Nu är jag hemkommen från Styrsö och har arbetat min första dag efter semestern.
Efter statskuppen 1772 genomförde Gustav III den regeringsform som varade fram till 1809 års variant vilken i sin tur bestod fram till 1974.
Vy från övervåningen
Regeringsformen bekräftade hans majestäts envälde och markerade slutet på frihetstiden. Den innebar också den stora helgdöden där man helt enkelt tog bort en massa ledigheter i samband med (det som vi i dag betraktar som) obskyra helger.
Följande helger ströks: tredjedag och fjärdedag påsk, tredjedag och fjärdedag jul, tredjedag och fjärdedag pingst, jungfru Marie besökelsedag, skärtorsdag, apostladagarna, gångdagarna (tre dagar mellan Bönsöndagen och Kristihimmelsfärdsdag), några helger som Allhelgonadagen, Kyndelsmässodagen och Mickelsmäss flyttades till lämpligare dagar.
Stora bryggan
Motiveringen var att gudstjänsterna under vissa helgdagar hade lågt deltagande och att många istället använde ledigheten till att dricka rusdrycker. Ett annat skäl för reformen var (antagligen) av samhällsekonomisk karaktär – det blev dyrt att bönderna var lediga så ofta.
Där jag lärde mig simma
Styrsö. Jag älskar att vara här. Här har jag tillbringat alla somrar men lite färre under 10-talet. Jag har faktiskt också bott här ett år. Styrsö är mitt Tuskulum.
Tusculum är ett område utanför antika Rom där förnäma familjer under antiken hade sina residens (villas). Särskilt känd var Ciceros hus, Tusculanum, i vilken han gärna tillbringade lediga stunder.
Det gula i mitten
För att citera uppslagsverket:
Härav kommer att en framstående lärds eller statsmans lantställe, dit vederbörande kan dra sig undan från göromålen och världsbullret, brukar kallas hans ”Tusculum” (riktigare vore ”Tusculanum”).
Nu vill jag inte påstå att jag är en framstående lärd eller statsman, men jag gillar liknelsen. Och nog klarar man sig utan göromål och världsbuller emellanåt.
Kvalitetstid
Det är ändå lite häftigt. När Viktors och mina barn härjar runt i huset är det faktiskt fjärde generationen som gör det ända sedan mormor Astrid och morfar Ivar byggde huset 1937.
Historien är för oss välkänd. Morfar hade två systrar på ön som han hälsade på. Han träffade härigenom mormor men vägrade, när den tiden kom, att bo inne på ön, ”Styrsö tången”, varifrån mormor kom. Nej, han ville ständigt se havet som den sjöman han var.
Och så fick det bli. Mormor gillade det inte men morfar stod på sig. För vilket vi tackar. Än idag händer det faktiskt att människor på ön betraktar oss som ”tångenfolk”.
Under 1900-talet lagstadgades det både om rätt till längre sammanhängande semester (vilket på många håll i världen anses märkligt) och allmänna helgdagar även om G3:s förordning avskaffades officiellt först 1990.
Jag gör ett instick om bildanalys. Man kan tro att mannen på bilden vet vad han håller på med. Men detaljerna avslöjar honom. Ingen trovärdig människa gör något alls iförd badrock, badtofflor och med cigarren i mungipan.
Det är hårt att vara liten, ibland.
Dotter 1: Pappa du vet när man låtsas lyssna och göra sitt bästa fast man egentligen inte alls gör det?
Jag (hycklande): Nu förstår jag inte.
Dotter 1: Du vet när du eller Louise pratar med mig och ber mig göra saker, eller vi med dig, och jag är inne i telefonen och du tänker på något du ska skriva.
Jag: Nu förstår jag precis. Det viktiga är att vad man än gör så måste man göra det med stil. Som Baffra där borta vid moppen.
Dotter 2 (i det hon blänger på oss) GUD vad jag saknar mamma.
Ledigheten är värst och ledigheten är bäst. Värst för att man hinner fundera och bäst för att man också kan strunta i det. Kanske var detta vad hans majestät insåg redan 1772. Vi kan ju inte dras med en massa tänkande latmaskar, tänkte han måhända och agerade därefter.
Bernt är ett spöke som rör sig mellan vårt hus och grannhuset. Det är sen gammalt. Mormor vred om nyckeln med skiftnyckel sju varv en gång på 40-talet när hon blev rädd och morfar var till sjöss.
Nu är Bernt är arg på hyresgästerna, för de hör inte till huset, vi har ett medium som har bett Viktor tala om för Bernt att tagga ner. Det är okej att de (hyresgästerna) är där just nu.
Mitt sovrumsfönster för några dagar sedan
Jag vill vara med då, när Viktor ska agera exorcist, så jag har bett honom invänta mig. Jag ska poppa popcorn, hälla upp en öl, sätta mig bekvämt tillrätta i morfars fåtölj och ivrigt iaktta min lillebror, han med flera hundratusentals följare, prata med spöken.
Nu har jag i alla händelser nått slutet på min egen lilla frihetstid och jobbat min första dag. Jag öppnar mailen. Inte är det så illa att börja jobba igen.
Idag skulle vi firat 20-årig bröllopsdag, Malin och jag. Porslinsbröllop. Istället firar jag den med min frånskilde bror som har (hade) samma bröllopsdag. Det är allt lite tragikomiskt.
Inramningen i Monteverdis opera Poppeas kröning är en strid mellan dygdens, lyckans och kärlekens gudinnor över vem av dem som har den största makten över människan. Se där något att grunna över.
Gasljus är en film från 1944 med Ingrid Bergman i en av huvudrollerna. Hon belönades med en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll för insatsen.
Filmen handlar om ett gift par där mannen långsamt försöker manipulera kvinnan att tro att hon är galen. Han försöker uppnå detta genom att få henne tvivla på sin övertygelse om vad som är verkligt. Han flyttar på saker, ställer om gasljusets styrka, med mera, och målet är få henne att tvivla på allt, till och med sina sinnen.
Fenomenet har nått vetenskapen och med Gaslightnining avses när populister försöker vinna inflytande genom att få människor ifrågasätta fakta, sanningen. Därför ljuger de mot bättre vetande. Så jobbade Hitler, Stalin och så jobbar (avstår från att namnge). Ibland har också jag funderat. Stod inte lampan därborta tidigare? Pratade jag inte med henne senast igår? Knarrar det i trappan? Håller jag på att långsamt bli galen?
Jag har alltid levt omgiven av starka kvinnor. Det har påverkat mig och jag har beundrat dem eftersom de ofta fått kämpa hårdare än män för att åstadkomma och uppnå saker. Kanske är detta en anledning till att jag reagerar så starkt på sexism, kvinnofridsbrott eller när jämställdheten är skev (alltså ständigt).
En återkommande uppgift jag ger mina elever är att lära känna Hypatia av Alexandria, en filosof och matematiker som levde ungefär 370-415 e.v.t. Hon är lite som Sokrates då det som är känt om henne mestadels är återgivet av andra. Inget hon själv skrev finns bevarat. Myt och vittnesmål har blandats genom århundradena.
Alexandria var på 300-talet en intellektuell smältdegel, bärare av den hellenistiska kulturen efter att Grekland gått under och ett Rom på dekis. I Alexandria fanns biblioteken, föregångarna till våra dagars universitet, där fanns den spirande kristendomen, islam och judendom allt i en salig hellenistisk röra.
I Alexandria och Aten verkade Hypatia som lärare i matematik och filosofi och ”den kvinnliga filosofen” var mycket uppskattad. Hon älskade att diskutera och använde sig (likt Sokrates) av förnuftets betydelse i argumentationen. Från det monoteistiska perspektivet var hon att betrakta som hedning. Hon var dock inte enbart filosof och matematiker utan även verksam inom astronomin och fysiken.
Det är som sagt svårt att veta vad som är sant och vad som är myt i berättelserna om hennes liv. Det berättas att hon växte upp i en synnerligen gynnsam akademisk miljö som dotter till en grekisk matematiker inne på biblioteksområdet i Alexandria där både far och dotter sedermera verkade. Hypatia beskrivs som en mycket skicklig föreläsare (alltså var hon även retoriskt kunnig) och som en stor skönhet. Genom sin berömmelse drogs hon snart in i storpolitiken.
En av maktspelarna, Oregenes, ville göra sig populär för att ta makten och hans strategi var att gifta sig med den berömda Hypatia. Men hon avslog frieriet då hon ville ägna sitt liv åt vetenskapen. Oregenes gav sig dock inte och till sist gav Hypatia efter mot löfte om skydd för den hellenistiska (grekiska) kulturen i konkurrensen med de tidigare nämnda religionerna.
Det blev inte mycket av det löftet och Hypatia såg sig därför som ovärdig sin position vid akademin och sökte avsked. I den inhemska maktkampen utpekades hon dessutom som syndabock. Det slutade brutalt. En dag hejdades hennes ekipage av en kyrkans representant. Denne drog med våld henne ut ur vagnen varvid hon överfölls av en folkmassa. Det sägs att man skar köttet från hennes ben med porslinskärvor (porslin igen, vilket obehagligt sammanträffande) och att hon därefter, man gick uppenbarligen grundligt tillväga, brändes till döds.
Det brutala mordet tystades ner och de som ställdes till svars mutade sig ur anklagelserna. Hennes tragiska öde och stora begåvning har dock givit genklang i historien. Exempelvis var en av de giganter vars axlar Newton sa sig stå på Hypatias.
Galenskap eller ej: man ska inte slarva med orden. Det är för min del sorg det handlar om och under sådan kan man ibland tvivla på mycket hos sig själv. Nyckeln är att träffa nya människor, att komma ur bubblan, att präglas av så många perspektiv det bara går. Det finns ingen konspiration – ljusets styrka är intakt. Hon dog och lämnade mig försiktigt med en önskan att jag skulle fortsätta att älska.
Ja, jag vet, det är Greta G som är den gudomliga. Men för mig är alla starka kvinnor i det här blogginlägget gudomliga – både de som nämns och de som inte gör det. Starka kvinnor är i mina ögon så oändligt mycket mer mänskliga än starka män. För, vad är egentligen styrka? Jag vet inte så noga men om jag får tycka något som saken säger jag följande.
Styrka är att vara nyfiken på allt och alla. Styrka är att vara generös med sina tillgångar: sinnliga, andliga och materiella. Styrka är att vara empatisk och styrka är att kunna älska.
Detta kan alla, kvinnor som män. Men kvinnorna, vill jag påstå, leder.
Jag skulle ha firat 20-årig bröllopsdag idag, men så blev det alltså inte. Istället slutade det brutalt. Jag tänker ändå att mer än två decennier tillsammans med en mycket stark, egensinnig och vacker kvinna onekligen sätter sina spår.
Det är bra (o)lustigt, ändå. Förr, när allt var som det skulle, hade jag visst sjå att hålla reda på alla bemärkelsedagar av olika slag. Nu sitter de i mig som vore de inbrända av glödgat järn.
Men samtidigt kan jag trots allt inte hävda, precis som Monteverdi, annat än att kärlekens gudinna i alla lägen segrar. Jag vill gärna tro att också Hypatia håller med mig där. Med risk att spoila en film från 1944: Ingrid blir inte galen i Gasljus.
Tvekar du inför mitt påstående därför att världen är grym? Lyssna på den fantastiska arian och övertygas. Själv är jag säker: jag kommer att älska igen. Jag gör det strängt taget redan. Eller som librettot lyder översatt till engelska:
I gaze at you I tighten closer to you I delight in you I am bound to you I no longer suffer I no longer die Oh my life, Oh my treasure. I am yours You are mine My hope, say it, say, The idol of mine, Yes, my love, You are mine, tell me so The idol of mine, Yes, my love, Yes, my heart, my life, yes. I gaze at you I tighten closer to you I delight in you I am bound to you I no longer suffer I no longer die Oh my life, Oh my treasure.
Foto: Mina Adolphson
Jag hoppade över den automatiska stenfabriken begravningsbyrån erbjöd och vände mig istället till min vän stenhuggaren Annika på Inscriptorum. Nu är stenen klar och på plats. Jag tänker att det är dags att sätta någon sorts punkt, därmed.
Jag är inte galen. Mitt förnuft och känsloliv säger mig att jag sörjer en stark kvinna, min bästa vän, en människa som varje dag i 24 år funnits i mitt huvud. Nu har hon sin plats.
Så jag firar bröllopsdag med min bror, igen. Det är inte så illa. Måhända blir det en vana?
Snart nog börjar minnet spela en små spratt. Man minns gärna det härliga, det underbara. Vi människor söker generellt information som bekräftar våra åsikter. Faktum är att vi hade det precis lika jävligt som alla andra i normala relationer, vårt liv var varken bättre eller sämre därvidlag. Men det är inte den bilden som gamla album och sociala mediers minnen frambringar. Tiden går och det underbara består, liksom det obestridliga och vedervärdiga faktum att hon är död. Men vem mer än jag kan säga hur det egentligen var?
Det är inte lätt att sticka ut, att gå emot normen eller gruppen. Vi människor har också ett behov att få våra åsikter bekräftade och vi bekräftar gärna andra inom gruppen. Detta kallas på vetenskapens språk gruppbias och populärvetenskapligt för ja-sägare. Sådant kan leda till förfärliga saker.
Lisbeth Palme var övertygad om att Christer var mördaren men som det visade sig var hon relativt snart inte längre att betrakta som pålitligt vittne. Minnet spökar med oss. Kennedys grisbukt är ett välkänt exempel på hur illa det kan gå om det bara finns finns ja-sägare bland rådgivarna.
1943 grävdes det efter torv på Rogestorps mosse i Falköpingstrakten. Under kriget var det svårt att få tag på kol och koks till bränsle och torv var en bra ersättning. En dag upptäcktes skelettdelar i mossen. Det hela polisanmäldes men snart stod det klart att det måste röra sig om ett mycket gammalt skelett. Fyndet sändes till Historiska museet i Stockholm. Kvarlevorna visade inga spår av våld och inte heller hittade man runt omkring något föremål som kunde tolkas som ett mordvapen. Men andra fynd gjordes. Exempelvis fanns, på den plats där magen varit, rester av hallon. Personen hade strax före döden tydligen ätit sådana. Eftersom man också kunde fastställa att det var kvarlevor från en ung kvinna var namnet givet. Hallonflickan var född.
(Eller född och född, det är väl som med Columbus, Amerika och dess invånare som ju faktiskt existerade innan den vite manlige europén upptäckte dem, låt vara med andra namn.)
Det är mycket vi vet om Hallonflickan. Hon levde och dog för fem tusen år sedan, vi vet på ett ungefär hur miljön och växtligheten såg ut på fyndplatsen och faktiskt, tack vare en rekonstruktion, hur hon såg ut. Samtidigt är det mer vi inte vet om henne.Vem var hon? Hur dog hon? Varför hamnade hon vid dödstillfället i slutet av stenåldern på botten av en drygt meterdjup sjö? Hennes skelett är inte komplett men det som finns kvar är mycket välbevarat trots den höga åldern. Man har kunnat fastslå att hon vid sitt frånfälle var runt tjugo år och 144 cm lång (vilket även för den tiden var under medellängd). Skelettets läge är förbryllande (mer om det strax) då kroppen legat på magen och med benen böjda vid knäna med fötterna mot skinkorna.
Det finns som sagt inga spår efter våld, skador eller sjukdomar men två saker har givit upphov till diskussion. Dels att hennes fötter varit uppbundna mot ryggslutet och dels fyndet av hallonkärnor i magen. Man är tämligen säker på att det inte rör sig om en olycka utan att andra människor varit inblandade i hennes död. Det kan röra sig om ett människooffer eller en avrättning. Men vi vet inte och frågorna hopar sig. Vad var det egentligen som hände när Hallonflickan hamnade på den grunda sjöbottnen? Blev hon dränkt eller var hon redan död? Varför ligger hon på magen?
Erfarenheter från brottsmedicin kan ge viss vägledning. En död kropp i vatten sjunker först. Efter ett tag bildas gaser vilket får kroppen att flyta upp till ytan med magen och ansiktet nedåt. Efter ett tag sjunker den döda åter (till botten) i denna ställning. Detta skulle alltså förklara Hallonflickans position och styrka antagandet att hon var död när hon placerades i vattnet. Och med tiden blev sjön en mosse och mossen en omärkt grav. Hallonflickans ben är kraftigt böjda i knäleden. Tå- och fotben ligger samlade på lårbenet. En sådan extrem ställning innebär att fötterna varit hopsurrade mot benen. Båda underarmarna sticker in under bäckenet så att händerna ligger mot magen. Även hennes handleder har troligen varit bundna. Frågan som förbryllar är om en så hårt hopbunden kropp verkligen skulle vända sig på mage i vattnet på grund av gasbildning.
Det finns inga andra fynd som kan förklara Hallonflickans öde – med ett undantag. Tre år före man hittade skelettet hittades en pilspets av flinta. Fyndet gjordes sex meter ifrån och på samma nivå som skelettet. Spetsen är samtida. Huruvida både spets och flicka hamnade i mossen samtidigt är däremot omöjligt att avgöra. Spetsen väcker frågan om någon sköt mot henne och om hon var skottskadad eller redan död när hon hamnade i sjön. Sannolikheten är dock liten. Skelettets ställning ger mer stöd för antagandet att hon blivit offrad.
Hallonflickan dog under sensommaren och kan därför inte gärna offrats i syfte att gynna jordbruket för isåfall skulle hon sannolikt offrats på våren. Stämmer denna teori skedde ritualen hursomhelst av anledningar och till gudar vi inte vet något om. Kanske var det inte något straff att bli offrad utan en stor ära att vara den som genom att offra livet gav välgång och samhörighet för stammen. Men hon kan lika väl ha varit en brottsling som avrättats. Detta är dock allt vi vet om Hallonflickan. Med hjälp av moderna metoder har man gjort en rekonstruktion av henne och sedan 1994 finns hon att beskåda på Falbygdens museum. Jag tror jag ska åka dit någon gång.
Jag lämnar forskningen för fantasin och tänker på sannolikheter och osannolikheter. Kanske var Hallonflickan någon som inte passade in i kollektivet och blev avrättad som häxa. Kanske blev hon bragd om livet av en försmådd friare, kanske hade hon av hunger stulit hallon och blivit avslöjad. Kanske fanns några som visste att hon var oskyldig men inte våga gå emot gruppens krav på blod. Men om hon faktiskt blev offrad hoppas jag döden blev lindrig och att hon verkligen njöt av sin sista måltid. Tiden går och det underbara består, liksom det obestridliga och vedervärdiga faktum att hon är död. Men vem kan säga hur det egentligen var?
Bara för att minnet inte ska spela mig alltför stora spratt, för att ingen ska förledas att tro att jag idealiserar vår relation, vill jag berätta att Malin älskade hallon. Så mycket att hon en gång blev mycket arg för att jag ätit upp de sista och därför kastade en sked på mig. Det är egentligen inget trevligt minne men vi skrattade snart åt det. Jag saknar faktiskt att få en sked i nyllet av henne. Bland det sista hon bad mig om var att få ett glas hallonsaft. För hon älskade smaken av hallon.
Tiden går alltså och det underbara består, liksom det obestridliga och vedervärdiga faktum att hon är död. Men vem kan säga hur det egentligen var? Kanske behövs det inte ens. Kanske ska vi låta Hallonflickans liv vara för henne och samtiden.
Eller som en viss Rossi formulerade saken, (tonsatt av Händel), vilket passar in på både mig och mina kvarvarande hallonflickor:
Låt mig begråta mitt grymma öde, och låt mig längta efter frihet.
Måtte min sorg slita dessa mitt lidandes bojor om än blott av medlidande.
Ja, vad finns mer att säga? Att nog älskade hon hallon.
Källor:
falköping.se/falbygdensmuseum
Wikipedia
NE.se
Alla de större medierna tog upp nyheten när ansiktet rekonstruerades.
Forskarna och prästerna diskuterar, ofta på var sin kant, teorier kring livets uppkomst, innehåll och slut. Men sitter man på var sin kant måste ju jorden, och därmed livet, enligt logikens och matematikens principer, vara något tämligen platt.
Så ser inte jag på det. Personligen ägnar jag mig mest åt att återuppfinna livet, igen. Fylla det med mening och innehåll. Det är den makten som gör oss gudomliga enligt min uppfattning.
Slutet av livet är jag inte allt för intresserad av i nuläget. Lite pensionssparande och investeringar av olika slag sysslar jag väl med inför den dag jag själv ska fälla ner landningsstället.
Ergo: lagom till 75-årsdagen. Lev i nuet, människa! Näe, vill int. Nuet är jobbigt.
En exoplanet (av vissa förhoppningsfulla livsbejakande humorister kallade sexoplanet) är en planet, utöver vår egen, med förutsättningar för liv. En planet med godtagbar atmosfär och sånt. En annan term i sammanhanget är Guldlocks fenomen som avser en planet med lagom storlek och temperatur för att teoretiskt sett kunna erbjuda förutsättningar för liv.
Termen kommer från sagan om Guldlock och de tre björnarna där huvudpersonen föredrar sin gröt inte för varm och inte för kall utan precis lagom.
Även kallat vanilj bland vissa som föredrar s:et framför exo.
Kunskap är inte samma sak som övertygelse. Man kan vara fullständigt övertygad om hur rätt man har men trots detta ändå ha fel. Det, i sin tur, behöver absolut inte innebära att man accepterar att man har fel.
Exempel på områden där detta blir tydligt är politik (Trump) eller religion (fundamentalism). Men även inom vetenskap förekommer det. Mig händer det mest hela tiden.
Vi vet att vi tror men tror att vi vet.
Ett känt citat, och som han ofta sa, från Winston är: ”Min allra främsta prestation är att jag lyckades övertyga min fru att gifta sig med mig.” Jag förstår hur han tänkte därvidlag.
Efter mitt senaste blogginlägg var det flera som hörde av sig med viss oro. Tack för det, men jag mår bra. Jag är, om inte en exoplanet så väl en exoperson. Jag lever möjligen i ett parallellt universum (ett rätt trist sådant, ska sagas) men annars är det lugnt.
Väldigt lugnt.
Eller bra och bra. Jag mår iallafall tillräckligt bra. Jag har ännu inte, så mycket står klart, fullt ut hanterat, bemästrat, den djupa sorg jag känner. Och det oroar mig. Fast det kanske inte är så farligt. Winston talade om ”his black dog” som benämning på det svårmod han ofta bar på. Medan han (antagligen) led av bipolär sjukdom lider jag av en sorg som nästan blivit fysisk. Den har byggt bo i mitt bröst, Ett resesällskap man till sist lär sig leva med. Milen tar längre tid nu, ingen tvekan om det.
Man får inte kramas under Corona. Det är bra det men för mig av andra skäl än de Folkhälsomyndigheten anför. Samtidigt som jag alltid älskat kramar, och saknar dem, vill jag numera inte ha några. Jag kanske hatar att visa mig svag och i behov av en kram, eller nåt.
No hugs.
Jag har alltid fascinerats av kvinnor. I formuleringen ”Fruar är bäst” döljer sig saknaden av en bästa vän, någon att leva med i total tillit, någon som kramar mig både vänskapligt, innerligt och tröstande på samma gång.
Kan jag inte få det lever jag hellre ensam och kramlös. Men eftersom jag en gång levt i ett helt vanligt äktenskap, traskat på i underbar tvåsamhet, lever jag nog ännu i förhoppningen att det faktiskt går att träffa en sådan bland planetens alla miljarder liv.
Månne söker jag ett nytt intergalaktiskt Kramfors. (Förlåt – det är min inre Göteborgare som spökar.)
Men vad är sannolikheten för att det ska hända två gånger? Se där en önskan så oförblommerat grandios till sin natur att den förmodligen får både Gud och Darwin att sätta Folkhälsan i vrångstrupen.
Jag möter käre far. Han har också mistat. Sin mamma tidigt, sin fru, sitt barn och sin syster. Sin sonhustru. Strängt taget leder han över mig i den tveksammaste bland tävlingar men så har han också levt länge än jag.
Far säger inte mycket om saken. Han hanterar det, helt enkelt. Det borde väl jag också kunna göra. Äpplet har tydligen fallit två galaxer från trädet.
Men, som någon godhjärtad människa nyss sa till mig: ”i teorin skulle du kunna tillbringa nästkommande 23 år med en människa, vem vet, kanske med en fru”. Håhåjaja. Det har jag mycket svårt att tro, men så går det när man blandar teorier med förhoppningar och fantasi.
För jag saknar henne ännu. Fasen vad jag gör det.
Människan söker nya planeter, söker efter livets ursprung och mening. Så även jag. Och vem vet – snart nog finner kanske både jag och mänskligheten en ny planet med lagom storlek och tilltalande temperatur.
Liv innebär framtid. Liv innebär mening. Liv innebär hopp. Därför får man aldrig sluta söka det, vara i det, bejaka det.
Och även om jag just nu sitter ensam på en karg och syrelös måne kan jag ju alltid kila över på den ljusa sidan och spana lite. Då ser jag Tellus, skapelsens, vad det verkar, krona.
Hurra! Jag är alltså en Satellit. Voyager. På väg från The Dark side of the moon. Ja, jag vet ju inte det bestämt men är åtminstone tämligen övertygad om saken.
Vi älskade midsommar. Jag drömmer, allt medan jag ikläder mig den sorgsne clownens slitna lump, mig tillbaka till en tid när vi firade den tillsammans.
I drömmen är vi i full färd med att planera fjällvandring. Det hade varit vår lösning eftersom detta år inbjuder extra mycket till fjällvärlden som semesteralternativ. Vi har alla prylar, det är bara att packa och bege sig. Men istället sitter jag och drömmer i min fåtölj. Verkligheten väcker mig dock snart. Fjällen utan Malin, nja, det blir allt en påtagligt tom plats i tältet. Jag ser mig omkring. Vad söker jag egentligen? Jo, jag söker Askungen men konstaterar yrvaket att hon tyvärr är död.
Ingen Askunge här inte
Plötsligt kommer jag på mig själv med att försöka minnas dåliga eller trista saker som strategi för att lindra smärtan. Ett gräl eller humöret när cellgifterna härjade som värst. Det hjälper föga. De goda, ljusa minnena vinner alltid kampen. Smärtan består.
Jag bläddrar bland gamla checklistor Malin lämnade mig. Tillgångar jag aldrig brytt mig om. Autogiron. Blommorna. Skötselråd för flickornas kläder. Men ingenstans finner jag en lista med råd för hur jag ska leva utan att ha henne hos mig. Inget är lika kul som en delad upplevelse. Jag vill dela allt med henne, så som det en gång, relativt nyss, var. Hela livet innebär ju faktiskt en strid ström av små och stora saker man delar. Det är det normala tillståndet.
Min favoritblomma orkidén blommar ännu
Så plötsligt bryts strömmen av intryck och händelser. Ena stunden är jag lyckligt gift, någon med en framtid, i nästa har allt tagits ifrån mig. Under sådana omständigheter behöver man ingen checklista utan snarare en reservplan. Plan B. Problemet är att jag inte har någon reservplan. Kartan är blank, jag famlar i mörkret. Så jag drar istället på mig clownkostymen. Under året har jag provat en mängd olika saker – inget fungerar. Men du som alltid ser så glad ut. Jojo. Alla behöver dock inte vara sorgsna bara för att jag är det. Det är där clownen kommer in i bilden.
Plan B är när allt kommer omkring tämligen enkel. Det är inte rocket science, precis. Sluta bara vara ledsen. Just do it. Men det går inte. Hon dog och det knäckte mig. Rätt enkelt också det. Som någon uttryckte det: om hon inte finns någonstans är jag hellre ingenstans med henne än någonstans (här) utan henne.
Midsommarnatt i Tibble
Jag började med politik medan jag var relativt ung, 35 år. Hade jag satsat hårt och smart hade jag antagligen kunnat nå rätt långt. Men jag ville inte. Allt jag ville, och fortfarande vill, var att komma hem till henne. Än i dag anser jag att det var rätt val. Det var förövrigt hon som tyckte jag skulle engagera mig politiskt igen. Och nu är hon död. Vad ska man säga om det? Dåliga saker händer och det är faktiskt ingens fel.
Förr ville jag utnyttja alla dygnets timmar eftersom det fanns så mycket att se, känna och uppleva. Numera gör jag allt jag kan för att dagen äntligen ska ta slut och att jag därigenom ska slippa känna smärta. Värst är det när flickorna ser igenom clownsminkningen. När de säger ”snälla pappa bli glad igen för du är ju glad egentligen. Du gör oss glada, och våra kompisar. Du gör människor glada. Snälla var glad.”
Det är fint sagt. Men samtidigt som jag uppskattar orden drömmer jag mig tillbaka. Tänker att det på midsommardagen var 334 år sedan Stora stöten bildades genom att tre schakt störtade samman. Minns att 1998 gjorde jag den stora stöten genom att fria till henne i guldrummet. Vi förlovade oss ensamma nere i gruvan och åt förlovningsmiddag på Ulfshyttans herrgård. Ett fint minne att drömma om, denna magiska midsommarnatt.
Jag var så lycklig. Så länge hon levde, till och med när hon var sjuk och tiden utmätt, var jag lycklig. Jag älskade under vårt friska och sjuka liv att vara ensam med henne utan flickorna, nästan så jag fick dåligt samvete. Men bara nästan. Förstå mig rätt – självfallet älskar jag mina barn. Men jag älskade också att älska henne.
Jag saknar att vara med henne, att sköta om henne, ge henne vatten, klä henne. Jag saknar henne som hon var när hon var frisk och jag saknar alla hennes små egenheter, de som gjorde henne till henne. Det har gått över ett år och allt jag kan tänka på är hennes darrande underläpp när hon grät och det fantastiska ljudet av hennes skratt.
Allt görs en sista gång men man vet oftast inte när det faktiskt är den sista gången. Därför bör man göra allt med samma passion och intensitet som om det vore den allra sista gången man gjorde det. Det är inte mer synd om mig än någon annan. Alla har sina problem men inte basunerar de ut det på samma enträgna sätt som jag. Människor håller i allmänhet käft och stretar på. Det borde kanske jag också göra men som Mange brukar säga: ”att ligga lågt är inte riktigt din starka sida.” Till den som irriterar sig säger jag därför enkelt: du har min sympati.
Midsommar i Söderbärke 2015
Jag ångrar inget av mina val och fick jag åka tillbaka till 1996 – väl vetandes hur det skulle sluta – skulle jag inte tveka en sekund, jag skulle med glädje göra samma resa. Drömmar återkommer ju ibland, har jag hört.
Hopp är allt. Jag inser det. Tyvärr känner jag inget, längre. Det dog samtidigt med henne. En person sa att det jag förlorat är samma sak som också kan stoppa smärtan. Kärleken. Intellektuellt kan jag förstå det påståendet. Känslomässigt är det helt omöjligt.
Det blir ingen fjällvandring i år, tror jag. Istället lutar jag mig tillbaka i fåtöljen och lyssnar på den sorgsne clownen, fantastiskt gestaltad av Pavarotti medan han ännu var bra. Jag är, inser jag plötsligt, faktiskt lite som Pavarotti under OS-invigningen i Turin 2006. Alltså att jag, som han då gjorde, lajvar mig själv som ett eko från en svunnen tid.
Skratta din pajas
Midsommar kom och gick och det är bara några ytterst få som numera står ut med mig i någon större, längre, utsträckning. Tack för det. Snart kanske jag känner annorlunda? Eller hur. Drömma går ju.
Detta blogginlägg är inspirerat av Leoncavallos opera Pagliacci om den sorgsne clownen. Arian Vesti la giubba betyder sätt på dig kostymen och handlar om att showen i alla lägen måste fortsätta.
Även Frödings dikt Clown Clopopisky, som far läste högt för mig när jag var barn, har inspirerat. Den återges nedan för intresserad.
Det var på nattkafét i ”National”, ett nöjets paradis med syndafall, förbjudna frukter och den lede satan i maskopi med Evor ifrån gatan och gamle Adam själv i månggestalt av nattflanörer från Berlins asfalt. Och gamle Adam sladdrade och drack och levde rövare bland glas och brickor och slog sig lös bland illa kända flickor och söp sig full och bar sig åt som pack.
Min vän och jag, vi sutto i en vrå och drucko bömiskt öl och sågo på, hur slödderströmmen genom dörren drog, och pöbelbränningen i salen slog, och hörde på, hur clownen Clopopisky, förtroligt stämd och doftande av visky, berusat, öppenhjärtigt vemodsöm, förtalde om sin kärleks brustna dröm.
Han drack en klunk och nickade åt oss och tände så på nytt sin papyross – såg på en stund, hur tändsticksresten brann, och när han detta gjort, så sade han:
”En bifallsstorm kom rullande från raden, och bravoropen skränade sig hesa, och en bukett flög över balustraden och föll precis i skötet på Teresa. Hon gav en blick, som kunde smälta sten, åt givaren, den ryske attachén – och så en bugning åt publiken till och hon red ut på Lady Mill.
Jag bet i läppen, vild av svartsjuk vrede, och mumlade små böner till den lede, men det var min tur, Zacco skrek: se opp! och jag sprang in i vinande galopp och satte mig på baken plums pladask och fick applåd av pöbel och patrask.
Men länge skulle ej min framgång vara – ’der schene Ajust’, min kamrat, ni vet, försökte locka mig till rolighet, men det var stopp, jag kunde inte svara.
Jag bjöd nog till att säga he! och äh! men bjuda till hur mycket än jag ville, mitt gamla prövade pajazzosnille var som förvandlat nu till sten och trä.
Amfiteaterns blickar blevo buttra, och raden började att halvhögt muttra, och glåpordshaglet blev till slut orkan: ’Gör konster, ynkrygg’ och ’var kvick, din fan!’
Jag gjorde ännu ett försök att grina, men plötsligen rann sinnet till på mig och jag bröt ut: ’Fördömda byke, tig!’ Då började de ruttna äggen vina från alla håll som kulorna i krig. Och som en störtskur, ifrån himlen fallen, det kom av gamla ben och äppelkart, en lösryckt bänklist slog mig hårt i skallen och som en död jag föll och allt blev svart.
Och när jag återkommit till besinning, jag låg i stallet på en knippa halm och kände blodet sippra ur min tinning och nästan kvävdes av kompostens kvalm.
Och nesan frätte mig och skammen brände, min själ sjönk djupt i grämelsens elände. Då hör jag lätta steg därutanför, det är Teresas lätta steg jag hör, och tänk ändå! – Teresa är så god! Och vem har mätt en kvinnas ädelmod? Kanhända själva skymfens övermått den ädelhjärtade till hjärtat gått? – Nu är hon här att gråta vid mitt bröst och torka av mitt blod och ge mig tröst och säga: caro, caro, povro mio!
Då hörde jag herr diplomatens röst, som sade: ’Alltså fredag klockan tio!’
Då svor jag till och borrade min hjässa i halmens tågor djupt och emot dessa min tinnings färska sår jag söndermol och skrek och skrattade och grät – och gol! Ja, verkligen – jag gol – det var en vana, en rolig konst ifrån min cirkusbana, som Pièce de résistance jag brukat den och i min bittra sorg den kom igen. Sen steg jag upp, gick ut och drack och slogs, tills sorgerna med vettet ränt till skogs.”
Han drack en klunk och nickade åt oss och tände så på nytt en papyross och gjorde sen sin bästa kapriol och stod på huvudet och grät och gol.
Någon frågade om det gick bra att vara konferencier, hålla tal och sjunga hela fredagen. Det är inte upp till mig att bedöma men jag tror det. Någon blev glad, någon lite rörd. De flesta sa inget. Det hela fick mig under alla omständigheter att tänka på annat än Malin för en stund.
Strax semester.
Jag tittar på serien ”after life”. Den handlar om en man som förlorat sin fru, sitt livs kärlek, i cancer. Det är smärtsamt, på gränsen till självskadebeteende, att se men samtidigt så underbart befriande.
Jag överväger definitivt inte självmord (som han i serien) men jag har lika svårt att finna mening i tillvaron. Den försvann helt med Malin och lyser ännu med sin frånvaro. Hon var meningen. Hon var riktningen, mina barns mor. Hon var allt.
Min största seger i livet är att Malin valde mig. Människor tror jag är okej, att jag mår bra, men jag saknar henne så ofantligt. Det handlar inte, när jag plötsligt verkar lite ur humör, om något tillfälligt bakslag utan om en konstant smärta.
Jag lever i ett ständigt ursinne över alltings jävlighet och jag spelar endast pliktskyldigast rollen av mig själv från förr. Men under ytan är mitt verkliga jag svagt och sorgset. Krossat.
Det uttrycks nu och då välmenande att jag borde gaska upp mig, försöka finna kärleken igen. Kom igen, det är över ett år sedan nu, vad finns det att vara rädd för egentligen? Till och med flickorna nämner det ibland.
På så vis. Okej. Here goes. Jag är stolt att kunna presentera kontaktannonsen från helvetet. Håll till godo.
Men först måste jag reda ut ett par saker. Vad är det som avskräcker, som djupt därinne skrämmer mig? Kanske att en eventuell ny partner också till slut ska bli sjuk och dö ifrån mig? Att ännu en gång uppleva det jag redan gått igenom?
Eller ännu värre: att sätta denna eventuella någon i samma sits som jag har nu. Det, om något, skulle jag inte mäkta med.
Mitt logiska jag svarar mig själv att dö kan man göra närsomhelst, en viss ålder eller hälsotillstånd utgör ingen garanti. Det viktiga är att leva fullt ut i kärlek, glädje och passion, i varje ögonblick. Så att man, när ögonblicket slutligen kommer, kan säga att man verkligen levt och inte bara existerat.
Kanske skrämmer perspektivet att jag härigenom skulle glömma Malin? Att jag håller fast vid minnet och smärtan för att därigenom också hålla henne vid liv? Jag svarar mig att den rädslan är missriktad. Hon har självklart format oss alla tre men skulle inte varit nöjd med att se oss, mig, över tid långsamt förtvina av sorg.
Men ändå. Sorgen är idag tyngre än på länge. Mycket värre än för ett år sedan, exempelvis.
Fast en sak vet jag ju. Om denna framtida, högst eventuella och imaginära kärlek faktiskt blivit sjuk hade jag tagit hand också om henne hur illa det än blivit.
Jag hade givit samma trygghet, kärlek och omsorg som jag själv förväntat mig om istället jag blivit drabbad av någon odefinierad vederstygglighet. För det är så kärlek fungerar.
Till det positiva i annonsen anförs därför att jag har rutin på området. Jag vet att jag aldrig viker ner mig ens under de mest svåra och utsiktslösa omständigheter. Jag stirrar ännu döden i vitögat and I think the other guy just blinked.
Yep. Been there, done that ✅
Jag tänker att en kommande kärlek under ett liv med mig inte skulle haft en enda tråkig dag – att jag skulle återigen gjort allt också för henne. För det är så jag fungerar.
Jag är, skriver jag i annonsen, en utpräglad romantiker. Passionerad. Det är alltid starka känslor i mig – på gott och på ont – och det kanske skrämmer. Den som fångar mitt intresse har min fullständiga uppmärksamhet.
Visst drömmer jag om att återigen få dela en flaska vin i sommarnatten på västkusten, om att njuta av mat och dryck på en lyxig krog, om att i skymningen vandra runt tillsammans bland Roms ruiner tills (Malin) med en lätt kyss tystar mitt ordflöde och istället uppmanar mig att ta in upplevelsen också med andra sinnen, om att under fredagsmyset i dystra november samtala länge och skratta mycket.
Visst vill jag ha någon att dela livets stora och små ögonblick med. Samtidigt gör jag inte mycket åt saken trots möjligheter. Varför?
Malins sjukdom. Det är helt klart bättre att vara behövd än att behöva någon. Åh, jag skulle ge om inte allt så åtminstone väldigt mycket för bara fem minuter tillsammans med henne, för att om så bara för en liten, liten stund ännu en gång få vila huvudet i hennes knä, för att känna hennes doft.
Jag känner dagligen smärta och tänker att jag hellre lever i sorg och saknad efter Malin än att tänka mig alternativet att det vore tvärt om, att det var hon som skulle leva i sorg efter mig.
Det är så långt jag kommer i förmågan att föreställa mig alternativa möjligheter. Det låter måhända inte så tilltalande för en presumtiv vän. Bläddra, förlåt, svajpa vidare.
Jag kunde medan Malin levde mycket väl göra saker utan henne – och det kan jag fortfarande. Men jag ville inte ofta. Jag kritiserades ibland för osjälvständighet på grund av det.
Sanningen är enkel. Jag ville helt enkelt inte, och vill ännu inte, göra något utan henne. Hon behöver vara med när saker händer eller inrycks görs. Det går inte längre. Jag är därför en robot som gör saker den verklige Fredrik en gång brukade.
Jag saknar också att göra ingenting med henne, att bara sitta och glo på varann eftersom vi förr eller senare alltid började skratta. Nu glor jag istället ensam likt en pastisch av det klassiskt tragiska vraket tills jag börjar gråta.
Hon finns inte längre och jag saknar att göra saker med henne. En omöjlig ekvation. Kolla på TV. Läsa. Laga mat. Damma böcker. Planera en fjällresa. Skynda sig hem från möten. Vänta in hennes hemkomst från sina möten. Vara på kören tillsammans. Åka hem från den. Dricka kaffe. Analysera människors och världens beteenden. Få hennes kritik på mina texter.
Allt detta och mer kan jag göra, och gör, utan henne. Men det är inget kul. Hade jag inte flickorna vete tusan, då hade jag nog packat ihop och flyttat till en stuga i Kanadas otillgängliga vildmark.
Man är inte galen förrän fotografiet svarar.
Nej, det är sannolikt kört för mig – brukar jag lite lagom självömkande svara den som uppmanar mig att kasta mig upp på hästryggen igen.
För, ärligt talat, vem skulle vilja vara den andra kvinnan för alltid dömd att vandra i Malins skugga? Inte minst blogginlägg av den här typen bidrar ju paradoxalt nog till det.
Det jag däremot kan göra är att fortsätta försöka göra andra människor glada, fortsätta försöka att göra min lilla del av världen till en bättre plats. För lycka och glädje är något värdefullt i sig trots att upplevelsen inte är min.
Och då är det ju strängt taget inte längre fråga om någon kontaktannons. Inte heller vältrande i självömkan. Iallafall inte som jag ser det. Jag beskriver helt enkelt mitt tillstånd väl medveten om att alla har sina eländen att hantera.
Snart semester. Det tar emot men den här semestern ska jag göra något bra av. För flickornas skull. För min bror och hans familjs skull. För mormor och morfars, svågrarnas och lilla Elinoras skull. För Linas skull. För farfars. För så mångas skull som möjligt.
En, och aldrig har väl detta pronomen varit mer välfunnet, får helt enkelt kämpa på. Robot eller ej.
– Kolla! Boken matchar tröjan! – Mina! Pappa är cringe igen.
Studenten har firats på ungefär samma sätt sedan dess införande 1868. För 30 år sedan, förra året och så även i år. Visst har det genom åren förekommit variationer, som de fruktade studentprovens avskaffande 1968, och givetsvis kommer Corona-generationen sticka ut, men i stora drag ser vår moderna vuxenhetsrit ut som den alltid gjort.
I år är det 30 år sedan jag själv tog studenten. Tänka sig. S3 1990 tänkte fira det menää…ja.
Daniel och jag på stora torget 8/6 1990
Det har varit ett konstigt år, i år. Men jag avstår från att lägga ut texten kring diverse skol-corona-analyser, om undervisning på distans och uteblivna fester. Det lär andra göra så det räcker och blir över.
Jerra, datum som ovan
Men man får allt anstränga sig lite extra ett år som detta, bjuda på det man kan och behärskar. Sålunda har jag gästat två Coronasäkrade baler, sjungit, hållit festtal, varit toastmaster och konferencier, (kommer att) hållit officiella tal på skolan, åkt runt och uppvaktat.
Apat mig, som Malin skulle uttryckt det. Det är hursomhelst ingen uppoffring, det är en sann glädje och ett verkligt privilegium.
Jag minns faktiskt inte så mycket av min egen student. Jag minns (givetvis) resan till Leningrad, utsprunget, något av flaket och mottagningen hemma, festen på kvällen. Men den härliga känslan minns jag tydligt. Känslan av att ha åstadkommit något bra, något som ingen kan ta från en, och att livet nu ligger där, alldeles framför näsan, och bara väntar på att tas i besittning.
DGF på besök
För det är nog så med riter att alla som för en längre eller kortare tid sedan genomgått den genom att se nya generationer uppleva det samma åter upplever något av den känsla de själva en gång upplevde. I det sammanhanget är mitt jobb fantastiskt – jag tror på fullt allvar aldrig att jag kommer sluta. Det här är vad jag kan och vad jag gör, helt enkelt.
Jessica och Jenny
Utdrag från ett av talen:
Niär den generation studenter som sticker ut. Niär de som som sedan studentens införande 1878 kommer att avvika, medan alla andra ingår i ett stort grått kollektiv kommer Coronagänget för evigt att vara unika. Ni är de som klarade det trots världens bedrövligheter. Snacka om bonus meritpoäng! Ni kommer att få alla schyssta jobb utan att anstränga er – för ni symboliserar nämligen framgång, problemlösning och framtidstro i en tid när sådana världen nått bottennivåer. Det är ni som kommer att fixa det.
Jag och Jessica inför francaisen – en tradition som inte överlevt 30 år
30 år. Så många misslyckanden och bedrövelser jag upplevt under dessa tre decennier. Så många underbara ting. Det ankommer förvisso inte på mig att komma med pekpinnar om livets väsentligheter men något jag återkommande hävdar är att man måste våga misslyckas för att komma någonstans.
Redan då gillade jag att hålla tal
Alla här, säger jag till mina studenter, har vad som krävs för att lyckas. Men klarar du att misslyckas? Har man aldrig misslyckats har man inte ens försökt. För att få något du aldrig haft måste du göra något du aldrig gjorde.
Inför balen
Utdrag ur ett annat tal:
Slösa inte bort din talang. Världen behöver dig nu, mer än tidigare generationers studenter. Niär unika. Människor som lever ifattigdom behöver din hjälp. Nyanlända till Sverige behöver den också. Sjukvården behöver den, våldsutsatta kvinnor behöver den, polisen behöver den,barnen behöver den liksom de gamla. Världen behöver din hjälp, vi alla som lever i den behöver era insatser, engagemang, passion och briljans. Så, kära studenter, när ni nu lämnarLugnets trygga värld bakom ervill jag avslutningsvis till var och en säga: låt dig aldrig avskräckas. Håll aldrig tillbaka. Ge världen allt duhar.
Årets uppsättning studenter
En sak kan jag iallafall säga: den är välanvänd, studentmössan. Med lamboring och allt. Under 30 år har den varit med – i vått som torrt.
Oftast i vått
Många som känner oss tror att jag och Malin flirtade ett tag och på en nationsfest i Uppsala den 28:e maj 1996 gick hem tillsammans och därefter var ett par i 23 år.
Inte många vet att jag i själva verket uppvaktade henne rätt länge innan hon slutligen gick med på en dejt. Att jag inför det tillfället tog reda på så mycket om henne att jag tangerade stalkingens gräns för att kunna finslipa konversationen till briljans när dagen för dejten väl kom. Att vi gick på Uppsalas dyraste restaurang med påföljd att jag fick jobba extra på V-dala och därmed försummade studierna och inte kunde bli fil.mag förrän 2011.
Det var det värt. Vi fick ett bra liv, hon ett halvt, och två underbara barn. Hade jag inte firat studentexamen för 30 år sedan hade kanske inget av detta inträffat. Möjligen något annat, men inte just detta.
Nu sitter jag här i min gyllene bur och samtidigt som jag drömmer mig tillbaka så undrar jag lite ängsligt vad framtiden bär i sitt sköte. Precis som jag gjorde den 8/6 1990.
Hur det än är med den saken så kommer jag under några dagar stt ägna mig åt studentfirande, igen. Precis som för 30 år sedan.
Han kunde vara barsk, morfar. Kompromisslös. Hård men rättvis. En riktig karlakarl i mitt tycke. Det tycker jag förövrigt fortfarande. Min morfar som seglat på de sju världshaven. Som barn var jag lite rädd för honom, något som snabbt gick över för han var ju så snäll. Bakom den hårda ytan fanns en genuint ärlig och god man. Ett föredöme bland män.
Morfar hade en grundmurad moral målad i de svartvita kulörer som ofta är utmärkande för någon sprungen ur 1800-talets värderingar.
Morfar och min syster sent 70-tal
Även om morfars ibland ålderstigna syn på tillvaron kunde krocka med den moderna världens (mina) värderingar klarade hans uppfattningar tidens skiftningar väl. Som att utövandet av våld endast sker i självförsvar. Som att man behandlar sina medmänniskor med respekt och att respekt är något man förtjänar. Som att hjälpa den bedövande. Som att alltid agera principfast även om det strider mot omkringvarande majoritetens uppfattning.
På det hela taget ganska självklara, samtidigt nuförtiden nästan att betrakta som bibliska, företeelser.
Det finns en berättelse om när morfar ”blev ond” på besättningsmän som haft (antagligen köpt) sex i Brasilien på 1930-talet. När jag frågade honom närmare om saken sa han bara att det var fel! Sånt gör man icke! Men vår herre straffade dem för de fick klamydia allihop. Ha! Jag vet inte om morfar var särdeles religiös men han refererade ofta till ”vår herre” i en blandning av dåtidens språkbruk och sjömannens invanda vidskeplighet.
Mitt blogginlägg om Paolo blev, med mina mått mätt, smått vitalt och har när detta skrivs delats och kommenterats vida. Det gläder mig. Reaktionerna har dock sett olika ut beroende på vilken filterbubbla det handlar om.
I mitt Facebookflöde dök det upp en person som drev argumentationen kring myten om den lyckliga horan. Vederbörande befann sig där tämligen ensam och fick gedigna svar på tal.
På twitter såg det annorlunda ut. Jag anonymiserar det lite för att inte röra om i getingboet allt för mycket.
Jo, men så måste det vara. Om någon blir rånad och misshandlad måste han först uppröras över alla rån och våld som begås i hela världen innan han får reagera på vad han själv råkat ut för.
Nej. Jag är ironisk. Han har fel. Varför jag är att betrakta som ryggradslös idiot eller hycklare framgick inte.
Sen har vi nästa snubbe – han som tycker att jag borde lära mig sakernas tillstånd från tv-serier.
Personen driver tesen att om prostitution är en form av slaveri är också familjen Wallenberg att betrakta som slavägare. Han gör ingen skillnad på situation härvidlag. Jag vet inte, är det bara jag eller haltar argumentationen något?
Näste man till rakning ömmar för Paolos närmaste – och det är ju fint.
Men han tror, som framgår, att hon som sålde sex blev glad över att hon fick sälja och anser vidare att jag var dum mot Paolo som skrev mitt blogginlägg. Varför, frågar jag mig, har Paolo svikit sin familj om nu offret som sålde sex blev glad av det hela?
Nästa person är rätt intressant. Plötsligt finner jag mig inslängd bland några av landets, ja, världens, mest inflytelserika personer. Till och med för en person med mitt självförtroende är detta lite väl magstarkt. Men visst, jag gillar inte SD.
I veckan blev min partikollega Camilla hotad. Det hade med en artikel i dt.se gällande SD att göra (jag går inte in i detalj). Hon polisanmälde, förstås. Även inkorgen levererar obehagligheter företrädesvis för kvinnor som uppbär politiska uppdrag:
Det kanske behövs ett utökat språkkrav för hatande män? (Kunde inte avhålla mig. Ursäkta sarkasmen.)
Inte en elak kommentar från någon kvinna. Av ca 10 000 som enligt analysverktyget läst blogginlägget om Paolo är det många kvinnor som reagerat men endast en som argumenterat emot mig men då inte direkt otrevligt. Det hela är på ett övergripande plan tämligen tydligt. Det är männen som är aggressiva och kvinnorna deras offer. Starka kvinnor i offentligheten hotas.
Men vi är även många män som värjer oss mot beteendet, män från vänster till höger, män som istället vill lyfta fram en annan, trygg, självsäker, inkluderande, mjuk, manlighet. Män som inte känner sig hotade av det faktum att det är män som beter sig så här.
Det börjar dock komma närmare nu, hatet. Illviljan. När står någon i en mörk gränd och väntar på mig beväpnad med ett järnrör? Vågar jag ens fortsätta mitt politiska engagemang med hänsyn tagen till mina barn? När får de i skolan höra om sin idiotiske, ryggradslöse pappa?
I år fyller jag femtio. Jag vet, jag vet, det syns inte på mig. Icke desto mindre är detta sakernas obönhörliga tillstånd. Oavsett ålder vill jag fortsätta kämpa för att försöka vara åtminstone något av det föredöme för mina flickor som morfar var, och ännu är trots att han gick bort 1996 97 år gammal, för mig.
Det är i stort när omöjligt men i ansträngningen döljer sig anständigheten.
När morfar fyllde femtio 1949 var han mitt ute på Atlanten. Kanske var han mest en längtan för mor och att det istället var mormor som utgjorde det verkliga föredömet. Kanske låg styrkan i mormors och morfars gemensamma syn på tillvaron.
Mor var vid födelsedagen tio år och i hennes klippbok finns tidningsnotisen bevarad:
50 år fyller 8 jan sjömannen John Ivar Isaksson. Han är född på Hermanö i Gullholmens församling men harsedan ett tiotal år nedslagitsina bopålar påStyrsö. Han gick till sjöss vid 14 års ålder och tjänstgjorde till en början i Trans Atlantics fartyg på Australientraden men övergick senare till Johnsonlinjens fartyg. Under sista världskriget var han anställd i m/s Brazil som då var lejdfartyg och minsprängdes utanför norska kusten, men han klarade livhanken och kom senare till samma rederis m/s Argentina där han nu tjänstgör som båtsman och gjort sig omtyckt av befäl och kamrater. 1919 den 21:a september deltog han och utmärkte sig vid räddningen av de överlevande av passagerare och besättning från norske ångaren ”Hortense Lea” vid dennes undergång i Nordsjön. Han erhöll härför av norska staten H H Kongens medalj för ädelt dåd. Han firar högtidsdagen till sjöss på resa från Californien till Sverige.
Han kunde vara barsk, morfar. För honom fanns inga filterbubblor. Han var inte bekväm när jag, vilket ofta hände, talade om hur mycket jag älskade och beundrade honom. Sådant passade sig inte att uttrycka i hans värld – i synnerhet inte karlar emellan.
Där höll jag aldrig med dig, morfar, sådant måste ofta sägas, men hur det än är med den saken: det finns för få av din sorts män. Då som nu.
Min svägerska Julia har gått bort i sviterna av cancer. Hon fattas mig, tjejerna är (återigen) förtvivlade men våra tankar går främst till Johan, Elinora och Julias mamma Lina.
Julia. Alltid med ett förnumstigt leende och någon rolig knorr på sakernas tillstånd. Vi fann varandra väl, du och jag, som två, visserligen med olika personligheter, tämligen udda fåglar i den större ingifta familjen.
Julia. Med öga för olika delikatesser, ofta bestående av choklad. Tillsammans tog vi oss an familjens med tiden allt tjockare sånghäfte.
Julia. Ett roligt tillfälle i mitt liv var när jag fick äran att vara toastmaster på ditt bröllop. Medan festen pågick allt längre fick döttrarna sova i städskrubben i festlokalen som inretts i bästa askungenstil. En härlig kväll. En bland många.
Julia. Redan sommaren 2017 var du uträknad. Men du kämpade dig tillbaka och crowdfundade dig via helikopter (med champagnen under armen, givetvis) till fjällets topp.
Julia. All din kreativitet och dådkraft. Vi visste det inte där på fjället men redan hade sjukdomen fått fäste också i Malin. Senare blev du en inspiration i hennes kamp mot samma vidriga sjukdom.
Julia. Kanske kan vi, flickorna och jag, i någon liten mån vara till stöd och nytta när sorgen då och då ansätter dina närmaste. Något vet vi ju om vad de går igenom.
Julia. I en perfekt blandning av västkusten och Jämtland. Så många stunder vi delat i sång och gamman kring ett stort bord. I Mölnlycke. I Söderbärke. I Bydalen. Vi blir allt färre kring det bordet och det sörjer jag stort. Orättvisan smärtar.
Julia. Jag saknar dig. Och jag kommer att minnas dig som en i raden av alla starka, egensinniga och inspirerande kvinnor som lämnat mig. Mormor Astrid. Moster Lena. Mamma Anita. Syster Helena. Hustru Malin. Svägerska Julia.
Allt detta tillhör för mig på samma gång livets realitet som en obegriplighet och orättvisa av episka dimensioner.
Även om det känns bittert att du, Malin, och min syster enbart beviljades ett halvt liv har ni inte lämnat mig tomhänt eller oberörd. Ni har på olika sätt gjort världen lite bättre, ljusare, för oss som ännu lever i den. Ni är alla djupt saknande, älskade och minnesvärda.
Så idag låter jag sorgen minnas sitt ärende som den djupaste ära glädjen kan få. Jag kommer ikväll att tända ett ljus för dig, Julia, äta något kaloririkt av choklad och minnas alla goda stunder vi delat.
Du var själv övertygad om att du nu hänger i kosmos. Jag ser dig där glatt sökandes efter nya spännande casher.
Kanske passar det dig att jag avslutar med några rader från Eddan:
Fä dör,
fränder dö,
även själv skiljes du hädan,
men eftermålet aldrig dör
för envar, som ett gott har vunnit.
Julia. Tack för festen. Tack för glädjen, sången och skratten. Vila i frid.
Hur kan tillvaron bäst beskrivas? Som lidande enligt Buddha. Gör din plikt – kräv din rätt enligt politiken. Som tragedi, dystopi eller komedi enligt kulturen. Comédia Infantil är en roman av Mankell. Enligt baksidetexten handlar den om en resa genom kärlekens, barbariets och okuvlighetens växlande landskap på den afrikanska kontinenten. Jag tror jag ska läsa den.
The buck stops here är en fras som syftar på vems ansvaret egentligen är.
Jag läser för min dotter på kvällen. Hon är okoncentrerad. Pappa, (en vän) säger att de snackar skit om dig på internet. Det har (en vän)s pappa berättat.
Jag har under ett år bearbetat mitt livs största sorg. Jag känner att jag börjar bli ganska trött på alltihop, trött på mig själv, och att bearbetandet närmar sig sitt slut. Jag kommer säkert att på ett eller annat sätt återkomma till ämnet men detta är det sista kapitlet om Malins sjukdom. The book stops here.
Tiden efter begravningen var mycket präglad av flytten och orienteringen mot det nya i livet. Att komma in i nya rutiner. Att inte förlora sig i dystra tankar när man inte hela tiden är på språng och därför plötsligt finner sig ha tid över att tänka, känna och grubbla. Att uppleva allt utan Malin en första gång. Att tvinga sig att äta och träna för att inte bli sjuk och ämlig, att komma in i gängorna.
Men nog var det lättare att efter hennes bortgång slippa tänka eller känna, att istället fylla tiden med måsten, järn i diverse eldar och bollar i luft. Men förr eller senare måste man återvända till en långsiktig rutin. Till ett vardagsliv. Till ett liv.
Jag har under året som gått reflekterat över frågorna jag aldrig ställde. Hur man gör som ensam förälder, hur man flätar hår. Det går ju inte längre att säga “fråga mamma”. Insikten att jag aldrig mer kan säga så var tung. Och något man verkligen inte får göra, inte under några omständigheter, är att för att genomdriva sin vilja säga saker i stil med det hade mamma också tyckt. Big no-no, på det.
Hur kan man någonsin bli arg på ett barn som förlorat sin mor? Det går inte. Samtidigt riskerar man, om man aldrig skärper tonen, att skapa odrägliga individer som under återstoden av sina liv kommer att identifiera sig som människor som får göra som de vill eftersom det är så fasligt synd om dem.
Hur hanterar man hennes grejer som ännu finns kvar i hemmet som kläder och morgonrockar? Jag luktar på dem. Visst dröjer det sig ännu kvar en doft… av henne? En kvinnas doft.
De ändlösa frågorna som alla är utan svar. Jag kände mig till sist driven till nära galenskapens gräns av grubblerierna. Vid urnnedsättningen, som ägde rum i oktober på hennes födelsedag, hade jag inte mycket kraft kvar. Jag har förresten ännu svårt att besöka graven – meningslösheten blir så tydlig när jag är där. Platsen innebär mest en påminnelse om en ett liv som kunde ha varit.
Lugnet har lagt sig. Vardagen flyter för det mesta på i sin lunk men bitvis är det tungt, som att bära på en kvarnsten runt halsen. Jag tar emellanåt dåliga beslut. Kämpar mot tröstlösheten. Mot meningslösheten. Men då finns han där, min inre Winston, och viskar till mig. We shall fight on the beaches, we shall fight on the landing grounds, we shall fight in the fields and in the streets, we shall fight in the hills; we shall never surrender,
Jag fascineras av kvinnor. Jag älskar ett knivskarpt intellekt och en vacker insida. När jag tänker på dessa ting inser jag att jag nog får vara glad att jag träffade rätt åtminstone en gång. Det är inte alla förunnat. Men Malin uppmanade mig, på det tydliga vis som var så utmärkande för henne, att efter hennes bortgång låta henne ingå i frasen i ljusaste minne bevarad.
Man kan inte hålla på och älska en avliden människa, som hon på sitt likaledes typiskt krassa vis också uttryckte det. Det är svårt. Jag tänker på henne varje dag. Och visst är minnena ljusa.
Ibland känner jag mig som Henry Ford. Jag står vid ett löpande band och gör mekaniska rörelser medan livet rusar förbi. Henry Ford är också karaktären i Huxleys roman Du nya sköna värld. Berättelsen beskriver en framtid där barn inte föds utan skapas och redan under graviditeten anpassas till sin kommande plats i samhället. Lite som närThe Matrix möter Handmaids tale , ungefär. Okej, nu är jag antagligen lite väl dramatisk och inte så lite drabbad av coronadepression. Inte borde jag heller stanna i känslan från Waughs roman En förlorad värld (även gestaltad i världens bästa TV-serie). Istället kommer angenämare vision för mig.
En gång i bloggens linda berättade jag om en äldre, grånad, mycket dement, gentleman. Denne facinerande man återfanns på en plats där jag i min ungdom arbetade. Jag tror han var flyktigt bekant med far och att jag därför blev uppmärksammad på hans existens. Men vilken existens.
Varje dag dök han upp iklädd klassisk kritstrecksrandig kostym, vattenkammad och med nejlika i knapphålet. I ett moln av au de cologne skred han fram till sin fru, som också fanns på hemmet, och uppvaktade henne. Varje dag hade han tack vare demensens dimmor fullständigt glömt att de redan varit gifta i minst femtio år. Varje dag träffade han likt en omvänd Sisyfos på nytt sitt livs kärlek.
Jag minns att när jag från baksidan av min städvagn betraktade skådespelet tänkte att det var vackert, att på det viset ville också jag möta ålderdomen och småningom sluta mina dagar. Så blev det inte. Men när jag nu åter tänker på mannen i den kritstrecksrandiga kostymen inser jag att det egentligen inte finns någonting som säger att det inte fortfarande kan bli så. Trots allt, för att fortsätta droppa filmreferenser, Love is all around.
Hur klyschigt det än låter så handlar denna min sista cancerspaning inte om så mycket annat än att det som återstår för mig är att spela den hand jag fått mig given.
När jag ser in i hennes stora, oroliga, tårfyllda ögon känner självföraktet inga gränser. Vad i helvete håller jag på med, säger jag till mig själv. Jag tar ett djupt andetag och berättar för henne att så är det ju inte. Jag debatterar offentligt och ibland blir människor arga. Ibland gör också jag fel. Även om det är sällan förekommande. Mitt försök till humor faller platt. Hon skrattar inte, väntar en stund under tystnad innan hon säger sin åsikt.
Jag vill inte att folk ska vara arga på dig på internet. Kan du inte sluta?
Älskade lilla dotter, det var ju inte så här det skulle bli. Du får ju inte växa upp med en rädsla för samhällsengagemang. Det är illa nog att växa upp utan mamma. Jag lovar högtidligt att sluta och berättar att jag ringt till kvinnojouren och erbjudit mig att bli volontär. Det låter mycket bättre än att gräla på internet, säger hon och somnar nästan genast.
Själv ligger jag länge vaken.
Jag har under mitt liv lärt mig den stenhårda vägen vad som är viktigt. Vad som verkligen betyder något. Ändå gör jag om samma gamla misstag. Gång på gång. Det, lär oss Einstein, är definitionen av enfald. Jag vill inte vara enfaldrig så jag inser att jag måste förändra mitt fokus, hur jag lever och hur jag är. Det är något som borde skett för länge sedan.
Det duger inte med läpparnas bekännelse, nu gäller att gå från ord till handling. Jag lägger omedelbart ner det offentliga debatterandet. Allt gnäggande på internet. Dagen ska både sluta och börja i harmoni. Arga, ofta osanna eller tillskruvade meddelanden ska inte längre få finnas i min telefon vare sig när jag somnar eller när jag vaknar. Mitt samhällsengagemang finns kvar men det andra slutar. Nu.
Ett löfte till ett barn bryter man inte lättvindigt.
Bäste potentielle läsare – nu är det faktiskt slut. Ja, inte bloggandet i sig, men det om Malin, oss och hennes bortgång. Hon finns kvar hos oss, i ljusaste minne bevarad, men det är dags att lyfta blicken, sluta med destruktivitet och ömkanden, det är tid att göra nya erfarenheter.
Tack för alla kommentarer, gillanden och uppmuntran jag fått i det här ämnet. Det har betytt mycket att ni funnits där, i verkligheten och på nätet, under detta år.
Livet, som jag ser det, är på samma gång både en barnsligt rolig komedi och nattsvart tragedi. Men dystopi, nej, det går jag inte med på. The buck stops here. Ansvaret för vad som kommer är mitt. Litteraturen och musiken hjälper mig att ta det, för vilket jag är evigt tacksam.
Det finns ju, när allt kommer omkring och för den som orkar lyfta blicken, så oändligt mycket skönhet här i världen.
Adolphson 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.