och undertecknad som höll hov vid stora torget. Och, givetvis, uppgifter att kämpa med. Som grädde på moset fick jag med mig Dotter 2, besöket i gruvan lockade även henne.

Jag trivs i gruvan. Du är ju en native resident!, som en elev uttryckte saken. Jag är rädd för Gruvfrun, sa Dotter 2. Det här är naturvetare, replikerade jag, de tror inte på Gruvfrun. Jag är estet, genmälde Dotter 2, så jag tror på henne. Jag har läst allt om Gruvfrun. Nu går Dotter 2 visserligen inte estetprogrammet (än) men budskapet var i alla händelser tydligt.

Jag håller mitt hov vid speakers corner på torget. Speakers corner. En blinkning till såväl originalet i Hyde Park som antikens torg. Det var på agora, forum, man röstade, dömde och handlade. Vem som helst får tala och det står alla och en var fritt att inte lyssna. Lite som i våra dagars demokrati. Jonas Lennerthson, förre ordföranden i kultur och fritidsnämnden, tillika lärare, cyklade förbi. Han stannande till och berättade att just den här stenen tillkom under hans tid i nämnden och är tänkt att påminna om landets sista uppror 1743: Stora daldansen. Då stod de på torget, upprorsmännen. Så lärde sig också magistern (om stenens ursprung) något nytt denna dag.

I bakgrunden ett resultat av den stora rivningsvågen på 1950- och 60-talen. Snart byggnadsminne?

Ständigt denne Fetmats. Men visst fascinerar han. Förolyckad 1677, återfunnen välbevarad 1719, utställd att begapas som sevärdhet, begravd under pompa och ståt i koret på Kopparbergs kyrka, 1816 upptagen och flyttad till kyrkogården, 1862 uppgrävd och lagd i en låda att förvaras på den kyrkliga vinden, bortglömd men återigen funnen för att slutligen begravas ordentligt först 1930.

Det trodde han inte när han en dag efter arbetet 1677 smög ner i gruvan. Varför gjorde han det? Jag tror han tidigare under arbetsdagen funnit någon vacker metall han i hemlighet ville smussla ut för att ge sin tilltänkta, Margareta Olsdotter. Så fick han plötsligt en sten i huvet. Så kan det gå. Vila i frid, Mats!

Elevernas uppgift handlar inte om Mats. Nej, de har i uppgift att diskutera världsarv, stadsdelar, byggnader och kända falubor. Men jag gillar också att utmana just naturvetarna lite extra med en något filosofisk uppgift:

Om ungefär 100 år kommer vi att vara döda. Varenda människa du känner kommer också vara det. Varenda serviceperson du besöker för att få hjälp med saker, din frisör och hen i kassan på ICA, varenda kompis, alla kändisar, varje släkting du har. Sannolikt, hur smärtsamt det än kan låta, även de flesta av dina eventuella barn.

Platserna du besökt idag har varit miljoner människors hem, arbetsplats och vardag. Ett världsarv innebär att för all framtid spara något. Hur kommunicerar man med människor som lever om 100 000 år? Vad är värt att spara? Hur gör man det? Vem är du? Vilken är din historiska identitet? Vilket är ditt ansvar?

Vad är det här för flum, utbrast någon upprört. Ett världsarv är något som är så viktigt för mänskligheten att det är tänkt att bevaras för all framtid. Historieläraren i mig tvekar om det ens är möjligt att bevara något för all framtid. Jag menar, vi är ju i full färd att krafsa under pyramiderna för att förstå människor som levde för tretusen femhundra år sedan.

Genom att bli uppmärksam på allt det sköna och viktiga runt omkring oss, genom att stanna upp och tänka på alla de människor som gått före oss, kan vi iallafall ta ut en ungefärlig kompassriktning mot den framtid som ofrånkomligen drabbar oss alla. Det är iallafall syftet med dagen.

1998 förlovade jag mig i gruvan. Stora stöten, så att säga. Tyvärr drabbades min tilltänkta många år senare av ett metaforiskt ras och omkom. Sedan dess har jag väntat. Oklart på vad. En framtid, kanske. Men, som historien om Mats och vitriolet lär oss, det går inte att bevara något för all framtid.

Min äldsta dotter, vars passion är teater, följde inte med på skolbesöket. Nej, hon beställde en egen tur, tog med sig sin bästa vän och iscensatte förlovningen. Hon lät en norsk dam föreviga tilltaget. Sedan skickade hon bilden till mig för att göra mig glad.

Jag tänker mig Margareta Olsdotter som lycklig. Javisst, åren går. Men plötsligt drabbar kärleken den dystre vandraren i Elsborg. Vid gruvan påbörjas en ny, vacker promenad. Livet tar en annan väg. Framtiden är här. Annorlunda än tänkt, oförutsägbar som alltid, men definitivt kär. Jag såg aldrig Gruvfrun i gruvan. Men nog skymtade jag Margareta Olsdotter? Och visst log hon mot mig.

Det finns något att lära sig här. Det är fullt möjligt att både gestalta historien och på avstånd kyligt studera den. Det är inte enkelt att avgöra vilket som är bäst. Vad eleverna inte omedelbart tänker på är att endast kärleken är evig. Det är inget flum. Det är svaret på frågan. Men säg inget.

Relaterade blogginlägg

Gruvdrängarna i Falun 1743

En historisk promenad

Jonas släktingar

Foto, Livsåskådning, Personligt, Skola

bild 114: narcissistens klagan II

22 april, 202222 april, 2022av adolphson

Styrsö, påsken 2022. Att leta spår i det förflutna för att kunna förstå sig själv.

Jag blir ofta nostalgisk när jag är på ön. Det blir lätt så, omgiven av minnen och gamla foton. Facebooks algoritmer har under veckors tid hamrat in vad som hände oss för tre år sedan. Algoritmer som inte gör åtskillnad på goda och dåliga minnen. För att få enbart de goda minnena kan man träffa släkten. Det berättas under kafferep om när morfar en gång bjöd in några enträgna Jehovas vittnen att sitta ner över en kopp. Morfar, som upplevde husförhör under uppväxten på Gullholmen förra 00-talet, kunde minsann både bibel och katekes. Vittnena återkom inte.

Det händer ibland att jag funderar över huruvida jag borde byta arbete. Göra något annat. Sedan uppstår omedelbart följdfrågan: vad?

Det är endast arkiven som håller sig evigt unga. Frasen är snodd från min huspoet Tranströmer. Så rätt han har, inser jag under bläddrandet bland gamla skolfoton från karriären. Det mesta är sig likt genom åren förutom rynkor som tilltar, hår som glesnar och skägg vars nyans allt mer övergår i vitt. Dödens blomster, som far säger om grånat hår. Jag suckar lite, tittar ut över havet. Det är väl som det ska med den saken. Allt liv övergår till slut i sin motsats.

Är det nu det händer? Blev jag just gammal? Morfar var aldrig gammal. Inte ens när han fyllde nittiosju år. Jag har snart lagt det tjugofjärde året som gymnasielärare till handlingarna. Tjugofyra år. Det ger en bra bit över tre tusen elever som under åren passerat magisterns klassrum. Änte könsti, som vi säger i Dalom. Jag trivs faktiskt lika bra nu som när jag en gång började. Bättre, till och med.

Åren har gått. Jag räknas inte längre till de unga och nytänkande. Numera tillhör jag skaran som varit längst på bygget. Det gamla gardet. Magister Adolphson. Emeritus. Konstigt, det känns inte så. Jag ser fram emot varje lektion på samma sätt som vore det 1998. Men inget av det spelar någon roll för jag har examen från glömskans universitet, för att återigen parafrasera Tranströmer. Döden har redan tagit sina mått och sitter i detta nu i allsköns ro och knåpar på kostymen. Hoppas Döden är lika dålig på syslöjd som jag. För färdig är jag inte. Å andra sidan, det är väl ingen. Men Döden lämnar, som bekant, inga uppskov.

Jag blir ibland trött på mig själv. Jag har i princip två jobb och vill ändå byta. Eller vill jag det? Jag delar min tid mellan Dalarna och Styrsö. Morfar var under sin yrkeskarriär nästan aldrig hemma på ön. I veckan ringde jag till försvarsmakten, det finns tydligen så kallade snabbspår för den som redan har universitet/högskoleexamen. Jag har tre, förutom Glömskans universitet, så det borde gå snabbare än på SJ:s spår iallafall. Officer? Kan det vara något? Om inte annat för att sätta fart på den gamla diskussionen i kompisgänget om vem av oss man helst har med sig i en skyttegrav. (Hint: inte undertecknad, för man kan inte snacka ihjäl ryssen).

Jag minns något som min far brukade säga: att det som skiljer äkta konst från strunt är det, att i det äkta konstverket lever helheten i varenda del. Meningen. Jag minns hur han talade om de stympade gudabilderna som man gräver upp ur klassisk jord – kanske bara en fot eller bara en skuldra – och ändå fulla av gudom.

Citatet är från Boye. Kanske går det att översätta till livet? Att vara rakt igenom äkta. Som morfar. Och många andra här på ön. Jag känner mig iallafall genuint trygg i yrket. Mycket annat med mig må vara av vindflöjelns spretiga natur, men inte tillvaron som historielärare. Jag känner meningen och helheten i klassrummet. Sådant är äkta. Jag tycker också jag ser något av detta i bilderna som tagits genom åren. Det kanske är inbillning. Men om inte, den känslan ersätter man inte enkelt. Hår, skägg, kroppsligt förfall må kvitta lika. Man måste inte älska det man gör men man måste göra det man älskar.

Så vad ska jag göra när jag blir stor? Sjöman, som morfar, kan jag inte bli. Kanske en gatans musikant i södra Frankrike? Guide i Rom? Flytta till Styrsö?

Medan skymningen faller över Halsvik kommer jag att tänka på Lagerkvists kända ord. De lindrar vankelmodet lite. När jag kämpar med förflutenhetens vålnader påminner jag mig om att det alltid finns en framtid. Alltid.

Det är vackrast när det skymmer all den kärlek jorden rymmer. Ligger samlad i ett dunkelt ljus över jorden, över markens hus.

Allt är ömhet, allt är smekt av händer. Herren själv utplåna fjärran stränder. Allt är nära, allt är lågt ifrån. Allt är givet människan som lån.

Allt är mitt, och allt ska tagas från mig, inom kort skall allting tagas ifrån mig. Träden, molnen, marken där jag går. Jag ska vandra – ensam utan spår.

Relaterade blogginlägg:

Narcissistens klagan

Svart på vitt på azurblått

Gatumusikant i södra Frankrike

Guide i Rom

Musik:

Det är vackrast när det skymmer

Poppeas kröning

I’m a man of constant sorrow

Källor:

Boye: Hon som bär templet

Lagerkvist: Det är vackrast när det skymmer

cancer, Foto, Livsåskådning, Personligt

Var vår är vår vår

10 april, 202210 april, 2022av adolphson

Hur mår jag, detta det tredje året sedan Harmagedon?

Jodå, tackar som frågar, här är prima liv!

Jag brottas med existensiella frågor. Vad är målet? Meningen med alltihop? Är det, uttryckt med Boyes kända ord, vägen som är mödan värd? Ibland är den extra mödosam, så mycket är säkert.

Livet slutar inte med det sista hjärtslaget. Hud, tänder och lemmar fortsätter faktiskt att leva i timmar efter dödsfallet och tankar flyger genom hjärnan i flera sekunder efter att hjärtat stannat. Vad är det sista en döende tänker?

Det har i dagarna gått etthundrafemtiosex fredagar sedan Malin gömde sig, sju somrar har förflutit sedan min lillasyster hoppade över gärdesgården och tjugofem julaftnar har passerat sedan mor fick sluta. Slutet närmade sig för alla tre under våren varför varje vår är en tid av minnen. Det blir tungt i hjärtat. Plötsligt faller tårar. Men jag bär dem alla i klaraste minne, vårar såväl som människor.

Jag har kommit att ompröva min syn på fatalismen. (Fatalism är en teori som menar att människans fria vilja är en illusion då vårt öde redan är avgjort.) Förr var jag skeptisk, inte lika mycket nu. Vi vet ju, när allt kommer omkring, hur filmen slutar – men inte när. Kyrkogårdarna är fyllda av oersättliga människor.

Jag hittade nyligen en av de lappar med anteckningar jag sprider omkring mig. Just den här var daterad 18:e maj 2019, dagen efter Malins begravning och ett år före Julias bortgång. Där stod:

1. Tappa 10 kg och bli äckligt vältränad

2. Lära mig baka bröd

3. Utveckla mitt skrivande

4. Plocka upp windsurfing

5. Älska igen

Jag var smått hysterisk 2019-2020. Det jag i efterhand ser, inte utan viss förskräckelse, är några år av frenetiskt jagande efter, ja, jag vet inte efter vad. Livet, kanske. Jag köpte kläder, böcker och viner för hiskeliga summor. Viktor kan ibland lite bitterljuvt konstatera att ”det var på den gamla goda tiden när du tog notorna”. Min bror levde förvisso gott på min mani men var också ett gott sällskap. Döttrarna undrade slutligen om jag verkligen behövde ytterligare en kavaj. Osunt är förnamnet. Efternamnet stavas undergång.

Eftersom jag äntligen nått den inte särskilt djupsinniga insikten att vår tid är begränsad har jag dykt upp till ytan igen begåvad med nya förhållningssätt. Ett är att tanken att vara snäll mot sig själv är inte liktydigt med shopaholics, nej, det handlar om helt andra saker. Ett annat är att jag inte är rädd för döden. Jag hyser tillit till mig själv och livet som det är. Det som sker det sker. Fatalism, alltså. Jag försöker vara mindre ledsen eller arg över tillvarons eller mina egna tillkortakommanden. Jag försöker numera åka med i livets baksäte istället för att sträva efter total kontroll. Det är nämligen ouppnåeligt. Möjligen är det på det viset att just på grund av att jag upplevt döden så påtagligt så förmår jag älska livet fullt ut. Vi har varandra till låns. Snart nog kommer cancern, eller något, och knackar på så lika bra att leva medan tid är.

Jag saknar min systers skratt, en jul med mor, ett fredagsmys med Malin. Jag lever med korta perspektiv tills min egen tid kommer. Jag försöker vara mer närvarande, göra det jag tror på, försöker vara så snäll jag kan utan att göra avkall på mina principer.

Jag har verkligen inte tappat tio kilo men är hyfsat vältränad för min ålder. Jag blev nyligen uppmanad att undersöka mitt hjärta eftersom Viktor har haft problem med sitt. Piggt som en trettioårings! Nu blir det stora ord, muttrade Viktor surmulet, som när du kom hem efter mönstringen och glatt utropade att det inte fanns uns fett på din kropp. Möjligen säger det hela mer om dagens trettioåringar än om mig. (Ett klent huvud hade han men hjärtat det var gott.) Jag har inte utvecklat mitt skrivande men är numera skaplig på att baka bröd. Jag har inte börjat surfa, och lär inte göra det heller.

Allt är inte ledsamt. Jag beskrev nyligen mina känslor för en vän som har det svårt: Trots allt, efter mammas död för länge sen, min systers 2015 och Malins 2019, känner jag glädje. Jag mådde dåligt under pandemin men hämtade mig. Livet är, trots allt, gott. Jag vill mest ha kul. Svaret jag fick var storartat: Jag tänker att du är som skapt för att leva. Du tar dig igenom alla jävliga motgångar på ett fantastiskt bra sätt. Jag blev glad över den beskrivningen. Det har sina fördelar med att i viss mån tro på ödet. Slutet må vara förutbestämt men allt annat är trots allt en öppen historia.

Livet slutar inte med det sista andetaget. Att få vara bland det sista någon tänker på, att i detta ögonblick se in i varandras ögon, gör att hen för alltid finns kvar i minnet hos den levande. På så vis är man ju odödlig.

(Kom in Martinson: Varje djup sorg har förlorad glädje till föremål. Tappa inte bort denna riktning. Låt inte sorgen glömma sitt ärende. Sorgen är den djupaste ära som glädjen kan få)

Jag var alltså smått hysterisk 2019. Det är så man ska förstå det där med windsurfing. Nu är jag mer lugn till sinnes. Ingen vet vad målet eller meningen är. Men visst är det mål och mening med vår färd. Om inte annat för att få älska igen. Kanske är det förresten Fröding som har rätt:

Nej, sörja sorgen ut till hjärnan domnar i trötthetsdvala är den tröst vi fått.

Jag föredrar nog en lite mer lättsam variant:

Skål för glada minnen, skål för varje vår, inga sinnen sörja mer när punch vi får.

Ett sätt att beskriva hur jag mår är enligt ovan. Ett annat att jag har det svintufft. De är döda, mamma, Helena, Malin och sorgen lämnar mig ingen längre ro. Prima liv? Jag önskar jag vore något av Guido Orefice men förmår inte mycket.

Hursomhelst, så som här beskrivs mår jag detta det tredje året sedan harmagedon.

Jag tänker mig ibland döden som att irra runt i den grekiska övärlden. Exempelvis på Kythiras sydspets. Som en odyssé.

Relaterade blogginlägg:

Musik:

I fall in love too easily

Din vår är min vår

Källor:

Fröding: Nya Dikter/Tröst

Harry Martinson: Vagnen

Karin Boye: I rörelse

cancer, Foto, Livsåskådning, Personligt

bild 113: kälkestad

3 april, 20223 april, 2022av adolphson

Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse.

Begreppet kälkborgare är en beskrivning av invånarna i den fiktiva småstaden Kälkestad. Dessa ägnar sig mest åt skvaller, vardagligheter och allehanda småsaker. De lever sina liv som en hyllning till det enkla livet, ungefär på samma sätt som hoberna i Fylke.

Bild 113 tror jag är tagen i trappan ner till gillestugan i vårt hus i Hälsinggården i Falun. (Gillestuga, det är bra grejer det. En plats för gillen.) Fotot kan i och för sig även vara taget i något annat hus med furutrappa som vi för tillfället befinner oss i. I Grövelsjön, kanske. Jag gissar att det är vårvinter 1978. Fotot föreställer undertecknad, Viktor och våra kusiner Stina och Henrik. Men det saknas två ur barnaskaran. Kusin Magnus ligger sannolikt i sin säng och skrattar och Helena gosar nog i mammas famn eftersom hon inte är särskilt gammal vid tidpunkten.

När jag betraktar det gamla fotot slås jag, rätt i magen, av att det fortfarande saknas två av oss. Och av att ingen av dessa två blev gamla nog. En må ursäkta. Jag blir lätt lite nostalgisk så här års. Jag kan inte hjälpa det. Särskilt när jag tänker på mina egna moderlösa barn slår det mig. Det känns som ett privilegium att ha fått växa upp som jag. Helt, rent, tryggt och kärleksfullt. På så vis också rikt. Det vill jag även för mina flickor.

Min barndom och ungdom är mitt personliga Kälkestad. Vad skulle jag inte ge för att få återvända till den obekymrade världen i furutrappan 1978. Men det finns ingen väg dit. Det som återstår är att gjuta grunden till mina egna barns Kälkestad. Usch, vad deprimerande det låter. Nostalgi. Jag älskade livet, jag älskade känslan, kommer du ihåg?

Hur gjuter man mod i sig själv? Hur gör man det för de unga? Jag skulle kunna lägga ord till ord i fåfäng oförmåga för att beskriva det. Istället låter jag Tranströmer tala.

Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse. Gläntan är omsluten av en skog som kväver sig själv. Svarta stammar med lavarnas askgrå skäggstubb. De tätt sammanskruvade träden är döda ända upp i topparna där några enstaka gröna kvistar vidrör ljuset. Därunder: skugga som ruvar på skugga, kärret som växer. Men på den öppna platsen är gräset underligt grönt och levande. Här ligger stora stenar, liksom ordnade. De måste vara grundstenarna i ett hus, jag kanske tar fel. Vilka levde här? Ingen kan ge upplysning om det. Namnen finns någonstans i ett arkiv som ingen öppnar (det är bara arkiven som håller sig unga). Den muntliga traditionen är död och därmed minnena. Zigenarstammen minns men de skrivkunniga glömmer. Anteckna och glöm. Torpet sorlar av röster, det är världens centrum. Men invånarna dör eller flyttar ut, krönikan upphör. Det står öde i många år. Och torpet blir en sfinx. Till slut är allt borta utom grundstenarna. På något sätt har jag varit här förut, men måste gå nu. Jag dyker in bland snåren. Det går bara att tränga sig igenom med ett steg framåt och två åt sidan, som en schackspringare. Så småningom glesnar det och ljusnar. Stegen blir längre. En gångstig smyger sig fram till mig. Jag är tillbaka i kommunikationsnätet. På den nynnande kraftledningsstolpen sitter en skalbagge i solen. Under de glänsande sköldarna ligger flygvingarna hopvecklade lika sinnrikt som en fallskärm packad av en expert.

Så händer det. Där är den ju, gläntan! Det finns så många vackra känslor i världen. Min glänta.

Du är helt dum i huvudet pappa. Men av alla knäppisar är du den bäste.

Jag läste din text ”Vir bonus” flera gånger. Jag ville tacka dig så mycket för att du ser mig och mina känslor. Jag hoppas på en dag världen är full av människor som dig.

När du kommer in i ett rum är det som en varm vind sveper igenom det.

Jag saknar dig.

Nog har jag gått ordentligt vilse. Men jag tror, tänker jag samtidigt som jag ler åt alla fina minnen av och med kusinerna, mig alltså funnit min glänta. Den ligger ju där, mitt inne i Kälkestad.

Relaterade blogginlägg:

Kusin Magnus

Vir bonus

Den största komplimangen

Musik:

Ingenting

Källor:

Tranströmer: Gläntan

Wikipedia

cancer, Livsåskådning, Mat och dryck, Personligt, Sång och musik

pekoral

21 januari, 202221 januari, 2022av adolphson

Att skiljas är att dö en smula. Att älska är att leva fullt ut i varje ögonblick.

Någon, faktiskt en vän som säger sig läsa nästan allt jag skriver, antydde nyligen att jag i mina texter inte sällan snuddar vid pekoralens gräns. Åh, jag vet käre vän, jag vet.

Pekoral kommer från från latinets ord för boskap (pecus) och är en benämning på en text som är seriöst menad men som genom författarens oförmåga istället oavsiktligt blir komisk eller löjlig. Skämskudde, för att uttrycka sig folkligt. Det har sagts att utmärkande för en pekoralist är att bekräftelsebehovet är större än förmågan och förmågan lägre än ambitionen. Min väns påstående får nog därför anses riktigt och jag kan således utan självömkan och med fast blick fastslå att jag är de bloggade pekoralens stormästare. Alltid något att ta med sig in i evigheten den gång jag lägger näsan i vädret.

Ljuset i tunneln. Livet är måhända en lång korridor med stängda dörrar. Vågar man öppna dem?

Vem är jag? Utöver en bloggande pekoralist, alltså. Jag vet inte. En medveten varelse på planen Tellus, kanske. En varelse som, vågar jag isåfall påstå, kontinuerligt försöker utveckla sitt medvetande. Det mesta i den vägen handlar tyvärr om politik och ekonomi – sällan om våra behov som medvetna människor. Världen är påtagligt mer intresserad av att jag svarar på mail så snart som möjligt än av att höra hur mina degar smakar omvandlade till nygräddade bröd. Snacka om surdeg (förlåt). Detta innebär att jag mailar medan jag äter mackor och den livsstilen tycks medföra att jag på sikt förlorar förmågan att uppmärksamma de små detaljerna. Som att fullt ut njuta av den underbara smaken av nygräddat bröd. Världen pressar mig att återkommande se över mitt pensionssparande när jag istället borde reflektera över min medkänsla.

Det här låter kanske mer än lovligt som den bittre pekoralistens hemmasnickrade betraktelse. Men funderar man på det så nog påminner den moderna människan om andra av planetens tama djur. Boskap, alltså. Pecus. Kanske är hela mänskligheten i grund och botten inget annat än ett stort pekoral. Jag menar, vi har ju avlat fram kor som visserligen ger enorma mängder mjölk men som också är underlägsna sina förfäder. De är mindre och nyfikna, påhittiga och viga än dessa. Och låt oss inte ens börja diskutera kycklingindustrin.

Man kan visserligen konstatera att vi människor stundligen och dagligen producerar en enorm mängd fantastiska ting. Ändå tycks vi, vid en jämförelse med våra forntida förfäder, förlorat många av våra sinnens förmågor. Detta stör mig och jag funderar ofta över hur man når sin fulla mänskliga potential. Kanske måste man någon gång falla hårt för att vakna upp. Falla, både som individ och kollektiv. Jag har gjort det. Liksom mänskligheten.

Den som falla. Den som falla stiga opp, i den andres armar. Bortom bergen finns ett svar bara två kan finna. Den som falla.

Allt som funnits finns än kvar, kärleken förbarmar. Nedan månen finns ett svar, bara två kan finna. Den som falla.

Den som falla stiga opp, i den andres armar. Bortom bergen finns ett svar, bara två kan finna. Den som falla.

Tut, tut. Ljuset i tunneln är ett tåg. Glaset är halvfullt. Jag väljer livet. Med en positiv attityd slår man skiten med häpnad. Jag suckar när jag fylld av självförakt inser att mitt problem alltid har varit att jag bekymrar mig (för) mycket över vad människor runt mig ska tycka. Om vad? Om vad som helst. Om allt eller inget.

Slutsatsen är egentligen tämligen enkel. Jag är inte stark nog att klara av världen som den är, jag klarar inte att hantera alla känslor ensam. Så jag tar till pekoralen när jag rider till storms. Men det är faktiskt okej att hysa flera motstridiga känslor samtidigt, att inte kunna förstå eller ha förmågan att uttrycka alla underbara, eländiga eller ologiska saker. Som någon sa: vetenskap hjälper oss att förstå hur vi ska leva längre medan känslor förklarar varför.

Så jag fyller mitt liv med pekoral. Låter dessa stå som spön i backen. Omfamnar och hyllar dem, upphöjer dem till allmän lag. Jag lever i nuet för i morgon kan jag få en cancerdiagnos. Hellre lyss till den sträng som brast än att aldrig spänna en båge. Alla ligger vi i rännstenen men somliga av oss tittar på stjärnorna. Man är aldrig längre än ett hjärtslag från döden. Jag njuter av stundens ingivelse, intressanta samtal och städar i morgon. Jag älskar och sörjer på samma gång. Jag sluter ögat som stirrar mot svärtan, äter en semla och begrundar devisen att man aldrig kan få tillbaka en förlorad kalori.

Jag ska bättra mig. Snart. I morgon, kanske. Först blir det lite musik. Det enda jag beklagar här i livet är att jag inte kan få uppleva Jussi live. Om något vore absolut skönhet vore det en konsert med honom.

Jag begrundar till sist en del ur Björn Natthiko Lindeblads vackra hälsning inför sin bortgång samt några kända ord från Tage.

Släpp taget, eller åtminstone håll löst och ledigt, i allt som inte överlever döden. Se till att kapitalet på den karmiska minnesbanken är, i huvudsak, ljust och lätt att leva, och dö, med.

Det är ens skyldighet att hålla glädjen levande. Det kan vara tungt men man måste försöka. Om man ger upp och drunknar i sorgen ökar man världens elände.

Det är sant som det är sagt: att skiljas är att dö en smula, att älska är att leva fullt ut i varje ögonblick.

Källor:

Harari: 21 tankar om det 21:a århundradet

Wikipedia

Den som falla (musik)

Relaterade blogginlägg:

övrigt;

Foto, Livsåskådning, Personligt

i fablernas värld

15 december, 202118 december, 2021av adolphson

Surt, sa räven om rönnbären.

Filosofen Aisopos lär varit den som uppfann fabelkonsten. Det påstås att han var en slav som lyckades bli frigiven tack vare sin verbala förmåga. Tyvärr blev han sedermera dödad på grund av samma förmåga när den senare användes till spydigheter. Eländet tog inte slut där, som ytterligare lök på laxen finns inga fasta belägg för att han verkligen är upphovsman till fabelgenren eller för att han ens existerat överhuvudtaget. Tufft läge.

Min samtalskontakt skrattar plötsligt till lite. Jag noterar två saker, säger hen. För det första: du döljer dina känslor genom verbal lättsamhet. För det andra: du är extremt lösningsfokuserad.

Rätt livsval. Hur vet man?

Gammal är man när de döda i ens filterbubbla är fler än de levande.

Kognitiv dissonans är en term inom psykologin och avser den (obehagliga) känsla som uppstår när man tänker flera motsägelsefulla tankar samtidigt. Att äta kakan och samtidigt vilja ha den kvar. Teorin hävdar att människan naturligt vill minska den här obehagliga känslan genom att förändra inställningen till sitt agerande. Alltså att försöka tänka bort obehaget. Man kan uppnå detta genom att motivera, kritisera eller förneka saker man gjort eller funderar på att göra.

Verkligheten kan ibland krocka med ens förväntningar på hur livet ska vara. Till exempel genom att ens fru dör eller att man köpt något dyrt och sedan ångrar sig. Det är då lätt känna förvåning, rädsla, skuld, ilska eller skämmas över sig själv. Och det vill man i allmänhet inte. Det är därför vanligt att man trots allt betraktar sina val och ageranden som fullt rimliga, trots att mycket talar för motsatsen.

Ibland kallas fenomenet för att ”rättfärdiga sina val”. Efterklokhet. Jag har ju en trasig bil, lika bra att köpa en ny så slipper jag dyra reparationer. Jag ska alltid leva ensam för jag kan ju bara älska en människa. Och hon är död. Poängen med detta är att försöka förutse, tydliggöra och förekomma ett förvånande, irrationellt eller destruktivt beteende hos sig själv.

Ett klassiskt exempel är fabeln om räven och druvorna av Aisopos, skriven cirka 620-564 f.v.t. I berättelsen ser en räv några smaskiga druvor högt uppe i ett träd. Räven är oförmögen att tänka ut ett sätt att nå dem och intalar sig därför att druvorna förmodligen inte är värda att äta eftersom de säkert är omogna eller sura.

Alltså: man vill ha något, inser att det är ouppnåeligt och minskar sin dåliga känsla genom att kritisera det. En individ som beter sig illa kan känna skuld och ånger över sitt beteende men bortförklara det genom att ändra sin attityd: min partner vill inte ha mig så jag kan lika gärna vara otrogen. Otrohet är en definitionsfråga. Jag vill inte leva ensam men intalar mig att något alternativ inte finns.

När vi tvingas välja mellan två tillsynes lika bra eller dåliga alternativ kommer vi förr eller senare att försöka övertyga oss själva om att det vi valde var bättre än alternativet. Detta eftersom vi strävar efter balans i livet för att må bra.

Om man varesig vill ge ett höger- eller vänsterparti inflytande är en socialdemokratisk statsminister det enda rimliga. Landet måste regeras.

Att jag säger att ett kraftfullt lärosäte inbjuder till potträning innebär inte att jag ser all högre utbildning utanför Uppsala som sämre.

Min bror har länge hävdat att jag inte någon längre stund fördrar ensamheten. Att jag är de fyllda salongernas man. Efter pandemin, om det nu är efter, är jag beredd att ge honom åtminstone delvis rätt.

Far säger att han ska rösta på mig i nästa val oaktat vad som händer. Jag frågar hur han kan vara så säker på det. Därför att vi har vettiga åsikter du och jag, svarar han och ser glad ut. Far fyller snart 88 år. Många i hans filterbubbla är borta men han verkar inte bekymra sig så mycket över det.

Far är ett fullgott bevis för min existens

Den verbala lättsamheten, eller förmågan, är i slutändan det enda jag har att skydda mig med. Det var den som gjorde mig fri. Jag valde ju inte att genomgå sjukdom och död, ändå hände det. Och trots att det drabbat mig väljer jag ändå livet. Jag väljer kärleken, hur den än gestaltar sig, och jag tvekar inte ett ögonblick. Om det är att vara lösningsfokuserad så låt gå.

Samtalskontakten reser sig och säger att hen ser fram emot att träffa mig nästa gång, tackar för förtroendet, och ser glad ut. Har jag månne äntligen träffat rätt sorts kontakt?

Det enda jag är tämligen säker på är att när jag en gång står vid vägskälet, när min stund på jorden närmar sig sitt slut, så var det inte min spydighet som fällde mig. Inte min surhet, heller. Huruvida det sedermera kommer att finnas fasta belägg för min existens må det vara som det gitter med, det viktiga är att jag verkligen levde medan tid var.

Jag gör mig inga illusioner om rönnbären. På något sätt ska jag klättra upp och smaka på dem, därefter uttala min uppfattning om dess eventuella surhet. Och jag ska försöka se glad ut när jag gör det. Inte för att det förändrar något i sak utan för att jag föredrar det.