Livsåskådning – Sida 9

bild 114: narcissistens klagan II

22 april, 202222 april, 2022av adolphson

Styrsö, påsken 2022. Att leta spår i det förflutna för att kunna förstå sig själv.

Jag blir ofta nostalgisk när jag är på ön. Det blir lätt så, omgiven av minnen och gamla foton. Facebooks algoritmer har under veckors tid hamrat in vad som hände oss för tre år sedan. Algoritmer som inte gör åtskillnad på goda och dåliga minnen. För att få enbart de goda minnena kan man träffa släkten. Det berättas under kafferep om när morfar en gång bjöd in några enträgna Jehovas vittnen att sitta ner över en kopp. Morfar, som upplevde husförhör under uppväxten på Gullholmen förra 00-talet, kunde minsann både bibel och katekes. Vittnena återkom inte.

Det händer ibland att jag funderar över huruvida jag borde byta arbete. Göra något annat. Sedan uppstår omedelbart följdfrågan: vad?

Det är endast arkiven som håller sig evigt unga. Frasen är snodd från min huspoet Tranströmer. Så rätt han har, inser jag under bläddrandet bland gamla skolfoton från karriären. Det mesta är sig likt genom åren förutom rynkor som tilltar, hår som glesnar och skägg vars nyans allt mer övergår i vitt. Dödens blomster, som far säger om grånat hår. Jag suckar lite, tittar ut över havet. Det är väl som det ska med den saken. Allt liv övergår till slut i sin motsats.

Är det nu det händer? Blev jag just gammal? Morfar var aldrig gammal. Inte ens när han fyllde nittiosju år. Jag har snart lagt det tjugofjärde året som gymnasielärare till handlingarna. Tjugofyra år. Det ger en bra bit över tre tusen elever som under åren passerat magisterns klassrum. Änte könsti, som vi säger i Dalom. Jag trivs faktiskt lika bra nu som när jag en gång började. Bättre, till och med.

Åren har gått. Jag räknas inte längre till de unga och nytänkande. Numera tillhör jag skaran som varit längst på bygget. Det gamla gardet. Magister Adolphson. Emeritus. Konstigt, det känns inte så. Jag ser fram emot varje lektion på samma sätt som vore det 1998. Men inget av det spelar någon roll för jag har examen från glömskans universitet, för att återigen parafrasera Tranströmer. Döden har redan tagit sina mått och sitter i detta nu i allsköns ro och knåpar på kostymen. Hoppas Döden är lika dålig på syslöjd som jag. För färdig är jag inte. Å andra sidan, det är väl ingen. Men Döden lämnar, som bekant, inga uppskov.

Jag blir ibland trött på mig själv. Jag har i princip två jobb och vill ändå byta. Eller vill jag det? Jag delar min tid mellan Dalarna och Styrsö. Morfar var under sin yrkeskarriär nästan aldrig hemma på ön. I veckan ringde jag till försvarsmakten, det finns tydligen så kallade snabbspår för den som redan har universitet/högskoleexamen. Jag har tre, förutom Glömskans universitet, så det borde gå snabbare än på SJ:s spår iallafall. Officer? Kan det vara något? Om inte annat för att sätta fart på den gamla diskussionen i kompisgänget om vem av oss man helst har med sig i en skyttegrav. (Hint: inte undertecknad, för man kan inte snacka ihjäl ryssen).

Jag minns något som min far brukade säga: att det som skiljer äkta konst från strunt är det, att i det äkta konstverket lever helheten i varenda del. Meningen. Jag minns hur han talade om de stympade gudabilderna som man gräver upp ur klassisk jord – kanske bara en fot eller bara en skuldra – och ändå fulla av gudom.

Citatet är från Boye. Kanske går det att översätta till livet? Att vara rakt igenom äkta. Som morfar. Och många andra här på ön. Jag känner mig iallafall genuint trygg i yrket. Mycket annat med mig må vara av vindflöjelns spretiga natur, men inte tillvaron som historielärare. Jag känner meningen och helheten i klassrummet. Sådant är äkta. Jag tycker också jag ser något av detta i bilderna som tagits genom åren. Det kanske är inbillning. Men om inte, den känslan ersätter man inte enkelt. Hår, skägg, kroppsligt förfall må kvitta lika. Man måste inte älska det man gör men man måste göra det man älskar.

Så vad ska jag göra när jag blir stor? Sjöman, som morfar, kan jag inte bli. Kanske en gatans musikant i södra Frankrike? Guide i Rom? Flytta till Styrsö?

Medan skymningen faller över Halsvik kommer jag att tänka på Lagerkvists kända ord. De lindrar vankelmodet lite. När jag kämpar med förflutenhetens vålnader påminner jag mig om att det alltid finns en framtid. Alltid.

Det är vackrast när det skymmer all den kärlek jorden rymmer. Ligger samlad i ett dunkelt ljus över jorden, över markens hus.

Allt är ömhet, allt är smekt av händer. Herren själv utplåna fjärran stränder. Allt är nära, allt är lågt ifrån. Allt är givet människan som lån.

Allt är mitt, och allt ska tagas från mig, inom kort skall allting tagas ifrån mig. Träden, molnen, marken där jag går. Jag ska vandra – ensam utan spår.

Relaterade blogginlägg:

Narcissistens klagan

Svart på vitt på azurblått

Gatumusikant i södra Frankrike

Guide i Rom

Musik:

Det är vackrast när det skymmer

Poppeas kröning

I’m a man of constant sorrow

Källor:

Boye: Hon som bär templet

Lagerkvist: Det är vackrast när det skymmer

cancer, Foto, Livsåskådning, Personligt

Var vår är vår vår

10 april, 202210 april, 2022av adolphson

Hur mår jag, detta det tredje året sedan Harmagedon?

Jodå, tackar som frågar, här är prima liv!

Jag brottas med existensiella frågor. Vad är målet? Meningen med alltihop? Är det, uttryckt med Boyes kända ord, vägen som är mödan värd? Ibland är den extra mödosam, så mycket är säkert.

Livet slutar inte med det sista hjärtslaget. Hud, tänder och lemmar fortsätter faktiskt att leva i timmar efter dödsfallet och tankar flyger genom hjärnan i flera sekunder efter att hjärtat stannat. Vad är det sista en döende tänker?

Det har i dagarna gått etthundrafemtiosex fredagar sedan Malin gömde sig, sju somrar har förflutit sedan min lillasyster hoppade över gärdesgården och tjugofem julaftnar har passerat sedan mor fick sluta. Slutet närmade sig för alla tre under våren varför varje vår är en tid av minnen. Det blir tungt i hjärtat. Plötsligt faller tårar. Men jag bär dem alla i klaraste minne, vårar såväl som människor.

Jag har kommit att ompröva min syn på fatalismen. (Fatalism är en teori som menar att människans fria vilja är en illusion då vårt öde redan är avgjort.) Förr var jag skeptisk, inte lika mycket nu. Vi vet ju, när allt kommer omkring, hur filmen slutar – men inte när. Kyrkogårdarna är fyllda av oersättliga människor.

Jag hittade nyligen en av de lappar med anteckningar jag sprider omkring mig. Just den här var daterad 18:e maj 2019, dagen efter Malins begravning och ett år före Julias bortgång. Där stod:

1. Tappa 10 kg och bli äckligt vältränad

2. Lära mig baka bröd

3. Utveckla mitt skrivande

4. Plocka upp windsurfing

5. Älska igen

Jag var smått hysterisk 2019-2020. Det jag i efterhand ser, inte utan viss förskräckelse, är några år av frenetiskt jagande efter, ja, jag vet inte efter vad. Livet, kanske. Jag köpte kläder, böcker och viner för hiskeliga summor. Viktor kan ibland lite bitterljuvt konstatera att ”det var på den gamla goda tiden när du tog notorna”. Min bror levde förvisso gott på min mani men var också ett gott sällskap. Döttrarna undrade slutligen om jag verkligen behövde ytterligare en kavaj. Osunt är förnamnet. Efternamnet stavas undergång.

Eftersom jag äntligen nått den inte särskilt djupsinniga insikten att vår tid är begränsad har jag dykt upp till ytan igen begåvad med nya förhållningssätt. Ett är att tanken att vara snäll mot sig själv är inte liktydigt med shopaholics, nej, det handlar om helt andra saker. Ett annat är att jag inte är rädd för döden. Jag hyser tillit till mig själv och livet som det är. Det som sker det sker. Fatalism, alltså. Jag försöker vara mindre ledsen eller arg över tillvarons eller mina egna tillkortakommanden. Jag försöker numera åka med i livets baksäte istället för att sträva efter total kontroll. Det är nämligen ouppnåeligt. Möjligen är det på det viset att just på grund av att jag upplevt döden så påtagligt så förmår jag älska livet fullt ut. Vi har varandra till låns. Snart nog kommer cancern, eller något, och knackar på så lika bra att leva medan tid är.

Jag saknar min systers skratt, en jul med mor, ett fredagsmys med Malin. Jag lever med korta perspektiv tills min egen tid kommer. Jag försöker vara mer närvarande, göra det jag tror på, försöker vara så snäll jag kan utan att göra avkall på mina principer.

Jag har verkligen inte tappat tio kilo men är hyfsat vältränad för min ålder. Jag blev nyligen uppmanad att undersöka mitt hjärta eftersom Viktor har haft problem med sitt. Piggt som en trettioårings! Nu blir det stora ord, muttrade Viktor surmulet, som när du kom hem efter mönstringen och glatt utropade att det inte fanns uns fett på din kropp. Möjligen säger det hela mer om dagens trettioåringar än om mig. (Ett klent huvud hade han men hjärtat det var gott.) Jag har inte utvecklat mitt skrivande men är numera skaplig på att baka bröd. Jag har inte börjat surfa, och lär inte göra det heller.

Allt är inte ledsamt. Jag beskrev nyligen mina känslor för en vän som har det svårt: Trots allt, efter mammas död för länge sen, min systers 2015 och Malins 2019, känner jag glädje. Jag mådde dåligt under pandemin men hämtade mig. Livet är, trots allt, gott. Jag vill mest ha kul. Svaret jag fick var storartat: Jag tänker att du är som skapt för att leva. Du tar dig igenom alla jävliga motgångar på ett fantastiskt bra sätt. Jag blev glad över den beskrivningen. Det har sina fördelar med att i viss mån tro på ödet. Slutet må vara förutbestämt men allt annat är trots allt en öppen historia.

Livet slutar inte med det sista andetaget. Att få vara bland det sista någon tänker på, att i detta ögonblick se in i varandras ögon, gör att hen för alltid finns kvar i minnet hos den levande. På så vis är man ju odödlig.

(Kom in Martinson: Varje djup sorg har förlorad glädje till föremål. Tappa inte bort denna riktning. Låt inte sorgen glömma sitt ärende. Sorgen är den djupaste ära som glädjen kan få)

Jag var alltså smått hysterisk 2019. Det är så man ska förstå det där med windsurfing. Nu är jag mer lugn till sinnes. Ingen vet vad målet eller meningen är. Men visst är det mål och mening med vår färd. Om inte annat för att få älska igen. Kanske är det förresten Fröding som har rätt:

Nej, sörja sorgen ut till hjärnan domnar i trötthetsdvala är den tröst vi fått.

Jag föredrar nog en lite mer lättsam variant:

Skål för glada minnen, skål för varje vår, inga sinnen sörja mer när punch vi får.

Ett sätt att beskriva hur jag mår är enligt ovan. Ett annat att jag har det svintufft. De är döda, mamma, Helena, Malin och sorgen lämnar mig ingen längre ro. Prima liv? Jag önskar jag vore något av Guido Orefice men förmår inte mycket.

Hursomhelst, så som här beskrivs mår jag detta det tredje året sedan harmagedon.

Jag tänker mig ibland döden som att irra runt i den grekiska övärlden. Exempelvis på Kythiras sydspets. Som en odyssé.

Relaterade blogginlägg:

Musik:

I fall in love too easily

Din vår är min vår

Källor:

Fröding: Nya Dikter/Tröst

Harry Martinson: Vagnen

Karin Boye: I rörelse

cancer, Foto, Livsåskådning, Personligt

bild 113: kälkestad

3 april, 20223 april, 2022av adolphson

Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse.

Begreppet kälkborgare är en beskrivning av invånarna i den fiktiva småstaden Kälkestad. Dessa ägnar sig mest åt skvaller, vardagligheter och allehanda småsaker. De lever sina liv som en hyllning till det enkla livet, ungefär på samma sätt som hoberna i Fylke.

Bild 113 tror jag är tagen i trappan ner till gillestugan i vårt hus i Hälsinggården i Falun. (Gillestuga, det är bra grejer det. En plats för gillen.) Fotot kan i och för sig även vara taget i något annat hus med furutrappa som vi för tillfället befinner oss i. I Grövelsjön, kanske. Jag gissar att det är vårvinter 1978. Fotot föreställer undertecknad, Viktor och våra kusiner Stina och Henrik. Men det saknas två ur barnaskaran. Kusin Magnus ligger sannolikt i sin säng och skrattar och Helena gosar nog i mammas famn eftersom hon inte är särskilt gammal vid tidpunkten.

När jag betraktar det gamla fotot slås jag, rätt i magen, av att det fortfarande saknas två av oss. Och av att ingen av dessa två blev gamla nog. En må ursäkta. Jag blir lätt lite nostalgisk så här års. Jag kan inte hjälpa det. Särskilt när jag tänker på mina egna moderlösa barn slår det mig. Det känns som ett privilegium att ha fått växa upp som jag. Helt, rent, tryggt och kärleksfullt. På så vis också rikt. Det vill jag även för mina flickor.

Min barndom och ungdom är mitt personliga Kälkestad. Vad skulle jag inte ge för att få återvända till den obekymrade världen i furutrappan 1978. Men det finns ingen väg dit. Det som återstår är att gjuta grunden till mina egna barns Kälkestad. Usch, vad deprimerande det låter. Nostalgi. Jag älskade livet, jag älskade känslan, kommer du ihåg?

Hur gjuter man mod i sig själv? Hur gör man det för de unga? Jag skulle kunna lägga ord till ord i fåfäng oförmåga för att beskriva det. Istället låter jag Tranströmer tala.

Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse. Gläntan är omsluten av en skog som kväver sig själv. Svarta stammar med lavarnas askgrå skäggstubb. De tätt sammanskruvade träden är döda ända upp i topparna där några enstaka gröna kvistar vidrör ljuset. Därunder: skugga som ruvar på skugga, kärret som växer. Men på den öppna platsen är gräset underligt grönt och levande. Här ligger stora stenar, liksom ordnade. De måste vara grundstenarna i ett hus, jag kanske tar fel. Vilka levde här? Ingen kan ge upplysning om det. Namnen finns någonstans i ett arkiv som ingen öppnar (det är bara arkiven som håller sig unga). Den muntliga traditionen är död och därmed minnena. Zigenarstammen minns men de skrivkunniga glömmer. Anteckna och glöm. Torpet sorlar av röster, det är världens centrum. Men invånarna dör eller flyttar ut, krönikan upphör. Det står öde i många år. Och torpet blir en sfinx. Till slut är allt borta utom grundstenarna. På något sätt har jag varit här förut, men måste gå nu. Jag dyker in bland snåren. Det går bara att tränga sig igenom med ett steg framåt och två åt sidan, som en schackspringare. Så småningom glesnar det och ljusnar. Stegen blir längre. En gångstig smyger sig fram till mig. Jag är tillbaka i kommunikationsnätet. På den nynnande kraftledningsstolpen sitter en skalbagge i solen. Under de glänsande sköldarna ligger flygvingarna hopvecklade lika sinnrikt som en fallskärm packad av en expert.

Så händer det. Där är den ju, gläntan! Det finns så många vackra känslor i världen. Min glänta.

Du är helt dum i huvudet pappa. Men av alla knäppisar är du den bäste.

Jag läste din text ”Vir bonus” flera gånger. Jag ville tacka dig så mycket för att du ser mig och mina känslor. Jag hoppas på en dag världen är full av människor som dig.

När du kommer in i ett rum är det som en varm vind sveper igenom det.

Jag saknar dig.

Nog har jag gått ordentligt vilse. Men jag tror, tänker jag samtidigt som jag ler åt alla fina minnen av och med kusinerna, mig alltså funnit min glänta. Den ligger ju där, mitt inne i Kälkestad.

Relaterade blogginlägg:

Kusin Magnus

Vir bonus

Den största komplimangen

Musik:

Ingenting

Källor:

Tranströmer: Gläntan

Wikipedia

cancer, Livsåskådning, Mat och dryck, Personligt, Sång och musik

pekoral

21 januari, 202221 januari, 2022av adolphson

Att skiljas är att dö en smula. Att älska är att leva fullt ut i varje ögonblick.

Någon, faktiskt en vän som säger sig läsa nästan allt jag skriver, antydde nyligen att jag i mina texter inte sällan snuddar vid pekoralens gräns. Åh, jag vet käre vän, jag vet.

Pekoral kommer från från latinets ord för boskap (pecus) och är en benämning på en text som är seriöst menad men som genom författarens oförmåga istället oavsiktligt blir komisk eller löjlig. Skämskudde, för att uttrycka sig folkligt. Det har sagts att utmärkande för en pekoralist är att bekräftelsebehovet är större än förmågan och förmågan lägre än ambitionen. Min väns påstående får nog därför anses riktigt och jag kan således utan självömkan och med fast blick fastslå att jag är de bloggade pekoralens stormästare. Alltid något att ta med sig in i evigheten den gång jag lägger näsan i vädret.

Ljuset i tunneln. Livet är måhända en lång korridor med stängda dörrar. Vågar man öppna dem?

Vem är jag? Utöver en bloggande pekoralist, alltså. Jag vet inte. En medveten varelse på planen Tellus, kanske. En varelse som, vågar jag isåfall påstå, kontinuerligt försöker utveckla sitt medvetande. Det mesta i den vägen handlar tyvärr om politik och ekonomi – sällan om våra behov som medvetna människor. Världen är påtagligt mer intresserad av att jag svarar på mail så snart som möjligt än av att höra hur mina degar smakar omvandlade till nygräddade bröd. Snacka om surdeg (förlåt). Detta innebär att jag mailar medan jag äter mackor och den livsstilen tycks medföra att jag på sikt förlorar förmågan att uppmärksamma de små detaljerna. Som att fullt ut njuta av den underbara smaken av nygräddat bröd. Världen pressar mig att återkommande se över mitt pensionssparande när jag istället borde reflektera över min medkänsla.

Det här låter kanske mer än lovligt som den bittre pekoralistens hemmasnickrade betraktelse. Men funderar man på det så nog påminner den moderna människan om andra av planetens tama djur. Boskap, alltså. Pecus. Kanske är hela mänskligheten i grund och botten inget annat än ett stort pekoral. Jag menar, vi har ju avlat fram kor som visserligen ger enorma mängder mjölk men som också är underlägsna sina förfäder. De är mindre och nyfikna, påhittiga och viga än dessa. Och låt oss inte ens börja diskutera kycklingindustrin.

Man kan visserligen konstatera att vi människor stundligen och dagligen producerar en enorm mängd fantastiska ting. Ändå tycks vi, vid en jämförelse med våra forntida förfäder, förlorat många av våra sinnens förmågor. Detta stör mig och jag funderar ofta över hur man når sin fulla mänskliga potential. Kanske måste man någon gång falla hårt för att vakna upp. Falla, både som individ och kollektiv. Jag har gjort det. Liksom mänskligheten.

Den som falla. Den som falla stiga opp, i den andres armar. Bortom bergen finns ett svar bara två kan finna. Den som falla.

Allt som funnits finns än kvar, kärleken förbarmar. Nedan månen finns ett svar, bara två kan finna. Den som falla.

Den som falla stiga opp, i den andres armar. Bortom bergen finns ett svar, bara två kan finna. Den som falla.

Tut, tut. Ljuset i tunneln är ett tåg. Glaset är halvfullt. Jag väljer livet. Med en positiv attityd slår man skiten med häpnad. Jag suckar när jag fylld av självförakt inser att mitt problem alltid har varit att jag bekymrar mig (för) mycket över vad människor runt mig ska tycka. Om vad? Om vad som helst. Om allt eller inget.

Slutsatsen är egentligen tämligen enkel. Jag är inte stark nog att klara av världen som den är, jag klarar inte att hantera alla känslor ensam. Så jag tar till pekoralen när jag rider till storms. Men det är faktiskt okej att hysa flera motstridiga känslor samtidigt, att inte kunna förstå eller ha förmågan att uttrycka alla underbara, eländiga eller ologiska saker. Som någon sa: vetenskap hjälper oss att förstå hur vi ska leva längre medan känslor förklarar varför.

Så jag fyller mitt liv med pekoral. Låter dessa stå som spön i backen. Omfamnar och hyllar dem, upphöjer dem till allmän lag. Jag lever i nuet för i morgon kan jag få en cancerdiagnos. Hellre lyss till den sträng som brast än att aldrig spänna en båge. Alla ligger vi i rännstenen men somliga av oss tittar på stjärnorna. Man är aldrig längre än ett hjärtslag från döden. Jag njuter av stundens ingivelse, intressanta samtal och städar i morgon. Jag älskar och sörjer på samma gång. Jag sluter ögat som stirrar mot svärtan, äter en semla och begrundar devisen att man aldrig kan få tillbaka en förlorad kalori.

Jag ska bättra mig. Snart. I morgon, kanske. Först blir det lite musik. Det enda jag beklagar här i livet är att jag inte kan få uppleva Jussi live. Om något vore absolut skönhet vore det en konsert med honom.

Jag begrundar till sist en del ur Björn Natthiko Lindeblads vackra hälsning inför sin bortgång samt några kända ord från Tage.

Släpp taget, eller åtminstone håll löst och ledigt, i allt som inte överlever döden. Se till att kapitalet på den karmiska minnesbanken är, i huvudsak, ljust och lätt att leva, och dö, med.

Det är ens skyldighet att hålla glädjen levande. Det kan vara tungt men man måste försöka. Om man ger upp och drunknar i sorgen ökar man världens elände.

Det är sant som det är sagt: att skiljas är att dö en smula, att älska är att leva fullt ut i varje ögonblick.

Källor:

Harari: 21 tankar om det 21:a århundradet

Wikipedia

Den som falla (musik)

Relaterade blogginlägg:

övrigt;

Foto, Livsåskådning, Personligt

i fablernas värld

15 december, 202118 december, 2021av adolphson

Surt, sa räven om rönnbären.

Filosofen Aisopos lär varit den som uppfann fabelkonsten. Det påstås att han var en slav som lyckades bli frigiven tack vare sin verbala förmåga. Tyvärr blev han sedermera dödad på grund av samma förmåga när den senare användes till spydigheter. Eländet tog inte slut där, som ytterligare lök på laxen finns inga fasta belägg för att han verkligen är upphovsman till fabelgenren eller för att han ens existerat överhuvudtaget. Tufft läge.

Min samtalskontakt skrattar plötsligt till lite. Jag noterar två saker, säger hen. För det första: du döljer dina känslor genom verbal lättsamhet. För det andra: du är extremt lösningsfokuserad.

Rätt livsval. Hur vet man?

Gammal är man när de döda i ens filterbubbla är fler än de levande.

Kognitiv dissonans är en term inom psykologin och avser den (obehagliga) känsla som uppstår när man tänker flera motsägelsefulla tankar samtidigt. Att äta kakan och samtidigt vilja ha den kvar. Teorin hävdar att människan naturligt vill minska den här obehagliga känslan genom att förändra inställningen till sitt agerande. Alltså att försöka tänka bort obehaget. Man kan uppnå detta genom att motivera, kritisera eller förneka saker man gjort eller funderar på att göra.

Verkligheten kan ibland krocka med ens förväntningar på hur livet ska vara. Till exempel genom att ens fru dör eller att man köpt något dyrt och sedan ångrar sig. Det är då lätt känna förvåning, rädsla, skuld, ilska eller skämmas över sig själv. Och det vill man i allmänhet inte. Det är därför vanligt att man trots allt betraktar sina val och ageranden som fullt rimliga, trots att mycket talar för motsatsen.

Ibland kallas fenomenet för att ”rättfärdiga sina val”. Efterklokhet. Jag har ju en trasig bil, lika bra att köpa en ny så slipper jag dyra reparationer. Jag ska alltid leva ensam för jag kan ju bara älska en människa. Och hon är död. Poängen med detta är att försöka förutse, tydliggöra och förekomma ett förvånande, irrationellt eller destruktivt beteende hos sig själv.

Ett klassiskt exempel är fabeln om räven och druvorna av Aisopos, skriven cirka 620-564 f.v.t. I berättelsen ser en räv några smaskiga druvor högt uppe i ett träd. Räven är oförmögen att tänka ut ett sätt att nå dem och intalar sig därför att druvorna förmodligen inte är värda att äta eftersom de säkert är omogna eller sura.

Alltså: man vill ha något, inser att det är ouppnåeligt och minskar sin dåliga känsla genom att kritisera det. En individ som beter sig illa kan känna skuld och ånger över sitt beteende men bortförklara det genom att ändra sin attityd: min partner vill inte ha mig så jag kan lika gärna vara otrogen. Otrohet är en definitionsfråga. Jag vill inte leva ensam men intalar mig att något alternativ inte finns.

När vi tvingas välja mellan två tillsynes lika bra eller dåliga alternativ kommer vi förr eller senare att försöka övertyga oss själva om att det vi valde var bättre än alternativet. Detta eftersom vi strävar efter balans i livet för att må bra.

Om man varesig vill ge ett höger- eller vänsterparti inflytande är en socialdemokratisk statsminister det enda rimliga. Landet måste regeras.

Att jag säger att ett kraftfullt lärosäte inbjuder till potträning innebär inte att jag ser all högre utbildning utanför Uppsala som sämre.

Min bror har länge hävdat att jag inte någon längre stund fördrar ensamheten. Att jag är de fyllda salongernas man. Efter pandemin, om det nu är efter, är jag beredd att ge honom åtminstone delvis rätt.

Far säger att han ska rösta på mig i nästa val oaktat vad som händer. Jag frågar hur han kan vara så säker på det. Därför att vi har vettiga åsikter du och jag, svarar han och ser glad ut. Far fyller snart 88 år. Många i hans filterbubbla är borta men han verkar inte bekymra sig så mycket över det.

Far är ett fullgott bevis för min existens

Den verbala lättsamheten, eller förmågan, är i slutändan det enda jag har att skydda mig med. Det var den som gjorde mig fri. Jag valde ju inte att genomgå sjukdom och död, ändå hände det. Och trots att det drabbat mig väljer jag ändå livet. Jag väljer kärleken, hur den än gestaltar sig, och jag tvekar inte ett ögonblick. Om det är att vara lösningsfokuserad så låt gå.

Samtalskontakten reser sig och säger att hen ser fram emot att träffa mig nästa gång, tackar för förtroendet, och ser glad ut. Har jag månne äntligen träffat rätt sorts kontakt?

Det enda jag är tämligen säker på är att när jag en gång står vid vägskälet, när min stund på jorden närmar sig sitt slut, så var det inte min spydighet som fällde mig. Inte min surhet, heller. Huruvida det sedermera kommer att finnas fasta belägg för min existens må det vara som det gitter med, det viktiga är att jag verkligen levde medan tid var.

Jag gör mig inga illusioner om rönnbären. På något sätt ska jag klättra upp och smaka på dem, därefter uttala min uppfattning om dess eventuella surhet. Och jag ska försöka se glad ut när jag gör det. Inte för att det förändrar något i sak utan för att jag föredrar det.

Om, eller när, jag möter Djävulen tänker jag mig det ungefär så här

Källor:

Wikipedia

Länkar:

I fablernas värld

Mr Leich

Kärlekshymn

Demokrati och samhälle, Livsåskådning

den barmhärtige samarien

13 november, 202114 november, 2021av adolphson

Jag är i allmänhet stolt, glad, nöjd och imponerad över mycket här i livet. Stolt över mina barn, nöjd med mig själv (åtminstone i vissa avseenden) imponerad över människor i stort och över Sverige som land. Jag har en (social)liberal grundsyn och ser samhällets minsta beståndsdel som individen. Närmare bestämt barnet.

Då och då brukar jag besöka IM, vilket står för Introduktionsprogram, på min arbetsplats. Det finns olika inriktningar men dessa har det gemensamt att de alla syftar till att ge obehöriga elever möjlighet att komma in på ett nationellt gymnasieprogram eller göra dem anställningsbara. Jag besöker inriktningen för nyanlända och jag är oftare inbjuden i egenskap av politiker än som lärare.

Jag tycker mycket om dessa besök. Det är full rulle och jag bombarderas med frågor om allt mellan himmel och jord. Kan verkligen en svetsare bli statsminister här i Sverige? Vad är en svetsare? Vilka hade jag röstat på om jag inte fick rösta på mitt eget parti? Varför ska man engagera sig? Jag slås av den enorma nyfikenheten och framtidstron. Här har några av mina andra elever något att lära. Nyfikenheten är alltså påtaglig. Men även glädjen. Glädjen över Sverige, glädjen över mitt besök, glädjen över livet. Här har jag själv något att lära.

År 1970 ägde ett omtvistat experiment rum bland teologiska studenter i Princeton. Studenterna, som var försökspersonerna, fick information om att de omgående skulle skynda sig till en föreläsningssal som det var långt till på universitetsområdet för att där hålla ett anförande om den barmhärtige samariten.

Liknelsen om den barmhärtige samariern/samariten finns i Nya Testamentet. Jesus berättar om en hur en judisk man överfalls av banditer på vägen mellan Jerusalem och Jeriko och lämnas svårt skadad. Olika förbipasserande ser offret men hjälper honom inte. En samarier (i äldre översättningar samarit), som är en grupp i konflikt med judarna, stannade dock och hjälpte den skadade. Samarien tog honom till en plats där han fick vård och betalade dessutom för den. Den barmhärtige samariern symboliserar var och ens nästa, i tankegången att man ska ”älska din nästa som sig själv”. Jesus vill genom liknelsen vidga begreppet nästa till att omfatta alla, oavsett tro, social position eller ursprung.

Vid experimentet i Princeton hade de ansvariga på vägen till föreläsningssalen placerat en till synes utslagen människa, en uteliggare som jämrade sig. Nästan ingen av studenterna stannade, upptagna som de var av brådskan på väg mot den akademiska briljansen i föreläsningssalen.

Berättelsen är upphovet till begreppet samarit och avser därmed en barmhärtig person och används bland annat i ordet hemsamarit, en yrkesgrupp som hjälper behövande (idag ersatt med hemtjänst eller liknande). Sensmoralen är på ett allmänt plan att man bör bedöma människor utifrån deras handlingar. Möjligen fick en och annan präststudent efter experimentet något att fundera över.

Ibland brukar jag ge eleverna en uppgift. Den är väl något av en klassiker men går ut på att de sitter i regeringen och måste utvisa någon av nedanstående personer och dessutom motivera sitt val.

En ung svart man, dömd terrorist, boxare med omvittnat våldskapital.

En kvinnlig, indisk, kristen rektor.

En vit, medelålders, manlig politiker, nykterist, vegetarian och djurälskare.

Det är intressant hur svaren brukar variera. De flesta vill utvisa den förste, alltså Nelson Mandela. Sedan går svaren mer isär. Både rektorer och politiker är ju bra att ha, anses det. Rektorn är förövrigt moder Teresa och politikern Hitler. Poängen är, både i experimentet i Princeton och i uppgiften jag ger, att vi alla, var och en av oss, ofta övertrumfas av känslor när vi försöker avgöra vad som är rätt respektive fel. Det är svårare än man tror att vända andra kinden till.

När jag lyssnar på debatten blir jag ibland lite missmodig över hårdheten och parafraserar uppgivet för mig själv karaktären Mattias i Bröderna Lejonhjärta:

Utvisa mig hit och utvisa mig dit, det är det enda de där människorna tänker på

Så osmakligt. Och på dagen 32 år efter Kristallnatten

Sedan biter jag ihop. De ska inte komma undan med detta, not on my watch – som det heter på utländska. Det slår mig också att den konservativa högern inte är konsekvent. Om man är emot fri abort med motiveringen att vi inte ska ifrågasätta Guds beslut att skapa ett barn, även efter en våldtäkt, eller att det aborterade fostret kan vara den som uppfinner ett botemedel mot cancer borde man kunna anse att samma resonemang gäller utvisningar.

Denna text innebär inte att jag ser mig själv som den barmhärtige samariern. Hela poängen med liknelsen är att denne finns inom var och en av oss. Måste jag ändå välja någon får det nog bli Mia, Helena, Masoud, Katarina samt alla andra kollegor på IM. Och kanske Sverige som land. Lyssnar Sverige på den som vill hjälpa en behövande eller på den som vill gå vederbörande förbi?

Det är vår tid nu. Det är vi som är vuxna. Vi behöver inte alltid hålla med varandra men vi borde kunna nå varandra i en gemensam känsla av stolthet, glädje och förnöjsamhet. Det är äkta imponerande svenskhet, det. Gör vi det bra för barnen och ungdomarna, särskilt de ömkansvärda vi möter längs vägen mellan Jeriko och Jerusalem, gör vi något mycket bra. Det är inte vad vi säger eller tänker som räknas, det är vad vi faktiskt gör som är det verkligt betydelsefulla.

Källor:

Harari: 21 tankar om det 21:a århundradet

Nya Testamentet: Luk. 10:25-37

Foto, Historia, Livsåskådning, Personligt

bild 108 – sagan om ringen

22 oktober, 202123 oktober, 2021av adolphson

Jag står i högmässan och sjunger. Inget märkligt i det, det har jag ju gjort sedan barnsben. Mellan sångerna, får jag väl erkänna, dras jag ibland med skingrade sinnen. Hursomhelst, där befinner jag mig alltså, när dessa tankar tänks, mitt ibland många av dem som var med och sjöng på Malins begravning. En tanke slår mig, kanske med anledning av det kristna budskapet: finns det någon glädje bortom döden?

Jag har läst någon gång att den liggande åttan, oändlighetssymbolen, evighetssymbolen, uppfanns 1584 av en italiensk filosof och astrolog, Giordano Bruno. Han tänkte sig ett gränslöst universum med fler solar och planeter än de vi kan iaktta i vårt solsystem. Den liggande åttan symboliserar oändlighetens evighet. Symboliken står också för evigt liv och återfinns inom tron på återfödelse.

Drottningens juvelsmycke är en roman av Carl Jonas Love Almqvist. Det är en snårig historia om en stöld av ett vackert och värdefullt smycke, drottningens, och stölden sker samma natt som Gustav III mördas. Spännande, spännande. Olika öden och äventyr vävs kring smycket i denna bok som ibland kallats Sveriges första historiska roman. Det är också ett av de främsta svenska verken inom den litterära genren romantiken.

Jag är intresserad av smycken. Dock inte så att jag gärna prålar i dem, nej, intresset är mer av kuriös natur. Numera äger jag endast ett smycke men det är mig desto kärare.

När jag konfirmerades på Styrsö sommaren 1985 fick jag och min kusin Stina, som också bekräftade dopet denna sommar, var sin present. Nämligen mormors och morfars vigselringar omgjorda till smycken i kedja. Jag gillar allt sedan dess att få grejer i kedja.

Två analoga konfirmander vid församlingshemmet på Styrsö 1985, den ena i en frisyr ”det var tur mormor aldrig upplevde”.

Ringen jag fick har har morfar burit under ett liv till sjöss. Den har färdats till Australien och Sydamerika, Afrika och USA. Mormors ring, som Stina fick, har knappt lämnat Styrsö. Båda ringarna inbjuder till intressanta perspektiv. De ger, så att säga, olika ringar på vattnet. Jag stal förresten idén när min äldsta dotter konfirmerades. Jag tog hennes mammas vigselring och lät tillverka ett smycke. Jag ska göra det samma för min yngsta och mammans förlovningsring. Smycken för drottningar alltså, om än utan juveler.

Ungdomen är framtiden, glädjen och hoppet. Det klart flickorna ska bära med sig en liten del av sitt ursprung genom livet. Här om dagen kom ringarna åter på tal. Det är ju bara en ring, pappa. Get a grip. Förresten, vad hette den där snubben som var ihop med Monica Lewinsky för jättelänge sen? Precis så, min kära, precis så.

Berättelsen om oss fortgår, förhoppningsvis i evighet. Jag har länge tänkt smälta ner min gamla vigselring, för den lär jag aldrig mer använda, att ingå i en ny kedja till morfars ring. Nu är det dags. En ring har man ju ingen nytta av, det måste vara två. Lägger man två ringar bredvid varandra bildar de en liggande åtta, tecknet Domus, vilket alltså representerar evigheten. Kärleken är evig. Och Domus betyder på latin hus eller hem.

Romantiken, tänker jag där jag står tillsynes bekvämt inlindad i min körkåpa. Hur ser den egentligen ut? Kan den leva och dö, som hos Almkvist, eller återuppstår den så som Kristus enligt Bibeln? Jag vet inte. Man vandrar väl vägen fram, antar jag. Plötsligt står det någon längs vägrenen och räcker fram sin hand. Man fattar den kanske och fortsätter färden tillsammans. Sedan viker man plötsligt av från den stora allfarvägen för att pröva en mindre, en egen, kanske den minst trafikerade, väg och det vägvalet utgör all skillnad i det kommande livet. Vi återföds nog inte. Det är kärleken som ständigt återföds. I evighet. Amen.

Predikant wannabe. Gammalt kort. Ringen är fortfarande på.

Det klart det finns glädje bortom döden. Inte vetenskapligt sett, om vi undviker sidospår som AI och sånt, men bortom döden finns det faktiskt glädje. Det är nog det som är min definition av evigheten: kärlek och glädje. Jag har sett dessa, jag har känt dem. Om man samtidigt bekämpar all världens ringvålnader, verkliga som inbillade, så är jag säker på att man kan uppleva det igen. Och igen.

One Ring to rule them all, One Ring to find them, One Ring to bring them all and in the darkness bind them.

Jag står i högmässan och sjunger, som så många gånger förr. En av psalmerna, nr 285, är ju en av mina favoriter upptäcker jag plötsligt. Får man tro den psalmen är ju allt tämligen okej.

Det finns glädje bortom graven och en framtid fylld av sång.

Relaterade blogginlägg

Förnuft och känsla

Spridda perspektiv

Källor:

Religionslexikonet

Wikipedia

Foto, Historia, Livsåskådning, Personligt

bild 106 – founding fathers

3 oktober, 20213 oktober, 2021av adolphson

Räkenskapens tid. På ett eller annat sätt drabbar den oss alla. Man får ofrånkomligen skörda det man sår. Ursäkta det något bibliska anslaget men stanna gärna, trots det, och läs några minuter.

Jag och min bror diskuterar ofta vår far. Inte så att vi bygger luftslott eller river ner honom från en piedestal han själv aldrig beträtt, nej, snarare analyserar vi hans eventuella bevekelsegrund för olika händelser under vår uppväxt. Själv säger han inget utan låter i godan ro oss fortsätta fundera och grunna över saker som sedan länge förlorat sig ålderdomens dimmor. Samtidigt tror jag det roar honom att inte bidra till diskussionen.

Jag funderar för egen del över faderskapets olika faser. Först är man guden, sedan landsfadern sedan nörden därefter ikonen sedermera analyserad, tolkad och omdiskuterad. Har man tur fortsätter man hyllas annars rivs man väl slutligen ner från sin sockel.

Zeusstatyn i Olympia. Alltings början. Ett av den klassiska världens sju underverk och helig mark i många hundra år. Vi vet inte mycket om underverket utöver att det var tolv meter högt, placerat i ett tempel i Olympia (på västra Peloponnesos), att det var alla grekers gemensamma fest/kultplats, att romarna flyttade det till Konstantinopel där det förstördes år 463 och att det givit avtryck in i vår tid.

Zeusstatyn i Olympia foto: okänd. (Dm för cred)

I entrén på Nordiska museet tronar vår egen Zeus. Han som möjligen kröp ut genom ett dass i Dalom och enligt vissa formade det moderna Sverige. Statyn av Gustav Vasa skapades av Carl Milles 1925 och placerades i ett av våra sekulära tempel från vilket han allt sedan dess, omgiven av ett moln av stordådlig överlägsenhet, strängt blickar ner på oss nutida.

The founding fathers kan ungefär översättas till grundlagsfäderna. Historiker har olika uppfattningar om vilka som faktiskt ingår där men begreppet är hur som helst mycket viktigt för amerikanerna. Namn som George Washington, James Madison och John Adams är självklara. Möjligen kan Thomas Jefferson anses vara grundlagssfarsa men inte den berömde presidenten Abraham Lincoln som istället är att betrakta som närmast helig. Liksom Zeus blev Abbe förevigad i marmor genom Daniel French och bröderna Piccirilli försorg 1922.

(Väsentlig) detalj ur Lincolnmonumentet. Bild: Wikipedia

Men historien kan vara en nyckfull domare. Tack och lov, kanske man bör tillägga. Statyn över slavhandlaren Edward Colston revs förra året och slängdes i havet. Den nerrivna statyn finns numera att beskåda på stadsmuseet i Bristol som ett monument över ett monument. Även Lenin och Saddam har mött liknande öden.

På den tiden jag undervisade i kulturhistoria gav jag ibland uppgiften att jämföra statyerna ovan eller Capitolium med Capital hill. Det tycks, insåg eleverna upprört, som om både vi och jänkarna har gjort som romarna: snott zeusstatyn.

Men hur axlar jag egentligen själv faderskapets mödor? Vare sig som gudom eller landsfader är jag rädd men däremot som någon som måste vara både mamma och pappa. Och jag har utvecklat mina strategier. Jag gynnar all sorts social aktivitet flickorna vill ägna sig åt och jag försöker minimera den eventuella skada mina infall och humörsvängningar kan åsamka. Jag har ofta röda rosor hemma. Om allt sammanhanget leder till monument eller glömska är inte för mig att sia om. Han och hon, hon och hon, han och han, bär vi väl alla inom oss.

Alla barn, oavsett bakgrund eller hur svårt eller bra de har det, visar ibland tro, tillit, kärlek, respekt, ja, till och med vördnad. Föräldraskapets inneboende kärna, som jag ser det, handlar om hur man reagerar och bemöter barnet i just dessa ögonblick. Allt kokar i slutändan ner till det, chansen att visa kärlek kommer kanske aldrig tillbaka.

Jag och min bror har nog inte så mycket att beklaga oss över, egentligen. Inte mer än att vi saknar dem som alldeles förtidigt lämnat oss. Under vår uppväxt var sång, litteratur, mänsklig värme och starka känslor ständigt närvarande. Men det finns baksidor med det, självfallet. Så våra samtal fortsätter.

Helena och jag, tidigt 80-tal. Jag kan aldrig se ett kort på henne utan att sörja förlorad tid

Min egen avslutande hobbyanalys lyder som följer. Som förälder skapar man barnens konstitution. Detta är ett oomkullrunkeligt faktum. Alltså hur barnet och den vuxne individen framgent i livet kommer att känna, uppleva och reagera. Man får sålunda ofrånkomligen skörda det man sår. Men möjligen läker också tiden alla eventuella sår.

Källor:

Nordiskamuseet.se

Wikipedia

Relaterade blogginlägg

Sofist, javisst

Min bror och jag

Foto, Historia, Livsåskådning, Mat och dryck, Personligt, Resor

bild 105 – pfalzloppet

24 september, 202124 september, 2021av adolphson

Den mätta dagen, den är aldrig störst. Den bästa dagen är en dag av törst.

Fyllning är ett positivt ord. Man fyller semlan eller (exempelvis, men sällan samtidigt) paprikan med goda saker. Ofta uttrycker människor tacksamhet när de får möjlighet att fylla på livet med positiv energi.

Årets mandomsprov, eller gubbdomsprov om man så vill, gick traditionsenligt och enlighet med ovan förda resonemang av sin stapel via Storulvån, Blåhammaren, Sylarna, Helags, Sylarna och Storulvån. En sträcka på nio mil. Ett Vasalopp. Eller, om man ska vara noga, och det ska man ju, ett Pfalzlopp.

Nog finns det mål och mening med vår färd – men det är vägen, som är mödan värd.

Ett återkommande tema här på bloggen handlar om att ibland göra saker för att fylla själen och sinnena med intryck, glädje och harmoni. Denna återkommande fjällöpning är just en sådan sak. Det är dock ofrånkomligt att inte i tanken snudda vid Karl XII när man rör sig i dessa trakter. Karolinermonumenten står som ju spön i backen.

Det bästa målet är en nattlång rast, där elden tänds och brödet bryts i hast

När Karl XII år 1715, efter lång bortavaro, återvände till Sverige och Lund från Turkiet följde människor i spåren. Alla som lånat ut pengar till hans majestät, exempelvis, hade inte mycket annat att göra än att bokstavligen följa sin investering. Till Lund följde därför sex turkar, ett tiotal araber, några polska judar och en polsk grevinna Carolus Rex. Denna kulturella blandning kom förövrigt framgent att sätta sin prägel på staden.

På ställen, där man sover blott en gång, blir sömnen trygg och drömmen fylld av sång.

Koldolmar. Mer svenskt blir det inte. Eller? Sedan 1765 finns koldolmar i Kajsa Wargs kokbok. Dolma betyder fyllning och kan, men behöver inte, avse en fyllning omgiven av kål. Möjligen kom rätten till Sverige via karolinska soldater som återvänt från Turkiet eller via de fordringsägare som följde med kungen. Vi fick inte dolmar på fjället, tyvärr. Ren, ko och röding blev vår föda i dagarna fyra.

Jag klev in i duschrummet på Helags fjällstation där några unga, bicepsstinna, Adonis-look-a-likes (inte Mange eller Lövet, givetvis) gjorde toalett. Nu drar vi innan våra drömmar går ifrån oss utbrast de vid min uppenbarelse. Och fortsatte: Som om det skulle hända, hahaha! De kastade en blick på mig. Kan vi hjälpa dig med något? Jag replikerade snabbare än blixten att tack, jag är så nöjd, jag sökte en sop men fann två.

Jag må vara gråskäggig, hopplöst medelålders med semiflint och kagge men nog kan jag fortfarande leverera en oneliner när det behövs.

Kvällen tillägnades bildade frågesport. Någons anhörig siade innan resan att magistern skulle sopa (sic!) banan, men de är vassa grabbarna. Magistern kom sist.

Karls mannar led nog mer än vi på Blåhammaren även om priset blev högt också för oss. Anonym uttryckte saken på en anslagstavla med lappar kring temat vad fjällen betyder för var och en:

Kanske sökte dussinkungen som de flesta av oss ro under ett liv i ständig rörelse. För egen del vill jag så ofta det går slippa dysterhetens diktatur liksom tvångsmässighetens landskap. Jag fyller därför gärna mitt liv med stora intryck och goda människor och fortsätter framåt för att se efter vad som döljer sig bakom nästa fjäll.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr. Oändligt är vårt stora äventyr.

Källor:

Liljegren Karl XII

Relaterade blogginlägg:

Historiskt käbbel

Demokrati och samhälle, Livsåskådning, Politik

kyrkovalet

20 september, 202118 augusti, 2024av adolphson

Lite från sidan kom jag in i kyrkovalet men jag har ett genuint intresse för kyrkan och dess verksamhet. Så när frågan ställdes huruvida jag kunde tänka mig att kandidera svarade jag ja. Jag har ju faktiskt studerat tre terminer vid teologiska institutionen i Uppsala minsann, och sjungit i kyrkokör en stor del av livet. Så intresset är det inget fel på.

Några partikamrater och jag debatterade via en debattartikel med POSK (Partipolitiskt Obundna i Svenska Kyrkan). Svaret vi fick innebär att vi tydligen genom vår argumentation underkänner kyrkans värdegrund. Det kändes märkligt att läsa. Det påståendet vill jag, trots att valet nu är över, gå till botten med.

Kyrkovalet följer delvis en annan logik än övriga demokratiska val. Till huvudmotståndare har POSK utsett sig själv mest på grund av att man inte vill ha partipolitik i kyrkan. För POSK räcker det med POSK eftersom man inte ser sig som ett politiskt parti utan som en nomineringsgrupp. Att även partierna är nomineringsgrupper bortser man ifrån.

Jag har inte sett att POSK vill avskaffa själva valet, bara att man vill få bort de politiska nomineringsgrupperna. Men de som kallar sig opolitiska fattar också politiska beslut. Skillnaden är att de inte har någon gemensam värdegrund (tro är inte en gemensam värdegrund, den är högst individuell) vilket ofta gör dem oförutsägbara.

Jag har försökt debattera med företrädare för POSK eftersom fri debatt hör till demokratiska val. Mina argument handlar om att angripa någon enbart på grund av partitillhörighet och för att man utnyttjar sin rätt att delta i val inte är ett argument värdigt en demokrati. Jag hävdar att det politiska systemet är en garant för att kyrkan ska fortsätta vara en öppen folkkyrka. Detta eftersom värderingar kommer tydligt till uttryck genom politiska partier. Jag har påmint om att om det inte funnits förtroendevalda politiker i kyrkan så hade det heller inte funnits, eller så hade det tagit längre tid, kvinnliga präster och homosexuella hade inte fått vigas.

Den värdegrunden är intakt hos oss i Centerpartiet och i flera andra partier. Men hur är det hos POSK? Ingen aning, faktiskt. Värdegrund är viktigt. Jag skulle personligen inte uppmärksamma livets högtider, eller mer sorgliga tillfällen, i en snävare kyrka eller i en kyrka som på olika sätt la sig i människors tro eller begränsade deras vilja och möjlighet att delta i kyrkans verksamhet utifrån exempelvis kön, sexuell läggning, ursprung eller värderingar.

Så har jag argumenterat. Svaret, i den mån det kommit något, från POSK blev en artikel där man visserligen lite utvecklar vad man vill göra i kyrkan men annars inte bemöter frågorna vi ställt. Istället gick man till angrepp mot oss i Centerpartiet med, som man menar, påståendet att vi underkänner kyrkans värdegrund. Det får anses som en tämligen svepande kritik. Det är mer en typ av retorik jag möter när jag debatterar med SD eller ännu längre högerut.

Så hur är det med Centerpartiets respektive POSK värdegrund? Vi kan väl ställa några klassiska värdegrundsfrågor för att försöka ta reda på det. Det är känt vad de olika partierna står i dessa frågor men vilka är POSK:s ståndpunkter? Finns överhuvudtaget en gemensam ståndpunkt för varje fråga?

1. Hur ser POSK på abort? Är den fri? Från när? Är man emot? Centerpartiet är för nuvarande lagstiftning.

2. Finns det hos POSK någon gemensam syn på kvinnliga präster eller jämställdhet överlag?

3. Får man enligt POSK vara homosexuell medlem av kyrkan och hur ser man på HBTQI-personers möjlighet att gifta sig i kyrkans regi? Hur ser POSK på att kyrkan går i Pridetåget?

4. Anser POSK att en muslim som så önskar får ta nattvarden? Hur skulle POSK se på ifall någon ville bygga en moské i Falun?

5. Hur ser POSK på sex före äktenskapet?

6. Anser POSK att kyrkan ska fortsätta vara en röst i samhället för att exempelvis värna invandrares rättigheter?

Jag vare sig tror eller påstår att POSK svarar varesig det ena eller andra på dessa frågor. Det jag säger är att man inte vet vad POSK anser eftersom det inte finns någon tydlig värdegrund att referera till, bara hänvisningar till kyrkans som man menar är sin.

POSK slår mig som konservativa i många frågor, men inte ens det är jag säker på. Dock verkar svaret, att jag och Centerpartiet undergräver kyrkans värdegrund, vittna om det. Det är hursomhelst POSK som är svaren skyldiga, inte Centerpartiet eller andra partier. Hur ser kyrkans värdegrund ut som jag och mitt parti undergräver? Varför har POSK den exklusiva rätten att definiera den? Hur ska man hantera en så svepande anklagelse?

Jag säger inte att vare sig jag eller Centerpartiet har alla svar. Det jag säger är att vi vill vara med och påverka kyrkan tillsammans med andra. Jag säger inte att någon inte får vara med och anklagar heller inte någon för att vara ett existentiellt hot.

Nej, inte underkänner jag kyrkans värdegrund. Jag omfamnar den. Jag hoppas kunna vidmakthålla och utveckla den som en del av den stora mångkulturella värdegrund som också POSK ingår i. Låt oss samarbeta kring det!

Detalj ur Falupride. Foto: Linda Haglund

Så hur gick det lokalt i valet? Den preliminära röstsammanräkningen pekar på att Centerpartiet får sex mandat i kyrkofullmäktige av totalt 35. Det får anses som en framgång och vi kommer därmed att kunna driva de frågor vi beskrivit i vår valplattform. POSK tappade något mandat.

Det blir dock ingen plats för mig i kyrkofullmäktige eftersom jag stod sist på listan bakom många duktiga kandidater. Tryggt förankrade i vår gemensamma värdegrund kan vi centerpartister stödja och uppmuntra varann i våra olika uppdrag och diskussioner i kommande kyrko-region-kommunfullmäktige.