Kategori: cancer

cancer, Film och TV, Foto, Livsåskådning, Mr Hyde/Neanderthalson, Personligt, Spännande människor

bild 70 – omvänd Sisyfos

av adolphson

Hur kan tillvaron bäst beskrivas? Som lidande enligt Buddha. Gör din plikt – kräv din rätt enligt politiken. Som tragedi, dystopi eller komedi enligt kulturen. Comédia Infantil är en roman av Mankell. Enligt baksidetexten handlar den om en resa genom kärlekens, barbariets och okuvlighetens växlande landskap på den afrikanska kontinenten. Jag tror jag ska läsa den.

The buck stops here är en fras som syftar på vems ansvaret egentligen är. 

Jag läser för min dotter på kvällen. Hon är okoncentrerad. Pappa, (en vän) säger att de snackar skit om dig på internet. Det har (en vän)s pappa berättat. 

Jag har under ett år bearbetat mitt livs största sorg. Jag känner att jag börjar bli ganska trött på alltihop, trött på mig själv, och att bearbetandet närmar sig sitt slut. Jag kommer säkert att på ett eller annat sätt återkomma till ämnet men detta är det sista kapitlet om Malins sjukdom. The book stops here. 

Tiden efter begravningen var mycket präglad av flytten och orienteringen mot det nya i livet. Att komma in i nya rutiner. Att inte förlora sig i dystra tankar när man inte hela tiden är på språng och därför plötsligt finner sig ha tid över att tänka, känna och grubbla. Att uppleva allt utan Malin en första gång. Att tvinga sig att äta och träna för att inte bli sjuk och ämlig, att komma in i gängorna.

Men nog var det lättare att efter hennes bortgång slippa tänka eller känna, att istället fylla tiden med måsten, järn i diverse eldar och bollar i luft. Men förr eller senare måste man återvända till en långsiktig rutin. Till ett vardagsliv. Till ett liv. 

Jag har under året som gått reflekterat över frågorna jag aldrig ställde. Hur man gör som ensam förälder, hur man flätar hår. Det går ju inte längre att säga “fråga mamma”. Insikten att jag aldrig mer kan säga så var tung. Och något man verkligen inte får göra, inte under några omständigheter, är att för att genomdriva sin vilja säga saker i stil med det hade mamma också tyckt. Big no-no, på det. 

Hur kan man någonsin bli arg på ett barn som förlorat sin mor? Det går inte. Samtidigt riskerar man, om man aldrig skärper tonen, att skapa odrägliga individer som under återstoden av sina liv kommer att identifiera sig som människor som får göra som de vill eftersom det är så fasligt synd om dem. 

Hur hanterar man hennes grejer som ännu finns kvar i hemmet som kläder och morgonrockar? Jag luktar på dem. Visst dröjer det sig ännu kvar en doft… av henne? En kvinnas doft.

De ändlösa frågorna som alla är utan svar. Jag kände mig till sist driven till nära galenskapens gräns av grubblerierna. Vid urnnedsättningen, som ägde rum i oktober på hennes födelsedag, hade jag inte mycket kraft kvar. Jag har förresten ännu svårt att besöka graven – meningslösheten blir så tydlig när jag är där. Platsen innebär mest en påminnelse om en ett liv som kunde ha varit. 

Lugnet har lagt sig. Vardagen flyter för det mesta på i sin lunk men bitvis är det tungt, som att bära på en kvarnsten runt halsen. Jag tar emellanåt dåliga beslut. Kämpar mot tröstlösheten. Mot meningslösheten. Men då finns han där, min inre Winston, och viskar till mig. We shall fight on the beaches, we shall fight on the landing grounds, we shall fight in the fields and in the streets, we shall fight in the hills; we shall never surrender,

Jag fascineras av kvinnor. Jag älskar ett knivskarpt intellekt och en vacker insida. När jag tänker på dessa ting inser jag att jag nog får vara glad att jag träffade rätt åtminstone en gång. Det är inte alla förunnat. Men Malin uppmanade mig, på det tydliga vis som var så utmärkande för henne, att efter hennes bortgång låta henne ingå i frasen i ljusaste minne bevarad. 

Man kan inte hålla på och älska en avliden människa, som hon på sitt likaledes typiskt krassa vis också uttryckte det. Det är svårt. Jag tänker på henne varje dag. Och visst är minnena ljusa.

Ibland känner jag mig som Henry Ford. Jag står vid ett löpande band och gör mekaniska rörelser medan livet rusar förbi. Henry Ford är också karaktären i Huxleys roman Du nya sköna värld. Berättelsen beskriver en framtid där barn inte föds utan skapas och redan under graviditeten anpassas till sin kommande plats i samhället. Lite som närThe Matrix möter Handmaids tale , ungefär. Okej, nu är jag antagligen lite väl dramatisk och inte så lite drabbad av coronadepression. Inte borde jag heller stanna i känslan från Waughs roman En förlorad värld (även gestaltad i världens bästa TV-serie). Istället kommer angenämare vision för mig. 

En gång i bloggens linda berättade jag om en äldre, grånad, mycket dement, gentleman. Denne facinerande man återfanns på en plats där jag i min ungdom arbetade. Jag tror han var flyktigt bekant med far och att jag därför blev uppmärksammad på hans existens. Men vilken existens.

Varje dag dök han upp iklädd klassisk kritstrecksrandig kostym, vattenkammad och med nejlika i knapphålet. I ett moln av au de cologne skred han fram till sin fru, som också fanns på hemmet, och uppvaktade henne. Varje dag hade han tack vare demensens dimmor fullständigt glömt att de redan varit gifta i minst femtio år. Varje dag träffade han likt en omvänd Sisyfos på nytt sitt livs kärlek.

Jag minns att när jag från baksidan av min städvagn betraktade skådespelet tänkte att det var vackert, att på det viset ville också jag möta ålderdomen och småningom sluta mina dagar. Så blev det inte. Men när jag nu åter tänker på mannen i den kritstrecksrandiga kostymen inser jag att det egentligen inte finns någonting som säger att det inte fortfarande kan bli så. Trots allt, för att fortsätta droppa filmreferenser, Love is all around.

Hur klyschigt det än låter så handlar denna min sista cancerspaning inte om så mycket annat än att det som återstår för mig är att spela den hand jag fått mig given.

När jag ser in i hennes stora, oroliga, tårfyllda ögon känner självföraktet inga gränser. Vad i helvete håller jag på med, säger jag till mig själv. Jag tar ett djupt andetag och berättar för henne att så är det ju inte. Jag debatterar offentligt och ibland blir människor arga. Ibland gör också jag fel. Även om det är sällan förekommande. Mitt försök till humor faller platt. Hon skrattar inte, väntar en stund under tystnad innan hon säger sin åsikt.

Jag vill inte att folk ska vara arga på dig på internet. Kan du inte sluta?

Älskade lilla dotter, det var ju inte så här det skulle bli. Du får ju inte växa upp med en rädsla för samhällsengagemang. Det är illa nog att växa upp utan mamma. Jag lovar högtidligt att sluta och berättar att jag ringt till kvinnojouren och erbjudit mig att bli volontär. Det låter mycket bättre än att gräla på internet, säger hon och somnar nästan genast. 

Själv ligger jag länge vaken. 

Jag har under mitt liv lärt mig den stenhårda vägen vad som är viktigt. Vad som verkligen betyder något. Ändå gör jag om samma gamla misstag. Gång på gång. Det, lär oss Einstein, är definitionen av enfald. Jag vill inte vara enfaldrig så jag inser att jag måste förändra mitt fokus, hur jag lever och hur jag är. Det är något som borde skett för länge sedan.

Det duger inte med läpparnas bekännelse, nu gäller att gå från ord till handling. Jag lägger omedelbart ner det offentliga debatterandet. Allt gnäggande på internet. Dagen ska både sluta och börja i harmoni. Arga, ofta osanna eller tillskruvade meddelanden ska inte längre få finnas i min telefon vare sig när jag somnar eller när jag vaknar. Mitt samhällsengagemang finns kvar men det andra slutar. Nu.

Ett löfte till ett barn bryter man inte lättvindigt.

Bäste potentielle läsare – nu är det faktiskt slut. Ja, inte bloggandet i sig, men det om Malin, oss och hennes bortgång. Hon finns kvar hos oss, i ljusaste minne bevarad, men det är dags att lyfta blicken, sluta med destruktivitet och ömkanden, det är tid att göra nya erfarenheter. 

Tack för alla kommentarer, gillanden och uppmuntran jag fått i det här ämnet. Det har betytt mycket att ni funnits där, i verkligheten och på nätet, under detta år. 

Livet, som jag ser det, är på samma gång både en barnsligt rolig komedi och nattsvart tragedi. Men dystopi, nej, det går jag inte med på. The buck stops here. Ansvaret för vad som kommer är mitt. Litteraturen och musiken hjälper mig att ta det, för vilket jag är evigt tacksam.

Det finns ju, när allt kommer omkring och för den som orkar lyfta blicken, så oändligt mycket skönhet här i världen.

Vamos a la playa.

Foto: Anna Klint

relaterade blogginlägg

i väntan på vadå

Malin

Stilla veckan – hard core

the leftovers

Förnuft och känsla 4

Makalös

Näktergalen från Falun

Kaka söker maka

Vårt vama tack

Sista måltiden

Too-Ticki VS Inferno

the greatest showman

gift

mannen i svepeduken

terra incognita

den inre urtidsmänniskan

Snövit (glöm inte dvärgarna)

jävla Sokrates

de små insikterna

ett halvt ark papper

tårar i regn, tårar i rymd

quo vadis

cancer, Livsåskådning, Personligt, Resor

quo vadis

av adolphson

… är en latinsk term och betyder vart går du? Det är förövrigt också en känd roman som givit upphov till flera filmer. Men jag håller mig kvar i filosofins värld. Vart är jag på väg i här i tillvaron? Vad återstår ännu att göra? Var står jag? Mitt i livet? I slutet av det? Kanske har jag ännu bara levt en tredjedel? Månne är jag odödlig?

Jag har en återkommande dröm. Jag drömmer om att när flickorna blivit stora ska jag flytta till Rom för att bli ett smått alkoholiserat orginal som framlever sina dagar genom att guida rika turister. Jag ser mitt pensionerade jag i halmhatt och skrynklig linnekostym åkandes på vespa bland ruinerna och dra mer eller mindre sanna anekdoter för att efter väl förrättat värv avsluta dagen på en bar i skuggan av Pantheon. På baren är jag en välkänd uppskattad storyteller med kredit och som mot en limoncello (eller två) gärna bjuder på lustiga anekdoter och sånger. De lokala italienska stamgästerna och barägaren nickar och skrattar menade i samförstånd när jag efter att ha sjungit och oförargligt härjat till sist somnat vid bordet. Man tillser att den lustige svensken, som man i övrigt inte vet så mycket om, inte själv kör vespan till sin lilla lägenhet i en bergsby med bländande utsikt över den eviga staden.

…och flickorna då? Ja, se där lusen i satans veck. Det gäller att gå varligt fram, både som barnens pappa och när jag skriver dessa rader. Men frågan är berättigad och jag förstår att den väcks av omtanke. Mina flickor har, vilket är lätt att glömma, varit med under hela sjukdomstiden och ibland under den allmänna villervallan kanske inte alltid fått den omtanke och uppmärksamhet de annars varit vana vid. Tysta har de tålmodigt stått bredvid och bevittnat vår oro, frustration, ilska och sorg. Men också vår kärlek, hopp, framtidstro och livsglädje. De har sett cellgifterna påverka deras mamma, kommit på sin pappa i obevakade ögonblick utan den obekymrade glättighetens rustning. Snabbt har de sett honom torka sina tårar för att spricka upp i ett tillkämpat leende uttrycka något i stil med: Det är ingen fara, jag är bara lite trött. Men de har också sett vår, nåja, hennes, kamp, järnvilja, inställning och varseblivningsförmåga. Vad har allt detta gjort med dem, undrar jag emellanåt, hur har deras kommande liv påverkats. Nå, den som lever får väl se. Life will find a way, som det heter i filmen “Jurassic park”.  

Den elfte april 2019 fann inte livet längre någon väg, för då dog Malin. Just den enstaka timme jag inte var på plats hos henne. Jag önskar att jag kunde säga att hon låg i mina armar när hon somnade in. Att jag vakade vid hennes sida precis som när min syster dukade under av samma förhatliga sjukdomshelvete. Men så var det inte. Nej, jag var på språng någonstans. Jag var inte där. Jag hade tills detta slutgiltiga ögonblick bott hos henne på sjukhuset i över en vecka, tillbringat all tid med henne och när jag till sist verkligen behövde göra några ärenden passade hon på att checka ut. Man behöver inte vara särskilt konspiratoriskt lagd för att tänka tanken att hon verkligen passade på. Den som känner henne håller nog med om att det vore väldigt typiskt. Jag bestämmer väl själv när jag kilar över gärdesgården. Jag ringde till sjukhuset för att meddela att jag snart skulle vara där igen när personalen istället berättade att hon lämnat oss.

Det kändes som en försiktig spark i magen. En spark av Bruce Lee i slow motion. Pyspunka. Ögonblicket jag länge fruktat hade infunnit sig i all sin ogästvänlighet. Allt blev plötsligt lugnt och stilla. Från att ständigt varit på språng, med rusande puls på väg, var inget längre bråttom. Manuset hade inte fler sidor. Min planering hade nått slutet. The end. Utan karta i okänt land tog jag mig för några saker. Jag ringde hennes familj. Jag gick håglöst runt i huset. Grät lite. Packade ner några saker, särskilt några av de ytterst fina buteljer hon köpt på vår vinresa föregående höst, sedan åkte jag ner till flickornas skola. Jag inväntade att deras lektioner skulle ta slut för jag inbillade mig att de skulle traumatiseras av att jag stormade in med ett besked de redan visste skulle komma. Och bråttom var ju inget, längre. (Jag fick själv en gång beskedet om min mammas insjuknande och sedermera bortgång på ett hårt och opedagogiskt vis varför detta kändes viktigt.)

Varför är du här pappa? Jaha. De var så tysta och modiga, mina älskade små flickor. Vi åkte till Malin och tog vårt farväl. Vi fick med oss hennes ägodelar. Vi besökte personalen på kvinnokliniken, vilka tagit hand om henne under större delen av sjukdomen, och meddelade att hon lämnat oss eftersom de inte nåtts av informationen. Det kändes, minns jag, mycket viktigt att personligen tacka för all hjälp och vård vi fått. Sedan åkte vi till flickornas mormor och morfar några dagar.

Det var som en tidig höstmorgon när dimman ligger tät, den där dagen. Och i viss mån står jag ännu kvar i den. Jag anar att solen snart ska bryta igenom och skingra dimman. Med den skillnaden att jag inte vet om jag vill det, kanske är jag rädd för vad jag ska upptäcka i solens skarpa avslöjande sken. Medan dimman ännu ligger tät kan jag inte se världen och hoppas och tror därför att den inte heller kan se mig. Lite som ett barn som håller för ögonen och tror att ingen kan se det. Men flickorna är med mig hela tiden, där i höstdimman, och inte sällan pekar de ut färdriktingen. De har varandra, vi har varandra. De tröstar ibland och behöver ofta själva tröst. Om det är något jag kan säga om hur allt detta påverkat dem så är det att de har kommit varandra nära. Vi har kommit varandra nära. Och det, om något, måste vara något gott. De är ännu modiga och tar det bra. Livet har sin gilla gång. Ett steg framför det andra. Kanske är Dotter 2 den av oss som klarar allt bäst just nu när cirkeln börjar slutas. Hon är som något av en pansarvagn som forcerar terrängen oavsett vilka hinder livet lägger i hennes väg. Hon gör det med integritet, nyfikenhet, fantasi, glädje, sång och musik.

Man måste låta sin inre tönt lysa igenom. Du är bra på det, pappa, och jag med!

Men ändå. Jag kan inte riktigt frigöra mig från känslan av att tycka så oerhört synd om dem. Men vad gagnar egentligen sådant? Nej, förälder är man i varje medgång och motgång. Jag är deras pappa, i dimma som skolsken. Det är något fantastiskt och något att ta vara på här och nu. Inte sen, när allt kanske känns lite bättre.

Nej. Här. Nu.

Så vi pratar på om kroppsideal, mens, corona och det obestridliga faktum att om tar man sig igenom högstadiet så klarar man allt. Nej, inte går det att ducka för ansvaret, inte. Jag tackar istället för att de kommer till mig med stort som smått, att vi trots allt har möjligheten att skratta, gråta och gräla tillsammans.

Drömmen att dra mig tillbaka som något av ett rödnäst original, som i skrynklig linnekostym framlever sina åldrade dagar med att guida rika amerikaner i Rom, låter ännu vänta på sig. Filosofin lär oss att drömmar inte bör gå i uppfyllelse, vi måste alltid ha något att drömma om, suckta efter, se fram emot. Jag lever i alla händelser en annan dröm nu. Det är inte alltid lätt, men icke desto mindre underbart. Pappa till mina flickor. Jösses, vilken grej att få uppleva. Rom ligger där hon legat sedan år 753 före vår tideräkning. 

Sen är sen, då är då, nu är nu och aldrig ska man aldrig säga. Jag har ingen aning om vart jag går, den som lever får som sagt se.

Relaterade blogginlägg

Den lille mand med den röde näse

cancer, Historia, Okategoriserade, Personligt, Resor, Spännande människor

bild 66 – vackra mask

av adolphson

Jag har drömt om Malin varje natt här i Bydalen. Positiva drömmar från tiden utan helvetescancern. Från tiden innan hennes friska sinne blev fångad i en sjuk kropp. Ofta står hon och vinkar åt mig på avstånd i drömmarna.

Livet är bra märkligt, numera. Men allt är inte Tinder som glimmar. Vi visar väl alla upp våra fasader och masker. Allt jag strävar efter är att inte hyckla… allt för mycket.

Kolla er farsa – han är skitläskig!

Vadå, brukar inte era pappor lägga ansiktsmask sista fredagen i månaden?

Öh, nä..?

Consuelo Vanderbilt ansågs för hundra år sedan vara världens vackraste kvinna. Då utgjorde hon det ultimata skönhetsidealet. Skönhetsideal förändras dock över tid – vem saknar inte den tid då den svällande vaden på en man ansågs väldigt sensuellt?

Consuelos historia är tragisk. Det började bra i det hon skilde sig från det kärlekslösa äktenskap hon tvingats in i och levde sedermera ett friare societetsliv. Med tiden blev det dock allt svårare att upprätthålla ryktet som internationell skönhet.

Vetenskapen visste dock på råd då den uppfunnit en metod att bromsa åldrande – något som med tiden gjorde Consuelo till ett av världens första offer för skönhetsoperationer.

Metoden utgjorde dåtidens spjutspetsteknologi och hade ursprungligen utvecklats i Wien för att åtgärda näsor som förstörts av syfilis. Konkret innebar den att man injicerade paraffin i ansiktet. Metodens användningsområde spreds snart från näsor till bröst, penisar och alltså för att återkalla ungdomens spänst till åldrade anletsdrag.

Det fanns ett problem. Paraffinet rörde sig runt i kroppen och tenderade att klumpa ihop sig på oönskade ställen. Och så bildades ibland hårda, broskliknande knölar och vätskande vargångar. I värsta fall kunde det leda till blindhet, kallbrand och faktiskt döden.

Consuelo dog inte men metoden som skulle bevara hennes skönhet förvandlade henne istället till ett monster. Åtminstone i hennes egna ögon. Paraffinet gled runt under huden och vanställde henne. I sin förtvivlan flydde hon offentligheten och levde i avskildhet fram till 1964 då hon som en gång ansågs som världens vackraste kvinna gick ur tiden.

Jag har numera ett Tinder-konto. Jajamän.

Det var junior som ansåg att jag utgjorde en mer än lovligt tragisk syn när han iakttog mig i en stol med (i hans tycke) ”glasartad blick fästad i fjärran” och tillsynes helt förlorad (i Brahms). Det är väl ment – men vad ser människor mig som för stackare, egentligen?

Jag påminde om att Gösta Ekman den äldre, som på sin tid ansågs som vacker och framgångsrik, var berömd för sin glasartade, mytiska blick. Visst, och han hade ju också ett tungt förflutet och nyttjade droger, menade junior glatt medan han servade en GT. Men, lade junior till med viss skärpa, Gösta hade inte något konto på Tinder.

Att jag satt och tänkte på ståchornas ståcha och var förlorad i förflutenhetens landskap utgjorde tydligen ingen ursäkt. Så han skaffade alltså ett konto åt mig. Tack så mycket.

Tyvärr fattar jag inte riktigt hur det hela fungerar – jag tycker ju att alla människor förtjänar en superlike eller två då och då. Sålunda har superliksen tagit slut för mig, man får nämligen inte ge bort hur många som helst på Tinder.

Verkliga livet – Tinder 1-0.

Hursomhelst: där, på Tinderkontot, har det inte hänt mycket. Men man blir sällan profet i sin egen hembygd, heter det ju. När jag i veckan ankom Jämtland för att fira sportlov rasslade det till i appen, minsann. Det fullkomligt regnade (jämförelsevis) likes. Gilla Jämtland! Här vet man att uppskatta mig efter förtjänst – mer så än hemma i Dalom, tydligen.

Kanske beror det på att ingen här känner mitt förflutna? Att jag inte har något att maskera? Hursomhelst – det är ståchor som är grejen 😍.

Tyvärr hade jag ingen tid till att säga hej till någon av de uppskattande för som kapten för flickornas sportlov kommer det egna jaget sist. Eller strängt taget först, eftersom jag trivs så oerhört väl i kaptensrollen.

God afton vackra mask lär vara orden Anckarström fällde innan det dödliga skottet avfyrades mot GIII på maskeradbalen. Säkert är det inte sant, säkert är det en faktoid.

Jag använder då och då ansiktsmask, om än inte en gång i månaden. Malin tyckte att det var en rolig sak med mig, en av mina små egenheter. Nu skrämmer jag istället barnens kamrater i min obetänksamhet. Inte kan jag förklara för dem att masken i fråga inte lika mycket är till för att skrämmas som för att höja mina aktier på en potentiell marknad för män i sena 40-årsåldern.

(Närå. Skämt. Okej?)

Livet är dock bra märkligt numera. Det är som om allt jag gör, uttrycker eller visar, saker som förr varit helt okej och höjd över varje misstanke, plötsligt betraktas genom den ensamståendes skenheliga nålsöga.

Consuelos skönhet var typisk för sin tid. När hon sökte besvärja åldrandets obönhörliga process gick det illa. På något vis befinner jag mig lika ofrivilligt i en tid där vett, snille et gloire tar sig andra uttryck än jag är van. Eller uttryckt med bakfyllans enkla terminologi: igår kung, idag knekt.

Med den skillnaden att jag ännu försöker hålla god min i elakt spel. Jag tänker minsann inte spruta in paraffin i… någonstans.

Verklig skönhet kommer inifrån

Håhåjaja. Rynka, ålder, elefantman eller semiflint är mig likgiltigt. Flickorna skrattade ihjäl sig när jag skrämdes medelst ansiktsmask.

Till syvende och sist: om det är något den stora maskeradbalen, den vi i dagligt tal kallar och benämner livet, lär oss så är det att när man själv till sist står inför den rykande flintlåspistolen så hjälper oss inga masker.

Jag har drömt om henne varje natt här i de jämtländska fjällen, platsen för vårt bröllop och där hon alltid kände sig hemma. Jag har vaknat varje morgon med ett leende. Men jag återvänder också snart till det oerhört smärtsamma tillfälle när hon sa att jag snart måste låta henne gå.

Men hur låter man tjugofem år gå? Jag försöker, det gör jag. Med appar, exempelvis. WordPress-appen och nu tydligen med Tinder-appen.

Att låta henne gå innebär inte att glömma. Så jag råder mig själv att lägga ner telefonen och leva i nuet.

Hon som en gång var världens vackraste kvinna är ännu världens vackraste människa. Om än i våra minnen.

Jag säger till sist som jag återkommande gör: min bästa tid är nu. I min värld skulle jag exempelvis kunna bli en helt okej afterskibandssångare.

Jämförelsevis.

Källor;

Peter Englund: Tystnadens historia

Relaterade blogginlägg

Ståchor, LH och Eva

cancer, Film och TV, Livsåskådning, Personligt, Spännande människor

tårar i regn, tårar i rymd

av adolphson

Vi gillade sci-fi, Malin och jag. Blade Runner hör till favoriterna och vi hade en höjdarstund när vi såg uppföljaren. Under den sista tiden påminde jag henne om en av filmens gyllene scener, tears in the rain-monologen, alldeles i slutet. Hon skrattade och sa att hon nu trodde sig förstå innebörden av den.

I’ve seen things you people wouldn’t believe. Attack ships on fire of the shoulder of Orion. I watched C-beams glitter in the dark near the Tannhäuser Gate. All those moments will be lost in time, like tears in rain. Time to die.

Eller här framförd i filmen av en av mina favoriter, Rutger Hauer, som förövrigt också nyligen lämnade oss. Liksom Terry Jones. Nej, lämnade? Jag ser dem som odödliga – och länkar (igen) till John Cleeses tal på Graham Chapmams begravning.

För ett år sedan närmade sig, precis som för Roy Batty i Blade runner, den sista tiden. Kanske var det därför vi kom att prata om tears in the rain. Men ännu var det ingen som fullt ut visste hur illa det var. Medan tillvaron rullade på i enorm hastighet med alla måsten och bestyr blev hon allt mer som en liten fågelunge. Obönhörligt svagare, motståndet mot cellgifterna allt mindre kraftfullt. Men hon kämpade, det gjorde hon.

Parallellen till en annan av mina gamla sci-fi favoriter, Aniara, är inte långt borta. Medan rymden utanför rymdskeppet rusar förbi i stor hastighet är livet inne i det oändligt långsamt.

Det var först senare, på palliativa avdelningen, när allt praktiskt var klart, när de sista samtalen var hållna och avskeden tagna, som hon till sist gav efter och oändligt vackert, stilla och långsamt – men för mig tumultartat och i fasansfullt hög hastighet – tynade bort.

Den sista veckan har jag tidigare återgett så gott jag förmår – den går inte riktigt att återge med ord. Jag mäktar iallafall inte med det. Veckan som samtidigt som den var så innerligt vacker också brännmärkte mig så som Jussi av Tengils män. Men jag är inte Tengils, eller Catos man, även om jag förvisso känner mig brännmärkt av Döden. Säkert har Döden också redan tagit mitt mått och sitter nu i all tysthet bland skuggorna och knåpar på min kostym.

Nej, Dödens man är jag inte. Jag är numera strängt taget ingens man. Men jag har en gång varit det och därför är jag trots allt ännu en lycklig människa. Jag har nämligen sett saker ingen kan tro. Jag har sett henne skratta sitt glimrande skratt. Jag har gett mig hän tillsammans med henne och jag har sett våra barn födas. Kommer alla dessa ögonblick att försvinna i tiden likt tårar i regnet?

Det spelar kanske ingen roll. Så länge jag bär på upplevelserna är inget förlorat – och det är antagligen därför jag nu formulerar det som en gång var spridda anteckningar på papper, ark som inte sällan förlorat sin styva form. Nedtryckta i fickor, fuktskadade av missräkningens bittra, och den djupa sorgens stora, tårar har de förlorat sin form och är ofta svåra att tyda. Kanske borde jag förresten spara dessa blad? De utgör ju vittnesmål om någon som hänt, levt, känt och upplevt.

Vår sista bra kväll vi hade tillsammans inföll den här veckan. Vi åt och skrattade tillsammans. Vi lyssnade på musik och drog (dåliga) vitsar för varann. Hon hade röstat på mig i omvalet och skrattade åt dubbeltydigheten i att hennes röst var bortkastad.

(Hur jag förresten ännu orkar och vill hålla på med politik? Jag tror mig ha funnit svaret på den gåtan. Jag kan inte undandra mig det uppdrag som bland annat Malins röst gav mig. Hennes röst får inte vara bortkastad. Även om jag åstadkommer aldrig så lite, även om mina insatser är flyktiga som tårar i regn, får just den rösten, det förtroendet, inte vara bortkastad.

Märklig hickup, måhända, men så är det. Det är arvet från den kvällen.)

Veckan på palliativa började med panik men övergick sakta till lugn. Den fantastiska personalen, mina vänner, alla goda människor – allt sammantaget gav mig ett inre stoiskt lugn. Och det känner jag ännu.

Vi delade säng, vi åt mat från samma tallrik. Jag klädde henne, kammade henne, kysste henne. Jag körde henne i rullstol och jag sov med min hand över hennes puls. Det enda som betydde något var vad som skulle vara det sista hon skulle höra och känna. Det måste vara ett vänligt ord, en kärleksförklaring, en kram, en kyss. Hon blev nog lite trött på mig, till sist.

Kan du sätta dig i stolen mittemot så jag ser dig. Jag vill bara se på dig nu.

Så dog hon. En helt vanlig dag, strax efter lunch den elfte april 2019.

Hon förstod vad det handlade om – att jag gjorde allt detta för att jag sköt känslorna framför mig. Om det var en bra eller dålig strategi, vem kan svara på det? Det enda jag kan säga om saken just nu, när dessa rader skrivs, är att jag är på en bra plats. Och att jag inte längre bär näsdukar i alla fickor.

Jag läser om Aniara igen. Jag vet inte, jag gillar verkligen den boken. Och tydligen har den blivit film också. Vågar man, tro? Jag läser och låter mig omfamnas av orden.

När den man älskat nått till dödens dörr står rymden hård och grymmare än förr.

Vi tyngas mer och mer, vi sönderkrossas och aldrig mera skall vår själ förlossas ur detta grepp den onda rymden har.

Och fram ur Bildbevararen jag tar allt det jag sammanspart från Mimas dar, och mimahallen blir en trängselns håla där spillrorna ur Mimas syner måla i efterglansens färg en kavalkad, en solnedgång i Aniaras stad.

Jag har upplevt saker ni aldrig kan tro. Alla dessa ögonblick som sammantaget byggt och format mig som människa. Kanske försvinner de i flödet av händelser, som tårar i regn. Men det är inte det viktiga. Det viktiga är att jag inte skulle byta bort något av alla dessa små och stora ögonblick. Inte ett enda.

Relaterade blogginlägg

Stilla veckan – hard core

Terra incognita

Källor:

Harry Martinsson, ”Aniara”

cancer, Demokrati och samhälle, Foto, Livsåskådning, Personligt

nallens sällskap

av adolphson

Olyckan har varit framme. Dotter 2:s nalle har tappat ett öga på just det typiska sätt som nallar ibland plägar i tillvarons stora likgiltiga lotteri. Jag bävade inför det väntade utbrottet.

Men Dotter 2 ryckte på axlarna i det hon konstaterade att det är sådant som händer här i livet. Ibland tappar saker och ting ett öga, helt enkelt. Vi skojade lite om saken i veckan och slängde bokstavligen då och då ett öga på saker.

Huvudsaken, har jag sagt henne, är att man inte går igenom livet enögd. Det finns alltid skäl till att saker och ting inträffar eller till människors beteende och oavsett vilket måste man behandla omgivningen med respekt.

ögat

Nu har jag dock funnit ett annat användningsområde för det tappade ögat. Jag fäster det i knapphålet på min kavaj. Detta för att ge intryck av medlemskap i något jättehemligt sällskap.

Jag berättade förövrigt också för Dotter 2 om Horus öga, även känt som Ras öga, uppkallade efter gamla egyptiska gudar. Detta var deras religiösa symbol för bland annat vaksamhet och skydd.

Ögat är rent allmänt en viktig symbol för att se, upplysa (alltså en lärandets symbol) och för mod och styrka att agera. Ögat som symbol ansågs också ha läkande krafter och bars ofta som symbol i det gamla Egypten som skydd mot en förtida död.

Dotter 2 suckar och lägger huvudet i händerna. Jag vet vad hon tänker. Vi borde givit ögat till mamma, va? Svaret överraskar dock lite.

Äh, sånt där påhitt hjälper väl inte mot cancer, heller

Ögat förekommer även i andra religioner, återfinns hos new age och inom populärkulturen spelar det en stor roll. Oden offrar exempelvis sitt ena öga för att bli vis och ögats roll hos Tolkien är väl också känd.

Nallens öga påminner mig om att ständigt betrakta världen genom ögats gamla symbolik. Jag hade glömt ögats magi. Jag hade glömt modets, styrkans och upplysningens kraft för att kunna agera mot dåliga saker. Personliga som offentliga.

Hur kunde jag plötsligt bli påmind om detta, kan man undra. Jo, jag vann en insikt genom leken och samtalet med Dotter 2. Det går inte, påmindes jag, att huka sig igenom livet eller att gömma sig under okunnighetens slöja om än i en gyllene bur.

Den som är tyst är medskyldig. Nallens sällskap är knappast hemligt men tyvärr försvinnande litet i min samtid. Är man stark måste man vara snäll, heter det ju. I nallens sällskap får alla vara med.

Välkommen!

Källor

Religionslexikonet

Relaterade blogginlägg

Teddybjörnen Joel

Okunnighetens slöja

cancer, Personligt, Språk

ett halvt ark papper

av adolphson

Två av varandra oberoende människor påminde mig strax efter Malins bortgång om Strindbergs novell Ett halvt ark papper. Novellen skildrar en änkeman som ska flytta. Mannen påminns om sitt gamla liv och äktenskap när han får syn på en lista med telefonnummer till människor han och hans bortgångna fru tillsammans känt.

Jag är också änkeman, precis som novellens huvudperson. Men jag har svårt att förhålla mig till den benämningen. Jag är ingen änkeman, nej, jag föredrar att se mig själv som en person som har varit gift.

Jag har dock nyligen flyttat. Ständigt påminns jag, när jag packar upp och ner all bråte, om allt som varit. Jag tänker därför på den berömda avslutningen i novellen:

Sedan stod där intet mer! Stoft slutade det med; och det gör det. Men han tog solpapperet, kysste det och lade det i sin bröstficka. På två minuter hade han genomlevat två år av sitt liv. Han var icke böjd, när han gick ut; han bar tvärtom sitt huvud högt, som en lycklig och stolt människa, ty han kände att han dock ägt det skönaste. Hur många arma, som aldrig fått det!

Men du kanske skulle skriva en bok? Du har ju en blogg, va? 

Jo, tack. Men jag vet också något om hur svårt det är att skriva en bok, eller rättare: att få den utgiven (vilket strängt taget är hela poängen). Det är många nålsögon att passera. Jag har några vänner som lyckats och är full av beundran för deras möda. Men, nej, det är nog inget för mig. Jag skriver mig ur en sorgeperiod i medicinskt syfte. Och det fungerar. När orden står på pränt är känslorna gripbara. Konkreta.

Datorn är min vän, skärmen bokstavligen ett ljus i mörkret.

Kan man förresten kommunicera med en dator? Alltså inte via, utan med. Klart man kan – vi har massor med exempel på AI. Men är det äkta? Har datorn ett riktigt medvetande? Kanske känslor? Se där frågan för de vise.

När personalen på röntgenavdelningen kan ens personnummer och och kallar en vid förnamn vet man, om inte annat, att man varit där många gånger. Det nickas och hälsas vid förnamn. Men är det äkta? Har personalen ett riktigt medvetande? Känslor har de självfallet och de måste ju se massor av elände varje dag så någon sorts distanserande skyddsmekanism, någon form av mentalt avstånd, måste finnas.

Kanske uppfattade jag denna mentala distans. Jag drog därför vid något tillfälle, desperat att bryta spärren och nå det verkligt medmänskliga som jag var i så stort behov av, fram Monty Pythons the most expensive machine in the hospital – the one that goes “bing!”.

Skämtet föll platt och möttes av frågande blickar och leenden som inte nådde ögonen. Ja, ja, de har väl sitt att tänka på.

Jag tror att medvetande mer handlar om våra sociala konventioner. För att avgöra om AI faktiskt har ett medvetande har vi sedan 1950-talet Turingtestet uppkallat efter en av pionjärerna inom datavärlden: Alan Turing. Testet går till så att en försöksperson ska kommunicera, på olika sätt umgås, med både människor och en dator. Försökspersonen kan spela spel, skämta, sjunga – ja, diskutera vad som helst. Kan försökspersonen i slutändan inte avgöra vem som är människa respektive dator (AI) har datorn klarat testet och ska därför behandlas som om den har ett eget medvetande.

Men detta är naturligtvis inget riktigt, vetenskapligt, bevis. Nej, att ha ett medvetande handlar om kollektivets relation till individen.

Intressant i sammanhanget är att mannen bakom testet, Alan Turing, var homosexuell vilket var olagligt i dåtidens England. Han dömdes och utsattes för kemisk kastrering vilket ledde till att han begick självmord en tid senare.

Samma sak, i princip, förekommer förresten i dagens Irak. Homosexuella måste utföra könskorrigering (vilket är tillåtet) för att kunna leva ut sin sexualitet (eftersom homosexualitet eller att klä sig i kvinnokläder inte är tillåtet). Inte sällan med mental ohälsa och självmord som följd.

Som sagt, omgivningen bestämmer. Och omgivningen, det är du och jag det.

Det var viktigt att inte träffa någon hon kände i sjukhusets korridorer eller bland personalen på väg till och från röntgenavdelningen. Och, som jag nämnt tidigare, detta var viktigt för att hon i sina egna ögon skulle kunna behålla sin värdighet, initiativet, att hon fortfarande var någon som inte var uträknad eller bortvald.

Det viktiga är inte självmedvetande – det viktiga är vad andra anser om ens liv. Hon ville behålla makten så länge det var möjligt. Det var viktigare än allt.

Jag har alltid skrivit. Mina gamla anteckningar och brev är en rätt rolig läsning (för mig själv) men som alltid är det också med skammens rodnad på kinderna man läser det som man själv en gång producerat. Så det gör jag aldrig. (Jo, en gång när Jerra visade mig ett av mina gamla brev vilket blev till en egen bloggpost, se nedan).

Och så Strindberg. I höstas tog jag döttrarna på Dalateaterns teatermatiné. Huvudnumret var Det röda trädet. Den föregicks av en trevlig sak: Inferno. Den förra pjäsen var något av en chansning – men Vittrorna gillade den. I pausen mellan föreställningarna öppnades nödutgången för ventilation varvid en vidunderlig utsikt intog scenen. Nämligen den mot vårt hus.

undrar någon varför jag inte bor i Stockholm? Jag har ju i princip samma utsikt som kungen!

Strindberg var det ja. Mitt liv har varit ett inferno – ett inferno som nu börjar lägga sig. Strindberg skrev om sin mentala kollaps i Inferno – jag (utan att på något sätt jämföra mig med nationalpoeten!) skriver mig som sagt ur sakernas tillstånd, jag med.

Ett halvt ark papper passar alltså väl in på mig. Frågan jag ställer mig är om det stämmer det han skriver i novellen. Hur det än är med den saken tycker jag mig se att citatet från novellen på något sätt motsäger Turingtestets dystra resultat, att det är vad andra anser om oss som är det viktiga. På grund härav vänder jag mig gärna till litteraturen för att söka tröst när jag behöver den.

Jag avslutar med att återge citatet ännu en gång – för även om det inte alltid känns på det viset är känslan eftersträvansvärd.

Han var icke böjd, när han gick ut; han bar tvärtom sitt huvud högt, som en lycklig och stolt människa, ty han kände att han dock ägt det skönaste. Hur många arma, som aldrig fått det!

Böjd är jag förvisso inte. Lycklig och stolt – jodå. Ägt det skönaste, kanske det. Har man någon gång älskat och blivit älskad tillbaka, har man någon gång varit kär, så kan man bli det igen. Strindberg talar i novellen om förfluten tid. Jag blickar framåt. Benämningen Ett halvt ark papper antyder nämligen att det finns en halva till att skriva på. Att bli kär på.

För man är väl till syvende och sist människa – inte maskin.

Källor:

P1 Studio Ett 6/12 2019

Harari Homo Deus

http://runeberg.org/strindbg/etthalvt.html

relaterade blogginlägg

memory lane

cancer, Historia, Livsåskådning, Personligt

bild 64: sannolikhet

av adolphson

För ungefär fyra år sedan resonerade jag så här.

—-

Om inte om fanns skulle jag segla på ett järnspett över Atlanten.

Ibland har jag aningen självömkande funderat över vad sannolikheten är för att jag ska drabbas av cancer. Rätt snart har jag emellertid sagt till mig själv att skärpa mig. För det första är det inte jag som drabbats (jo, jag vet, alla drabbas) och för det andra är svaret redan känt. En av tre drabbas enligt statistiken av cancer men långt ifrån alla avlider inom två år av sjukdomen. Nä, den där typen av tankar båtar föga. Men det är ändå ganska intressant att fundera över sannolikheter. Vad hade hänt om…

Foto 22 år gammal

Peter Englund för ett rätt intressant resonemang i boken 1917. Vad hade hänt, eller möjligen inte hänt, om ärkehertigens chaufför inte kört fel i Sarajevo 1914? Hade Gavrilo Princip måhända förblivit en bland många okända gymnasister? Hade han aldrig avlossat sina båda skott är det mycket som aldrig inträffat. Ingen hade dött. Inget ultimatum hade ställs till regeringen i Belgrad och Ryssland hade följdriktigt inte haft någon anledning att mobilisera och därför heller inte Tyskland. Livet skulle fortsätta som vanligt. Kejsar Vilhelm II skulle stannat kvar på sin lyxbåt för att semestra utmed Norges kust. Britterna skulle fortsätta att oroa sig över situationen på Irland. I Sverige hade kanske rösträttsfrågan fortsatt engagera och kanske, vem vet, hade vi fått lika allmän rösträtt tidigare. I alla länder hade det alltså fortsatt som vanligt i den sköna sensommarvärmen 1914. Stränder och städer skulle fortsätta vimla av halmhattar, klänningar och män i randiga baddräkter. Och av sociala orättvisor.

Nej, det fungerar inte att tänka så. Vad som hade hänt om Malin inte fått cancer är en ointressant fråga eftersom hon faktiskt fick det. Den enda fråga som är av intresse för mig är vad jag gör nu och framöver. Det är inte utan att jag ser fram emot det glada tjugotalet. Då ska jag, som jag skrev i sociala medier på nyårsafton, dricka mycket champagne och Dry Martinis (king of drinks), klä mig i smoking och kritstrecksrandigt. Eller, nja. Jag gillar ju mer rutigt, prickigt och glencheck. Faktum är att jag denna dag som detta skrivs kontrollerade priset på en okej smoking. Åtta respektive tolv tusen. Det märks ingen skillnad utan handlar, enligt försäljaren, mer om känslan när du tar på dig kavajen. Men, ska sägas, jag har även köpt nya träningskläder, 2020 ska också bli hälsans år. Any day, now.

90-talet var underbart. 00-talet var bra. 10-talet har präglats av mycket elände men jag vägrar låta eländet skriva historien. Det är väl därför jag funderar lite över saker som vad hade hänt om.

Min lillebror är på besök. Han är mån om mig. Samtidigt som han gladeligen sträcker sig efter ginen vill han i parti och minut instruera mig om diverse dejtingappar. Du måste träffa någon, vettu. Jag protesterar lite trött och frågar om han inte blandar ihop mig med sig själv. Han viftar undan mina invändningar samtidigt som han tar det som i hans värld är min nya profilbild. Vi ska få ordning på dig, du föddes ju nästan gammal menar (tokdåren) han vidare.

Salig mor sa alltid att rädda pojkar får aldrig kyssa vackra flickor. Efter stund la hon till eller pojkar. Hon var klok, mor. Så till vida kanske junior för övrigt har rätt. Jag minns en gång under sjukdomstiden när Malin låg i sängen på sjukhuset. Hon tittade på mig och skrattade sitt underbara skratt. Du är för full av kärlek för att gå ensam, käre. Jag är mest glad att jag fick vara med dig ett tag. Du älskling, snart måste vi låta varandra gå. Jag avfärdade henne men idag inser jag hur hon faktiskt tänkte. Men just där och då verkade resonemanget inte särskilt sannolikt.

Vad som hade hänt om Malin aldrig fått cancer, om jag stannat kvar hos min ungdoms kärlek i Aix, om jag gjort allvar av mina planer av att bli officer, om jag försökt forska i historia, om jag inte (på grund av en glad fest) missat antagningen till journalisthögskolans påbyggnadskurs och istället valt lärarhögskolans dito, om Gavrilo aldrig skjutit Frans Ferdinand eller om jag aldrig skaffar Tinder är faktiskt i grund och botten ointressanta frågor. Det enda som är viktigt är att min bästa tid är nu.

För om inte om fanns skulle jag segla på ett järnspett över Atlanten.

cancer, Livsåskådning, Personligt

sjukhussjuka vs lysmask

av adolphson

Jag har då och då stött på termen att bli institutionaliserad. Oftast har det handlat om människor på anstalt som av olika skäl inte klarar livet utanför murarna. Det kan handla om kriminalitet, psykisk sjukdom eller missbruk av olika slag. Jag blev något institutionaliserad under hennes sjukdomstid då jag drabbades av det som jag själv kallar sjukhussjuka.

Här serveras för den otålige blogginläggets sensmoral på en gång: jag tog mig ur tillståndet och det är det enda som betyder något.

Det är självfallet stora psykologiska och biologiska krafter i rörelse när en individ blir institutionaliserad. Och jag inser att detta inte är något man avhandlar genom några få rader. Men ändå.

Ett exempel är stockholmssyndromet, ett fenomen som innebär att offret blir förälskad i sin förövare (benämningen är hämtad från händelserna under det så kallade Normalmstorgsdramat 1973).

Nå, jag är inte närmare insatt i psykologins grundläggande terminologi utan nöjer mig med tankegången att vi människor både är psykologiska och biologiska varelser. Våra beteenden måste därför förstås ur både ett biologiskt och psykologiskt perspektiv. 

Det är ingen slump att jag studerade religionsvetenskap i ett och ett halvt år på universitet. Jag har länge varit intresserad av olika former av religiös tro, men också av tro på andra saker – som auktoriteter av olika slag. 

Det går att läsa in nästan vad som helst i vilken berättelse som helst. Första Mosebok berättar om hur Gud förvisar Adam och Eva ur paradiset. Berättelsen är faktiskt rätt lik den vetenskapliga termen den neolitiska revolutionen (när människan övergick från samlar/jägarstadiet till att bli bofasta bönder).

Ormen lurar de unga tu att äta av den förbjudna kunskapens frukt och en vredgad Gud dömer dem till att framöver få slita för brödet i sitt anletes svett (istället för att mysa omkring i paradiset och lata sig). Det är ju faktiskt vad som händer under jordbruksrevolutionen – om det nu är lättare att samla och jaga än att plöja.

Det finns många andra berättelser som på olika sätt berör detta tema. TV-serien Rötter, exempelvis (varför jag nu kom att tänka på den…).

I alla tider, långt före Gamla testamentet skrevs under det andra årtusendet före vår tid, har vi haft ett metaforiskt förhållande till djur. Djuren har egenskaper, de finns i våra berättelser, de kan anta mänsklig gestalt, vi tatuerar oss med dem, vi avbildar dem och berättar om dem, vi lever med dem och vi äter dem. De påverkar oss ständigt. 

Ormen, eller reptilen i största allmänhet, har väl inte överdrivet gott rykte. Ormen lurade Eva som övertalade Adam att äta av äpplet. På många språk betyder förövrigt Eva just orm. (Här öppnar sig intressanta genusperspektiv som faller utanför bloggposten denna gång.)

Alltjämt längtar vi människor tillbaka till det förlorade paradiset. Det syns i judendomen och kristendomen. Det syns i våra verkliga, vardagliga liv. Och i väntan på paradisets återkomst skapar vi fysiska platser för att få uppleva lite själsfrid. Som en kyrka. Som en synagoga. Som en julgran. Som en gravplats. 

Jag fruktade världen utanför när jag dag ut och natt in vakade vid hennes sida. Tankarna hamrade, jag hade svårt att fokusera. Vad skulle hända sen, efter hennes död? Här inne på avdelningen är det varmt och tryggt – det är bara att trycka på en knapp så kommer en ängel flygande redo att tillmötesgå varje önskan. Det gick så långt att jag under ett uttröttat delirium på allvar övervägde att ställa frågan huruvida jag och flickorna för alltid kunde stanna kvar.

När jag återfick mina själsliga och kroppsliga förmågor tog jag tjuren vid hornen och lämnade självmant sjukhuset. Jag längtar självfallet inte tillbaka.

Nej, min längtan handlar numera om andra saker. Också här har vi människor uppfunnit förhållningssätt och strategier. Längst upp i nordvästra Sverige ligger sjön Rautasjärvi. Sjön har varit (är?) helig i samernas religion och mitt i sjön ligger en ö där de förr brukade begrava sina döda. Dit kan de ännu, om än med viss möda, ta sig för att minnas och känna. 

Jag har också en sådan plats. Det är bara det att jag inte gillar att gå dit eftersom den ännu så länge mest innebär en påminnelse om vad som kunde varit. Vem önskar minnas förlorad kärlek som en ständig påminnelse om det förlorade paradiset. Har det förresten ens funnits, det där paradiset? Kanske känns det bättre när gravstenen väl kommer på plats, tänker jag förhoppningsfullt.

Nej, jag tror man istället behöver finna sin inre plats, eller frid, för att skapa kraft att förse sig själv och sina anhöriga med det dagliga brödet. Har man inte den själsliga eller sinnliga förmågan spelar det ingen roll hur mycket kroppen sliter i sitt anletes svett.

Men vad är alternativet? Man kan ju inte bara ge upp. Jo. Det kan man faktiskt. Jag pratade med en person tidigare i höstas som också haft det tufft i livet. Hen upplyste mig om just detta när jag berättade att jag ofta svarar, när någon frågar mig hur jag klarar allt, “att något alternativ inte ges”.

Det stämmer inte. Det ges nämligen alternativ. Många väljer istället för att kämpa på att ge upp. De överlämnar vårdnaden om sina barn (eller sig själva) till myndigheter eller anhöriga och drar. De pallar inte. De checkar ut.

Det finns mycket att säga om mig, jag vet. Många är ni som genom åren gjort så och ni har alla i någon mån rätt. Jag är fåfäng. (Visst är jag det.) Arrogant. (Det har blivit bättre.) Sarkastisk. (Tyvärr.) Ironisk. (Ofta.) Respektlös. (Respekt förtjänar man.) Självupptagen. (Jovisst.) Manipulativ. (Om det krävs.) Otrevlig. (Det kan hända.)

Oavsett i vilken grad allt detta stämmer (i liten, vill jag ju gärna tro själv) så är jag inte en person som ger upp. Jag sviker inte. Det kan ännu ingen säga om mig. Iallafall ingen som gör anspråk på att ha rätt. 

Jag har sedan länge hittat min inre fridfulla plats, mitt eget Shangri-La, och detta är anledningen till att jag trots allt kunde ta mig själv och mina döttrar ut ur sjukhuset den där fruktansvärda dagen när Malin för alltid lämnade oss. Jag tror det är därför jag tagit mig igenom hela sjukdomsperioden och jag tror det är därför jag ännu vandrar vägen fram nyfiket småvisslande. 

Våra samtal om tiden som skulle komma efter hennes död, alla människor runt omkring samt min inre sommarstuga – allt sammantaget hjälper mig ännu. Man kan bryta cirkeln, man kan ta sig ur institutionen. Det är vad jag menar med påståendet att vi människor inte enbart är biologiska varelser utan också psykologiska. 

Det är vad vi gör i livet som betyder något. Därefter kan det kvitta lika. En plats att besöka fyller ett behov för de efterlevande. De dödas kroppar försvinner, blir till maskföda – för att citera Shakespeare. Och årtusendets störste dramatiker har förstås redan fångat det jag försöker säga vilket han illustrerar genom gravscenen ur Hamlet när huvudpersonen hittar kraniet efter sin fars gamle hovnarr, Yorick, som Hamlet brukade leka med som barn.

Oh, poor Yorick! I used to know him, Horatio — a very funny guy, and with an excellent imagination. He carried me on his back a thousand times, and now — how terrible — this is him. It makes my stomach turn. I don’t know how many times I kissed the lips that used to be right here. Where are your jokes now? Your pranks? Your songs?Your flashes of wit that used to set the whole table laughing? You don’t make anybody smile now. Are you sad about that? You need to go to my lady’s room and tell her that no matter how much makeup she slathers on, she’ll end up just like you some day. That’ll make her laugh. 

Eller kanske som Wilde uttrycker det:

Vi ligger alla i rännstenen, men somliga av oss tittar på stjärnorna

Eller varför inte Winstons variant:

Vi är alla maskar. Men jag tror mig vara en lysmask

Källor:

religionslexikonet

Harari: Homo Deus

Shakespeare: Hamlet


cancer, Film och TV, Historia, Livsåskådning, Personligt, Sång och musik

horror vacui

av adolphson

Det närmar sig jul och jag blir som vanligt en aning gråtmild och söker mig till trivsamma, sedelärande jul/feelgood-berättelser att drömma mig bort genom. Gärna Astrid, Selma, Dickens och Karl Bertil, för att nämna några. Och så Juloratoriet av Johann Sebastian förstås.

I år har behovet av att drömma sig bort, minnas tillbaka, känts särskilt tvingande. Kanske inte så konstigt egentligen.

Min bror anser att jag inte klarar ensamhet. Jag bör inte vara ensam någon längre tid eftersom det strider mot min konstitution menar han lika dumdrygt som brådmoget. Om man nu kan vara brådmogen när man närmar sig fyrtiofem.

Jag är osäker på bärigheten i beläggen för denna hans grundmurade övertygelse men i stora drag anser han att jag är alldeles för social för att fördra ensamheten någon längre stund. Detta i motsats till honom själv som, återigen återgivet med hans egna ord, i själva verket inte är något annat än en inskränkt nörd.

Påståendena förefaller märkliga. Vi pratar ju ändå om någon som ligger i topp bland landets influensers samt att jag i mig själv ser en person som trivs rätt bra i sitt eget sällskap (hur illa det än låter). Men självbild och självinsikt går ju som bekant sällan hand i hand.

Lillebror menar att det är/var mor, syster och jag som varit/är de utåtriktade i familjen medan far och han själv visserligen till en början kan förefalla sällskapliga men sedan man tillbringat en lite större tidsrymd i deras sällskap framgår snart detta lynne som en chimär, en potemkinkuliss.

Nej, jag vet inte jag. Jag tror han har fel. I både det första och det andra. Men det hela rymmer väl också något av brorslottens syfte, tänker jag, nämligen att påminna om, och framlyfta, saker och ting man tror sig veta om sina anhöriga i akt och mening att främja deras framtida välbefinnande.

Nå, han kanske inte står helt utan poäng – till vilket jag återkommer.

Det är en lite gullig historia ändå, och dessutom sann.

Jag tänker på att Sverige 1974 levererade tusen volvobilar av den numera kultstämplade modellen 144 till Nordkorea. Vi har ännu inte fått betalt och skulden sägs uppgå till 2,7 miljarder kronor i dagens penningvärde.

Ännu rullar många av dessa bilar på det nordkoreanska vägnätet. Den nation som numera styrs av den lille pajas som avrättar folk med luftvärnskanon styrdes en gång av en annan liten pajas, den nuvarande pajasens farfar (?), som hade en tämligen god relation med Sverige.

Detta säger något om Sverige 1974 och om dagens Nordkorea.

Jag åkte till Stockholm och såg föreställningen A Christmas carol på Folkoperan. Jag gillar verkligen den berättelsen, jag har läst den flera gånger. Jag tänker efter föreställningen, så som i berättelsen, på upplevda jular, den som står för dörren och fantiserar lite om kommande.

Visst är det så att förflutenhetens jular alltid tecknas i varma, klara färger mödosamt och fragmentariskt återkallade ur nostalgins glöggindränkta dimmor. De nuvarande jularna känns nästan alltid misslyckade vid en jämförelse (det måste gå minst ett par år innan man vet att uppskatta dem efter förtjänst) och de kommande ter sig skrämmande. För tänk om vi inte förmår hålla fast i det som var – hur ska det gå då!?

(En alternativ rubrik till detta blogginlägg kunde vara Sverigedemokratens jul ELLER Ulf är julbent ELLER Ebba på hal is.)

Hursomhelst. Allt detta, inbillar jag mig, säger något om Dickens briljans.

Det är någon (annan än Dickens) som sagt att kyrkogårdarna är fulla av oersättliga människor. Detta citat passar min sinnesstämning väl eftersom min återblick på firade jular i mångt och mycket handlar om människor som inte längre lever. Det gör mig ledsen. Därför, funderar jag, borde Dickens berättelse passa väl in på mig just i år.

Och så var det där med lillebrors syn på mig och min eventuella ensamhet. Jag kommer i sammanhanget att tänka på uttrycket horror vacui vilket betyder ”skräck för tomrum”. Frasen betecknar när någon fyller en tom yta, i verkligheten, i fantasin eller inom konsten, med en massa saker och ting bara för att ytan inte ska vara tom.

Ingen eller inget, får, eller vill, förvandlas till Tomhetens tabernakel (termen tacksamt lånad av Petter Karlsson – det var hans namn på nybyggda Ejendahls arena när LIF ramlade ur högsta serien).

Är det vad jag fruktar? Har han rätt, brorsan? Är jag i själva verket en klockren Ebenezer Scrooge men har ännu inte, liksom den verklige (nå, Dickens då) insett det?

För nog fyller jag min tid, det ska gudarna veta. Men kanske är detta edaste en undanflykt för att slippa känna eller tänka. I så fall är det högst mänskligt, anser jag. Vi köper bilarna från Sverige för de tror på oss. Betala kan vi göra sen, någon gång.

Visst var det underbart när barnen Adolphson 1980 togs i öronen och drogs iväg från julklappar och lek till kyrkan mitt på julafton? Visst är innevarande jul miserabel och ingenting värd? Och visst kommer alla att vara döda och begravna under framtidens jular, inte minst jag själv, så det är väl lika bra att strunta i alltihop?

Kanske är min tillvaro och liv en enda stor potemkinkuliss. Hela jag och allt jag gör.

(Potemkinkulisser är enligt uppslagsverket bedrägliga skönmålningar som är avsedda att dölja en bedrövlig verklighet bakom vackra och förskönande kulisser. Begreppet sägs komma från en rysk furste ((Potemkin)) som inför kejsarinnan Katarina II:s resa till Krim 1787 efter resvägen lät uppföra kulisser föreställande välmående byar – allt för att ge intryck av att han snabbt hade åstadkommit välstånd. Möjligen härrör begreppet också från den sovjetiska filmen Pansarkryssaren Potemkin från 1925 som skildar revolutuonen 1905 med masscener och stora kulisser – filmen anses förövrigt som en av de mest inflytelserika filmerna i historien.)

Ånej. Verkligen spöar skiten ur mig. Jag har skapat en potemkinkuliss för att ge intryck av att jag har det bra. Och nu faller den, kanske?

Men jag är aldrig ensam. Jag har massor med människor omkring mig. Jag har Astrid, Selma, Dickens och Karl Bertil. Och så Johann Sebastian förstås. Samt mina barn. Och min bror. Och hans barn. Och övrig släkt och många, många vänner.

Sorg eller inte, bedräglig kuliss eller inte, jag föredrar att inte tänka eller känna mig ensam eller rädd för framtden. Jag är där jag är, helt enkelt. Carpe diem. Om kommande jular vet jag ännu inget, tack och lov. Är jag på något sätt att betrakta som Ebenezer Scrooge så må så vara. Men jag försöker isåfall att gestalta honom så som han framträder på juldagen.

Döttrarna vill lyssna på skvalradio på morgonen. Vi har kommit överens om att man får välja kanal var tredje dag. De väljer skval, jag Klassisk morgon. Dotter 2 är dock lite på min sida och menar sig tycka om all sorts musik. Jag berättar inlevelsefullt om myten om den ursprungliga människan, den ädle vilden, som inte hade tillgång till alla kanaler den moderna människan har. Och att vissa människor, de flesta faktiskt, fortfarande inte har det.

Perspektiven som öppnar sig – tänk att det finns människor som aldrig hört Last christmas. Jag srev om saken på sociala medier och blev, med mina mått mätt, smått viral.

Min bror håller inte med, förstås. Han älskar låten – vilket säger mig att han har en längre canossavandring än jag att göra. Om han nu vill göra sig av med förflutenhetens ebeneziska bojor, vill säga.

Källor:

SVT.se

Dickens: En julsaga

NE

Relaterade blogginlägg:

Men varför inte ett från passerade, lyckliga jular?

Min brors blogginlägg om Last Christmas

cancer, Foto, Livsåskådning, Personligt, Sång och musik

bild 62 – de små insikterna

av adolphson

Jag läste någonstans, jag tror det var Englund, att fransmännen var så uppskakade av de tyska bombningarna under första världskriget att de lät uppföra ett fake-Paris i miniatyr, konstruerat av trä och tyg, två mil utanför själva Paris. Replikan hade med alla karaktäristiska hus, boulevarder, fabriker, boningshus, Eiffeltorn och hela konkarongen. På natten tände man upp kulissen med elektriskt ljus (ingen liten sak på den tiden) – allt i förhoppningen att lura de tyska piloterna till att släppa sina bomber på fel plats.

När kulissen stod klar var kriget i princip över. 

De smyger sig sakta på, de små insikterna. Rätt ofta säger insikten, eller efterklokheten om man så vill, att man hade fel. Då. I det där man tänkte, kände eller upplevde. Men när man är mitt inne i sjukdomsförloppet har man inte mycket tid att känna efter. När skulle barnen hämtas nuigen, har vi någon middag och hur mår pappa egentligen? Men efter ett tag, när allt lugnat ner sig, kommer de alltså smygandes, de små insikterna. Först försiktigt sedan med stora klamp. 

Det är i dessa ögonblick man scrollar igenom gamla mail och sms och besviket inser att, eftersom abonnemanget är avstängt, det inte längre går att höra hennes röst på telefonsvararen. Och till sist drabbas man av insikten att fredagsmyset framledes alltid kommer att kännas lite tristare, lite ensammare. Det är också under stunder som dessa man instinktivt lyfter huvudet i den fåfänga förhoppningen att höra hennes röst från ett angränsande rum. 

Jakten är förändrad.

Jakten på tid, strävan efter att maximera mängden tid man har tillsammans bortom tillvarons alla måsten. Så där som alla stressade föräldrar gör, alltså tiden under vilken man konverserar över ett glas vin eller ser på tv-serier tillsammans. Tiden man ägnar åt att planera allt roligt och spännande man ska göra – projekten, upplevelserna och framtiden.

Plötsligt har allt detta man så länge haft och tagit för givet mist sin dragningskraft. Nu handlar jakten om att ta sig igenom all daglig logistik för att avsluta dygnet sittandes i en fåtölj. I bästa fall med en bok, lite musik eller bara för att fundera över vad man nu har att fundera över. 

Det låter tragiskt, jag förstår det. Men bortom den till synes likgiltiga blicken hos den som sitter alldeles stilla i sin fåtölj döljer sig faktiskt ett stort liv. Ett liv under vilket hennes skratt ännu ekar och allt det jag alldeles nyss med saknad beskrivit ännu förekommer. Stunden i fåtöljen är numera den bästa tid han har. 

Jag vet att det kommer att förändras. Oavsett hur förändringen ter sig ska jag minnas hennes leende så länge jag lever. Såväl härjad av sjukdom som för länge sedan under den mogna ungdomens glada dagar var hon mig så oerhört vacker. Och hennes leende förblev intakt – det kunde sjukdomen inte rå på hur illa den än försökte. 

Jag återupplever mitt förgångna där i fåtöljen och bearbetar de små insikterna, en efter en. Jag vet att jag bländats av ljuset och medan sakernas verkan långsamt klingar av sitter jag alltså alldeles stilla i min stol. 

Trots att mannen som byggde ett lur-Paris inte hann klart i tid, trots att lösningen på bombhotet var felaktig och betydelselös, belönades han med hederslegionen. Det finns något att lära sig här, antar jag, oklart bara vad. Därmed (eventuellt) inte sagt att jag förväntar mig att belönas med hederslegionen. 

Gud, vad bra hon är pappa!

Hon står på scenen. Dotter 1 står på scenen. Och som hon gör det. En bärande roll minst sagt, hon är med i varje scen. Jag ser att hon gör något hon verkligen älskar. Jag gråter i smyg över att se henne glad, lycklig, för en stund. Skit samma vad hon än gör bara hon ser ut så där, tänker jag från min plats bredvid hennes syster på tredje rad.

Efter att applåderna klingat ut är det fika. Många nickar vänligt åt mig och säger att hon är duktig, min dotter. Någon som känner mig lite bättre säger och här står äppelträdet och skiner! Även om det är välment vill jag skrika att det inte är mig det handlar om. Och visst, många ger också henne beröm.

De små insikterna.

Kultur. Estetik. Vilken kraft dessa värden har. De låter oss finna mening där det inte finns någon. De lyfter oss och de bygger oss starka. De fick oss att bygga en huvudstadsmodell i trä och tyg för att undkomma bomber, de får mig att le sent en kväll i en fåtölj och de lyfter mig och mina döttrar ur det djupaste mörker.

Jag kan inte förmå mig till annat än att känna tacksamhet. Jag är tacksam för livet, jag är tacksam för kulturen och allt det vackra däri, jag är tacksam för kärleken och jag tror på framtiden.